Domstolens dom (första avdelningen) av den 10 juni 2021 (begäran om förhandsavgörande från Tribunal de grande instance de Paris – Frankrike) – VB, WA (C-776/19), XZ, YY (C-777/19), ZX (C-778/19), DY, EX (C-781/19) mot BNP Paribas Personal Finance SA och AV (C-779/19), BW, CX (C-780/19), FA (C-782/19) mot BNP Paribas Personal Finance SA, Procureur de la République

(Förenade målen C-776/19–C-782/19) (1)

(Begäran om förhandsavgörande - Konsumentskydd - Direktiv 93/13/EEG - Oskäliga villkor i konsumentavtal - Avtal om hypotekslån uttryckt i utländsk valuta (schweiziska franc) - Preskription - Artikel 4.2 - Avtalets huvudföremål - Villkor som medför att låntagaren utsätts för en valutarisk - Krav på begriplighet och transparens - Bevisbörda - Artikel 3.1 - Betydande obalans - Artikel 5 - Ett klart och begripligt formulerat avtalsvillkor - Effektivitetsprincipen)

(2021/C 297/06)

Rättegångsspråk: franska

Hänskjutande domstol

Tribunal de grande instance de Paris

Parter i målet vid den nationella domstolen

Klagande: VB, WA (C-776/19), XZ, YY (C-777/19), ZX (C-778/19), DY, EX (C-781/19), AV (C-779/19), BW, CX (C-780/19), FA (C-782/19)

Motparter: BNP Paribas Personal Finance SA, Procureur de la République

Domslut

Artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, jämförda med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en konsuments ansökan

—	om fastställelse av att ett villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och denna konsument är oskäligt, omfattas av en preskriptionsfrist,

—

om återbetalning av belopp som felaktigt erlagts med stöd av sådana oskäliga villkor, omfattas av en preskriptionsfrist på fem år, när fristen börjar löpa vid den tidpunkt då låneerbjudandet antas, vilket innebär att konsumenten vid den tidpunkten kunde vara omedveten om alla sina rättigheter enligt direktivet.

Artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att de villkor i låneavtalet i vilka det föreskrivs att den utländska valutan ska vara bokföringsvaluta och att euron är betalningsvaluta och vilka medför att det är låntagaren som bär valutarisken, omfattas av denna bestämmelse om villkoren utgör en huvudsaklig aspekt av nämnda avtal.

Artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att när det gäller ett låneavtal uttryckt i utländsk valuta ska kravet på transparens vad gäller villkoren i detta avtal, i vilka det föreskrivs att den utländska valutan ska vara bokföringsvaluta och euron betalningsvaluta och vilka medför att låntagaren bär valutarisken, anses vara uppfyllt när näringsidkaren ger konsumenten tillräckliga och exakta uppgifter som gör det möjligt för en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument att förstå hur den aktuella finansieringsmekanismen konkret fungerar samt att bedöma risken för potentiellt betydande negativa ekonomiska konsekvenser av de aktuella avtalsvillkoren på dennes finansiella förpliktelser under avtalets hela giltighetstid.

4)	Direktiv 93/13 ska tolkas så, att det utgör hinder för att bevisbördan för att ett avtalsvillkor är klart och begripligt, i den mening som avses i artikel 4.2 i direktivet, åvilar konsumenten.

Artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att villkor i ett låneavtal, i vilka det föreskrivs att den utländska valutan ska vara bokföringsvaluta och euro är betalningsvaluta och vilka får till följd att låntagaren bär valutarisken, utan att det finns en övre gräns för denna risk, skapar en betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten, då näringsidkaren, om denne iakttog kravet på transparens gentemot konsumenten, inte rimligen kunde förvänta sig att konsumenten efter en individuell förhandling skulle godta en oproportionerlig valutarisk som följer av sådana villkor.

(1) EUT C 19, 20.1.2020.