1. 

Domstolen har vid flera tillfällen uttalat sig om begreppet ”rättslig myndighet”, i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584/RIF, ( 2 ) och preciserat vilka krav en myndighet som utfärdar en europeisk arresteringsorder ska uppfylla. ( 3 )

2. 

Denna begäran om förhandsavgörande ger domstolen möjlighet att tolka samma begrepp, men nu i förhållande till artikel 6.2 jämförd med artikel 27 i rambeslutet. Detta efterfrågar en belgisk domstol, som i korthet undrar om åklagarmyndigheten i Nederländerna kan betecknas som en ”rättslig myndighet” som samtycker till en utökning av de brott som angetts i en tidigare europeisk arresteringsorder som redan har verkställts.

3.

Skälen 5, 6 och 8 i rambeslut 2002/584 har följande lydelse:

…

4.

Artikel 1 (”Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder”) har följande lydelse:

”1.   Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

2.   Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.

3.   Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen.”

5.

I artikel 6 (”Fastställande av de behöriga myndigheterna”) föreskrivs följande:

”1.   Den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.

2.   Den verkställande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den verkställande medlemsstaten som är behörig att verkställa den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning.

3.   Varje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekretariat om den, enligt sin nationella lagstiftning, behöriga rättsliga myndigheten.

6.

Artikel 14 (”Hörande av den eftersökte”) har följande lydelse:

”En person som gripits och som inte samtycker till överlämnande enligt artikel 13 skall ha rätt att höras av den verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten.”

7.

I artikel 15 (”Beslut om överlämnande”) föreskrivs följande:

”1.   Den verkställande rättsliga myndigheten skall, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges i detta rambeslut, besluta om en person skall överlämnas.

…”

8.

Artikel 19 (”Hörande av personen i avvaktan på beslut”) har följande lydelse:

”1.   Hörandet av den eftersökte skall genomföras av en rättslig myndighet, med bistånd av någon annan person som skall utses i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där den anmodande domstolen är belägen.

2.   Hörandet av den eftersökte skall verkställas i enlighet med lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten och på de villkor som fastställs i samförstånd mellan den utfärdande och den verkställande rättsliga myndigheten.

3.   Den behöriga verkställande rättsliga myndigheten får ge en annan rättslig myndighet i den egna medlemsstaten i uppdrag att delta vid hörandet av den eftersökte för att säkerställa att denna artikel och de villkor som har fastställts tillämpas på ett korrekt sätt.”

9.

I artikel 27 (”Möjligheter till åtal för andra brott”) föreskrivs följande:

”1.   Varje medlemsstat får anmäla till generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd att, i medlemsstatens förbindelser med andra medlemsstater som har lämnat samma förklaring, samtycke skall anses ha givits till åtal, dom eller frihetsberövande för att verkställa ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd för ett annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades, såvida inte den verkställande rättsliga myndigheten i ett enskilt fall uppger något annat i sitt beslut om överlämnande.

2.   Utom i de fall som avses i punkterna 1 och 3 får en överlämnad person inte åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades.

3.   Punkt 2 skall inte tillämpas i följande fall:

…

4.   En framställan om samtycke skall överlämnas till den verkställande rättsliga myndigheten, tillsammans med de uppgifter som anges i artikel 8.1, och åtföljas av en översättning enligt artikel 8.2. Samtycke skall ges om det brott för vilket det begärs i sig skall medföra överlämnande enligt bestämmelserna i detta rambeslut. Samtycke skall vägras av de skäl som anges i artikel 3 och får i övrigt vägras endast av de skäl som anges i artikel 4. Beslutet skall fattas senast 30 dagar efter det att framställningen har mottagits.

…”

10.

Artikel 37 har följande lydelse:

”1.   En person som har överlämnats i enlighet med en europeisk arresteringsorder som utfärdats av en belgisk rättslig myndighet, får inte lagföras, dömas eller frihetsberövas för ett annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades.

2.   Punkt 1 ska inte tillämpas i följande fall:

…

Om undersökningsdomaren, åklagaren eller domstolen, alltefter omständigheterna, i annat fall än de som avses i första stycket, vill lagföra, döma eller frihetsberöva den överlämnade personen för ett annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades, ska den inge en framställan om samtycke till den verkställande rättsliga myndigheten, tillsammans med den information som anges i artikel 2.4 och, i förekommande fall, en översättning.”

11.

I artikel 14 Olw föreskrivs följande:

”1.   Överlämnande får bara beviljas under förutsättning att den eftersökta personen inte lagförs, straffas eller på annat sätt får sin individuella frihet begränsad på grund av ett annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket den eftersökte överlämnades, med undantag av

…

…

3.   Åklagaren ska ge sådant samtycke som avses i punkt 1 … på begäran av den utfärdande rättsliga myndigheten och på grundval av en europeisk arresteringsorder som har lagts fram tillsammans med en översättning, för brott för vilka överlämnande har beviljats med stöd av denna lag…”.

12.

I artikel 35.1 föreskrivs följande:

”Så snart som möjligt efter beslutet där samtycke till överlämnande helt eller delvis ges, ska den eftersökta personen överlämnas. Åklagaren ska efter överenskommelse med den utfärdande rättsliga myndigheten fastställa tidpunkt och plats för överlämnandet.”

13.

I den lydelse som gällde fram till den 13 juli 2019 föreskrevs följande i artikel 44:

”Åklagaren får handla som utfärdande rättslig myndighet.”

14.

I den version som gäller sedan den 13 juli 2019 har artikel 44 följande lydelse:

”Tillsynsdomaren [rechter-commissaris] får handla som utfärdande rättslig myndighet.”

15.

Enligt artikel 127 i lagen om rättsväsendets organisation får justitie- och säkerhetsministern utfärda allmänna och särskilda anvisningar rörande åklagarmyndighetens utövande av uppgifter och befogenheter.

16.

Undersökningsdomaren vid Rechtbank van eerste aanleg te Leuven (Förstainstansdomstolen i Leuven, Belgien) utfärdade den 26 september 2017 en europeisk arresteringsorder mot AZ, som är belgisk medborgare, för lagföring för urkundsförfalskning och bedrägeri som begicks i Belgien under år 2017.

17.

AZ greps i Nederländerna i enlighet med den europeiska arresteringsordern och överlämnades till de belgiska myndigheterna den 13 december 2017 genom beslut av Rechtbank Amsterdam (Förstainstansdomstolen i Amsterdam, Nederländerna).

18.

Den 26 januari 2018 utfärdade samma undersökningsdomare i Leuven en (andra) europeisk arresteringsorder och begärde att AZ skulle överlämnas för andra fall av urkundsförfalskning och bedrägeri än dem som angetts i den första arresteringsordern.

19.

Den 13 februari 2018 gav officier van justitie (den allmänna åklagaren) vid Arrondissementsparket Amsterdam (Distriktsåklagarmyndigheten i Amsterdam, Nederländerna) sitt samtycke till att AZ lagfördes för samtliga brott som angetts i de två europeiska arresteringsorderna.

20.

AZ dömdes slutligen till tre års fängelse.

21.

AZ överklagade domen till Hof van beroep te Brussel (Appellationsdomstolen i Bryssel, Belgien) och ifrågasatte om den nederländska åklagarmyndigheten kunde anses vara en ”rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.2 och artikel 27.3 g och 27.4 i ramdirektivet.

22.

Mot bakgrund av detta har Hof van beroep Brussel (Appellationsdomstolen i Bryssel) hänskjutit följande tolkningsfrågor till EU-domstolen för ett förhandsavgörande:

”1.1. Utgör begreppet ’rättslig myndighet’ i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslutet ett självständigt unionsrättsligt begrepp?

1.2. Om fråga 1.1 besvaras jakande: Utifrån vilka kriterier kan det fastställas huruvida en myndighet i den verkställande medlemsstaten utgör en sådan rättslig myndighet och huruvida den europeiska arresteringsorder som myndigheten har verkställt följaktligen utgör ett rättsligt avgörande?

1.3. Om fråga 1.1 besvaras jakande: Omfattas nederländska Openbaar Ministerie [den nederländska åklagarmyndigheten], närmare bestämt Officier van Justitie [den allmänna åklagaren] av begreppet ’rättslig myndighet’ i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslutet, och utgör den europeiska arresteringsorder som myndigheten har verkställt följaktligen ett rättsligt avgörande?

1.4. Om fråga 1.3 besvaras jakande: Kan det anses tillåtet att ursprungliga överlämnanden från en rättslig myndighet, närmare bestämt Overleveringskamer te Amsterdam (utlämningsavdelningen vid Förstainstansdomstolen i Amsterdam), prövas enligt artikel 15 i rambeslutet, varvid bland annat den berörda personens rätt att höras samt tillgång till domstolsprövning garanteras, medan en annan myndighet, nämligen åklagarmyndigheten, är ansvarig för kompletteringar med avseende på överlämnanden enligt artikel 27 i rambeslutet, varvid den berörda personen inte garanteras någon rätt att höras eller tillgång till domstolsprövning, vilket utan giltiga skäl leder till en uppenbar motsägelse inom rambeslutet?

1.5. Om frågorna 1.3 och 1.4 besvaras jakande: Ska artiklarna 14, 19 och 27 i rambeslutet tolkas så, att en åklagarmyndighet som uppträder som verkställande rättslig myndighet, framför allt har en skyldighet att säkerställa den berörda personens rätt att höras samt tillgång till domstolsprövning, innan den kan lämna samtycke till lagföring, utdömande av påföljd eller frihetsberövande av en person med avseende på verkställighet av ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd på grund av ett brott, vilket begicks före överlämnandet på grund av en europeisk arresteringsorder och som inte omfattas av framställan om överlämnande?

2. Utgör åklagaren vid Arrondissementsparket Amsterdam (Distriktsåklagarmyndigheten i Amsterdam), som genomför artikel 14 [Olw] den verkställande rättsliga myndigheten i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslutet, vilken ska överlämna den eftersökta personen och kan ge sitt samtycke i den mening som avses i artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslutet?”

23.

Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolen den 4 juli 2019.

24.

Skriftliga yttranden har getts in av AZ, Openbaar Ministerie, den tyska, den spanska, den ungerska och den nederländska regeringen samt kommissionen.

25.

Det har inte ansetts nödvändigt att hålla förhandling.

26.

Den tyska regeringen hyser tvivel om huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning (även om den inte formellt motsätter sig det), eftersom de frågor som ställts inte är relevanta för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det brottmål som anhängiggjorts vid den.

27.

Dessa frågor rör slutliga rättshandlingar som företagits i Nederländerna (överlämnande av AZ och samtycke från en nederländsk åklagare till att han lagförs för brott som begicks före överlämnandet), snarare än det förfarande som tillämpas vid den belgiska hänskjutande domstolen. Den sistnämnda domstolen får inte överpröva en nederländsk domstols beslut om överlämnande (det vill säga en domstol i den medlemsstat där den europeiska arresteringsordern verkställs).

28.

Den hänskjutande domstolen kan visserligen inte uttala sig om giltigheten av de nederländska myndigheternas beslut, vilken ska prövas enligt den nationella rätten i den verkställande medlemsstaten (Nederländerna) och av dess egna domstolar.

29.

Den hänskjutande domstolen är emellertid behörig att pröva de rättsverkningar som de nederländska myndigheternas beslut, när de verkställer den europeiska arresteringsorder som de belgiska myndigheterna har utfärdat, ska ha enligt belgisk rätt. Under förutsättning att dessa beslut är giltiga (vilket man bör utgå från i enlighet med principen om ömsesidigt förtroende), får den hänskjutande domstolen som nämnts pröva deras rättsverkningar enligt den nationella rätten.

30.

Den person som lagförs av de belgiska domstolarna har enligt artikel 27 i rambeslutet rätt att ”endast åtalas, dömas eller berövas friheten för det brott för vilket personen överlämnades”, med de undantag som anges i den bestämmelsen. ( 7 )

31.

Mot bakgrund av detta fick AZ inte dömas eller frihetsberövas i Belgien för andra brott än de som anges i (den första) arresteringsordern som verkställdes av Rechtbank Amsterdam, om inte de nederländska myndigheterna samtyckte till den utökning som anges i den (andra) europeiska arresteringsordern som utfärdades av de belgiska myndigheterna.

32.

Eftersom AZ har denna rättighet, vilken erkänns i rambeslutet, får han göra den gällande i de belgiska domstolarna, som är behöriga att lagföra, döma eller frihetsberöva honom. Han får således till sin fördel åberopa rättsverkningarna enligt belgisk rätt av en eventuell oegentlighet i den verkställande statens beslut, genom vilket den samtyckt till utökningen av de brott som anges i den europeiska arresteringsordern.

33.

AZ får naturligtvis bestrida beslutet vid de nederländska myndigheterna, som har gett det omtvistade samtycket ( 8 ) och därför kan upphäva det, men eftersom AZ redan har överlämnats till de belgiska myndigheterna, skulle en skyldighet för honom att bestrida samtycket vid domstolen i en verkställande medlemsstat (Nederländerna) som han redan har lämnat kunna försvåra hans tillgång till ett effektivt rättsmedel och medföra att brottmålsförfarandet drar ut på tiden.

34.

De belgiska domstolarna behöver inte pröva giltigheten av de nederländska myndigheternas samtycke, men de kan pröva det mot bakgrund av unionsrätten, med EU-domstolens medverkan om det råder tvivel. De kan med andra ord pröva de delar av samtycket som enbart styrs av rambeslutet.

35.

Den hänskjutande domstolen kan i det här sammanhanget bland annat pröva om samtycket har getts av en ”rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.2 och artikel 27 i rambeslutet, eftersom det begreppet (vilket jag ska redogöra för nedan) är ett självständigt unionsrättsligt begrepp.

36.

Om den prövningen visar att den nederländska åklagaren inte får handla som verkställande rättslig myndighet, enligt artikel 6.2 och artikel 27 i rambeslutet, får den hänskjutande domstolen dra de lämpliga slutsatserna av det enligt den belgiska rätten.

37.

Om det bara handlar om att klarlägga huruvida den nederländska myndighet som gav sitt samtycke, på begäran av de belgiska myndigheterna, kan betecknas som en ”rättslig myndighet”, i samband med den europeiska arresteringsordern och enligt unionsrätten, anser jag sammanfattningsvis att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.

38.

Med undantag av den ungerska regeringen, som inte har yttrat sig rörande denna del, är parterna i målet eniga om att begreppet ”rättslig myndighet” i artikel 6.2 i rambeslutet är ett självständigt unionsrättsligt begrepp.

39.

Jag delar denna uppfattning utan förbehåll. Även om domstolen hittills bara har uttalat sig om det begreppet med avseende på artikel 6.1 i rambeslutet (utfärdande myndighet), anser jag att dess argument kan tillämpas på tolkningen av artikel 6.2 (verkställande myndighet).

40.

Enligt domstolens praxis får medlemsstaterna visserligen, i enlighet med principen om processuell autonomi, enligt sin nationella lagstiftning fastställa vilken ”rättslig myndighet” som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder. De får emellertid inte tolka innebörden och räckvidden av detta begrepp. ”Detta begrepp ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen. En sådan tolkning ska ske med beaktande av såväl lydelsen av artikel 6.1 i rambeslutet… som det sammanhang bestämmelsen förekommer i och det ändamål som eftersträvas med rambeslutet.” ( 9 )

41.

Samma sak gäller begreppet ”rättslig myndighet” som är behörig att verkställa en europeisk arresteringsorder och som därmed, i enlighet med artikel 27.3 g och 27.4 i rambeslutet, får ge ett sådant samtycke som avses i de sistnämnda bestämmelserna.

42.

Följaktligen bör svaret på den första delen av tolkningsfrågan vara jakande, vilket innebär att en bedömning ska göras av de återstående delarna, som jag ska behandla gemensamt.

43.

Domstolen har fastställt villkoren för att en rättslig myndighet ska få utfärda en europeisk arresteringsorder. Dessa villkor följer av en tolkning som bygger på tre faktorer: a) lydelsen av artikel 6.1 i rambeslutet, b) det sammanhang i vilket den bestämmelsen ingår och c) syftet med själva rambeslutet. ( 10 )

44.

Mot bakgrund av detta har domstolen slagit fast att orden ”rättslig myndighet””inte endast pekar ut domstolarna i en medlemsstat, utan att de kan täcka in de myndigheter som deltar i rättskipningen i den berörda rättsordningen i en vidare bemärkelse”. ( 11 )

45.

För att klargöra vilka av de myndigheter som deltar i rättskipningen som bör betraktas som ”rättsliga myndigheter” har domstolen beaktat att ”rambeslutet är ett instrument för det straffrättsliga samarbetet. Detta samarbete bygger på principen om ömsesidigt erkännande inte endast av slutliga avgöranden som meddelats av brottmålsdomstolar, utan i vidare bemärkelse av avgöranden som meddelats av medlemsstaternas rättsliga myndigheter i straffrättsliga förfaranden, däribland avgöranden i samband med väckande av åtal”. ( 12 )

46.

Bland annat, fortsätter domstolen, ska ”[b]egreppet ’förfarande’… förstås i vid bemärkelse. Detta begrepp kan omfatta det straffrättsliga förfarandet i dess helhet, det vill säga den del av förfarandet som föregår brottmålet, brottmålet i sig samt verkställigheten av det slutliga avgörande som meddelats av en brottmålsdomstol mot någon som hålls ansvarig för ett brott”. ( 13 )

47.

Eftersom en europeisk arresteringsorder är ett verktyg för rättsligt samarbete, får en sådan utfärdas i straffrättsliga förfaranden, i vid bemärkelse. Det gäller även sådana förfaranden där åklagarmyndigheterna ”har till uppgift att… vidta de åtgärder som erfordras för den domstolsprövning som ska företas av brottmålsdomstolarna”. ( 14 )

48.

Begreppet ”rättslig myndighet”, i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet, omfattar således i princip åklagarmyndigheten.

49.

Eftersom det ömsesidiga förtroendet och det ömsesidiga erkännandet har en grundläggande betydelse i systemet i rambeslutet, ( 15 ) ska ”[d]en utfärdande rättsliga myndigheten … kunna garantera för den verkställande rättsliga myndigheten att den – mot bakgrund av de skyddsregler som föreskrivs i den utfärdande medlemsstatens rättsordning – agerar på ett oavhängigt sätt då den utfärdar en europeisk arresteringsorder”. ( 16 )

50.

Följaktligen kan åklagarmyndigheten betecknas som en ”rättslig myndighet”, i samband med utfärdande av en europeisk arresteringsorder, när den åtnjuter en ställning som säkerställer dess oavhängighet, även om den enligt domstolen inte nödvändigtvis måste vara identisk med en domstols oavhängighet.

51.

Mot bakgrund av detta är det tillräckligt ”att det finns föreskrifter och organisatoriska bestämmelser som säkerställer att den utfärdande rättsliga myndigheten, då den beslutar att utfärda en europeisk arresteringsorder, inte riskerar att påtvingas bland annat anvisningar i ett enskilt ärende från den verkställande makten”. ( 17 )

52.

Utöver de två ovannämnda villkoren – deltagande i rättskipning och oavhängighet som tar sig uttryck i att den inte påtvingas anvisningar från den verkställande makten – har domstolen lagt till ett tredje, som rör det förfarande i vilket åklagarmyndigheten får utfärda en europeisk arresteringsorder nämligen att, en åklagares utfärdande av en europeisk arresteringsorder ska kunna överklagas till domstol. ( 18 )

53.

Sammanfattningsvis ska en åklagarmyndighet som deltar i rättskipningen bara anses vara en ”utfärdande rättslig myndighet” om den har en organisatorisk ställning som innebär att den inte kan påtvingas anvisningar i ett enskilt ärende från den verkställande makten. Om så är fallet får den utfärda en europeisk arresteringsorder, under förutsättning att dess beslut kan överklagas till en domstol. ( 19 )

54.

Är de ovan beskrivna villkoren, rörande frågan om den kan anses vara en rättslig myndighet, även tillämpliga på åklagarmyndigheten för att den ska kunna anses vara en ”verkställande rättslig myndighet” med avseende på en europeisk arresteringsorder?

55.

Medan AZ och den tyska och den spanska regeringen har besvarat denna fråga jakande, har den nederländska regeringen förespråkat en mindre strikt tillämpning när det gäller kraven på oavhängighet och möjlighet till domstolsprövning.

56.

Jag vill erinra om att följande framgår av beslutet att begära förhandsavgörande:

57.

Mot bakgrund av dessa faktiska omständigheter frågar den hänskjutande domstolen, närmare bestämt, om den nederländska åklagarmyndigheten får verkställa en europeisk arresteringsorder, det vill säga handla som ”rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslutet.

58.

Denna fråga är logisk om man utgår från att ”den samtyckande rättsliga myndigheten” (artikel 27 i rambeslutet) är densamma som ”den verkställande rättsliga myndigheten” (artikel 6.2 i rambeslutet). Som nämnts var det i det här fallet en nederländsk domstol som beslutade om utfärdandet av den europeiska arresteringsordern, medan den nederländska åklagarmyndigheten därefter bara gav sitt samtycke till att de belgiska myndigheterna utökade de brott som AZ kunde åtalas för.

59.

Det relevanta här är således inte huruvida den nederländska åklagarmyndigheten generellt hade ställning som ”verkställande rättslig myndighet”, utan om den i enlighet med artikel 27.3 g fick ge sitt samtycke till en sådan utökning av de straffbara brotten.

60.

En bokstavlig tolkning av artikel 27.3 g i rambeslutet talar för att enbart den som har verkställt den europeiska arresteringsordern får ge sitt samtycke. Det samtycke som lagstiftaren syftar på i den bestämmelsen ska närmare bestämt ges av ”den verkställande rättsliga myndigheten som överlämnat den eftersökte”. Bestämmelsens tydliga ordalydelse ger enligt min uppfattning inte något större utrymme för diskussion.

61.

Mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet, utesluter artikel 27 i rambeslutet således att åklagaren får ge sitt samtycke till en utökning av de brott för vilka AZ överlämnats. Enligt denna bestämmelse var det den nederländska verkställande myndighet som redan hade överlämnat den personen till de belgiska myndigheterna som fick ge sitt samtycke (i det här fallet domstolen i Amsterdam).

62.

Om det förhåller sig så finns det inte någon koppling mellan den hänskjutande domstolens fråga och de konkreta omständigheterna i målet. Oavsett om åklagarmyndigheten rent generellt kan anses vara en verkställande rättslig myndighet eller inte, förhåller det sig så att eftersom det var en nederländsk domstol som i det här fallet överlämnade den eftersökte, fick åklagaren i Amsterdam inte ge det samtycke som avses i artikel 27.3 g i rambeslutet.

63.

Openbaar Ministerie (åklagarmyndigheten) har däremot, trots ordalydelsen i artikel 27.3 g i rambeslutet, gjort gällande att medlemsstaterna med stöd av sin processuella autonomi får beteckna en annan ”rättslig myndighet” än den verkställande som ”samtyckande rättslig myndighet”.

64.

Jag anser inte att bestämmelsen medger en sådan tolkning, utan att den utesluter den.

65.

Medlemsstaterna får naturligtvis fritt lagstifta om vilken rättslig myndighet som ska vara behörig att verkställa en europeisk arresteringsorder, men när det väl har skett får kopplingen (som föreskrivs i artikel 27.3 g i rambeslutet) mellan den myndigheten och den myndighet som samtycker till utökningen av den europeiska arresteringsordern inte brytas med hänvisning till principen om medlemsstaternas processuella autonomi.

66.

Rambeslutet föreskriver att myndigheten i båda fallen ska vara densamma och att de nationella lagstiftarna måste rätta sig efter det. Medlemsstaternas autonomi innebär bara att de får utse den verkställande rättsliga myndigheten, men den sträcker sig inte så långt att de kan frångå den regel som föreskrivs i rambeslutet (den myndighet som verkställer måste också vara den som samtycker).

67.

Det finns dessutom två rimliga skäl till att det ska vara samma myndighet:

68.

Även om jag inte instämmer i Openbaar Ministeries (åklagarmyndigheten) utgångspunkt, ska jag i andra hand bedöma dess argument, och jag ska börja med de villkor som ska vara uppfyllda för att en europeisk arresteringsorder ska få verkställas. Därefter ska jag behandla de villkor som ska vara uppfyllda för att samtycke ska kunna ges till en utökning av de brott som angetts i en redan verkställd europeisk arresteringsorder.

69.

Jag anser att de tre ovannämnda villkoren för att åklagarmyndigheten ska få utfärda en europeisk arresteringsorder (det vill säga deltagande i rättskipningen, oavhängighet och möjlighet att överklaga) ( 21 ) kan tillämpas på verkställigheten av en europeisk arresteringsorder.

70.

Jag vill erinra om att domstolen slagit fast att ”[v]ad gäller en åtgärd, såsom en europeisk arresteringsorder, som kan begränsa den rätt till frihet som den berörda personen har och som har stadfästs i artikel 6 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, innebär detta skydd att ett avgörande ska meddelas … för att det ska kunna anses uppfylla de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd”. ( 22 )

71.

Samma kriterium ska tillämpas för verkställighet av en europeisk arresteringsorder, eftersom en sådan också kan medföra att den berörda personen berövas sin rätt till personlig frihet. Så är naturligtvis fallet när verkställigheten indirekt möjliggör ett fängelsestraff, efter att förfarandet tillämpats mot den överlämnade personen. Så är emellertid också fallet, dessförinnan, på grund av det (tillfälliga) frihetsberövande som den verkställande rättsliga myndigheten får besluta om, medan den prövar frågan om överlämnande, enligt artikel 12 i rambeslutet.

72.

Till skillnad från vad som är fallet när det gäller utfärdande av en europeisk arresteringsorder, är domstolsskyddet för den person som berörs av dess verkställighet inte uppdelat på två nivåer. I förfarandet för verkställighet av en europeisk arresteringsorder saknas nämligen motsvarigheten till förfarandet för utfärdande av en nationell arresteringsorder. ( 23 ) På den enda nivå som finns, det vill säga den som rör beslutet om verkställighet, måste emellertid rätten till ett effektivt domstolsskydd garanteras.

73.

Följaktligen ska ”den verkställande rättsliga myndigheten”, i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslutet, kunna fullgöra denna uppgift på ett objektivt och oavhängigt sätt. Liksom är fallet med den utfärdande rättsliga myndigheten, får den inte ”riskera att den då den fattar sitt beslut påtvingas yttre påbud eller anvisningar, särskilt från den verkställande makten. Således ska det inte råda något tvivel om att det är den rättsliga myndigheten, och inte den verkställande makten, som i slutändan är den som fattar beslut om att [verkställa] en europeisk arresteringsorder”. ( 24 )

74.

En konsekvens av detta är att åklagarmyndigheten enligt unionsrätten bara får verkställa en europeisk arresteringsorder om den inte kan påtvingas påbud eller anvisningar från den verkställande makten. Det kunde den emellertid i Nederländerna vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i förevarande mål. Enligt artikel 127 i Wet RO, fick den nederländska åklagarmyndigheten åläggas anvisningar i ett enskilt ärende från den verkställande makten.

75.

Detta innebär att det inte är nödvändigt att dessutom pröva huruvida det i förfarandet för verkställighet av en europeisk arresteringsorder som handhas av åklagarmyndigheten i Nederländerna, föreskrivs ett rättsmedel som motsvarar det som domstolen kräver för en europeisk arresteringsorder som denna institution skulle ha fått utfärda, om den hade varit oavhängig från den verkställande makten. ( 25 )

76.

I det fallet kan samma krav ställas på åklagarmyndighetens verkställighet av en europeisk arresteringsorder. Ett överklagande av dess beslut till en domstol ”syftar till att säkerställa att prövningen av att de nödvändiga villkoren för att utfärda en europeisk arresteringsorder för lagföring iakttas, och … att den … uppfyller kraven för ett effektivt domstolsskydd”. ( 26 )

77.

Vad beträffar det samtycke som föreskrivs i artikel 27.3 g i rambeslutet, anser jag att samma villkor ska gälla som för verkställighet av en europeisk arresteringsorder. Av dessa villkor uppfyller den nederländska åklagarmyndigheten inte det andra (fullständig oavhängighet från den verkställande makten).

78.

Den nederländska myndigheten får således inte heller ge något sådant samtycke och kravet på oavhängighet får inte relativiseras mer än vad som följer av domstolens praxis rörande artikel 6.1 i rambeslutet. ( 27 )

79.

Kravet på ett rättsmedel gäller även när den som ger sitt samtycke är en åklagarmyndighet som har en oavhängig ställning i förhållande till den verkställande makten.

80.

Genom den framställan som görs till den verkställande rättsliga myndigheten om samtycke till att den redan överlämnade personen lagförs, döms eller frihetsberövas för ett annat brott än det som angetts i den europeiska arresteringsorder som föranlett överlämnandet, utfärdar den utfärdande rättsliga myndigheten i materiellt hänseende en ny europeisk arresteringsorder.

81.

Detta samtycke avser ett ”annat brott” (det vill säga ett brott som av något skäl inte beaktades i den europeiska arresteringsorder som föranledde överlämnandet av den eftersökte), vilket innebär att det bara får prövas i ett förfarande som motsvarar det som ledde fram till verkställigheten av den europeiska arresteringsordern.

82.

Det innebär att det som samtycket i själva verket avser är en (materiell) ( 28 ) utökning av de brott som personen kan ställas till svars för. Det är således logiskt att åklagarmyndigheten för att få ge samtycke måste uppfylla samma villkor som den hade behövt uppfylla beträffande den ursprungliga europeiska arresteringsordern, vilket innefattar möjligheten att överklaga beslutet. ( 29 )

83.

Oavsett om den nederländska åklagarmyndigheten deltar i rättskipningen och om dess beslut kan överklagas, innebär risken att den kan påtvingas påbud eller anvisningar från den verkställande makten i ett enskilt ärende sammanfattningsvis att den inte kan anses vara en ”rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslutet och inte heller kan ge ett sådant samtycke som avses i artikel 27.3 g i rambeslutet.

84.

Det svar jag föreslår på de föregående frågorna innebär att denna fråga inte behöver besvaras. För att vara uttömmande ska jag emellertid även uttala mig om den hänskjutande domstolens sista frågeställningar.

85.

Enligt Openbaar Ministerie (åklagarmyndigheten) och den nederländska regeringen ger inte rambeslutet en redan överlämnad person rätt att höras av den verkställande myndigheten innan den fattar beslut om huruvida den ska samtycka till att utöka de brott som personen kan lagföras för.

86.

Artikel 14 i rambeslutet föreskriver att ”en person som inte samtycker till överlämnande” ska ha rätt att höras, och i artikel 19 föreskrivs ett förfarande för detta. Det finns däremot inga bestämmelser om hörande av en redan överlämnad person beträffande en framställan om utökning av brotten. Eftersom en sådan framställan riktas till den verkställande rättsliga myndigheten, skulle det kunna tänkas att det bara krävs samtycke från den myndigheten.

87.

Jag anser emellertid att den omständigheten att inget föreskrivs i rambeslutet rörande detta inte kan beröva den överlämnade rätten att höras (vilken utgör den del av rätten till försvar som i sin tur är en del av rätten till ett effektivt domstolsskydd) innan de brott som angetts i den ursprungliga europeiska arresteringsordern utökas.

88.

En sådan utökning kan, om den godtas, innebära att den berörda personen lagförs, döms eller frihetsberövas på grund av ett annat brott än det som han tidigare kunnat försvara sig mot. Avgörandet av tvisten rörande dessa frågor styr således inget mindre än avgränsningen av de brott för vilka personen i slutändan får lagföras, vilket visar att hans rätt till ett effektivt domstolsskydd är oeftergivlig.

89.

Jag kan inte se varför denna rätt till försvar skulle få upphävas i det andra förfarandet, vars konsekvenser som nämnts kan vara minst lika ogynnsamma som konsekvenserna av det första (det som utmynnade i den ursprungliga europeiska arresteringsordern).

90.

Iakttagandet av rätten till försvar i förfarandet för utökning av brotten skulle kunna ha någon av följande former:

91.

Openbaar Ministerie (åklagarmyndigheten) har yrkat att den dom som meddelas i detta mål om förhandsavgörande inte ska ha omedelbar verkan, om domstolen finner att åklagarmyndigheten inte kan anses vara en ”rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.2 i rambeslutet.

92.

Domstolen kan endast i undantagsfall, med tillämpning av en i unionens rättsordning ingående allmän rättssäkerhetsprincip, se sig nödsakad att begränsa de berördas möjlighet att åberopa en bestämmelse som den tolkat i syfte att ifrågasätta i god tro etablerade rättsförhållanden. För att en sådan begränsning ska kunna komma i fråga ska två väsentliga kriterier vara uppfyllda, nämligen att de berörda handlat i god tro och att det föreligger en risk för allvarliga störningar. ( 30 )

93.

Det är uteslutet att de nederländska myndigheterna inte skulle ha handlat i god tro, eftersom de inte har tvekat att utan dröjsmål anpassa sin lagstiftning till domstolens praxis rörande artikel 6.1 i rambeslutet. Detsamma gäller emellertid inte risken för allvarliga störningar. En omedelbar tillämpning av den tolkning av artikel 6.2 i rambeslutet som föreslås här behöver inte medföra sådana störningar, och Openbaar Ministerie (åklagarmyndigheten) har för övrigt inte närmare preciserat vilka dessa störningar skulle vara.

94.

Med hänsyn till vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Hof van beroep te Brussel (Appellationsdomstolen i Bryssel) enligt följande:

”Artikel 6.2 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att begreppet ’verkställande rättslig myndighet’ som ett självständigt unionsrättsligt begrepp inte innefattar en åklagarmyndighet i en medlemsstat som riskerar att direkt eller indirekt påtvingas påbud eller anvisningar från den verkställande makten i ett enskilt ärende.

Artikel 27.3 g och 27.3 i rambeslut 2002/584/RIF ska tolkas så, att en åklagarmyndighet i en medlemsstat som riskerar att direkt eller indirekt påtvingas påbud eller anvisningar från den verkställande makten i ett enskilt ärende inte får ge ett sådant samtycke som avses i den bestämmelsen.”