Mål C‑386/18

Coöperatieve Producentenorganisatie en Beheersgroep Texel UA

mot

Minister van Landbouw, Natuur en Voedselkwaliteit

(begäran om förhandsavgörande från College van Beroep voor het bedrijfsleven)

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 19 december 2019

”Begäran om förhandsavgörande – Gemensamma fiskeripolitiken – Förordningarna (EU) nr 1303/2013, 1379/2013 och 508/2014 – Fiskeri- och vattenbruksproducentorganisationer – Produktions- och saluföringsplaner – Ekonomiskt stöd för utarbetande och genomförande av dessa planer – Villkor för att utgifter ska vara stödberättigande – Medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning – Avsaknad i nationell rätt av en möjlighet att inge en stödansökan”

Fiske – Gemensamma fiskeripolitiken – Fiskeri- och vattenbruksproducentorganisationer – Produktions- och saluföringsplan – Ekonomiskt stöd för utarbetande och genomförande av denna plan – Villkor för att utgifter ska vara stödberättigande – Medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Avsaknad i nationell rätt av en möjlighet att inge en stödansökan – Otillåtlighet

(Europaparlamentets och rådets direktiv nr 1303/2013, artiklarna 4.4 och 65.1, och nr 508/2014, artikel 66.1, 66.2 och 66.3)

(se punkterna 53–55, 58 och 59 samt punkt 1 i domslutet)
Fiske – Gemensamma fiskeripolitiken – Fiskeri- och vattenbruksproducentorganisationer – Produktions- och saluföringsplan – Ekonomiskt stöd för utarbetande och genomförande av denna plan – Ovillkorlig rätt till stöd – Föreligger inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv nr 508/2014, artiklarna 66.1, 66.2 och 66.3)

(se punkterna 61–65 och 67 samt punkt 2 i domslutet)
Fiske – Gemensamma fiskeripolitiken – Fiskeri- och vattenbruksproducentorganisationer – Produktions- och saluföringsplan – Ekonomiskt stöd för utarbetande och genomförande av denna plan – Villkor för att utgifter ska vara stödberättigande – Beviljande av stöd för en ansökan som ingetts efter det att en sådan plan utarbetats och genomförts – Tillåtlighet

(Europaparlamentets och rådets direktiv nr 1303/2013, artiklarna 2 och 65.6, nr 1379/2013, artikel 28, och nr 508/2014, artikel 66.1 och 66.2)

(se punkterna 70–73 samt punkt 3 i domslutet)

Resumé

En medlemsstat kan inte avslå en ansökan om stöd från en fiskeriproducentorganisation med motiveringen att denna stat, vid den tidpunkt då organisationen ingav sin ansökan, ännu inte hade föreskrivit någon möjlighet att behandla en sådan ansökan

I domen i målet Coöperatieve Producentenorganisatie en Beheersgroep Texel (C‑386/18), som meddelades den 19 december 2019, preciserade domstolen de skyldigheter som medlemsstaterna har när en fiskeriproducentorganisation (nedan kallad producentorganisation) har ingett en ansökan om stöd från Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF), och detta har skett innan medlemsstaten har föreskrivit en möjlighet att behandla en sådan ansökan men efter att organisationen utarbetat och genomfört sin produktions- och saluföringsplan.

I det aktuella fallet hade PO Texel, som är en producentorganisation, den 19 maj 2015 ingett en stödansökan till de behöriga nederländska myndigheterna, i syfte att förklaras berättigad till ekonomiskt stöd från EHFF för sina utgifter för att utarbeta och genomföra sin produktions- och saluföringsplan för år 2014. Kommissionen hade den 25 februari 2015 godkänt det operativa programmet för perioden från den 1 januari 2014 till den 31 december 2020, vilket ingetts av Konungariket Nederländerna, men det var först den 25 augusti 2016 som denna stat föreskrev en möjlighet att lämna in en stödansökan. PO Texels ansökan avslogs därför, med motiveringen att Konungariket Nederländerna, vid den tidpunkt då stödansökan ingavs, ännu inte hade föreskrivit någon möjlighet att inkomma med en sådan ansökan och PO Texel dessutom redan hade genomfört sin plan när organisationen ingav nämnda ansökan. När Appellationsdomstolen för förvaltningsrättsliga mål av ekonomisk art (Nederländerna) hade att avgöra denna tvist valde den att ställa tolkningsfrågor till EU-domstolen rörande vilka skyldigheter som åvilar medlemsstaterna i samband med en sådan stödansökan.

EU-domstolen framhöll för det första att det är nödvändigt att tillhandahålla producentorganisationerna nödvändigt ekonomiskt stöd, så att de kan spela en mer betydelsefull roll i att förverkliga de mål som eftersträvas med den senaste reformen av den gemensamma fiskeripolitiken, vilken trädde i kraft den 1 januari 2014. ( 1 ) Domstolen angav därefter att unionslagstiftaren, genom att i tvingande ordalag, i artikel 66.1 i förordning nr 508/2014 ( 2 ) (nedan kallad EHFF-förordningen), ange att EHFF ”ska bevilja stöd” för utarbetande och genomförande av produktions- och saluföringsplaner, har avsett att införa en skyldighet för medlemsstaterna att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att producentorganisationerna kan komma i åtnjutande av stöd från EHFF för att utarbeta och genomföra sådana planer. För att uppfylla denna skyldighet är medlemsstaterna skyldiga att i sin interna rättsordning föreskriva en möjlighet för producentorganisationerna att lämna in sina ansökningar om EHFF-stöd. De är vidare skyldiga att anta tillämpningsbestämmelser vad gäller stödberättigande utgifter, och särskilt fastställa kriterier för från och med när dessa utgifter ska anses stödberättigande och metoden för att beräkna det belopp som ska beviljas var och en av dessa organisationer.

Med hänsyn till att Konungariket Nederländerna först den 25 augusti 2016 föreskrivit en sådan möjlighet i sin interna rättsordning, förklarade domstolen att den passivitet som de nederländska myndigheterna uppvisat inte kan anses ingå i det utrymme för skönsmässig bedömning som tillerkänns medlemsstaterna när det gäller genomförandet av deras respektive operativa program. Domstolen slog följaktligen fast att artikel 66.1 i EHFF-förordningen ska tolkas så, att den utgör hinder för att en medlemsstat avslår en ansökan från en producentorganisation om stöd för de utgifter organisationen haft för att utarbeta och genomföra en produktions- och saluföringsplan, med motiveringen att denna stat, vid den tidpunkt då organisationen ingav sin ansökan, ännu inte hade föreskrivit någon möjlighet i den nationella rättsordningen att behandla en sådan ansökan.

Vad för det andra gäller frågan huruvida artikel 66.1 i EHFF-förordningen i förhållande till producentorganisationerna skapar en direkt rätt till ekonomiskt stöd, erinrade domstolen om att en bestämmelse i en unionsförordning endast kan ge upphov till rättigheter som enskilda kan göra gällande vid domstol om den är klar, precis och ovillkorlig. Med hänsyn till den villkorliga karaktären av artikel 66 i EHFF-förordningen ska denna bestämmelse emellertid tolkas så, att den inte ger upphov till en direkt rätt till ekonomiskt stöd från EHFF.

Vad för det tredje gäller tolkningen av artikel 65.6 i förordning nr 1303/2013 ( 3 ) (nedan kallad förordningen om den gemensamma strategiska ramen), i vilken det föreskrivs att det inte är möjligt att beviljas ekonomiskt stöd när en insats fullt ut genomförts innan ansökan om stöd inlämnats till den förvaltande myndigheten, förklarade domstolen att utarbetandet av produktions- och saluföringsplaner inte betraktas som en serie isolerade åtgärder som genomförs separat, utan som en enda fortlöpande verksamhet med löpande operationella kostnader. Utarbetandet och genomförandet av en sådan plan kan följaktligen inte anses ”fullt ut genomförts” före slutet av programperioden, vilket inträffar den 31 december 2020. Domstolen slog följaktligen fast att artikel 65.6 i förordningen om den gemensamma strategiska ramen ska tolkas så, att den inte utgör hinder mot att det beviljas EHFF-stöd för utarbetande och genomförande av en produktions- och saluföringsplan när stödansökan ingetts efter det att en sådan plan har utarbetats och genomförts.

( 1 ) Unionslagstiftaren har framhållit detta behov i skäl 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1184/2006 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 104/2000 (EUT L 354, 2013, s. 1)

( 2 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 508/2014 av den 15 maj 2014 om Europeiska havs- och fiskerifonden och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2328/2003, (EG) nr 861/2006, (EG) nr 1198/2006 och (EG) nr 791/2007 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1255/2011 (EUT L 149, 2014, s. 1)

( 3 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 av den 17 december 2013 om fastställande av gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden, om fastställande av allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden och Europeiska havs- och fiskerifonden samt om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1083/2006 (EUT L 347, 2013, s. 320)