1.

Medlemsstaternas rättsliga myndigheter kan utfärda en europeisk arresteringsorder på grundval av rambeslut 2002/584/RIF ( 2 ) för att verkställa fängelsestraff. Men gäller detta även för verkställighet av en dom som har meddelats i ett tredjeland och har erkänts i den anmodande staten på grund av ett internationellt avtal?

2.

I samband med en dom från ett tredjeland uppkommer dessutom frågan beträffande en grund för att vägra verkställighet av arresteringsordern, med vilken domstolen hittills inte har befattat sig. Enligt artikel 4.7 b i rambeslutet får den verkställande staten nämligen vägra verkställighet om brottet har begåtts utanför den anmodande medlemsstatens territorium och åtal enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning inte är tillåtet för sådana brott, när de begåtts utanför den verkställande statens territorium. I förevarande mål begicks gärningen visserligen i ett tredjeland, men förberedelser har emellertid skett i den anmodande medlemsstaten. Det krävs således ett klargörande vad detta innebär för tillämpningen av nämnda grund för att vägra verkställighet.

3.

Sedan den 5 april 2011 gäller avtalet mellan Republiken Litauen och Konungariket Norge om erkännande och verkställighet av brottmålsdomar som föreskriver fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder. I avtalet regleras erkännande av domar i den utfärdande medlemsstaten (artikel 7) och det innehåller grunder för att vägra erkännande för den verkställande staten (artikel 8).

4.

Avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Island och Konungariket Norge om överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater och Island och Norge ( 3 ) gäller sedan den 1 november 2019 ( 4 ).

5.

I ingressen till avtalet anges följande:

”…

SOM UTTRYCKER sitt ömsesidiga förtroende för varandras rättssystems uppbyggnad och funktion och för alla avtalsslutande parters förmåga att garantera en opartisk rättegång,

…”

6.

I artikel 1.3 i avtalet föreskrivs följande:

”Detta avtal skall inte påverka skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i Europeiska konventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna eller, i fråga om en rättslig myndighet i en medlemsstat, principerna i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen.”

7.

I övrigt motsvarar bestämmelserna i avtalet om överlämnande i stor utsträckning de i rambeslut 2002/584.

8.

Skäl 6 i rambeslut 2002/584 har följande lydelse:

”Den europeiska arresteringsorder som införs genom detta rambeslut utgör den första konkreta åtgärden på det straffrättsliga området rörande principen om ömsesidigt erkännande, vilken Europeiska rådet har kallat en ’hörnsten’ i det rättsliga samarbetet.”

9.

I artikel 1 i rambeslut 2002/584 definieras den europeiska arresteringsordern och verkställighetsskyldigheten på följande sätt:

”1.   Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

2.   Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.

3.   Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen.”

10.

I artikel 2 i rambeslut 2002/584 fastställs tillämpningsområdet för den europeiska arresteringsordern:

”1.   En europeisk arresteringsorder får utfärdas för gärningar som enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer. Detsamma gäller om ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader har dömts ut.

2.   Följande brott skall medföra överlämnande på grundval av en europeisk arresteringsorder enligt villkoren i detta rambeslut och utan kontroll av om det föreligger dubbel straffbarhet för gärningen, förutsatt att brotten, som de definieras i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning, kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år i den utfärdande medlemsstaten:

3.   …

4.   När det gäller andra brott än de som omfattas av punkt 2 kan överlämnandet förenas med villkoret att de gärningar för vilka den europeiska arresteringsordern har utfärdats skall utgöra ett brott enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning, oberoende av brottsrekvisit eller brottets rättsliga rubricering.”

11.

Enligt artikel 4 i rambeslut 2002/584 är det i vissa fall tillåtet att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder:

”Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder

…

12.

I artikel 8 i rambeslut 2002/584 föreskrivs vilket innehåll en europeisk arresteringsorder ska ha:

”1.   En europeisk arresteringsorder skall innehålla följande uppgifter uppställda i enlighet med formuläret i bilagan:

…

…”

13.

På Irland har rambeslut 2002/584 genomförts genom 2003 års lag om en europeisk arresteringsorder. I section 5 i denna lag klargörs när det ska anses föreligga straffbarhet på Irland enligt följande:

”I denna lag motsvaras ett brott som anges i en europeisk arresteringsorder av ett brott enligt lagen i staten, om den handling eller försummelse som utgör det sålunda angivna brottet, om det begicks i staten den dag då den europeiska arresteringsordern utfärdades, skulle utgöra ett brott enligt lagen i staten.”

14.

Irland har införlivat artikel 4.7 i rambeslut 2002/584 genom section 44 i 2003 års lag om en europeisk arresteringsorder på följande sätt:

”En person får inte överlämnas enligt denna lag om det brott som anges i den europeiska arresteringsorder som utfärdats avseende honom eller henne har begåtts eller påstås ha begåtts på annan plats än i den utfärdande staten och den handling eller underlåtenhet som brottet består i inte utgör ett brott enligt lagen i staten på grund av att det har begåtts på annan plats än i staten.”

15.

I den irländska lagen om narkotikamissbruk från 1977 ( 5 ) föreskrivs följande i section 15.1:

”Den som har kontrollerad narkotika i sin besittning, lovligen eller på annat sätt, i syfte att sälja eller på annat sätt leverera den till en annan i strid med bestämmelserna i section 5 i denna lag, ska vara skyldig till brott.”

16.

JR är litauisk medborgare. I januari 2014 kom han överens med en tredje person i Litauen om att forsla narkotika till Norge mot en ersättning på 570 euro. Han transporterade narkotikan från Litauen och korsade därvid flera internationella gränser för att slutligen resa in i Norge från Sverige. Den 19 januari 2014 ertappades han i Norge, ungefär fem kilometer från gränsen, med ungefär 4,6 kg metamfetamin.

17.

Den 28 november 2014 dömde Heggen og Frøland tingrett (Distriktsdomstolen i Heggen och Froland, Norge) JR till fängelse i fyra år och sex månader för ”olovlig leverans av en mycket stor mängd narkotiska substanser” enligt 162 § i den norska strafflagen. JR:s överklagande av denna dom ogillades.

18.

Den 18 juni 2015 erkände Jurbarko rajono apylinkės teismo (distriktsdomstolen i Jurbarkas-regionen, Litauen), den norska domen på grundval av avtalet mellan Litauen och Norge om erkännande och verkställighet av brottmålsdomar, vilket innebär att den kan verkställas enligt litauisk rätt. JR:s överklagande av detta beslut ogillades.

19.

Den 7 april 2016 överlämnade Norge JR till Litauen.

20.

Den 15 november 2016 beslutade Kaišiadorių rajono apylinkės teismas (distriktsdomstolen i regionen Kaisiadorys, Litauen), att JR skulle friges villkorligt från fängelset. Den 5 februari 2018 förordnade Marijampolės apylinkės teismo Jurbarko rūmai (distriktsdomstolen i Marijampole, Jurbarkas-avdelningen, Litauen) emellertid att JR skulle avtjäna resten av sitt straff på ett år, sju månader och 24 dagar på grund av att han brutit mot villkoren för den villkorliga frigivningen.

21.

Eftersom JR under tiden hade flytt utomlands, utfärdade de litauiska myndigheterna den 24 maj 2018 en europeisk arresteringsorder för verkställighet av ett fängelsestraff för ett brott som består i att han olovligen ha förvarat, transporterat, vidarebefordrat, sålt eller på annat sätt ha distribuerat en mycket stor mängd narkotiska eller psykotropa substanser.

22.

Den 21 januari 2019 greps JR på Irland. Där avtjänade han fram till oktober 2019 ett irländskt fängelsestraff på grund av ett annat brott.

23.

High Court (Högsta domstolen, Irland) ska fatta beslut om verkställande av den europeiska arresteringsordern och hänsköt därför den 26 juni 2019 följande frågor till EU-domstolen:

24.

EU-domstolen avslog High Courts ansökan om att dessa frågor ska besvaras enligt förfarandet för skyndsam handläggning, eftersom kraven för detta inte ansågs uppfyllda.

25.

JR, Irland och Europeiska kommissionen inkom med skriftliga yttranden angående frågorna.

26.

High Court har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida en europeisk arresteringsorder kan utfärdas för att verkställa ett fängelsestraff som har utdömts av en domstol i ett tredjeland och erkänts av den utfärdande medlemsstaten.

27.

I artikel 1.1 i rambeslut 2002/584 föreskrivs att den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat ska gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

28.

I förevarande mål vill den utfärdande staten verkställa ett fängelsestraff. Detta straff har emellertid inte utdömts av medlemsstaten själv, utan av ett tredjeland och har därefter erkänts av den utfärdande medlemsstaten. Det ska följaktligen klargöras huruvida domen från ett tredjeland, respektive erkännandet i den utfärdande medlemsstaten kan ligga till grund för en europeisk arresteringsorder.

29.

Fängelsestraff från tredjeländer kan i princip inte verkställas genom en europeisk arresteringsorder (nedan avsnitt 1). Detta gäller dock inte om den utfärdande medlemsstaten har erkänt fängelsestraffet (nedan avsnitt 2). Den verkställande medlemsstaten ska i så fall kontrollera om den europeiska arresteringsordern är har verkan (nedan avsnitt 3).

30.

Rambeslut 2002/584 gäller enbart för medlemsstater och inte för tredjeländer. ( 6 ) Ett fängelsestraff som utdömts av ett tredjeland kan därför i princip inte i sig verkställas inom ramen för en europeisk arresteringsorder.

31.

Enligt artikel 8.1 c i rambeslut 2002/584 får den anmodande staten endast utfärda en europeisk arresteringsorder om det finns ett verkställbart rättsligt beslut. ( 7 ) Sådana verkställbara rättsliga beslut antas av medlemsstaternas myndigheter. ( 8 )

32.

Mellan medlemsstaterna gäller principen om ömsesidigt erkännande som grundas på principen om ömsesidigt förtroende och vilken enligt artikel 1.2 och skäl 6 i rambeslut 2002/584 konkret förverkligas genom den europeiska arresteringsordern. ( 9 )

33.

Närmare bestämt innebär principen om ömsesidigt förtroende att var och en av medlemsstaterna, förutom under exceptionella omständigheter, har en skyldighet att utgå från att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten. ( 10 )

34.

Dessa principer kan emellertid inte utan vidare överlåtas åt tredjeländer. Utan ett sådant ömsesidigt förtroende kan det inte antas att tredjelandet har iakttagit den eftersökta personens grundläggande rättigheter. Enligt artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 ska emellertid de grundläggande rättigheterna respekteras. Den omständigheten att ett tredjeland har ingått internationella fördrag som i princip säkerställer iakttagandet av grundläggande rättigheter kompenserar inte nödvändigtvis detta. ( 11 )

35.

Den norska domen kunde således inte i sig utgöra grund för den europeiska arresteringsordern.

36.

I förevarande mål har Litauen emellertid erkänt domen och straffet från den norska domstolen.

37.

Så länge inget internationellt avtal mellan unionen och ett tredjeland är tillämpligt faller bestämmelserna om utlämning i förhållandet mellan dessa båda stater under medlemsstatens behörighet. Medlemsstaterna är emellertid skyldiga att beakta unionsrätten när de utövar sin behörighet vad gäller utlämningar. ( 12 )

38.

Eftersom avtalet mellan unionen, Island och Norge inte hade trätt i kraft vid tidpunkten för utlämnandet från Norge till Litauen hade Litauen rätt att utan inskränkningar tillämpa sitt avtal med Norge.

39.

Frågan är huruvida det utgör en förutsättning för en europeisk arresteringsorder att det fängelsestraff som ska verkställas har utdömts i en medlemsstat eller huruvida den utfärdande medlemsstaten kan ”legalisera” ett fängelsestraff från ett tredjeland genom att erkänna domen.

40.

Vid antagandet av rambeslut 2002/584 förefaller man inte ha räknat med en sådan situation. Emellertid kan en europeisk arresteringsorder vara tillämplig i en situation som den förevarande om villkoren i rambeslutet är uppfyllda. Detta utesluts nämligen inte uttryckligen i rambeslutet.

41.

Utgångspunkten är den redan nämnda artikel 8.1 c i rambeslut 2002/584. Enligt denna bestämmelse ska den europeiska arresteringsordern grundas på något ytterligare rättsligt beslut från den anmodande medlemsstaten. ( 13 ) Detta kan vara en verkställbar dom, en arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan enligt artiklarna 1 och 2.

42.

I detta avseende framgår det av begäran om förhandsavgörande att distriktsdomstolen i Jurbarkas-regionen har erkänt den norska domen av den 28 november 2014 genom dom av den 18 juni 2015, vilket innebär att den kunde verkställas enligt litauisk rätt. Den 5 februari 2018 förordnade distriktsdomstolen i Marijampole, Jurbarkas-avdelningen, efter ett tillfälligt uppskov med verkställigheten, att JR skulle avtjäna resten av sitt straff. Således föreligger det ett verkställbart rättsligt beslut.

43.

Det framgår inte utan vidare huruvida ett beslut har samma rättsverkningar enligt artiklarna 1 och 2 i rambeslut 2002/584. Emellertid framgår det särskilt av de engelska och franska språkversionerna av artikel 8.1 c att det ska prövas huruvida beslutet faller inom tillämpningsområdet för artiklarna 1 och 2. ( 14 ) Detta överensstämmer med funktionen från artikel 8.1 c. De uppgifter som krävs enligt artikel 8 ska enbart förtydliga att villkoren för en europeisk arresteringsorder är uppfyllda. ( 15 ) Dessa villkor föreskrivs särskilt i artiklarna 1 och 2.

44.

Tillämpningsområdet för artiklarna 1 och 2 i rambeslut 2002/584 ska i sin tur inte bestämmas utifrån en uppräkning av nationella rättsliga beslut, utan på grundval av syftet med och föremålet för beslutet.

45.

I artikel 1.1 i rambeslut 2002/584 definieras en europeisk arresteringsorder visserligen som ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat, men med detta avses inte det beslut som verkställs genom den europeiska arresteringsordern. Vad gäller sistnämnda beslut framgår med avseende på förevarande mål av artikel 1.1 endast att arresteringsordern har i syfte att verkställa ett fängelsestraff. Åtminstone enligt bestämmelsens ordalydelse krävs inte att detta straff måste ha ålagts i en medlemsstat. Erkännandet av en dom från ett tredjeland har i detta avseende samma funktion som en dom, eftersom det krävs verkställighet av denna dom i den erkännande medlemsstaten.

46.

Enligt artikel 2.1 i rambeslut 2002/584 får en europeisk arresteringsorder utfärdas om ett fängelsestraff på minst fyra månader har dömts ut. Inte heller här föreskrivs att domen måste ha utfärdats i en medlemsstat. Tvärtom är bestämmelsen tillämplig på ett erkännande av en dom från ett tredjeland om den avser ett tillräckligt långt fängelsestraff.

47.

Således är rambeslut 2002/584 tillämpligt i en situation där den eftersökte har dömts i ett tredjeland, men domen har erkänts i den utfärdande staten i kraft av ett folkrättsligt avtal med detta tredjeland och verkställs enligt lagen i den utfärdande staten.

48.

Även om rambeslutet är tillämpligt krävs det fortfarande ett klargörande i vilken utsträckning erkännandet av ett fängelsestraff i den anmodande rättsliga myndighetens medlemsstat är bindande för den verkställande rättsliga myndigheten.

49.

För att legitimera det ömsesidiga erkännandet av domen från den andra medlemsstaten måste skyddet för de processuella rättigheterna och grundläggande rättigheterna iakttas. ( 16 ) Således ska rambeslut 2002/584 tolkas på ett sätt som säkerställer att de berörda personernas grundläggande rättigheter iakttas, utan att effektiviteten hos systemet för rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna – varav en väsentlig del utgörs av den europeiska arresteringsordern såsom den utformats av unionslagstiftaren – för den skull äventyras. ( 17 )

50.

Systemet med en europeisk arresteringsorder innehåller i detta avseende två nivåer av skydd för den eftersökta personens processuella rättigheter och grundläggande rättigheter. På den första nivån måste den eftersökta personen ha tillgång till rättsligt skydd vid antagandet av ett nationellt rättsligt avgörande. På den andra nivån ska det rättsliga skyddet säkerställas vid utfärdandet av den europeiska arresteringsordern. ( 18 )

51.

I denna bemärkelse kan ett tidigare domstolsförfarande, i vilket den eftersökta personens skuld har fastställts, göra att den verkställande rättsliga myndigheten kan presumera att beslutet att utfärda en europeisk arresteringsorder för verkställighet av ett straff har fattats efter ett nationellt förfarande under vilket den dömda personen har kommit i åtnjutande av alla de skyddsregler som gäller för detta slags beslut, bland annat de skyddsregler som följer av de grundläggande rättigheter och grundläggande rättsprinciper som avses i artikel 1.3 i rambeslut 2002/584. ( 19 )

52.

I förevarande mål har Litauen erkänt den norska domen på grundval av sitt avtal med Norge och JR hade genom överklagandet tillgång till rättsligt skydd mot erkännandet. På grund av det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna ska det antas att JR:s processuella rättigheter och grundläggande rättigheter har iakttagits i detta förfarande i den anmodande medlemsstaten.

53.

Principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna kan emellertid begränsas under exceptionella omständigheter. ( 20 )

54.

Identifieringen av sådana exceptionella omständigheter ska grundas på artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 enligt vilken det inte påverkar skyldigheten att respektera medlemsstaternas skyldigheter i fråga om de grundläggande rättigheterna och principerna som föreskrivs i artiklarna 2 och 6 FEU. ( 21 )

55.

Emellertid ska inte varje tänkbart åsidosättande av grundläggande rättigheter i den anmodande medlemsstaten nödvändigtvis betraktas som en exceptionell omständighet, eftersom det ligger i det ömsesidiga förtroendets natur att det i regel är tillräckligt om de berörda personerna erhåller rättsligt skydd i detta hänseende. ( 22 )

56.

Endast risken för allvarliga åsidosättanden av grundläggande rättigheter kan anses exceptionell. Detta har EU-domstolen antagit i samband med risken för omänsklig eller förnedrande behandling av den eftersökta personen, i den mening som avses i artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. ( 23 ) Av samma dignitet är en verklig risk för att den grundläggande rätten till en oavhängig domstol, och därmed den huvudsakliga innebörden av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, enligt artikel 47 andra stycket i stadgan, åsidosätts för en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder om han eller hon överlämnas till den utfärdande rättsliga myndigheten. ( 24 )

57.

Om en medlemsstat erkänner och verkställer ett straff som utdömts av en domstol i ett tredjeland kan risken för ett allvarligt åsidosättande av grundläggande rättigheter hänföra sig till domen i tredjelandet, exempelvis till förfarandet, brottsrekvisiten eller straffsatsen, men även till förfarandet och förhållandena under frihetsberövandet.

58.

Därvid kan det förekomma situationer i vilka det föreligger motsvarande risker på grund av information som är allmänt känd ( 25 ) eller där den berörda personen åberopar en allvarlig risk för ett grovt åsidosättande av grundläggande rättigheter vid en utlämning ( 26 ).

59.

I sådana situationer ska den verkställande rättsliga myndigheten således på ett konkret och precist sätt kontrollera i det enskilda fallet huruvida det finns grundad anledning att tro att den eftersökta personen löper risk för ett allvarligt åsidosättande av grundläggande rättigheter. ( 27 ) I detta syfte ska den verkställande rättsliga myndigheten, såsom den hänskjutande domstolen i det nationella målet, i synnerhet med tillämpning av artikel 15.2 i rambeslutet, begära att den utfärdande rättsliga myndigheten ska tillhandahålla samtliga kompletterande uppgifter som den anser sig behöva för att kunna bedöma om det föreligger en sådan risk. ( 28 )

60.

Hittills har det emellertid inte anförts några omständigheter i förevarande mål som talar för ett åsidosättande av grundläggande rättigheter, för att inte tala om någon allvarlig kränkning. Tvärtom ska det beaktas att det inte är frågan om ett erkännande av en dom från vilket tredjeland som helst.

61.

Det är visserligen inte tillräckligt att Norge är ansluten till Europakonventionen. ( 29 ) Emellertid har nämnda stat ingått det avtal om överlämnande med unionen som trädde i kraft den 1 november 2019. De avtalsslutande parterna har i ingressen till detta avtal uttryckt sitt ömsesidiga förtroende för varandras rättssystems uppbyggnad och funktion och förmåga att garantera en opartisk rättegång. ( 30 ) Således har unionen gentemot Norge gett uttryck för ett förtroende som nästan motsvarar det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna. Med avseende på detta tredjeland ska det således, såvida det inte föreligger någon motbevisning, presumeras att de grundläggande rättigheterna hittills redan har iakttagits och även kommer att iakttas i framtiden.

62.

Rambeslut 2002/584 är följaktligen tillämpligt i en situation där den eftersökta personen har dömts i Norge, men denna dom på grund av ett internationellt avtal med Norge har erkänts av den utfärdande medlemsstaten och verkställs i enlighet med lagstiftningen i den utfärdande staten.

63.

Den verkställande rättsliga myndigheten ska emellertid avsluta överlämnandeförfarandet om det finns grundad anledning att tro att verkställigheten av det norska fängelsestraffet, vilket har erkänts i Litauen, medför ett allvarligt åsidosättande av grundläggande rättigheter.

64.

High Court har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida en verkställande rättslig myndighet kan neka verkställighet av en europeisk arresteringsorder enligt artikel 4.1 och 4.7 b i rambeslut 2002/584, eftersom brottet begicks i ett tredjeland, om förberedelser har skett i den utfärdande staten.

65.

Enligt artikel 4.1 i rambeslut 2002/584 kan den verkställande rättsliga myndigheten vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder om, i något fall som avses i artikel 2.4, den gärning som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern inte är ett brott enligt lagen i den verkställande medlemsstaten.

66.

Det förefaller uteslutet att ett utlämnande kan nekas på denna grund i förevarande mål, eftersom det aktuella brottet, narkotikahandel, är straffbart enligt section 15 i den irländska narkotikastrafflagen och artikel 2.4 i rambeslut 2002/584 dessutom sannolikt inte är tillämplig. Snarare är det frågan om ett brott som räknas upp i artikel 2.2 femte strecksatsen, för vilket det inte krävs dubbel straffbarhet.

67.

EU-domstolen måste således inte uttala sig om artikel 4.1 i rambeslut 2002/584.

68.

Däremot är tolkningen av artikel 4.7 b i rambeslut 2002/584 avgörande för utgången i målet. Enligt denna bestämmelse kan den verkställande rättsliga myndigheten vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder om den avser brott som har begåtts utanför den utfärdande medlemsstatens territorium och åtal enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning inte är tillåtet för sådana brott, när de begåtts utanför den verkställande statens territorium.

69.

För en sådan vägran krävs således att två kumulativa villkor är uppfyllda, nämligen att den europeiska arresteringsordern avser brott som har begåtts utanför den utfärdande medlemsstatens territorium samt att åtal enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning inte är tillåtet för sådana brott, när de begåtts utanför den verkställande statens territorium.

70.

Syftet med denna undantagsbestämmelse är att göra det möjligt för den verkställande rättsliga myndigheten att beakta principiella beslut från den anmodade medlemsstaten avseende räckvidden av sin egen befogenhet att utdöma straff vid verkställigheten av den europeiska arresteringsordern. Enligt artikel 4.7 i rambeslut 2002/584 har denna målsättning emellertid inte någon oinskränkt giltighet.

71.

Vad gäller det andra rekvisitet som anges ovan kan enbart de irländska domstolarna klargöra räckvidden av de tillämpliga irländska straffrättsliga bestämmelserna. I detta hänseende ligger en vägran av verkställighet i den anmodade rättsliga myndighetens händer.

72.

Däremot hänvisas i artikel 4.7 b i rambeslut 2002/584 inte till den anmodade medlemsstatens lagstiftning när det gäller begreppet brott som har begåtts utanför den utfärdande medlemsstatens territorium. Det är således frågan om ett unionsrättsligt begrepp som EU-domstolen ska tolka mot bakgrund av hur det ska förstås om gärningsmannen har gjort förberedelser i den utfärdande staten. ( 31 )

73.

Tvärtemot vad Irland gör gällande har den utfärdande statens erkännande inte någon betydelse för denna fråga, eftersom erkännandet inte påverkar på vilken plats brottet har begåtts. Enligt artikel 4.7 b i rambeslut 2002/584 är det emellertid avgörande var brottet har ”begåtts”. Gärningen måste i det konkreta aktuella fallet således vara extraterritoriell.

74.

I förevarande mål kom JR i Litauen överens med en tredje person om att transportera narkotika till Norge mot ersättning. Han transporterade narkotikan från Litauen genom att korsa flera internationella gränser och slutligen passera gränsen till Norge från Sverige. Där ertappades han, ungefär fem kilometer från gränsen, med flera kilogram metamfetamin. Han dömdes för ”olovlig leverans av en mycket stor mängd narkotiska substanser”. EU-domstolen har inte erhållit några uppgifter om att JR har dömts för handlingarna i Litauen.

75.

I det nationella målet uppkommer tre frågor i detta hänseende, nämligen för det första huruvida en tillämpning av artikel 4.7 b i rambeslut 2002/584 redan är utesluten om enbart vissa, men inte alla delar av gärningen begicks i den utfärdande medlemsstaten, för det andra i vilken utsträckning begreppet brott omfattar förberedelser och, för det tredje, huruvida omfattningen av den dom som ska verkställas är avgörande.

76.

Vad gäller i vilken omfattning det krävs gärningar i den utfärdande staten ska artikel 4.7 b i rambeslut 2002/584 läsas tillsammans med led a.

77.

I artikel 4.7 a föreskrivs att brottet ”helt eller delvis” har begåtts i den verkställande medlemsstaten. Det är således tillräckligt att delar av gärningen begås i verkställighetsstaten för att ett utlämnande ska kunna vägras enligt denna bestämmelse.

78.

I artikel 4.7 b hänvisas däremot rätt och slätt till brott som har begåtts ”utanför” den utfärdande staten, utan ytterligare tillägg. Således kan verkställighet endast vägras enligt led b om brottet i dess helhet begicks utanför den anmodande staten, medan det inte är tillräckligt om detta endast delvis är fallet.

79.

Detta resultat bekräftas av övervägandet att artikel 4.7 b i rambeslut 2002/584 inte enbart är tillämplig på den här aktuella verkställigheten av ett fängelsestraff, utan även på lagföringen. Denna ska emellertid även vara möjlig om den anmodande staten agerar för att den enbart grundar sin behörighet i territoriellt hänseende på en del av gärningen.

80.

High Court önskar även ett klargörande i vilken utsträckning förberedelser ska tillskrivas det brott för vilket utlämnandet begärs.

81.

I detta hänseende ska artikel 3.2 i rambeslut 2002/584 beaktas. Som ett särskilt uttryck för principen ne bis in idem enligt artikel 50 i stadgan ska verkställighet av en europeisk arresteringsorder vägras om den eftersökta personen redan har dömts på grund av samma gärning. I detta sammanhang har domstolen tolkat begreppet ”samma gärning” så, att det endast avser frågan om förekomsten av gärningen, och att det omfattar en samling konkreta omständigheter, som är oupplösligt förbundna med varandra, oberoende av frågan hur gärningen ska kvalificeras rättsligt och det rättsliga intresse som skyddas. ( 32 )

82.

Således ska den faktiska gärningen även vara avgörande vid fastställandet av det brott som har begåtts. Avgörande är de konkreta omständigheter som är oupplösligt förbundna med varandra.

83.

När det gäller straffbara gärningar inom ramen för den illegala narkotikahandeln, så kan in- och utförsel av samma narkotika i olika stater utgöras av en rad omständigheter som sinsemellan är oskiljaktiga med hänsyn till deras syfte. ( 33 )

84.

Det är således troligt att JR, utöver brotten att leverera och föra in narkotika i Norge, även har begått straffbara handlingar i Litauen, i synnerhet utförsel av narkotika. Således har brottet inte uteslutande begåtts utanför den utfärdande medlemsstaten. Följaktligen krävs det inte någon slutgiltig bedömning huruvida en överenskommelse med en annan person att transportera narkotika mot ersättning även utgör del av en sådan komplex gärning. Denna överenskommelse gör emellertid att det ligger nära till hands att anta att JR förde ut narkotika från Litauen i syfte att föra in den i Norge, och således agerade med ett enhetligt uppsåt vad gäller gärningen.

85.

Den slutgiltiga bedömningen i detta hänseende ankommer emellertid på de behöriga nationella domstolarna, som ska fastställa huruvida de konkreta gärningarna i fråga utgör en helhet av omständigheter som är oupplösligt förbundna med varandra i tid och rum samt med hänsyn till deras syfte. ( 34 ) I förevarande förfarande om utlämning är det främst de irländska domstolarna som är behöriga att göra denna fastställelse. Dock krävs det att nämnda domstolar tar vederbörlig hänsyn till de norska domstolarnas fastställelser som har erkänts i Litauen. Om ytterligare klargöranden är nödvändiga krävs det eventuellt att de norska domstolarna därutöver begär kompletterande uppgifter från de litauiska domstolarna enligt artikel 15.2 i rambeslut 2002/584.

86.

I förevarande mål kan den verkställande rättsliga myndigheten inte heller vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern för att den norska domen inte grundas på gränspassagen, utan enbart på leveransen av narkotika.

87.

Visserligen rör domen – såvitt framgår – i förevarande mål enbart brott utanför den utfärdande medlemsstatens territorium. Enligt ordalydelsen i artikel 4.7 b i rambeslut 2002/584 är det emellertid avgörande var brottet har ”begåtts”. Om lagstiftaren avsikt enbart hade varit att anknyta till de gärningar för vilka den aktuella personen dömts skulle begreppet ”prövats genom … dom” ha använts, såsom exempelvis i artiklarna 3.2 eller 4.5.

88.

Tillämpningen av rambeslutet skulle även ha försvårats oproportionerligt vid en anknytning till domen. Vid tidpunkten för domen kan det i regel inte förutses vilka gärningar som senare kan vara betydelsefulla för tillämpningen av rambeslutet. Detta gäller i särskild utsträckning för domar från tredjeländer, eftersom en tillämpning av rambeslutet är särskilt avlägsen för domstolarna där.

89.

Slutligen följer inte något annat av EU-domstolens praxis avseende dubbel straffbarhet. Visserligen anknyter den dubbla straffbarheten till de omständigheter som ligger till grund för brottet, såsom de återges i den dom som avkunnats i den utfärdande staten. ( 35 ) Emellertid ligger även begåendet av brottet till grund för den dubbla straffbarheten och inte domen. Enligt artikel 7.3 i rambeslut 2008/909/RIF ( 36 ) får den verkställande staten låta erkännandet av en dom förenas med villkoret att de gärningar som föranlett domen ska utgöra ett brott enligt den verkställande statens lagstiftning.

90.

En verkställande rättslig myndighet får således inte vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder enligt artikel 4.7 b i rambeslut 2002/584 om det står fast att den eftersökta personen har vidtagit straffbara förberedelser i den utfärdande staten som konkret är oskiljaktiga med det brott för vilket den eftersökta personen har dömts.

91.

Jag föreslår därför att EU-domstolen besvarar begäran om förhandsavgörande enligt följande: