1.

Att personer delar verk som skyddas av upphovsrätten och närstående rättigheter i så kallade peer to peer-nätverk, utan tillstånd från innehavarna av dessa rättigheter, är ett av de största problemen på internet för upphovsmän och kultur- och underhållningsindustrin. Verksamheten sker i stor omfattning och leder till miljardförluster varje år. ( 2 ) Det är även extremt svårt att bekämpa denna företeelse, bland annat på grund av internets decentraliserade karaktär och för att det finns ett visst folkligt stöd för idén om gratis tillgång till kultur och underhållning. Därför är det inte förvånande att nya rättsfrågor ständigt uppkommer på detta område.

2.

Domstolen har redan slagit fast att tillgängliggörande och administration på internet av en fildelningsplattform som gör det möjligt för användarna av denna plattform att finna dessa verk och att dela dem i ett peer to peer-nätverk utgör en överföring av dessa verk till allmänheten när de har gjorts tillgängliga på internet utan upphovsrättsinnehavarnas samtycke. ( 3 ) Det visar sig dock att även en mer grundläggande fråga är problematisk: Gör användarna av ett peer to peer-nätverk sig själva skyldiga till överföring till allmänheten? Även om en sådan tolkning vid första anblicken förefaller uppenbar gör de tekniska särdragen i dessa nätverks funktion även att motsatt slutsats kan dras. Den omständigheten att tusentals personer har tillgång till verken utan att betala för dem blir då svår att förklara. I förevarande mål ges domstolen möjlighet att förtydliga denna punkt.

3.

Mot bakgrund av ovannämnda juridiska svårigheter beslutar vissa innehavare av upphovsrätt och närstående rättigheter att hämnas på användarna av peer to peer-nätverk. Specialiserade företag eller advokatbyråer förvärvar begränsade nyttjanderätter till verk enbart för att kunna använda sig av rättsliga förfaranden för att få fram dessa användares namn och adresser, efter att först ha identifierat IP-adresserna till användarnas internetanslutningar. Krav på ersättning för de skador som dessa företag påstår sig ha lidit skickas därefter till användarna, med hot om rättsliga åtgärder. I stället för att väcka talan vid domstol föreslår emellertid företagen ofta en uppgörelse i godo, genom betalning av ett belopp som, även om det ibland överskrider den faktiska skadan, klart understiger den ersättning som kan yrkas vid domstol. Även om endast en bråkdel av de personer som kontaktas går med på att betala kan de aktuella företagens intäkter från denna verksamhet således ibland överstiga intäkterna från det lagliga utnyttjandet av verken. Företagen delar sedan intäkterna med verkens rättsinnehavare.

4.

Även om det i bokstavlig mening rör sig om ett rättsligt förfarande är syftet emellertid inte att göra gällande upphovsmannens ekonomiska rättigheter, utan intrången i dessa rättigheter, genom att skapa en inkomstkälla grundat på lagöverträdelser. Man kringgår således syftet med upphovsrätten och använder, för att inte säga missbrukar, denna rätt för andra ändamål.

5.

I doktrinen kallas ett företag som agerar på detta sätt ofta för upphovsrättstroll (copyright troll). ( 4 ) Förenta staternas rättssystem förefaller vara särskilt gynnsamt för copyright trolls, men företeelsen förekommer även i flera av Europeiska unionens medlemsstater. I förevarande mål har domstolen ombetts att besvara frågan i vilken mån det system för skydd av immateriella rättigheter som har införts i unionsrätten möjliggör eller kräver att sådant missbruk beaktas, för det fall det visar sig att ett sådant missbruk förekommer vid tillämpningen av de rättsliga instrument som systemet innehåller.

6.

I svaret ska hänsyn tas till förhållandet mellan, å ena sidan, det nödvändiga rättsliga skyddet för immateriella rättigheter och, å andra sidan, skyddet av eventuella intrångsgörares personuppgifter.

7.

Begäran om förhandsavgörande i förevarande mål innehåller inte någon beskrivning av tillämpliga nationella bestämmelser. I denna del av förslaget till avgörande redogör jag således endast för de tillämpliga unionsbestämmelserna. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att anpassa EU-domstolens tolkning av unionsrätten till de nationella bestämmelserna.

8.

I artikel 3.1 och 3.2 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället ( 5 ) föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

2.   Medlemsstaterna skall ge ensamrätt att tillåta eller förbjuda tillgängliggörandet för allmänheten, på trådbunden eller trådlös väg, på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dem från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer,

…

…”

9.

Artikel 8 i detta direktiv har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall se till att det finns lämpliga sanktioner och möjligheter att vidta rättsliga åtgärder i fråga om intrång i de rättigheter och skyldigheter som fastställs i detta direktiv samt vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att dessa sanktioner och möjligheter att vidta rättsliga åtgärder tillämpas. Sanktionerna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande.

2.   Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att rättsinnehavare, vilkas intressen berörs av en intrångshandling som utförs inom dess territorium, kan föra talan om skadestånd och/eller begära föreläggande samt, i [tillämpliga] fall, föra talan om beslag av det material som använts vid intrånget och även av sådana anordningar, produkter eller komponenter som avses i artikel 6.2.

3.   Medlemsstaterna skall se till att rättsinnehavare har möjlighet att begära ett föreläggande gentemot mellanhänder vars tjänster utnyttjas av en tredje part för att begå intrång i en upphovsrätt eller närstående rättighet.”

10.

I artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter ( 6 ) föreskrivs följande:

”1.   Utan att det påverkar de medel som föreskrivs eller kan komma att föreskrivas i [unions]lagstiftningen eller i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa medel är gynnsammare för rättighetshavaren, skall de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i detta direktiv vara tillämpliga, i enlighet med artikel 3, vid varje intrång i de immateriella rättigheter som följer av [unions]rätten och/eller den berörda medlemsstatens nationella rätt.

2.   Detta direktiv skall inte påverka tillämpningen av de särbestämmelser och undantag som finns i [unions]lagstiftningen om säkerställande av skyddet för upphovsrätt och närstående rättigheter, särskilt inte bestämmelserna i … direktiv [2001/29] och i synnerhet [artikel] 8 i det direktivet.

3.   Detta direktiv skall inte påverka:

a) … [direktiv] 95/46/EG[ ( 7 )]…

…”

11.

I kapitel II i detta direktiv regleras de ”[å]tgärder, förfaranden och sanktioner” som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för de immateriella rättigheterna. Artikel 3 i direktivet har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall tillhandahålla de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för de immateriella rättigheter som omfattas av detta direktiv. Åtgärderna, förfarandena och sanktionerna skall vara rättvisa och skäliga, inte onödigt komplicerade eller kostsamma och inte medföra oskäliga tidsfrister eller omotiverade dröjsmål.

2.   Åtgärderna, förfarandena och sanktionerna skall också vara effektiva, proportionella och avskräckande och skall tillämpas så att hinder för lagenlig handel inte uppkommer och så att missbruk inte sker.”

12.

Artikel 4 i samma direktiv har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall tillerkänna följande personer och organ rätten att ansöka om tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som avses i detta kapitel

13.

Artikel 8 i direktiv 2004/48 har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall se till att de behöriga rättsliga myndigheterna, i samband med en rättegång om immaterialrättsintrång och som svar på en berättigad och proportionell begäran av käranden, får besluta att information om ursprung och distributionsnät för de intrångsgörande varorna eller tjänsterna skall lämnas av intrångsgöraren och/eller annan person som

…

…

2.   Informationen i punkt 1 skall, om lämpligt, omfatta

…

3.   Punkterna 1 och 2 skall inte påverka tillämpningen av andra lagbestämmelser som

…

14.

I artikel 13.1 och 13.2 i detta direktiv föreskrivs slutligen följande:

”1.   Medlemsstaterna skall se till att de behöriga rättsliga myndigheterna, efter ansökan från den skadelidande parten, förpliktar den som har begått immaterialrättsintrång och som visste eller rimligen borde ha vetat att han eller hon ägnade sig åt intrångsgörande verksamhet, att betala ett skadestånd till rättighetshavaren som är lämpligt i förhållande till den faktiska skada som denne har orsakats till följd av intrånget.

…

2.   För de fall då en intrångsgörare har begått ett immaterialrättsintrång utan att ha vetat eller rimligen borde ha vetat om det, får medlemsstaterna föreskriva att de rättsliga myndigheterna får förordna om återbetalning av vinst eller betalning av skadestånd som kan vara fastställt i förväg.”

15.

I artikel 2 a och c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv), ( 8 ) i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/140/EG av den 25 november 2009 ( 9 ) (nedan kallat direktiv 2002/21), föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

16.

I artiklarna 1 och 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation), ( 11 ) i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009 ( 12 ) (nedan kallat direktiv 2002/58), föreskrivs följande:

”1.   Genom detta direktiv möjliggörs en harmonisering av nationella bestämmelser för att säkerställa ett likvärdigt skydd av de grundläggande fri- och rättigheterna, särskilt rätten till integritet och konfidentialitet, när det gäller behandling av personuppgifter inom sektorn för elektronisk kommunikation, samt för att säkerställa fri rörlighet för sådana uppgifter samt för utrustning och tjänster avseende elektronisk kommunikation inom [unionen].

2.   Bestämmelserna i detta direktiv skall precisera och komplettera direktiv [95/46] för de ändamål som avses i punkt 1….”

17.

Artikel 2 i direktiv 2002/58 har följande lydelse:

”Om inte annat anges skall definitionerna i … direktiv [95/46] och [2002/21] … gälla i detta direktiv.

Dessutom skall följande definitioner gälla:

…

18.

I artikel 5.1 i detta direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall genom nationell lagstiftning säkerställa konfidentialitet vid kommunikation och därmed förbundna trafikuppgifter via allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. De skall särskilt förbjuda avlyssning, uppfångande med tekniskt hjälpmedel, lagring eller andra metoder som innebär att kommunikationen och de därmed förbundna trafikuppgifterna kan fångas upp eller övervakas av andra personer än användarna utan de berörda användarnas samtycke, utom när de har laglig rätt att göra detta i enlighet med artikel 15.1. Denna punkt får inte förhindra teknisk lagring som är nödvändig för överföring av kommunikationen utan att det påverkar principen om konfidentialitet.”

19.

I artikel 6.1 i direktivet föreskrivs följande’:

”Trafikuppgifter om abonnenter och användare som behandlas och lagras av leverantören av ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för sitt syfte att överföra en kommunikation, utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 2, 3 och 5 i den här artikeln samt artikel 15.1.”

20.

Artikel 15.1 i samma direktiv har slutligen följande lydelse:

”Medlemsstaterna får genom lagstiftning vidta åtgärder för att begränsa omfattningen av de rättigheter och skyldigheter som anges i artikel 5, artikel 6 … i detta direktiv när en sådan begränsning i ett demokratiskt samhälle är nödvändig, lämplig och proportionell för att skydda nationell säkerhet (dvs. statens säkerhet), försvaret och allmän säkerhet samt för förebyggande, undersökning, avslöjande av och åtal för brott eller vid obehörig användning av ett elektroniskt kommunikationssystem enligt artikel 13.1 i direktiv [95/46]. Medlemsstaterna får för detta ändamål bland annat vidta lagstiftningsåtgärder som innebär att uppgifter får bevaras under en begränsad period som motiveras av de skäl som fastställs i denna punkt. Alla åtgärder som avses i denna punkt skall vara i enlighet med de allmänna principerna i [unions]lagstiftningen, inklusive principerna i artikel 6.1 och 6.2 i Fördraget om Europeiska unionen.”

21.

I artikel 4.1, 4.2, 4.7 och 4.9 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) ( 13 ) föreskrivs följande:

”I denna förordning avses med

…

…

22.

I artikel 6.1 f i denna förordning föreskrivs följande:

”Behandling är endast laglig om och i den mån som åtminstone ett av följande villkor är uppfyllt:

…

23.

Artikel 9 i förordningen har följande lydelse:

”1.   … [Behandling av] uppgifter om en fysisk persons sexualliv eller sexuella läggning ska vara förbjuden.

2.   Punkt 1 ska inte tillämpas om något av följande gäller:

…

…”

24.

I artikel 23.1 i och j i samma förordning föreskrivs följande:

”Det ska vara möjligt att i unionsrätten eller i en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige eller personuppgiftsbiträdet omfattas av införa en lagstiftningsåtgärd som begränsar tillämpningsområdet för de skyldigheter och rättigheter som föreskrivs i artiklarna 12–22 och 34, samt artikel 5 i den mån dess bestämmelser motsvarar de rättigheter och skyldigheter som fastställs i artiklarna 12–22, om en sådan begränsning sker med respekt för andemeningen i de grundläggande rättigheterna och friheterna och utgör en nödvändig och proportionell åtgärd i ett demokratiskt samhälle i syfte att säkerställa

…

25.

Artiklarna 94 och 95 i förordning 2016/679 har slutligen följande lydelse:

”Artikel 94

Upphävande av direktiv [95/46]

1.   Direktiv [95/46] ska upphöra att gälla med verkan från och med den 25 maj 2018.

2.   Hänvisningar till det upphävda direktivet ska anses som hänvisningar till denna förordning….

Artikel 95

Förhållande till direktiv [2002/58]

Denna förordning ska inte innebära några ytterligare förpliktelser för fysiska eller juridiska personer som behandlar personuppgifter inom ramen för tillhandahållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster i allmänna kommunikationsnät i unionen, när det gäller områden inom vilka de redan omfattas av särskilda skyldigheter för samma ändamål i enlighet med direktiv [2002/58].”

26.

Mircom International Content Management & Consulting (M.I.C.M.) Limited (nedan kallat Mircom) är ett bolag bildat enligt cypriotisk rätt. Enligt avtal som ingåtts med flera amerikanska och kanadensiska producenter av erotisk film har bolaget licenser för överföring till allmänheten av dessa producenters filmer i peer to peer-nätverk och nätverk för fildelning på internet, bland annat i ”Europa”. Enligt avtalen är Mircom dessutom skyldigt att aktivt leta efter intrång i dessa producenters ensamrätt som begåtts i peer to peer-nätverken och fildelningsnätverken och i eget namn väcka talan mot intrångsgörarna för att erhålla ersättning från dessa, varav Mircom ska betala 50 procent till de berörda producenterna.

27.

Telenet BVBA, Proximus NV och Scarlet Belgium NV är belgiska internetleverantörer.

28.

Den 6 juni 2019 väckte Mircom talan vid Ondernemingsrechtbank Antwerpen (Företagsdomstolen i Antwerpen, Belgien), och yrkade bland annat att Telenet skulle föreläggas att överlämna identifieringsuppgifter för de kunder vars internetanslutningar hade använts för att i ett peer to peer-nätverk, med hjälp av BitTorrent-protokollet, dela filmer i Mircoms repertoar. IP-adresserna för dessa anslutningar har samlats in för Mircoms räkning av Media Protector GmbH, ett bolag bildat enligt tysk rätt, med hjälp av en specialprogramvara. Telenet motsätter sig detta.

29.

Den hänskjutande domstolen har beviljat Proximus och Scarlet Belgium, som Mircom har väckt en liknande talan mot, tillstånd att intervenera i det nationella målet till stöd för Telenets yrkanden.

30.

Ondernemingsrechtbank Antwerpen (Företagsdomstolen i Antwerpen) är osäker på huruvida Mircoms talan är välgrundad. För det första frågar sig den om användarna, med hänsyn till peer to peer-nätverkens särdrag, gör sig skyldiga till överföring till allmänheten av de verk som de delar i dessa nätverk. För det andra tvivlar den på att ett bolag som Mircom kan åtnjuta det skydd för immateriella rättigheter som ges i unionsrätten, eftersom Mircom inte faktiskt utnyttjar de rättigheter som filmproducenterna har förvärvat, utan uteslutande ägnar sig åt att rikta skadeståndsanspråk mot påstådda intrångsgörare. Ett sådant beteende motsvarar nästan exakt definition av begreppet copyright troll i doktrinen För det tredje betvivlar den hänskjutande domstolen att det är lagligt att samla in IP-adresser från internetanvändare som påstås ha delat skyddade verk i peer to peer-nätverk.

31.

Mot bakgrund av ovanstående har Ondernemingsrechtbank Antwerpen (Företagsdomstolen i Antwerpen) beslutat att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende följande frågor:

32.

Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolen den 6 augusti 2019. Skriftliga yttranden har inkommit från parterna i det nationella målet, den italienska, den österrikiska och den polska regeringen samt från Europeiska kommissionen. Parterna i det nationella målet och kommissionen yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 10 september 2020.

33.

Den första frågan rör den grundläggande frågan huruvida delning av verk i peer to peer-nätverk ska anses utgöra intrång i upphovsrätten och närstående rättigheter. Den andra till den fjärde frågan rör olika aspekter av situationen för en aktör som Mircom mot bakgrund av de unionsrättsliga bestämmelserna om skyddet av dessa rättigheter, samt skyddet av personuppgifter. Det faller sig därför naturligt att inleda med den första frågan.

34.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida den ensamrätt att överföra skyddade verk till allmänheten som avses i artikel 3 i direktiv 2001/29 omfattar delning av dessa verk i peer to peer-nätverk, av användarna av sådana nätverk. I frågan nämner den hänskjutande domstolen artikel 3.1 i detta direktiv, men i det nationella målet tycks det framför allt vara artikel 3.2 c i direktivet som omfattarfilmproducenternas rättigheter. Det kan emellertid inte uteslutas att dessa producenter även är innehavare av upphovsrätt och andra närstående rättigheter till sina alster. Hänsyn måste därför tas till båda bestämmelserna. I bestämmelserna föreskrivs ett likvärdigt skydd för just överföring av verk till allmänheten, det vill säga att verk som görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till verken från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

35.

I sina yttranden har Telenet, Proximus och Scarlet Belgium kategoriskt nekat till att användarna av peer to peer-nätverk ägnar sig åt överföring till allmänheten, i varje fall när det gäller de användare som laddar ned filer på dessa nätverk. Mot bakgrund av hur de aktuella peer to peer-nätverken fungerar har dessa parter gjort gällande att de filfragment innehållande de aktuella verk som dessa användare eventuellt har laddat ned ( 14 ) är oanvändbara i sig och under alla omständigheter för små för att kunna likställas med ett verk eller ens en del av ett verk. Användarna är för övrigt ofta omedvetna om att de genom att ladda ned verken på dessa nätverk samtidigt gör det möjligt för andra användare att ladda upp verken. Nämnda parter har således, med stöd av domstolens rättspraxis, ( 15 ) gjort gällande att överföringen av verk till allmänheten i peer to peer-nätverk endast utförs av de personer som ligger bakom tillgängliggörandet av ett verk i nätverket, tillsammans med administratörerna av webbplatser för filindexering. Vanliga användare av peer to peer-nätverk tillhandahåller däremot endast installationer som gör det möjligt att genomföra denna överföring till allmänheten. Det är dessa argument som förefaller ligga till grund för den första frågan.

36.

För att kunna besvara den frågan är det nödvändigt att påminna om hur peer to peer-nätverk, som är baserade på tekniken i BitTorrent-protokollet, fungerar. ( 16 )

37.

BitTorrent-protokollet är ett protokoll som gör det möjligt att dela filer i peer-to-peer-nätverk. För att kunna dela filerna måste användarna först ladda ned en särskild programvara, en så kallad BitTorrent-klient (BitTorrent client). ( 17 ) Detta är en programvara som gör det möjligt att skapa så kallade torrentfiler (torrent files). Torrfilerna innehåller inte de data som utgör det delade verkets digitala form, ( 18 ) utan metadata som bland annat gör det möjligt att hitta en konkret fil som innehåller ett verk. För varje fil som innehåller verket skapas en torrentfil. Torrentfilerna kan laddas ned från de indexeringswebbplatser som finns på internet. ( 19 ) Efter nedladdningen av den torrentfil som avser det sökta verket (närmare bestämt en fil som innehåller detta verk) kontaktar BitTorrent-klienten först en särskild server (kallad tracker) som anger vilka datorer som deltar i peer to peer-nätverket och på vilka den aktuella filen finns. ( 20 ) BitTorrent-klienten tar därefter direkt kontakt med dessa datorer ( 21 ) för att ledda ned filerna. De datorer som delar samma fil utgör peer to peer-nätverket (även kallat svärm eller swarm).

38.

Det som kännetecknar BitTorrent-protokollet är att filerna inte laddas ned i sin helhet utan delas upp i små fragment (pieces). Dessa fragment laddas ned slumpmässigt från olika datorer som ingår i en så kallad svärm (swarm). Den information om de olika fragment som krävs för att ladda ned hela den fil som ska laddas ned finns i torrentfilen. Det är BitTorrent-klienten som sätter samman dessa fragment för att (åter)skapa den fil som innehåller verket. Något annat som utmärker BitTorrent-protokollet är att alla fragment i en fil som laddas ned samtidigt kan laddas upp av andra användare (peers), ända till dess att hela filen har laddats ned. Tack vara detta kan nedladdningshastigheten ökas väsentligt för alla peers, eftersom denna hastighet bland annat beror på antalet peers som kan ladda upp varje fragment. BitTorrent-klienten laddar för övrigt i första hand ned de vanligaste fragmenten i svärmen för att öka deras antal.

39.

Ett verk är tillgängligt för delning i ett peer to peer-nätverk så länge en komplett fil med detta verk finns i en mapp som en nätverksanvändare kan få åtkomst till med hjälp av en BitTorrent-klient och användarens dator är uppkopplad mot internet. Om ingen användare är tillgänglig för att dela en fil som innehåller verket kan torrentfilen inte laddas ned från indexeringsplattformen (den betraktas som ”död”).

40.

Den handling som gör det möjligt för en person att låta personer som inte tillhör dennes privata krets att ladda ned skyddade verk som registrerats i vederbörandes dators minne omfattas av ensamrätten att tillåta eller förbjuda tillgängliggörande för allmänheten av dessa verk på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dem från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer, i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 2001/29.

41.

Enligt domstolens praxis är det, för att det ska föreligga en överföring, tillräckligt att verket görs tillgängligt för en publik på ett sådant sätt att de personer som tillhör denna kan få tillgång till verket, på en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer, oberoende av om dessa har utnyttjat denna möjlighet eller ej. ( 23 ) Om verket tillgängliggörs för allmänheten har det med andra ord ingen betydelse om verket faktiskt överförs. Det viktiga är att möjligheten till överföring finns, och att en överföring sedan eventuellt inleds av en person som önskar få tillgång till verket. Detta är avgörande för den upphovsrättsliga bedömningen av delning av verk i peer to peer-nätverk, och särskilt rätten att tillgängliggöra verk för allmänheten.

42.

Vid uppladdning av innehåll kan användarna av ett peer to peer-nätverk delas in i tre grupper.

43.

Den första gruppen består av de användare som innehar en komplett fil och som delar denna fil genom att ladda upp fragment till intresserade personer. Dessa personer kallas seeders och kan både vara personer som delar en fil som de har fått tillgång till via andra källor än peer to peer-nätverket och personer som efter att ha laddat ned hela filen låter BitTorrent-klienten vara igång för att tillmötesgå andra användares förfrågningar om uppladdning av fragment av denna fil.

44.

Den andra gruppen består av de personer som håller på att ladda ned en fil men som ännu inte har tillgång till hela filen. Dessa personer, eller snarare deras datorer, kallas peers. ( 24 ) BitTorrent-klienterna fungerar i princip på det sättet att de när de laddar ned filfragment automatiskt och samtidigt laddar upp de fragment som redan har laddats ned till andra peers som söker efter dessa fragment, och detta ända till dess att alla fragment som ingår i den kompletta filen har laddats ned. Därefter beslutar användaren antingen att stoppa BitTorrent-klienten, och således uppladdningen av filfragmenten, eller att låta den vara igång och på så sätt bli en seeder.

45.

Vad gäller rätten att göra verk tillgängliga för allmänheten är situationen för seeders och peers enligt min mening jämförbar. När en peer laddar ned en fil gör denne nämligen samtidigt – och nödvändigtvis – de filfragment han eller hon förfogar över tillgängliga för resten av användarna (svärmen), det vill säga att hans eller hennes BitTorrent-klient kommer att tillmötesgå förfrågningar om uppladdning från andra peers. Eftersom nedladdningen inte upphör, förutom vid tekniska problem, innan hela filen har laddats ned, på grund av att fragmenten inte kan användas innan de har satts samman till en komplett fil, görs följaktligen hela den fil som innehåller verket tillgängligt för allmänheten. Samma sak gäller för en seeder, som fortsätter att göra filen tillgänglig för allmänheten (medlemmarna i en svärm) efter att ha laddat ned hela filen.

46.

Den faktiska uppladdningen av filfragmenten och mängden uppladdade fragment beror däremot på huruvida det finns peers som är intresserade av att ladda ned dem, antalet seeders som har samma fil samt uppladdningshastigheten hos den berörda användarens internetanslutning. Detta gäller både peers och seeders: en seeder laddar inte upp något om det inte finns en mottagare till filen, en peer laddar inte upp något om han endast har de fragment som de andra medlemmarna i en svärm redan har eller om andra peers kan ladda upp dem snabbare. Både en seeder och en peer kan således avstå från att ladda upp ett filfragment eller ladda upp antingen ett obestämt antal fragment eller hela filen. Som jag redan har förklarat saknar denna omständighet emellertid betydelse för rätten till tillgängliggörande för allmänheten, eftersom den omständigheten att verket i fråga faktiskt har överförts saknar betydelse för bedömningen av huruvida det rör sig om tillgängliggörande för allmänheten. Det räcker att en sådan överföring är möjlig. Det saknas således anledning att tillämpa en sådan minimigräns för mängden uppladdade data som avses i fråga 1 b.

47.

Peer to peer-nätverkens funktion som fildelningsnätverk bygger dessutom på principen ”do ut des”, det vill säga för att kunna ladda ned något måste man ladda upp något. På indexeringswebbplatserna krävs således att användarna respekterar ett visst förhållande mellan uppladdning och nedladdning, vanligtvis fastställt till cirka 1. ( 25 ) Användare med alltför låg kvot kan blockeras (”bannas”, efter engelskans ban). Eftersom internetanslutningarna ofta har lägre uppladdningshastighet än nedladdningshastighet räcker det emellertid inte att filfragmenten laddas upp vid nedladdningstidpunkten för att kvoten ska hållas på den nivå som krävs. ( 26 ) Fragmenten måste därför även laddas upp efter nedladdningstidpunkten. Varje användare av ett peer to peer-nätverk blir därför att en seeder och gör de filer som han eller hon innehar tillgängliga för allmänheten.

48.

De argument som har anförts av Telenet, Proximus och Scarlet Belgium, enligt vilka de fragment som delas i peer to peer-nätverken inte utgör delar av verk som omfattas att upphovsrätten, är följaktligen ogrundade. Fragmenten är inte delar av verk, men delar av filer som innehåller dessa verk. Fragmenten är endast det instrument som används för att överföra filerna enligt BitTorrent-protokollet. Att de fragment som överförs inte i sig kan användas saknar dock betydelse, eftersom de tillgängliggör den fil som innehåller verket, det vill säga verket i digital form. För rätten att göra verk tillgängliga för allmänheten saknar det betydelse huruvida en överföring av verket verkligen har ägt rum. Däremot är den tekniska process som använts desto viktigare. ( 27 )

49.

I detta avseende skiljer sig slutligen peer to peer-nätverken inte från den så kallade webben (World Wide Web). Offentliggörande av ett verk online innebär endast att den fil som innehåller verket lagras på en server som är ansluten till internet och har en URL-adress (Uniform Resource Locator), med vars hjälp det är möjligt att få tillgång till filen. Verket som ett objekt som kan uppfattas av människor existerar på webben först från och med den tidpunkt då en klientdator får tillgång till servern i fråga, kopierar filen och visar verket på skärmen (eller återger dess ljud). Den omständigheten att den fil som innehåller verket placeras på en server som är åtkomlig på webben räcker emellertid i sig för att slå fast att det rör sig om överföring (tillgängliggörande). Internet fungerar dessutom enligt principen packet switch (det vill säga som ett paketförmedlande nätverk). Detta innebär att den fil som innehåller verket i fråga är uppdelad i små datapaket ( 28 ) som överförs mellan servern och klienten i en slumpmässig ordning och på olika vägar. Paketen är i sig oanvändbara, eller i vart fall för små för att innehålla originaldelar av verket, och det är först när de har överförts som de sätts samman till en komplett fil med verket. Det råder följaktligen inget tvivel om att det sker en överföring till allmänheten på webben. Rätten till tillgängliggörande för allmänheten har utformats just för användning av verk på internet, i första hand på webben.

50.

Den tredje gruppen av användare av ett peer to peer-nätverk är de användare som laddar ned filer utan att ladda upp dem, varken under eller efter nedladdningen. Vissa BitTorrent-klienter tillåter nämligen detta. ( 29 ) Dessa användare kallas leechers. Genom att blockera möjligheten till nedladdning av filfragmenten från sina datorer gör leechers inte några filer tillgängliga för allmänheten och medverkar således inte till intrång i denna ensamrätt.

51.

Leechers gör dock intrång i den ensamrätt till mångfaldigande som skyddas av artikel 2 i direktiv 2001/29. Även om det mångfaldigande av filen med det skyddade verket som följer av nedladdningen sker för privata ändamål, följer det nämligen av fast rättspraxis att ett mångfaldigande inte omfattas av det undantag för privatkopiering som föreskrivs i artikel 5.2 b i direktivet om källan till mångfaldigandet var olaglig. ( 30 ) Så är fallet vid nedladdning av ett verk som har gjorts tillgängligt på ett peer to peer-nätverk utan tillstånd från innehavaren av upphovsrätten och närstående rättigheter. Intrång i rätten till mångfaldigande har dock inte åberopats i det nationella målet. Att dra fördel av ett intrång som begåtts av tredje man är för övrigt i sig ett brott enligt vissa nationella rättssystem.

52.

Peer to peer-nätverkens funktion bygger dessutom på en delningsmekanism, det vill säga för all nedladdning ska en motsvarande uppladdning ske. Om antalet användare av uppladdningsnätverket är för lågt fungerar systemet dåligt, eftersom nedladdningshastigheten blir för låg. Om det inte finns någon seeder slutar nätverket helt att fungera och torrentfilen ”dör”. Trackers bestraffar därför användare som inte laddar upp filer (leechers) genom att sänka deras nedladdningshastighet eller blockera deras åtkomst. Strategin att ladda ned filer utan att ladda upp något kan således endast fungera vid tillfällig användning av peer to peer-nätverk, och leechers utgör per definition en marginell företeelse i dessa nätverk.

53.

Härav följer att även om den omständigheten att uppladdningsfunktionen på BitTorrent-klienten har blockerats kan göras gällande som försvar i ett domstolsförfarande avseende ersättning för den skada som orsakats av intrånget i rätten till tillgängliggörande för allmänheten, anser jag att den omständigheten att skyddade verk laddats ned från ett peer to peer-nätverk räcker för att göra det troligt att det rör sig om ett sådant intrång då den skadelidande rättsinnehavaren försöker få tillgång till de berörda personernas personuppgifter med hjälp av IP-adresserna till deras internetanslutningar.

54.

Telenet, Proximus och Scarlet Belgium har även anfört att användarna av peer to peer-nätverk inte är medvetna om att de, genom att ladda ned verk på dessa nätverk samtidigt laddar upp dem. Under alla omständigheter har dessa användare inte en central roll i samband med att verk som delas på dessa nätverk görs tillgängliga för allmänheten. Enligt domstolens praxis är dock användarnas kännedom om följderna av sitt handlande och deras centrala roll nödvändiga villkor för att fastställa att en överföring till allmänheten föreligger.

55.

Vad för det första gäller frågan om huruvida användarna av peer to peer-nätverk har kännedom om följderna av sitt handlande, erinrar jag om att BitTorrent-klienterna inte är standardprogram som normalt finns på en dator. Det krävs särskilda kunskaper för att installera, konfigurera och använda dem. Det är dock ganska lätt att förvärva sådan kunskap, bland annat med hjälp av den stora mängd användarhandledningar som finns på internet. I alla handledningar finns emellertid tydlig information om att nedladdning från ett peer to peer-nätverk automatiskt åtföljs av uppladdning av samma innehåll. I vissa handledningar anges även hur man gör för att avaktivera denna funktion.

56.

För det andra har jag redan påpekat ( 31 ) att användarna av peer-to-peer-nätverk informeras om hur förhållandet mellan uppladdning/nedladdning ser ut för dem, eftersom en alltför låg kvot skulle kunna leda till att de stängs av från indexeringswebbplatsen. De är således fullt medvetna om att deltagandet i peer to peer-nätverk inte enbart förutsätter nedladdning av innehåll, utan även uppladdning av innehåll.

57.

Jag är därför inte övertygad om att dessa användare är så omedvetna som de gör gällande. Detta har egentligen inte så stor betydelse, eftersom kännedom om följderna av sitt handlande enligt min mening inte är ett villkor för att det i ett fall som det förevarande ska föreligga ett tillgängliggörande för allmänheten.

58.

Domstolen har visserligen i en rad domar har understrukit hur viktigt det är att det rör sig om ett avsiktligt agerande från användarens sida föra att man ska kunna slå fast att det föreligger en överföring till allmänheten. Så var bland annat fallet i det mål som gav upphov till domen Stichting Brein, som rörde administratörer av en webbplats för indexering av filer i ett peer to peer-nätverk. ( 32 ) Jag delar emellertid kommissionens uppfattning att detta krav på avsiktligt agerande var nödvändigt i de mål där domstolen ansåg att överföringen till allmänheten hade gjorts av andra aktörer än de som låg bakom den ursprungliga överföringen av verket. Utan detta avsiktliga agerande skulle dessa aktörer nämligen inte ha varit annat än passiva mellanhänder, eller till och med leverantörer av tekniska installationer, och skulle inte kunnat anses legat bakom överföringen.

59.

I en situation där de berörda användarna själva ligger bakom överföringen till allmänheten (tillgängliggörandet), är användarnas kännedom om följderna av sitt handlande däremot inte avgörande. Det finns inget i artikel 3 i direktiv 2001/29 som tyder på att så skulle vara fallet. Att intrångsgöraren har gjort sig skyldig till en omedveten handling kan på sin höjd beaktas vid fastställandet av skadeståndet, vilket uttryckligen föreskrivs i artikel 13.2 i direktiv 2004/48, men saknar betydelse för frågan huruvida agerandet är lagenligt. Denna bestämmelse utgör för övrigt ytterligare en indikation på att uppsåt i allmänhet inte är ett rekvisit för ett intrång i en immateriell rättighet som skyddas av unionsrätten.

60.

Detsamma gäller frågan huruvida användarens agerande är centralt för att allmänheten ska få tillgång till verket. Detta kriterium är avgörande för huruvida överföringen kan tillskrivas en person som inte låg bakom den ursprungliga överföringen. ( 33 ) Användarens centrala roll består nämligen i att ge en ny publik tillgång till verket, det vill säga en publik som inte omfattades av den ursprungliga överföringen. ( 34 )

61.

Användarna av ett peer to peer-nätverk befinner sig emellertid aldrig i denna situation. Även om det är riktigt att de tillhandahåller andra peers delar av de filer som de oftast tidigare har laddat ned i samma nätverk, så är dessa filer sparade på deras egna datorer ( 35 ) och tillgängliggörandet av filerna kan således betraktas som en ursprunglig eller i vart fall självständig överföring. På liknande sätt har domstolen inte tvekat att slå fast att det rör sig om ett sådant agerande när ett verk publiceras på en webbplats och detta verk är fritt tillgängligt på en annan webbplats. ( 36 ) Att dessa användare har en central roll är således inte avgörande för att fastställa att det föreligger en överföring. ( 37 )

62.

Enligt domstolens fasta praxis omfattar överföring av ett skyddat verk till allmänheten överföringen och en publik. ( 38 ) Delning av filer i ett peer to peer-nätverk avser i regel ett obestämt antal potentiella mottagare och förutsätter ett stort antal personer. Det är således utrett att det finns en publik. ( 39 )

63.

Kravet på att den berörda allmänheten ska vara en ny publik är för övrigt endast tillämpligt på en sekundär överföring. Den nya publiken definieras nämligen som den publik som verkens upphovsmän inte beaktade när de lämnade sitt tillstånd till den ursprungliga överföringen. ( 40 ) När användarna av ett peer to peer-nätverk gör skyddade verk tillgängliga kan detta emellertid anses vara en ursprunglig överföring ( 41 ) och därför är kriteriet om en ny publik inte tillämpligt i förevarande fall.

64.

Även om detta kriterium vore tillämpligt, eftersom innehavarna av upphovsrätt och närstående rättigheter inte beaktade någon publik när verken delades utan dessa innehavares tillstånd, ska följaktligen all publik som överföringen är avsedd för, i förevarande fall användarna av peer to peer-nätverket, under alla omständigheter anses vara ny.

65.

Användarna av peer to peer-nätverk gör verk tillgängliga för allmänheten i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 2001/29 genom att erbjuda möjligheten att från sina datorer ladda ned filer som innehåller upphovsrättsligt skyddade verk, oavsett av om detta sker under själva nedladdningen av filerna eller oberoende av denna nedladdning.

66.

Jag föreslår därför att den första frågan ska besvaras så, att artikel 3 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att rätten till tillgängliggörande för allmänheten i den mening som avses i denna artikel omfattar tillhandahållande av fragment av en fil som innehåller ett skyddat verk, genom nedladdning i ett peer to peer-nätverk, och detta till och med innan den berörda användaren själv har laddat ned hela filen och utan att dennes kännedom om följderna av sitt handlande är avgörande.

67.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida ett företag som Mircom, som visserligen har förvärvat vissa rättigheter till skyddade verk men som inte utnyttjar dem, utan endast riktar skadeståndsanspråk mot personer som gör intrång i dessa rättigheter, genom att i förevarande fall göra verken tillgängliga för allmänheten i peer to peer-nätverk, kan begära tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i kapitel II i direktiv 2004/48. Den hänskjutande domstolen är även osäker på huruvida ett sådant organ kan anses ha lidit skada i den mening som avses i artikel 13 i det direktivet.

68.

De fyra kategorier av aktörer som har rätt att begära tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i direktiv 2004/48 för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter räknas upp i artikel 4 a–d i det direktivet. Det rör sig om personen som innehar dessa rättigheter, andra personer som får utnyttja dessa rättigheter, i synnerhet licenstagare, organ som förvaltar kollektiva immateriella rättigheter och organ som tillvaratar branschintressen och som har rätt att företräda innehavare av immateriella rättigheter. De tre sistnämnda kategorierna omfattas endast av bestämmelserna i direktiv 2004/48 om och i den mån detta föreskrivs i tillämplig nationell rätt.

69.

I det nationella målet är det utrett att Mircom varken innehar upphovsrätt eller närstående rättigheter till de aktuella verken. Artikel 4 a i direktiv 2004/48 är således inte tillämplig.

70.

Mircom har däremot hävdat att det har förvärvat licenser som tillåter det att överföra de verk till allmänheten som är i fråga i det nationella målet och som förekommer i peer to peer-nätverken. Bolag ska således anses vara licenstagare och omfattas enligt artikel 4 b i direktiv 2004/48 därför av bestämmelserna i det direktivet. Unionslagstiftaren betraktar nämligen licenstagare som personer som lidit skada till följd av den intrångsgörande verksamheten, i den mån denna verksamhet kan utgöra hinder för ett normalt utnyttjande av licenserna eller minska intäkterna från dessa.

71.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida de licensavtal som Mircom har ingått är giltiga enligt de bestämmelser som är tillämpliga på dessa avtal och huruvida en sådan licenstagare har talerätt enligt de tillämpliga processreglerna i förevarande mål.

72.

Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att Mircom i praktiken inte utnyttjar licenserna, utan endast riktar skadeståndsanspråk mot personer som gör intrång i upphovsrätten och närstående rättigheter till de aktuella verken genom att göra verken tillgängliga för allmänheten via peer to peer-nätverk. Enligt den hänskjutande domstolen motsvarar Mircoms tillvägagångsätt till fullo definitionen av vad som brukar betecknas som ett copyright troll.

73.

Jag erinrar om att ett copyright troll är en person som, efter att ha förvärvat begränsade nyttjanderätter till skyddade verk, i praktiken inte utnyttjar dem, utan endast riktar skadeståndsanspråk mot de personer som gör intrång i dessa rättigheter, bland annat via internet och oftast via fildelningsnätverk som peer to peer-nätverk. Ett copyright troll vidtar dessutom rättsliga åtgärder enbart i syfte att få fram intrångsgörarnas namn och adress, för att senare kunna föreslå en uppgörelse i godo genom att intrångsgörarna betalar ett bestämt belopp, och går ofta inte vidare med sin talan. Inkomsterna härrör således huvudsakligen från belopp som intrångsgörarna ”frivilligt” betalar, vilka delas med innehavarna av upphovsrätt och närstående rättigheter till verken i fråga. Detta förfarande förefaller vara särskilt effektivt i samband med intrång i upphovsrätt och närstående rättigheter till pornografiska filmer, eftersom det, förutom hotet om stora skadestånd, är möjligt att utnyttja den känsla av obehag som avsiktligt framkallas hos de påstådda intrångsgörarna. ( 42 ) I många fall kan de berörda personerna vara benägna att betala de begärda beloppen utan att överväga eventuella skyddsåtgärder, eller till och med utan att verkligen ha gjort sig skyldiga till intrång i rättigheterna. ( 43 )

74.

Mircom medgav självt vid förhandlingen att bolaget varken utnyttjade – eller hade för avsikt att utnyttja – de licenser som förvärvats för de verk som är i fråga i det nationella målet. Även om peer to peer-nätverk kan utgöra en laglig distributionsväg för visst upphovsrättsligt skyddat innehåll krävs stora ansträngningar för att lösa de tekniska svårigheter som är knutna till en sådan distributionskanal och för att säkerställa lönsamheten. Förvärvet av licenserna är således inte i sig tillräckligt och Mircom förefaller inte ha för avsikt att göra sådana ansträngningar.

75.

Den hänskjutande domstolen har tvärtom hänvisat till domstolsavgöranden, bland annat i Förenade kungariket, i vilka Mircom konstaterats ha agerat på ett sätt som är typiskt för copyright trolls, bland annat genom att använda sig av uppgifter om påstådda intrångsgörare som erhållits inom ramen för tidigare rättsprocesser i syfte att kontakta dessa och föreslå dem en uppgörelse i godo, utan att väcka talan mot de personer som avvisat uppgörelserna. ( 44 )

76.

Mircoms förefaller således faktiskt ha betett sig precis som ett copyright troll. Detta begrepp är dock okänt inom unionsrätten. Mircoms beteende är för övrigt inte i sig olagligt. Kommissionen har med rätta understrukit att det inte finns något som hindrar att en berörd part avstår från att väcka talan i domstol om vederbörande inte anser att detta är en lämplig åtgärd eller försöker nå en uppgörelse i godo i tvister med intrångsgörarna.

77.

Unionsrätten innehåller däremot en allmän rättsprincip enligt vilken enskilda inte får missbruka unionsrätten eller åberopa den i bedrägligt syfte. Tillämpningen av unionsbestämmelser kan nämligen inte utsträckas till att täcka sådana förfaranden som genomförs i syfte att erhålla förmåner enligt unionsrätten genom bedrägeri eller missbruk. Så är fallet om bestämmelser i unionsrätten inte åberopas i syfte att uppnå bestämmelsernas ändamål, utan i syfte att åtnjuta en förmån enligt unionsrätten trots att villkoren för att åtnjuta denna förmån endast formellt sett är uppfyllda. ( 45 )

78.

Eftersom principen om förbud mot rättsmissbruk är tillämplig på vitt skilda områden inom unionsrätten ( 46 ) ser jag ingen anledning till att den inte skulle kunna tillämpas på det immaterialrättsliga området. Enligt artikel 3.2 direktiv 2004/48 ska de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i direktivet skyddas mot missbruk.

79.

Det går att anse att Mircom, genom att förvärva licenser som det inte har för avsikt att utnyttja i själva verket syftar till att missbruka dessa för att förvärva ställning som licenstagare och på så sätt göra det möjligt för bolaget att inleda de rättsliga förfaranden som föreskrivs i direktiv 2004/48 i syfte att erhålla uppgifter om intrång i upphovsrätten och närstående rättigheter till de verk som dessa licenser avser. Genom tillgången till dessa uppgifter kan Mircom kontakta intrångsgörarna och att hota dem med en rättsprocess för att på så sätt erhålla betalning av ett schablonbelopp inom ramen för en uppgörelse i godo.

80.

Även om Mircom formellt uppfyller villkoren för att ges ställning som licenstagare har bolaget således åberopat denna ställning i ett annat syfte än det för vilket direktiv 2004/48 ger licenstagare rätt att väcka talan vid immaterialrättsintrång. Unionslagstiftarens syfte var nämligen att ge licenstagare ett verktyg för att skydda det normala utnyttjandet av deras licenser, medan Mircoms syfte endast är att bestraffa intrång i upphovsrätt och närstående rättigheter och dra en ekonomisk fördel därav. Detta beteende motsvarar därför definitionen av rättsmissbruk, vilket är förbjudet enligt unionsrätten.

81.

För att kunna fastställa att ett sådant beteende utgör missbruk krävs en bedömning av de faktiska omständigheterna, vilket det ankommer på den nationella domstolen att göra. Om den nationella domstolen slår fast att Mircom faktiskt försöker att missbruka sin ställning som licenstagare för att kunna begära tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i de bestämmelser som antagits inom ramen för införlivandet av direktiv 2004/48, ska den nationella domstolen neka Mircom rätten att begära tillämpning av dessa åtgärder, förfaranden och sanktioner, i den mån dessa grundas på ställningen som licenstagare.

82.

Med hänsyn till de avtal som ingåtts mellan Mircom och filmproducenterna, och som förelagts domstolen, förefaller det emellertid även vara möjligt att göra en annan bedömning av detta bolags ställning. Det ankommer nämligen på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida dessa avtal inte är licensavtal utan en annan form av avtal. Om så är fallet rör det sig inte om rättsmissbruk, utan om ett annat rättsligt förhållande än vad som vid första anblicken förefaller vara fallet.

83.

Mircom har bland annat gjort gällande att det inte enbart har beviljats licens av de filmproducenter som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, utan även har förvärvat dessa producenters fordringar till följd av intrång i upphovsrätten och närstående rättigheter till dessa filmer. Frågan uppkommer därför huruvida en sådan förvärvare av fordringar kan begära tillämpning de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i direktiv 2004/48.

84.

Jag erinrar om att de kategorier av personer som enligt direktiv 2004/48 omfattas av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i det direktivet räknas upp i artikel 4 a–d i direktivet. Artikel 4 a i direktivet avser innehavare av immateriella rättigheter, en kategori som utan tvekan inte omfattar förvärvare av fordringar knutna till intrång i dessa rättigheter.

85.

I artikel 4 b i direktiv 2004/48 nämns däremot ”alla andra personer som får utnyttja [de immateriella rättigheterna]”. Som jag redan påpekat skulle Mircom, på grund av sin ställning som licenstagare, i princip kunna omfattas av denna bestämmelse under förutsättning att dess licenser inte anses ha förvärvats i bedrägligt syfte. I förevarande mål är det således nödvändigt att pröva huruvida detta bolag kan omfattas av nämnda bestämmelse i egenskap av förvärvare av fordringar knutna till intrång i immateriella rättigheter.

86.

Jag anser inte att så är fallet. Begreppet ”utnyttjande av immateriella rättigheter” ska tolkas så, att det omfattar den ensamrätt som följer av dessa rättigheter. När det gäller alster som skyddas av upphovsrätt och närstående rättigheter rör det sig bland annat om mångfaldigande, överföring till allmänheten och spridning av kopior av dessa alster. Det är nämligen de personer som har rätt att utöva denna ensamrätt som enligt skäl 18 i direktiv 2004/48, ( 47 ) i likhet med rättighetshavarna, har ett direkt intresse av att skydda dessa rättigheter, eftersom varje intrång i dessa rättigheter kan leda till en konflikt med denna ensamrätt.

87.

Förvärv och indrivning av fordringar knutna till sådana intrång utgör emellertid inte ett utövande av den ensamrätt som innehavarna av immateriella rättigheter har, utan ska snarare ses som en vanlig civilrättslig mekanism för att få ersättning för den skada som lidits till följd av intrång i dessa rättigheter. Jag anser därför att artikel 4 b i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att den kategori av personer som har rätt att utnyttja de immateriella rättigheter som avses i denna bestämmelse inte omfattar förvärvare av fordringar knutna till intrång i dessa rättigheter.

88.

Trots det kan innehavarna av immateriella rättigheter ha ett intresse av att överlåta sina fordringar knutna till intrång i dessa rättigheter, bland annat på grund av att det kan vara svårt för dem att själva driva in fordringarna. Det är dock troligare att sådana fordringar betalas om förvärvarna kan utnyttja mekanismerna för att underlätta fastställandet och indrivningen av dessa fordringar, såsom de mekanismer som föreskrivs i kapitel II i direktiv 2004/48.

89.

Jag utesluter således inte att förvärvarna av sådana fordringar i nationell rätt kan tilldelas en sådan ställning att de kan omfattas av de åtgärder som vidtagits för att införliva direktiv 2004/48. Enligt domstolens praxis innebär detta direktiv nämligen endast att medlemsstaterna kan fastställa en lägsta skyddsnivå. ( 48 ) Det finns inget krav på att de ska vidta strängare skyddsåtgärder.

90.

Bland annat följer ett sådant krav enligt min mening inte av domen SNB-REACT. ( 49 ) Det är riktigt att domstolen i den domen, med stöd av bland annat skäl 18 i direktiv 2004/48, slog fast att ”medlemsstaterna är skyldiga att tillerkänna ett organ som förvaltar kollektiva immateriella rättigheter och som anses ha rätt att företräda innehavarna av dessa immateriella rättigheter, rätten att ansöka om tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i direktivet och att väcka talan inför domstol för att skydda sådana rättigheter, i de fall då organet enligt den nationella lagstiftningen dels anses ha ett direkt intresse av att tillvarata dessa rättigheter, dels har partsbehörighet”. ( 50 ) Som framgår av nämnda dom rörde det sig emellertid om en organisation för kollektiv förvaltning av immateriella rättigheter, det vill säga en enhet som tillhör en av de kategorier som anges i artikel 4 i direktiv 2004/48 [i led c]. Av skäl 18 följer att de personer som tillhör dessa kategorier enligt unionslagstiftaren har ett direkt intresse av att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter. Däremot kan det enligt detta skäl inte krävas att organ som inte tillhör någon av dessa kategorier, såsom organ som har förvärvat fordringar knutna till intrång i immateriella rättigheter, ska tillerkännas samma ställning, även om dessa organ också skulle anses ha ett direkt intresse. Även om ett skäl kan förklara lagstiftarens val och på så sätt vägleda tolkningen av bestämmelser i en unionsrättsakt, har det inte något eget rättsligt värde, oberoende av dessa bestämmelser.

91.

I motsats till vad Telenet anförde vid förhandlingen anser jag för övrigt att varken den omständigheten att överlåtelsen till Mircom avser fordringar som inte förelåg vid den tidpunkt då de aktuella avtalen ingicks, eller den omständigheten att dessa avtal ingicks för en viss tid, utgör hinder för en överlåtelse av fordringar. Om en sådan överlåtelse är tillåten enligt tillämplig lag kan överlåtelsen nämligen avse framtida fordringar och vara reversibel för det fall fordran inte drivs in. Den hänskjutande domstolen ska däremot pröva dels huruvida sådana överlåtelser är giltiga mot bakgrund av den lagstiftning som är tillämplig på de aktuella avtalen, dels huruvida sådana överlåtna fordringar kan göras gällande mot gäldenärerna mot bakgrund av tillämplig lagstiftning, inklusive processregler vid den behöriga domstolen.

92.

Även Telenet har åberopat domen SNB-REACT, ( 51 ) och gjort gällande att Mircom ska betraktas som ett organ som förvaltar kollektiva immateriella rättigheter. I likhet med Proximus, Scarlet Belgium och kommissionen anser jag att denna tolkning är felaktig. Mircom förvaltar nämligen inte sina avtalsparters upphovsrätt och närstående rättigheter, utan försöker endast få ersättning för den skada som lidits till följd av intrånget i dessa rättigheter. Mircom förefaller inte heller uppfylla kraven på kollektiva förvaltningsorganisationer i direktiv 2014/26/EU. ( 52 ) Mircom har för övrigt självt bekräftat att det inte är ett sådant organ.

93.

Jag delar slutligen den polska regeringens uppfattning att varje innehavare av en upphovsrätt eller närstående rättighet, genom fullmakt eller annan tillståndshandling, har rätt att tillåta en annan person att utöva sina rättigheter i rättighetshavarens namn, i synnerhet för att kräva ersättning för intrånget i vederbörandes rätt. I artikel 4 d i direktiv 2004/48 föreskrivs för övrigt uttryckligen en sådan situation. Så förefaller inte vara fallet i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har nämligen slagit fast att Mircom inte agerar i de aktuella filmproducenternas namn och för deras räkning, utan i eget namn och för egen räkning. Detta bolag kan således inte betraktas som ett organ som har rätt att företräda innehavare av immateriella rättigheter i den mening som avses i artikel 4 d i direktiv 2004/48.

94.

Jag föreslår att den andra frågan ska besvaras så, att artikel 4 b i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att ett organ som trots att det har förvärvat vissa rättigheter till skyddade verk inte utnyttjar dessa och endast riktar skadeståndsanspråk mot personer som gör intrång i dessa rättigheter inte har rätt att begära tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i kapitel II i direktivet, såvitt den behöriga domstolen konstaterar att det enda syftet med organets förvärv av rättigheter är att erhålla denna ställning. Direktivet varken kräver eller utgör hinder för en medlemsstat att i sin nationella lagstiftning tillerkänna en förvärvare av fordringar knutna till intrång i immateriella rättigheter denna rätt.

95.

Den hänskjutande domstolens tredje fråga rör i vilken mån de omständigheter som avses i de två första frågorna ska beaktas inom ramen för intresseavvägningen mellan säkerställande av skyddet av immateriella rättigheter å ena sidan och respekt för privatlivet och skydd av personuppgifter å andra sidan.

96.

Av förevarande begäran om förhandsavgörande framgår att den hänskjutande domstolen är väl medveten om EU-domstolens praxis angående utlämning av personuppgifter till enskilda för att dessa ska kunna väcka talan i tvistemål angående upphovsrättsintrång. Enligt denna praxis är en sådan utlämning av uppgifter tillåten, men inte ett krav, enligt artikel 8.3 i direktiv 2004/48 jämförd med artikel 15.1 i direktiv 2002/58. ( 53 ) EU-domstolen har dock tillagt att medlemsstaterna vid införlivandet av direktiven 2002/58 och 2004/48 ska utgå från en tolkning av direktiven som gör det möjligt att göra en rimlig avvägning mellan de olika grundläggande rättigheter som skyddas av unionens rättsordning. Vid genomförandet av införlivandeåtgärderna beträffande dessa direktiv ankommer det på medlemsstaternas myndigheter och domstolar att inte bara tolka sin nationella rätt på ett sätt som står i överensstämmelse med dessa direktiv, utan även se till att de inte grundar sig på en tolkning av direktiven som skulle stå i strid med dessa grundläggande rättigheter eller med andra allmänna principer i unionsrätten, såsom proportionalitetsprincipen. ( 54 )

97.

Denna rättspraxis ska tolkas mot bakgrund av senare rättspraxis, som förefaller betonar medlemsstaternas skyldighet att säkerställa att innehavare av immateriella rättigheter verkligen har möjlighet att yrka ersättning för den skada de lidit till följd av intrång i dessa rättigheter. I ett mål som rörde fildelning slog EU-domstolen således fast att unionsrätten (direktiven 2001/29 och 2004/48) utgör hinder för nationell lagstiftning eller nationell rättspraxis enligt vilken innehavaren av en internetanslutning som använts för intrång i upphovsrätten kan undandra sig sitt ansvar genom att peka ut en annan familjemedlem som haft möjlighet att använda denna anslutning, utan att precisera detta ytterligare, vilket gör att upphovsrättsinnehavaren i praktiken saknar rättsmedel, och utan att denne i den aktuella lagstiftningen ges andra möjligheter att yrka ersättning, exempelvis genom att åberopa internetleverantörernas ansvar. ( 55 ) Även om innehavaren av en internetanslutning som använts för att göra intrång i upphovsrätten måste ta på sig ansvaret för intrånget eller peka ut vem som är ansvarig för att rättsinnehavaren ska kunna yrka ersättning för den lidna skadan, gäller detta i ännu högre grad i föregående steg, nämligen identifieringen av innehavaren av anslutningen, vilket ofta endast är möjligt med hjälp av IP-adressen och den information som tillhandahålls av internetleverantören.

98.

EU-domstolen har dock nyligen meddelat domen La Quadrature du Net m.fl., ( 56 ) som har betydelse för det steg som föregår all överföring av sådana uppgifter som IP-adresser, nämligen lagringen av dessa uppgifter. Även om denna dom bygger på tidigare rättspraxis medför den viktiga preciseringar. Det är dock svårt att undgå att lägga märke till att det finns en viss spänning mellan denna dom och den rättspraxis som nämnts i föregående punkter angående utlämnande av IP-adresser inom ramen för en talan om skydd för immateriella rättigheter.

99.

I domen La Quadrature du Net m.fl., medger EU-domstolen nämligen att ”om ett brott begås online kan IP-adressen vara enda möjligheten att identifiera den person som hade denna adress vid tidpunkten för det aktuella brottet”. ( 57 ) Detsamma gäller vid straffbara civilrättsliga handlingar online, såsom intrång i immateriella rättigheter. EU-domstolen har även funnit att ”denna kategori av uppgifter [IP-adresserna] är mindre känsliga än andra former av trafikuppgifter” ( 58 )

100.

EU-domstolen har således slagit fast att ”en generell och odifferentierad lagring [det vill säga IP-adresserna för samtliga fysiska personer som äger terminalutrustning från vilken internetuppkoppling kan göras] av enbart IP-adresser som tilldelats källan till en anslutning[ ( 59 )] i princip inte strider mot artikel 15.1 i direktiv 2002/58, jämförd med artiklarna 7, 8 och 11 samt artikel 52.1 i stadgan, förutsatt att denna möjlighet är strikt underkastad de materiella och processuella villkor som reglerar behandlingen av dessa uppgifter”. ( 60 )

101.

Enligt EU-domstolen är det dock ”[m]ed hänsyn till den allvarliga karaktären av det ingrepp i de grundläggande rättigheter som garanteras i artiklarna 7 och 8 i stadgan som detta innebär … endast bekämpning av grov brottslighet och förebyggande av allvarliga hot mot den allmänna säkerheten som, i likhet med skyddet av den nationella säkerheten, kan motivera detta ingrepp”. ( 61 ) EU-domstolen har följaktligen slagit fast att artikel 15.1 i direktiv 2002/58, jämförd med artiklarna 7, 8 och 11 samt artikel 52.1 i stadgan, utgör hinder för lagstiftningsåtgärder som, för att uppnå de syften som anges i artikel 15.1 i direktiv 2002/58, i förebyggande syfte föreskriver generell och odifferentierad lagring av trafikuppgifter, med undantag för bland annat generell och odifferentierad lagring av IP-adresser som tilldelats källan till en anslutning (kommunikation) för att skydda den nationella säkerheten, bekämpa grov brottslighet och förhindra hot mot den allmänna säkerheten. ( 62 )

102.

Eftersom leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster enligt artikel 6.1 i direktiv 2002/58 är skyldiga att utplåna eller avidentifiera trafikuppgifter, däribland IP-adresser, när de inte längre behövs för att överföra en kommunikation, ( 63 ) får de endast lagra dessa uppgifter om medlemsstaten har vidtagit en åtgärd med stöd av artikel 15.1 i detta direktiv. ( 64 )

103.

Det är riktigt att domen La Quadrature du Net m.fl. endast rör lagring av uppgifter av skäl hänförliga till allmän säkerhet och bekämpande av brottslighet. Jag anser dock att det särskilt starka skydd som införts på dessa områden är svårt att bortse från på andra områden, såsom det civilrättsliga skyddet för andras rättigheter. Däremot är jag tveksam till om de intressen som är knutna till skyddet för immateriella rättigheter är lika viktiga som de intressen som avser skyddet av den nationella säkerheten, kampen mot grov brottslighet och förebyggande av allvarliga hot mot den allmänna säkerheten. Det strider således mot direktiv 2002/58, såsom detta tolkats i nämnda dom, att lagra IP-adresser för sådant skydd och lämna ut dem till berörda personer i förfaranden som rör detta skydd, även när dessa adresser lagras för andra ändamål. ( 65 ) Innehavarna av immateriella rättigheter saknar således tillgång till det viktigaste, för att inte säga det enda, hjälpmedlet för att identifiera de personer som gjort intrång i dessa rättigheter online när dessa, såsom är fallet i peer to peer-nätverk, agerar anonymt, vilket riskerar att rubba den jämvikt mellan olika intressen som domstolen har ansträngt sig för att upprätthålla. ( 66 )

104.

I förevarande mål innehåller begäran om förhandsavgörande inte några uppgifter om den rättsliga grunden för att lagra de IP-adresser som Mircom har begärt ska lämnas ut. Om man ska tro Telenet grundas emellertid lagringen på artikel 126 i Wet betreffende de elektronische communicatie (lagen om elektronisk kommunikation) av den 13 juni 2005, ( 67 ) det vill säga samma bestämmelse som var i fråga i ett av de mål ( 68 ) som avgjordes genom domen La Quadrature du Net m.fl. ( 69 ) Om det skulle anses strida mot unionsrätten att lagra IP-adresser med stöd av denna bestämmelse, eller åtminstone använda IP-adresserna för andra ändamål än dem som ansågs tillåtna i den domen, skulle förfarandet i det nationella målet, och följaktligen förevarande begäran om förhandsavgörande, förlora sitt föremål. ( 70 )

105.

Trots det önskar den hänskjutande domstolen i förevarande mål få klarhet i hur de kriterier som fastställts i EU-domstolens praxis, och som anförts i punkt 96 i förevarande förslag till avgörande, ska tolkas under sådana omständigheter som de som är i fråga i det nationella målet. Det rör sig dels om de tvivel som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för beträffande förekomsten av intrång i upphovsrätten och närstående rättigheter vid fildelning i peer to peer-nätverk, dels om Mircoms tvivelaktiga roll i samband med dessa intrång.

106.

Vad gäller förekomsten av intrång i upphovsrätten och närstående rättigheter anser jag att det svar som föreslås på den första frågan räcker för att förtydliga situationen. Tillgängliggörande för allmänheten av fragment av en fil innehållande ett skyddat verk i ett peer to peer-nätverk omfattas först och främst av den ensamrätt som tillkommer innehavaren av upphovsrätt och närstående rättigheter till detta verk och utgör intrång i denna ensamrätt när tillgängliggörandet sker utan tillstånd från rättsinnehavaren. Eftersom tillgängliggörandet vanligtvis är kopplat till nedladdning av filer på peer to peer-nätverk, eftersom det är så dessa fungerar, utgör nedladdningen en tillräcklig indikation på ett sannolikt intrång i upphovsrätten eller närstående rättigheter för att det ska vara motiverat att inge en begäran till internetleverantören om uppgifter om identiteten på innehavarna av de internetanslutningar som använts i detta syfte. Innehavaren av de aktuella rättigheterna måste naturligtvis kunna visa att de filer som innehåller verk som denne innehar rättigheter till utan dennes tillstånd har delats med hjälp av de aktuella internetanslutningarna.

107.

Till sitt försvar kan innehavaren av internetanslutningen därefter lägga fram bevisning för att styrka att denne inte har orsakat det aktuella intrånget, att han eller hon har begränsat sig till att ladda ned filerna utan att ställa dem till andra nätverksanvändares förfogande, att han eller hon inte var medveten om att de automatiskt gjordes tillgängliga och så vidare. Detta är emellertid nästa steg i förfarandet, som handlar om att fastställa eventuellt ansvar. Skyddet av personuppgifter kan däremot inte utgöra ett hinder mot en berättigad begäran om utlämnande av de uppgifter som behövs för att väcka en skadeståndstalan. ( 71 )

108.

Telenet, Proximus och Scarlet Belgium har även anfört att utlämnandet av namnen på innehavarna av de internetanslutningar med vars hjälp delningen av de filmer som Mircom innehar rättigheterna till har utförts utgör en behandling av uppgifter om en fysisk persons sexualliv eller sexuella läggning i den mening som avses i artikel 9 i förordning 2016/679, på grund av att, om jag har förstått saken rätt, dessa filmers titlar uttryckligen har angetts. En sådan behandling är i princip förbjuden enligt artikel 9.1 i denna förordning.

109.

Även om det presumeras att information om att en person innehar en internetanslutning som har använts för att dela erotiska filmer i peer to peer-nätverk utgör information om den personens liv eller sexuella läggning, anser jag att de undantag som föreskrivs i artikel 9.2 f och g i förordning 2016/679 är tillämpliga i förevarande fall. Jag anser således inte att artikel 9.1 i denna förordning kan utgöra hinder för utlämnande av namnen på sådana innehavare av en internetanslutning inom ramen för en skadeståndstalan som grundar sig på den skada som lidits till följd av delningen.

110.

De problem som uppkommer till följd av Mircoms roll och sätt att agera är mer besvärliga.

111.

För det första krävs det enligt artikel 8.1 i direktiv 2004/48 att begäran om information ska framställas ”i samband med en rättegång om immaterialrättsintrång”. Domstolen har redan slagit fast att detta uttryck inte kan förstås så, att det endast avser förfaranden som avser fastställande av immaterialrättsintrång. ( 72 ) Domstolen har nämligen funnit att rätten till information även kan utövas i ett separat förfarande, efter fastställandet av att intrång skett. ( 73 ) I likhet med kommissionen anser jag att denna rätt i ännu högre grad kan utövas före ett sådant fastställande, särskilt när den aktuella begäran om information avser sådana uppgifter om eventuella intrångsgörare som är nödvändiga för att väcka en eventuell talan.

112.

Svårigheten i förevarande mål beror på den omständigheten att den hänskjutande domstolen tycks betvivla att Mircom verkligen hade för avsikt att väcka en sådan talan. Enligt den hänskjutande domstolen handlar det snarare om att förmå de berörda personerna att godta bolagets erbjudande om att göra upp i godo.

113.

Jag anser emellertid att uttrycket ”i samband med en rättegång om immaterialrättsintrång” är tillräckligt brett för att omfatta ett sådant förfarande som det Mircom tillämpar. Bolagets agerande har utan tvekan ett nära samband med intrång i upphovsrätt och närstående rättigheter och utgör, även om det är moraliskt tvivelaktigt, en metod för att försvara bolagets rättigheter. Metoden är inte heller olaglig i sig. Att försöka nå en uppgörelse i godo är dessutom ofta en förutsättning för att kunna väcka talan i domstol. Precis som vid ett domstolsförfarande är det nödvändigt att få veta den förmodade intrångsgörarens namn och adress.

114.

Jag anser således inte att den hänskjutande domstolen kan avslå Mircoms begäran med motiveringen att den inte har ingetts i samband med en rättegång om immaterialrättsintrång, vilket krävs enligt artikel 8.1 i direktiv 2004/48.

115.

I artikel 8.1 i direktiv 2004/48 föreskrivs vidare att begäran om information ska vara berättigad och proportionell. Det är på denna punkt som jag anser att den hänskjutande domstolen bör beakta hur Mircom bedriver sin verksamhet.

116.

Om den hänskjutande domstolen skulle anse att Mircoms förvärv av licenser för att utnyttja de aktuella filmerna gjordes i bedrägligt syfte, blir Mircoms begäran nämligen oberättigad. Även om det slås fast att Mircom har ställning som licenstagare skulle detta bolag, eftersom det inte har för avsikt att utnyttja dessa licenser, inte lida någon skada som det med stöd av artikel 13 i direktiv 2004/48 skulle kunna begära ersättning för. I så fall saknar bolagets talan föremål och är dess begäran oberättigad.

117.

Det går även att betrakta Mircom som förvärvare av de fordringar som filmproducenterna har till följd av intrånget i rätten att göra de aktuella filmerna tillgängliga för allmänheten. Enligt mitt svar på den andra frågan grundas Mircoms talerätt (locus standi) i så fall endast på nationell rätt. Det är således med stöd av denna rätt som den hänskjutande domstolen ska pröva begäran om information.

118.

I artikel 3.2 i direktiv 2004/48 anges slutligen att de åtgärder, förfarande och sanktioner som föreskrivs i det direktivet ska vara effektiva, proportionella och avskräckande och ska tillämpas så att missbruk inte sker. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att tillhandahålla sådana skyddsåtgärder. I en sådan situation som den som är i fråga i det nationella målet finns det emellertid två omständigheter som tyder på att begäran om information om identiteten på de förmodade intrångsgörarna kan betraktas som missbruk av rätten till information.

119.

För det första rör det sig om att den ställning som krävs för att begära tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i direktiv 2004/48, bland annat rätten till information enligt artikel 8 i det direktivet, har förvärvats i bedrägligt syfte. Jag analyserade detta problem inom ramen för svaret på den andra frågan.

120.

För det andra rör det sig mer allmänt om Mircoms sätt att bedriva sin verksamhet. Som kommissionen med rätta har konstaterat gör nämligen ett antal omständigheter – såsom den omständigheten att det endast rör sig om påstådda intrång och förmodade intrångsgörare, den stora omfattningen av begäran om information, ( 74 ) de aktuella filmernas karaktär, den omständigheten att Mircom uppskattar schablonersättningen till 500 euro per person, utan att ta hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall, och slutligen tvivlen kring huruvida Mircom verkligen hade för avsikt att väcka talan vid domstol om ingen uppgörelse i godo kan nås – att det går att dra slutsatsen att bolagets begäran om information kan ha ingetts i bedrägligt syfte, inte för att yrka ersättning i proportion till skadan utan för att pressa fram denna under täckmantel av ett förslag om att lösa tvisten i godo. Det finns för övrigt inget i den hänskjutande domstolens uppgifter som tyder på att Mircom har väckt mot plattformarna för indexering av torrentfiler avseende de filmer som bolaget har rättigheter till, trots att detta är möjligt enligt EU-domstolens praxis. ( 75 ) Detta är ännu en omständighet som skulle kunna få den hänskjutande domstolen att anse att det inte rör sig om att få intrånget att upphöra, utan om att dra fördel av det.

121.

Fastställandet av ett sådant missbruk ingår i bedömningen av de faktiska omständigheterna i det nationella målet, och omfattas således av den hänskjutande domstolens behörighet. Enligt unionsrätten är det tillåtet, och till och med ett krav, att göra en sådan bedömning och att, i förekommande fall, neka den rätt till information som föreskrivs i artikel 8 i direktiv 2004/48.

122.

Jag föreslår därför att den tredje frågan ska besvaras så, att artikel 8.1 i direktiv 2004/48, jämförd med artikel 3.2 i samma direktiv, ska tolkas så, att den nationella domstolen har rätt att neka den rätt till information som föreskrivs i artikel 8 i direktivet om den med hänsyn till omständigheterna i målet finner att begäran om information är ogrundad eller utgör missbruk av rätten till information.

123.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fjärde fråga för att få klarhet i huruvida artikel 6.1 f i förordning 2016/679 ska tolkas så, att registrering av IP-adresser för personer vars internetanslutningar har använts för delning av skyddade verk i peer to peer-nätverk, såsom den registrering Media Protector har utfört för Mircoms räkning, utgör laglig behandling av personuppgifter.

124.

Denna fråga grundar sig på antagandet att IP-adresserna utgör personuppgifter och att registreringen av dem utgör behandling. Detta antagande är emellertid endast korrekt om den hänskjutande domstolen tillerkänner Mircom rätten att begära tillämpning av de åtgärder, förfaranden och sanktioner som föreskrivs i direktiv 2004/48 och, i synnerhet, bifaller bolagets begäran om information enligt artikel 8 i det direktivet.

125.

EU-domstolen har nämligen redan slagit fast att IP-adresser, inklusive dynamiska adresser, utgör personuppgifter, eftersom den ansvarige för behandlingen av dessa IP-adresser förfogar över lagliga medel som gör det möjligt för vederbörande att identifiera den registrerade med hjälp av de ytterligare upplysningar som den registrerades internetleverantör förfogar över. ( 76 ) I ett sådant fall råder det inget tvivel om att registreringen av dessa adresser för senare användning i rättsliga åtgärder uppfyller definitionen av behandling i artikel 4.2 i förordning nr 2016/679.

126.

Detta skulle vara fallet om Mircom, i vars namn Media Protector samlar in IP-adresserna, förfogade över ett lagligt medel för att identifiera innehavarna av internetanslutningen med stöd av det förfarande som föreskrivs i artikel 8 i direktiv 2004/48. Om bolaget däremot nekas möjlighet att tillämpa detta förfarande kan de IP-adresser som är i fråga i förevarande mål inte anses utgöra personuppgifter, eftersom de inte avser en identifierad eller identifierbar person i den mening som avses i artikel 4.1 i förordning 2016/679. Följaktligen är denna förordning inte tillämplig.

127.

Vad gäller tolkningen av artikel 6.1 f i förordning 2016/679, föreskrivs i denna förordning tre kumulativa villkor för att en behandling av personuppgifter ska vara tillåten, nämligen för det första förekomsten av ett berättigat intresse hos den registeransvarige eller hos den eller de tredje män till vilka uppgifterna lämnas ut, för det andra att behandlingen av personuppgifter är nödvändig för det berättigade intresse som eftersträvas och för det tredje att den berörda personens grundläggande fri- och rättigheter inte ska ges företräde. ( 77 )

128.

Villkoret att behandlingen av personuppgifter ska vara nödvändig för att tillgodose det berättigade intresse som eftersträvas är enligt min mening uppfyllt. Ett peer to peer-nätverk är tekniskt sett ett nätverk av datorer ( 78 ) som kommunicerar med varandra. Kommunikationen sker med hjälp av IP-adresser som identifierar de olika datorerna (närmare bestämt de routrar som står för internetanslutningen). En förutsättning för att kunna fastställa att en fil i ett sådant nätverk har delats, och således att det föreligger ett intrång i upphovsrätten och närstående rättigheter (om filen innehåller ett skyddat verk och delningen sker utan rättsinnehavarnas samtycke), är att den IP-adress från vilken delningen utfördes identifieras och registreras. Först därefter är det möjligt att identifiera innehavaren av den internetanslutning till vilken IP-adressen i fråga tilldelades vid en viss tidpunkt. Även om innehavaren inte alltid är den person som har gjort sig skyldig till den aktuella handlingen, kan innehavaren normalt tillhandahålla information om vem som är ansvarig eller själv hållas ansvarig för de handlingar som begåtts med hjälp av innehavarens internetanslutning. ( 79 )

129.

För att kunna begära ersättning för skada som orsakats av otillåten delning av skyddade verk i peer to peer-nätverk är det därför nödvändigt att registrera IP-adresserna till användarna av dessa nätverk.

130.

Villkoret kopplat till förekomsten av ett berättigat intresse hos den registeransvarige eller hos tredje man är nära knutet till de omständigheter som angetts i den andra och den tredje frågan och den hänskjutande domstolens bedömning av dessa. Här kan samma anmärkning göras som den anmärkning jag gjorde i samband med den begäran om utlämnande av namnen på de personer som tilldelats IP-adresser som registrerats med stöd av artikel 8 i direktiv 2004/48. Även om den hänskjutande domstolen skulle finna begäran ogrundad eller oskälig, kan den registrering av IP-adresser som föregår begäran inte anses ha skett för att tillgodose ett berättigat intresse. I ett så fall upphör IP-adresserna dock att vara personuppgifter och förordning 2016/679 är inte tillämplig. ( 80 )

131.

Däremot kan möjligheten för en förvärvare av fordringar att i vederbörlig ordning driva in dessa utgöra ett berättigat intresse som motiverar behandling av personuppgifter i den mening som avses i artikel 6.1 f i förordning 2016/679. För att en sådan behandling ska vara berättigad måste förvärvaren emellertid därefter kunna använda dessa uppgifter för att identifiera de förvärvade fordringarnas gäldenärer. Huruvida behandlingen är motiverad beror således under alla omständigheter på utgången av begäran om utlämnande av namnen på innehavarna av de internetanslutningar som identifierats med hjälp av de aktuella IP-adresserna.

132.

Vad gäller villkoret att de grundläggande fri- och rättigheterna för den person som berörs av skyddet inte ska väga tyngre än det berättigade intresse som ligger till grund för behandlingen av de aktuella personuppgifterna rör det sig slutligen om huruvida det eventuellt föreligger särskilda omständigheter i det enskilda fallet som medför att behandlingen inte är tillåten trots att det finns ett berättigat intresse av den. Det ankommer på den behöriga domstolen att bedöma huruvida sådana omständigheter föreligger.

133.

Jag föreslår därför att den fjärde frågan ska besvaras så, att artikel 6.1 f i förordning 2016/679 ska tolkas så, att registrering av IP-adresser för personer vars internetanslutningar har använts för delning av skyddade verk i peer to peer-nätverk – när registreringen sker för att tillgodose ett berättigat intresse hos den registeransvarige eller tredje man, bland annat i syfte att med stöd av artikel 8.1 c i direktiv 2004/48 inge en motiverad begäran om utlämnande av namnen på de innehavare av internetanslutningar som identifierats med hjälp av deras IP-adresser – ska anses utgöra laglig behandling av personuppgifter.

134.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts förslår jag att de frågor som ställts av Ondernemingsrechtbank Antwerpen (Företagsdomstolen i Antwerpen, Belgien) ska besvaras på följande sätt: