34

Intervenienten har gjort gällande att klagandens anmärkningar i syfte att bestrida att de äldre varumärkena varit föremål för verkligt bruk och bestrida den begreppsmässiga jämförelsen av de motstående kännetecknen inte kan tas upp till sakprövning. Enligt intervenienten har de frågor rörande rättsliga och faktiska omständigheter som dessa anmärkningar avser redan avgjorts slutligt i ett beslut som invändningsenheten antog den 16 mars 2017 i ett annat invändningsförfarande mellan samma parter angående kännetecken som är identiska med dem som är i fråga i förevarande mål och angående varor som avses med det sökta varumärket som skiljer sig från dem som är i fråga i förevarande mål (ärendena R 816/2017–4 och R 1031/2017–4 – 2) (nedan kallat beslutet av den 16 mars 2017). Klaganden och intervenienten överklagade beslutet av den 16 mars 2017 vid samma överklagandenämnd som den som antog det överklagade beslutet i förevarande mål. Nämnda överklagandenämnd, som hade att uttala sig om frågan om det förelåg bevis för att de aktuella äldre varumärkena varit föremål för verkligt bruk och vidare att uttala sig om den begreppsmässiga likheten mellan de motstående kännetecknen, fastställde den bedömning som invändningsenheten hade gjort i beslutet av den 16 mars 2017. Eftersom överklagandenämndens beslut i dessa frågor inte överklagades till tribunalen, blev bedömningarna i beslutet av den 16 mars 2017 slutgiltiga. Intervenienten har närmare bestämt gjort gällande att det överklagade beslutet i förevarande mål enbart utgör en bekräftelse av beslutet av den 16 mars 2017, eftersom det däri inte tas hänsyn till nya omständigheter och det inte heller innehåller någon omprövning av parternas situation. Överklagandenämnden hänvisade nämligen uttryckligen till bedömningen av dessa frågor inom ramen för det tidigare invändningsförfarandet mellan samma parter. Genom att yrka ogiltigförklaring av det överklagade beslutet i förevarande mål har klaganden i praktiken yrkat att beslutet av den 16 mars 2017 ska ogiltigförklaras. Slutligen har intervenienten anfört att om tribunalen inte skulle finna att anmärkningarna i fråga inte kunde tas upp till prövning, skulle det stå i strid med principerna res judicata och ne bis in idem och ge upphov till en situation med ovisshet rörande dess ensamrätt, vilket innebär ett åsidosättande av skyddet av dess berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen.

35

Tribunalen erinrar inledningsvis om att rättskraftsprincipen, enligt vilken ett domstolsavgörande som vunnit laga kraft inte kan ändras, inte är tillämplig i förhållandet mellan ett slutgiltigt beslut som antagits av invändningsenheten och en invändning som framställts senare inom ramen för ett annat förfarande. Förfarandena vid EUIPO är nämligen av administrativ karaktär, och de kan inte anses vara förfaranden vid domstol (se dom av den 8 december 2015, Giand/harmoniseringskontoret – Flamagas (FLAMINAIRE), T‑583/14, ej publicerad, EU:T:2015:943, punkt 21 och där angiven rättspraxis). Av desto större anledning omfattas skälen i ett beslut som antagits av en invändningsenhet inom ramen för ett annat invändningsförfarande inte av rättskraft. Dessa skäl kan inte ge upphov till några rättigheter eller berättigade förväntningar hos de berörda parterna.

36

Intervenienten kan således inte med framgång göra gällande att beslutet om avslag på dess invändning om rättegångshinder skapar en ovisshet om dess ensamrätt, vilket innebär ett åsidosättande av skyddet av dess berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen.

37

För det andra utgör principen ne bis in idem, som innebär ett förbud mot att sanktionsåtgärder vidtas mot samma person mer än en gång för samma rättsstridiga beteende i syfte att skydda samma rättsliga intresse, en allmän princip i unionsrätten som domstolen ska säkerställa iakttagandet av. Denna princip är emellertid endast tillämplig på sanktionsåtgärder. Beslut som EUIPO antar inom ramen för ett invändningsförfarande omfattas inte av det begreppet (se dom av den 8 december 2015, FLAMINAIRE, T‑583/14, ej publicerad, EU:T:2015:943, punkt 19 och där angiven rättspraxis). Följaktligen är det i förevarande fall verkningslöst att åberopa denna princip.

38

För det tredje ska det erinras om att ett beslut som enbart utgör en bekräftelse av ett tidigare beslut som inte har angripits i rätt tid inte är en rättsakt mot vilken talan kan väckas. För att undvika att tidsfristen för att väcka talan mot det tidigare beslutet tillåts att på nytt börja löpa måste talan som väcks mot ett sådant bekräftande beslut avvisas. När den angripna rättsakten enbart fastställer en tidigare rättsakt, kan talan tas upp till prövning endast om den fastställda rättsakten har angripits i rätt tid (se beslut av den 13 juli 2017, myToys.de/EUIPO – Laboratorios Indas (myBaby), T‑519/15, ej publicerat, EU:T:2017:502, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

39

Ett beslut utgör enbart en bekräftelse av ett tidigare beslut om det inte innehåller några nya uppgifter jämfört med det tidigare beslutet och det inte har föregåtts av en ny prövning av den situation som adressaten av detta tidigare beslut befinner sig i (se beslut av den 13 juli 2017, myBaby, T‑519/15, ej publicerat, EU:T:2017:502, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

40

Ett beslut av en överklagandenämnd, även om det innehåller slutsatser som är identiska med dem i ett tidigare beslut som invändningsenheten har antagit i ett annat invändningsförfarande, är resultatet av en omprövning av de rättsliga och faktiska frågorna. Denna omprövning kan visserligen leda till samma resultat som tidigare slagits fast vid invändningsenheten inom ramen för ett annat förfarande mellan samma parter avseende kännetecken som är identiska med dem som är aktuella i ett senare förfarande vid EUIPO. Denna identiska lösning som antagits av två olika instanser vid EUIPO i olika invändningsförfaranden innebär emellertid inte att det beslut som meddelats av en överklagandenämnd är sådant att det fastställer det beslut som en invändningsenhet tidigare har antagit i ett annat förfarande.

41

Detta gäller i än högre grad när man anser att bevis för att de äldre varumärkena är föremål för verkligt bruk kan variera över tid och aldrig kan anses slutgiltigt ha förebringats inom ramen för ett annat invändningsförfarande än det inom vilket sådan bevisning begärts. Eftersom jämförelsen av de motstående kännetecknen kan variera beroende på vilken omsättningskrets som är relevant och kan variera över tid, kan en sådan jämförelse inte anses vara slutgiltig genom ett tidigare beslut av EUIPO som inte har överklagats till tribunalen.

42

Härav följer att det överklagade beslutet, i den del det avser frågor om bevis för att de äldre varumärkena varit föremål för verkligt bruk och om den begreppsmässiga likheten mellan de motstående kännetecknen, inte kan anses utgöra en ”bekräftelse” av ett beslut som antagits av en invändningsenhet inom ramen för ett annat invändningsförfarande avseende samma parter och avseende samma varumärken.

43

Av det ovan anförda följer att intervenienten inte kan vinna framgång med sin invändning om rättegångshinder och att den ska ogillas.

73

Klaganden har gjort gällande att överklagandenämnden gjorde en felaktig bedömning när den slog fast att användningen av det äldre EU-varumärket i Spanien var tillräcklig för att visa att varumärket varit föremål för verkligt bruk i unionen. Enligt klaganden framgår det av domen av den 19 december 2012, Leno Merken (C‑149/11, EU:C:2012:816), att ett äldre EU-varumärke ska användas inom ett mer omfattande geografiskt område än en enda medlemsstat för att användningen av det ska kunna kvalificeras som verkligt bruk och att det endast är under vissa omständigheter som användningen i en enda medlemsstat är tillräcklig för att visa att varumärket har varit föremål för verkligt bruk inom unionen.

74

I domen av den 19 december 2012, Leno Merken (C‑149/11, EU:C:2012:816), som klaganden har nämnt, har domstolen, mot bakgrund av artikel 47.2 och 47.3 i förordning 2017/1001, funnit att det framgår av rättspraxis att uttrycket ”användning [i unionen]” ska förstås på så sätt att den geografiska utbredningen av användningen inte utgör ett separat kriterium för verkligt bruk, utan en av komponenterna i ett sådant bruk som måste ingå som en del i helhetsbedömningen och beaktas parallellt med övriga ingående komponenter. Frasen ”i [unionen]” syftar till att precisera den geografiska referensmarknaden för bedömningen av huruvida det föreligger verkligt bruk av ett EU-varumärke. Domstolen har vidare slagit fast att uttrycket ”verkligt bruk … i [unionen]”, i den mening som avses i artikel 18.1 i förordning 2017/1001, innebär att bruk av EU-varumärket i tredjeland inte får beaktas (dom av den 19 december 2012, Leno Merken, C‑149/11, EU:C:2012:816, punkterna 36–38 och punkt 1 i domslutet).

75

Vidare har domstolen preciserat att syftet med förordning 2017/1001 är att motverka det hinder som de territoriellt avgränsade rättigheter som medlemsstaternas lagstiftning ger varumärkesinnehavarna utgör och därmed ge företagen möjlighet att anpassa sin ekonomiska verksamhet till unionsdimensionen och utöva sin verksamhet utan hinder. Enligt domstolen ger EU-varumärket således innehavaren möjlighet att saluföra sina varor och tjänster under samma kännetecken i hela unionen, utan att behöva ta hänsyn till gränser. De företag som inte är intresserade av att skydda sina varumärken på unionsnivå kan å sin sida välja att använda sig av nationella varumärken och därmed inte behöva ansöka om registrering av dessa som EU-varumärken. Domstolen har framhållit att EU-varumärkets enhetliga karaktär innebär att ett enhetligt skydd ska ges i hela unionen, i den meningen att ett EU-varumärke i princip inte kan registreras, överlåtas eller avstås ifrån, eller bli föremål för beslut om upphävande av innehavarens rättigheter eller förklaras ogiltigt, och inte heller får dess användning förbjudas om det inte gäller för hela unionen. Att tillmäta medlemsstaternas territorier en särskild betydelse inom ordningen med EU‑varumärken skulle enligt domstolen motverka uppnåendet av ovannämnda mål och skada EU-varumärkets enhetliga karaktär. Av detta har domstolen dragit slutsatsen att det vid bedömningen av huruvida det föreligger ”verkligt bruk i [unionen]” ska bortses från medlemsstaternas territoriella gränser (dom av den 19 december 2012, Leno Merken, C‑149/11, EU:C:2012:816, punkterna 39–42 och 44).

76

Domstolen har däremot uttryckligen avfärdat argumentet från vissa berörda parter som yttrat sig i det aktuella förfarandet att den geografiska utbredningen av användningen av ett EU-varumärke på intet sätt får vara begränsad till en enda medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2012, Leno Merken, C‑149/11, EU:C:2012:816, punkt 49). Domstolen har inte heller godtagit det argument som anförts enligt vilket kravet på verkligt bruk av ett EU‑varumärke, även om medlemsstaternas gränser inom den inre marknaden inte beaktas, innebär att detta används i en väsentlig del av unionen, vilket kan utgöras av en medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2012, Leno Merken, C‑149/11, EU:C:2012:816, punkterna 52 och 53).

77

Domstolen har i detta avseende preciserat att även om det är rimligt att vänta sig att ett EU-varumärke används inom ett större geografiskt område än en enda medlemsstats område för att det ska anses föreligga verkligt bruk, behöver användningen inte vara geografiskt omfattande för att betraktas som verkligt bruk, eftersom detta beror på den berörda varans eller tjänstens egenskaper på marknaden (dom av den 19 december 2012, Leno Merken, C‑149/11, EU:C:2012:816, punkt 54).

78

Enligt domstolen är det inte uteslutet att marknaden för de varor eller tjänster för vilka ett EU-varumärke har registrerats ”under vissa omständigheter” faktiskt är avgränsad till en enda medlemsstat. Domstolen har preciserat att i ett sådant fall skulle användningen av EU-varumärket inom det området samtidigt kunna uppfylla kravet på verkligt bruk av ett EU-varumärke och på verkligt bruk av ett nationellt varumärke (dom av den 19 december 2012, Leno Merken, C‑149/11, EU:C:2012:816, punkt 50).

79

I motsats till vad klaganden har hävdat, avsåg domstolen i punkt 50 i domen av den 19 december 2012, Leno Merken (C‑149/11, EU:C:2012:816), när den använde uttrycket ”under vissa omständigheter” inte att slå fast att erkännande av att det föreligger verkligt bruk av ett EU-varumärke som används endast i en medlemsstat utgör ett undantag från en allmän princip. Domstolen har hänvisat till de villkor som fastställts i fast rättspraxis vilka ska beaktas vid bedömningen av om ett varumärke är föremål för verkligt bruk, det vill säga samtliga omständigheter och förhållanden som kan styrka att det kommersiella utnyttjandet av varumärket har gjort det möjligt att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor eller tjänster som varumärket är registrerat för. Domstolen har understrukit att det inte är möjligt att på förhand abstrakt fastställa vilken geografisk utbredning som ska krävas vid prövningen av huruvida ett EU‑varumärke är föremål för verkligt bruk. Någon de minimis-regel kan således inte fastställas (se dom av den 19 december 2012, Leno Merken, C‑149/11, EU:C:2012:816, punkt 55 och där angiven rättspraxis). Enligt domstolen är ett EU-varumärke föremål för verkligt bruk när det används i enlighet med dess grundläggande funktion och för att bibehålla eller skapa marknadsandelar i unionen för de varor eller tjänster som skyddas. Vid bedömningen av om verkligt bruk föreligger ska den relevanta marknadens egenskaper, varornas eller tjänsternas art, användningens geografiska och kvantitativa utbredning samt i vilken omfattning och hur ofta varumärket har använts beaktas (dom av den 19 december 2012, Leno Merken, C‑149/11, EU:C:2012:816, punkt 56).

80

Av det ovan anförda följer, för det första, att den geografiska utbredningen endast är en av de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av huruvida ett EU‑varumärke varit föremål för verkligt bruk och, för det andra, att en de minimis-regel för att fastställa huruvida denna omständighet är för handen inte kan fastställas. Det är nämligen inte nödvändigt att användningen av ett EU‑varumärke har stor geografisk utbredning för att kunna kvalificeras som verkligt bruk, eftersom en sådan kvalificering beror på egenskaperna hos de berörda varorna eller tjänsterna på den motsvarande marknaden och, mer allmänt, på samtliga faktiska omständigheter och förhållanden som kan styrka att det kommersiella utnyttjandet av varumärket har gjort det möjligt att bibehålla eller skapa marknadsandelar för de varor eller tjänster som varumärket är registrerat för (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2012, Leno Merken, C‑149/11, EU:C:2012:816, punkt 55). För att det ska anses vara fråga om verkligt bruk av ett EU-varumärke, krävs det för övrigt inte att varumärket används inom en väsentlig del av unionen. Möjligheten att varumärket i fråga har använts inom en och samma medlemsstats territorium får inte heller uteslutas, eftersom det ska bortses från medlemsstaternas geografiska gränser och de berörda varornas eller tjänsternas egenskaper ska beaktas.

81

I överensstämmelse med de principer som slagits fast i domen av den 19 december 2012, Leno Merken (C‑149/11, EU:C:2012:816), har tribunalen vid upprepade tillfällen angett att användning av ett EU-varumärke i en enda medlemsstat (till exempel i Tyskland, Spanien eller Förenade kungariket), eller till och med i en enda stad i en medlemsstat i unionen, såsom Förenade kungariket (till exempel i London), var tillräckligt för att uppfylla kravet på geografisk utbredning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2015, Now Wireless/harmoniseringskontoret – Starbucks (HK) (now), T‑278/13, ej publicerad, EU:T:2015:57, punkterna 52 och 53, dom av den 15 juli 2015, TVR Automotive/harmoniseringskontoret – TVR Italia (TVR ITALIA), T‑398/13, EU:T:2015:503, punkt 57, dom av den 9 november 2016, Gallardo Blanco/EUIPO – Expasa Agricultura y Ganadería (Återgivning av ett hästbett i form av ett h), T‑716/15, ej publicerad, EU:T:2016:649, punkterna 41–44, dom av den 30 november 2016, K&K Group/EUIPO – Pret A Manger (Europe) (Pret A Diner), T‑2/16, ej publicerad, EU:T:2016:690, punkt 50, dom av den 28 juni 2017, Tayto Group/EUIPO – MIP Metro (real), T‑287/15, ej publicerad, EU:T:2017:443, punkt 59, dom av den 15 november 2018, DRH Licensing & Managing/EUIPO – Merck (Flexagil), T‑831/17, ej publicerad, EU:T:2018:791, punkt 67, och dom av den 6 mars 2019, Serenity Pharmaceuticals/EUIPO – Gebro Holding (NOCUVANT), T‑321/18, ej publicerad, EU:T:2019:139, punkterna 43–45).

82

Såsom generaladvokaten Sharpston framhöll i sitt förslag till avgörande i målet Leno Merken (C‑149/11, EU:C:2012:422), har det med andra ord föga betydelse huruvida ett EU-varumärke har använts i en eller flera medlemsstater. Det som är av betydelse är användningens betydelse på den inre marknaden, det vill säga, huruvida varumärket har använts i tillräckligt stor omfattning för att bibehålla eller skapa marknadsandelar på nämnda marknad för de varor eller tjänster som skyddas av varumärket och huruvida det bidrar till en kommersiellt relevant etablering för varorna och tjänsterna på marknaden i fråga. Det har föga betydelse om användningen i fråga resulterar i faktisk kommersiell framgång eller inte (förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Leno Merken, C‑149/11, EU:C:2012:422, punkt 50).

83

I förevarande fall konstaterar tribunalen följande. Med beaktande för det första av den omfattande bevisning som intervenienten har förebringat, för det andra av användningens varaktighet och frekvens som följer av de handlingarna, för det tredje av särdragen hos de varor för vilka användning har styrkts och av de vanliga distributionskanalerna, det vill säga att det rör sig om varor på hälsoområdet som bland annat apotek och sjukhus tillhandahåller, och för det fjärde av användningens betydelse såvitt avser såväl försäljningsvolym som omsättning, mot bakgrund av de principer som uppställts i domen av den 19 december 2012, Leno Merken (C‑149/11, EU:C:2012:816), och som sammanfattats i punkt 80 ovan, gjorde överklagandenämnden inte någon felaktig bedömning när den i punkt 22 i det överklagade beslutet fann att intervenienten hade visat att varumärket INDAS hade använts i Spanien och att denna användning var tillräcklig för att styrka användning i unionen, eftersom det var lämpligt att bortse från medlemsstaternas geografiska gränser.

84

Användningen av ett äldre EU-varumärke i en medlemsstat kan nämligen få verkningar på den inre marknaden genom att till exempel säkerställa varornas anseende – på ett betydande sätt i kommersiellt hänseende – hos aktörerna på en marknad som är mer omfattande än den som motsvarar det territorium där varumärket används (förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Leno Merken, C‑149/11, EU:C:2012:422, punkt 54).

85

Samtliga bevis som intervenienten har ingett visar på en tillräcklig användning för att bibehålla eller skapa marknadsandelar på den berörda marknaden och bidrar till en kommersiellt relevant etablering av de ovan i punkt 15 nämnda varorna som ingår i klass 10 och omfattas av det äldre EU-varumärket. Överklagandenämnden gjorde följaktligen inte heller någon felaktig bedömning när den i punkt 34 i det överklagade beslutet fann att verkligt bruk av varumärket hade styrkts med avseende på dessa varor.

86

Klagandens andra anmärkning, som nämns i punkt 44 ovan, kan således inte godtas.

[utelämnas]

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen)

följande: