1.

I domen av den 1 oktober 2002, Henkel, ( 2 ) fann domstolen att en tvist där en konsumentskyddsorganisation hade väckt talan om förbudsföreläggande mot användningen av oskäliga avtalsvillkor omfattades av begreppet privaträttens område, som definierar tillämpningsområdet för den största delen av unionens internationellt privaträttsliga instrument. Den hänskjutande domstolen har genom begäran om förhandsavgörande bett EU-domstolen att klargöra om förevarande begrepp även omfattar en tvist i vilken en medlemsstats myndigheter väcker en talan som avser otillbörliga marknadsmetoder och/eller affärsmetoder.

2.

Enligt artikel 1.1 i förordning (EU) nr 1215/2012/EG ( 3 ) är förordningen ”tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii)”.

3.

Enligt artikel 5.1 i wet betreffende de verkoop van toegangsbewijzen tot evenementen (lag av den 30 juli 2013 om andrahandsförsäljning av evenemangsbiljetter) (Belgisch Staatsblad av den 6 september 2013, s. 63069, nedan kallad lagen av den 30 juli 2013) är det förbjudet att bedriva andrahandsförsäljning av evenemangsbiljetter, regelbundet erbjuda andrahandsförsäljning av evenemangsbiljetter och att tillhandahålla medel som normalt används för regelbunden andrahandsförsäljning. Enligt artikel 5.2 i denna lag är det dessutom förbjudet att tillfälligt sälja evenemangsbiljetter i andra hand till ett högre pris än det slutliga priset.

4.

Enligt artikel 14 i nämnda lag ska ordföranden för Rechtbank van koophandel (handelsdomstolen) fastställa om en handling utgör en överträdelse av artikel 5 i samma lag och förordna om att den ska upphöra. I denna bestämmelse föreskrivs att en talan om förbudsföreläggande ska väckas av ministern eller generaldirektören för Algemene directie Controle en Bemiddeling FOD Economie, K.M.O., Middenstand en Energie (generaldirektoratet för kontroll och medling vid den federala myndigheten för ekonomi, små och medelstora företag, egenföretagare och energi) eller av berörda personer.

5.

I avsnitt 4 i bok VI i Wetboek van economisch recht (lagen om ekonomisk rätt av den 28 februari 2013) (i den version som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, nedan kallad WER) finns kapitel 1 som avser ”Otillbörliga affärsmetoder gentemot konsumenter”, vari artiklarna VI.92–VI.100 genomför direktiv 2005/29/EG ( 4 ). I detta kapitel, särskilt i artiklarna VI.100, VI.97, VI.99 och VI.93 i lagen, definieras otillbörliga affärsmetoder.

6.

Enligt artikel XVII.1 WER ska ordföranden för Rechtbank van koophandel (handelsdomstolen) fastställa om en handling, även straffbar, utgör en överträdelse av bestämmelserna i förevarande lag, med förbehåll för vissa speciella förfaranden, och förordna om att den ska upphöra. I artikel XVII.7 WER föreskrivs att en talan med stöd av artikel XVII.1 i denna lag får väckas av bland annat berörda personer, ministern eller generaldirektören för Algemene directie Controle en Bemiddeling FOD Economie, K.M.O., Middenstand en Energie (generaldirektoratet för kontroll och medling vid den federala myndigheten för ekonomi, små och medelstora företag, egenföretagare och energi) och av en förening som har till syfte att tillvarata konsumentintressen, när den väcker talan för att tillvarata kollektiva lagstadgade intressen.

7.

År 2016 inledde de belgiska myndigheterna två interimistiska förfaranden om förbudsföreläggande mot svarandena, Movic BV, Events Belgium BV, Leisure Tickets & Activities International BV, bolag bildade enligt nederländsk rätt.

8.

Talan syftade till att rätten skulle

9.

Svarandena gjorde gällande att den belgiska domstolen var internationellt obehörig genom att hävda att de belgiska myndigheterna hade utövat offentliga maktbefogenheter, vilket innebar att talan inte omfattades av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012. Invändningen bifölls i första instans.

10.

Sökandena överklagade domen till Hof van beroep te Antwerpen (Appellationsdomstolen i Antwerpen, Belgien). Mot denna bakgrund har den hänskjutande domstolen beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska ett rättsligt förfarande till följd av en talan om fastställelse och förbudsföreläggande avseende otillbörliga marknadsmetoder och/eller affärsmetoder mot konsumenter, som väckts av de belgiska myndigheterna mot nederländska företag som från Nederländerna bedriver andrahandsförsäljning av biljetter till evenemang i Belgien via webbplatser som i huvudsak riktar sig till belgiska kunder, på grundval av artikel 14 i [lagen av den 30 juli 2013] om försäljning av evenemangsbiljetter och på grundval av artikel [XVII.7 WER], betraktas som ett rättsligt förfarande på privaträttens område i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr [1215/2012], och omfattas ett domstolsavgörande i ett sådant rättsligt förfarande därför av tillämpningsområdet för denna förordning?”

11.

Svarandena, den belgiska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Samma parter var företrädda vid förhandlingen den 29 januari 2020.

12.

Den hänskjutande domstolen har ställt tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida begreppet privaträttens område i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 omfattar en tvist mellan myndigheterna i en medlemsstat och privaträttsliga enheter som är etablerade i en annan medlemsstat, inom ramen för vilken dessa myndigheter yrkat att det ska, för det första, fastställas att det föreligger en överträdelse som bland annat består i otillbörliga affärsmetoder, för det andra, förordnas om att överträdelserna ska upphöra, för det tredje, förordnas om åtgärder för offentliggörande för vilket svarandena ska bära kostnaderna, för det fjärde, utfärdas vite på ett fastställts belopp för varje överträdelse från och med delgivningen av avgörandet, och för det femte, fastställas att överträdelserna ska kunna fastställas genom enbart beslut av en edsvuren tjänsteman vid någon av dessa myndigheter.

13.

Även om talan i dessa mål tycks avse antingen otillbörliga marknadsmetoder eller affärsmetoder, har inte den hänskjutande domstolen förklarat hur dessa metoder hänger ihop med varandra. Vid förhandlingen uppgav den belgiska regeringen och en av svarandena att lagen av den 30 juli 2013 utgör lex specialis i förhållande till WER. Av detta drar jag slutsatsen att i avsaknad av lex specialis utgör varje överträdelse en otillbörlig affärsmetod. Det förefaller dessutom som om dessa lagstiftningsakter har samma syfte, nämligen att skydda konsumentintressen, och följer en liknande logik.

14.

Vidare kan visserligen formuleringen av tolkningsfrågan ge intrycket av att den hänskjutande domstolen endast önskar få klarhet i de yrkanden som avser fastställandet av att det föreligger en överträdelse och förordnandet om att överträdelserna ska upphöra. För att den hänskjutande domstolen ska kunna anse sig behörig att pröva det nationella målet enligt en av de behörighetsgrunder som föreskrivs i förordning nr 1215/2012, ( 5 ) måste den hänskjutande domstolen dock fastställa att ingen av de yrkanden som de belgiska myndigheterna har framställt kan medföra att tvisten helt eller delvis faller utanför förordningens materiella tillämpningsområde.

15.

Det framgår dessutom av tolkningsfrågans lydelse att den hänskjutande domstolen även önskar få klarhet i huruvida avgörandet i sak, som meddelas i tvisten i det nationella målet, omfattas av det materiella tillämpningsområdet (ratione materiae) för förordning nr 1215/2012. Även om det kan uppstå tvivel om huruvida svaret på denna fråga är nödvändigt för det avgörande som den hänskjutande domstolen ska meddela på invändningen om avsaknaden av internationell behörighet, ska det påpekas att avgörandet i sak avser samtliga yrkanden som har framställts vid nämnda domstol.

16.

Det framgår av begäran om förhandsavgörande och av parternas yttranden att det fortfarande finns ett grundläggande tvivel om huruvida utövandet av en myndighets behörighet att väcka talan för att få överträdelser av lagen av den 30 juli 2013 och av bestämmelserna i bok VI WER att upphöra utgör utövande av offentliga maktbefogenheter. I detta sammanhang är följande punkter föremål för diskussion: För det första behöver, i motsats till andra rättssubjekt, de belgiska myndigheterna inte visa att de har ett eget intresse av att inleda en tvist som den i det nationella målet. För det andra är inte de utredningsbefogenheter som dessa myndigheter förfogar över tillgängliga för privaträttsliga subjekt. För det tredje förfogar myndigheterna över sådan behörighet även inom ramen för verkställighetsförfarandet.

17.

För att besvara tolkningsfrågan kommer jag först att erinra om relevant rättspraxis vad gäller tolkningen av begreppet privaträttens område i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 (avsnitt A). Därefter kommer jag mot bakgrund av denna rättspraxis att analysera de aspekter som parterna har diskuterat och hur de påverkar svaret på tolkningsfrågan, det vill säga de aspekter som rör en myndighets intresse av att väcka talan (avsnitt B), myndighetens utredningsbefogenheter (avsnitt C) och myndighetens befogenheter inom ramen för verkställighetsförfarandet (avsnitt D).

18.

Enligt artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 är förordningen tillämplig på privaträttens område (första meningen) och är däremot varken tillämplig på skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii) (andra meningen).

19.

Begreppet privaträttens område definierar således det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012 i motsats till de begrepp som hänför sig till offentlig rätt. Skillnaden mellan de tvister som omfattas av begreppet privaträttens område och tvister som inte omfattas av begreppet vilar på den omständigheten att en av parterna i målet har utövat offentliga maktbefogenheter som innebär att tvisten utesluts från tillämpningsområdet. ( 6 )

20.

I linje med detta har domstolen vid upprepade tillfällen slagit fast att även om vissa avgöranden i tvister mellan en myndighet och ett privaträttsligt subjekt kan omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012, så förhåller det sig annorlunda när myndigheten utövar offentliga maktbefogenheter. ( 7 )

21.

För att avgöra om så är fallet är det nödvändigt att granska de faktorer som karakteriserar rättsförhållandet mellan parterna i målet eller som karakteriserar tvistens föremål ( 8 ) eller, alternativt, såsom framgår av vissa av domstolens domar ( 9 ), grunderna för talan och de närmare bestämmelserna om hur den ska väckas och föras inom ramen för tvisten.

22.

Användningen av offentliga maktbefogenheter, vilket kan innebära att tvisten utesluts från tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012, kan ske dels inom ramen för ett befintligt rättsförhållande mellan en myndighet och ett privaträttsligt subjekt vilket utgör ursprunget till tvisten, dels inom den förfaranderam som införts för att pröva tvisten. ( 10 )

23.

Det är mot bakgrund av dessa klargöranden i rättspraxis som det med hänsyn till de viktigaste aspekterna av diskussionen mellan parterna ska avgöras huruvida tvisten vid den nationella domstolen omfattas av begreppet privaträttens område.

24.

Föremålet för diskussionen mellan parterna är bland annat frågan om huruvida tvisten – i vilken de belgiska myndigheterna har yrkat att det ska fastställas att det föreligger otillbörliga marknadsmetoder och/eller affärsmetoder och att det ska förordnas om att de ska upphöra – med anledning av särdragen i de belgiska myndigheternas intresse av att väcka talan, omfattas av begreppet privaträttens område.

25.

Vad gäller svarandena har de nämligen hävdat att de belgiska myndigheterna väckte talan om förbudsföreläggande för att tillvarata allmänintresset. I detta syfte har myndigheterna befogenheter som de tilldelats direkt av den nationella lagstiftaren och väcker således talan i enlighet med de offentliga maktbefogenheterna. I motsats till övriga som önskar väcka talan om förbudsföreläggande enligt artikel 14 i lagen av den 30 juli 2013 och artikel XVII.7 WER, är de belgiska myndigheterna inte skyldiga att visa att de har ett eget intresse.

26.

Den belgiska regeringen har medgett att de belgiska myndigheterna tillvaratar ett allmänintresse. Nämnda regering har preciserat att detta intresse består i att säkerställa efterlevnaden av bestämmelserna om affärsmetoder, som syftar till att skydda såväl företagares som konsumenters privata intressen.

27.

Det ska således avgöras huruvida en tvist utesluts från begreppet privaträttens område på grund av, för det första, att tvisten har inletts av en myndighet som försvarar ett allmänintresse, för det andra, att lagstiftaren specifikt har gett denna myndighet behörighet att inleda tvisten och, för det tredje, att varje annat rättssubjekt som vill inleda en sådan tvist ska ha ett eget intresse.

28.

I domen Pula Parking ( 11 ) fann domstolen att en tvist om en parkeringsavgift som tagits ut av ett bolag som ägdes av en lokal myndighet och som föranlett en begäran om förhandsavgörande, omfattades av begreppet privaträttens område, trots att förvaltningen av offentlig parkering och uttaget av dessa avgifter, såsom framgår av domen, utgjorde ett uppdrag av lokalt intresse.

29.

Det framgår således av denna dom att den omständigheten att handlingar utförs i ett intresse som är jämförbart med allmänintresset inte automatiskt betyder att handlingarna utförs ”vid utövandet av offentliga maktbefogenheter” i den mening som avses i rättspraxis avseende artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012. ( 12 )

30.

En av svarandena tycks förstå domstolens praxis så, att det går att skilja på två fall där en tvist inte omfattas av begreppet privaträttens område. Dels när en myndighet använder sig av befogenheter som avviker från de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda, dels, såsom framgår av domarna Baten ( 13 ) och Blijdenstein ( 14 ), när en myndighets befogenheter grundar sig på bestämmelser genom vilka lagstiftaren specifikt har gett myndigheten en egen behörighet. Förevarande svarande tycks således göra gällande att om de belgiska myndigheterna ingriper enbart på grund av att de utsetts av lagstiftaren att göra det, handlar de följaktligen inom ramen för utövandet offentliga maktbefogenheter.

31.

I domen Pula Parking ( 15 ) har domstolen dock redan slagit fast att enbart den omständigheten att vissa befogenheter har tilldelats eller överlåtits genom ett myndighetsbeslut innebär inte att utövandet av dessa befogenheter kräver att offentligrättsliga maktbefogenheter tas i anspråk. I linje med detta ansåg domstolen i domen Sonntag ( 16 ) att trots att ställningen som tjänsteman hade tilldelats genom ett myndighetsbeslut, kunde inte den omständigheten att en lärare på en offentlig skola hade ställning som tjänsteman och agerade i denna egenskap vara avgörande för att anse att en skadeståndstalan mot läraren inte omfattades av begreppet privaträttens område.

32.

Vad närmare bestämt gäller lagstiftningskällan för en befogenhet som utövas av en myndighet när det gäller förordning nr (EG) nr 1393/2007 ( 17 ), som även definierar tillämpningsområdet med begreppet privaträttens område, har domstolen i domen Fahnenbrock m.fl. ( 18 ) angett att den omständigheten att denna möjlighet ges genom en lag inte i sig är avgörande för att dra den slutsatsen att det har varit fråga om myndighetsutövning från statens sida. Detta övervägande ifrågasattes inte i domen Kuhn ( 19 ) som gällde tolkningen av begreppet privaträttens område med avseende på förordning nr 1215/2012. Domstolen, som slog fast att tvisten inte omfattades av begreppet privaträttens område, konstaterade inte endast i domen att en stat hade utövat en befogenhet som direkt hade tilldelats genom nationell lag utan prövade även statens ställning gentemot enskilda med anledning av utövandet av befogenheten. ( 20 )

33.

Det är vidare visserligen riktigt att domstolen i domarna Baten ( 21 ) och Blijdenstein, ( 22 ) vilka en av svarandena har hänvisat till, fann att såvida talan väckts med stöd av bestämmelser genom vilka lagstiftaren hade gett det offentliga organet en särskild befogenhet kunde talan inte anses vara hänförlig till privaträttens område i den mening som avses i rättspraxis avseende begreppet privaträttens område.

34.

Det framgår dock inte av dessa två domar att enbart den omständigheten att en myndighet utövar en befogenhet eller en behörighet som lagstiftaren specifikt har gett en myndighet automatiskt innebär att offentliga maktbefogenheter har utövats. I dessa domar fann domstolen att talan i dessa mål omfattades av begreppet privaträttens område, trots att myndigheterna hade gjort gällande en rätt att väcka talan som tilldelats direkt av lagstiftaren på grundval av bestämmelser som endast avsåg myndigheter. ( 23 ) Den avgörande omständigheten för att anse att den specifika talan i respektive mål omfattades av begreppet var att bestämmelserna, med hänvisning till civilrättsliga bestämmelser, inte försatte myndigheterna i en rättslig situation som skiljde sig från vad som gällde enligt rättsordningen i övrigt. Myndigheterna utövade således inte några offentliga maktbefogenheter.

35.

Det räcker följaktligen inte att konstatera att en myndighet enligt nationell lagstiftning har vissa befogenheter eller behörigheter som inte tillkommer alla privaträttsliga subjekt enligt den nationella lagstiftningen. För att inte förordning nr 1215/2012 ska vara tillämplig krävs det att myndigheten förfogar över offentliga maktbefogenheter i den mening som domstolen har fastställt i sin praxis. I detta sammanhang får det inte glömmas bort att begreppet privaträttens område är ett självständigt unionsrättsligt begrepp. Frågan om huruvida utövandet av en befogenhet eller behörighet utgör ett uttryck för offentliga maktbefogenheter kan inte endast bero på en prövning av den nationella lagstiftning som myndigheten lyder under och ett konstaterande att lagstiftningen föreskriver en åtskillnad utifrån vilken rättsordning som är tillämplig på vissa rättssubjekt, ( 24 ) även om lagstiftningen kan vara användbar för att fastställa vilka olika befogenheter som tagits i anspråk av myndigheten. ( 25 ) Ofta är det dessutom tillräckligt att endast använda en lagstiftning för att avgöra vilka befogenheter eller behörigheter som generellt är tillgängliga för privaträttsliga subjekt.

36.

Det återstår endast att pröva huruvida den omständigheten att en myndighet är undantagen från skyldigheten att visa att den har ett eget intresse av att väcka talan om förbudsföreläggande utgör en offentlig maktbefogenhet i den mening som avses i domstolens praxis.

37.

Enligt den belgiska lagstiftningen tycks en myndighet vara undantagen från skyldigheten att visa att myndigheten genom en talan om förbudsföreläggande tillvaratar ett eget intresse eller en egen rättighet. Enskilda måste däremot ha ställning som berörd person i den mening som avses i bestämmelserna i lagen av den 30 juli 2013 och i WER för att kunna väcka en sådan talan.

38.

Det framgår emellertid av begäran om förhandsavgörande, åtminstone vad gäller WER som genomför direktiv 2005/29, att en talan om förbudsföreläggande även kan väckas av grupperingar med rättskapacitet och under vissa villkor föreningar som har till syfte att skydda konsumentintressen. En sådan förening tillvaratar inte sina egna intressen eller rättigheter. Föreningen tillvaratar snarare kollektiva konsumentintressen eller allmänna intressen och det är lagstiftaren som ger föreningen möjlighet att väcka talan om förbudsföreläggande med stöd av bestämmelser såsom artikel XVII.7 WER.

39.

Vad gäller det berättigade intresset av att få saken prövad och följaktligen de processuella aspekter som bestäms av intresset av att väcka talan, såsom talerätt och om huruvida talan kan tas upp till sakprövning, är en myndighets rättsliga ställning jämförbar med en konsumentskyddsförenings rättsliga ställning. En sådan förening kan väcka talan om förbudsföreläggande även om den saknar ett eget intresse.

40.

I domen Henkel ( 26 ) slog domstolen fast att en tvist där en förening hade väckt gemensam talan för konsumenternas räkning omfattades av begreppet privaträttens område, eftersom tvisten inte alls avsåg utövande av maktbefogenheter som avvek från de rättsregler som gällde i förhållandena mellan enskilda.

41.

Det går att anföra att målet Henkel ( 27 ) avsåg en talan om förbudsföreläggande mot användningen av oskäliga villkor som hade väckts med stöd av direktiv 93/13/EEG ( 28 ) medan förevarande mål avser en talan om att upphöra med otillbörliga affärsmetoder som väckts med stöd av direktiv 2005/29. Det ska dock erinras om att domstolen har bekräftat tolkningen i domen Henkel ( 29 ) i samband med ett annat av unionens internationellt privaträttsliga instrument, nämligen förordning (EG) nr 864/2007 ( 30 ), vars begrepp ska tolkas konsekvent i förhållande till begreppen i förordning nr 1215/2012. ( 31 ) Domstolen fastställde närmare bestämt att ett ”förbudsföreläggande [mot användningen av oskäliga avtalsvillkor] som avses i direktiv 2009/22 [ ( 32 )]” omfattas av begreppet privaträttens område.

42.

Enligt artikel 1.1 i direktiv 2009/22 syftar direktivet till att harmonisera de nationella bestämmelserna när det gäller åtgärder för förbudsföreläggande för skydd för de kollektiva konsumentintressen som omfattas av de direktiv som anges i förteckningen i bilaga I. Det framgår av bestämmelsen att ett förbudsföreläggande mot otillbörliga affärsmetoder i den mening som avses i direktiv 2005/29 även utgör ett förbudsföreläggande som avses i direktiv 2009/22.

43.

Det saknar dessutom betydelse att det är myndigheterna som har väckt talan vid den hänskjutande domstolen. Enligt artikel 3 jämförd med artikel 2 i direktiv 2009/22 får ”godkända inrättningar”, nämligen ett eller flera oberoende offentliga organ i medlemsstater där sådana organ finns och/eller organisationer vilkas syfte är att skydda kollektiva konsumentintressen, väcka talan vid domstolar eller administrativa myndigheter som är utsedda för detta ändamål. Dessa inrättningars talan om förbudsföreläggande kan tjäna samma syfte, nämligen att få vissa förfaranden att upphöra i ett kollektivt konsumentintresse. Inom denna rättsliga ram kan således ett oberoende offentligt organ gentemot yrkesverksamma utöva samma roll som organisationer som skyddar kollektiva konsumentintressen, vilkas talan omfattas av begreppet privaträttens område.

44.

Vidare föreskrivs det i artikel 11.1 a i direktiv 2005/29 att medlemsstaterna ska säkerställa att det finns adekvata och effektiva metoder för att bekämpa otillbörliga affärsmetoder så att efterlevnaden av bestämmelserna i detta direktiv säkerställs. Sådana medel ska innefatta rättsliga bestämmelser enligt vilka personer eller organisationer, som enligt den nationella lagstiftningen anses ha ett rättmätigt intresse av att otillbörliga affärsmetoder bekämpas, inbegripet konkurrenter, får vidta rättsliga åtgärder mot otillbörliga affärsmetoder och/eller anmäla sådana otillbörliga affärsmetoder till en förvaltningsmyndighet som är behörig antingen att fatta beslut rörande klagomål eller att inleda lämpliga rättsliga förfaranden. Unionslagstiftaren har således bland annat föreskrivit en modell för att genomföra konsumentskyddet, där förvaltningsmyndigheterna inte är behöriga att pröva talan mot otillbörliga affärsmetoder. Dessa myndigheter ska däremot föra talan vid nationella domstolar för att tillvarata konsumenternas intressen, vilket innebär att de jämställs med de personer eller organisationer som också nämns i artikel 11.1 i direktiv 2005/29.

45.

Slutligen, även utanför konsumentskyddssammanhang tillåter ibland medlemsstaternas lagstiftningar myndigheter att inleda förfaranden vid nationella domstolar utan att ha något eget intresse – för att tillvarata ett allmänintresse, ett kollektivt eller till och med ett enskilt intresse, särskilt när det rör sig om ett privaträttsligt subjekt som i ett sådant förfarande anses som en svagare part. ( 33 ) Om en sådan situation inte omfattades av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012 skulle det begränsa myndigheternas roll i gränsöverskridande situationer, trots att det är svårt att skilja sådana förfaranden från förfaranden som inleds av privaträttsliga subjekt.

46.

Med hänsyn till vad domstolen har slagit fast i sin rättspraxis avseende begreppet privaträttens område, befinner sig således en myndighet eller en konsumentskyddsorganisation som väcker talan om förbudsföreläggande i en situation som är jämförbar med den situation som vilken berörd person som helst befinner sig i. En myndighet är visserligen undantagen från skyldigheten att visa att den har ett eget intresse. Men myndigheten förfogar därigenom inte över någon befogenhet som kan ge den behörigheter eller befogenheter som kan förändra den privaträttsliga naturen i dess rättsliga förhållande med det privaträttsliga subjektet eller ändra föremålet för tvisten som har inletts genom talan om förbudsföreläggande. ( 34 ) Myndigheten har inte heller någon sådan behörighet eller befogenhet när det gäller förfaranden för att pröva en tvist som har sitt ursprung i dessa förhållanden, eftersom tvisten är densamma oavsett vilken ställning parterna i tvisten har. ( 35 )

47.

För att sammanfatta denna del av min analys anser jag att den omständigheten att talan väcks av allmänintresse eller i någon annans intresse inte nödvändigtvis innebär att tvisten inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012. ( 36 ) Enbart den omständigheten att en befogenhet eller en behörighet som är direkt tilldelad genom en lagstiftningsakt utövas innebär inte heller automatiskt att förordning nr 1215/2012 inte är tillämplig. ( 37 ) Det saknar även betydelse att en myndighets möjlighet att väcka talan inte är villkorad av att den har ett eget intresse. För att en tvist ska uteslutas från tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012 ska maktbefogenheterna avvika från de rättsregler som gäller i förhållandena mellan enskilda. ( 38 ) Utövandet av befogenheter som avser andra aspekter än en myndighets intresse av att väcka talan, talerätt och huruvida talan kan tas upp till sakprövning, utgör i princip inte, såsom framgår av min bedömning, åtminstone när det gäller talan i fråga om otillbörliga affärsmetoder, avvikande maktbefogenheter av detta slag. Med förbehåll för prövningen av de utrednings- och verkställighetsbefogenheter som jag kommer att återkomma till senare, finns det följaktligen inget som tyder på att det nationella målet avser särskilda maktbefogenheter.

48.

I domen Sunico m.fl. ( 39 ) prövade domstolen om utövandet av undersökningsbefogenheter påverkade om en tvist skulle kvalificeras som privaträttslig. Det är således mot bakgrund av slutsatserna i denna dom som det går att pröva en av svarandenas argument att de belgiska myndigheterna kunde använda sina egna konstateranden och uttalanden som rättslig bevisning, så att de viktigaste handlingarna i målet utgörs av ett antal rapporter och konstateranden från statliga kontrollanter. De belgiska myndigheterna har även inkommit med handlingar som anmälningar från konsumenter, och de har tillgång till sådana handlingar eftersom de erhåller dem via deras webbplats/e-postadress i egenskap av ”myndigheter”.

49.

I målet Sunico m.fl. ( 40 ) begärde en myndighet i en medlemsstat uppgifter om svarandena från myndigheter i en annan medlemsstat i enlighet med förordning nr 1798/2003/EG ( 41 ) innan myndigheten väckte talan vid en nationell domstol om ersättning för en skada som orsakats genom undandragande av mervärdesskatt. Det var mot denna bakgrund som frågan ställdes om huruvida den omständigheten att sådana uppgifter hade begärts ut påverkade rättsförhållandet mellan parterna i målet så, att tvisten inte omfattades av begreppet privaträttens område. ( 42 )

50.

Generaladvokaten Kokott ansåg i sitt förslag till avgörande i målet ( 43 ) att det av den information som EU-domstolen hade tillgång till inte framgick huruvida eller i vad mån begäran om information också var relevant för förfarandet vid den nationella domstolen. Generaladvokaten underströk att begäran om information är ett instrument som inte kan utnyttjas av en privat kärande. Om de nationella rättegångsreglerna tillät att myndigheten i målet använde den information som den erhållit just i egenskap av myndighet, skulle myndigheten inte befinna sig i samma ställning i förhållande till motparterna som en enskild.

51.

I domen Sunico m.fl. ( 44 ) bekräftade domstolen att det inte framgick av handlingarna om myndigheten i det nationella förfarandet hade använt sig av bevisning som de införskaffat genom denna form av myndighetsutövning. Domstolen slog fast att det ankom på den hänskjutande domstolen att ”kontrollera att så faktiskt inte skett och att [förevarande myndighet] således befann sig i samma situation som ett privaträttsligt subjekt beträffande talan… mot Sunico”. ( 45 )

52.

Trots att det i domen hänvisas till specifika punkter i generaladvokatens förslag till avgörande har det i doktrinen hävdats att domstolen valde en mindre kategorisk lösning än den som förespråkades i förslaget till avgörande. ( 46 )

53.

Jag uppfattar också denna dom så, att för att en tvist ska uteslutas från begreppet privaträttens område räcker det inte att identifiera de nationella bestämmelser som abstrakt tillåter en myndighet att införskaffa den bevisning som samlats in genom myndighetsutövningen och att använda den i en tvist. Det räcker inte heller att konstatera att bevisningen har använts i denna tvist. För att tvisten ska falla utanför begreppet måste det även konkret fastställas att myndigheten, på grund av användningen av bevisning, inte befann sig i samma situation som ett privaträttsligt subjekt i en liknande tvist.

54.

Det ska inledningsvis klargöras att den omständigheten att de belgiska myndigheterna ingav anmälningar från konsumenter som bevisning inte innebär att myndigheterna befann sig i en annan situation än ett privaträttsligt subjekt i en liknande tvist. En konsumentskyddsförening är inte ett privaträttsligt organ och utövar inga offentliga maktbefogenheter men kan trots det samla in sådana klagomål och använda dem i tvister mot näringsidkare.

55.

I detta sammanhang kan det emellertid ge upphov till tvivel att en myndighet har undersökningsbefogenheter i strikt bemärkelse, vilket gör det möjligt för denna myndighet att införskaffa bevis på liknande sätt som polismyndigheterna. Jag anser att om sådana befogenheter tas i anspråk innebär det att offentliga maktbefogenheter har utövats. En tvist mot en myndighet i vilken en skadelidande begär ersättning för skada som orsakats av att bevisning har inhämtats omfattas i princip inte av förordning nr 1215/2012, eftersom det rör sig om ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter.

56.

Rättsförhållandet mellan parterna i en tvist eller föremålet för tvisten påverkas emellertid inte automatiskt av att bevisning som samlats in genom utövandet av offentliga maktbefogenheter används i tvisten.

57.

Ett privaträttsligt subjekt kan nämligen också använda sig av bevisning som en myndighet har samlat in genom sina offentliga maktbefogenheter. I en tvist mot den som orsakat en trafikolycka kan den skadelidande till exempel visa upp handlingar som upprättats av en polismyndighet. Om den skadelidande inte förfogar över sådana handlingar kan vederbörande i princip begära att en nationell domstol ska förelägga en myndighet att förete dessa handlingar i målet. På samma sätt kan en marknadsaktör inleda en konkurrensrättslig tvist i vilken denne väcker en follow on-talan, till stöd för vilken marknadsaktören åberopar ett beslut om överträdelse av konkurrensrättsliga bestämmelser. ( 47 ) Det är uppenbart att sådana tvister fortfarande är privaträttsliga och omfattas av förordning nr 1215/2012.

58.

Detta påverkas inte av att en handling som upprättats av en myndighet inom ramen för dess befogenheter har ett särskilt bevisvärde. Det är nämligen de bestämmelser som även är tillämpliga i tvister mellan privaträttsliga subjekt som ger vissa beviskategorier ett sådant värde.

59.

Om en tvist som inleds av en myndighet inte ansågs omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012 på grund av att myndigheten har använt bevisning som har inhämtats genom dess offentliga maktbefogenheter skulle det dessutom minska den praktiska verkan av en av unionslagstiftarens erkända modeller för att genomföra konsumentskyddet. ( 48 ) Till skillnad från andra modeller där det är den administrativa myndigheten själv som beslutar om konsekvenserna av en överträdelse, har en administrativ myndighet i denna modell ansvar för att tillvarata konsumentintressen vid de nationella domstolarna.

60.

En myndighet kan emellertid ha befogenheter att använda bevisning som ett privaträttsligt subjekt inte har. I nationell rätt kan det till exempel föreskrivas att den bevisning som inhämtas av en myndighet ska vara konfidentiell och att det är denna myndighet som beslutar om den eventuellt ska lämnas ut. På samma sätt kan det i nationell processrätt föreskrivas att olika villkor kan tillämpas vid bestridanden av samma bevisning av den andra parten i tvisten när bevisningen har ingetts av en myndighet och av ett privaträttsligt subjekt.

61.

Jag anser att dessa är situationer som motsvarar de som avses i domen Sunico m.fl., ( 49 ) nämligen situationer där en myndighet inte befinner sig i samma situation som ett privaträttsligt subjekt i en liknande tvist med anledning av att viss bevisning har använts. Det finns emellertid inget som tyder på att det i det nationella målet är fråga om en situation som skulle kunna falla utanför förordningens tillämpningsområde.

62.

För fullständighetens skull ska det inte glömmas att den situation som avsågs i domen Sunico m.fl. ( 50 ) rörde omständigheter under vilka en tvist som i princip omfattades av begreppet privaträttens område var utesluten på grund av att en av parterna hade använt viss bevisning. Jag anser emellertid att den omständigheten att viss bevisning endast är tillgänglig för en myndighet i de flesta fall följer av att förhållandet mellan myndigheten och ett rättssubjekt ursprungligen inte liknar ett förhållande mellan enskilda.

63.

De belgiska myndigheterna har genom sitt fjärde yrkande begärt att den hänskjutande domstolen ska utfärda ett vite på ett fastställt belopp för varje överträdelse från och med delgivningen av det domstolsavgörande som utfärdas i slutet av tvisten i det nationella målet. Genom det femte yrkandet har myndigheterna begärt att det även ska slås fast att överträdelserna ska kunna fastställas genom enbart beslut av en edsvuren tjänsteman. Enligt en av svarandena innebär det sista yrkandet att även inom ramen för verkställighetsförfarandet har de belgiska myndigheterna befogenheter som ingen vanlig part har i tvister på privaträttens område.

64.

Däremot har varken den hänskjutande domstolen eller parterna uttryckt tvivel om huruvida yrkandet om vite för framtida överträdelser kan innebära att tvisten vid den nationella domstolen och det avgörande som meddelas i slutet av tvisten utesluts från tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012. Yrkandet om vite har emellertid samband med yrkandet att framtida överträdelser ska kunna fastställas med enbart ett beslut. Jag kommer först att analysera frågan om en tvist i vilken det har yrkats att ett sådant vite ska utfärdas omfattas av förordningens tillämpningsområde.

65.

Det följer av domen Realchemie Nederland ( 51 ) att frågan om ett domstolsavgörande om vite som hade utdömts för en överträdelse av ett förbud som hade meddelats i ett annat domstolsavgörande omfattades av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012, inte skulle avgöras utifrån vilken typ av åtgärd det var fråga om, utan utifrån vilket slag av rättigheter dessa åtgärder avsåg att skydda. Genom att följa samma resonemang i domen Bohez ( 52 ) slog domstolen fast att med anledning av de slag av rättigheter som ett vite avsåg att skydda omfattade inte begreppet privaträttens område, i den mening som avses i den förordning som föregick förordning nr 1215/2012, verkställighet av vite som fastställts i ett avgörande om vårdnad och umgänge för att säkerställa att vårdnadshavaren iakttar umgängesrätten. Enligt domen omfattades däremot en sådan verkställighet av tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003. ( 53 )

66.

Den rättspraxis som dessa domar ingår i har till största del utvecklats avseende begäranden om förhandsavgörande som avser säkerhetsåtgärder ( 54 ) eller interimistiska åtgärder ( 55 ) som omfattas av ett separat avgörande som har begärts verkställda ( 56 ) eller som avser sådana åtgärder som begärts i ett separat interimistiskt förfarande ( 57 ). Det framgår dock inte uttryckligen av förevarande begäran om förhandsavgörande att målet rör säkerhetsåtgärder eller interimistiska åtgärder.

67.

Domen Bohez ( 58 ) där frågan avsåg indrivningen av ett vite som meddelats av den domstol i ursprungsmedlemsstaten som hade beslutat i fråga om umgängesrätt i syfte att säkerställa att umgänge verkligen skedde, ska särskiljas i detta sammanhang. Vitet motsvarade ett fastställt belopp som skulle betalas för varje dag som barnet inte överlämnades.

68.

Jag vill påpeka att de belgiska myndigheterna tycks ha framställt ett liknande yrkande i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har visserligen inte lämnat några ytterligare upplysningar om yrkandet om vite. Den belgiska regeringen har förklarat att vitet endast skulle vara tillämpligt på de överträdelser som fastställts av den nationella domstolen i slutet av tvisten vid den nationella domstolen. Det framgår även av formuleringen av yrkandet om vite att syftet med vitet är att säkerställa verkan av det domstolsavgörande som de belgiska myndigheterna har begärt, i den mån avgörandet avser upphörande av otillbörliga marknadsmetoder och/eller affärsmetoder.

69.

Den belgiska processlagen innehåller för övrigt ett kapitel XXIII, med rubriken ”Vite”, i vilket det i artikel 1385 bis föreskrivs att en domstol får, på begäran av en part, vid vite förplikta motparten att uppfylla den huvudförpliktelse som fastställts i målet, och detta utan att det påverkar rätten till skadestånd om sådan rätt föreligger. Enligt artikel 1385 ter i denna lag får en domstol bland annat fastställa vitet som ett belopp för varje överträdelse. Även om den hänskjutande domstolen inte har angett huruvida de belgiska myndigheternas yrkande grundar sig på denna bestämmelse, verkar innehållet helt överensstämma med myndigheternas yrkande. Domen Bohez ( 59 ) är således av ännu större vikt när det gäller förevarande begäran om förhandsavgörande. Vitet i domen hade nämligen utfärdats med stöd av artikel 1385 bis i den belgiska processlagen.

70.

Med hänsyn till den rättspraxis som domen Bohez ( 60 ) ingår i kan det anföras att även om begreppet privaträttens område omfattar en tvist i vilken myndigheterna dels yrkar att det ska fastställas att otillbörliga affärsmetoder och/eller marknadsmetoder föreligger, dels att det ska förordnas om att dessa metoder ska upphöra, omfattas tvisten fortfarande av begreppet när ett vite har yrkats för att säkerställa att det domstolsavgörande som meddelas i slutet av tvisten iakttas.

71.

Det är visserligen viktigt att hålla det antagande i minnet som angavs i punkt 22 ovan, enligt vilken en tvist är utesluten från tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012 på grund av grunderna för den talan som väckts i tvisten eller de närmare bestämmelserna om hur talan ska väckas och föras. Det följer emellertid av artikel 1385 bis i den belgiska processlagen att det vite som myndigheterna i denna medlemsstat har yrkat vid den hänskjutande domstolen tycks utgöra en avtalsrättslig åtgärd i det civilrättsliga förfarandet vilken även är tillgänglig för enskilda. Varken framställandet av ett yrkande om att meddela ett sådant vite eller en begäran om att det domstolsavgörande varigenom detta yrkande bifalls ska verkställas utgör följaktligen utövande av offentliga maktbefogenheter.

72.

Mot bakgrund av det ovan anförda omfattar begreppet privaträttens område en talan genom vilken myndigheter yrkar att ett vite med ett visst belopp för varje fastställd överträdelse ska meddelas från och med delgivningen av domstolsavgörandet, när syftet med vitet för det första är att säkerställa verkan av ett domstolsavgörande som meddelats i en tvist som omfattas av begreppet och för det andra när vitet utgör en avtalsrättslig åtgärd i det civilrättsliga förfarandet, vilken även är tillgänglig för enskilda eller vars utövande inte innebär ett utövande av offentliga maktbefogenheter som avviker från de rättsregler som gäller i förhållandena mellan enskilda. ( 61 )

73.

Den hänskjutande domstolen har inte lämnat några detaljerade uppgifter om vilka aspekter som kan medföra tvivel när det gäller det femte yrkandet att framtida överträdelser ska kunna fastställas genom enbart beslut av en edsvuren tjänsteman. För att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar kommer jag därför, på grundval av parternas yttranden, att ge några allmänna synpunkter på yrkandet.

74.

Syftet med de belgiska myndigheternas femte yrkande verkar vara att göra det möjligt för dem att själva fastställa de överträdelser som beivras genom vitet, utan att det är nödvändigt att anlita en utmätningsman eller vidta andra åtgärder i detta syfte. I linje med detta angav den belgiska regeringen vid förhandlingen att om den nationella domstolen avslår det femte yrkandet måste de belgiska myndigheterna vända sig till en utmätningsman för att kunna få en sådan överträdelse fastställd. Svarandena har på samma sätt gjort gällande att i motsats till en belgisk myndighet måste ett privaträttsligt subjekt till exempel vända sig till en utmätningsman och ska i förekommande fall styrka överträdelserna vid den domstol där talan väcks.

75.

I domen Henkel ( 62 ) fann domstolen att en talan om förbudsföreläggande som väckts av en konsumentskyddsorganisation omfattades av begreppet privaträttens område, eftersom avsikten med talan var att den nationella domstolen skulle pröva privaträttsliga förhållanden. Det framgår emellertid av parternas yttranden i föregående punkter i detta förslag till avgörande att de belgiska myndigheterna genom det femte yrkandet önskar få behörighet att fastställa framtida överträdelser. Detta yrkande, som således i huvudsak syftar till att dessa myndigheter ska få pröva rättsförhållanden som omfattar svarandena, avser således utövande av offentliga maktbefogenheter.

76.

Enligt artikel XV.2 WER ska beslut som utfärdas av tjänstemän vara giltiga till dess motsatsen bevisats. En handling som har upprättats av ett privaträttsligt subjekt har inte ett sådant bevisvärde. Även om dessa beslut verkar kunna användas inom ramen för verkställighetsförfarandet, innebär snarare det faktum att de upprättas att bevisning inhämtas. Som jag har angett i punkt 55 ovan innebär utövandet av befogenheter i fråga om bevisupptagning – som medför utövandet av befogenheter som avviker från de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda – att offentliga maktbefogenheter utövas. Detsamma gäller bland annat när en myndighet utövar en behörighet genom vilken myndigheten syftar till att ersätta en utmätningsman genom att fastställa överträdelser med en handling som myndigheten upprättar. En tvist som syftar till att erhålla denna behörighet avser befogenheter som avviker från de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda, vilket innebär att föremålet för tvisten inte gör att det går att hävda att tvisten omfattas av begreppet privaträttens område.

77.

Det kan inte uteslutas att beviljandet av en sådan behörighet stärker verkan av ett domstolsavgörande som meddelas efter en tvist som omfattas av begreppet privaträttens område. Den femte grunden avser dock varken en säkerhetsåtgärd eller en interimistisk åtgärd eller en åtgärd som utgör en förpliktelse för en av parterna i tvisten att betala böter ( 63 ) eller vite, ( 64 ) situationer då det är vilket slag av rättigheter som rättigheten eller åtgärden avser att skydda som avgör om den omfattas av tillämpningsområdet för förordning 1215/2012.

78.

Det framgår av min analys att särdragen i det intresse som en myndighet har av att väcka talan inte kan innebära att en tvist som den i det nationella målet faller utanför tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012. ( 65 ) Den omständigheten att myndigheten har en utredningsbefogenhet som inte privaträttsliga subjekt åtnjuter och att den använder bevisning som inhämtats genom förevarande befogenhet innebär vidare inte automatiskt att tvisten utesluts från det materiella tillämpningsområdet (ratione materiae) för förordning nr 1215/2012. ( 66 ) Tvisten omfattas heller inte av förordningens tillämpningsområde om den avser en talan genom vilken myndigheterna yrkar att de ska ges befogenheter som avviker från de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda, nämligen att de ska tillåtas att fastställa en överträdelse. ( 67 )

79.

Det ska återigen preciseras att om tvisten inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning 1215/2012 vad gäller det femte yrkandet, betyder inte det att detsamma gäller för övriga yrkanden. ( 68 )

80.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Hof van beroep te Antwerpen (Appellationsdomstolen i Antwerpen, Belgien) på följande sätt:

Artikel 1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en tvist som avser en talan som myndigheter i en medlemsstat har väckt mot privaträttsliga subjekt i en annan medlemsstat, där myndigheterna har yrkat att det ska fastställas att det förekommer en överträdelse som består i otillbörliga affärsmetoder, förordnas att överträdelserna ska upphöra, förordnas om åtgärder för offentliggörande som svaranden ska bära kostnaderna för och att det ska meddelas vite på ett fastställt belopp för varje framtida överträdelse, omfattas av begreppet privaträttens område i den mening som avses i bestämmelsen.

En sådan tvist omfattas däremot inte av detta begrepp om den avser en talan genom vilken myndigheter begär att de ska tilldelas befogenheter som går utöver vad som gäller enligt rättsreglerna i förhållandet mellan enskilda.