Förenade målen C‑477/18 och C‑478/18
Exportslachterij J. Gosschalk en Zn. BV m.fl.
mot
Minister van Landbouw, Natuur en Voedselkwaliteit
(begäran om förhandsavgörande från College van Beroep voor het bedrijfsleven)
Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 19 december 2019
”Begäran om förhandsavgörande – Förordning (EG) nr 882/2004 – Artikel 27.1 och 27.4 – Bilaga VI punkterna 1 och 2 – Offentlig kontroll av djurfoder och livsmedel – Finansiering – Avgifter som ska betalas för de offentliga kontrollerna – Beräkning – Begreppet ’personal som medverkar i offentliga kontroller’ – Inkludering av administrativ personal och stödpersonal – Möjlighet att fakturera varje 15-minutersperiod av offentlig kontroll som begärts av slakteriet men inte utförts – Villkor”
Tillnärmning av lagstiftning – Offentlig kontroll av djurfoder och livsmedel – Finansiering – Avgifter som ska betalas för de offentliga kontrollerna – Beräkning – Beaktande av löner och kostnader för administrativ personal och stödpersonal – Omfattas – Villkor
(Europaparlamentets och rådets förordningar nr 854/2004, artikel 4.1, och nr 882/2004, artiklarna 2 led 8, 3.1, 4.2 a, 8.3 a, 27.1 och 27.4 samt bilaga VI punkterna 1 och 2)
(se punkterna 57, 60–62, 65–67 och 70 samt punkt 1 i domslutet)
Tillnärmning av lagstiftning – Offentlig kontroll av djurfoder och livsmedel – Finansiering – Avgifter som ska betalas för de offentliga kontrollerna – Beräkning – Fakturering av avgifter för tid för offentliga kontroller som slakterierna har begärt men som inte utnyttjats – Tillåtet – Villkor – Offentliga kontroller utförs av tillfälligt anlitade veterinärer – Av betydelse
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 882/2004, artikel 27.1 och 27.4 a samt bilaga VI)
(se punkterna 77, 81, 83, 86–88 samt punkterna 2 och 3 i domslutet)
Tillnärmning av lagstiftning – Offentlig kontroll av djurfoder och livsmedel – Finansiering – Avgifter som ska betalas för de offentliga kontrollerna – Tillämpning av genomsnittstariffer för offentlig kontroll som utförs av tillfälligt anlitade veterinärer – Tillåtet – Villkor
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 882/2004, artikel 27.4 a och b)
(se punkterna 93 och 94 samt punkt 4 i domslutet)
Tillnärmning av lagstiftning – Offentlig kontroll av djurfoder och livsmedel – Finansiering – Avgifter som ska betala för de offentliga kontrollerna – Beräkning – Beaktande av avsättningskostnader för ett privat bolag som tillhandahåller den behöriga myndigheten officiella assistenter – Omfattas inte
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 882/2004, artikel 27.4 a)
(se punkt 101 samt punkt 5 i domslutet)
Resumé
Den avgift som ska betalas av ett slakteri för en offentlig veterinärkontroll får omfatta vissa kostnader för den behöriga myndighetens administrativa personal och för den kontrolltid som begärts men inte faktiskt utnyttjats
I domen Exportslachterij J. Gosschalk m.fl. (C‑477/18 och C‑478/18), som meddelades den 19 december 2019, hade domstolen tillfälle att utveckla sin praxis avseende avgifter som slakterier betalar för offentliga veterinärkontroller som utförs av behöriga myndigheter. Som svar på en fråga om tolkningen av förordning nr 882/2004 ( 1 ) fann domstolen att myndigheterna har rätt att på slakterierna övervältra sina löne- och andra personalkostnader för personal som inte konkret utför kontrollerna, i proportion till den tid som denna administrativa personal objektivt behöver för uppgifter som är oupplösligt förbundna med genomförandet av de offentliga kontrollerna. Den fann vidare att myndigheterna under vissa villkor får fakturera avgifter för kontrolltid som slakterierna begärt av behörig myndighet men som inte faktiskt har utförts, även om dessa kontroller skulle ha utförts av tillfälligt anlitade veterinärer som för sin del inte får betalt för icke utförda kontroller.
I målet vid den nationella domstolen bestred flera nederländska slakterier fakturor från de nederländska myndigheterna för veterinära inspektioner vid företagens anläggningar. Sådana inspektioner utförs av veterinärer och assistenter som arbetar för den behöriga myndigheten eller av tillfälligt anlitade assistenter från ett privat bolag. I praktiken ger slakteriet in en begäran till myndigheten och anger hur många kontrollanter som behövs och hur lång tid som behövs för att utföra kontrollen. Om inspektionen blir klar tidigare än beräknat, måste slakteriet likväl betala för den tid som begärts men inte utnyttjats.
Enligt slakterierna skulle de inte faktureras för tid som inte utnyttjats, och löner och andra kostnader för myndighetens administrativa personal och stödpersonal skulle inte räknas in i de avgifter som tas ut. Slakterierna ifrågasatte även de tariffer som tillämpas för arbete med tillfälligt anlitade veterinärer, som myndigheten avlönar annorlunda. Slutligen hyste den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida kostnaderna för att upprätta en avsättning för det privata bolag som tillhandahåller assistenter kan beaktas i avgifterna, en avsättning avsedd att betala personalen vid en hälsokris för att kunna återuppta arbetet efter att krisen är avslutad.
Merparten av dessa frågor rörde den nederländska lagstiftningens förenlighet med kravet i förordning nr 882/2004 att avgifter endast får tas ut för att finansiera kostnader som den behöriga myndigheten faktiskt har med anledning av den offentliga kontrollen. ( 2 ) Domstolen erinrade i detta sammanhang om att kravet på en effektiv offentlig kontroll utgör ett centralt intresse för unionslagstiftaren. Mot bakgrund av detta krav på effektivitet påpekade den att även den administrativa personalen och stödpersonalen bidrar till kontrollernas effektivitet. De avlastar nämligen veterinärerna ansvaret för att organisera den logistik som krävs för inspektionsarbetet och bidrar till kartläggningen av kontrollen. Löner och andra kostnader för denna personal kan således beaktas vid beräkningen av avgifterna, med bara i proportion till den arbetstid som krävs för uppgifter som är oupplösligt förbundna med genomförandet av de offentliga kontrollerna.
Domstolen slog vidare fast att det är tillåtet att fakturera för kontrolltid som inte faktiskt har utnyttjats det skulle kunna påverka kontrollsystemets effektivitet om sådana avgifter inte togs ut. Slakterierna måste dock ha möjlighet att informera den behöriga myndigheten om sin avsikt att förkorta tiden för en kontroll jämfört med som ursprungligen begärts, om detta framförs inom en rimlig tidsfrist som myndighet har angett.
Domstolen tillade att för att kontrolltid som inte utnyttjats ska få faktureras gäller ytterligare villkor om inspektionen utförs av tillfälligt anlitade veterinärer, som inte får betalt för kontrolltid som inte utförs. I det fallet kan myndigheten på sin höjd fakturera ett belopp motsvarande avgiften med avdrag för lönekostnaderna för de tillfälligt anlitade veterinärerna. Det på detta sätt beräknade restbeloppet måste dessutom faktiskt svara mot allmänna kostnader som anges i förordningen.
Vad gäller möjligheterna att allmänt beakta lönerna för tillfälligt anlitade veterinärer, vilka har lägre lön än veterinärer anställda vid den behöriga myndigheten, preciserade domstolen att schablonavgifter, som i princip är tillåtna enligt förordning nr 882/2004, också kan tillämpas när tillfälligt anlitade veterinärer utför kontrollen. Dessa avgifter får emellertid generellt inte överstiga myndighetens kostnader. Om den konstaterar att den har gjort en vinst under en bestämd period, ska den således sänka schablonavgifterna för påföljande period.
Slutligen fann domstolen att det inte var möjligt att vid beräkningen av avgifterna beakta avsättningskostnader för ett privat bolag som myndigheten använder sig av för att rekrytera assistenter. Avgifter kan endast tas ut för att täcka de faktiska kostnaderna för att utföra kontroller av företag inom livsmedelssektorn.
( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd (EUT L 165, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 191, 2004, s. 1).
( 2 ) Artikel 27.1 och 27.4 a i förordning nr 882/2004.