Mål C‑393/18 PPU

UD

mot

XB

(begäran om förhandsavgörande från High Court of Justice (England and Wales), Family Division)

”Begäran om förhandsavgörande – Brådskande mål om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EG) nr 2201/2003 – Artikel 8.1 – Behörighet i fråga om föräldraansvar – Begreppet ’barnets hemvist’ – Krav på fysisk närvaro – Kvarhållande av modern och barnet i ett tredjeland mot moderns vilja – Kränkning av moderns och barnets grundläggande rättigheter”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 17 oktober 2018

  1. Begäran om förhandsavgörande – Brådskande mål om förhandsavgörande – Villkor – Barn av ringa ålder – Barnets utveckling riskerar att skadas på ett oåterkalleligt sätt – Risk för negativa konsekvenser för barnets integration i sin nya sociala miljö och familjemiljö

    (Domstolens rättegångsregler, artikel 107)

  2. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Fråga om tolkningen av behörighetsreglerna i artikel 8 i förordning 2201/2003 – Fråga som avser tvister som rör förhållandet mellan domstolar i en enda medlemsstat och domstolar i ett tredjeland – Omfattas

    (Artikel 267 FEUF; rådets förordning nr 2201/2003, artikel 8.1)

  3. Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003 – Begreppet barnets hemvist – Barn som aldrig har befunnit sig fysiskt i medlemsstaten – Hemvist i denna medlemsstat saknas – Modern har av fadern tvingas föda i ett tredjeland – Kvarhållande av modern och barnet i ett tredjeland mot moderns vilja – Kränkning av moderns och barnets grundläggande rättigheter – Saknar betydelse

    (Rådets förordning nr 2201/2003, artikel 8. 1)

  1.  Se domen.

    (se punkterna 26 och 27)

  2.  Se domen.

    (se punkterna 31–42)

  3.  Artikel 8.1 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 ska tolkas så, att ett barn fysiskt måste ha befunnit sig i en medlemsstat för att kunna anses ha hemvist i den medlemsstaten i den bestämmelsens mening. Sådana omständigheter som de som är i fråga i det nationella målet – det vill säga det tvång som fadern utövade gentemot modern med följden att modern födde deras barn i ett tredjeland och är bosatt där tillsammans med barnet sedan barnets födelse, och kränkningen av moderns eller barnets grundläggande rättigheter – har, även om dessa omständigheter styrks, inte någon inverkan i detta avseende.

    I detta avseende framgår det av skäl 12 i förordning nr 2201/2003 att denna förordning har utformats med målet att ta hänsyn till barnets bästa och att närhetskriteriet därför ges företräde. Lagstiftaren har nämligen funnit att den domstol som geografiskt befinner sig närmast barnets hemvist är bäst lämpad att bedöma vilka åtgärder som är bäst för barnet.

    Artikel 8 i förordning nr 2201/2003 fullföljer detta syfte genom att föreskriva en allmän behörighet i fråga om föräldraansvar till förmån för domstolarna i den medlemsstat där barnet har sin hemvist (dom av den 15 februari 2017, W och V, C‑499/15, EU:C:2017:118, punkt 52).

    Den vikt som unionslagstiftaren fäster vid geografisk närhet för att fastställa vilken domstol som är behörig i fråga om föräldraansvar framgår även av artikel 13.1 i förordning nr 2201/2003, där det anges att behörigheten för en domstol i en medlemsstat ska fastställas enbart på grundval av barnets närvaro just i de fall där det inte har kunnat anses att barnet har ”hemvist” i någon av medlemsstaterna i den mening som avses i artikel 8.1 i förordningen och när denna behörighet inte kan fastställas på grundval av artikel 12.

    Domstolen har således slagit fast att det åtminstone krävs att barnet någon gång har befunnit sig fysiskt i en viss medlemsstat för att det ska kunna anses ha hemvist där (dom av den 15 februari 2017, W och V, C‑499/15, EU:C:2017:118, punkt 61).

    Det följer av övervägandena i punkterna 45–52 i förevarande dom att en fysisk närvaro i den medlemsstat där barnet påstås vara integrerat är en nödvändig förutsättning för att en bedömning ska kunna göras av om denna närvaro är stabil, och att barnet således inte kan anses ha ”hemvist” – i den mening som avses i förordning nr 2201/2003 – i en medlemsstat där barnet aldrig har befunnit sig. Denna tolkning stöds av den plats som artikel 8.1 i förordning nr 2201/2003 intar bland förordningens behörighetsregler i fråga om föräldraansvar.

    (se punkterna 48, 49, 51–54 och 70 samt domslutet)