Mål T‑280/18
(publicering i utdrag)
ABLV Bank AS
mot
Gemensamma resolutionsnämnden
av den 6 juli 2022
”Ekonomiska och monetära unionen – Bankunionen – Gemensam resolutionsmekanism för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag (den gemensamma resolutionsmekanismen) – Resolutionsmekanism som är tillämplig på en enhet som fallerar eller sannolikt kommer att fallera – Gemensamma resolutionsnämndens beslut att inte vidta resolutionsåtgärder – Talan om ogiltigförklaring – Rättsakt som går någon emot – Berättigat intresse av att få saken prövad – Talerätt – Delvist upptagande till sakprövning – Artikel 18 i förordning (EU) nr 806/2014 – Befogenhet för rättsaktens upphovsman – Rätten att bli hörd – Motiveringsskyldighet – Proportionalitet – Likabehandling”
1. Talan om ogiltigförklaring – Rättsakt mot vilken talan kan väckas – Begrepp – Akter som har bindande rättsverkningar – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Gemensamma resolutionsnämndens beslut att anta eller inte anta en resolutionsordning – Omfattas
(Artikel 263 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; Europaparlamentets och rådets förordning nr 806/2014, artiklarna 18 och 86.2)
(se punkterna 30–36)
2. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Villkoret direkt berörd – Kriterier – Gemensamma resolutionsnämndens beslut att anta eller inte anta en resolutionsordning – Fastställande av huruvida ett sådant beslut direkt påverkar ett kreditinstituts aktieägares rättsliga ställning – Aktieägarnas rätt att få utdelningar och delta i förvaltningen av institutet påverkas inte – Villkoret direkt berörd ej uppfyllt – Avvisning
(Artikel 263 fjärde stycket FEUF)
(se punkterna 39 och 41–45)
3. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Villkoret direkt berörd – Kriterier – Gemensamma resolutionsnämndens beslut att anta eller inte anta en resolutionsordning – Fastställande av huruvida ett sådant beslut direkt påverkar ett kreditinstituts aktieägares rättsliga ställning – Genomförande av rent automatisk karaktär – Upptagande till sakprövning
(Artikel 263 fjärde stycket FEUF; Europaparlaments och rådets förordning nr 806/2014, artikel 18)
(se punkterna 47, 48 och 50–52)
4. Ekonomisk politik och penningpolitik – Ekonomisk politik – Den gemensamma resolutionsmekanismen för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag – Antagande av en resolutionsordning – Villkor – Nödvändig betingelse att gemensamma resolutionsnämnden bedömer att den berörda enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera – Bedömning grundad på Europeiska centralbankens (ECB) slutsatser – Upptagande till sakprövning
(Europaparlaments och rådets förordning nr 806/2014, artikel 18)
(se punkterna 47, 48 och 57)
5. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Talerätt – Villkor – Gemensamma resolutionsnämndens beslut att anta eller inte anta en resolutionsordning – Bedömning av huruvida den berörda enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera – Nödvändig betingelse för att resolutionsförfarandet ska inledas – Huruvida denna enhet har ett berättigat intresse av att inte anses fallera eller sannolikt komma att fallera – Omfattas
(Artikel 263 fjärde stycket FEUF; Europaparlaments och rådets förordning nr 806/2014, artikel 18)
(se punkterna 54 och 57–60)
6. Ekonomisk politik och penningpolitik – Ekonomisk politik – Den gemensamma resolutionsmekanismen för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag – Gemensamma resolutionsnämnden – Behörighet – Beslut att anta eller inte anta en resolutionsordning – Skyldighet att meddela ett sådant beslut till följd av Europeiska centralbankens bedömning att den berörda enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera
(Europaparlaments och rådets förordning nr 806/2014, artikel 18.1; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59, artikel 82.2)
(se punkterna 81–83)
7. Ekonomisk politik och penningpolitik – Ekonomisk politik – Den gemensamma resolutionsmekanismen för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag – Beslut att inte anta en resolutionsordning – Villkor – Bedömning av huruvida den berörda enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera – Gemensamma resolutionsnämndens och Europeiska centralbankens (ECB) olika uppdrag – Delad behörighet med en prioriterad, men inte exklusiv, roll för ECB
(Europaparlaments och rådets förordning nr 806/2014, artikel 18.1 andra stycket)
(se punkterna 105, 106 och 108)
8. Ekonomisk politik och penningpolitik – Ekonomisk politik – Den gemensamma resolutionsmekanismen för kreditinstitut och vissa värdepappersföretag – Resolutionsförfarande – Rätten att yttra sig – Räckvidd – Förfarande som genomförs av Europeiska centralbanken (ECB) och Gemensamma resolutionsnämnden gemensamt och i föreskriven ordning – Komplext administrativt förfarande – Skyldighet att låta den enhet som berörs av beslutet att anta en resolutionsordning att i varje skede av förfarandet yttra sig inför båda dessa organ – Föreligger ej
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.2 a; Europaparlaments och rådets förordning nr 806/2014, artikel 18)
(se punkterna 156–163 och 165)
Resumé
Sökandebolaget, ABLV Bank AS, är ett lettiskt kreditinstitut och moderbolag i ABLV-koncernen. ABLV Bank Luxembourg SA är ett kreditinstitut etablerat i Luxemburg och utgör ett av dotterbolagen i ABLV-koncernen. Sökandebolaget är dess enda aktieägare. Dessa båda institut var klassificerade som en ”betydande enhet” och därmed underställda Europeiska centralbankens (ECB) tillsyn inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen.(1)
Den 13 februari 2018 presenterade United States Department of the Treasury (Förenta staternas finansministerium, Förenta staterna) ett åtgärdsprogram där sökandebolaget uppgavs vara en institution som utgjorde en stor risk i fråga om penningtvätt. Till följd härav kunde sökandebolaget inte längre genomföra betalningar i US-dollar och drabbades av en våg av uttag av insatta medel. ECB begärde således att Finanšu un kapitāla tirgus komisija (Kommissionen för tillsyn av finans- och kapitalmarknaderna, Lettland) skulle införa ett moratorium för att sökandebolaget skulle kunna stabilisera sin situation. Den 23 februari 2018 fastställde ECB att sökandebolaget fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera. I två beslut av den 23 februari 2018 avseende sökandebolaget och ABLV Luxemburg, angav Gemensamma resolutionsnämnden, som anslöt sig till ECB:s bedömning, att det likväl inte var nödvändigt att vidta en resolutionsåtgärd avseende dessa bolag av hänsyn till allmänintresset.(2)
Sedan sökandebolaget väckt talan om ogiltigförklaring av dessa båda beslut, uttalar sig tribunalen för första gången om ett beslut av Gemensamma resolutionsnämnden att inte anta en resolutionsordning och ogillar talan i dess helhet.
Tribunalens bedömning
Tribunalen prövar inledningsvis Gemensamma resolutionsnämndens invändningar om rättegångshinder.
För det första slår tribunalen fast, mot bakgrund av domstolens praxis,(3) att ett beslut att inte anta ett resolutionsinstrument avseende ett kreditinstitut är en rättsakt mot vilken talan kan väckas. Eftersom en del av dessa instrument kan tillåta sökandebolaget att upprätthålla viss verksamhet, medför ett sådant beslut bindande rättsverkningar som kan påverka bolagets intressen. Att kvalificera en sådan rättsakt på detta sätt gör det dessutom möjligt att säkerställa att rätten till ett effektivt domstolsskydd iakttas.
För det andra avvisar tribunalen talan i den del den avser beslutet avseende ABLV Luxembourg på grund av att sökandebolaget saknar talerätt. Det beslutet medför nämligen endast direkta verkningar på mottagarens, det vill säga ABLV Luxembourgs, rättsliga ställning. Detta besluts negativa inverkan på sökandebolaget är ekonomisk och inte rättslig, eftersom aktieägarnas rätt att få utdelningar och delta i förvaltningen inte påverkas.
Vad gäller beslutet avseende sökandebolaget fastställer tribunalen att bolaget har talerätt mot detta beslut, eftersom det medför direkta verkningar på bolagets ställning. Gemensamma resolutionsnämndens slutsats, grundad på ECB:s bedömning, att sökandebolaget fallerar eller sannolikt kommer att fallera, utgör den grund som krävs för att anta ett beslut att inte vidta en resolutionsåtgärd. Vidare lämnar detta beslut inget utrymme för skönsmässig bedömning för den nationella regleringsmyndighet som ska genomföra det, eftersom genomförandet är av rent automatisk karaktär och följer av unionsrätten.
För det tredje anser tribunalen att sökandebolaget har ett berättigat intresse av att väcka talan mot detta beslut. Om tribunalen skulle komma till slutsatsen att ECB:s bedömning att sökandebolaget fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera, till vilken Gemensamma resolutionsnämnden anslutit sig, var felaktig, skulle det förfarande som ledde till nyssnämnda beslut inte ha inletts mot sökandebolaget. Vidare har den berörda enheten, med hänsyn till utövandet av dess bankverksamhet, ett berättigat intresse av att inte bli föremål för en sådan bedömning.
Tribunalen underkänner därefter samtliga grunder som sökandebolaget åberopat till stöd för talan i sak.
För det första finner tribunalen att sökandebolaget felaktigt klandrat Gemensamma resolutionsnämnden för att ha grundat sitt beslut enbart på ECB:s bedömning att bolaget fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera, utan att göra någon egen bedömning. I detta avseende erinrar tribunalen om att Gemensamma resolutionsnämnden visserligen inte är bunden av ECB:s bedömning och det finns ingenting som tyder på att ECB skulle sakna fritt skön i detta hänseende. Förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen(4) ger emellertid ECB en prioriterad roll, om än ej exklusiv, eftersom ECB – med hänsyn till den expertis man förfogar över i egenskap av tillsynsmyndighet – är den myndighet som är bäst lämpad för att göra en sådan bedömning.
För det andra konstaterar tribunalen att ECB:s bedömning, vartill Gemensamma resolutionsnämnden anslutit sig, det vill säga dels bedömningen beträffande den likviditetstäckningsreserv sökandebolaget måste förfoga över, dels bedömningen huruvida bolaget fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera, inte var behäftad med något uppenbart fel. Tribunalen anser att under sådana omständigheter som de nu aktuella – vilka karaktäriseras av massiva uttag av insatta medel till följd av bristande förtroende mellan kreditinstitutet och dess kunder – kunde ECB med fog tillmäta sökandebolagets täckningsgrad och kapitalsituation mindre betydelse och i stället grunda sitt beslut på den omedelbara tillgången till likvida medel. Tribunalen anser följaktligen att Gemensamma resolutionsnämnden, mot bakgrund av det utrymme för skönsmässig bedömning som nämnden förfogar över, inte gjorde någon uppenbart felaktig bedömning när den fann att sökandebolaget fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera.
För det tredje anser tribunalen att Gemensamma resolutionsnämnden inte gjorde någon felaktig bedömning när den grundade sig på ECB:s bedömning att sökandebolaget fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera, för att verifiera huruvida det fanns rimliga utsikter att alternativa åtgärder kunde förhindra ett fallissemang inom en rimlig tid. Även om prövningen avseende sådana åtgärder ska skiljas från nyssnämnda bedömning, konstaterar tribunalen att i det aktuella fallet inkluderade ECB denna prövning i sin bedömning.
För det fjärde slår tribunalen fast att sökandebolagets rätt att yttra sig inte har åsidosatts. Tribunalen anser nämligen att mot bakgrund av de särdrag som utmärker det komplexa administrativa förfarande som genomförts av ECB och Gemensamma resolutionsnämnden, gemensamt och i föreskriven ordning, krävs det inte att den berörda enheten hörs i varje skede av förfarandet av vart och ett av dessa båda organ separat. I förevarande mål hade sökandebolaget likväl hörts av ECB vid flera tillfällen och hade således beretts tillfälle att yttra sig, varför Gemensamma resolutionsnämnden hade full kännedom om bolagets argument när den antog sitt beslut där den anslöt sig till ECB:s bedömning.
1 Enligt rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 2013, s. 63).
2 I den mening som avses i artikel 18 i Europaparlaments och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1) (nedan kallad förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen).
3 Dom av den 6 maj 2021, ABLV Bank m.fl./ECB (C‑551/19 P och C‑552/19 P, EU:C:2021:369).
4 Artikel 18.1 andra stycket i förordningen om den gemensamma resolutionsmekanismen.