1.

Tvisten i förevarande mål rör en lagstiftningsåtgärd som regionen Sicilien vidtog år 1989 i syfte att möjliggöra utbetalning av ersättning till djuruppfödare som tvingats genomföra tvångsslakt av djur som drabbats av vissa sjukdomar. Under årens lopp finansierades denna ersättning flera gånger med hjälp av lagstiftning som antogs av regionen Sicilien. AU, en siciliansk djuruppfödare, ansökte hos de nationella domstolarna om utbetalning av nämnda ersättning med stöd av 2005 års regionallag, den senaste lagstiftningsåtgärd som finansierade den ersättningen. Den fråga som EU-domstolen ska ta ställning till är huruvida denna ersättning utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och, om så är fallet, huruvida ersättningen betalades ut i strid med artikel 108.3 FEUF.

2.

Svårigheten består i att även om den ursprungliga lagstiftningen från år 1989 och flera finansieringslagar har godkänts av kommissionen är så inte fallet med 2005 års lag. Den fråga som uppkommer är således om den sistnämnda lagen omfattas av kommissionens godkännande av en tidigare stödordning.

3.

Förevarande mål ger därför EU-domstolen tillfälle att förtydliga begreppen ”nytt stöd”, som ska anmälas till kommissionen innan det genomförs, och ”befintligt stöd”, som inte omfattas av detta krav, antingen därför att det redan godkänts eller (bland annat) på grund av att det endast i begränsad utsträckning ändrar stöd som redan godkänts.

4.

I artikel 1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] ( 2 ) föreskrivs följande:

”I denna förordning avses med

…

…”

5.

Artikel 1 i Siciliens regionallag nr 12/1989 ( 3 ) har följande lydelse:

”1.   För sanering av anläggningar för uppfödning av nötkreatur som har drabbats av tuberkulos, brucellos och leukos, och av anläggningar för uppfödning av får och getter som har drabbats av tuberkulos och brucellos, ska i enlighet med lag nr 615 av den 9 juni 1964, lag nr 33 av den 23 januari 1968 och lag nr 34 av den 23 januari 1968, i dess ändrade och kompletterade lydelse, ersättning beviljas ägarna till de nötkreatur som har slaktats och/eller avlivats efter att ha drabbats av tuberkulos, brucellos och leukos, och ägarna till de får och getter som har slaktats och/eller avlivats efter att ha drabbats av brucellos, utöver den ersättning som föreskrivs i gällande nationella bestämmelser, med de belopp som anges i den tabell som fogats som bilaga till denna lag.

…

4.   Av samma skäl som angetts ovan, och för att underlätta genomförandet av saneringsåtgärder på djuruppfödningsanläggningar, ska, utöver den avgift som föreskrivs i gällande nationella bestämmelser, ett arvode på 2000 ITL betalas till de veterinärer som är behöriga att utföra de åtgärder som avses i ministerdekreten av den 1 juni 1968 och den 3 juni 1968 för varje inspekterat nötkreatur. Den sammanlagda ersättningen får under inga omständigheter överstiga 3000 ITL.

5.   Vid tillämpningen av denna artikel ska utgifter på 7000 miljoner ITL godkännas för innevarande budgetår och utgifter på 6000 miljoner ITL godkännas för vart och ett av budgetåren 1990 och 1991.”

6.

I artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 ( 4 ) föreskrivs följande:

”I syfte att uppnå de mål som uppställts i artikel 1 i [Siciliens regionallag nr 12/1989] har, i enlighet med artikel 134 i Siciliens regionallag nr 32 av den 23 december 2000, en utgift på 20000000 euro godkänts för betalning av den ersättning som den regionala myndighet för hälsovård och djurhälsa på Sicilien är skyldig att utbetala till ägarna till de djur som slaktats på grund av att de smittats av infektionssjukdomar under åren 2000–2006, samt den ersättning som under samma tidsperiod utgått till de veterinärer som anlitats för saneringsarbetet. För de syften som avses i detta stycke har utgifter på 10000000 euro godkänts för budgetåret 2005 (budgetenhet (UPB) 10.3.1.3.2, kapitel 417702). Vad beträffar efterföljande budgetår vidtas åtgärder enligt artikel 3.2 i) i regionallag nr 10 av den 27 april 1999, i dess ändrade och kompletterade lydelse.”

7.

Djuruppfödaren AU ansökte om den ersättning till djuruppfödare som tvingats slakta djur som infekterats av brucellos som ursprungligen föreskrevs i artikel 1 i Siciliens regionallag nr 12/1989 och senare i artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005.

8.

AU ingav en ansökan till Giudice unico del Tribunale di Catania (Distriktsdomstol med ensamdomare i Catania, Italien) och yrkade att Azienda Sanitaria Provinciale di Catania (myndigheten för hälsovård och djurhälsa på Sicilien, nedan kallad ASPC) skulle föreläggas att betala 11930,08 euro i ersättning för slakt av djur som smittats av infektionssjukdomar. Genom beslut nr 81/08 biföll Giudice unico del Tribunale di Catania (Distriktsdomstol med ensamdomare) AU:s ansökan.

9.

Den 21 april 2008 ingav ASPC en ansökan till Giudice unico del Tribunale di Catania (Distriktsdomstol med ensamdomare) om upphävande av beslut nr 81/08. Genom dom nr 2141/2011 av den 3/8 juni 2011 biföll Giudice unico del Tribunale di Catania (Distriktsdomstol med ensamdomare) ASPC:s ansökan och upphävde beslut nr 81/08.

10.

Den 23 juli 2012 överklagade AU dom nr 2141/2011 till Corte d’appello di Catania (Appellationsdomstolen i Catania, Italien), och yrkade att denna dom skulle ogiltigförklaras. Genom dom nr 1469/2013 av den 24 juli 2013 biföll Corte d’appello di Catania (Appellationsdomstolen i Catania) överklagandet, ändrade dom nr 2141/2011 och ogillade ASPC:s ansökan om upphävande av beslut nr 81/08.

11.

Vid Corte d’appello di Catania (Appellationsdomstolen i Catania) gjorde ASPC framför allt gällande att den ersättning som föreskrivs i artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 utgjorde statligt stöd som inte kunde genomföras förrän kommissionen hade förklarat att stödet var förenligt med den inre marknaden, vilket kommissionen inte hade gjort. Corte d’appello di Catania (Appellationsdomstolen i Catania) avfärdade det argumentet med motiveringen att kommissionen för det första, genom sitt beslut av den 11 december 2002, ( 5 ) hade gjort bedömningen huruvida de regionala lagar som fram till år 1997 hade finansierat den åtgärd som föreskrevs i artikel 1 i Siciliens regionallag nr 12/1989, det vill säga artikel 11 i Siciliens regionallag nr 40/1997 ( 6 ) och artikel 7 i Siciliens regionallag 22/1999, ( 7 ) var förenliga med den inre marknaden, och för det andra att kommissionens slutsats i det beslutet att sådana regionala lagar var förenliga med den inre marknaden även omfattade artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005, vilken också finansierade den åtgärd som föreskrevs i artikel 1 i Siciliens regionallag nr 12/1989.

12.

Den 7 mars 2014 överklagade ASPC domen från Corte d’appello di Catania (Appellationsdomstolen i Catania) till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien).

13.

Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) har vilandeförklarat målet och begärt att EU-domstolen ska meddela ett förhandsavgörande avseende följande frågor:

14.

Skriftliga yttranden har inkommit från ASPC, Republiken Italien och Europeiska kommissionen. På grund av covid-19-pandemin ställdes den förhandling in som var planerad till den 30 april 2020. De frågor för muntligt besvarande som hade översänts till parterna före förhandlingen omvandlades i stället till frågor för skriftligt besvarande som översändes till de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol. Som en åtgärd för processledning enligt artikel 62.1 i rättegångsreglerna anmodades dessutom Republiken Italien att besvara ytterligare frågor. ASPC, Republiken Italien och kommissionen besvarade dessa frågor inom utsatt frist.

15.

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan till EU-domstolen för att få klarhet i huruvida den ersättning som föreskrivs i artikel 1 i Siciliens regionallag nr 12/1989 till förmån för ägare till djur som slaktats på grund av att de smittats av vissa infektionssjukdomar (nedan kallad den aktuella ersättningen), och som finansieras genom artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005, utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

16.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida, för det fall den första frågan ska besvaras jakande, artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 bör anses ”förenlig med [artiklarna 107 och 108 FEUF] med beaktande av de skäl som låg till grund för [kommissionens] beslut [att i 2002 års beslut och] mot bakgrund av [gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till jordbrukssektorn], slå fast att bestämmelser med motsvarande innehåll i artikel 11 i Siciliens regionallag [nr] 40/1997 och artikel 7 i regionallag [nr] 22/1999 är förenliga med [artiklarna 107 och 108 FEUF]?” ( 9 )

17.

På domstolens begäran kommer jag i förevarande förslag till avgörande att begränsa mig till att undersöka den andra tolkningsfrågan. Av processekonomiska skäl kommer jag således att utgå från att den aktuella ersättningen utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

18.

Kommissionen har gjort gällande att den andra frågan inte kan tas upp till sakprövning, eftersom EU-domstolen inte är behörig att avgöra om stödåtgärder är förenliga med den inre marknaden.

19.

Jag anser att EU-domstolen är behörig att besvara den andra frågan.

20.

Det är riktigt att EU-domstolen enligt fast rättspraxis inte är behörig att avgöra om statligt stöd eller stödordningar är förenliga med den inre marknaden, eftersom denna bedömning faller inom området för den exklusiva behörighet som tillkommer kommissionen, vars beslut kan föremål för unionsdomstolarnas prövning. ( 10 )

21.

Jag anser emellertid att den hänskjutande domstolen inte har ställt sin andra fråga, såsom denna återges i punkt 16 i förevarande förslag till avgörande, för att få klarhet i huruvida den aktuella ersättningen är förenlig med den inre marknaden. I beslutet om hänskjutande konstaterar nämligen den hänskjutande domstolen själv att ”[d]et ankommer … inte på den nationella domstolen att avgöra om [den aktuella ersättningen] är förenlig med den inre marknaden, då det … uteslutande är kommissionens uppgift att göra en sådan bedömning”.

22.

Med tanke på att det i den andra frågan hänvisas till 2002 års beslut anser jag att den hänskjutande domstolen snarare vill få klarhet i huruvida artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 omfattas av 2002 års beslut, och därför inte behövde anmälas till och godkännas av kommissionen innan den genomfördes.

23.

Jag påpekar i detta avseende att det förfarande som ska tillämpas vid kontroll av statligt stöd skiljer sig åt beroende på om det rör sig om ett ”befintligt” stöd – vilket, såsom jag kommer att redogöra för nedan, är fallet när det gäller den aktuella ersättningen, om denna skulle anses omfattas av 2002 års beslut – eller om det rör sig om ett ”nytt” stöd. Medan nytt stöd i enlighet med artikel 108.3 FEUF ska anmälas i förväg till kommissionen och inte får genomföras innan ett slutligt beslut har fattats av kommissionen får befintliga stöd i enlighet med artikel 108.1 FEUF lagligen genomföras så länge kommissionen inte har förklarat dem oförenliga med den inre marknaden. Till skillnad från vad gäller nytt stöd finns det därför inget krav på att anmäla befintligt stöd till kommissionen. ( 11 )

24.

Följaktligen anser jag att den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005, med tanke på att liknande bestämmelser har godkänts tidigare i 2002 års beslut, utgör befintligt stöd i den mening som avses i artikel 1 b i förordning nr 659/1999.

25.

I motsats till vad kommissionen har gjort gällande är EU-domstolen enligt rättspraxis behörig att ge den nationella domstolen vägledning angående unionsrättens tolkning, för att den ska kunna avgöra om en nationell åtgärd utgör befintligt stöd eller nytt stöd. ( 12 )

26.

Min slutsats är således att domstolen är behörig att besvara den andra frågan.

27.

Nedan kommer jag för det första att undersöka huruvida artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 utgör befintligt stöd, och därför inte behöver anmälas innan det genomförs. Eftersom jag anser att så inte är fallet kommer jag att kontrollera huruvida, vilket den italienska regeringen har gjort gällande, denna åtgärd ändå kan undantas från anmälningsskyldigheten i artikel 108.3 FEUF på grund av att den omfattas av gruppundantaget i kommissionens förordning (EU) nr 702/2014, ( 13 ) eller om denna ersättning, vilket kommissionen har påstått, kan undantas från denna skyldighet på grund av att den utgör ett stöd av mindre betydelse i den mening som avses i kommissionens förordning (EU) nr 1408/2013. ( 14 )

28.

ASPC har gjort gällande att artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 är oförenlig med artiklarna 107 och 108 FEUF. Enligt ASPC beror detta för det första på att denna åtgärd inte har anmälts till kommissionen, för det andra på att kommissionen i 2002 års beslut slog fast att liknande åtgärder hade genomförts i strid med artikel 108.3 FEUF och för det tredje på att 2002 års beslut är bindande för de nationella domstolarna.

29.

Den italienska regeringen har gjort gällande att artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 ska anses förenlig med artiklarna 107 och 108 FEUF. Enligt den italienska regeringen uppfyller denna bestämmelse villkoren i artikel 26 i förordning nr 702/2014 och är således undantagen från anmälningsskyldigheten i artikel 108.3 FEUF. Bestämmelsen bör därför anses vara förenlig med den inre marknaden, eftersom kommissionens slutsats i 2002 års beslut om att liknande åtgärder omfattades av tillämpningsområdet för artikel 107.3 c FEUF. Denna slutsats måste anses gälla artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005.

30.

Kommissionen har inte yttrat sig i sak angående den andra frågan, vilken den anser inte kan tas upp till sakprövning.

31.

Jag anser att de åtgärder som avses i 2002 års beslut utgör befintligt stöd men att artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 utgör en ändring av dessa åtgärder som inte är av rent formell eller administrativ art, vilket innebär att åtgärden ska betraktas som ett nytt stöd och därför ska anmälas innan den genomförs.

32.

Som påpekats ovan i punkt 23 är det utrett att kvalificeringen av en åtgärd som befintligt eller nytt stöd får stora följder för handläggningen av åtgärden.

33.

Enligt artikel 108.3 FEUF ska nytt stöd anmälas till och godkännas av kommissionen innan det genomförs. Nytt stöd som beviljas utan kommissionens godkännande är olagligt. I så fall måste kommissionen pröva huruvida stödet är förenligt med den inre marknaden, och om den kommer fram till att så inte är fallet måste den återkräva stödet förutom om detta skulle strida mot en allmän rättsprincip i unionsrätten. ( 15 ) De nationella domstolarna ska beakta samtliga följder av ett åsidosättande av artikel 108.3 FEUF, i enlighet med nationell rätt, såväl vad gäller giltigheten av de rättsakter genom vilka stödåtgärderna genomförs som återkravet av det ekonomiska stöd som beviljats i strid med denna bestämmelse. ( 16 )

34.

Vad gäller befintligt stöd följer det av artikel 108.1 FEUF att kommissionen, om den anser att en befintlig stödordning inte, eller inte längre, är förenlig med den inre marknaden, ska föreslå lämpliga åtgärder för den berörda medlemsstaten, såsom ändringar eller upphävande av stödordningen. Om medlemsstaten i fråga inte godtar de föreslagna åtgärderna kan kommissionen inleda det formella granskningsförfarandet. ( 17 ) Härav följer att befintligt stöd inte behöver anmälas och lagligen kan genomföras så länge kommissionen inte har förklarat stödet oförenlig med den inre marknaden. ( 18 )

35.

Även om begreppet befintligt stöd nämns i artikel 108.1 FEUF definieras det inte i den artikeln. Jag hänvisar därför till definitionerna i sekundärrätten, och särskilt till förordning nr 659/1999.

36.

Enligt artikel 1 b i förordning nr 659/1999 avses med befintligt stöd bland annat ”godkänt stöd”, det vill säga ”stödordningar och individuella stöd som har godkänts av kommissionen eller av rådet” (artikel 1 b ii)). ( 19 )

37.

I artikel 1 c i förordning nr 659/1999 definieras ”nytt stöd” som ”allt stöd …som inte är befintligt stöd, inbegripet ändringar av befintligt stöd”. Ändringar av befintligt stöd definieras i artikel 4.1 i kommissionens förordning nr 794/2004 ( 20 ) som ”varje ändring, utom ändringar av rent formell eller administrativ art som inte kan påverka bedömningen av stödåtgärdens förenlighet med den [inre] marknaden”.

38.

I artikel 4.1 andra meningen i förordning nr 794/2004 stadgas att ”[e]n ökning av den ursprungliga budgeten för en befintlig stödordning med upp till 20 % … inte [ska] betraktas som en ändring av befintligt stöd”. Enligt artikel 4.2 i denna förordning utgör en ökning av budgeten för en godkänd stödåtgärd som överstiger 20 % en ändring som ska anmälas till kommissionen.

39.

Enligt rättspraxis har följande åtgärder ansetts utgöra ändringar av befintligt stöd som inte är av rent formell eller administrativ art och följaktligen ansetts utgöra nytt stöd: ökning (eller begränsning) av antalet stödmottagare i en godkänd stödordning, förlängning av stödordningens varaktighet, eller (med förbehåll för det tröskelvärde på 20 procent som nämns i föregående punkt) en ökning av budgeten för stödordningen. ( 21 )

40.

Vad gäller mottagarna av stödet från den godkända stödordningen har domstolen konstaterat att följande utgör nytt stöd: en ändring av kriterierna för att identifiera vilka som har rätt till återbetalning av en energiskatt (tidigare endast företag som aktivt bedriver tillverkning av varor, därefter även tjänsteleverantörer), ( 22 ) utvidgningen av en stödordning för nedsättning av sociala avgifter i Mezzogiorno (Italien) till att även omfatta Venedig and Chioggia (Italien), ( 23 ) och begränsningen av den personkrets (ratio personae) som omfattas av en skatteförmån för professionella idrottsklubbar (tidigare alla sådana klubbar, därefter endast de fyra professionella idrottsklubbar som hade ett ekonomiskt överskott det föregående budgetåret). ( 24 )

41.

Vad gäller tidsmässiga förlängningar av en godkänd stödordning hänvisar jag exempelvis till domen av den 9 september 2009, Diputación Foral de Álava m.fl./kommissionen (T-227/01–T-229/01, T-265/01, T-266/01 och T-270/01, EU:T:2009:315, punkterna 232– 234), vilken fastställts efter överklagande, ( 25 ) genom vilken tribunalen slog fast att ändringen av de befintliga skattelättnadernas varaktighet, villkoren för att vara berättigade till skattelättnaderna (och således av antalet stödmottagare) samt beskattningsunderlaget och skattelättnadernas procentsats utgjorde ett nytt stöd. Domstolen har på samma sätt ansett att förlängningen med fjorton månader, till följd av ett interimistiskt beslut från en nationell domstol, av tillämpningen av en förmånlig prissättning för elleveranser utgjorde ett nytt stöd. ( 26 )

42.

Vad gäller en ökning av budgeten för en godkänd stödordning påpekar jag att enligt rättspraxis är begreppet ”budget för en stödordning” i den mening som avses i artikel 4.1 i förordning nr 794/2004, inte begränsat till att endast avse de stödbelopp som faktiskt har beviljats. Begreppet ska i stället förstås så, att det avser budgetbeloppet, det vill säga det belopp som organet som beviljar det aktuella stödet kan bevilja stödmottagarna, såsom den berörda medlemsstaten har anmält detta belopp till kommissionen och såsom kommissionen har godkänt det. ( 27 )

43.

Domstolen har framför allt ansett att följande ändringar inte är av rent formell eller administrativ art: en ökning av budgeten för en godkänd stödordning på mer än 50 procent (tillsammans med en tvåårig förlängning av den stödordningen), ( 28 ) en ökning av den ursprungliga budget på 10 miljoner euro som hade anslagits till en godkänd stödordning med ytterligare 10 miljoner euro ( 29 ) och en ökning av intäkterna från de skatter som finansierar flera stödordningar, jämfört med de prognoser som anmälts till kommissionen (såvida ökningen inte understeg det tröskelvärde på 20 procent som anges i artikel 4.1 i förordning nr 794/2004). ( 30 ) Däremot ansåg domstolen att en ändring i finansieringen av offentliga radio och tv-utsändningar i en medlemsstat som innebär att en radio och tv-licensavgift som betalas på grund av innehav av tv‑mottagare ersätts av en radio och tv-avgift som ska betalas av den som innehar en bostad eller ett driftställe, inte utgör en ändring av ett befintligt stöd. Domstolen noterade att det faktum att radio och tv-licensavgiften ersattes av radio och tv-avgiften inte ledde till någon betydande ökning av de offentliga programföretagens intäkter. ( 31 )

44.

Som påpekats ovan i punkt 11 beslutade kommissionen att inte göra några invändningar i 2002 års beslut mot artikel 11 i Siciliens regionallag nr 40/1997 och artikel 7 i Siciliens regionallag nr 22/1999 (nedan kallade 1997 och 1999 års åtgärder).

45.

Syftet med 1997 och 1999 års åtgärder var att finansiera den ersättning som föreskrivs i artikel 1 i Siciliens regionallag nr 12/1989. Dessa åtgärder hänvisar uttryckligen till den bestämmelsen. I artikel 11 i Siciliens regionallag nr 40/1997 godkändes utgifter på 16 miljarder italienska lire (ITL) för utbetalningen av ersättningen för djur som slaktats under åren 1993, 1994, 1995, 1996 och 1997. ( 32 ) I artikel 7 i Siciliens regionallag nr 22/1999 godkändes ytterligare utgifter på 20 miljarder ITL i samma syfte. ( 33 ) Grundat på de handlingar som domstolen förfogar förefaller därför 1997 och 1999 års åtgärder inte ha påverkat rätten till ersättning, eller ersättningens egenskaper, såsom dessa definieras i artikel 1 i Siciliens regionallag nr 12/1989.

46.

I 2002 års beslut konstaterade kommissionen att 1997 och 1999 års åtgärder utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, och att stödet var förenligt med den inre marknaden eftersom det uppfyllde de fyra villkor som fastställs i punkterna 11.4.2–11.4.5 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd inom jordbrukssektorn. ( 34 ) För det första gjorde de italienska myndigheterna, enligt 2002 års beslut, gällande att de oroades av de sjukdomar som var föremål för 1997 och 1999 år åtgärder, det vill säga tuberkulos, brucellos och leukos, samt att åtgärderna var en del av ett nationellt regelverk för att förebygga, kontrollera och utrota sådana sjukdomar. I 2002 års beslut anges för det andra att både 1997 års åtgärder och 1999 års åtgärder enligt de italienska myndigheterna vidtogs i både preventivt syfte och kompensationssyfte. För det tredje anges i detta beslut att Italien ansåg att 1997 och 1999 års åtgärder var förenliga med unionens målsättningar och bestämmelser på veterinärområdet. Enligt 2002 års beslut hade de italienska myndigheterna för det fjärde framhållit att det stöd som beviljats inom ramen för 1997 och 1999 års åtgärder täckte 50 procent av de skador som uppfödarna lidit, medan ytterligare 30 procent (för nötkreatur) eller 50 procent (för får och getter) skulle täckas av en ersättning som skulle beviljas inom ramen för nationella, inte regionala, åtgärder. Följaktligen skulle 80 procent av den skada som ägare av nötkreatur lidit och 100 procent av de skador som ägare av får och getter lidit täckas. I 2002 års beslut konstateras dessutom att de italienska myndigheterna anser att det endast finns överkompensation i samband med äldre djur av lågt genetisk värde. Kommissionen konstaterade i detta sammanhang att en viss överkompensation kunde godtas i enskilda fall, om denna överkompensation berodde på krav på administrativ förenkling, eftersom tusentals enskilda ansökningar behövde handläggas.

47.

Samtidigt som kommissionen beklagade att 1997 och 1999 års åtgärder hade genomförts i strid med artikel 108.3 FEUF, ( 35 ) drog den därför slutsatsen att åtgärderna omfattades av tillämpningsområdet för artikel 107.3 c FEUF och att de följaktligen var förenliga med den inre marknaden.

48.

Härav följer att 1997 och 1999 års åtgärder måste betraktas som en godkänd stödordning, och därmed som befintligt stöd i den mening som avses i artikel 1 b ii) i förordning nr 659/1999.

49.

Därför är det nödvändigt att undersöka huruvida artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 innebär en ändring av 1997 och 1999 års åtgärder som inte är av en rent formell eller administrativ art i den mening som avses i artikel 1 c i förordning nr 659/1999 och artikel 4.1 i förordning nr 794/2004.

50.

Eftersom kommissionens beslut om att tillåta stödordningar utgör ett undantag från den allmänna regeln i artikel 107.1 FEUF, som anger att statliga stöd är oförenliga med den inre marknaden, erinrar jag om att enligt rättspraxis ska dessa beslut tolkas strikt. ( 36 )

51.

Artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 ändrar enligt min mening den stödordning som godkänts i 2002 års beslut på ett sätt som inte är av rent formell eller administrativ art.

52.

Syftet med artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 är nämligen att finansiera den ersättning som föreskrivs i artikel 1 i Siciliens regionallag nr 12/1989, till vilken den uttryckligen hänvisar. För detta ändamål godkänns utgifter på 20 miljoner euro för djur som slaktats åren 2000–2006. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning förefaller artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005, i likhet med 1997 och 1999 års åtgärder, ( 37 ) varken påverka rätten till den aktuella ersättningen eller dess egenskaper.

53.

Härav följer att artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 endast syftar till att dels öka den aktuella ersättningen (som ska betalas ut till ägarna till de djur som slaktats under 2000–2006, medan 1997 och 1999 års åtgärder endast avsåg djur som slaktats under åren 1993–1997), dels öka budgeten för denna ersättning (med 20 miljoner euro, medan 1997 och 1999 åtgärder godkände utgifter på 36 miljarder ITL, det vill säga cirka 18592448 euro). ( 38 )

54.

Ökningen av budgeten för stödordningen, som återges i 2002 års beslut, överstiger således klart det tröskelvärde på 20 procent som fastställs i artikel 4.1 och 4.2 i förordning nr 794/2004. ( 39 ) Det ankommer naturligtvis på den hänskjutande domstolen att kontrollera detta. Om den hänskjutande domstolen bekräftar att höjningen överstiger tröskelvärdet på 20 procent medför detta att artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 inte utgör en ändring av rent formell eller administrativ art av den stödordning som godkändes genom 2002 års beslut, särskilt som ökningen av budgeten för den befintliga stödordningen kombineras med en förlängning av stödordningen med sex år. Ovanstående följer även av den rättspraxis som nämnts ovan i punkterna 41–43.

55.

Jag noterar dessutom att åtgärder som påminner om åtgärderna i artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 samt 1997 och 1999 år åtgärder, det vill säga åtgärder i syfte att finansiera den ersättning som föreskrivs i artikel 1 i Siciliens regionallag nr 12/1989, har anmälts till kommissionen, som beslutade att inte göra några invändningar mot dem. Enligt uppgifterna i 2002 års beslut, ( 40 ) vilka bekräftats av den italienska regeringen som svar på åtgärderna för processledning, rör det sig dels om Siciliens regionallag nr 5/1993, ( 41 ) enligt vilken utgifter på 10 miljarder ITL (cirka 5 miljoner euro) godkändes i ett beslut av den 2 april 1993, ( 42 ) dels Siciliens regionallag nr 28/1995, ( 43 ) enligt vilken utgifter på 16 miljarder ITL (cirka 9,7 miljoner euro) godkändes i ett beslut av den 15 september 1995. ( 44 ) Detta bekräftar min slutsats att artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005, i likhet med andra finansieringsåtgärder, utgör nytt stöd som ska anmälas till kommissionen innan det genomförs.

56.

Jag noterar även att artikel 1 i Siciliens regionallag nr 12/1989, som förefaller vara den materiella bestämmelse som ligger till grund för den aktuella ersättningen, ( 45 ) i sig har varit föremål för ett kommissionsbeslut om att inte göra några invändningar (nedan kallat 1989 års beslut). ( 46 ) Jag understryker att frågan huruvida artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 ska anses utgöra en rent formell eller administrativ ändring av befintligt stöd emellertid måste bedömas mot bakgrund av 2002 års beslut, inte mot bakgrund av 1989 års beslut. Skälet till detta är att ändringen framför allt avser budgeten för den godkända stödordningen, som ökades flera gånger, varav den sista ökningen var föremål för det godkännande som lämnades i 2002 års beslut.

57.

Min slutsats är att en nationell åtgärd som artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005, vars enda syfte är att öka budgeten för en godkänd stödordning och förlänga stödordningens varaktighet med sex år, utgör en ändring av befintligt stöd i den mening som avses i artikel 1 c i förordning nr 659/1999, såvida inte ökningen understiger det tröskelvärde på 20 procent som föreskrivs i artikel 4.1 andra meningen i förordning nr 794/2004, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

58.

Härav följer att artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005, i enlighet med artikel 108.3 FEUF, skulle ha anmälts till och godkänts av kommissionen innan den genomfördes.

59.

Det är ostridigt att artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 inte anmäldes till kommissionen.

60.

Som påpekats ovan i punkt 27 skulle artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 ha undantagits från anmälningsskyldigheten om den, såsom den italienska regeringen har gjort gällande, omfattades av det gruppundantag som föreskrivs i förordning nr 702/2014 eller om den, såsom kommissionen har föreslagit, utgjorde ett stöd av mindre betydelse i den mening som avses i förordning nr 1408/2013.

61.

Jag noterar att den italienska regeringen i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att artikel 25.16 i Sicilien regionallag nr 19/2005 omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 702/2014. Den italienska regeringen anser att förordningen är tillämplig i tiden (ratione temporis) i förevarande mål på grund av artikel 51 i förordningen, och som påpekats ovan i punkt 29 uppfyller artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 villkoren i artikel 26 i förordning nr 702/2014.

62.

Domstolen har genom åtgärder för processledning frågat de berörda som avses i artikel 23 i domstolens stadga huruvida förordning nr 702/2014 var tillämplig i tiden (ratione temporis) i det aktuella målet och huruvida artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 uppfyllde villkoren i artikel 26 i den förordningen.

63.

I sitt svar på dessa frågor gjorde ASPC gällande att artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 inte omfattades av tillämpningsområdet för förordning nr 702/2014, såsom detta definieras i artikel 1 i den förordningen. Under alla omständigheter uppfyllde den regionala lagstiftningen inte villkoren i artikel 26 i förordning nr 702/2014.

64.

Den italienska regeringen har upprepat sin ståndpunkt på det sätt som sammanfattats ovan i punkt 61.

65.

Kommissionen har gjort gällande att förordning nr 702/2014 var tillämplig i tiden (ratione temporis), men att artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 sannolikt inte uppfyllde villkoren i artikel 26 i den förordningen.

66.

Även om jag på grund den begränsade information som ges i handlingarna i målet inte kan avgöra huruvida villkoren i förordning nr 702/2014 är uppfyllda i förevarande mål kommer jag ändå att försöka ge lite vägledning till den hänskjutande domstolen.

67.

Precis som den italienska regeringen och kommissionen har gjort gällande förefaller förordning nr 702/2014 för det första vara tillämplig i tiden (ratione temporis) i det aktuella målet.

68.

Förordning nr 702/2014 trädde förvisso i kraft den 1 juli 2014, ( 47 ) det vill säga förmodligen ( 48 ) efter det att den aktuella ersättningen betalades ut till AU. ( 49 )

69.

I artikel 51.1 i förordning nr 702/2014 föreskrivs emellertid att förordningen ska tillämpas på ”individuellt stöd som beviljas före den dag då [den] träder i kraft”, förutsatt att sådant individuellt stöd uppfyller samtliga villkor i den förordningen.

70.

Om sådana villkor är uppfyllda, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, är förordningen därför tillämplig på förevarande mål. ( 50 )

71.

För det andra erinrar jag om att enligt artikel 3 i förordning nr 702/2014 är individuellt stöd som beviljas enligt stödordningar och stöd förenligt med den inre marknaden och ska undantas från anmälningsskyldigheten i artikel 108.3 i fördraget om det uppfyller villkoren i kapitel I och de särskilda villkoren för den relevanta stödkategorin i kapitel III i denna förordning.

72.

Vad gäller de villkor som uppställs i kapitel I i förordning nr 702/2014 konstaterar jag framför allt att ingen av de tröskelvärden för anmälan som förtecknas i artikel 4 i den förordningen förefaller vara tillämpliga, att den aktuella ersättningen uppfyller kravet på överblickbarhet eftersom ersättningen består av ett bidrag (se artikel 5.2 a), och att det, i den mån ersättningen syftar till att ersätta den skada som ägarna till slaktade djur har lidit, inte behöver styrkas att det föreligger en stimulanseffekt (se artikel 6.5 d).

73.

Vad gäller de villkor som uppställs i kapitel III i förordning nr 702/2014 definieras relevant stödkategori i artikel 26, som bland annat rör stöd för kostnaderna för förebyggande, kontroll och utrotning av djursjukdomar och stöd för att kompensera för skador orsakade av sådana sjukdomar.

74.

Den italienska regeringen har i detta avseende för det första gjort gällande att artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 är en del av ett nationellt program för att förebygga, kontrollera eller utrota de berörda djursjukdomarna, i enlighet med bestämmelserna i artikel 26.2 i förordning nr 702/2014. Jag konstaterar att det i artikel 1 i Siciliens regionallag nr 12/1989, 2002 års beslut och ASPC:s svar på domstolens skriftliga frågor hänvisas till en annan ersättning, som föreskrivs i nationell och inte regional lagstiftning och som kompletterar den aktuella ersättningen. ( 51 )

75.

För det andra anges de djursjukdomar som omfattas av ersättningen enligt artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005, nämligen tuberkulos och leukos (när det gäller nötkreatur) och brucellos (när det gäller nötkreatur och får och getter) i den förteckning över djursjukdomar som har upprättats av Världsorganisationen för djurens hälsa, ( 52 ) vilket krävs enligt artikel 26.4 i förordning nr 702/2014.

76.

För det tredje har kommissionen gjort gällande att villkoret i artikel 26.6 i förordning nr 702/2014, enligt vilket stödet ska betalas ut inom fyra år från den dag då kostnaden eller skadan på grund av djursjukdomen uppstod, inte är uppfyllt i förevarande fall. Jag konstaterar i detta avseende att den aktuella ersättningen sannolikt betalades ut till AU tidigast år 2008 ( 53 ) och att den, enligt ASPC:s skriftliga yttrande, avsåg djur som slaktats under år 2003 och framåt. Stämmer detta kan åtminstone en del av den aktuella ersättningen ha betalats ut till AU i strid med artikel 26.6 i förordning nr 702/2014. Det ankommer återigen på den hänskjutande domstolen att kontrollera detta.

77.

För det fjärde har ASPC gjort gällande att den aktuella ersättningen inte uppfyller kraven i artikel 26.7 och 26.8 i förordning nr 702/2014, eftersom den, i stället för att täcka de stödberättigande kostnader som räknas upp i dessa bestämmelser, endast har till syfte att ersätta uppfödarna för de skador de lidit. Enligt ASPC uppfyller dessutom den omständigheten att den aktuella ersättningen beräknas utifrån djurart, kön och ålder inte kraven i artikel 26.9 i samma förordning, enligt vilken ersättningen ska beräknas i förhållande till de slaktade djurens marknadsvärde.

78.

Jag anser inte att ASPC:s argument är särskilt övertygande. Oberoende av den italienska regeringens påstående att den aktuella ersättningen kan betalas ut både i preventivt syfte och i kompensationssyfte, konstaterar jag att stöd i den mening som avses i artikel 26 i förordning nr 702/2014 endast kan avse ersättning till uppfödare för slakt av djur. Enligt artikel 26.1 avses nämligen inte bara stöd till små och medelstora företag ”för kostnaderna för förebyggande, kontroll och utrotning” av djursjukdomar, utan även stöd ”för att kompensera sådana företag för förluster orsakade av sådana djursjukdomar”. ( 54 ) Dessutom förefaller artikel 26.7, 26.8 och 26.9 i förordning nr 702/2014 vara tillämpliga på olika åtgärder. Medan artikel 26.7 avser ”förebyggande åtgärder”, avser artikel 26.8 ”kontroll- och utrotningsåtgärder” och artikel 26.9 ”stöd för att avhjälpa skador som orsakats av djursjukdomar”. Om det enda syftet med artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005, såsom ASPC har hävdat, var att ersätta uppfödare för slakt av djur, skulle den ersättning som beviljats med stöd därav ha beräknats i enlighet med artikel 26.9 i förordning nr 702/2014, det vill säga i förhållande till ”marknadsvärdet av de djur som har slaktats” och ”inkomstbortfallet”. I så fall kan de stödberättigande kostnader som räknas upp i artikel 26.7 och 26.8 inte beaktas, eftersom dessa punkter avser andra typer av stödåtgärder. Slutligen ser jag inget skäl till att, såsom ASPC har hävdat, slaktdjurens art, kön och ålder inte ska betraktas som relevanta faktorer vid fastställandet av deras marknadsvärde.

79.

För det femte ankommer det på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida det, såsom ASPC har hävdat, inte har förekommit något formellt erkännande av ett utbrott, vilket krävs enligt artikel 26.10 i förordning nr 702/2014.

80.

För det sjätte konstaterar jag att kommissionen i 2002 års beslut gjorde avsteg från kravet i artikel 26.13 i förordning nr 702/2014 ( 55 ) om att det stöd som beviljas enligt artikel 26 ”och varje annan ersättning som stödmottagaren erhållit” ska begränsas till 100 procent av de stödberättigande kostnaderna (i förevarande fall 100 procent av marknadsvärdet och inkomstbortfallet). Som påpekats ovan i punkt 46 godtog kommissionen i det beslutet, av processekonomiska skäl, att det i enskilda fall kan förekomma en viss överkompensation.

81.

Om den hänskjutande domstolen skulle finna att de villkor som anges i kapitel I och artikel 26 i förordning nr 702/2014 är uppfyllda i det förevarande fallet följer därför att de italienska myndigheterna inte har åsidosatt artikel 108.3 FEUF genom att inte anmäla artikel 25.16 i Siciliens lag nr 19/2005 innan den genomfördes.

82.

Om den hänskjutande domstolen däremot, särskilt mot bakgrund av punkt 76 ovan, kommer fram till att dessa villkor inte är uppfyllda, har denna lagstiftning genomförts i strid med artikel 108.3 FEUF. Såsom påpekats ovan i punkt 60 skulle emellertid genomförandet av artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 ändå ha varit förenligt med denna fördragsbestämmelse om denna artikel, såsom kommissionen har antytt i sitt svar på tribunalens frågor, utgör ett stöd av mindre betydelse i den mening som avses i förordning nr 1408/2013.

83.

Jag noterar att även om denna förordning trädde i kraft den 1 januari 2014 ( 56 ) förefaller den ändå vara tillämplig i tiden (ratione temporis) med stöd av artikel 7.1 däri. Denna bestämmelse föreskriver, i likhet med artikel 51.1 i förordning nr 702/2014, att förordning nr 1408/2013 ”ska tillämpas på stöd som beviljats före dess ikraftträdande om stödet uppfyller alla villkor som föreskrivs [däri]”. Det resonemang som åberopats avseende förordning nr 702/2014 kan därför även åberopas avseende förordning nr 1408/2013. ( 57 )

84.

Enligt artikel 3.1 i förordning 1408/2013 ska stödåtgärder ”[inte] anses … uppfylla samtliga kriterier i [artikel 107.1 FEUF] och ska därför inte omfattas av anmälningsskyldigheten enligt [artikel 108.3 FEUF], om de uppfyller villkoren i denna förordning”.

85.

Den ersättning 11930,08 euro som AU beviljats överstiger inte det tak för stöd av mindre betydelse som anges i artikel 3.2 i förordning nr 1408/2013 (om det antas att AU under tre budgetår inte erhöll ytterligare stöd som, i kombination med ovannämnda stöd, skulle överstiga taket för stöd av mindre betydelse). Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera att det kumulerade belopp som beviljats i stöd av mindre betydelse till jordbruksföretag i Italien inte överstiger det nationella tak som anges i artikel 3.3 och i bilagan till den förordningen.

86.

Min slutsats är att en nationell åtgärd som artikel 25.16 i Siciliens regionallag nr 19/2005 kan undantas från anmälningsskyldigheten enligt artikel 108.3 FEUF, förutsatt att åtgärden uppfyller villkoren i kapitel I och artikel 26 i förordning nr 702/2014, särskilt villkoret i artikel 26.6 i den förordningen om att stödet ska betalas ut inom fyra år från den dag då den kostnad som orsakats av djursjukdomen uppstod, vilket det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera. En sådan åtgärd kan vidare undantas från anmälningsskyldigheten om den uppfyller villkoren i förordning nr 1408/2013, vilket det också ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

87.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen ska besvara den andra frågan från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) på följande sätt: