1)

Artikel 24 led 1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en talan genom vilken en ägare av en ägarlägenhet önskar få till stånd ett förbud för en annan lägenhetsägare att egenmäktigt, utan de övriga lägenhetsägarnas samtycke, ändra användningsområdet för sin lägenhet, såsom detta definieras i avtalet om ägargemenskap, ska anses utgöra en talan ”om sakrätt i fast egendom” i den mening som avses i denna bestämmelse, förutsatt att den användningen kan göras gällande inte bara mot andra lägenhetsägare utan mot var och en, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

2)

Artikel 7.1 a i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att för det fall det avsedda användningsområdet för en ägarlägenhet, såsom detta definieras i avtalet om ägargemenskap, inte kan göras gällande mot var och en, ska en talan genom vilken en lägenhetsägare avser att få till stånd ett förbud för en annan lägenhetsägare att egenmäktigt, utan övriga lägenhetsägares samtycke, ändra denna användning anses utgöra en talan som ”avser avtal” i den mening som avses i den bestämmelsen. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning är uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser den ort där egendomen är belägen.