1.

Faller förevarande förfarande som avser tillämpningen av tvångsvård, som utgör ett statligt tvång för personer som enligt den allmänna åklagarmyndigheten har begått en gärning som utgör fara för allmänheten, inom tillämpningsområdet för direktiv 2012/13/EU (1) om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden och direktiv 2013/48/EU (2) om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden?

2.

Utgör de bulgariska processrättsliga bestämmelserna avseende det särskilda förfarandet för att vidta tvångsåtgärder enligt artikel 427 och följande i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen; nedan kallad NPK) – enligt vilken domstolen inte är behörig att återförvisa förfarandet till åklagarmyndigheten med föreläggandet att avhjälpa processuella fel som gjorts under förundersökningen, men kan antingen bevilja ansökan om tvångsvård eller avslå den – ett effektivt rättsmedel i den mening som avses i artikel 12 i direktiv 2013/48/EU och artikel 8 i direktiv 2012/13/EU jämförd med artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, vilket ger den enskilde rätt att vid domstol göra gällande åsidosättanden av vederbörandes rättigheter under förundersökningen?

3.

Är direktiv 2012/13/EU och direktiv 2013/48/EU tillämpliga på straffrättsliga förfaranden (före åtal) i de fall där nationell rätt, det vill säga NPK, inte använder det rättsliga begreppet ”misstänkt” och åklagarmyndigheten inte formellt anser att personen är tilltalad i samband med förundersökningen, eftersom den anser att det mord som är föremål för förundersökningen har begåtts av personen i ett tillstånd där denne inte kan åläggas straffrättsligt ansvar, varför den avslutar det straffrättsliga förfarandet, utan att informera den berörde personen om detta, men begär att domstolen beslutar om tvångsvård avseende den berörde?

4.

Ska den som avses i en begäran om tvångsvård betraktas som ”misstänkt” i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2012/13/EU och artikel 2.3 i direktiv 2013/48/EU när den polistjänsteman som först kommer till brottsplatsen vidtar de inledande utredningsåtgärderna hemma hos brottsoffret och hennes son, och efter att ha sett blodspår på sonens kropp frågar varför han har mördat sin mor och lagt hennes lik på gatan, vilka frågor besvaras av sonen och han därefter beläggs med handfängsel? För det fall frågan besvaras jakande, ska den berörde från och med denna tidpunkt ges den information som avses i artikel 3.1 i förening med artikel 3.2 i direktiv 2012/13, och hur ska den berördes särskilda behov beaktas i den mening som avses i punkt 2 i samma artikel när information ges i en sådan situation, det vill säga när polistjänstemannen vet att den berörde lider av en psykisk sjukdom?

5.

Är en nationell lagstiftning som medger frihetsberövande av en person genom att vederbörande läggs in på psykiatriskt sjukhus i enlighet med ett förfarande enligt Zakon za zdraveto (hälsolagen) (en förebyggande tvångsåtgärd som vidtas när det finns bevis på att personen lider av en psykisk sjukdom och det finns risk för att personen kommer att begå ett brott, men inte när ett brott redan begåtts) förenlig med artikel 3 i direktiv 2016/343 (3) om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen, i ett fall där den egentliga orsaken till att förfarandet inleds är ett brott avseende vilket det pågår ett straffrättsligt förfarande mot den som är föremål för behandlingen, och kringgår detta rätten vid gripandet till en rättvis rättegång som måste iaktta villkoren i artikel 5.4 i Europakonventionen, det vill säga en rättegång i vilken domstolen är behörig att pröva inte bara huruvida processrättsliga regler har iakttagits, utan även misstanken som motiverar gripandet och huruvida det mål som åtgärden eftersträvar är lagenligt? Detta eftersom domstolen har en skyldighet att göra en sådan prövning när en person grips i enlighet med det förfarande som föreskrivs i NPK.

6.

Omfattar begreppet oskuldspresumtion enligt artikel 3 i direktiv (EU) 2016/343 även presumtionen att personer som inte kan åläggas straffrättsligt ansvar inte har begått en gärning som utgör fara för allmänheten för vilken åklagaren anklagar dem till dess att motsatsen bevisats i enlighet med processlagen (det vill säga i ett straffrättsligt förfarande och med iakttagande av rätten till försvar)?

7.

Kan en nationell lagstiftning som föreskriver olika befogenheter för domstolen som dömer i sak vad gäller prövningen på eget initiativ av lagenligheten av förundersökningen beroende på om