1)

Är den tolkning som görs av klausul 4 i ramavtalet korrekt, i den meningen att den situation som beskrivs, nämligen att en vikarie som utför samma arbete som en fast offentliganställd (en fast offentliganställd som inte har rätt till ersättning [vid uppsägning], eftersom en sådan situation inte kan uppkomma inom ramen för det regelverk som gäller för honom eller henne), inte omfattas av nämnda klausul?

2)

Är en tolkning enligt vilken en sådan vikarie kan få rätt till sådan ersättning – antingen baserat på en jämförelse med tillfälligt anställda arbetstagare, eftersom dennes ställning (som offentlig tjänsteman eller som kontraktanställd) endast beror på den offentliga arbetsgivarens vilja, eller genom en direkt, vertikal tillämpning av Europeiska unionens primärrätt – förenlig med ramavtalet i bilagan till direktiv 1999/70/EG ( 1 ), i och med att det handlar om rätten till likabehandling och förbudet mot diskriminering, allmänna principer för unionen som uttrycks i ett direktiv (i artiklarna 20 och 21 i unionens stadga om de grundläggande rättigheterna), i artikel 23 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, och eftersom de är grundläggande sociala rättigheter, i artiklarna 151 och 153 FEUF?

3)

Med beaktande av, i förekommande fall, missbruk av tidsbegränsade anställningar i syfte att täcka permanenta behov utan att det finns en objektiv grund, anställningar som inte motiveras av skyndsamma och brådskande behov, och utan att det finns effektiva sanktionsåtgärder eller begränsningar i den nationella lagstiftningen: Skulle en ersättning, som en åtgärd för att förhindra missbruk och undanröja följderna av att unionsrätten åsidosätts i det fall arbetsgivaren inte erbjuder arbetstagaren en fast anställning, och som är jämförbar med ersättningen vid rättsstridig uppsägning, och som en lämplig, proportionerlig, effektiv och avskräckande sanktionsåtgärd, vara förenlig med de mål som eftersträvas genom direktiv 1999/70/EG?