–

Azienda Agricola Barausse Antonio e Gabriele - Società semplice, genom M. Aldegheri och E. Ermondi, avvocati,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av P. Gentili, avvocato dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom X. A. Lewis, D. Bianchi och F. Moro, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2.1 i rådets förordning (EEG) nr 3950/92 av den 28 december 1992 om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 405, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 47, s. 159), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1256/1999 av den 17 maj 1999 (EGT L 160, 1999, s. 73) (nedan kallad förordning nr 3950/92).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Azienda Agricola Barausse Antonio e Gabriele – Società semplice och Agenzia per le Erogazioni in Agricoltura (AGEA) (Verket för jordbruksstöd, Italien). Målet rör den nationella kompensationsordningen för mjölkkvoter, för regleringsperioden 1 april 2000–31 mars 2001 för mjölk och mjölkprodukter.

3

Det första, det tredje, det sjätte och det sjunde skälet i förordning nr 3950/92 har följande lydelse:

”Genom rådets förordning (EEG) nr 856/84 av den 31 mars 1984 om ändring av förordning (EEG) nr 804/68 om den gemensamma organisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter [(EGT L 90, 1984, s. 10; svensk specialutgåva, område 3, volym 17, s. 95)], infördes ett tilläggsavgiftssystem från och med den 2 april 1984 inom den nämnda sektorn. Syftet med detta system, som infördes för en nioårsperiod och som upphör att gälla den 31 mars 1993, var att minska obalansen mellan tillgång och efterfrågan på marknaden för mjölk och mjölkprodukter och de därmed sammanhängande strukturella överskotten. För att uppnå en bättre balans på marknaden, kommer systemet att behövas även i framtiden. Det bör därför tillämpas i ytterligare sju på varandra följande tolvmånadersperioder som börjar löpa den 1 april 1993.

…

Det är nödvändigt att bibehålla den metod som antogs 1984, enligt vilken en avgift läggs på sådana kvantiteter mjölk som samlats in eller sålts för direkt konsumtion och som överstiger en viss garantitröskel. Nämnda tröskel uttrycks för varje medlemsstat som en total garantikvantitet, som summan av de individuellt tilldelade kvantiteterna för både leveranser och försäljning till direkt konsumtion inte får överstiga. …

…

Om någon av de totala garantikvantiteterna överskrids blir konsekvensen för medlemsstaten att avgiften måste betalas av de producenter som bidragit till överskridandet. …

För att förvaltningen av systemet skall förbli tillräckligt flexibel bör det vara möjligt att jämna ut individuella överskott genom att fördela dem på samtliga individuella referenskvantiteter av samma slag inom en medlemsstats territorium. När det gäller leveranser, som utgör nästan samtliga saluförda kvantiteter, är det på grund av behovet att säkerställa att avgiften tillämpas fullt ut inom hela gemenskapen i princip motiverat att även fortsättningsvis låta medlemsstaterna välja mellan två metoder för att jämna ut överskridanden av de individuella referenskvantiteterna, med hänsyn till de olika strukturerna för mjölkproduktionen och uppsamlingen. I detta sammanhang bör medlemsstater ges befogenhet att inte omfördela outnyttjade referenskvantiteter vid utgången av en period vare sig på nationell nivå eller mellan uppköpare och att använda den del av det uppburna beloppet som överstiger den avgift som skall betalas till finansiering av nationella omstruktureringsprogram eller till att återbetala beloppet till vissa producentkategorier eller producenter som befinner sig i en extraordinär situation.”

4

I artikel 1 i förordning nr 3950/92 föreskrivs följande:

”Under åtta nya på varandra följande tolvmånadersperioder, som börjar löpa den 1 april 2000, skall producenter av komjölk betala en tilläggsavgift för sådana kvantiteter mjölk eller mjölkekvivalent som levereras till en uppköpare eller säljs direkt för konsumtion under den aktuella tolvmånadersperioden och som överstiger en viss kvantitet som skall fastställas.

Avgiften skall vara 115 % av riktpriset på mjölk.”

5

I artikel 2 i samma förordning föreskrivs följande:

”1.   Avgiften skall betalas för samtliga kvantiteter mjölk eller mjölkekvivalent som saluförs under den aktuella tolvmånadersperioden och som överstiger den aktuella kvantitet som avses i artikel 3. Den skall delas mellan de producenter som bidragit till överskottet.

Sedan de outnyttjade referenskvantiteterna eventuellt har omfördelats skall, i enlighet med medlemsstatens beslut, producenternas andel av den avgift som skall betalas fastställas antingen på uppköparnivå, på grundval av det överskott som återstår sedan de outnyttjade referenskvantiteterna har fördelats i proportion till varje producents referenskvantiteter, eller på nationell nivå, på grundval av överskottet i proportion till varje enskild producents referenskvantitet.

…

4.   Om det uppburna beloppet är större än den avgift som skall betalas, får medlemsstaten använda överskottet till att finansiera de åtgärder som avses i artikel 8 första strecksatsen eller omfördela det till producenter som tillhör de prioriterade kategorier som definierats av medlemsstaten på grundval av objektiva kriterier, som skall fastställas närmare, eller till producenter som är utsatta för särskilda omständigheter som uppstått till följd av en nationell bestämmelse som inte har något samband med detta system.”

6

I artikel 10 i samma förordning föreskrivs att avgiften ska betraktas som intervention i syfte att stabilisera jordbruksmarknaderna och ska användas till att finansiera utgifter inom mjölksektorn.

7

Sjätte skälet i kommissionens förordning (EEG) nr 536/93 av den 9 mars 1993 om tillämpningsföreskrifter för tilläggsavgiften för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 57, 1993, s. 12; svensk specialutgåva, område 3, volym 50, s. 202), har följande lydelse:

”I enlighet med artikel 2.4 i [förordning nr 3950/92] ansvarar kommissionen för att fastställa kriterier med stöd av vilka prioriterade producentkategorier som kan få en återbetalning av avgiften om medlemsstaten har beslutat att inte omfördela samtliga outnyttjade kvantiteter inom sitt territorium. En medlemsstat kan, med kommissionens samtycke, tillämpa andra kriterier endast om de kriterier som kommissionen fastställt inte kan tillämpas fullt ut i den aktuella medlemsstaten.”

8

I artikel 3 i förordning nr 536/93 föreskrivs följande:

”1.   I slutet av var och en av de perioder som avses i artikel 1 i [förordning nr 3950/92], skall uppköparen för varje producent utarbeta en avräkning som för den referenskvantitet producenten förfogar över och den representativa fetthalten i hans produktion anger kvantiteten av och fetthalten i den mjölk och mjölkekvivalenter som han har levererat under perioden.

…

3.   Medlemsstaterna får föreskriva att den behöriga myndigheten skall underrätta uppköparen om det avgiftsbelopp som han skall betala efter det att, i enlighet med medlemsstatens beslut, alla eller delar av de outnyttjade referenskvantiteterna eventuellt har omfördelats antingen direkt till de berörda producenterna eller till uppköparna för senare fördelning mellan de berörda producenterna.

…”

9

I artikel 5.1 i förordning nr 536/93 föreskrivs följande:

”1.   I förekommande fall skall medlemsstater fastställa de prioriterade producentkategorier som avses i artikel 2.4 i [förordning nr 3950/92] på grundval av en eller flera av följande objektiva kriterier, i prioritetsordning:

Om de finansiella resurser som finns disponibla för en viss period inte förbrukats efter det att ovanstående kriterier har tillämpats, får medlemsstaten med kommissionens samtycke tillämpa andra objektiva kriterier.”

10

Förordning nr 3950/92 upphävdes och ersattes från och med den 1 april 2004 av rådets förordning (EG) nr 1788/2003 av den 29 september 2003 om införande av en avgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EUT L 270, 2003, s. 123), som i sin tur upphävdes och ersattes, med verkan från och med den 1 april 2008, av rådets förordning (EG) nr 1234/2007 av den 22 oktober 2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter (enda förordningen om de gemensamma organisationerna av marknaden) (EUT L 299, 2007, s. 1).

11

I skälen 2 och 14 i förordning nr 1788/2003 anges följande:

…

12

I artikel 10.3 i förordningen föreskrivs följande:

”I enlighet med medlemsstatens beslut skall producenternas bidrag till den avgift som skall betalas fastställas, efter eventuell omfördelning, i proportion till varje producents individuella referenskvantitet eller enligt objektiva kriterier som medlemsstaterna skall fastställa, av den outnyttjade delen av den nationella referenskvantiteten för leveranser

13

I artikel 1.8 i decreto-legge n. 43, recante disposizioni urgenti per il settore lattierocaseario (lagdekret nr 43 om brådskande åtgärder inom mjölksektorn) av den 1 mars 1999 (GURI nr 50 av den 2 mars 1999), omvandlat till lag, med ändringar, genom legge ordinaria n. 118 (lag nr 118) av den 27 april 1999 (GURI nr 100 av den 30 april 1999) (nedan kallat lagdekret nr 43/1999) föreskrivs följande:

”Den nationella ersättningen genomförs för perioderna 1995–1996, 1996–1997, 1997–1998 och 1998–1999 i enlighet med följande kriterier och i följande ordning:

14

Enligt artikel 1.5 i decreto-legge n. 8, recante disposizioni urgenti per la ripartizione dell’aumento comunitario del quantitativo globale di latte e regolazione provvisoria del settore lattiero-caseario (lagdekret nr 8 om brådskande åtgärder för fördelning av ökningen på gemenskapsnivå av den totala kvantiteten mjölk och om en provisorisk reglering av mejerisektorn) av den 4 februari 2000 (GURI, nr 30 av den 7 februari 2000), omvandlat till lag, med ändringar, genom legge n. 79 (lag nr 79) av den 7 april 2000 (GURI nr 82 av den 7 april 2000) (nedan kallat lagdekret nr 8/2000), ska kriterierna i artikel 1.8 i lagdekret nr 43/1999 även tillämpas på senare regleringsperioder för mjölk och mjölkprodukter, vilket omfattar perioden 1 april 2000–31 mars 2001.

15

Klagandebolaget i det nationella målet förvaltar ett jordbruksföretag som producerar mjölk. Under perioden 1 april 2000–31 mars 2001 överskred bolaget sin individuella referenskvantitet.

16

AGEA informerade producenterna om deras överskottsproduktion och resultatet av en avräkning genom ett beslut av den 26 juli 2001, med rubriken ”Systemet för mjölkkvoter – Nationell kompensationsordning, perioden 2000/2001”. De outnyttjade individuella referenskvantiteterna omfördelades i enlighet med nämnda beslut efter ett prioritetskriterium baserat på kategorier, som föreskrevs i den relevanta lagstiftningen. Klaganden i det nationella målet omfattades inte av omfördelningen.

17

Klaganden i det nationella målet överklagade det beslutet och bestred dess lagenlighet, samt AGEA:s beslut som antagits enligt artikel 1.5 i lagdekret nr 8/2000, om den nationella kompensationsordningen för mjölkkvoter, för regleringsperioden 1 april 2000–31 mars 2001 för mjölk och mjölkprodukter till Tribunale amministrativo regionale del Lazio – sede di Roma (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio – avdelningen i Rom, Italien).

18

Nämnda domstol ogillade det överklagandet. Klaganden i det nationella målet överklagade därför till Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien).

19

Klaganden i det nationella målet anser att de lagbestämmelser som fastställer de omfördelningsregler som har tillämpats på klaganden, bland annat artikel 1.8 i lagdekret nr 43/1999 och artikel 1.5 i lagdekret nr 8/2000, strider mot förordning nr 3950/92 och förordning nr 536/93. Den italienska lagstiftaren har nämligen genom att föreskriva att tilläggsavgiften ska fastställas efter omfördelning av de outnyttjade referenskvantiteterna enligt de prioriterade kategorierna åsidosatt artikel 2.1 i förordning nr 3950/92, i vilken det – i de fall då medlemsstaterna väljer att omfördela outnyttjade referenskvantiteter – föreskrivs ett undantagslöst likhets- och proportionalitetskriterium.

20

Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) har inledningsvis påpekat att det följer av artikel 1.8 i lagdekret nr 43/1999 och den italienska statens praxis att, mellan de båda former av fördelning som hypotetiskt sätt är tillåtna enligt artikel 2 i förordning nr 3950/92, har den italienska staten valt den som består i omfördelning av outnyttjade referenskvantiteter, vilken föreskrivs i artikel 2.1 andra stycket i förordning nr 3950/92. Vad gäller genomförandet av den möjlighet som föreskrivs i denna bestämmelse har utjämningstransaktionerna mellan kvoter som har överskridits och kvoter som inte utnyttjas fullt ut, samt omfördelningar av outnyttjade individuella referenskvantiteter till producenter som överskridit sina kvoter, skett per kategorier i föreskriven ordning, och således inte i proportion till varje producents referenskvantiteter.

21

Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att om det påstående som klaganden i det nationella målet har gjort gällande är korrekt innebär detta nämligen att den metod, genom vilken, efter det ursprungliga fastställandet av överproduktion som inte påverkas därav, det beslutades vem som skulle tilldelas outnyttjade individuella referenskvantiteter, vilket inte inbegrep klaganden i det nationella målet, var rättsstridig.

22

Den hänskjutande domstolen konstaterar slutligen att enligt rådande nationell rättspraxis medför förordning nr 3950/92 inte något krav på proportionalitet vid omfördelningen av outnyttjade kvoter och prioritetskriterierna är dessutom förenliga med bestämmelserna i förordning nr 1788/2003. Den hänskjutande domstolen är emellertid osäker på huruvida detta är förenligt med vad som, med hänsyn till tillämpningen i tiden (ratione temporis), föreskrevs i förordning nr 3950/92 och förordning nr 536/93. Den hänskjutande domstolen vill i synnerhet få klarhet i huruvida nämnda förordningar ska tolkas så, att omfördelning av individuella outnyttjade kvoter ska ske på grundval av ett likhets- och proportionalitetskriterium eller om medlemsstaterna tillåts att fastställa kategorier av producenter som ska ges prioritet.

23

Mot denna bakgrund beslutade Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 2.1 i [förordning nr 3950/92] – även mot bakgrund av vad som redan har förklarats av EU-domstolen i dom av den 5 maj 2011 i de förenade målen, [Kurt und Thomas Etling m.fl.], C‑230/09 och C‑231/09 [(EU:C:2011:271)] avseende artikel 10.3 i förordning nr [1788/2003] – tolkas så, att omfördelningen av den outnyttjade delen av den nationella referenskvantiteten för leveranser kan göras enligt objektiva prioritetskriterier som medlemsstaterna fastställt, eller ska denna bestämmelse tolkas så att fördelningen i detta skede uteslutande ska ske utifrån ett proportionalitetskriterium?”

24

Den italienska regeringen har bestritt att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning. Nämnda regering har anfört att den hänskjutande domstolens fråga är hypotetisk och har i detta avseende betonat att domstolen i första instans ogillade det överklagande som hade väckts av klaganden i det nationella målet på grund av att klaganden, med hänsyn till dess allmänna invändningar, endast bestred systemet som helhet, men inte hade lagt fram någon bevisning avseende en annan mjölkproduktion för regleringsperioden 1 april 2000–31 mars 2001 eller rätten till en annan kvottilldelning. Om detta fastställs genom ett överklagande finns det inte längre någon anledning att tillämpa förordning nr 3950/92 och således inte heller något behov av att begära en tolkning därav från EU-domstolen.

25

Den italienska regeringen har även anfört att den hänskjutande domstolen inte har lagt fram några faktiska omständigheter som gör det möjligt att finna att klagandens yrkande i det nationella målet – vilket avser att få en annan individuell referenskvantitet – i vissa avseenden skulle vara rimligt, eller åtminstone inte helt orimligt. Nämnda domstol har i stort sett handlagt det här målet som om det endast rörde sig om en rättsfråga, trots att det – vilket även framgår av det beslut som meddelades i första instans – först och främst rör sig om en sakfråga. Den hänskjutande domstolen borde ha försett EU-domstolen med ett minimum av de faktiska omständigheter som är nödvändiga för att visa att den begärda tolkningen, åtminstone potentiellt, är användbar.

26

Det ankommer i detta hänseende uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se dom av den 4 december 2018, Minister for Justice and Equality och Commissioner of An Garda Síochána, C‑378/17, EU:C:2018:979, punkterna 26 och 27 och där angiven rättspraxis).

27

I detta fall innehåller beslutet om hänskjutande de faktiska och rättsliga omständigheter som är nödvändiga för att göra det möjligt för domstolen att lämna ett användbart svar till den hänskjutande domstolen.

28

Det finns vidare ingenting i handlingarna i målet som tyder på att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att frågan skulle vara hypotetisk.

29

Det framgår nämligen av begäran om förhandsavgörande att den nationella domstolen har att pröva ett mål, i vilket klaganden i det nationella målet har gjort gällande att den nationella lagstiftningen angående omfördelning av outnyttjade individuella kvantiteter inte är förenlig med unionsrätten och bestritt lagenligheten av den tilläggsavgift som påförts klaganden. Den hänskjutande domstolen har i punkt 9 i beslutet om hänskjutande uttryckligen påpekat att begäran om förhandsavgörande är relevant för utgången i det nationella målet, eftersom om det påstående som klaganden i det nationella målet har gjort gällande är korrekt innebär detta nämligen att den metod, genom vilken, efter det ursprungliga fastställandet av överproduktion som inte påverkas därav, det beslutades vem som skulle tilldelas outnyttjade individuella referenskvantiteter, vilket inte inbegrep klaganden, var rättsstridig.

30

Härav följer att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

31

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 2.1 andra stycket i förordning nr 3950/92 ska tolkas så, att när en medlemsstat beslutar att göra en omfördelning av de outnyttjade referenskvantiteterna måste denna omfördelning göras mellan de producenter som har överskridit sina referenskvantiteter i proportion till varje producents referenskvantiteter, eller om omfördelningen kan göras enligt objektiva prioritetskriterier som medlemsstaten fastställt.

32

Enligt EU-domstolens fasta praxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 26 september 2018, Baumgartner, C‑513/17, EU:C:2018:772, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

33

I artikel 2.1 andra stycket i förordning nr 3950/92 föreskrivs följande: Sedan de outnyttjade referenskvantiteterna eventuellt har omfördelats ska, i enlighet med medlemsstatens beslut, producenternas andel av den avgift som ska betalas fastställas antingen på uppköparnivå, på grundval av det överskott som återstår sedan de outnyttjade referenskvantiteterna har fördelats i proportion till varje producents referenskvantiteter, eller på nationell nivå, på grundval av överskottet i proportion till varje enskild producents referenskvantitet.

34

Denna bestämmelse gav således, såsom även framgår av det sjunde skälet i den förordningen, medlemsstaterna möjlighet att välja om de ville göra en omfördelning av den outnyttjade delen av den totala referenskvantiteten till producenter som överskridit sina referenskvantiteter innan de fastställde dessa producenters bidrag till den avgift som skulle betalas. Beslutet att omfördela är nämligen en frivillig åtgärd som föregår fastställandet av producenternas bidrag och som påverkar resultatet av detsamma (se, analogt, dom av den 5 maj 2011, Kurt und Thomas Etling m.fl., C‑230/09 och C‑231/09, EU:C:2011:271, punkt 53).

35

Dessutom följer det av artikel 2.1 andra stycket i förordning nr 3950/92 och artikel 3.3 i förordning nr 536/93 att medlemsstaten har möjlighet att omfördela outnyttjade referenskvantiteter vid slutet av perioden antingen på nationell nivå, direkt till de berörda producenterna eller på uppköparnivå, för senare fördelning mellan de berörda producenterna.

36

Även om medlemsstaterna i artikel 2.1 andra stycket i förordning nr 3950/92, ges möjlighet att omfördela de outnyttjade referenskvantiteterna vid slutet av perioden, har de emellertid inte – i motsats till vad den italienska regeringen har hävdat – möjlighet att besluta om kriterierna för en sådan omfördelning.

37

Det framgår nämligen av ordalydelsen i denna bestämmelse att om en medlemsstat beslutar att omfördela de outnyttjade referenskvantiteterna ska dessa kvantiteter fördelas ”i proportion till varje producents referenskvantiteter”.

38

Den italienska regeringens argument att denna bestämmelse inte rör själva omfördelningskriterierna och endast hänvisar till proportionalitetskriteriet i samband med den beräkning som uppköparen måste göra för det fall att uppköparen måste tillämpa den avgift som ska betalas av producenterna, strider uttryckligen mot EU-domstolens praxis.

39

EU-domstolen har nämligen redan fastställt att det tydligt följer av samtliga språkversioner av artikel 2.1 andra stycket i förordning nr 3950/92 att det är fördelningen av outnyttjade referenskvantiteter, det vill säga omfördelningen av dessa referenskvantiteter, som ska ske ”i proportion till varje producents referenskvantiteter” och att producenternas andel av den avgift som ska betalas fastställs på grundval av överskottet i proportion till varje enskild producents referenskvantitet (dom av den 5 maj 2011, Kurt und Thomas Etling m.fl., C‑230/09 och C‑231/09, EU:C:2011:271, punkt 64).

40

I artikel 2.1 andra stycket i förordning nr 3950/92 fastställs således ett kriterium för hur omfördelning av outnyttjade referenskvantiteter ska ske. Eftersom det i denna bestämmelse varken anges något annat kriterium eller hänvisas till medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning för att de ska kunna fastställa egna kriterier, bör detta proportionella omfördelningskriterium således betraktas som det enda kriteriet, enligt vilket omfördelningen av outnyttjade referenskvantiteter ska ske.

41

En sådan tolkning bekräftas av det sammanhang som artikel 2.1 andra stycket i förordning nr 3950/92 ingår i. Möjligheten att inom ramen för nämnda bestämmelses tillämpningsområde omfördela outnyttjade referenskvantiteter enligt andra kriterier kan nämligen inte anses följa av artikel 2.4 i samma förordning.

42

Det följer av artikel 2.4 i förordning nr 3950/92, liksom av sjätte skälet i förordning nr 536/93, att om medlemsstaten har beslutat att inte omfördela samtliga outnyttjade referenskvantiteter inom sitt territorium, får medlemsstaten, om det uppburna beloppet är större än den avgift som ska betalas, använda överskottet till att finansiera de åtgärder som avses i artikel 8 första strecksatsen i förordning nr 3950/92 eller omfördela det till producenter som tillhör de prioriterade kategorier som definierats av medlemsstaten på grundval av objektiva kriterier, som ska fastställas närmare, eller till producenter som är utsatta för särskilda omständigheter som uppstått till följd av en nationell bestämmelse som inte har något samband med det systemet. Medlemsstaterna ska fastställa de prioriterade kategorierna på grundval av ett eller flera av de objektiva kriterier som anges i artikel 5 i förordning nr 536/93, i prioritetsordning.

43

Möjligheten att omfördela samtliga eller delar av de outnyttjade referenskvantiteterna som föreskrivs i artikel 2.1 andra stycket i förordning nr 3950/92 och möjligheten för en medlemsstat att, om den inte omfördelar samtliga outnyttjade kvantiteter, besluta att eventuellt omfördela överskottet från avgiften till producenterna i enlighet med artikel 2.4 i förordning nr 3950/92 har inte samma syfte.

44

Artikel 2.1 i förordning nr 3950/92 är nämligen, å ena sidan, avsedd att proportionerligt minska överskridandet av producenternas referenskvantiteter i syfte att således även minska producenternas andel av den avgift som ska betalas. Artikel 2.4 i samma förordning syftar däremot, å andra sidan, till att fastställa hur överskottsbeloppet från avgiften – om en medlemsstat beslutar detta – ska tilldelas genom att det däri föreskrivs att överskottet ska omfördelas till producenter som tillhör de prioriterade kategorierna, vilka definierats enligt objektiva kriterier som fastställts av kommissionen.

45

På grund av de olika syften som ligger till grund för de mekanismer som föreskrivs i artikel 2.1 andra stycket och artikel 2.4 i förordning nr 3950/92 kan det inte antas att de kriterier som fastställs i den andra bestämmelsen är relevanta vid tillämpningen av den första bestämmelsen. Detta skulle endast kunna följa av en uttrycklig hänvisning därom i förordningen. Varken förordning nr 3950/92 eller förordning nr 536/93 innehåller således bestämmelser om tillämpningen av dessa kriterier vid tillämpningen av artikel 2.1 andra stycket i förordning nr 3950/92.

46

Vad gäller den italienska regeringens argument avseende artikel 10.3 i förordning nr 1788/2003 föreskrivs det i den bestämmelsen att en omfördelning av den outnyttjade delen av den nationella referenskvantiteten för leveranser ska ske i proportion till den individuella referenskvantiteten för varje producent som har överlevererat eller enligt objektiva kriterier som medlemsstaterna ska fastställa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 maj 2011, Kurt und Thomas Etling m.fl., C‑230/09 och C‑231/09, EU:C:2011:271, punkt 79).

47

Det framgår emellertid att förordning nr 1788/2003, som trädde i kraft den 28 oktober 2003 och var tillämplig från och med den 1 april 2004, inte är tillämplig i tiden (ratione temporis) i det nationella målet, vilket avser regleringsperioden 1 april 2000–31 mars 2001 för mjölk och mjölkprodukter.

48

I den mån som förordning nr 1788/2003, i enlighet med skäl 2 däri, syftar till att omstrukturera och förtydliga de bestämmelser som fastställs i förordning nr 3950/92, kan den visserligen beaktas vid tolkningen av den förordningen. EU-domstolen har för övrigt i detta hänseende redan konstaterat att artikel 10.3 i förordning nr 1788/2003 hade samma syfte som artikel 2.1 andra stycket i förordning nr 3950/92 och att det inte verkade som om möjligheten för medlemsstaterna att, enligt artikel 10.3 i förordning nr 1788/2003, vid slutet av perioden omfördela outnyttjade referenskvantiteter var en nymodighet jämfört med det system som fanns tidigare, eller att lagstiftaren genom detta system gjort någon nämnvärd ändring på denna punkt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 maj 2011, Kurt und Thomas Etling m.fl., C‑230/09 och C‑231/09, EU:C:2011:271, punkterna 61–63).

49

Det är riktigt att EU-domstolen i punkterna 63 och 64 i domen av den 5 maj 2011, Kurt und Thomas Etling m.fl. (C‑230/09 och C‑231/09, EU:C:2011:271) hänvisade till artikel 2.1 andra stycket i förordning nr 3950/92 för att fastställa omfattningen av uttrycket ”i proportion till varje producents (individuella) referenskvantitet eller enligt objektiva kriterier som medlemsstaterna skall fastställa” i artikel 10.3 i förordning nr 1788/2003. EU-domstolen tog emellertid inte ställning till frågan huruvida artikel 2.1 andra stycket i förordning nr 3950/92 gav medlemsstaterna tillåtelse – vilket blev fallet i artikel 10.3 i förordning nr 1788/2003 – att omfördela outnyttjade referenskvantiteter enligt objektiva kriterier som medlemsstaterna skulle fastställa.

50

EU-domstolen har dessutom redan fastställt att det i de fall då en text har ersatts med en annan ska det presumeras, såvida inte motsatsen bevisas, att varje skillnad i formuleringen medför en annan omfattning, om den nya formuleringen leder till en annan tolkning (dom av den 1 juni 1961, Simon/EU-domstolen, 15/60, EU:C:1961:11).

51

Det förhållandet att det i förordning nr 1788/2003 infördes en möjlighet, vilken gav medlemsstaterna tillåtelse att omfördela outnyttjade referenskvantiteter enligt objektiva kriterier som medlemsstaterna skulle fastställa innebar således inte att en sådan möjlighet redan fanns i samband med artikel 2.1 andra stycket i förordning nr 3950/92.

52

Vad gäller syftet med avgiften ska det erinras om att tilläggsavgiftssystemet syftar till att genom en begränsning av mjölkproduktionen återupprätta balansen mellan tillgång och efterfrågan på mjölkmarknaden, vilken präglas av strukturella överskott. Denna åtgärd är således ett led i målsättningen att trygga en rationell utveckling av mjölkproduktionen och tillförsäkra de berörda mjölkproducenterna en skälig levnadsstandard genom att bidra till att stabilisera inkomsterna för denna grupp (dom av den 17 maj 1988, Erpelding, 84/87, EU:C:1988:245, punkt 26, och dom av den 25 mars 2004, Azienda Agricola Ettore Ribaldi m.fl., C‑480/00, C‑482/00, C‑484/00, C‑489/00–C‑491/00 och C‑497/00–C‑499/00, EU:C:2004:179, punkt 57). Enligt artikel 2.1 i förordning nr 3950/92 ska tilläggsavgiften enligt artikel 1 i denna förordning delas mellan de producenter som bidragit till att referenskvantiteterna överskridits (dom av den 24 januari 2018, kommissionen/Italien, C‑433/15, EU:C:2018:31, punkt 40).

53

Vidare framgår det klart av artikel 10 i förordning nr 3950/92 att tilläggsavgiften ska betraktas som en intervention i syfte att stabilisera jordbruksmarknaderna och ska användas till att finansiera utgifter inom mjölksektorn. Härav följer att tilläggsavgiften, förutom i det uppenbara syftet att tvinga mjölkproducenterna att hålla sig till de referenskvantiteter som de har tilldelats, även har införts i det ekonomiska syftet att skaffa gemenskapen de medel som krävs för att avsätta producenternas produktion utöver kvoterna (dom av den 25 mars 2004, Azienda Agricola Ettore Ribaldi m.fl., C‑480/00, C‑482/00, C‑484/00, C‑489/00–C‑491/00 och C‑497/00–C‑499/00, EU:C:2004:179, punkt 59).

54

I den mån utövandet av den möjlighet som tilldelats medlemsstaten, det vill säga att omfördela de outnyttjade referenskvantiteterna, leder till en minskning av överskridandet av producenternas referenskvantiteter och följaktligen till en minskning av de medel som utgörs av den avgift som ska betalas, får en medlemsstat inte fritt besluta hur denna omfördelning ska göras, eftersom unionslagstiftaren har valt att föreskriva villkor för utövandet av denna möjlighet.

55

Syftet med tilläggsavgiften stödjer därför tolkningen att det proportionella omfördelningskriteriet, vilket är det enda kriterium som föreskrivs i artikel 2.1 andra stycket i förordning nr 3950/92, ska anses vara det enda kriteriet som fastställer hur omfördelning av outnyttjade referenskvantiteter ska ske. Det följer däremot, under alla omständigheter, inte av en teologisk tolkning att en medlemsstat därutöver – även om det inte finns något uttryckligt tillstånd i det avseendet – har befogenhet att göra en omfördelning enligt andra kriterier.

56

Mot bakgrund därav kan den italienska regeringens argument att tillämpningen av andra kriterier inte uttryckligen förbjuds i förordning nr 3950/92 eller i förordning nr 536/93, vilket gör det möjligt att uppnå de mål som eftersträvas inom mjölksektorn och inte strider mot någon allmän princip i unionsrätten, såsom proportionalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar, inte vinna framgång.

57

I den mån unionsrätten, inbegripet dess allmänna principer, inte innehåller gemensamma föreskrifter, ska de nationella myndigheterna nämligen genomföra unionsbestämmelserna med tillämpning av de formella och materiella bestämmelserna i sin nationella rätt. När de nationella myndigheterna vidtar åtgärder för tillämpning av unionsbestämmelser är de dock skyldiga att följa de allmänna unionsrättsliga principerna, bland annat proportionalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar, när de utövar sin befogenhet att företa en skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 2004, Azienda Agricola Ettore Ribaldi m.fl., C‑480/00, C‑482/00, C‑484/00, C‑489/00–C‑491/00 och C‑497/00–C‑499/00, EU:C:2004:179, punkterna 42 och 43 och där angiven rättspraxis).

58

I artikel 2.1 andra stycket i förordning nr 3950/92 fastställs emellertid, såsom påpekas i punkt 40 ovan, ett kriterium enligt vilket omfördelning av de outnyttjade referenskvantiteterna ska ske, vilket följaktligen begränsar medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning.

59

Mot denna bakgrund ska frågan besvaras enligt följande: Artikel 2.1 andra stycket i förordning nr 3950/92 ska tolkas så, att när en medlemsstat beslutar att göra en omfördelning av de outnyttjade referenskvantiteterna måste denna omfördelning göras mellan de producenter som har överskridit sina referenskvantiteter i proportion till varje producents referenskvantiteter.

60

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:

Artikel 2.1 andra stycket i rådets förordning (EEG) nr 3950/92 av den 28 december 1992 om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1256/1999 av den 17 maj 1999 ska tolkas så, att när en medlemsstat beslutar att göra en omfördelning av de outnyttjade referenskvantiteterna måste denna omfördelning göras mellan de producenter som har överskridit sina referenskvantiteter i proportion till varje producents referenskvantiteter.