–

Anton van Zantbeek VOF, genom A. Maelfait och S. van Bree, advocaten,

–

Belgiens regering, genom C. Pochet, P. Cottin och J.-C. Halleux, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av C. Decordier, avocate,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av P. Gentili, avvocato dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom W. Roels och R. Pethke, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 56 och 63 FEUF samt artiklarna 36 och 40 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3) (nedan kallat EES-avtalet).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Anton van Zantbeek VOF och Ministerraad (Belgiens ministerråd) angående en talan om ogiltigförklaring av bestämmelser i nationell rätt som utvidgar tillämpningsområdet för en skatt på börstransaktioner.

3

Genom artiklarna 122 och 123 i ramlagen av den 25 december 2016 (Belgisch Staatsblad av den 29 december 2016, s. 90879) (nedan kallad ramlagen) ändrades Wetboek diverse rechten en taksen (lag om diverse avgifter och skatter) genom att ett andra stycke infördes i artikel 120 respektive artikel 126/2 i den lagen.

4

I artikel 120 i lagen om diverse avgifter och skatter, i dess lydelse enligt ramlagen (nedan kallad avgifts- och skattelagen), föreskrivs följande:

”Följande transaktioner som ingås eller utförs i Belgien och som avser belgiska eller utländska offentliga medel omfattas av skatt på börstransaktioner:

1° all försäljning, alla köp och, mer allmänt, alla överlåtelser och förvärv mot vederlag,

…

3° ett värdepappersföretags återköp av aktier, om transaktionen avser kapitaliseringsaktier,

…

De transaktioner som avses i stycke 1 ska även anses ha ingåtts eller utförts i Belgien när ordern direkt eller indirekt lämnas till en mellanhand som är etablerad utomlands

5

I artikel 125.1 i avgifts- och skattelagen föreskrivs följande:

”Avgiften ska betalas senast den sista arbetsdagen

1° den andra månaden efter den månad då transaktionen ingicks och utfördes, när den som lade ordern är betalningsskyldig för skatten,

2° månaden efter den månad då transaktionen ingicks och utfördes, i övriga fall.

Skatten ska erläggas genom betalning eller överföring till det behöriga kontorets bankkonto.

På betalningsdagen ska den betalningsskyldige lämna en deklaration till det kontoret och där ange grunden för uppbörden och alla uppgifter som är nödvändiga för att fastställa beloppet.”

6

Artikel 126/2 i avgifts- och skattelagen har följande lydelse:

”De professionella mellanhänderna är personligen ansvariga för de transaktioner de utför, antingen för tredje mans räkning eller för egen räkning.

När den professionella mellanhanden är etablerad utomlands är uppdragsgivaren emellertid skyldig att betala skatten och är skyldig att uppfylla de skyldigheter som anges i artikel 125, såvida inte denne kan styrka att skatten har erlagts.”

7

Artikel 126/3 i avgifts- och skattelagen har följande lydelse:

”Professionella mellanhänder som inte är etablerade i Belgien kan, innan de utför eller ingår börstransaktioner i Belgien, begära att få ett i Belgien etablerat ansvarigt ombud godkänt av finansministern eller dennes ställföreträdare. Denne ansvarige åtar sig solidariskt gentemot belgiska staten att betala avgifter för de transaktioner som utförs av den professionella mellanhanden, antingen för tredje mans eller för egen räkning, och att fullgöra alla skyldigheter som åligger den professionella mellanhanden enligt detta avsnitt.

Om det ansvariga ombudet avlider, godkännandet dras tillbaka eller det inträffar en händelse som gör att denne inte kan utöva sitt uppdrag ska det omedelbart vidtas åtgärder för att ersätta denne.

Konungen fastställer villkoren och formerna för godkännande av det ansvariga ombudet.”

8

I artikel 127 i avgifts- och skattelagen föreskrivs följande:

”Senast arbetsdagen efter den dag då transaktionen genomförs är mellanhanden skyldig att till varje uppdragsgivare överlämna en förteckning med namn på mottagaren och mellanhanden, en specifikation över transaktionerna, beloppet eller värdet på dessa och det skattebelopp som ska erläggas.”

9

Genom ansökan av den 20 juni 2017 väckte Anton van Zantbeek, ett bolag etablerat i Belgien, talan vid den hänskjutande domstolen, Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen, Belgien) och yrkade ogiltigförklaring av artiklarna 122 och 123 i ramlagen, med anledning av att dessa innebar att ett andra stycke infördes i artikel 120 respektive artikel 126/2 i avgifts- och skattelagen.

10

Den hänskjutande domstolen har angett att dessa bestämmelser utvidgade tillämpningsområdet för börstransaktionsskatten, som omfattar transaktioner som ingås eller utförs i Belgien och som avser belgiska eller utländska offentliga medel, när transaktionen genomförs med hjälp av en professionell mellanhand. Den hänskjutande domstolen har preciserat att dessa transaktioner enligt nämnda bestämmelser inte längre är de enda transaktioner som omfattas av denna skatt. Även transaktioner som ”anses ha ingåtts eller utförts i Belgien” omfattas, vilket innebär att nämnda skatt även ska betalas när en uppdragsgivare med hemvist i Belgien lämnar en köp- eller säljorder till en professionell mellanhand utan hemvist i landet, det vill säga av ”en fysisk person som har sin regelmässiga vistelseort i Belgien” eller en ”juridisk person via dennes säte eller fasta driftställe i Belgien”. Den hänskjutande domstolen har tillagt att i det sistnämnda fallet är uppdragsgivaren skyldig att betala börstransaktionsskatten i stället för den professionella mellanhanden, eftersom professionella mellanhänder utan hemvist i landet inte kan vara bundna av de belgiska skattebestämmelserna. Uppdragsgivaren är skyldig att deklarera och betala denna skatt inom två månader efter transaktionen, såvida inte denne kan visa att skatten redan har erlagts av mellanhanden eller av dennes ansvariga ombud.

11

Till stöd för sin talan har Anton van Zantbeek gjort gällande att artiklarna 122 och 123 i ramlagen strider dels mot likabehandlingsprincipen, som garanteras i artiklarna 10, 11 och 172 i den belgiska grundlagen, dels mot dessa grundlagsbestämmelser jämförda med artikel 56 FEUF och artikel 36 i EES-avtalet, som föreskriver frihet att tillhandahålla tjänster, eller med artikel 63 FEUF och artikel 40 i EES-avtalet, om fri rörlighet för kapital. Skälet till detta är att de bestämmelserna gör en åtskillnad i behandling mellan belgiska uppdragsgivare beroende på om de använder sig av en professionell mellanhand som är eller inte är etablerad i Belgien.

12

Anton van Zantbeek har i detta avseende gjort gällande att om en uppdragsgivare med hemvist i Belgien anlitar en professionell mellanhand som inte är etablerad i denna medlemsstat, kommer uppdragsgivaren att behandlas som en professionell mellanhand, eftersom uppdragsgivaren är skyldig att deklarera och betala skatt för börstransaktioner och kan bli föremål för administrativa sanktioner som i stort sett är identiska med dem som belgiska professionella mellanhänder åläggs. Det skulle därför vara betydligt mer riskabelt, kostsamt och betungande i administrativt hänseende för en sådan uppdragsgivare med hemvist i Belgien att anlita en professionell mellanhand utan hemvist i Belgien, vilket är en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster och den fria rörligheten för kapital som inte kan motiveras av mål av allmänintresse.

13

Det belgiska ministerrådet har bestritt denna argumentation och preciserat att det skattesystem som följer av artiklarna 120 och 126/2 i avgifts- och skattelagen är tillämpligt utan åtskillnad på alla som tillhandahåller börstransaktioner, oavsett hemvist, men att det endast är professionella mellanhänder etablerade i Belgien som är skyldiga att ta ut skatt på börstransaktioner på de transaktioner som utförs. Situationen för en uppdragsgivare med hemvist i landet som anlitar en professionell mellanhand med hemvist i landet är således inte jämförbar med situationen för en och samma uppdragsgivare som använder sig av en professionell mellanhand utan hemvist i landet. I andra hand har ministerrådet anfört att den påstådda skillnaden i behandling grundar sig på ett objektivt kriterium, har ett legitimt syfte och inte är oproportionerlig.

14

Den hänskjutande domstolen har påpekat att den belgiska lagstiftaren har avsett att utvidga tillämpningsområdet för börstransaktionsskatten. När en uppdragsgivare med hemvist i Belgien vänder sig till en professionell mellanhand utan hemvist i landet, utförs nämligen transaktionen i allmänhet i utlandet, vilket innebär att skatten inte kan tas ut. Lagstiftaren har även konstaterat att det föreligger illojal konkurrens från vissa professionella mellanhänder utan hemvist i landet i förhållande till belgiska professionella mellanhänder, vilka tar ut denna skatt. Den hänskjutande domstolen har tillagt att artiklarna 120 och 126/2 i avgifts- och skattelagen kan leda till att friheten för personer med hemvist i Belgien att välja en professionell mellanhand för att utföra sina börstransaktioner begränsas, bland annat med tanke på det ansvar som uppdragsgivaren har om denne anlitar en professionell mellanhand utan hemvist i landet och deklarationen av skatten på börstransaktioner inte lämnas in eller inte lämnas in i tid.

15

Den hänskjutande domstolen har vidare preciserat att för att underlätta bevisföringen för att denna skatt har betalats, för att därmed befria uppdragsgivaren från skattskyldighet, kan professionella mellanhänder utan hemvist i landet låta godkänna ett ansvarigt ombud, med uppgift att för deras räkning fullgöra de deklarations- och administrativa skyldigheter som är knutna till betalningen. Dessa mellanhänder kan emellertid inte åläggas att utse en sådan representant. Om uppdragsgivaren utser ett ombud för att uppfylla sina skyldigheter avseende skatten på börstransaktioner, förblir uppdragsgivaren likväl ansvarig gentemot belgiska staten. Uppdragsgivaren kan visa att skatten är betald genom att uppvisa en förteckning i enlighet med artikel 127 i avgifts- och skattelagen, där bland annat värdet av den transaktion som ligger till grund för skatten anges, samt bevis på att skatten har betalats till mellanhanden, exempelvis genom ett kontoutdrag.

16

Under dessa omständigheter beslutade Grondwettelijk Hof (Författningsdomstolen) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

17

Domstolen påpekar inledningsvis att det framgår av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande att de nationella bestämmelser som ifrågasatts i det nationella målet, det vill säga artiklarna 120 andra stycket och 126/2 andra stycket i [avgifts- och skattelagen], har ändrat tillämpningsområdet för börstransaktionsskatten och kriterierna för skyldigheten att betala denna skatt. Enligt dessa bestämmelser ska för det första skatten förutom att tas ut på börstransaktioner som ingås eller genomförts i Belgien, om transaktionen genomförs med hjälp av en professionell mellanhand, även tas ut på transaktioner som ”anses ha ingåtts eller utförts” i Belgien, det vill säga transaktioner där en person med hemvist i Belgien lämnar en order till en professionell mellanhand utan hemvist i landet. När en professionell mellanhand är etablerad utomlands är det för det andra inte längre denne som är betalningsskyldig för börstransaktionsskatten för sin klient eller som har de deklarationsskyldigheter som följer därav, utan uppdragsgivaren själv.

18

Av detta följer att den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 56 och 63 FEUF samt artiklarna 36 och 40 i EES-avtalet ska tolkas så, att de utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat som inför en skatt på börstransaktioner som ingås eller utförs på order av en person med hemvist i denna medlemsstat genom en professionell mellanhand utan hemvist där och som medför att uppdragsgivaren är skyldig att betala skatten och deklarera inkomsten för denna skatt.

19

För att besvara dessa frågor konstaterar domstolen för det första att en sådan nationell lagstiftning kan påverka såväl friheten att tillhandahålla tjänster som den fria rörligheten för kapital.

20

När en nationell bestämmelse kan knytas till såväl friheten att tillhandahålla tjänster som den fria rörligheten för kapital ska domstolen i princip undersöka den aktuella bestämmelsen mot bakgrund av endast en av dessa två friheter om det visar sig att den ena av dem, under omständigheterna i det nationella målet, är helt underordnad den andra och kan anknytas till den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2006, Fidium Finanz, C‑452/04, EU:C:2006:631, punkt 34, dom av den 26 maj 2016. NN (L) International, C‑48/15, EU:C:2016:356, punkt 39, och dom av den 8 juni 2017, Van der Weegen m.fl., C‑580/15, EU:C:2017:429, punkt 25).

21

I det nationella målet tycks friheten att tillhandahålla tjänster vara överordnad den fria rörligheten för kapital. Även om en sådan skatt som börstransaktionsskatten kan påverka den fria rörligheten för kapital, med tanke på att den rör börstransaktioner, framgår det nämligen av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att den skatten endast tas ut om en professionell mellanhand ombesörjer i transaktionen. Den hänskjutande domstolen vill även få klarlagt vad som gäller för den inskränkning som kan följa av att uppdragsgivaren blir betalningsskyldig för denna skatt när denne anlitar en leverantör av finansiella förmedlingstjänster utan hemvist i landet, medan så inte är fallet när uppdragsgivaren vänder sig till en tjänsteleverantör med hemvist i landet. Den följden rör främst friheten att tillhandahålla tjänster, medan följderna för den fria rörligheten för kapital endast är en ofrånkomlig konsekvens av den eventuella inskränkningen av friheten att tillhandahålla tjänster.

22

Av detta följer att den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet ska prövas enbart mot bakgrund av artikel 56 FEUF och artikel 36 i EES-avtalet.

23

Vidare utgör artikel 56 FEUF enligt domstolens praxis hinder för varje inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster som är en följd av att tjänsteleverantören har hemvist i en annan medlemsstat än den där tjänsten tillhandahålls (dom av den 19 juni 2014, Strojírny Prostějov och ACO Industries Tábor, C‑53/13 och C‑80/13, EU:C:2014:2011, punkt 34, och dom av den 22 november 2018, Vorarlberger Landes- und Hypothekenbank, C‑625/17, EU:C:2018:939, punkt 28). Nationella åtgärder som förbjuder eller gör det svårare eller mindre attraktivt att utöva friheten att tillhandahålla tjänster utgör inskränkningar i nämnda frihet (dom av den 19 juni 2014, Strojírny Prostějov och ACO Industries Tábor, C‑53/13 och C‑80/13, EU:C:2014:2011, punkt 35, och dom av den 25 juli 2018, TTL, C‑553/16, EU:C:2018:604, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

24

Enligt domstolens fasta praxis ger artikel 56 FEUF inte bara rättigheter åt tjänsteleverantören, utan även åt tjänstemottagaren (dom av den 31 januari 1984, Luisi och Carbone, 286/82 och 26/83, EU:C:1984:35, punkt 10, dom av den 18 oktober 2012, X, C‑498/10, EU:C:2012:635, punkt 23, och dom av den 19 juni 2014, Strojírny Prostějov och ACO Industries Tábor, C‑53/13 och C‑80/13, EU:C:2014:2011, punkt 26).

25

I förevarande fall har Anton van Zantbeek gjort gällande att den nationella lagstiftningen i fråga i det nationella målet strider mot friheten att tillhandahålla tjänster, eftersom den innebär en omotiverad skillnad i behandling mellan uppdragsgivare med hemvist i Belgien beroende på om dessa anlitar en professionell mellanhand med hemvist i Belgien eller i utlandet för att genomföra börstransaktioner. Denna nationella lagstiftning medför att det för en uppdragsgivare med hemvist i landet blir mer riskabelt, kostsamt och betungande att anlita en mellanhand utan hemvist i landet och följaktligen mindre attraktivt.

26

Det ska i detta hänseende noteras att uppdragsgivare med hemvist i landet som, i egenskap av mottagare av finansiella förmedlingstjänster, beslutar att anlita en mellanhand med hemvist i landet för att utföra sina transaktioner befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för dem som föredrar att anlita en mellanhand utan hemvist i landet.

27

Även om den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet visserligen leder till att uppdragsgivare med hemvist i landet beskattas på samma sätt oberoende av var dessa mellanhänder är etablerade, får den även till följd att sådana uppdragsgivare som beslutar sig för att anlita en mellanhand utan hemvist i landet åläggs ytterligare ansvar och skyldigheter.

28

Det framgår nämligen av begäran om förhandsavgörande att uppdragsgivare med hemvist i landet i det sistnämnda fallet blir skyldiga att betala börstransaktionsskatten och att fullgöra de deklarationsskyldigheter som är knutna till nämnda skatt enligt artikel 126/2 i avgifts- och skattelagen. Om de däremot anlitar en mellanhand med hemvist i landet är det mellanhanden som ska fullgöra dessa skyldigheter och ta ut skatten vid källan. Uppdragsgivare med hemvist i landet som använder tjänster som tillhandahålls av en mellanhand utan hemvist i landet är bland annat skyldiga att själva deklarera skatten genom en förteckning som innehåller de uppgifter som avses i artikel 127 i avgifts- och skattelagen och att betala skatten inom två månader, vid äventyr av böter, såvida de inte visar att skatten redan har betalats av mellanhanden eller av dennes ansvariga ombud i Belgien.

29

En sådan nationell lagstiftning skapar således en åtskillnad i behandling mellan mottagare av finansiella förmedlingstjänster med hemvist i Belgien som kan avhålla dem från att anlita tjänsteleverantörer utan hemvist i landet, samtidigt som det blir svårare för de sistnämnda att tillhandahålla sina tjänster i denna medlemsstat. En sådan nationell lagstiftning utgör således en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster.

30

En sådan inskränkning kan dock enligt domstolens praxis vara motiverad av tvingande skäl av allmänintresse. För det krävs att tillämpningen av inskränkningen är ägnad att säkerställa uppnåendet av syftet i fråga och att denna tillämpning inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2006, N, C‑470/04, EU:C:2006:525, punkt 40, dom av den 13 juli 2016, Brisal och KBC Finance Ireland, C‑18/15, EU:C:2016:549, punkt 29, och dom av den 25 juli 2018, TTL, C‑553/16, EU:C:2018:604, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

31

Domstolen ska först pröva om den inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster som följer av den nationella lagstiftningen i fråga är grundad på tvingande skäl av allmänintresse.

32

I förevarande fall har den belgiska regeringen anfört att den nationella lagstiftningen syftar till att säkerställa en effektiv uppbörd av skatt och skattekontroller och att bekämpa skatteflykt.

33

Som domstolen redan har slagit fast, utgör behovet av att säkerställa en effektiv skatteuppbörd och behovet av att upprätthålla en effektiv skattekontroll tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, C‑553/16, EU:C:2018:604, punkterna 53 och 57 och där angiven rättspraxis). Skattekontroller är avsedda att bekämpa skatteundandragande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2012, SIAT, C‑318/10, EU:C:2012:415, punkt 44, och dom av den 26 februari 2019, X (mellanliggande bolag med hemvist i tredjeland), C‑135/17, EU:C:2019:136, punkt 74) och skatteflykt (se, bland annat, dom av den 19 juni 2014, Strojírny Prostějov och ACO Industries Tábor, C‑53/13 och C‑80/13, EU:C:2014:2011, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

34

Enligt de uppgifter som lämnats i begäran om förhandsavgörande och som bekräftats av det belgiska ministerrådet, framgår det av förarbetena till artiklarna 122 och 123 i ramlagen att dessa bestämmelser bland annat syftar till att undvika illojal konkurrens mellan professionella mellanhänder med respektive utan hemvist i landet, eftersom de förstnämnda är skyldiga att innehålla börstransaktionsskatt vid källan för klienternas räkning vid utförandet av börstransaktioner, i enlighet med avgifts- och skattelagen, medan de sistnämnda inte är skyldiga att innehålla skatten på de belgiska klienternas transaktioner, och säkerställer en effektiv skatteuppbörd och skattekontroll.

35

Dessa skäl, som i förevarande fall har ett nära samband, utgör tvingande skäl av allmänintresse i den mening som avses i domstolens praxis som det erinras om i punkt 33 ovan, och kan således motivera en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster.

36

Vad vidare gäller huruvida den lagstiftningen är lämplig för att nå de eftersträvade målen, ska det påpekas att skyldigheten för en uppdragsgivare som anlitar en mellanhand utan hemvist i landet att betala börstransaktionsskatt är ägnad att säkerställa att börstransaktionerna i fråga inte undgår skatten (se, analogt, dom av den 18 oktober 2012, X, C‑498/10, EU:C:2012:635, punkt 39 och där angiven rättspraxis), genom att göra skattekontrollerna effektivare och genom att göra det svårare att undandra sig denna skatt, som belastar uppdragsgivaren.

37

Av detta följer att denna nationella lagstiftning är ägnad att uppnå de mål som eftersträvas med den.

38

Vad gäller frågan huruvida den nationella lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål, konstaterar domstolen inledningsvis, såsom Europeiska kommissionen har påpekat, att de upplysningar som är nödvändiga för att fastställa och kontrollera en sådan skatt som börstransaktionsskatten, som avser alla börstransaktioner, inte kan erhållas enbart genom administrativt samarbete eller genom automatiskt och obligatoriskt informationsutbyte på skatteområdet, vilka särskilt föreskrivs i rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning och om upphävande av direktiv 77/799/EEG (EUT L 64, 2011, s. 1), i dess lydelse enligt rådets direktiv 2014/107/EU av den 9 december 2014 om ändring av direktiv 2011/16/EU vad gäller obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i fråga om beskattning (EUT L 359, 2014, s. 1).

39

Det framgår dessutom av begäran om förhandsavgörande att den nationella lagstiftningen i fråga, även om den leder till att den belgiska uppdragsgivaren blir skyldig att betala börstransaktionsskatt när den professionella mellanhanden är etablerad utomlands, emellertid begränsar den börda som följer av denna skattskyldighet till vad som är nödvändigt för att uppnå de eftersträvade målen.

40

Enligt artikel 126/2 i avgifts- och skattelagen är uppdragsgivaren befriad från skyldigheten att betala denna skatt och från de deklarationsskyldigheter som är knutna till skatten, om denne visar att skatten redan har erlagts. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att det räcker att uppdragsgivaren ger in en sådan förteckning som avses i artikel 127 i avgifts- och skattelagen, där namnet på den professionella mellanhanden utan hemvist i landet anges, jämte transaktionens art och värde samt skattebeloppet, med exempelvis ett kontoutdrag bifogat som styrker att skatten har betalats.

41

Det framgår för övrigt att en uppdragsgivare med hemvist i landet kan komma överens med en mellanhand utan hemvist i landet som denne anlitar om att mellanhanden ska åta sig att tillhandahålla uppdragsgivaren ett kontoutdrag för de transaktioner som visar att börstransaktionsskatten har betalats, som mellanhänder etablerade i Belgien är skyldiga att göra. Den hänskjutande domstolen har även påpekat att en professionell mellanhand utan hemvist i landet har möjlighet att utse ett ombud för att fullgöra dessa formaliteter.

42

Det framgår också av begäran om förhandsavgörande att den belgiska lagstiftaren, genom att införa artikel 126/3 i avgifts- och skattelagen, även har försökt att förenkla bevisupptagningen avseende betalning av börstransaktionsskatten. Den bestämmelsen gör det möjligt för mellanhänder utan hemvist i Belgien att låta godkänna ett ombud med hemvist där för att för deras räkning fullgöra deklarationsskyldigheten avseende denna skatt och som då blir ansvarig för detta. Denna möjlighet kan bland annat kompensera för svårigheten att fylla i den förteckning som avses i artikel 127 i avgifts- och skattelagen på ett språk som inte är den professionella mellanhandens.

43

Under dessa omständigheter begränsar en sådan valmöjlighet – till förmån för såväl uppdragsgivare med hemvist i landet som professionella mellanhänder utan hemvist i landet, som gör det möjligt för dem att bland dessa alternativ välja den lösning som de anser vara minst ingripande – den inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster som följer av den nationella lagstiftningen i fråga till vad som är nödvändigt för att uppnå de mål som eftersträvas med den. Den lagstiftningen, som således underlättar såväl deklarationsskyldigheterna avseende börstransaktionsskatten som själva betalningen av skatten för uppdragsgivare och professionella mellanhänder, tycks således inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå lagstiftningens syften.

44

När det gäller artikel 36 i EES-avtalet, påpekar domstolen att denna bestämmelse motsvarar artikel 56 FEUF, och de överväganden avseende sistnämnda artikel som gjorts i punkterna 23–43 ovan gäller därför även med avseende på nämnda artikel 36.

45

Den första och den andra frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 56 FEUF och artikel 36 i EES-avtalet ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat som inför en skatt på börstransaktioner vilka ingås eller utförs på order av en person med hemvist i denna medlemsstat genom en professionell mellanhand utan hemvist där och som medför en inskränkning i friheten att tillhandahålla de tjänster som tillhandahålls av sådana professionella mellanhänder, förutsatt att den lagstiftningen underlättar såväl deklarationsskyldigheterna avseende börstransaktionsskatten som själva betalningen av skatten för uppdragsgivare och professionella mellanhänder, på ett sådant sätt att denna inskränkning inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå lagstiftningens syften.

46

Med hänsyn till svaret på de två första frågorna, saknas det anledning att besvara den tredje frågan.

47

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:

Artikel 56 FEUF och artikel 36 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat som inför en skatt på börstransaktioner som ingås eller utförs på order av en person med hemvist i denna medlemsstat genom en professionell mellanhand utan hemvist där och som medför en inskränkning i friheten att tillhandahålla de tjänster som tillhandahålls av sådana professionella mellanhänder, förutsatt att den lagstiftningen underlättar såväl deklarationsskyldigheterna avseende börstransaktionsskatten som själva betalningen av skatten för uppdragsgivare och professionella mellanhänder, på ett sådant sätt att denna inskränkning inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå lagstiftningens syften.