1

Mytilinaios Anonymos Etairia – Omilos Epicheiriseon har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 13 mars 2018, Alouminion/kommissionen (T‑542/11 RENV, ej publicerad, EU:T:2018:132) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen klagandens talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2012/339/EU av den 13 juli 2011 om det statliga stöd SA.26117 – C 2/2010 (f.d. NN 62/2009) som Grekland har genomfört till förmån för Alouminion tis Ellados AE (EUT L 166, 2012, s. 83) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2

Alouminion tis Ellados AE, som i angiven ordning har efterträtts av Alouminion AE, Alouminion tis Ellados VEAE och Mytilinaios Anonymos Etairia – Omilos Epicheiriseon (nedan gemensamt kallade klaganden), framställer aluminium i Grekland.

3

År 1960 ingick klaganden ett avtal (nedan kallat 1960 års avtal) med det statliga bolaget Dimosia Epicheirisi Ilektrismou AE (DEI), enligt vilket klaganden beviljades en förmånlig prissättning på elleveranser (nedan kallad den förmånliga prissättningen).

4

Artikel 2.3 i 1960 års avtal stipulerade att avtalet skulle förlängas med fem år i taget, såvida det inte sades upp av en av parterna, med två års varsel, genom ett till motparten ställt rekommenderat brev med mottagningsbevis.

5

Enligt en överenskommelse mellan klaganden och den grekiska staten, som formaliserades genom ett lagstiftningsdekret år 1969 (nedan kallat 1969 års lagstiftningsdekret), skulle 1960 års avtal löpa ut den 31 mars 2006, såvida det inte förlängdes i enlighet med bestämmelserna däri.

6

I beslut SG (92) D/867 av den 23 januari 1992, Omtvistat stöd till förmån för företaget Alouminion tis Ellados AE, stöd NN 83/91 (nedan kallat 1992 års beslut), fann Europeiska kommissionen att den förmånliga prissättning som företaget beviljats utgjorde ett statligt stöd som var förenligt med den inre marknaden.

7

Genom beslut av den 16 oktober 2002, med rubriken ”Tillstånd till statligt stöd enligt artiklarna [107 FEUF och 108 FEUF] – Fall i vilka kommissionen inte gör några invändningar” (EGT C 9, 2003, s. 6), godkände kommissionen ett stöd som Republiken Grekland beviljat inom elsektorn (nedan kallat 2002 års beslut).

8

I februari 2004 underrättade DEI klaganden om dess avsikt att säga upp 1960 års avtal och upphörde, i enlighet med bestämmelserna i avtalet, att tillämpa den förmånliga prissättningen från och med den 1 april 2006.

9

Klaganden bestred uppsägningen vid behöriga nationella domstolar.

10

Den 5 januari 2007 beviljade Monomeles Protodikeio Athinon (förstainstansdomstol med ensamdomare i Aten, Grekland), i ett interimistiskt beslut (nedan kallat det första interimistiska beslutet), tills vidare och med verkan för framtiden (ex nunc), uppskov med verkningarna av uppsägningen. Nämnda domstol fann på grundval av ordalydelsen i 1960 års avtal och tillämpliga nationella bestämmelser att uppsägningen var ogiltig.

11

DEI överklagade det första intermistiska beslutet till Polymeles Protodikeio Athinon (Förstainstansdomstolen i Aten, Grekland), vilken den 6 mars 2008, i ännu ett interimistiskt beslut med verkan för framtiden (ex nunc), biföll DEI:s yrkanden om uppsägning av 1960 års avtal och om upphörande med den förmånliga prissättningen.

12

Under perioden 5 januari 2007‐6 mars 2008 (nedan kallad den aktuella perioden) fortsatte klaganden således att åtnjuta den förmånliga prissättningen.

13

I juli 2008 mottog kommissionen flera klagomål avseende bland annat den förmånliga prissättningen. Genom skrivelse av den 27 januari 2010 upplyste kommissionen Republiken Grekland om sitt beslut om att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 FEUF och uppmanade parterna att inom en månad från dagen för beslutets offentliggörande inkomma med sina synpunkter.

14

Beslutet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 16 april 2010 (EUT C 96, 2010, s. 7).

15

I beslutet ställde sig kommissionen tveksam till om de förmånliga priser som DEI fakturerade klaganden under den aktuella perioden överensstämde med de priser som andra stora industrikonsumenter av högspänningsel i Grekland fick betala, eftersom den förmånliga prissättningen, som skulle ha upphört att gälla den 31 mars 2006, hade förlängts genom det första interimistiska beslutet.

16

Republiken Grekland, klaganden och DEI inkom med sina respektive synpunkter till kommissionen.

17

Kommissionen fann i det omtvistade beslutet att Republiken Grekland olagligen beviljat klaganden statligt stöd till ett belopp på 17,4 miljoner euro till följd av den förmånliga prissättning som tillämpats under den aktuella perioden. Eftersom stödet i fråga hade beviljats i strid med artikel 108.3 FEUF och därför var oförenligt med den inre marknaden ålade kommissionen Republiken Grekland att kräva tillbaka stödet från klaganden.

18

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 6 oktober 2011 väckte klaganden talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Klaganden anförde tio grunder till stöd för sin talan.

19

Genom dom av den 8 oktober 2014, Alouminion/kommissionen (T‑542/11, EU:T:2014:859), biföll tribunalen talan såvitt avsåg den första grunden och ogiltigförklarade det omtvistade beslutet utan att pröva de övriga grunderna för talan.

20

Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 18 december 2014, överklagade DEI nämnda dom.

21

Genom dom av den 26 oktober 2016, DEI och kommissionen/Alouminion tis Ellados (C‑590/14 P, EU:C:2016:797), upphävde domstolen domen av den 8 oktober 2014, Alouminion/kommissionen (T‑542/11, EU:T:2014:859), återförvisade målet till tribunalen och förordnade om att beslut om rättegångskostnader skulle meddelas senare.

22

Till följd av domstolens dom prövade tribunalen den andra till den tionde grunden i klagandens ansökan, som inte hade prövats i domen av den 8 oktober 2014, Alouminion/kommissionen (T‑542/11, EU:T:2014:859).

23

Vad närmare bestämt gäller den femte och den sjunde grunden kan dessa sammanfattas enligt följande.

24

Under den femte grunden, som bestod av tre delar, gjorde klaganden gällande att kommissionen hade åsidosatt artikel 107.1 FEUF.

25

Under grundens första del anfördes att den förmånliga prissättningen inte utgjorde en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Under den andra delen bestred klaganden prissättningens selektivitet. Under den tredje delen kritiserades kommissionen för att ha gjort en felaktig bedömning av verkningarna av den förmånliga prissättningen, eftersom denna prissättning enligt klagandens förmenande varken hade påverkat handeln mellan medlemsstaterna eller lett till en snedvridning av konkurrensen.

26

Under den sjunde grunden gjorde klaganden gällande att rätten till försvar hade åsidosatts.

27

Tribunalen fann i den överklagade domen att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg någon av de grunder som klaganden hade åberopat till stöd för sin talan, och ogillade följaktligen talan i samtliga delar.

28

Klaganden har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen, avgöra målet, ogiltigförklara det omtvistade beslutet och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

29

Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

30

DEI har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet i samtliga delar och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

31

Klaganden har, genom skrivelse som inkom till domstolens kansli den 9 september 2019, begärt att en handling som ingetts till tribunalen ska tillåtas eller, om detta inte är möjligt, att det muntliga förfarandet ska återupptas, med tillämpning av artikel 83 i domstolens rättegångsregler, i syfte att tillåta nämnda handling.

32

Klaganden har till stöd för sin begäran gjort gällande att kommissionen under förhandlingen vid domstolen angett att det inte gick att läsa den tabell i bilaga 12 till ansökan genom vilken talan väcktes vid tribunalen som, vad gäller den aktuella perioden, anger priser enligt den förmånliga prissättningen respektive priser enligt den prislista som tillämpades på andra stora industrikonsumenter av högspänningsel.

33

Klaganden medger att handlingen kan ha blivit svårläslig på grund av färgvalet och för att den kopierats och skannats så många gånger. Klaganden har därför begärt tillstånd att få inkomma med denna handling på nytt, i en version utan befintliga skuggor, i syfte att förbättra läsbarheten och så att domstolen ska kunna beakta handlingen.

34

Det är viktigt att understryka att med hänsyn till att klagandens begäran om att den aktuella handlingen skulle tillåtas avslogs av domstolen som för sent ingiven, ska klagandens skrivelse förstås som en begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet.

35

Det ska i detta hänseende påpekas att domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst, kan besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, i enlighet med artikel 83 i rättegångsreglerna, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna (dom av den 6 mars 2018, Achmea, C‑284/16, EU:C:2018:158, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

36

I förevarande fall har klaganden begärt att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas enbart i syfte att få tillåtelse att ge in den aktuella handlingen, i en enligt klaganden läsbar version, för att säkerställa att domstolen beaktar den.

37

Tabellen i denna handling var, vad gäller de uppgifter som är relevanta för lösningen av den tvist som domstolen har att avgöra, tillräckligt läsbar i den version som återfinns i bilaga 12 till den ansökan genom vilken talan väcktes vid tribunalen. Domstolen har följaktligen kunnat beakta nämnda handling.

38

Härav följer att domstolen har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet och att den förfogar över de uppgifter som är nödvändiga för att kunna döma i saken.

39

Domstolen finner således, efter att ha hört generaladvokaten, att begäran om att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas ska avslås.

40

Klaganden har åberopat tre grunder till stöd för överklagandet och genom dessa kritiserat det resonemang genom vilket tribunalen underkände den femte och den sjunde grunden som klaganden åberopat vid tribunalen.

41

Den första grunden, avseende ett åsidosättande av artikel 107.1 FEUF, består av tre delar som rör tribunalens bedömning av frågan om det föreligger en fördel, om det påstådda fördelen är selektiv samt om den ifrågavarande åtgärden påverkar handeln mellan medlemsstaterna och konkurrensen.

42

Som andra grund har klaganden gjort gällande att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet.

43

Såvitt avser den tredje grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den avfärdade den sjunde grunden som åberopats vid den, avseende åsidosättande av rätten till försvar.

44

För att underlätta bedömningen av huruvida överklagandet är välgrundat ska först den tredje grunden och därefter den andra och den tredje delen av den första grunden prövas. Slutligen ska den första grundens första del och den andra grunden för överklagandet prövas gemensamt.

45

Klaganden har under den tredje grunden gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den i punkterna 179–200 i den överklagade domen underkände klagandens argument att rätten till försvar hade åsidosatts.

46

Klaganden kritiserar tribunalen för att bland annat ha slagit fast dels att rätten till försvar för stödmottagaren är begränsad till rätten att delta i det administrativa förfarandet, dels att klaganden inte hade anfört några omständigheter som visade att förfarandet hade kunnat få en annan utgång om den påstådda överträdelsen inte hade förelegat.

47

Klaganden har i detta hänseende understrukit att det faktum att stödmottagaren saknar rättssäkerhetsgarantier i förfarandet för kontroll av statligt stöd, normalt sätt uppvägs av den omständigheten att medlemsstaterna delar stödmottagarens intressen, i den meningen att de gemensamt förbereder handlingarna i ärendet, lämnar uppgifter och, vid behov, inger ett gemensamt försvar mot kommissionens eventuella anmärkningar.

48

Klaganden påpekade emellertid redan vid tribunalen att så inte var fallet i förevarande mål. Klagandens intressen, i egenskap av mottagare av det aktuella stödet, sammanfaller nämligen inte med den grekiska statens intressen och det är av denna anledning som klaganden, till skillnad från DEI, varken deltog i förfarandet vid kommissionen, kontaktades i syfte att tillhandahålla uppgifter eller hölls underrättad om den pågående utredningen. Klaganden fick således inte kännedom om denna utredning förrän meddelandet om att en fullständig undersökning skulle företas offentliggjordes.

49

Klaganden har tillagt att eftersom kommissionen, i detta meddelande, inte hänvisade till 2002 års beslut, som utgör grundvalen för det omtvistade beslutet, bereddes inte klaganden tillfälle att framföra sina argument i det avseendet förrän i samband med sin talan i tribunalen. I motsats till vad tribunalen kom fram till i punkt 197 i den överklagade domen har klaganden inte hörts, eftersom tribunalen underkände dess argument såsom för sent ingivna, och rätten till försvar har därmed åsidosatts.

50

Klaganden menar dessutom att tribunalen felaktigt ansåg att klaganden inte hade anfört några argument i syfte att visa att resultatet skulle ha blivit ett annat om den hade haft möjlighet att framföra sina argument avseende 2002 års beslut. Vid tribunalen gjorde klaganden nämligen gällande att, om rätten till försvar hade iakttagits hade detta beslut inte kunnat ingå i motiveringen till det omtvistade beslutet, eftersom det, enligt klaganden, inte nämndes i beslutet att den förmånliga prissättningen utgjorde statligt stöd. 2002 års beslut kunde i vilket fall som helst inte göras gällande mot klaganden.

51

Kommissionen och DEI anser att talan inte kan vinna bifall på denna grund.

52

Det ska inledningsvis erinras om att det framgår av domstolens praxis, som tribunalen dessutom har hänvisat till i punkt 194 i den överklagade domen, att i förfarandet för granskning av statligt stöd ges stödmottagaren ingen särskild roll bland dem som är berörda och kan inte göra gällande rätten till försvar (se, för ett liknande resonemang, dom den 24 september 2002, Falck och Acciaierie di Bolzano/kommissionen, C‑74/00 P och C‑75/00 P, EU:C:2002:524, punkt 83).

53

I egenskap av stödmottagare kunde klaganden emellertid, såsom tribunalen slog fast i punkt 196 i den överklagade domen, lämna synpunkter inom ramen för det förfarande som ledde fram till att det omtvistade beslutet antogs. Denna rättighet stadfästs bland annat i artikel 108.2 FEUF.

54

Det framgår av de handlingar som getts in till domstolen, vilket bekräftades under förhandlingen vid domstolen, att klaganden hade möjlighet att inkomma med synpunkter inom ramen för detta förfarande.

55

Tribunalen gjorde således en korrekt bedömning när den i punkt 197 i den överklagade domen slog fast att klaganden inte kunde göra gällande att rätten till försvar hade åsidosatts inom ramen för nämnda förfarande.

56

Vad gäller 2002 års beslut ska det, i likhet med vad tribunalen gjorde i punkt 187 i den överklagade domen, påpekas att kommissionen inte var skyldig att i sitt tillkännagivande om inledande av ett formellt granskningsförfarande göra en fullständig bedömning av stödet i fråga.

57

Eftersom 2002 års beslut offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning och klaganden följaktligen hade tillgång till det, kan klaganden inte med framgång göra gällande att avsaknaden av en hänvisning till detta beslut i nämnda meddelande skulle ha hindrat klaganden från att få kännedom om nämnda beslut, och inte heller att nämnda beslut inte kunde göras gällande mot klaganden.

58

Vad gäller påståendet att tribunalen felaktigt slog fast att klaganden inte hade gjort gällande vid den att utgången skulle ha blivit en annan om den hade haft möjlighet att framföra sina argument avseende 2002 års beslut, grundar sig denna kritik på en felaktig tolkning av den överklagade domen.

59

Tribunalen påstod nämligen inte, i punkt 199 i den domen, att klaganden inte hade åberopat några omständigheter i detta avseende, utan fann att klaganden inte hade åberopat någon omständighet som visade att förfarandet hade kunnat få en annan utgång om den påstådda överträdelsen inte hade förelegat.

60

Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

61

Klaganden har under den första grundens andra del kritiserat tribunalen för att i punkterna 146–148 i den överklagade domen ha gjort sig skyldig till felaktiga rättstillämpningar i bedömningen av huruvida den aktuella fördelen var selektiv.

62

Enligt klaganden inriktade sig tribunalen felaktigt på den omständigheten att klaganden under den aktuella perioden var det enda företaget som kommit i åtnjutande av den förmånliga prissättningen och underlät att beakta den aktuella åtgärdens rättsliga karaktär och skälen till att den antogs.

63

Klaganden har erinrat om att domstolen i dom av den 4 juni 2015, kommissionen/MOL (C‑15/14 P, EU:C:2015:362, punkt 60), klargjorde att frågan huruvida en specifik åtgärd är selektiv ska bedömas mot bakgrund av det sammanhang i vilket den processuella ram inom vilken denna åtgärd har antagits ingår. Domstolen slog fast att kravet på selektivitet ser annorlunda ut beroende på om åtgärden i fråga är avsedd som en generell stödordning eller ett individuellt stöd. I sistnämnda fall innebär fastställandet av en ekonomisk fördel att det i princip är möjligt att presumera att åtgärden är selektiv. När det däremot är frågan om en generell stödordning krävs det, oaktat att stödordningen ger en fördel med allmän räckvidd, att den enbart gynnar vissa företag eller vissa branscher.

64

Härav följer, enligt klaganden, att tribunalen var skyldig att pröva om den nationella domstolen, när den meddelade det första interimistiska beslutet, gjorde åtskillnad mellan de företag som, med hänsyn till det eftersträvade målet, befann sig i en jämförbar situation och att den följaktligen på ett selektivt sätt gav klaganden en fördel som gynnade den i förhållande till andra företag som befann sig i en jämförbar situation.

65

I den mån den nationella domstolen helt enkelt fattade sitt beslut om interimistiska skyddsåtgärder med tillämpning av de allmänna bestämmelser i grekisk rätt som skyddar den part som påstår sig ha berövats sina avtalsrättsliga rättigheter, finns det inget som tyder på att åtgärder motsvarande dem som klaganden beviljades i det första interimistiska beslutet, i en liknande situation, inte skulle ha beviljats andra företag, bland annat Larko, som är den näst största konsumenten av högspänningsel i Grekland och som, i likhet med klaganden, har åtnjutit en förmånlig prissättning, förutom under den aktuella perioden. Den aktuella åtgärden innehåller således inga selektiva element.

66

Kommissionen och DEI anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.

67

Det ska påpekas att det framgår av dom av den 4 juni 2015, kommissionen/MOL (C‑15/14 P, EU:C:2015:362, punkt 60), att kravet på selektivitet skiljer sig åt beroende på om åtgärden i fråga är avsedd som en allmän stödordning eller ett individuellt stöd. I sistnämnda fall innebär fastställandet av en ekonomisk fördel att det i princip är möjligt att presumera att åtgärden är selektiv.

68

I motsats till vad klaganden har hävdat utgör den aktuella åtgärden i förevarande fall, det vill säga den som följer av det första interimistiska beslutet, inte ett allmänt stödsystem utan ett individuellt stöd.

69

Såsom tribunalen påpekade i punkt 147 i den överklagade domen har det första interimistiska beslutet verkan för framtiden (ex nunc), vilket innebär att det endast gällde parterna i den aktuella tvisten, det vill säga klaganden och DEI. Åtgärden i fråga kan således inte anses utgöra ett allmänt stödsystem.

70

Denna slutsats påverkas inte av klagandens argument att Larko, som är en annan stor industrikonsument och kund hos DEI som har åtnjutit en förmånlig prissättning, hade kunnat få åtgärder beviljade av den nationella domstolen motsvarande dem som klaganden beviljades i det första interimistiska beslutet.

71

Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder förfogar nämligen över ett utrymme för skönsmässig bedömning för att bevilja eller inte bevilja åtgärder som är avsedda att skydda parternas intressen i en tvist som har anhängiggjorts vid den, vilka intressen varierar beroende på de särskilda omständigheter som är utmärkande för denna tvist. Det kan i detta sammanhang inte presumeras att ett annat företag än klaganden, om det hade ansökt om det, skulle ha beviljats åtgärder motsvarande dem som klaganden beviljades genom det första interimistiska beslutet.

72

De argument som klaganden har anfört under den andra delen av den första grunden för överklagandet bygger på det felaktiga antagandet att den anmälda åtgärden utgör ett allmänt stödprogram. Dessa argument kan därför inte godtas.

73

Klaganden har under den första grundens tredje del gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktiga rättstillämpningar och missuppfattade bevisningen i samband med prövningen av den aktuella åtgärdens påverkan på handeln och konkurrensen.

74

Klaganden har bekräftat att den vid tribunalen åberopade den praxis som följer av dom av den 17 september 1980, Philip Morris Holland/kommissionen (730/79, EU:C:1980:209, punkt 11), enligt vilken kommissionen är skyldig att visa att den aktuella åtgärden har stärkt eller kunde stärka dess ställning i förhållande till andra industrier inom aluminiumsektorn i handeln mellan medlemsstaterna.

75

Klaganden menar att den aktuella åtgärden inte kunde ha denna verkan, eftersom bearbetat aluminium är en enhetlig produkt, vars pris i allt väsentligt bestäms av de internationella marknaderna, vilket innebär att kostnadssänkningar till följd av den förmånliga prissättning som bolaget åtnjutit inte kunde övervältras på försäljningspriset på klagandens produkter. Dessutom framgår det bland annat av 1992 års beslut att den förmånliga prissättningen under den aktuella perioden överskred det elpris som dess internationella konkurrenter hade betalat.

76

Klaganden har gjort gällande att tribunalen gjorde fel när den i punkterna 159–164 i den överklagade domen prövade om den aktuella åtgärden kunde stärka klagandens ekonomiska ställning till följd av tillämpningen av den förmånliga prissättningen. Tribunalen borde nämligen ha prövat om den fördel som klaganden åtnjutit kunde påverka dess konkurrensställning i förhållande till andra aluminiumproducenter som bedrev verksamhet på de europeiska och internationella marknaderna.

77

Tribunalen fann emellertid endast att stödet i fråga inte kunde påverka konkurrensen på grund av lägre försäljningspriser än konkurrenternas försäljningspriser, eftersom dessa priser fastställdes av marknaden, oberoende av klagandens vilja. Tribunalen konstaterade således, i likhet med kommissionen, att konkurrensen snedvridits och handeln påverkats, enbart utifrån den omständigheten att de minskade produktionskostnaderna borde ha inneburit att klaganden antingen ökade sina vinster eller minskade sina förluster under den aktuella perioden, utan att pröva om klaganden kunde utnyttja den ekonomiska fördel som den fått för att stärka sin konkurrensställning på aluminiummarknaden.

78

Klaganden har tillagt att tribunalen i punkterna 165 och 166 i den överklagade domen felaktigt och utan motivering underkände dess argument avseende 1992 års beslut och övriga ekonomiska uppgifter som ingetts den, och att den därför gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning.

79

Enligt klaganden är 1992 års beslut relevant, eftersom det indirekt medges däri att klagandens konkurrensställning på marknaden endast kunde påverkas om DEI kunde leverera elektricitet till ett lägre pris än det som dess främsta konkurrenter betalade. De ekonomiska uppgifter som tribunalen avfärdade, med motiveringen att de avsåg andra perioder än den aktuella perioden, är också relevanta, eftersom de rör en sektor inom vilken investeringar och avtal genomförs och ingås för flera decennier.

80

Klaganden har tillagt att tribunalen felaktigt bortsåg från att klaganden hade lagt fram bevis avseende den aktuella perioden, bland annat en rapport om de priser som dess främsta konkurrenter hade betalat för sin elförbrukning och de priser som tillämpades internationellt under år 2006. Det är de ekonomiska uppgifter som konstaterats vid tidpunkten för antagandet av det första interimistiska beslutet, det vill säga de uppgifter som avser år 2006, som är relevanta för prövningen av den aktuella åtgärdens eventuella påverkan på handeln och konkurrensen.

81

Kommissionen och DEI anser att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens tredje del.

82

Det framgår av domstolens fasta praxis, till vilken det hänvisas i punkt 157 i den överklagade domen, att kommissionen inte är skyldig att styrka att stödet faktiskt påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider konkurrensen, utan endast att det kan ha en sådan inverkan (dom av den 29 april 2004, Italien/kommissionen, C‑372/97, EU:C:2004:234, punkt 44, och dom av den 15 december 2005, Italien/kommissionen, C‑66/02, EU:C:2005:768, punkt 111).

83

När ett stöd stärker ett företags ställning i förhållande till andra konkurrerande företags ställning i handeln inom unionen, ska denna handel anses påverkad av detta stöd (dom av den 17 september 1980, Philip Morris Holland/kommissionen, 730/79, EU:C:1980:209, punkt 11, och dom av den 20 november 2003, GEMO, C‑126/01, EU:C:2003:622, punkt 41).

84

Det ska i förevarande fall påpekas att tribunalen, efter att i punkterna 159 och 160 i den överklagade domen ha slagit fast att det framgick av det omtvistade beslutet att klaganden var verksam i en sektor där produkterna var föremål för en intensiv handel mellan medlemsstaterna, då aluminium framställs i nio andra medlemsstater än Republiken Grekland, och att åtgärden i fråga stärkte klagandens ställning i förhållande till andra konkurrerande företag i handeln mellan medlemsstaterna, bekräftade kommissionens konstaterande att nämnda företag hade lidit skada till följd av den aktuella åtgärden och att kriteriet avseende snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln mellan medlemsstaterna följaktligen var uppfyllt.

85

I punkterna 161–164 i den överklagade domen avfärdade tribunalen klagandens argument genom att göra gällande dels att det knappast kunde ifrågasättas att den förmånliga prissättningen hade sänkt klagandens produktionskostnader, oberoende av vilka produktionskostnader konkurrerande företag med hemvist i andra medlemsstater än Republiken Grekland hade haft, dels att även om försäljningspriset för de aktuella produkterna fastställdes på börsen, på internationell nivå, vilket innebar att klaganden inte kunde låta de besparingar som gjorts på produktionskostnaderna påverka försäljningspriset på dessa produkter, kunde klaganden ändå göra en vinst på grund av den förmånliga prissättning som DEI beviljat, vilket konkurrerande företag etablerade i dessa andra medlemsstater inte kunde göra.

86

Domstolen konstaterar således att tribunalens resonemang är förenlig med domstolens fasta praxis som det hänvisas till ovan i punkterna 82 och 83, i den del det syftade till att visa att åtgärden i fråga kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida konkurrensen.

87

Klaganden kan således inte vinna framgång med det argumentet att tribunalen borde ha kontrollerat huruvida bolaget faktiskt kunde använda sig av den ekonomiska fördel som tillämpningen av den förmånliga prissättningen medförde för att förbättra sin konkurrensställning på aluminiummarknaden.

88

Vad gäller argumenten avseende 1992 års beslut och de ekonomiska uppgifter som klaganden ingett, bland annat statistikrapporten avseende år 2006, räcker det att konstatera att dessa avser andra perioder än den aktuella perioden, vilken löper mellan den 5 januari 2007 och den 6 mars 2008, och följaktligen saknar relevans. Tribunalen gjorde således en korrekt bedömning när den i punkt 165 i den överklagade domen avfärdade dessa uppgifter.

89

Av det ovan anförda följer att tribunalens bedömning av den ifrågavarande åtgärdens påverkan på handeln och konkurrensen varken grundar sig på en missuppfattning av bevisningen eller utgör en felaktig rättstillämpning.

90

Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens tredje del.

91

Klaganden har under den första grundens första del och den andra grunden kritiserat tribunalen för det första för att, i punkterna 117–138 i den överklagade domen, ha gjort sig skyldig till flera fall av felaktig rättstillämpning och för att ha missuppfattat de faktiska omständigheterna vid bedömningen av huruvida det förelåg en fördel, och för det andra för att ha åsidosatt sin motiveringsskyldighet.

92

Först ska argumentet att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning prövas, och därefter påståendet att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna och åsidosatte sin motiveringsskyldighet.

93

Klaganden har för det första kritiserat tribunalen för att, i punkterna 115–138 i den överklagade domen, separat och i tur och ordning ha prövat frågorna om klaganden hade sänkt sina produktionskostnader till följd av tillämpningen av den förmånliga prissättningen, om förmånen var motiverad av ekonomiska skäl och om kriteriet om den privata investeraren var tillämpligt. Tribunalen påstås på så sätt ha underlåtit att pröva huruvida den förmånliga prissättningen kunde anses vara förenlig med normala marknadsvillkor.

94

Detta tillvägagångssätt strider mot domstolens praxis, bland annat mot dom av den 20 september 2017, kommissionen/Frucona Košice (C‑300/16 P, EU:C:2017:706, punkterna 21, 23 och 66), i vilken domstolen slog fast att dessa uppgifter ska bedömas samtidigt och gemensamt för att det ska kunna fastställas att ett företag har åtnjutit en fördel. I den domen preciserade domstolen även dels att de villkor som en åtgärd ska uppfylla för att kunna anses utgöra ”stöd”, i den mening som avses i artikel 107 FEUF, inte är uppfyllda om det mottagande företaget kunde få samma fördel under omständigheter som motsvarar normala marknadsvillkor, dels att prövningen av kriteriet om den privata investeraren inte utgör ett undantag som endast är tillämpligt när det prövats huruvida det föreligger ett stöd, utan utgör en av de omständigheter som kommissionen är skyldig att beakta vid prövningen av huruvida det föreligger ett stöd.

95

För det andra har klaganden kritiserat tribunalen för dess underlåtenhet att pröva de ekonomiska motiven för den aktuella fördelen och för dess felaktiga tillämpning av bevisbördereglerna avseende dessa motiv.

96

Klaganden har i detta hänseende gjort gällande att tribunalen gjorde fel när den i punkterna 125–127 i den överklagade domen slog fast dels att det, så snart det har konstaterats att det föreligger en fördel, inte ankommer på kommissionen att ex officio pröva huruvida det föreligger ekonomiska motiv, eftersom det ankommer på medlemsstaten att visa att det föreligger sådana motiv om den har för avsikt att bestrida kommissionens bedömning, dels att kommissionen hade rätt att i detta sammanhang begränsa sig till de uppgifter som medlemsstaten hade lagt fram under det administrativa förfarandet och att, eftersom Republiken Grekland inte hade åberopat några argument i detta avseende, det omtvistade beslutet inte kunde kritiseras på denna punkt.

97

Enligt klaganden utgör tribunalens resonemang en felaktig rättstillämpning eftersom den innebär att bevisbördan för förekomsten av ett stöd omvänds och felaktigt begränsar kommissionens skyldighet till att bedöma de argument som den berörda medlemsstaten har anfört under det administrativa förfarandet.

98

Detta resonemang strider mot domstolens dom av den 20 september 2017, kommissionen/Frucona Košice (C‑300/16 P, EU:C:2017:706, punkterna 23–26), och mot kommissionens skyldighet att genomföra en omsorgsfull och opartisk undersökning, vilken framgår av punkt 90 i domen av den 2 september 2010, kommissionen/Scott (C‑290/07 P, EU:C:2010:480). Kommissionen är nämligen, även om den inte skulle vara skyldig att ex officio kontrollera förekomsten av ekonomiska motiv, skyldig att pröva de argument som mottagaren av det aktuella stödet har anfört inför den under det administrativa förfarandet.

99

Klaganden har tillagt att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den, i punkt 128 i den överklagade domen, slog fast att DEI, i egenskap av elleverantör till klaganden, klart och tydligt hävdat att den förmånliga prissättningen under den aktuella perioden understeg dess produktionskostnader och att det inte erhöll någon annan kompensation. Med detta konstaterande ersatte tribunalen motiveringen med sin egen, vilket inte är tillåtet, eftersom kommissionen i det omtvistade beslutet hade avstått från att undersöka om den förmånliga prissättningen under den aktuella perioden verkligen understeg DEI:s produktionskostnader.

100

Tribunalen varken kontrollerade om dessa materiella omständigheter var sanningsenliga eller beaktade den bevisning som klaganden hade lagt fram i detta avseende. Denna visar dock att den förmånliga prissättningen täckte DEI:s produktionskostnader och medförde en rimlig vinst för DEI, bland annat genom att bolaget tog del av klagandens vinst.

101

Klaganden har för det tredje gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till flera fall av felaktig rättstillämpning i sin bedömning av kriteriet om den privata investeraren.

102

Klaganden, som har hänvisat till dom av den 20 september 2017, kommissionen/Frucona Košice (C‑300/16 P, EU:C:2017:706, punkterna 43 och 48), har hävdat att tribunalen i förevarande fall var skyldig att beakta detta kriterium och att den felaktigt uttryckte tvivel med avseende på huruvida det var tillämpligt samt underlät att beakta betydelsen av det vid bedömningen huruvida den aktuella åtgärden återspeglade de normala marknadsvillkoren.

103

Enligt klaganden underlät tribunalen att noggrant pröva de i förevarande fall mycket speciella omständigheter som klaganden åberopat vid tribunalen, bland annat den omständigheten att DEI, såsom behöriga grekiska myndigheter och unionsmyndigheter har medgett, är ett dominerande företag som genom sin prispolitik på ett systematiskt sätt har missbrukat sin ställning på marknaden i årtionden. Tribunalen beaktade inte heller det faktum att klaganden inte hade någon alternativ källa för sina elleveranser, vilket innebär att den hade varit tvungen att upphöra med sin verksamhet om det valt att inte längre köpa av DEI.

104

Tribunalen grundade sig dessutom på det felaktiga antagandet att klaganden med nödvändighet omfattades av den lagstadgade prislistan, A-150, som i Grekland är förbehållen stora industrikonsumenter, utan rättslig möjlighet att göra undantag från denna skyldighet. Eftersom denna premiss inte framgår av det omtvistade beslutet, ersatte tribunalen motiveringen med sin egen, vilket inte är tillåtet.

105

I vilket fall som helst är den lagstadgade prislistan, A-150, ingen lämplig referensram för att bedöma förekomsten av en fördel i förevarande fall. Enligt klaganden, som har hänvisat till beslutet av den 21 januari 2016, Alcoa Trasformazioni/kommissionen (C‑604/14 P, ej publicerat, EU:C:2016:54, punkterna 38 och 39), och till domen av den 20 september 2017, kommissionen/Frucona Košice (C‑300/16 P, EU:C:2017:706), var kommissionen i detta avseende skyldig att göra en bedömning på grundval av det hypotetiska marknadspriset.

106

Klaganden har, med stöd av dom av den 5 juni 2012, kommissionen/EDF (C‑124/10 P, EU:C:2012:318, punkt 78), tillagt att resultatet av förfarandet för att bedöma om en åtgärd medför en fördel beror på huruvida denna fördel kan föreligga under omständigheter motsvarande normala marknadsvillkor. Så är dock inte fallet här.

107

Klaganden har, beträffande punkterna 132 och 133 i den överklagade domen, hävdat att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna när den dels fann att det var uteslutet att en privat investerare skulle ha tillämpat en prissättning såsom den förmånliga prissättningen, i stället för att tillämpa normala priser, som var högre, förutom om kompensation utgick, dels slog fast att klaganden inte hade gjort gällande att det utgick någon sådan kompensation.

108

Tribunalen beaktade nämligen inte att klaganden hade anfört detaljerade argument i det avseendet och bland annat visat att den prissättningsmetod som föreskrevs i 1960 års avtal gjorde det möjligt för DEI att indirekt delta i den del av klagandens vinst som härrörde från försäljning av aluminium, genom att tillämpa högre priser på elleveranser när priserna på marknaden för metaller var högre.

109

Tribunalens konstaterande tar dessutom inte hänsyn till den omständigheten att priserna enligt den förmånliga prissättningen överskred priserna enligt den normala prislistan, A-150, i fem månader under den aktuella perioden, inbegripet vid antagandet av det första interimistiska beslutet, vilket innebar att tillämpningen av den förmånliga prissättningen inte medförde någon fördel för klaganden.

110

Vad gäller den period som är relevant för bedömningen av förekomsten av en eventuell fördel, har klaganden gjort gällande att tribunalen inte borde ha beaktat den period på fjorton månader under vilken det första interimistiska beslutet hade verkningar, utan hela den period under vilken nämnda beslut kunde ha verkningar, det vill säga perioden ända fram till dess en eventuell dom meddelas – inom ramen för det ordinarie domstolsförfarandet – om huruvida hävningen av 1960 års avtal var giltig.

111

Enligt dom av den 16 maj 2002, Frankrike/kommissionen (C‑482/99, EU:C:2002:294, punkt 71), och dom av den 21 mars 2013, Magdeburger Mühlenwerke (C‑129/12, EU:C:2013:200, punkt 40), är den tidpunkt som är avgörande för bedömningen av huruvida den berörda medlemsstaten i förevarande fall agerade som en rationell investerare i en marknadsekonomi och, följaktligen, om tillämpningen av den prissättningsmetod som föreskrivs i 1960 års avtal utgjorde en fördel som inte skulle ha förelegat under normala marknadsvillkor, inte februari 2004, då DEI:s uppsägning av avtalet delgavs, utan januari 2007, då det första interimistiska beslutet fattades, eftersom den avgörande tidpunkten enligt domstolens praxis är den tidpunkt då stödmottagaren gavs rätt att motta stödet enligt tillämplig nationell lagstiftning.

112

Vad gäller tribunalens påstående att DEI:s uppsägning av 1960 års avtal visar att ett privat organ, i januari 2007, inte skulle ha gått med på att tillämpa den prissättningsmetod som föreskrivs i 1960 års avtal, som binder det till aluminiumpriset på marknaden, har klaganden hävdat att detta är felaktigt.

113

I januari 2007 skulle en tillämpning av denna metod nämligen ha lett till ett högre elpris än det som följde av den lagstadgade prislistan, A-150. DEI tillämpade dessutom, före och efter den aktuella perioden, en prislista på klaganden enligt vilken priset för elleveranser också var bundet till aluminiumpriset på den internationella marknaden och som gav ett betydligt lägre pris än det som följde av tillämpningen av den förmånliga prissättningen. Kommissionen fann således att sistnämnda prislista inte utgjorde ett statligt stöd.

114

Klaganden har tillagt att DEI inte omedelbart begärde att det första interimistiska beslutet skulle återkallas, vilket visar att den förmånliga prissättning som gällde under år 2007 var attraktiv i kommersiellt avseende. Kommissionen konstaterade dessutom i 1992 års beslut att DEI hade genererat ansenliga vinster under långa perioder och att DEI följaktligen kunde leverera el till ett lägre pris till vissa stora konsumenter, såsom klaganden.

115

Klaganden anser att tribunalen även gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den, i punkt 134 i den överklagade domen, slog fast att åberopandet av sekundärrätt på elområdet, beslut från Rythmistiki Archi Energeias (energitillsynsmyndighet, Grekland) och åsidosättandet av artikel 102 FEUF inte påverkade bedömningen att en privat investerare inte skulle vilja tillämpa sådana priser som följer av den förmånliga prissättningen.

116

Klaganden har i repliken, med hänvisning till dom av den 9 juni 2011, Comitato Venezia vuole vivere m.fl./kommissionen (C‑71/09 P, C‑73/09 P och C‑76/09 P, EU:C:2011:368, punkt 99), och dom av den 5 juni 2012, kommissionen/EDF (C‑124/10 P, EU:C:2012:318), tillagt att det faktum att en domstol inte grundar sig på kommersiella parametrar, även om det antas att den aktuella åtgärden inte utgörs av den förmånliga prissättningen, utan av det första interimistiska beslutet, inte hindrar att kriteriet om den privata investeraren tillämpas, eftersom det i artikel 107 FEUF inte görs någon åtskillnad beroende på orsakerna till eller syftena med de statliga ingripandena, som i stället definieras utifrån deras verkningar.

117

Kommissionen och DEI anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser vare sig den första grundens första del eller den andra grunden.

118

Vad för det första gäller argumentet att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att separat och i tur och ordning pröva frågorna om klaganden hade sänkt sina produktionskostnader till följd av att den förmånliga prissättningen hade tillämpats, om fördelen kunde motiveras av ekonomiska skäl och om kriteriet om den privata investeraren var tillämpligt, är det tillräckligt att konstatera att detta argument grundar sig på en felaktig tolkning av domen av den 20 september 2017, kommissionen/Frucona Košice (C‑300/16 P, EU:C:2017:706).

119

I motsats till vad klaganden har påstått framgår det nämligen inte av nämnda dom att tribunalen skulle vara skyldig att pröva dessa omständigheter gemensamt.

120

Tribunalen kan följaktligen inte klandras för att ha gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning i detta avseende.

121

Vad för det andra gäller argumentet att tribunalen inte prövade de ekonomiska motiven för den aktuella fördelen, konstaterar domstolen att detta argument grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen, eftersom det tydligt framgår av punkterna 124–130 i den överklagade domen att tribunalen prövade frågan om den förmånliga prissättningen i förevarande fall eventuellt var motiverad av ekonomiska skäl.

122

Vad för det tredje gäller argumentet om en felaktig tillämpning av bevisbördereglerna avseende de ekonomiska motiven för nämnda fördel, närmare bestämt argumentet att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen endast skulle beakta de argument avseende ekonomiska motiv som den berörda medlemsstaten anfört, ska det erinras om att det, såsom tribunalen slog fast i punkt 125 i den överklagade domen, inte ankommer på kommissionen att ex officio pröva förekomsten av eventuella ekonomiska motiv.

123

Av domstolens fasta praxis framgår emellertid att kommissionen, med hänsyn till intresset av en korrekt tillämpning av de grundläggande bestämmelserna i EUF‑fördraget om statligt stöd, är skyldig att genomföra granskningsförfarandet av de ifrågasatta åtgärderna på ett omsorgsfullt och opartiskt sätt, så att den, vid antagandet av det slutliga beslutet, förfogar över de mest kompletta och tillförlitliga uppgifterna (dom av den 2 september 2010, kommissionen/Scott, C‑290/07 P, EU:C:2010:480, punkt 90 och där angiven rättspraxis). Det följer således av principen om god förvaltningssed att kommissionen i princip är skyldig att beakta de ekonomiska motiv som i förekommande fall har åberopats av stödmottagaren under granskningsförfarandet.

124

Av detta följer att tribunalen, i punkt 126 i den överklagade domen, felaktigt slog fast att kommissionen hade rätt att endast beakta uppgifter som medlemsstaten hade lagt fram under det administrativa förfarandet.

125

Domstolen konstaterar emellertid att detta fel inte medför att den överklagade domen ska upphävas.

126

Kommissionen har nämligen, vid förhandlingen i domstolen, bekräftat att de argument som klaganden anfört avseende de ekonomiska motiven för den aktuella fördelen, såsom den gjort gällande vid tribunalen, anfördes för sent och att de därför inte kunde prövas.

127

Med hänsyn till dessa omständigheter var kommissionen i förevarande fall inte skyldig att beakta de argument avseende de ekonomiska motiven för nämnda fördel som klaganden anfört under det administrativa förfarandet.

128

Vad gäller argumentet att motiveringen hade ersatts med en annan, vilket inte är tillåtet, slog tribunalen i punkt 128 i den överklagade domen fast att även om kommissionen var skyldig att kontrollera huruvida det förelåg motiv, hade DEI, i egenskap av elleverantör till klaganden, klart och tydligt hävdat att den förmånliga prissättningen under den aktuella perioden understeg motsvarande produktionskostnader och att det inte erhöll någon annan kompensation, ska det understrykas att det framgår av övervägandena i punkt 129 i den överklagade domen, där det slogs fast att kommissionen med rätta kom fram till att det framgick av DEI:s uppsägning av 1960 års avtal att den förmånliga prissättningen inte motiverades av ekonomiska skäl kopplade till DEI, att tribunalens konstaterande i punkt 128 i nämnda dom i själva verket avsåg att bekräfta att den slutsats som kommissionen kom fram till i det omtvistade beslutet var välgrundad, vad gäller de ekonomiska motiven för den fördel som beviljats genom den aktuella åtgärden.

129

I det omtvistade beslutet konstaterade kommissionen nämligen dels att den förmånliga prissättningen hade gjort det möjligt för klaganden att minska sina löpande utgifter och att DEI:s beteende, bland annat den omständigheten att DEI beslutade att säga upp 1960 års avtal så snart det blev möjligt, klart visade att den förmånliga prissättningen inte motsvarade marknadspriset, dels att de grekiska myndigheterna inte hade lagt fram några bevis för att tillämpningen av den förmånliga prissättningen var motiverad.

130

Kommissionen har dessutom hänvisat till 2002 års beslut, av vilket det enligt denna framgår att DEI var tvunget att bevilja klaganden en förmånlig prissättning, trots att den inte skulle ha gjort detta under normala marknadsvillkor. Kommissionen har i detta avseende erinrat om att nämnda beslut avser ett stöd som Republiken Grekland skulle bevilja DEI och som hade till syfte att göra det möjligt för DEI att få kompensation för de icke återvinningsbara kostnader som den hade haft till följd av tillämpningen av den förmånliga prissättningen gentemot klaganden, och att den hade godkänt detta bidrag, eftersom det utgjorde en kompensation för den nackdel som DEI lidit.

131

I punkterna 128 och 129 i den överklagade domen fann tribunalen att kommissionens slutsats i det omtvistade beslutet, att det framgick av DEI:s uppsägning av 1960 års avtal att den förmånliga prissättningen inte kunde motiveras av ekonomiska skäl, stöds av de argument som DEI anförde vid tribunalen. Tribunalen kan således inte klandras för att därigenom ha ersatt motiveringen med en annan, vilket inte är tillåtet.

132

Beträffande klagandens argument, att tribunalen varken kontrollerade om de faktiska omständigheter som DEI anfört var korrekta eller beaktade den motbevisning som klaganden hade anfört vid den, räcker det att påpeka att det framgår av fast rättspraxis att tribunalen, eftersom det endast ankommer på den att pröva den bevisning som lagts fram vid den, inte kan anses vara skyldig att uttryckligen motivera den värdering som görs av varje bevis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2000, Dorsch Consult/rådet och kommissionen, C‑237/98 P, EU:C:2000:321, punkterna 50 och 51, och dom av den 20 december 2017, Comunidad Autónoma del País Vasco m.fl./kommissionen, C‑66/16 P–C‑69/16 P, EU:C:2017:999, punkt 110). Denna argumentation ska således underkännas såsom verkningslös.

133

Vad för det fjärde gäller klagandens argument avseende tribunalens tillämpning av kriteriet om den privata investeraren, ska det erinras om att det följer av domstolens praxis att tillämpligheten av detta kriterium beror på om den berörda medlemsstaten har beviljat en ekonomisk fördel till ett statligt ägt företag i egenskap av aktieägare och inte i egenskap av myndighetsutövare. Kommissionen ska, för att avgöra om nämnda kriterium är tillämpligt, göra en helhetsbedömning, varvid den ska beakta alla omständigheter som gör det möjligt att avgöra om den aktuella åtgärden har vidtagits av medlemsstaten i egenskap av aktieägare eller i egenskap av myndighetsutövare. Det som kan vara relevant i det avseendet är åtgärdens karaktär och föremål, det sammanhang i vilket den vidtogs, det eftersträvade syftet med åtgärden samt de regler som gäller för densamma (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2012, kommissionen/EDF, C‑124/10 P, EU:C:2012:318, punkterna 79–81 och 86).

134

I förevarande fall ska det konstateras att den aktuella åtgärden, det vill säga ett interimistiskt beslut från en nationell domstol, genom vilket klaganden beviljas interimistiska åtgärder i syfte att skydda sina finansiella intressen enligt 1960 års avtal, har, med hänsyn till dess karaktär, det sammanhang i vilket den vidtogs, dess syfte samt de regler som gäller för den, karaktären av en rättsakt som omfattas av den berörda medlemsstatens offentliga maktbefogenheter. Kriteriet om den privata investeraren är följaktligen inte tillämpligt på denna rättsakt.

135

Härav följer att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den i punkt 132 i den överklagade domen underförstått slog fast att kriteriet om den privata investeraren inte var tillämpligt i förevarande fall.

136

Klagandens argumentation i detta avseende kan således inte godtas.

137

Det ska under alla omständigheter påpekas att det framgår av meningen ”även om det antas att kriteriet om den privata investeraren skulle vara tillämpligt under de mycket speciella omständigheterna i förevarande fall”, i punkt 132 i den överklagade domen, att det endast var för fullständighetens skull som tribunalen i punkterna 132–136 i den överklagade domen tillämpade detta kriterium. Klagandens argument kan därför i vilket fall som helst inte leda till att den överklagade domen upphävs och ska således förkastas såsom verkningslöst (dom av den 2 april 2009, Bouygues och Bouygues Télécom/kommissionen, C‑431/07 P, EU:C:2009:223, punkt 148 och där angiven rättspraxis).

138

Klaganden har gjort gällande att tribunalen i punkterna 117–120 i den överklagade domen missuppfattade bevisningen genom att kvalificera flera faktiska omständigheter som ”ostridiga”, i den meningen att klaganden ”inte hade bestritt dem”, och som avsåg, för det första, den förmånliga prissättning som DEI tillämpade på klaganden enligt ett lagstiftningsdekret som utgjorde ett undantag från den allmänna prisregleringen i vilken det föreskrevs en obligatorisk normalprislista, för det andra att klaganden ingick i kategorin stora industrikonsumenter av el, och för det tredje att den förmånliga prissättningen åtminstone under den berörda perioden underskred det normalpris som tillämpades på dessa stora industrikonsumenter, medan normalpriset, som fastställdes på nationell nivå, gällde för DEI och dessa stora industrikonsumenter.

139

Tribunalen åsidosatte därmed även den motiveringsskyldighet som åligger den, eftersom den inte gjorde någon djupgående analys i detta avseende. Tribunalen nämnde nämligen varken parternas motsatta ståndpunkter, bland annat de argument som klaganden anfört i syfte att bestrida dessa faktiska omständigheter, eller de bevis som föranledde tribunalen att kvalificera dessa faktiska omständigheter som ”ostridiga”.

140

Vad för det första gäller tribunalens påstående i punkt 117 i den överklagade domen, att det är ostridigt att den förmånliga prissättning som, före år 2006, tillämpades enligt ett lagstiftningsdekret utgjorde ett undantag från den allmänna prisregleringen i vilken det föreskrivs en obligatorisk normalprislista, har klaganden gjort gällande att den i sin ansökan till tribunalen upprepade gånger omtalade det förhållandet att 1960 års avtal, som klaganden och DEI ingått, inte hade infört något undantag från den obligatoriska normalprislistan, det vill säga den reglerade prislistan, A-150.

141

Nämnda prislista, som gäller för andra industrikonsumenter, har nämligen utarbetats och inrättats av nationella energirådet (Grekland) under år 1977, utan beaktande av klagandens eller Larkos konsumtionsmönster, eftersom dessa två företag redan hade ingått avtal med DEI, i vilka det föreskrivs att en förmånlig prissättning ska tillämpas. Den reglerade prislistan, A-150, hade således utarbetats för konsumenter med ett annat konsumtionsmönster än det som klaganden och Larko hade.

142

Vad för det andra gäller påståendet i punkt 119 i den överklagade domen, att det är ostridigt att klaganden, åtminstone under den aktuella perioden, ingick i kategorin ”stora industrikonsumenter”, har företaget gjort gällande att det vid tribunalen åberopat den omständigheten att det skiljde sig från alla andra industrikonsumenter på grund av sitt unika konsumtionsmönster.

143

Klaganden har i detta avseende hänvisat till ett antal kommissionsbeslut där det medges att aluminiumindustrier inte kan jämföras med andra elkonsumenter, till beslut från energitillsynsmyndigheten och till ett beslut av konkurrensnämnden (Grekland), enligt vilka den omständigheten att en kund är direkt ansluten till högspänningsnätet inte automatiskt innebär att denna konsumerar en stor energimängd, motsvarande den som klaganden eller Larko förbrukar, eftersom företag som konsumerar en mycket mindre energivolym också ansluter sig till detta nät.

144

Klaganden hävdade även, vid tribunalen, att det i den grekiska lagstiftning som var tillämplig under den aktuella perioden föreskrevs att DEI kunde erbjuda individuella villkor avseende den kommersiella delen av priset på elleveranser till kunder i högspänningsnätet, i den mån skillnader i belastningskurvan eller andra villkor i avtalet motiverade en sådan särbehandling, vilket energitillsynsmyndigheten för övrigt medgav under år 2010.

145

Klaganden har dessutom hävdat att tribunalen felaktigt underlät att pröva om klaganden, mot bakgrund av definitionen av begreppet ”industrikonsument” i de relevanta nationella bestämmelserna, faktiskt omfattades av detta begrepp.

146

Vad för det tredje gäller tribunalens påstående i punkt 118 i den överklagade domen, att det är ostridigt att klaganden åtnjöt en fördel i form av lägre priser på elleveranser än de normalpriser som tillämpades på stora industrikonsumenter, som var kunder till DEI, eftersom den förmånliga prissättningen under den aktuella perioden underskred den nationellt reglerade normalprislistan, påstår sig klaganden ihärdigt ha bestritt dessa omständigheter vid tribunalen. Klaganden har hävdat att den i detta hänseende har ingett handlingar och bevis för att den prissättningsmetod som föreskrivs i 1960 års avtal i själva verket medfört högre priser än den reglerade prislistan, A-150, under åtminstone fem av de fjorton månader som den aktuella perioden varade.

147

Klaganden har gjort gällande att de stora variationerna i den förmånliga prissättningen under denna period förklaras av att prissättningsmetoden var nära förbunden med det internationella priset på aluminium på metallbörsen i London (Förenade kungariket), ett pris som i sin tur varierade och sjönk avsevärt under denna period, vilket kommissionen dessutom nämnde i 2002 års beslut.

148

Kommissionen och DEI anser att klagandens argument inte kan godtas.

149

Det ska inledningsvis påpekas att det framgår av fast rättspraxis att när tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna är domstolen, enligt artikel 256 FEUF, ensam behörig att pröva tribunalens rättsliga kvalificering av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör, med undantag för då tribunalen har missuppfattat den bevisning som åberopats vid den, inte en sådan rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll (dom av den 3 april 2014, Frankrike/kommissionen, C‑559/12 P, EU:C:2014:217, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

150

Det ska i det avseendet trots allt påpekas att det utifrån handlingarna i målet ska vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att det ska behövas göra en ny bedömning därav (dom av den 3 april 2014, Frankrike/kommissionen, C‑559/12 P, EU:C:2014:217, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

151

I förevarande fall räcker det att konstatera att det, oberoende av huruvida tribunalen, i punkterna 117–120 i den överklagade domen, felaktigt slog fast att klaganden inte hade bestritt flera faktiska omständigheter avseende den förmånliga prissättningen, följer av de argument som klaganden har anfört i sitt överklagande, såsom de har sammanfattats i punkterna 140–147 i förevarande dom, att klaganden i själva verket söker få till stånd en ny prövning av dessa faktiska omständigheter, vilket faller utanför domstolens behörighet.

152

Argumentet att de faktiska omständigheterna har missuppfattats kan följaktligen inte tas upp till prövning.

153

Vad beträffar argumentet att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet i punkterna 117–120 i den överklagade domen, genom att inte nämna de argument som klaganden hade åberopat för att bestrida de faktiska omständigheterna med avseende på den förmånliga prissättningen, eller den bevisning som ledde fram till att de faktiska omständigheterna avseende den förmånliga prissättningen ansågs ”ostridiga”, i den meningen att de ”inte hade bestritts”, konstaterar domstolen att det framgår av punkterna 120, 121 och 123 i den överklagade domen, bland annat av användningen av meningen”klaganden har själv medgett att” eller ”klagandens argument påverkar inte denna bedömning”, att tribunalen hänvisade till de argument som klaganden hade anfört i detta avseende och att tribunalen följaktligen beaktade dessa argument.

154

Det framgår dessutom av domstolens praxis att det endast ankommer på tribunalen att bedöma den bevisning som åberopats vid den. Tribunalen kan, med undantag för skyldigheten att iaktta allmänna principer och processrättsliga regler för bevisbördan och bevisningen samt att inte missuppfatta bevis, inte anses skyldig att uttryckligen motivera den värdering som görs av varje bevis, särskilt om den anser att beviset i fråga är utan intresse eller saknar relevans för målets utgång (dom av den 26 april 2018, Cellnex Telecom och Telecom Castilla-La Mancha/kommissionen, C‑91/17 P och C‑92/17 P, ej publicerad, EU:C:2018:284, punkt 76 samt där angiven rättspraxis).

155

Klagandens argumentation i detta avseende kan således inte godtas.

156

Det kan under alla omständigheter konstateras att även om tribunalens motivering i punkterna 117–120 i den överklagade domen, såsom klaganden har gjort gällande, skulle anses otillräcklig, kan denna bristfälliga motivering inte medföra att den överklagade domen upphävs.

157

Vad för det första gäller tribunalens påstående i punkt 119 i den överklagade domen att klaganden under den aktuella perioden ingick i kategorin stora industrikonsumenter, ska det understrykas att klaganden har hävdat att detta företag och Larko har egenskaper som särskiljer dem från andra industrikonsumenter på grund av deras unika konsumtionsmönster.

158

Under förhandlingen vid domstolen bekräftade emellertid kommissionen och DEI att Larko, under den aktuella perioden, hade tillämpat prislistan A-150, som utgör den obligatoriska normalprislista som föreskrivs i den allmänna prisreglering som är tillämplig på stora industrikonsumenter, vilket klaganden för övrigt inte har bestritt.

159

Med hänsyn till denna omständighet ska Larko anses ingå i kategorin stora industrikonsumenter.

160

Eftersom klaganden har medgett, såväl i ansökan genom vilken talan väcktes vid tribunalen som i de skriftliga yttranden som ingetts till domstolen, att den besitter samma egenskaper som Larko, konstaterar domstolen att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den slog fast att klaganden under den aktuella perioden ingick i kategorin stora industrikonsumenter, som var kunder till DEI.

161

Vad för det andra gäller tribunalens påstående i punkt 117 i den överklagade domen, att den förmånliga prissättning som tillämpades enligt ett lagstiftningsdekret före nämnda period utgjorde ett undantag från den allmänna prisregleringen i vilken det föreskrevs en obligatorisk normalprislista, eftersom denna prislista hade utarbetats för konsumenter med ett annat konsumtionsmönster än klagandens och Larkos, påpekas att, eftersom 1960 års avtal gav klaganden en förmånlig prissättning på elleveranser, som, enligt 1969 års lagdekret, skulle upphöra att gälla den 31 mars 2006, infördes genom nämnda avtal en prisreglering, till förmån för klaganden, som skiljde sig från den som var tillämplig på andra stora industrikonsumenter, som var kunder till DEI. När den allmänna regleringen om en obligatorisk prislista infördes under år 1977 omfattades således inte klaganden av denna prislista, eftersom klaganden omfattades av den förmånliga prissättningen enligt 1960 års avtal och 1969 års lagstiftningsdekret.

162

Tribunalen gjorde således en korrekt bedömning i punkt 117 i den överklagade domen när den fann att 1960 års avtal och 1969 års lagstiftningsdekret, före den aktuella perioden, hade infört ett prissystem till förmån för klaganden som utgjorde ett undantag från den allmänna prisreglering i vilken det föreskrivs en obligatorisk normalprislista.

163

Detta konstaterande påverkas inte av klagandens argument att den obligatoriska normalprislista som föreskrivs i den allmänna prisregleringen hade utarbetats för konsumenter med ett annat konsumtionsmönster än klaganden och Larko.

164

Såsom konstaterats ovan i punkterna 159 och 160 ska klaganden och Larko nämligen anses ingå i kategorin stora industrikonsumenter, som är kunder till DEI, och ska följaktligen omfattas av den allmänna prisreglering i vilken det föreskrivs en obligatorisk normalprislista, vilket gäller i än högre grad eftersom det bekräftades under förhandlingen vid domstolen att denna normalprislista tillämpades på Larko under den aktuella perioden.

165

Vad för det tredje gäller tribunalens påstående i punkt 118 i den överklagade domen, att den förmånliga prissättningen under den aktuella perioden underskred den normalprislista som tillämpats på stora industrikonsumenter, som är kunder till DEI, har klaganden medgett att den förmånliga prissättningen under nio av de fjorton månader som perioden i fråga varade underskred den obligatoriska normalprislistan.

166

Det ska i detta hänseende understrykas att kommissionen, under förhandlingen vid domstolen, har gjort gällande att skillnaden mellan den förmånliga prissättningen och normalprislistan var synnerligen stor under dessa nio månader, motsvarande flera miljoner euro, medan skillnaden mellan dessa två priser, när den förmånliga prissättningen överskred den obligatoriska normalprislistan, var betydligt mindre, nämligen endast ett par hundra euro. Klaganden har inte bestritt dessa uppgifter under denna förhandling.

167

Dessa uppgifter motsägs i vart fall inte av den tabell som återfinns i bilaga 12 till den ansökan genom vilken talan väcktes vid tribunalen, i vilken de belopp som följer av tillämpningen av den förmånliga prissättningen respektive den obligatoriska normalprislistan under den aktuella perioden anges. Även om det framgår av denna tabell att när den förmånliga prissättningen överskred den obligatoriska normalprislistan, uppgick skillnaden mellan dessa två avgifter inte till ett par hundra euro, utan till flera tusen euro, kvarstår dock det faktum att under de nio månader av den aktuella perioden, under vilka den förmånliga prissättningen underskred normalprislistan, var skillnaden mellan dessa två avgifter synnerligen stor och motsvarade under en tvåmånadersperiod tiotusentals euro, under ytterligare en tvåmånadersperiod hundratusentals euro och under en femmånadersperiod flera miljoner euro.

168

Det ska tilläggas att klaganden inte har bestritt, vare sig vid tribunalen eller vid domstolen, det belopp på 17,4 miljoner euro som enligt kommissionen motsvarar den totala skillnaden mellan den förmånliga prissättningen och den obligatoriska normalprislistan under den aktuella perioden, och som utgör den ekonomiska fördel som klaganden erhållit under denna period på grund av att DEI tillämpat den förmånliga prissättningen på klaganden.

169

Med hänsyn till dessa omständigheter konstaterar tribunalen att klaganden under en väsentlig del av den aktuella perioden betalade priser som var betydligt lägre än priserna enligt normalprislistan, vilket möjliggjorde för klaganden att avsevärt minska sina produktionskostnader.

170

Härav följer att den omständighet som tribunalen, i punkt 118 i den överklagade domen, slog fast, att den förmånliga prissättningen under den aktuella perioden underskred priserna enligt normalprislistan, trots att detta faktiskt endast var fallet under en ansenlig del av denna period, inte kan leda till ett ifrågasättande av tribunalens konstaterande i punkt 122 i den överklagade domen att klaganden under denna period minskade sina produktionskostnader till följd av tillämpningen av den förmånliga prissättningen.

171

Av dessa omständigheter följer att klagandens argument att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet i vilket fall som helst ska avfärdas såsom verkningslöst.

172

Överklagandet kan inte vinna bifall såvitt avser den första grundens första del och den andra grunden för överklagandet, vilka grunder delvis ska avvisas, delvis ska lämnas utan bifall, eller i vart fall förklaras verkningslösa.

173

Mot bakgrund av ovanstående ska överklagandet ogillas i sin helhet.

174

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas. Artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska enligt artikel 184.1 i dessa regler tillämpas i mål om överklagande. Enligt artikel 138.1 ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom kommissionen och DEI har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna och klaganden har tappat målet, ska yrkandet bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande: