Mål T‑292/18

Republiken Portugal

mot

Europeiska kommissionen

Tribunalens dom (femte avdelningen) av den 30 januari 2020

”EGFJ och Ejflu – Betalningar som undantagits från finansiering – Betalningar som verkställts av Portugal – Artiklarna 32 och 33 i förordning (EG) nr 1290/2005 – Artikel 54 i förordning (EU) nr 1306/2013 – Begreppet nationell domstol”

Jordbruk – Gemensam jordbrukspolitik – Finansiering från EGFJ och Ejflu – Avslut av räkenskaper – Belopp som ska återkrävas från medlemsstaten – Medlemsstatens underlåtenhet att i rätt tid återkräva belopp som ska återbetalas till följd av oegentligheter eller försummelser – Olika tidsfrister beroende på om talan om återkravet har väckts eller inte vid nationell domstol – Begreppet nationell domstol – Återkravet görs av en enhet inom en myndighet inom ramen för ett skatteindrivningsförfarande – Enhet som endast har administrativa uppgifter och inte uppfyller kravet på oberoende ställning – Omfattas inte

(Artikel 267 FEUF; Europaparlamentets och rådets förordning nr 1306/2012, artikel 54.2; rådets förordning nr 1290/2005, artiklarna 32.5 och 33.8)

(se punkterna 33–37, 47–49, 55 och 56)
Jordbruk – Gemensam jordbrukspolitik – Finansiering genom EGFJ och Ejflu – Avslut av räkenskaper – Principer – Medlemsstaternas omsorgsplikt

(Artikel 4.3 FEU; Europaparlamentets och rådets förordning nr 1306/2013, artikel 58.1; rådets förordning nr 1290/2005, artikel 9.1 a)

(se punkterna 59–67)

Resumé

I domen Portugal/kommissionen (T‑292/18), som meddelades den 30 januari 2020, ogillade domstolen Republiken Portugals talan om delvis ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens genomförandebeslut (EU) 2018/304, ( 1 ) i den del beslutet innebar att ett belopp på 1052101,05 euro som avsåg vissa betalningar som verkställts av Republiken Portugal inom ramen för Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och inom ramen för Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) undantogs från unionsfinansiering.

I artikel 32.5 i förordning nr 1290/2005 ( 2 ) föreskrivs att om ingen indrivning av felaktigt utbetalda belopp till följd av oegentligheter eller försummelser har ägt rum inom fyra år efter det datum då det första administrativa eller rättsliga konstaterandet gjordes eller inom åtta år, i de fall då indrivningen ingår i ett rättsligt förfarande i det nationella rättsväsendet, ska följderna av den uteblivna indrivningen bäras till 50 procent av den berörda medlemsstaten och till 50 procent av unionsbudgeten (regel om fördelning av det ekonomiska ansvaret för utebliven indrivning, den så kallade 50/50-regeln). ( 3 )

Bakgrunden till det angripna beslutet var följande. Kommissionen hade som ett led i dess arbete med att kontrollera de nationella förfarandena för återkrav av felaktiga utbetalningar som gjorts till följd av oegentligheter konstaterat att de portugisiska myndigheterna hade gjort en felaktig kategorisering av vissa betalningar som hade verkställts inom ramen för EGFJ eller Ejflu och som skulle återkrävas. Kommissionen ansåg att skulderna till det portugisiska utbetalande organet, vilka var föremål för ett indrivningsförfarande vid den portugisiska skattemyndigheten, felaktigt hade kategoriserats som skulder vars indrivning ”[ingick] i ett rättsligt förfarande i det nationella rättsväsendet vid de nationella domstolarna”, i den mening som avses i ovannämnda bestämmelse. Kommissionen ansåg att om indrivning inte hade skett efter fyra år och inte endast efter åtta år, såsom de portugisiska myndigheterna hävdat, skulle 50/50-regeln tillämpas. 50/50-regeln borde således redan ha tillämpats på dessa skulder.

Republiken Portugal ansåg att denna tolkning var felaktig och väckte därför talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet, varvid den gjorde gällande att indrivningar av belopp som ska erläggas inom ramen för administrativa förbindelser ska, enligt den portugisiska rättsordningen, ske genom ett skatteindrivningsförfarande. Den anförde vidare att det förfarandet skulle betraktas som ett rättsligt förfarande. Enligt Republiken Portugal borde 50/50-regeln således endast tillämpas om indrivning inte skett efter åtta år.

Till stöd för sin talan åberopade Republiken Portugal en enda grund, nämligen att artiklarna 32 och 33 i förordning nr 1290/2005 och artikel 54 i förordning nr 1306/2013 hade åsidosatts, genom att kommissionen felaktigt funnit att skulderna till det portugisiska utbetalande organet – som var föremål för ett indrivningsförfarande av skattemyndigheten – inte utgjorde skulder vars indrivning ingick i ett rättsligt förfarande vid de nationella domstolarna, i den mening som avses i nämnda artiklar.

Tribunalen ogillade talan och anförde bland annat följande i domskälen. Begreppet nationell domstol, som är avgörande för att bestämma tillämpningsområdet för 50/50-regeln, kan inte överlåtas till varje medlemsstats bedömning. Detta begrepp ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande av det sammanhang i vilket bestämmelserna där begreppet förekommer ingår och det mål som eftersträvas med förordningarna nr 1290/2005 och nr 1306/2013.

Tolkningen av begreppet nationell domstol i de ovannämnda artiklarna kräver att man utgår från de kriterier som domstolen slagit fast för att bedöma huruvida ett hänskjutande organ utgör en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF.

En prövning mot bakgrund av dessa kriterier av de särdrag som kännetecknar den behöriga enheten inom den portugisiska skattemyndigheten visar att en enhet av det slaget inte kan anses utgöra en ”nationell domstol”. Den behöriga enheten inom skattemyndigheten utövar nämligen inte dömande verksamhet, utan har endast en administrativ funktion, och den har inte till uppgift att avgöra en tvist eller att kontrollera lagenligheten av det skuldcertifikat som utfärdats av det portugisiska utbetalande organet. En sådan enhet uppfyller inte heller kravet på oberoende ställning.

I motsats till vad den portugisiska regeringen har gjort gällande kan skatteindrivningsförfarandet vid den behöriga enheten inom skattemyndigheten inte kvalificeras som ett indrivningsförfarande vid ”de nationella domstolarna” i den mening som avses i de ovannämnda artiklarna i förordningarna nr 1290/2005 och nr 1306/2013, åtminstone inte i avsaknad av förvaltnings- och skattedomstolarnas medverkan.

Republiken Portugal borde således ha avslutat skatteindrivningsförfarandet vid den behöriga enheten inom skattemyndigheten inom den slutgiltiga tidsfrist på fyra år som anges i de ovannämnda bestämmelserna. Mot bakgrund av dessa skäl fann tribunalen att kommissionen hade fog för att undanta vissa betalningar från unionsfinansiering på grund av att de hade varit föremål för ett skatteindrivningsförfarande i mer än fyra år vid den behöriga enheten inom skattemyndigheten.

( 1 ) Kommissionens genomförandebeslut (EU) 2018/304 av den 27 februari 2018 om undantagande från EU-finansiering av vissa betalningar som verkställts av medlemsstaterna inom ramen för Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) och inom ramen för Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) (EUT L 59, 2018, s. 3)

( 2 ) Rådets förordning (EG) nr 1290/2005 av den 21 juni 2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken (EUT L 209, 2005, s. 1).

( 3 ) I artikel 32 i förordning nr 1290/2005 anges särskilda bestämmelser för EGFJ. I artikel 33.8 i förordning nr 1290/2005 finns en i allt väsentligt motsvarande bestämmelse för Ejflu. Nyss nämnda bestämmelser har i allt väsentligt överförts till artikel 54 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken (EUT L 347, 2013, s. 549, och rättelse i EUT L 130, 2016, s. 13). Denna förordning har upphävt och ersatt förordning nr 1290/2005.