Mål C‑717/18

(begäran om förhandsavgörande framställd av Hof van beroep te Gent)

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 3 mars 2020

”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2002/584/RIF – Europeisk arresteringsorder – Artikel 2.2 – Verkställighet av en europeisk arresteringsorder – Ingen kontroll av dubbel straffbarhet – Villkor – Brott i den utfärdande medlemsstaten som kan leda till fängelse i minst tre år – Ändring av straffrättslig lagstiftning i den utfärdande medlemsstaten som skett mellan den tidpunkt när brottet begicks och tidpunkten för utfärdande av den europeiska arresteringsordern – Vilken version av lagen som ska beaktas för att fastställa att brottet kan leda till fängelse i minst tre år”

Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Medlemsstaternas genomförande – Ingen kontroll av dubbel straffbarhet för brottet – Villkor – Brott som i den utfärdande medlemstaten straffas med fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år – Fastställande av den verkställande rättsliga myndigheten – Beaktande av den version av den utfärdande medlemsstatens lagstiftning som är tillämplig vid tidpunkten för den berörda gärningen

(Rådets rambeslut 2002/584, artiklarna 2 och 8 samt bilagan)

(se punkterna 22–25, 28–31, 36–38 och 43 samt domslutet)

Resumé

För att fastställa om en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot en person som i Spanien har dömts för brottet förhärligande av terrorism och förnedring av offer för terrorism får verkställas utan kontroll av om detta brott även är straffbart i Belgien ska belgiska domstolar beakta det straff som föreskrivs i spansk lagstiftning vid tidpunkten för brottet.

I domen X (Europeisk arresteringsorder – Dubbel straffbarhet) (C‑717/18) som meddelades den 3 mars 2020 fann domstolen (stora avdelningen) att artikel 2.2 i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder ( 1 ) (nedan kallat rambeslutet) att den verkställande rättsliga myndigheten – för att fastställa om det högsta straffet ett brott för vilket en europeisk arresteringsorder har utfärdats i den utfärdande medlemsstaten är fängelse eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år, såsom brottet definieras enligt lagstiftningen i denna medlemsstat – ska beakta den version av lagstiftningen i nämnda medlemsstat som var tillämplig vid tidpunkten för gärningarna i det mål i vilket den europeiska arresteringsordern utfärdades och inte den version som var tillämplig vid tidpunkten för utfärdande av arresteringsordern. Denna prövning är nödvändig, då verkställighet av europeiska arresteringsorder, enligt denna bestämmelse, som har utfärdats för vissa brott som kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år inte blir föremål för kontroll av att det föreligger dubbel straffbarhet för brottet, det vill säga villkoret att gärningarna även är straffbara i den verkställande medlemsstatens lagstiftning.

År 2017 dömde Audiencia Nacional (Centrala domstolen, Spanien) X för bland annat brott som begåtts år 2012 och år 2013, och som bestod i förhärligande av terrorism och förnedring av offer för terrorism enligt artikel 578 i den spanska strafflagen i den version som var tillämplig vid tidpunkten för dessa gärningar. Samma domstol dömde även ut det högsta föreskrivna fängelsestraff på två år som föreskrevs i denna version av den spanska straffrättsliga bestämmelsen. Denna bestämmelse ändrades emellertid år 2015, varefter det föreskrivs ett fängelsestraff på högst tre år.

Eftersom X hade lämnat Spanien för Belgien, utfärdade Audiencia Nacional (Centrala domstolen) år 2018 en europeisk arresteringsorder mot honom för brottet ”terrorism”, vilket anges i förteckningen över brott för vilka det inte ska kontrolleras att det föreligger dubbel straffbarhet för brottet. Hof van beroep te Gent (Appellationsdomstolen i Gent, Belgien), till vilken ett överklagande ingetts i verkställighetsförfarandet avseende denna arresteringsorder, beslutade att begära förhandsavgörande hos domstolen, eftersom denna domstol hyste tvivel om vilken version av artikel 578 i den spanska strafflagen som ska beaktas (den version som var tillämplig vid tidpunkterna för gärningarna i det nationella målet eller den version som var tillämplig vid tidpunkten för utfärdande av den europeiska arresteringsordern) för att fastställa om villkoret om ett fängelsstraff på minst tre år var uppfyllt i förevarande fall.

Domstolen erinrande först om att ordalydelsen i artikel 2.2 i rambeslutet inte preciserar vilken version av lagstiftningen i den utfärdande medlemstaten som ska beaktas när denna lagstiftning har ändrats mellan tidpunkten för de berörda gärningarna och tidpunkten för utfärdande, eller till och med verkställighet, av den europeiska arresteringsordern. Mer specifikt kan man inte av den omständigheten att presens indikativ används i denna bestämmelse dra slutsatsen att den version som ska beaktas är den som var gällande vid tidpunkten för utfärdande av nämnda arresteringsorder.

Vad vidare beträffar det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår, noterade domstolen att artikel 2.1 i rambeslutet bland annat föreskriver att en europeisk arresteringsorder får utfärdas för utdömda straff på minst fyra månader. Denna minimigräns avser endast det straff som i det konkreta fallet har dömts ut i den fällande domen i enlighet med den lagstiftning i den utfärdande medlemsstaten som var tillämplig på de gärningar som lett fram till denna dom och inte det straff som hade kunnat utdömas enligt den version av denna medlemsstats lagstiftning som var tillämplig vid tidpunkten för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern. Det kan inte förhålla sig annorlunda vad beträffar verkställighet av en europeisk arresteringsorder med tillämpning av artikel 2.2 i rambeslutet. En tolkning som innebär att den verkställande rättsliga myndigheten ska beakta den lagstiftning i den utfärdande medlemsstaten som var tillämplig vid en annan tidpunkt, när denna myndighet prövar om den europeiska arresteringsordern får bifallas enligt artikel 2.1 i rambeslutet eller om ordern ska verkställas utan kontroll av om det föreligger dubbel straffbarhet för gärningen enligt artikel 2.2 i rambeslutet, skulle nämligen äventyra en enhetlig tillämpning av dessa båda bestämmelser.

En tolkning som innebär att det den version av den utfärdande medlemsstatens lagstiftning som ska beaktas är den som är tillämplig på de berörda gärningarna stöds vidare av artikel 8 i rambeslutet. Denna bestämmelse föreskriver bland annat att den europeiska arresteringsordern ska innehålla uppgifter om det straff som dömts ut eller den straffskala för brottet som föreskrivs i den utfärdande medlemsstatens lagstiftning. Dessa uppgifter ska lämnas i enlighet med formuläret i bilagan till rambeslutet. Det framgår av formuläret att de uppgifter om det straff som ”dömts ut” att detta straff är det som, beroende på det enskilda fallet, kan dömas ut eller faktiskt har dömts ut i den fällande domen och således det straff som följer av den version av lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten som är tillämplig på den berörda gärningen.

Domstolen har även erinrat om att denna tolkning av artikel 2.2 i rambeslutet underbyggs av syftet med denna bestämmelse som är att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet genom att införa ett nytt, förenklat och mer effektivt förfarande för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott. Den verkställande rättsliga myndigheten ska nämligen kunna ta fasta på uppgifter om straffets längd i den europeiska arresteringsordern. Att kräva att denna myndighet ska pröva om den utfärdande medlemsstatens lagstiftning som är tillämplig på de berörda gärningarna har ändrats efter att dessa gärningar begicks skulle dels strida mot syftet med rambeslutet och dels vara oförenligt med rättsäkerhetsprincipen, då det skulle vara svårt för denna myndighet att identifiera de olika eventuellt relevanta versionerna av denna lagstiftning.

Domstolen har slutligen påpekat att den omständigheten att det aktuella brottet inte kan föranleda överlämnande utan kontroll av om det föreligger dubbel straffbarhet med tillämpning enligt 2.2 i rambeslutet således inte innebär att verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska avslås. Det ankommer nämligen på den verkställande rättsliga myndigheten att pröva om det föreligger dubbel straffbarhet enligt artikel 2.4 i rambeslutet med avseende på detta brott.

( 1 ) Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1).