1.

Svaranden i förevarande mål är ett underhållsberättigat barn med hemvist i Polen. Svaranden har meddelats en dom från polsk domstol som fastställer hennes fars underhållsskyldighet (sökanden) med hemvist i Tyskland. Efter att ha erhållit en verkställighetsförklaring av den polska domen om underhållsskyldighet i Tyskland yrkar svaranden nu att få denna dom verkställd i denna medlemsstat. Sökanden motsätter sig verkställighet av domen på grundval av att han anser att han till stor del har uppfyllt sina betalningsskyldigheter. Han hävdar att han själv har betalat underhåll och att svaranden även har fått statligt bidrag genom polska underhållsfonden för hans räkning.

2.

Det aktuella målet gäller en ansökan om invändning mot verkställighet på grundval av att skulden har betalats, som sökanden har ingett till tysk domstol. Huvudfrågani denna begäran om förhandsavgörande är huruvida tysk domstol har behörighet att pröva ansökan på grundval av rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet. ( 2 )

3.

I artikel 1.1 i förordning nr 4/2009 anges att ”[d]enna förordning ska tillämpas på underhållsskyldighet som har sin grund i familje-, släktskaps-, äktenskaps- eller svågerlagsförhållande”.

4.

Enligt artikel 2.1 i förordning nr 4/2009 avses i denna förordning med: ”dom: varje avgörande angående underhållsskyldighet som har meddelats av en domstol i en medlemsstat, oavsett dess rubricering, såsom dom, beslut eller förordnande om verkställighet, liksom domstolstjänstemans beslut om fastställande av rättegångskostnader… .”

5.

I artikel 3 i förordning nr 4/2009 anges att ”[i] frågor som gäller underhållsskyldighet i medlemsstaterna ska behörigheten ligga hos

…”

6.

Enligt artikel 8 i förordning nr 4/2009, med rubriken ”Begränsning av förfaranden”, anges i punkt 1: ”Om en dom har meddelats i en medlemsstat eller en stat bunden av 2007 års Haagkonvention där den underhållsberättigade har sin hemvist, kan talan för att ändra domen eller få en ny dom inte väckas av den underhållsskyldige i någon annan medlemsstat, så länge som den underhållsberättigade fortsätter att ha sin hemvist i den stat där domen meddelades.”

7.

I kapitel IV i förordning nr 4/2009 regleras ”erkännande, verkställbarhet och verkställighet av domar”. Kapitlet har tre avsnitt: Avsnitt 1 tillämpas för domar meddelade i en medlemsstat som är bunden av 2007 års Haagprotokoll (artiklarna 17–22), ( 3 ) avsnitt 2 tillämpas med avseende på domar meddelade i en medlemsstat som inte är bunden av 2007 års Haagprotokoll (artiklarna 23–38) och avsnitt 3 innehåller bestämmelser som gäller alla domar (artiklarna 39–43).

8.

Artikel 21 i förordning nr 4/2009, med rubriken ”Hinder mot och uppskov med verkställighet”, i ovan nämnda avsnitt 1 har följande lydelse:

”1.   De skäl för hinder mot och uppskov med verkställighet som gäller enligt lagen i den verkställande medlemsstaten ska tillämpas, såvida dessa inte är oförenliga med tillämpningen av punkterna 2 och 3.

2.   Den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten ska, på begäran av den underhållsskyldige, helt eller delvis vägra verkställighet av domen från ursprungsdomstolen om rätten att få ursprungsdomstolens dom verkställd upphör genom preskription eller annan begränsning av talan, antingen enligt lagen i ursprungsmedlemsstaten eller enligt lagen i den verkställande medlemsstaten, beroende på vilken lag som föreskriver den längsta preskriptionstiden.

Den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten får dessutom, på begäran av den underhållsskyldige, helt eller delvis vägra verkställighet av domen från ursprungsdomstolen om den är oförenlig med en dom som har meddelats i den verkställande medlemsstaten, eller med en dom som har meddelats i en annan medlemsstat eller i en tredjestat och som uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den verkställande medlemsstaten.

En dom som innebär att en tidigare dom om underhållsskyldighet ändras på grundval av ändrade omständigheter ska inte anses vara oförenlig i den mening som avses i andra stycket.

…”

9.

Artikel 41.1 i förordning nr 4/2009 har följande lydelse: ”Med förbehåll för bestämmelserna i denna förordning ska verkställighetsförfarandet för domar som meddelats i en annan medlemsstat regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten. En dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den verkställande medlemsstaten ska verkställas där på samma villkor som en dom som har meddelats i den verkställande medlemsstaten.”

10.

I artikel 42 i förordning nr 4/2009 anges följande: ”En dom som har meddelats i en medlemsstat får aldrig omprövas i sak i den medlemsstat där erkännande, verkställbarhet eller verkställighet begärs.”

11.

Artikel 75 i förordning nr 4/2009 innehåller övergångsbestämmelser. I den anges följande:

”1.   Om inte annat följer av punkterna 2 och 3 ska bestämmelserna i denna förordning endast tillämpas på förfaranden som har inletts, förlikningar inför domstol som har godkänts eller ingåtts och på officiella handlingar som fastställts efter det att denna förordning började tillämpas.

2.   Kapitel IV avsnitt 2 och 3 ska tillämpas

…

[Förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ( 4 )] ska vara fortsatt tillämplig på förfaranden för erkännande och verkställighet som pågår den dag denna förordning börjar tillämpas.

…”

12.

Skäl 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ( 5 ) har följande lydelse:

13.

I artikel 1.2 i förordning nr 1215/2012 föreskrivs följande:

”Denna förordning är inte tillämplig på

…

…”

14.

Artikel 24 i förordning nr 1215/2012, som utgör en del av kapitel II avsnitt 6 om ”exklusiv behörighet”, föreskriver att ”[f]öljande domstolar i en medlemsstat ska, oberoende av var parterna har hemvist, ha exklusiv behörighet:

…

15.

I 66 § i Gesetz zur Geltendmachung von Unterhaltsansprüchen im Verkehr mit ausländischen Staaten, eller Auslandsunterhaltungsgesetz (lag om indrivning av underhåll i förbindelser med andra stater eller indrivningslagen, AUG) föreskrivs följande: ( 6 )

”(1)   Om en utländsk dom är verkställbar i enlighet med [förordning nr 4/2009] utan exekvaturförfaranden eller som förklaras verkställbar i enlighet med den förordningen … kan gäldenären invända mot själva kravet i talan som väckts i enlighet med 120 § första stycket i [Gesetz über das Verfahren in Familiensachen und in den Angelegenheiten der freiwilligen Gerichtsbarkeit (lag om familjerättsliga ärenden och ärenden som rör frivillig rättsvård, ’FamFG’)] tillsammans med 767 § i [Zivilprozessordnung (tyska civilprocesslagen, ’ZPO’)]. Om avgörandet är ett rättsligt avgörande ska detta endast tillämpas i den utsträckning som skälen på vilka invändningarna grundar sig inte uppkom förrän efter avgörandet utfärdades.

(2)   Om obligatorisk verkställighet av en dom tillåts i enlighet med någon av konventionerna som omnämns i 1 § första stycket, första meningen, nummer 2, kan den underhållsskyldige endast invända mot själva kravet som väckts i enlighet med 120 § första stycket [FamFG] tillsammans med 767 § [ZPO] om skälen på vilka hans eller hennes invändningar grundar sig, inte uppkom:

(3)   Ansökan som görs i enlighet med 120 § första stycket [FamFG] tillsammans med 767 § [ZPO] ska inges till den domstol som har prövat ansökan för utfärdande av exekutionstiteln. Vid ärenden som faller under första stycket ska domstols behörighet fastställas enligt 35 § första och andra stycket.”

16.

767 § ZPO har följande lydelse:

”(1)   Underhållsskyldiga ska inkomma med invändningar som avser själva kravet i talan enligt vad som fastställs i domen genom att väcka talan vid domstolen i första instans som behandlar ärendet.

(2)   Sådana invändningar som tas upp genom ett käromål får endast göras i den utsträckning som grunderna på vilka de baseras inte uppkom förrän efter det att förhandlingen avslutats och som var den sista möjligheten, i enlighet med bestämmelserna i denna lag när det gäller invändningar och kan därför inte längre framföras genom att väcka talan.

(3)   I talan som han avser väcka ska den underhållsskyldige göra alla invändningar han hade kunnat göra vid den tidpunkt då han väckte talan.”

17.

I 120 § första stycket FamFG föreskrivs följande:

”Verkställighet i ärenden som rör äktenskapsmål och familjemål ska ske i enlighet med bestämmelserna i [ZPO] om obligatorisk verkställighet.”

18.

Sökanden i förevarande fall har sin hemvist i Tyskland. Han är far till ett underhållsberättigat barn med hemvist i Polen.

19.

Genom dom av den 26 maj 2009 från distriktsdomstolen i Krakow ålades sökanden att betala ett månadsunderhåll på 500 polska zloty (PLN) till sin dotter från den 1 september 2008, samt 430 PLN per månad retroaktivt för perioden mellan den 19 juni 2008 och den 31 augusti 2008 (nedan kallad den polska domen om underhållsskyldighet).

20.

Den 20 juli 2016 ingav svaranden en ansökan till Amtsgericht Köln (Distriktsdomstolen i Köln, Tyskland), den hänskjutande domstolen, om ett erkännande av den polska domen om underhållsskyldighet och en förklaring om dess verkställighet i Tyskland i enlighet med förordning nr 4/2009.

21.

Genom beslut av den 27 juli 2016 bestämde den hänskjutande domstolen i enlighet med artikel 23 och följande artiklar samt artikel 75.2 i förordning nr 4/2009 att en exekutionstitel skulle utfärdas med hänvisning till den polska domen om underhållsskyldighet. Det är på grundval av denna exekutionstitel som svaranden begär verkställighet av den polska domen om underhållsskyldighet mot sökanden i Tyskland.

22.

Genom en ansökan som ingavs den 5 april 2018 till den hänskjutande domstolen invände sökanden mot verkställigheten av domen om underhållsskyldighet. Enligt sökanden har svarandens krav på underhåll enligt den polska domen om underhållsskyldighet reglerats genom betalning. Sökanden hävdar att han själv har betalat underhåll på sammanlagt 6640,05 PLN under åren 2008 till och med 2010, och att den polska underhållsfonden dessutom betalat ett statligt bidrag på 500 PLN per månad till svaranden sedan december 2010. Sökanden förklarar att underhållsfonden tog kontakt med honom och att han ersatt de belopp som erlagts till svaranden genom fonden inom ramen för hans ekonomiska förmåga. Enligt sökanden har svarandens krav på underhåll under alla omständigheter till stor del reglerats.

23.

Den hänskjutande domstolen förklarar att den anser att ansökan som invänder mot verkställighet är ett ärende som rör underhåll i den mening som avses i förordning nr 4/2009. Denna domstol anser dock att den enligt denna förordning saknar behörighet, eftersom villkoren i artikel 3 i förordningen inte är uppfyllda. Den hänskjutande domstolen anser dock att den är utesluten från att självmant förklara att den saknar behörighet på grundval av artikel 10 i förordning nr 4/2009, eftersom – till skillnad från förfaranden som avser att ändra en dom om underhållsskyldighet enligt artikel 8 i denna förordning – ansökningar som invänder mot verkställighet inte uttryckligen nämns i förordning nr 4/2009 eller i förordning nr 1215/2012.

24.

Mot denna bakgrund beslutade Amtsgericht Köln (Distriktsdomstolen i Köln) att vilandeförklara målet och begära förhandsavgörande genom att hänskjuta följande frågor:

25.

Svaranden, den tyska, den polska och den portugisiska regeringen samt Europeiska kommissionen har ingett skriftliga yttranden. Sökanden, den tyska och den polska regeringen samt Europeiska kommissionen yttrade sig muntligen vid förhandlingen den 27 november 2019.

26.

Detta förslag till avgörande är uppbyggt på följande sätt. Först vill jag göra några inledande preciseringar om omfattningen och innebörden av de två frågor som har hänskjutits till denna domstol (nedan avsnitt A). För det andra kommer jag att fastställa de tillämpliga bestämmelserna för omständigheterna i förevarande fall. I detta hänseende kommer jag att fokusera på huruvida förordning nr 4/2009 är tillämplig på domar om underhållsskyldighet i verkställighetsskedet och vilka slutsatser som kan dras av denna förordning med avseende på behörighet när det gäller ärenden som rör verkställighet (nedan avsnitt B). Slutligen kommer jag att ta upp den specifika frågan om huruvida en ansökan som invänder mot verkställighet på grundval av att skulden har betalats utgör en del av verkställighetsförfarandet och att domstolarna i den verkställande medlemsstaten då har behörighet (nedan avsnitt C).

27.

De två frågorna som ställts av den hänskjutande domstolen i förevarande fall, vilka, enligt mig, bäst behandlas tillsammans, syftar i huvudsak till att fastställa huruvida den domstolen har behörighet att pröva en ansökan som invänder mot verkställighet av den polska domen om underhållsskyldighet i Tyskland. Frågorna ställs dock inte i dessa termer. Den hänskjutande domstolen undrar först huruvida en ansökan som invänder mot verkställighet utgör ett ärende som rör underhåll i den mening som avses i förordning nr 4/2009. För det andra undrar den hänskjutande domstolen, om den frågan skulle besvaras nekande, om en ansökan som invänder mot verkställighet omfattas av förfarandena som hänvisar till verkställighet av domar i den mening som avses i artikel 24.5 i förordning nr 1215/2012.

28.

Det sätt på vilket den första frågan formuleras är baserat på följande antagande. Den hänskjutande domstolen är benägen att anse att om EU-domstolen skulle fastställa att en ansökan som invänder mot verkställighet utgör ett ärende som rör underhåll enligt förordning nr 4/2009, skulle detta innebära att den hänskjutande domstolen saknar behörighet. Skälet är att den hänskjutande domstolen anser, i ett sådant scenario, att de allmänna kriterierna för att fastställa behörighet i ärenden som rör underhållsskyldighet, i enlighet med vad som anges i artikel 3 i förordning nr 4/2009, måste vara uppfyllda, med hänvisning till en ansökan som invänder mot verkställighet, vilket inte är fallet i det nationella målet. Vidare anser den hänskjutande domstolen att polsk domstol är bättre lämpad att behandla sökandens argument om att han har uppfyllt sin skyldighet, enligt artikel 3 a–b i förordning nr 4/2009. Därför undrar den hänskjutande domstolen i sin andra fråga, i den händelse EU-domstolen ger ett nekande svar på den första frågan, huruvida dess behörighet kan grundas på artikel 24.5 i förordning nr 1215/2012.

29.

Kort sagt verkar det som om den hänskjutande domstolen är medveten om att det finns två alternativ som utesluter varandra. Om förordning nr 4/2009 skulle vara tillämplig skulle detta innebära att den hänskjutande domstolen saknar behörighet enligt artikel 3 i denna förordning. Det är bara om förordning nr 4/2009 inte kan tillämpas som det skulle vara möjligt att grunda behörigheten på artikel 24.5 i förordning nr 1215/2012, enligt vilken domstolarna i den verkställande medlemsstaten har behörighet vid förfaranden som rör sådan verkställighet.

30.

Jag anser att resonemanget som beskrivs i föregående punkt grundar sig på ett felaktigt antagande. Mycket riktigt, och som jag kommer att beskriva nedan, innebär inte tillämpligheten av förordning nr 4/2009 att den hänskjutande domstolen saknar behörighet. För att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar anser jag att det först och främst är nödvändigt att fastställa huruvida förordning nr 4/2009 kan tillämpas på domar om underhållsskyldighet i verkställighetsskedet och vilka slutsatser som kan dras av den förordningen med avseende på behörighet i detta skede. Denna analys kommer jag att redogöra för i nästa avsnitt av detta förslag till avgörande (nedan avsnitt B). Efter att ha dragit slutsatsen att förordning nr 4/2009 är tillämplig i verkställighetsskedet och att det är en väsentlig del av den förordningen att behörigheten tillfaller domstolarna i den verkställande medlemsstaten, kommer jag att analysera den specifika frågan i det aktuella målet gällande behörighet att pröva en ansökan som invänder mot verkställighet grundad på att skulden har betalats (nedan avsnitt C).

31.

Brysselkonventionen och förordning nr 44/2001 innehöll särskilda bestämmelser om behörighet i fråga om underhållsskyldighet. ( 7 ) Förordning nr 4/2009 ändrade förordning nr 44/2001 genom att ersätta de tillämpliga bestämmelserna för ärenden om underhållsskyldighet. ( 8 ) Förordning nr 4/2009 utgör därför lex specialis med hänvisning till frågor om behörighet, tillämplig lagstiftning, erkännande av domar och samarbete på det specifika området underhållsskyldighet. Genom förordning nr 1215/2012 upphävdes förordning nr 44/2001. Till skillnad från dess föregångare, det vill säga förordning nr 44/2001 och Brysselkonventionen, undantar förordning nr 1215/2012 nu uttryckligen från sitt tillämpningsområde underhållsskyldighet, som omfattas av förordning nr 4/2009. ( 9 )

32.

Även om förordning nr 4/2009 innehåller särskilda kapitel som avser behörighet (kapitel II) och erkännande, verkställbarhet och verkställighet av domar (kapitel IV), innehåller den inte någon uttrycklig bestämmelse om behörighet när det gäller verkställighet av domar i ärenden som rör underhåll.

33.

Denna situation står i kontrast till förordning nr 1215/2012, som i artikel 24.5 innehåller en uttrycklig bestämmelse om beviljande av exklusiv behörighet vid talan som rör verkställighet av domar för domstolarna i den medlemsstat där domen har verkställts eller ska verkställas. En sådan bestämmelse fanns även i förordning nr 44/2001 och i Brysselkonventionen. ( 10 )

34.

Med utgångspunkt i denna rättsliga bakgrund har de berörda parter som yttrat sig i detta ärende kommit fram till olika slutsatser.

35.

Den portugisiska regeringen, som följer den hänskjutande domstolens förhållningssätt, anser att på grund av det skyddande syftet med förordning nr 4/2009 när det gäller underhållsberättigade, ska en ansökan som invänder mot verkställighet betraktas som en talan som rör underhållsskyldighet som regleras av den förordningen. Även om det inte uttryckligen anges i de termerna förefaller det som om den portugisiska regeringen anför skäl, i linje med den hänskjutande domstolens förhållningssätt, att behörighetsbestämmelserna i artiklarna 3–4 i den förordningen bör gälla. Svaranden har ett liknande förhållningssätt.

36.

I sina skriftliga yttranden utgår den polska regeringen från antagandet att förordning nr 4/2009 inte reglerar behörighet i verkställighetsskedet. Den polska regeringen framför i sitt skriftliga yttrande att ansökan som invänder mot verkställighet inte rör underhållsskyldighet, eftersom rättigheterna och skyldigheterna i domen om underhållsskyldighet inte påverkas, och att ansökan därför regleras av artikel 24.5 i förordning nr 1215/2012. I ett svar på en fråga som EU-domstolen ställde ändrade den polska regeringen sin ståndpunkt om den tidsmässigt tillämpliga bestämmelsen och uppgav vid den muntliga förhandlingen att den relevanta bestämmelsen var artikel 22.5 i förordning nr 44/2001.

37.

Den tyska regeringen och kommissionen uppgav i huvudsak att förordning nr 4/2009 är tillämplig. Till skillnad från de synpunkter som den hänskjutande domstolen har framfört anser de dock att om förordning nr 4/2009 är tillämplig så innebär detta inte att den hänskjutande domstolen saknar behörighet, utan snarare att den hänskjutande domstolen faktiskt har behörighet i förevarande fall. Denna ståndpunkt delas av sökanden i det nationella målet. Enligt både den tyska regeringen och kommissionen är varken förordning nr 1215/2012 eller förordning nr 44/2001 tillämpliga i förevarande fall.

38.

Jag instämmer i att endast förordning nr 4/2009 är tillämplig. Detta innebär dock inte att den hänskjutande domstolen saknar behörighet.

39.

För det första finns det inga tvivel om att domen om underhållsskyldighet som är föremål i det aktuella målet, och som svaranden nu söker verkställighet av, hänför sig till underhållsskyldighet som härrör från ett familjeförhållande i den mening som avses i artikel 1 i förordning nr 4/2009. Den polska domen om underhållsskyldighet faller helt klart inom tillämpningsområdet för förordning nr 4/2009. Förevarande fall berör verkställighet av den domen.

40.

Det faktum att skedet i förfarandet när det gäller förevarande fall rör verkställighet leder inte till slutsatsen att den bakomliggande sakfrågan inte längre rör underhållsskyldighet. Sakfrågan i det aktuella målet förblir densamma. Förordning nr 4/2009 redogör mycket riktigt, i kapitel IV, för särskilda bestämmelser när det gäller erkännande och verkställighet av domar i ärenden som rör underhållsskyldighet.

41.

För det andra stämmer det att kapitel IV, som rör erkännande och verkställighet av domar om underhållsskyldighet, inte innehåller någon uttrycklig bestämmelse som rör behörighet i verkställighetsskedet.

42.

Till skillnad från vad den hänskjutande domstolen och den portugisiska regeringen förefaller hävda följer det dock inte därav att behörighetsbestämmelserna som fastställs i kapitel II i förordning nr 4/2009 är tillämpliga. Som den tyska regeringen korrekt påpekat fastställer kapitel II, och särskilt artikel 3 i förordning nr 4/2009, bestämmelser om behörighet med avseende på det nationella förfarandet i sak, men inte med avseende på verkställigheten av sådana domar.

43.

För det tredje kan bestämmelser om behörighet betraktas som en del av systemet i förordningen, även om kapitel IV i förordning nr 4/2009 inte innehåller någon uttrycklig behörighetsbestämmelse avseende verkställighet.

44.

I allmänna ordalag tillfaller internationell behörighet för verkställighet domstolarna i den medlemsstat där verkställighet begärs. Som den polska regeringen poängterar är den bestämmelsen ett uttryck för det som skulle kunna betraktas som en allmän princip i internationell rätt med anknytning till staters suveränitet. Det är endast myndigheterna i den verkställande staten som har behörighet att fatta beslut om verkställighet av beslut, eftersom verkställighetsåtgärder endast kan vidtas av myndigheterna i den eller de medlemsstater där tillgångarna eller personerna mot vilka verkställighet begärs finns. Den bestämmelsen är giltig, a fortiori, där en dom redan har erkänts som verkställbar i den medlemsstat där verkställighet begärs.

45.

Därför är det inte nödvändigt att använda sig av artikel 24.5 i förordning nr 1215/2012 som en tilläggsbestämmelse för att kunna fastställa att domstolarna i den verkställande medlemsstaten också har behörighet när det gäller verkställighet av domar om underhållsskyldighet inom tillämpningsområdet för förordning nr 4/2009. Den artikeln kan mycket riktigt betraktas som ett uttryck för den allmänna princip som jag just hänvisade till. ( 11 )

46.

Dessutom skulle en tilläggstillämpning av förordning nr 1215/2012 vara ganska problematisk i detta sammanhang, eftersom underhållsskyldigheter uttryckligen utesluts från tillämpningsområdet. ( 12 ) Under alla omständigheter, med hänsyn till att artikel 24.5 i förordning nr 1215/2012 föreskriver en bestämmelse som kan betraktas som en del av systemet i förordning nr 4/2009, kan man fråga sig vad mervärdet skulle bli med en sådan tilläggstillämpning.

47.

På liknande sätt kan inga giltiga slutsatser dras av det faktum att förordning nr 1215/2012 innehåller en uttrycklig bestämmelse i detta avseende, medan förordning nr 4/2009 inte gör det. Såsom kommissionen påpekade vid den muntliga förhandlingen är det faktum att den bestämmelsen är uttryckligen erkänd i förordning nr 1215/2012 kopplat till strukturen i den förordningen, vilken innehåller flera kriterier för exklusiv behörighet. Detta är inte fallet med förordning nr 4/2009, som inte innehåller bestämmelser om exklusiv behörighet. Jag håller med kommissionen om att unionslagstiftaren kan ha ansett det vara onödigt att återge den bestämmelsen i sammanhanget för förordning nr 4/2009. Vem skulle annars ha behörighet gällande verkställighet om inte den medlemsstat där verkställighet begärs?

48.

Detta bekräftas även av artikel 41.1 i förordning nr 4/2009, där det anges att ”[m]ed förbehåll för bestämmelserna i denna förordning ska verkställighetsförfarandet för domar som meddelats i en annan medlemsstat regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten”. Vidare föreskrivs att ”en dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den verkställande medlemsstaten ska verkställas där på samma villkor som en dom som har meddelats i den verkställande medlemsstaten”. Det skulle vara svårt att förklara den bestämmelsen om behörighet för verkställighet inte tillföll domstolarna i den medlemsstat där verkställighet begärs.

49.

Det är dock nödvändigt att klargöra huruvida en ansökan som invänder mot verkställighet och som grundar sig på att skulden har betalats utgör en del av verkställighetsförfarandet, och även resulterar i att den också omfattas av domstolars behörighet i den verkställande medlemsstaten.

50.

Huvudfrågan som då uppstår är huruvida en ansökan om att invända mot verkställighet och som grundar sig på att skulden har betalats ska anses omfattas av verkställighetsförfaranden när det gäller behörighet. Domstolens praxis när det gäller Brysselkonventionen och förordning nr 44/2001 anger att den frågan bör besvaras jakande (1). Den slutsats som dragits i rättspraxis är giltig när det gäller förordning nr 4/2009, med vederbörligt beaktande av de särskilda begränsningar som fastställs både i domstolens praxis och i den förordningen (2). Detta för mig till slutsatsen att domstolarna i den verkställande medlemsstaten har behörighet när det gäller ansökningar som invänder mot verkställighet och som grundar sig på att skulden har betalats, trots den polska underhållsfondens ingripande i betalningen av skulden, vilket förvisso gör att frågan blir något mer komplex (3).

51.

Domstolens praxis, oavsett om den grundar sig på bestämmelserna om behörighet i Brysselkonventionen eller i förordning nr 44/2001, bekräftar att behörigheten när det gäller åtgärder mot verkställighet, såsom åtgärder eller ansökningar om invändning mot verkställighet, i princip tillfaller domstolarna i den medlemsstat där verkställighet begärs.

52.

Domen i målet AS-Autoteile Service rörde en ansökan som invände mot verkställighet av en dom som meddelats av en tysk domstol, som tilldömde rättegångskostnader på grundval av samma nationella bestämmelse som det är fråga om i det aktuella målet (767 § ZPO). I ansökan yrkades på kvittning mellan en fordran beträffande vilken verkställighet begärdes (rätten till kostnader) och kravet som utgjorde grunden för det ursprungliga förfarandet, för vilket tysk domstol redan hade förklarat att den inte hade behörighet. Av principiella skäl fastställde domstolen att ett förfarande av den typ som föreskrivs i 767 § [ZPO] i sig omfattas av behörighetsbestämmelsen [i Brysselkonventionen] på grund av sin nära koppling till verkställighetsförfarandet. ( 13 )

53.

På ett liknande sätt fann domstolen i målet Hoffmann, efter att ha erkänt att Brysselkonventionen inte innehåller några särskilda bestämmelser om verkställighet, att en utländsk dom för vilken en exekutionstitel har utfärdats verkställs i enlighet med förfarandebestämmelserna i den nationella rätten för den domstol där verkställighet har begärts, däribland de om rättsmedel. ( 14 )

54.

Detta förhållningssätt bekräftades senare i målet Prism Investments. Målet gällde talan om ogiltigförklaring som väckts av en gäldenär mot en verkställighetsförklaring som utfärdats av en nederländsk domstol med hänvisning till en dom som meddelats i Belgien, på grundval av att domen redan hade efterkommits genom ekonomisk förlikning. Domstolen fann att förordning nr 44/2001 inte tillät avslag på en ansökan om verkställighetsförklaring eller upphävande av en verkställighetsförklaring av en dom på den grunden. ( 15 ) Domstolen bekräftade dock att en grund om att skyldigheten fullgjorts ”däremot [kan] prövas av exekutionsdomstolen i den medlemsstat där domen görs gällande. Det följer nämligen av fast rättspraxis att när domen väl har integrerats i rättsordningen i den medlemsstat där den görs gällande, ska denna medlemsstats nationella bestämmelser om verkställighet tillämpas på samma sätt som med avseende på domar från nationella domstolar…” ( 16 )

55.

Av domstolens rättspraxis bör det dock inte dras några slutsatser om att alla sorters ansökningar som inges i verkställighetsskedet, oavsett vad de grundas på, ska betraktas som godtagbara att tas upp inför domstolarna i den verkställande medlemsstaten. Domstolens rättspraxis har även uttryckligen fastställt begränsningar vad gäller behörigheten för domstolarna i den verkställande medlemsstaten baserat på behörighetsbestämmelserna i Brysselkonventionen samt i förordning nr 44/2001 och förordning nr 1215/2012.

56.

Närmare bestämt fastställde domstolen i målet AS Autoteile Service att det faktum att ett förfarande som invänder mot verkställighet, som den typ som beskrivs i 767 § ZPO, omfattas av artikel 16.5 i Brysselkonventionen, inte gav svar på frågan om vilka invändningar som skulle kunna göras utan att överskrida begränsningarna i den bestämmelsen. ( 17 ) För att kunna ge svar på den frågan tog domstolen hänsyn till det allmänna systemet i Brysselkonventionen, i synnerhet förhållandet mellan den specifika behörighetsbestämmelsen om verkställighet och den allmänna bestämmelsen som innebär att talan mot personer med hemvist i en konventionsstat ska väckas vid domstolar i den staten. ( 18 ) Eftersom exklusiv behörighet för domstolarna i en medlemsstat där en dom ska verkställas grundar sig på det specifika förhållandet mellan förfarandet och den medlemsstaten, fann domstolen att en part inte kan använda sig av det kriteriet för exklusiv behörighet för att väcka talan vid de domstolarna om behörigheten för denna tillfaller domstolarna i en annan stat enligt de allmänna bestämmelserna. ( 19 )

57.

På ett liknande sätt, när det gäller Brysselkonventionen, i målet Hoffmann, fastställde domstolen begränsningar för åtgärder mot verkställighet som är tillgängliga inför domstolarna i den verkställande medlemsstaten, och förklarade att sådana åtgärder är uteslutna när ett överklagande av verkställigheten av en utländsk dom för vilken en exekutionstitel har utfärdats inges av samma person som skulle ha kunnat överklaga exekutionstiteln och som grundar sig på ett argument som hade kunnat anföras i ett sådant överklagande. ( 20 )

58.

Begränsningarna av domstolarnas behörighet i den verkställande medlemsstaten med avseende på en del ansökningar som invänder mot verkställighet har nyligen bekräftats i målet Reitbauer m.fl. I målet avvisade domstolen en grund för invändning mot verkställighet där en förklaring begärdes om att kravet inte längre förelåg på grund av en motfordran, eftersom en sådan ansökan gick utöver frågor om verkställigheten som sådan, och därför inte uppfyllde kraven på anknytning till verkställighet som krävs för att motivera tillämpningen av bestämmelsen om exklusiv behörighet i artikel 24.5 i förordning nr 1215/2012. ( 21 )

59.

Av domstolens rättspraxis framgår det därför att behörighet som rör åtgärder som invänder mot verkställighet, i princip, tillfaller domstolarna i den verkställande medlemsstaten baserat på två kriterier: det första på grund av deras nära koppling till verkställighetsförfarandet; det andra baserat på bestämmelsen som föreskriver att när domar väl har integrerats i en medlemsstats rättsordning ska domar från andra medlemsstater behandlas på samma sätt som nationella domar. I avsaknad av specifika bestämmelser i unionsrätten ska domar i en medlemsstat som erkänns i en annan medlemsstat verkställas i enlighet med förfarandebestämmelserna i den nationella lagstiftningen för den domstol där verkställighet begärs.

60.

Det finns dock begränsningar när det gäller typen av rättsmedel som kan fås i det skedet vid dessa domstolar. För det första har inte domstolarna i den verkställande medlemsstaten behörighet när det gäller tvister som inte uppfyller en tillräcklig grad av anknytning till verkställighet, eller som skulle omfattas av behörigheten för domstolarna i en annan stat om de framfördes självständigt. För det andra kan en part inte åberopa sådana grunder inför en domstol som hade kunnat framföras genom ett överklagande av domen om ansökan om en verkställighetsförklaring. Även grunder som hade kunnat åberopas i det ursprungliga förfarandet är, a fortiori, uteslutna i verkställighetsskedet.

61.

Nästa fråga som ska belysas är huruvida principerna som följer av domstolens rättspraxis som analyserats i föregående avsnitt är lika giltiga för tolkningen av förordning nr 4/2009.

62.

Den hänskjutande domstolen framför att om den underhållsberättigade personen skulle försvara sig själv mot en ansökan om invändning mot verkställighet i den verkställande staten skulle inte det skyddande syftet med förordning nr 4/2009 uppfyllas. Den underhållsberättigade, som i överensstämmelse med principerna om behörighet i förordning nr 4/2009 har utverkat en exekutionstitel i medlemsstaten där han eller hon har sin hemvist, skulle därmed vara tvungen att försvara den titeln i en annan medlemsstat mot invändningar från den underhållsskyldige, som inledningsvis tappat förfarandet. Dessutom anser den hänskjutande domstolen att domstolarna i den stat i vilken kravet ursprungligen avgjordes är bättre lämpade att bedöma materiella invändningar mot anspråket än domstolar i en annan medlemsstat, där exekutionstiteln endast ska verkställas.

63.

Detta är, i huvudsak, även den ståndpunkt som stöds av den portugisiska regeringen, som har väckt tvivel kring relevansen av domstolens tidigare rättspraxis när det gäller förordning nr 4/2009 på grund av det specifika syftet att skydda den underhållsberättigade personen.

64.

Enligt min uppfattning är huvudlinjerna i resonemanget som följer av domstolens praxis och som sammanfattas i föregående avsnitt tillämpliga i lika stor utsträckning med avseende på ansökningar som invänder mot verkställighet inom ramen för förordning nr 4/2009. Även om målet att skydda den underhållsberättigade personen som den svagare parten erkänns tydligt i förordning nr 4/2009, bör det enligt min uppfattning inte leda till att ett av de allra mest grundläggande inslagen i alla åtgärder för civilrättsligt samarbete frångås, nämligen att verkställighetsrelaterade åtgärder är ett ärende för den verkställande medlemsstaten.

65.

För det första bekräftas denna logik av artikel 41.1 i förordning nr 4/2009 där grundförutsättningarna erkänns som ligger till grund för den rättspraxis som nämns ovan, i och med att följande fastställs: ”Med förbehåll för bestämmelserna i denna förordning ska verkställighetsförfarandet för domar som meddelats i en annan medlemsstat regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten. En dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den verkställande medlemsstaten ska verkställas där på samma villkor som en dom som har meddelats i den verkställande medlemsstaten.”

66.

För det andra förringar inte slutsatsen att domstolarna i medlemsstaten där verkställighet begärs, i princip, måste ha behörighet när det gäller ansökningar som invänder mot verkställighet på något sätt de särskilda behörighetsgarantier som föreskrivs i förordning nr 4/2009, med hänsyn till de begränsningar som redan slagits fast i domstolens rättspraxis.

67.

Med hänsyn till det specifika målet med förordning nr 4/2009, att skydda den underhållsberättigade personen som den svagare parten, är behörighetsbestämmelserna i förordningen utformade så att det är enklare för den parten att försvara sitt anspråk. ( 22 ) Av detta skäl är det så att när en dom väl har meddelats i den medlemsstat där den underhållsberättigade personen har sin hemvist, är det endast domstolarna i den medlemsstaten som kan vidta åtgärder för att ändra eller ompröva den domen. Två bestämmelser i förordning nr 4/2009 ger uttryck för det skyddande målet. För det första kan, i enlighet med artikel 8 i förordning nr 4/2009, talan för att ändra en dom som meddelats i en medlemsstat där den underhållsberättigade personen har sin hemvist inte väckas av den underhållsskyldige i en annan medlemsstat, så länge den underhållsberättigade personen fortsätter att ha sin hemvist i den medlemsstat där domen meddelades. För det andra förbjuds i artikel 42 omprövning i sak av en dom som meddelats i den första medlemsstaten i den medlemsstat där verkställighet begärs.

68.

De två bestämmelserna utesluter dock inte att en ansökan som invänder mot verkställighet som inte innebär ändring eller omprövning av en dom om underhållsskyldighet som meddelats i den första medlemsstaten kan prövas inom ramen för domstolarnas behörighet i den verkställande medlemsstaten.

69.

För det tredje ska det noteras att när det gäller det aktuella målet så har domen om underhållsskyldighet ”integrerats” i rättsordningen i Tyskland, det vill säga den verkställande medlemsstaten, genom en verkställbarhetsförklaring som utfärdats i enlighet med artikel 23 i förordning nr 4/2009. Vad skulle det ha för mening att behöva gå tillbaka till den medlemsstat som meddelade domen om underhållsskyldighet i det efterföljande skedet när det gäller själva verkställigheten? Enligt min uppfattning skulle en sådan lösning enbart innebära tomma ord när det gäller det skyddande syftet med förordningen. Detta skulle snarare leda till osäkerhet.

70.

Slutligen bör det särskilda målet i förordning nr 4/2009 att skydda den underhållsberättigade personen inte leda till att behörighet tilldelas domstolarna i den stat där den underhållsberättigade har sin hemvist i ärenden med nära anknytning till verkställighet. Det stämmer att syftet med förordning nr 4/2009 är att underlätta, i största möjliga utsträckning, indrivningen av internationella underhållskrav. ”Underlätta” innebär dock inte att man ska vända på hela logiken som ligger till grund för systemet för erkännande och verkställighet av domar om underhållsskyldighet. I motsats till vad den hänskjutande domstolen, den portugisiska regeringen och svaranden förefaller anse bör det skyddande syftet med förordning nr 4/2009 inte leda till slutsatsen att den berörda ansökan i förevarande fall är en oberoende åtgärd som öppnar upp ett nytt ärende om underhållsskyldighet, för vilket behörighet måste tilldelas på nytt i enlighet med kriterierna i artikel 3 i förordningen. Detta skulle kunna få en negativ inverkan på effektiv indrivning av underhållsbidraget, genom att otillbörligen förlänga verkställighetsförfarandet.

71.

Dessutom, vilket framfördes av den tyska regeringen vid den muntliga förhandlingen, fastställs i förordning nr 1215/2012 bestämmelser om behörighet som är utformade för att skydda olika ”svagare parter” (såsom anges i skäl 18 med avseende på försäkrings-, konsument- och anställningsavtal). Behörighetsbestämmelsen som gäller verkställighet (och rättsmedel mot verkställighet) ändras inte av det faktum att behörighet i det ursprungliga förfarandet fastställdes enligt någon av de specifika bestämmelserna som syftade till att skydda en av de svagare parterna.

72.

Det är därför min uppfattning att slutsatsen om att behörighet angående en ansökan som invänder mot verkställighet i princip tillfaller domstolarna i den medlemsstat där verkställighet begärs, även är giltig inom ramen för förordning nr 4/2009.

73.

Ansökan som invänder mot verkställighet i det aktuella målet grundar sig på sökandens påstående om att skulden som fastställts genom domen om underhållsskyldighet redan till största delen har betalats. Han har betalat en del av det belopp som han är skyldig direkt till svaranden. Även den polska underhållsfonden, som har trätt i sökandens ställe, har betalat en del av skulden. Sökanden menar också att han har återbetalat en del av beloppen till den polska underhållsfonden i den utsträckning som hans ekonomiska förmåga tillåter. Som sökanden förklarade vid den muntliga förhandlingen har tvisten i förevarande fall uppkommit på grund av att svaranden inte anser att det belopp som har betalats av den polska underhållsfonden motsvarar sökandens skuld.

74.

Enligt min uppfattning förefaller en ansökan som invänder mot verkställighet baserad på ovanstående grund vara förenlig med begränsningarna som fastställs i förordning nr 4/2009 och i domstolens praxis, och som avser den allmänna bestämmelsen enligt vilken behörighet för åtgärder som har nära anknytning till verkställighet tillfaller domstolarna i den medlemsstat där verkställighet begärs.

75.

För det första är den grund som ligger bakom ansökan som invänder mot verkställighet i förevarande fall nära kopplad till ett verkställighetsförfarande och kan varken betraktas som en åtgärd som syftar till att ändra en dom om underhållsskyldighet i den mening som avses i artikel 8 i förordning nr 4/2009, eller som en åtgärd som syftar till att ompröva domen i sak i den mening som avses i artikel 42 i den förordningen.

76.

Den hänskjutande domstolens tvivel uppstår just för att den anser att en ansökan som invänder mot verkställighet i förevarande fall kan vara liktydig med en åtgärd som syftar till att ändra domen om underhållsskyldighet, i den mening som avses i artikel 8 i förordning nr 4/2009. Denna ståndpunkt delas huvudsakligen av den portugisiska regeringen och svaranden.

77.

Jag delar inte denna uppfattning. Som den tyska regeringen framfört ska det göras en tydlig skillnad mellan ansökningar som gäller verkställighet och de som syftar till att ändra en dom om underhållsskyldighet. Den senare kan i slutändan leda till att domen som fastställer underhållsbidraget ändras i sak, medan den tidigare inte påverkar grunden för domen.

78.

Uppfyllelse av krav är en av grunderna för invändning som vanligtvis erkänns i verkställighetsskedet. Precis som både den tyska regeringen och kommissionen anfört är det så, att en ansökan som invänder mot verkställighet och som grundar sig på att skulden redan har betalats varken ändrar eller syftar till att ompröva domen i sak, eller det rättsliga värdet i den bakomliggande domen som fastställer skulden, utan riktar sig uteslutande mot verkställbarheten av den domen. Närmare bestämt, och som noterats av den polska regeringen, handlar det om det penningbelopp upp till vilket domen om underhållsskyldighet kan vara verkställbar. Enligt min uppfattning har därför en sådan ansökan en nära anknytning till verkställighet och syftar varken till att inleda ett förfarande ”för att ändra domen” enligt artikel 8, eller till att ompröva domen i sak enligt vad som avses i artikel 42 i förordning nr 4/2009.

79.

Det förefaller dock som om den polska underhållsfondens ingripande kan ligga till grund för den hänskjutande domstolens bedömning att polska domstolar skulle vara bättre lämpade att besluta om betalning av skulden. Jag anser inte att den polska underhållsfondens inblandning ändrar slutsatsen som följer av föregående punkt.

80.

Den polska regeringen förklarade vid den muntliga förhandlingen att den polska underhållsfonden ingriper enligt lag och fungerar som ersättare för den underhållsskyldige: skulden upphör genom att beloppen betalas ut av fonden i den underhållsskyldiges ställe, vilken sedan måste erlägga dessa belopp direkt till fonden. Systemet ligger i linje med den roll som offentliga organ har som många gånger betalar ut bidrag till den underhållsberättigade personen i den underhållsskyldiges ställe. Den rollen erkänns i artikel 64 i förordning nr 4/2009. ( 23 ) När det gäller den underhållsskyldiges skuld berör fondens ingripande det sätt på vilket skulden betalas, men påverkar inte innehållet i domen om underhållsskyldighet, vilket inte berörs. Det som förefaller ha hänt är att en del av skulden har betalats av en tredje part som agerat för den underhållsskyldiges räkning, vilket bekräftar att ansökan som invänder mot verkställighet i det nationella målet utgör en av de vanliga invändningarna mot verkställighet av en skuld.

81.

Det stämmer att ingripande av offentliga organ som den polska underhållsfonden när det gäller gränsöverskridande förfaranden som rör underhåll mycket väl kan leda till ytterligare komplexitet i fråga om bevisning. I detta avseende kan det vara användbart att påminna om artikel 64.4 i förordning nr 4/2009 som uttryckligen anger, när det gäller verkställighetsförfaranden i vilka sådana offentliga organ är direkt involverade, att de på begäran ska tillhandahålla de handlingar som är nödvändiga för att fastställa att bidrag har utbetalats till den underhållsberättigade. Jag är av uppfattningen att, för att säkerställa att förordning nr 4/2009 tillämpas effektivt, även offentliga organ har denna skyldighet när det gäller förfaranden i enlighet med denna förordning, när de har betalat ut bidrag i stället för underhållsbidrag från den underhållsskyldige och när den underhållsskyldige hävdar att han eller hon har återbetalat dessa belopp till underhållsfonden.

82.

För det andra, och som den tyska regeringen konstaterat, framgår det av skäl 30 i förordning nr 4/2009 att unionslagstiftaren uttryckligen har ansett att den underhållsskyldige bör kunna åberopa att skulden har betalats av enligt de villkor som föreskrivs i den medlemsstat där verkställighet begärs. Enligt skäl 30 kan ”den underhållsskyldige [betala] det underhåll han är skyldig vid tidpunkten för verkställigheten” och åberopa detta som en grund för hinder mot verkställighet i enlighet med artikel 21 i förordning nr 4/2009. ( 24 ) Det är riktigt att artikel 21 inte är tillämplig på omständigheterna i förevarande fall. ( 25 ) Men det faktum att artikel 21 förekommer i avsnitt 1 i kapitel IV kan förklaras mot bakgrund av avskaffandet av exekvaturförfaranden på grund av behovet att fastställa vissa begränsningar av skälen för hinder mot verkställighet som är tillgängliga i nationell lagstiftning. Mot denna bakgrund gäller därför följande: om betalningen av skulden vid tidpunkten för verkställigheten betraktas som en godtagbar grund för hinder mot verkställighet, och om detta föreskrivs i lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten inom ramen för avsnitt 1 i kapitel IV, bör samma gälla, a fortiori, med hänsyn till avsnitt 2 i kapitel IV, där inga begränsningar när det gäller skälen för hinder mot verkställighet, såsom de som återfinns i artikel 21, är tillämpliga. ( 26 )

83.

För det tredje säkerställer begränsningarna som föreskrivs i nationella bestämmelser som är tillämpliga i det aktuella målet att skäl som hade kunnat framföras till de polska domstolarna inte kan framföras med hänvisning till förfaranderegler till tyska domstolar. Precis som den tyska regeringen tydliggör ger 66 § första stycket AUG endast den underhållsskyldige möjlighet att invända baserat på omständigheter som uppkom efter det att domen om underhållsskyldighet meddelats. Anspråken som ligger till grund för ansökan i fråga och som grundar sig på att underhållet har betalats kunde inte ha framförts under förfarandet om underhåll i det nationella målet. Dessutom är det även värt att notera att dessa anspråk inte hade kunnat framföras genom ett överklagande av domen angående ansökan om en verkställighetsförklaring vid de tyska domstolarna. Domstolarna kan endast avslå eller upphäva en sådan ansökan på de grunder som anges i artikel 24 i förordning nr 4/2009, och en betalning av skulden utgör inte en sådan grund. ( 27 )

84.

Jag drar därför slutsatsen att en ansökan som invänder mot verkställighet och som grundar sig på att skulden har betalats omfattas av förfaranden och villkor för verkställighet som enligt artikel 41.1 i förordning nr 4/2009 regleras av lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten enligt samma villkor som domar som meddelas i den medlemsstaten. För det första är en sådan ansökan väsentligen kopplad till verkställighet. För det andra syftar en sådan ansökan inte till att ändra eller ompröva domen om underhållsskyldighet i sak. För det tredje gör den inte anspråk på krav som hade kunnat åberopas vid polska domstolar under de förfaranden som ledde fram till domen om underhållsskyldighet (och utgör inte heller för den delen någon grund för avslag eller upphävande av verkställighetsförklaringen vid tysk domstol).

85.

Av dessa skäl anser jag att behörighet att avgöra en åtgärd som invänder mot verkställighet och som grundar sig på betalning av skulden tillfaller domstolarna i den medlemsstat där verkställighet begärs. För fullständighetens skull skulle jag vilja understryka två punkter i stället för en slutsats. För det första berörde diskussionen i förevarande förslag till avgörande och den slutsats som nåddes enbart grunden för invändning baserat på betalning av en skuld. För det andra görs inget ställningstagande utöver denna specifika grund när det gäller den övergripande kompatibiliteten mellan 767 § ZPO och unionsrätten.

86.

Jag föreslår att domstolen besvarar de frågor som hänskjutits för förhandsavgörande av Amtsgericht Köln (Distriktsdomstolen i Köln, Tyskland) på följande sätt:

Rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet, och i synnerhet artikel 41.1 i denna, ska tolkas så, att domstolarna i den medlemsstat där verkställighet av en dom om underhållsskyldighet begärts till att ändra eller ompröva domen om underhållsskyldighet och baseras på grunder som inte hade kunnat åberopas vid den domstol som meddelade domen om underhållsskyldighet. Dessa villkor förefaller vara uppfyllda genom ansökan om invändning mot verkställighet på grundval av att skulden är betald i förevarande fall, vilket det dock till syvende och sist åligger den hänskjutande domstolen att kontrollera.