1.

Är en nationell bestämmelse, såsom punkt 4 i den tjugotredje slutbestämmelsen i civilprocesslagen – enligt vilken det inte är tillåtet att inhämta eller kräva in ett avtal eller uppgift om uppdelning av skulden, när svaranden, mot vilken fordran görs gällande, är konsument och det finns indicier på att de belopp som krävs kan vara grundade på oskäliga villkor – förenlig med artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 6.1 FEU samt artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv [93/13/EEG] (1)?

2.

Är det förenligt med artikel 7.2 d i förordning nr 1896/2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande, (2) i fall där fordran görs gällande mot en konsument, att begära att käranden i punkt 11 i standardformulär A preciserar hur fordran är uppdelad? Är det vidare förenligt med denna bestämmelse att begära att samma punkt 11 ska innehålla uppgift om de avtalsvillkor som utgör grunden för de belopp som en konsument krävs på utöver avtalets huvudföremål, för prövningen av huruvida dessa villkor är oskäliga?

3.

Om den andra frågan besvaras nekande, är det enligt de aktuella bestämmelserna i förordning nr 1896/2006 möjligt att, innan ett europeiskt betalningsföreläggande utfärdas, ex officio kontrollera huruvida oskäliga villkor i ett konsumentavtal tillämpas, och med stöd av vilken bestämmelse kan detta ske?

4.

För det fall det enligt de aktuella bestämmelserna i förordning nr 1896/2006 inte är möjligt att, innan ett europeiskt betalningsföreläggande utfärdas, ex officio kontrollera huruvida oskäliga villkor föreligger, är nämnda förordning giltig eller strider den mot artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6.1 FEU?