I. Inledning

II. Tillämpliga bestämmelser

III. Bakgrund och målet vid den nationella domstolen

A. Hisskartellen

B. Land Oberösterreichs skadeståndstalan

IV. Begäran om förhandsavgörande och förfarandet inför domstolen

V. Bedömning

A. Upptagande till prövning av begäran om förhandsavgörande

1. Domstolens behörighet att besvara tolkningsfrågan med avseende på tidsperioden före Österrikes anslutning till EU

2. Tolkningsfrågans relevans för tvistens avgörande

B. Prövning av tolkningsfrågan

1. Statliga långivares rätt till ersättning för skada till följd av en kartell: ett unionsrättsligt problem

a) Gränsen mellan unionsrätten och medlemsstaternas nationella lagstiftning vad gäller ersättning för skada till följd av en kartell

b) Begreppet orsakssamband i spänningsfältet mellan unionsrättslig definition och nationellt genomförande

2. Statliga långivares rätt att begära ersättning för skada som uppkommit till följd av en kartell

a) Skyddssyftet med artikel 101 FEUF

1) En kategorisk inskränkning av rätten till ersättning för skada till följd av en kartell är inte förenlig med artikel 101 FEUF

2) Land Oberösterreichs särskilda egenskaper som statlig långivare

3) Bestämmelserna i direktiv 2014/104

4) Slutsats i denna del

b) Huruvida skadan som Land Oberösterreich lidit är faktisk och ersättningsgill

1) Huruvida ränteförlusten som Land Oberösterreich gör gällande i det nationella förfarandet är ersättningsgill

2) Skadan som allmänheten lidit genom otillräckligt genomförande av subventionerat bostadsbyggande till följd av kartellen

3) Slutsats i denna del

c) Tillräckligt direkt orsakssamband mellan skada och rättslig överträdelse

1) Huruvida det föreligger ett faktiskt samband mellan hisspriser och lånebelopp

2) Huruvida Land Oberösterreichs skada var förutsebar för deltagarna i hisskartellen

3) Slutsats i denna del

VI. Förslag till avgörande

1.

Följer det av unionsrätten att en statlig långivare som lidit skada – genom att den beviljat förmånliga subventionerade lån i större omfattning än vad som hade skett om det inte hade förelegat någon konkurrensbegränsande överenskommelse – kan begära ersättning från företagen som var delaktiga i denna överenskommelse?

2.

Domstolen får genom denna fråga som ställs inom ramen för förevarande begäran om förhandsavgörande tillfälle att ytterligare konkretisera de unionsrättsliga kraven på den privata tillämpningen av den europeiska konkurrensrätten. Frågan uppkommer mot bakgrund av hisskartellen som redan har behandlats av domstolen vid flera tillfällen. ( 2 )

3.

Land Oberösterreich påverkades av denna kartell genom att delstaten beviljade lån med förmånlig ränta – så kallade subventionerade lån – för genomförande av sociala bostadsinsatser. Då de konkurrensbegränsande överenskommelserna medförde att överpriser togs ut för hissarna som installerades i bostadshusen som beviljats stöd, blev även lånebeloppen som beviljades betydligt högre än vad som hade varit fallet om prisbildningen hade skett under normala konkurrensförhållanden. Land Oberösterreich har inom ramen för det nationella förfarandet begärt ersättning för den skada som delstaten lidit till följd av nämnda omständigheter.

4.

Domstolarna som prövat det nationella målet var oeniga med avseende på huruvida österrikisk rätt erkänner en rätt till ersättning för indirekt skada av denna art. Den hänskjutande domstolen, Oberster Gerichtshof (Österrike), företräder uppfattning att det inte är fallet, eftersom personer som varken är leverantörer eller köpare på den relevanta marknaden inte omfattas av kartellförbudets skyddssyfte.

5.

Domstolen ska ta ställning till huruvida denna restriktiva definition av kretsen av personer som har rätt till skadestånd är förenlig med principerna i den europeiska konkurrensrätten. I ett första led är det dock nödvändigt att klargöra huruvida frågan om Land Oberösterreichs skadeståndsanspråk ska besvaras med stöd av österrikisk rätt – i förening med likvärdighets- och effektivitetsprinciperna – eller om den i stället ska besvaras direkt på grundval av unionsrätten.

6.

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i hur artikel 85 EG, artikel 81 EG och artikel 101 FEUF ska tolkas. Eftersom dessa bestämmelser väsentligen har samma innehåll kommer jag nedan enbart att hänvisa till artikel 101 FEUF som är den artikel som nu är i kraft. ( 3 )

7.

De händelser som ligger till grund för förevarande mål ägde rum innan direktiv 2014/104/EU ( 4 ) om kartellskadestånd trädde i kraft. Land Oberösterreich väckte även talan i första instans innan direktivet trädde i kraft. ( 5 ) Man kan alltså konstatera att direktiv 2014/104 inte är tillämpligt i tiden i det aktuella förfarandet, utan att det behöver klargöras huruvida vissa bestämmelser i österrikisk rätt som eventuellt är relevanta ska anses vara materiella eller processuella regler. Av artikel 22 i direktiv 2014/104 följer nämligen ett allmänt förbud mot retroaktiv verkan för materiella bestämmelser som antas för att genomföra detta direktiv, medan alla andra nationella genomförandebestämmelser – det vill säga processuella bestämmelser – visserligen ska tillämpas på faktiska omständigheter från tiden innan direktivet trädde i kraft, men endast inom ramen för talan som väckts efter att direktivet trädde i kraft. ( 6 )

8.

Som den italienska regeringen helt riktigt har påpekat är det alltså inom ramen för förevarande förfarande endast möjligt att hänvisa till direktiv 2014/104 i den utsträckning som direktivet återger principer om kartellskadestånd som utvecklats i rättspraxis ( 7 ).

9.

I flera medlemsstater i Europeiska unionen verkade under många år den så kallade hisskartellen, inom vilken stora europeiska tillverkare av hissar och rulltrappor – närmare bestämt Kone, Otis, Schindler och ThyssenKrupp – ingick en konkurrensbegränsande överenskommelse. Europeiska kommissionen upptäckte kartellen 2003 och ålade 2007 böter för hisskartellens verksamhet på den belgiska, tyska, nederländska och luxemburgska marknaden. ( 8 )

10.

I Österrike agerade den federala konkurrensmyndigheten och kartelldomstolen mot hisskartellen. Böterna ( 9 ) som kartelldomstolen utdömde 2007 fastställdes 2008 av Oberster Gerichtshof i egenskap av överinstans i konkurrensrättsliga mål. ( 10 ) ThyssenKrupp var kronvittne.

11.

I det nationella österrikiska kartellförfarandet konstaterades att kartelldeltagarna sedan 1980-talet och fram till början av år 2004 i stor omfattning, om än icke heltäckande, ingått och tillämpat en ömsesidig överenskommelse om uppdelning av marknaden för hissar och rulltrappor. Samordningen upphörde som tidigast mot slutet av 2005. Syftet med kartellen var att se till att de gynnade företagen kunde ta ut högre priser än vad som skulle ha varit möjligt under normala konkurrensförhållanden. Kartellen, som omfattade minst en tredjedel av marknadsvolymen, medförde en snedvridning av konkurrensen och av den prisutveckling som skulle ha rått under normala konkurrensförhållanden. ( 11 )

12.

Land Oberösterreich beviljade olika stöd för genomförande av byggprojekt på grundval av lagstadgade bestämmelser om främjande av bostadsbyggande i syfte att stödja offentligt subventionerat bostadsbyggande under tidsperioden som hisskartellen var aktiv. Dessa stöd avsåg för det första direkta stöd, där stödmottagaren erhåller en del av kostnaderna för uppförande som ett bidrag som inte behöver återbetalas, och för det andra annuitetsstöd, som innebär att delstaten betalar ut ersättning för en del av stödmottagarens låneamorteringar, och för det tredje subventionerade lån, det vill säga lån till förmånliga villkor som gör det möjligt för stödmottagaren ett få extern finansiering till förmånligare räntevillkor än de som råder på marknaden. ( 12 )

13.

Vart och ett av dessa stöd uppgick till en viss procentandel av de sammanlagda byggkostnaderna. Eftersom byggkostnaderna på grund av överpriserna på hissarna var högre än vad de hade varit utan hisskartellen begär Land Oberösterreich ( 13 ) nu ersättning från hisstillverkarna Otis, Schindler, Kone och ThyssenKrupp som medverkade i kartellen.

14.

Förevarande begäran om förhandsavgörande avser endast Land Oberösterreichs fordringar som grundas på de subventionerade lån som beviljades till för höga belopp på grund av kartellen.

15.

Land Oberösterreichs skadeståndskrav motsvarar en ränteförlust som beräknas på följande sätt: Till följd av kartellen togs överpriser ut på hissarna som installerades i de stödberättigade fastigheterna, vilket medförde att de subventionerade lånen med förmånliga räntesatser också beviljades till högre belopp än vad som hade varit fallet utan kartellen. Om delstaten hade investerat mellanskillnaden mellan beloppet som den faktiskt betalade ut till stödmottagarna och det lägre beloppet som den hade betalat ut till mottagarna utan de merkostnader som kartellen orsakade, till den genomsnittliga räntesatsen på statsobligationer, skulle Land Oberösterreich ha erhållit en betydligt högre ränteavkastning än vad stödmottagarna betalade när de återbetalade lånen med förmånliga räntevillkor. Skadan som Land Oberösterreich begär ersättning för i det nationella förfarandet motsvarar således mellanskillnaden mellan räntebeloppet som återbetalats av stödmottagarna och räntebeloppet som hade erhållits om de på grund av kartellen för höga stödbeloppen hade investerats till den genomsnittliga räntesatsen på statsobligationer.

16.

Domstolen i första instans ogillade Land Oberösterreichs talan med motiveringen att delstaten i egenskap av finansieringsorgan inte är en deltagare på marknaden för hissar och rulltrappor. Den skada som Land Oberösterreich gör gällande är således endast en indirekt skada, vilken som sådan inte är ersättningsgill. ( 14 )

17.

Appellationsdomstolen upphävde domen som meddelats i första instans. ( 15 ) Appellationsdomstolen företrädde nämligen uppfattningen att förbudet mot prissamverkan även skyddar de ekonomiska intressena hos de som får en ytterligare finansiell börda på grund av sådan samverkan. Dessutom främjar Land Oberösterreich genomförandet av byggprojekt genom att bevilja subventionerade lån och bidrar därigenom till att det över huvud taget finns en efterfrågan på varorna som kartelldeltagarna tillhandahåller. Delstaten omfattas följaktligen också av skyddet i de kartellrättsliga förbudsreglerna.

18.

Hisstillverkarna som är svarande i det nationella målet har överklagat denna dom till Oberster Gerichtshof. Oberster Gerichtshof delar uppfattningen som företräddes av domstolen i första instans med avseende på tillämpningen av nationell rätt. Följaktligen är en förutsättning för att erhålla ersättning för en förmögenhetsskada att det föreligger en överträdelse av en skyddsregel som syftar till att hindra överträdelser av rättsliga intressen hos en viss personkrets. Land Oberösterreich har emellertid inte lidit skada i egenskap av leverantör eller köpare på marknaden som omfattas av den aktuella priskartellen. Delstatens skada har således enligt österrikisk rätt inte ett tillräckligt nära samband med kartellförbudets syfte, det vill säga att upprätthålla konkurrensen på marknaden som omfattas av kartellen.

19.

Mot bakgrund av domstolens rättspraxis avseende ersättning för skada till följd av en kartell, i synnerhet domen i målet Kone ( 16 ) och mitt förslag till avgörande i samma mål, ( 17 ) hyser Oberster Gerichtshof emellertid tvivel med avseende på om denna lösning är förenlig med unionsrätten.

20.

Oberster Gerichtshof har mot bakgrund av det ovan anförda genom beslut av den 17 maj 2018 ( 18 ) hänskjutit följande fråga för förhandsavgörande till domstolen:

Ska artikel 85 EG, artikel 81 EG och artikel 101 FEUF tolkas på så sätt att – för att garantera att dessa bestämmelser får full verkan och att förbudet som följer av dessa bestämmelser får ändamålsenlig verkan – även sådana personer kan kräva ersättning för skada från deltagare i en kartell, vilka inte är verksamma som leverantörer eller köpare på den produktmarknad eller den geografiska marknaden som omfattas av en kartell, utan som inom ramen för lagstiftning i egenskap av offentliga finansiärer till gynnsamma villkor beviljar lån till köpare av produkter på marknaden som omfattades av kartellen, och vilkas skada har uppkommit genom att den beviljade lånesumman som beräknats som en procentandel av produktkostnaderna varit högre än vad den hade varit utan kartellavtalet, vilket inneburit att dessa belopp inte kunnat investeras på ett lönsamt sätt.

21.

I den skriftliga delen av målet om förhandsavgörande har dels Land Oberösterreich, klagande i målet vid den nationella domstolen, dels Otis, Schindler, Kone och ThyssenKrupp, svarande i tvisten i målet vid den nationella domstolen, samt den österrikiska och den italienska regeringen liksom Europeiska kommissionen yttrat sig. Med undantag för Italien har dessa parter även deltagit vid den muntliga förhandlingen den 16 maj 2019.

22.

Det faktum att de omtvistade omständigheterna till viss del inträffade före Österrikes anslutning till Europeiska unionen den 1 januari 1995 ( 19 ) har inte problematiserats av Oberster Gerichtshof. Land Oberösterreich har däremot motsatt sig detta i sitt utförliga skriftliga ställningstagande till frågan om EU-domstolens behörighet att tolka de nationella bestämmelser som reglerade kartellförbudet före Österrikes anslutning till Europeiska unionen.

23.

Land Oberösterreich har anfört att domstolen är behörig att tolka dessa nationella bestämmelser, eftersom de var baserade på bestämmelserna som föregick artikel 101 FEUF och syftade till att anpassa den nationella konkurrensrätten till Europeiska gemenskapens konkurrensrätt. Detta gäller i ännu högre grad för tiden efter att EEG-fördraget trädde i kraft den 1 januari 1994, till vilket Österrike anslöt sig, och vilket likaså i hög utsträckning övertagit EG-rätten rörande kartellförbud.

24.

I detta sammanhang hänvisar Land Oberösterreich till den rättspraxis enligt vilken domstolen även i fall när de faktiska omständigheterna i det nationella målet inte direkt omfattas av unionsrättens tillämpningsområde är behörig att tolka unionsrättsliga bestämmelser, men dessa bestämmelser har blivit tillämpliga genom nationell rätt för regleringen av rent inhemska situationer, eller då den nationella lagstiftaren hade för avsikt att harmonisera tillämplig nationell rätt med unionsrätten. ( 20 )

25.

I motsats till vad Land Oberösterreich anfört har domstolen genom dessa domar emellertid inte förklarat sig vara behörig att tolka nationella bestämmelser som hänvisar till unionsrättsliga bestämmelser eller vars utformning är baserad på dessa. Det ankommer nämligen enbart på de nationella domstolarna att tolka bestämmelser i nationell rätt. ( 21 ) Domstolen har i de domar som anförts av Land Oberösterreich i stället endast förklarat sig behörig att tolka unionsrättsliga bestämmelser i fall då dessa bestämmelser visserligen inte var direkt tillämpliga, men då nationell rätt hänvisade till dem eller var anpassade efter dem.

26.

Denna behörighet föreligger emellertid endast om de aktuella omständigheterna, trots att de inte direkt regleras i unionsrätten, inträffade vid en tidpunkt då den berörda medlemsstaten redan hade anslutit sig till Europeiska unionen. Domstolen har nämligen förklarat sig sakna behörighet att besvara en begäran om förhandsavgörande där de faktiska omständigheterna i det nationella förfarandet inträffat innan en stat anslöt sig till Europeiska unionen. Domstolen är endast behörig att tolka unionsrättsliga bestämmelser, vad avser deras tillämpning i en ny medlemsstat, från och med dagen för den statens anslutning till Europeiska unionen. ( 22 ) Det gäller även för det fall att de tillämpliga nationella bestämmelserna på detta område redan var anpassade till unionsrätten, före den berörda medlemsstatens anslutning till Europeiska unionen. Även i detta fall var de nationella myndigheterna och domstolarna i den berörda medlemsstaten ensamma behöriga att tillämpa och tolka nationella bestämmelser före dess anslutning till EU. ( 23 )

27.

Eftersom materiella bestämmelser i princip inte får tillämpas retroaktivt kan det unionsrättsliga förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan med avseende på en kartell i form av en fortlöpande överträdelse såväl före som efter en stats anslutning till Europeiska unionen endast tillämpas i den utsträckning som eventuella konkurrensbegränsande verkningar av denna kartell ska beivras från och med den aktuella anslutningsdagen. Däremot ska det unionsrättsliga kartellförbudet inte tillämpas på en sådan kartell i den utsträckning som denna kartell endast har inverkat eller kunde ha inverkat på en medlemsstats territorium före denna medlemsstats anslutning till Europeiska unionen. ( 24 )

28.

Som nämnts ovan pågick det konkurrensbegränsande samarbetet inom den österrikiska hisskartellen som avses i det nationella förfarandet såväl före som efter Österrikes anslutning till Europeiska unionen ( 25 ). Med avseende på domstolens behörighet att pröva förevarande begäran om förhandsavgörande kan det dock lämnas åt sidan i vilken utsträckning som Land Oberösterreichs skadeståndskrav i det nationella förfarandet grundas på verkningar av hisskartellen som skett före eller efter Österrikes anslutning till EU. ( 26 )

29.

Eftersom de omtvistade omständigheterna i vart fall delvis inträffade efter Österrikes anslutning till EU och således omfattas av unionsrätten, är det otvistigt att domstolen inom ramen för förevarande begäran om förhandsavgörande är behörig att besvara den hänskjutande domstolens tolkningsfråga avseende artikel 101 FEUF och de bestämmelser som föregick denna.

30.

Om domstolen inom ramen för denna tolkning skulle konstatera att artikel 101 FEUF och motsvarande tidigare bestämmelser innebär att Land Oberösterreich har ett giltigt ersättningsanspråk på deltagarna i hisskartellen, ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida de nationella bestämmelserna som gällde i Österrike innan den statens anslutning till EU ska tolkas i samklang med EU-domstolens rättspraxis och således på så sätt att delstaten har rätt till skadestånd för skada som uppkommit även för tiden före Österrikes anslutning till EU.

31.

Hisstillverkarna som är motparter i målet har i likhet med kommissionen uttryckt tvivel med avseende på huruvida en ränteförlust som den vilken Land Oberösterreich gör gällande berättigar till ersättning. Som svar på en skriftlig fråga från domstolen om inte delstaten även skulle kunna göra gällande en skada som uppkommit till följd av att den, för att fullgöra sina rättsliga skyldigheter, har varit tvungen att låna mer pengar på finansmarknaderna än om det inte hade funnits någon konkurrensbegränsande överenskommelse, har flera parter under den muntliga förhandlingen anfört att denna motivering av den uppkomna skadan inte har åberopats i rätt tid i det nationella förfarandet och inte längre kan tillåtas i detta skede av förfarandet.

32.

Enligt detta synsätt är det med andra ord över huvud taget inte fråga om någon skada i det nationella förfarandet och således är det inte heller nödvändigt att göra någon bedömning av om en sådan är ersättningsgill eller inte. Tolkningsfrågan som Oberster Gerichtshof har ställt saknar alltså relevans för att avgöra det nationella målet och är rent hypotetisk. Begäran om förhandsavgörande ska därför avvisas.

33.

Denna argumentation saknar grund. Den följer nämligen av ett missförstånd av skiljelinjen mellan frågan huruvida förevarande begäran kan tas upp till sakprövning och frågan om dess materiella bedömning.

34.

Oberster Gerichtshof har i sin begäran om förhandsavgörande – för vilken det enligt fast praxis föreligger en presumtion om tolkningsfrågans relevans ( 27 ) – varken uttryckt tvivel med avseende på huruvida Land Oberösterreich åsamkats en skada, eller huruvida det är hisskartellen som orsakat denna skada. Tvärtom vill Oberster Gerichtshof få klarhet i om denna skada har ett tillräckligt nära samband med kartellförbudets syfte och således berättigar till ersättning på denna grund.

35.

I likhet med frågan som hisstillverkarna och kommissionen har ställt, nämligen huruvida skadan som Land Oberösterreich lidit till följd av hisskartellen utgör en faktisk, ersättningsgill skada, spelar ovannämnda fråga en roll vid prövningen av huruvida villkoren för kartelldeltagarnas ansvar är uppfyllda. Av denna anledning ska dessa frågor besvaras inom ramen för den materiella prövningen av den hänskjutande domstolens tolkningsfråga och inte inom ramen för prövningen av om den är relevant för avgörandet av tvisten och således om begäran kan tas upp till sakprövning.

36.

Den hänskjutande domstolen vill med sin fråga få klarhet i huruvida artikel 101 FEUF och motsvarande tidigare bestämmelser innebär att en offentlig långivare som varken är verksam som leverantör eller köpare på en marknad som omfattas av en kartell kan begära ersättning för skada som denne lidit genom att till förmånliga räntevillkor ha beviljat ett för högt lånebelopp till följd av kartellen, vilket inneburit att långivaren inte kunnat investera dessa belopp på ett lönsamt sätt någon annanstans.

37.

Parterna tvistar i förevarande förfarande om vilka kriterier som ska tillämpas för att besvara denna fråga. Medan Land Oberösterreich företräder uppfattningen att tolkningsfrågan ska besvaras direkt på grundval av unionsrätten, menar hisstillverkarna och kommissionen att tolkningsfrågan ska besvaras med stöd av nationell rätt, vilket därefter endast ska bedömas med hänsyn till likvärdighets- och effektivitetsprinciperna.

38.

Såsom generaladvokaten Wahl har anfört i sitt förslag till avgörande i målet Skanska är skillnaden mellan en bedömning som bygger på likvärdighets- och effektivitetsprinciperna, å ena sidan, och en som bygger direkt på artikel 101 FEUF, å andra sidan, en viktig skillnad som bidrar till att fastställa var gränsen går mellan frågor som regleras av unionsrätten respektive frågor som regleras av medlemsstaternas nationella rättssystem. ( 28 )

39.

Det är därför först nödvändigt att klargöra vilken måttstock – direkt tolkning av unionsrätten, respektive vilka krav som ställs på nationell rätt med hänsyn till likvärdighets- och effektivitetsprinciperna – som ska användas för att besvara tolkningsfrågan (se nedan 1). I ett andra steg ska tolkningsfrågan prövas på grundval av rätt måttstock (se nedan 2).

40.

Privat tillämpning av unionsrättens förbud mot konkurrensbegränsande samverkan genom skadeståndstalan inför medlemsstaternas domstolar utgör, jämte konkurrensmyndigheternas offentliga tillämpning, den andra pelaren i den europeiska konkurrensrätten. I enlighet med detta har domstolen redan slagit fast att rätten för var och en att begära ersättning för skada till följd av överträdelser av det unionsrättsliga förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan följer direkt av artikel 101 FEUF. Det innebär att var och en har rätt att begära ersättning för skada som vederbörande åsamkats, när det föreligger ett orsakssamband mellan skadan och överträdelsen av konkurrensreglerna, utan att denna rätt på något sätt skulle vara beroende av medlemsstaternas nationella rätt. ( 29 )

41.

I avsaknad av unionsrättsliga föreskrifter på området ankommer det emellertid på varje medlemsstats rättsordning att ange formerna för utövande av denna rätt till ersättning inför de nationella domstolarna, vilket ska ske inom ramen för likvärdighets- och effektivitetsprinciperna. ( 30 ) Direktiv 2014/104 bekräftar denna befogenhetsfördelning. ( 31 )

42.

Trots detta är det i varje tillämpningsfall nödvändigt att på nytt ställa frågan vilka aspekter av en konkurrensrättslig talan om ersättning som regleras av unionsrätten och vilka aspekter av en sådan talan som regleras av medlemsstaternas nationella lagstiftning. ( 32 )

43.

Domstolen har i sin nuvarande rättspraxis redan slagit fast var gränsen går mellan unionsrätten respektive medlemsstaternas nationella rättssystem (a). I förevarande fall är det fråga om att fastställa lagstiftningskompetensen för de olika aspekterna av begreppet orsakssamband med hjälp av denna gräns (b).

44.

Som jag redan påpekat i mitt förslag till avgörande i målet Kone framgår det av domstolens praxis att gränsen för kompetensfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna går mellan materiella anspråk och processuellt genomförande: Förekomsten av skadeståndsanspråk (det vill säga frågan huruvida skadestånd ska utdömas) ska bedömas med stöd av unionsrätten. Villkoren för tillämpning och bestämmelserna om hur sådana rättigheter ska genomföras (det vill säga frågan hur skadestånd ska utdömas), det vill säga särskilt behörighet, förfarande, frister och bevisning, regleras däremot i nationell lagstiftning. ( 33 )

45.

Som generaladvokaten Wahl förklarat i sitt förslag till avgörande i målet Skanska omfattas endast bestämmelser som rör tillämpningen av rätten att kräva ersättning vid en domstol av nationell rätt, medan de konstituerande villkoren för rätten att kräva ersättning ska fastställas direkt på grundval av artikel 101 FEUF. ( 34 )

46.

Domstolen bekräftade detta i domen i målet Skanska då den konstaterade att frågan om vem som ska ersätta den skada som orsakats av en överträdelse av artikel 101 FEUF regleras direkt i unionsrätten. ( 35 ) Detta står i samklang med tidigare domar i vilka domstolen har fastställt att det inte endast är kretsen av personer som kan kräva skadestånd av deltagarna i kartellen (”var och en”), ( 36 ) utan även vilken typ av skada som kartelldeltagarna i förekommande fal ska ersätta (både faktisk skada [damnum emergens] och utebliven vinst [lucrum cessans] samt ränta) som regleras i unionsrätten. ( 37 )

47.

Frågan i förevarande fall, nämligen huruvida skadestånd ska utdömas för skadan som Land Oberösterreich lidit, som i likhet med frågan i målet Kone som avsåg huruvida en skada till följd av paraplypriseffekter var ersättningsgill, är rättsligt sett ett problem som avser orsakssambandet. ( 38 ) Frågan är om det finns ett tillräckligt nära samband mellan hisskartellen och den skada som uppkommit för delstaten genom överpriserna på hissar till följd av kartellen eller om det rör sig om perifera skador för vilka ersättning inte rimligen kan krävas av kartelldeltagarna.

48.

Hisstilverkarna som är motparter i målet och kommissionen företräder uppfattningen att frågan om orsakssamband mellan överträdelsen och skadan inte ska besvaras direkt på grundval av unionsrätten, utan med stöd av nationell lagstiftning i förening med likvärdighets- och effektivitetsprinciperna.

49.

De aktuella parterna stöder sin uppfattning på att domstolen i domen Manfredi fastställde att ”[det] ankommer … på varje medlemsstats interna rättsordning att ange villkoren för att utöva [rättigheten att begära skadestånd], inklusive tillämpningen av begreppet orsakssamband”. ( 39 ) Denna formulering har därefter tagits upp i skäl 11 i direktiv 2014/104 som inte behandlar begreppet orsakssamband mellan överträdelse och skada i övrigt. Tvärtom framgår det av skäl 11 i direktivet att medlemsstaterna, om de föreskriver andra villkor för ersättning enligt nationell rätt, t.ex. ansvarighet, adekvans eller skuld, bör kunna behålla dessa villkor, förutsatt att de följer domstolens rättspraxis, principen om ändamålsenlighet och likvärdighetsprincipen samt detta direktiv.

50.

Vid en närmare granskning framgår dock att det skadeståndsrättsliga begreppet orsakssamband mellan den skadevållande händelsen och skadan är ett mångbottnat rättsinstitut: Det är vid prövningen av orsakssamband således inte endast fråga om att fastställa huruvida en viss skada i faktiskt hänseende kan hänföras till en viss händelse. Prövningen av orsakssambandet innehåller även normativa aspekter som rör frågan huruvida skadan som gjorts gällande har ett tillräckligt samband med syftet med den åsidosatta rättsnormen. ( 40 )

51.

Denna normativa aspekt av orsakssamband åskådliggörs i förevarande förfarande genom parternas diskussion rörande huruvida det i Land Oberösterreichs fall föreligger ett sådant rättsstridighetssamband mellan överträdelsen och skadan som åsamkats som krävs enligt österrikisk rätt för att en rätt till skadestånd ska föreligga. Enligt österrikisk rätt föreligger detta samband endast om bestämmelsen som den skadevållande har åsidosatt syftar till att skydda den skadelidande. Enligt den hänskjutande domstolens uppgifter skulle inte detta villkor vara uppfyllt enligt österrikisk rätt i förevarande fall. Det följer av österrikisk rätt att kretsen av personer som skyddas av kartellförbudet visserligen omfattar personer som agerar i egenskap av säljare eller köpare på en marknad som omfattas av en kartell, men däremot inte offentliga långivare som underlättar förvärv av produkten som kartellen avser genom att tillhandahålla ekonomiskt stöd till vissa grupper av köpare. Följaktligen kan skadeståndsanspråk från sådana kreditgivare inte godtas enligt österrikisk rätt, eftersom deras skada inte har ett tillräckligt nära samband med syftet med förbudet mot konkurrensbegränsande överenskommelser, vilket är att upprätthålla konkurrensen på marknaden som omfattas av kartellen.

52.

Redan denna diskussion visar att denna fråga berör en aspekt av prövningen av orsakssamband som inte avser metoderna för processuellt genomförande, utan i stället de materiella villkoren för att en rätt till kartellskadestånd ska föreligga. Det handlar nämligen om frågan huruvida artikel 101 FEUF även föreskriver att en person har rätt att få ersättning för en skada som uppkommit till följd av en kartell, trots att denna person inte agerade i egenskap av köpare eller leverantör på marknaden som omfattades av kartellen. Denna fråga avser räckvidden av det skydd som föreskrivs enligt artikel 101 FEUF och är således en fråga om tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse som endast ska besvaras på grundval av unionsrätten.

53.

Det vore inte ändamålsenligt att – såsom kommissionen föreslagit – överlåta svaret på denna fråga om tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse på de nationella rättsordningarna, för att därefter bedöma deras svar med hänsyn till den unionsrättsliga effektivitetsprincipen.

54.

Det framgår nämligen av domstolens fasta rättspraxis att det följer såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likvärdighetsprincipen att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen. ( 41 ) Det innebär i förevarande sammanhang att rättsinstitut i nationell rätt som syftar till att förhindra en gränslös utvidgning av skadeståndsansvaret, såsom doktrinen om en bestämmelses skyddssyfte eller om att orsakssambandet mellan överträdelsen och skadan ska vara adekvat, inte kan vara avgörande för att fastställa räckvidden av artikel 101 FEUF.

55.

Förbudet mot prissamverkan som skadeståndsgrundande norm ska ges en enhetlig tolkning inom hela unionen i syfte att säkerställa den fulla verkan av artikel 101 FEUF. Syftet med denna bestämmelse är att bidra till att uppfylla det allmänna målet med den europeiska konkurrensrätten, nämligen att skapa ramvillkor som är så enhetliga som möjligt (”level playing field”) för företag som är verksamma på den inre marknaden. Detta mål skulle hotas om de rättsliga kriterier enligt vilka nationella domstolar ska bedöma huruvida deltagarna i en kartell är civilrättsligt ansvariga i den mening som avses i artikel 101 FEUF för vissa typer av skador och gentemot vissa personer skiljer sig åt väsentligt mellan medlemsstaterna. ( 42 )

56.

Enligt gränsen mellan materiellt anspråk och processuellt genomförande kan det således med avseende på ”villkoren för tillämpningen av begreppet orsakssamband” – som det ankommer på varje medlemsstats interna rättsordning att fastställa enligt domen i målet Manfredi och skäl 11 i direktiv 2014/104 – endast vara fråga om villkoren för ett faktiskt konstaterande av orsakssamband mellan en skadevållande händelse och skadan i det konkreta fallet. Detta har samband med att domstolen i domen i målet Manfredi slog fast att ”villkoren för tillämpningen av begreppet orsakssamband” omfattas av ”villkoren för att utöva rättigheten [att begära skadestånd]”: Det är fråga om genomförande av skadeståndsanspråk, inte huruvida sådana anspråk föreligger.

57.

Villkoren för att faktiskt konstatera ett orsakssamband mellan en skadevållande händelse och skadan i det konkreta fallet avser exempelvis hur många expertutlåtanden av vilken art och vilken nivå av vetenskapliga rön som krävs för att styrka att smärtan hos en person som drabbats av en olycka eller en sjukdom till följd av vissa arbetsvillkor (till exempel omständigheten att ha varit utsatt för skadliga ämnen) även faktiskt ska hänföras till denna olycka eller dessa arbetsvillkor och inte till exempelvis tidigare sjukdom. På samma sätt påverkar det de konkreta villkoren för att göra gällande skadeståndsanspråk vilken art av bevisning som exempelvis krävs av en byggherre som vill visa att en skada på en byggnad faktiskt uppkommit till följd av ett fel i utförandet och inte till exempel till följd av väderförhållanden som byggföretaget inte kan påverka.

58.

Överfört på förfarandet i det nationella målet kan det, med avseende på villkoren för faktiskt fastställande av ett orsakssamband mellan hisskartellen och den ekonomiska skada som Land Oberösterreich har gjort gällande, exempelvis vara fråga om vilken slags bevisföring som krävs för att visa att det ekonomiska stödet faktiskt har beviljats till det belopp som har gjorts gällande, att de merkostnader som har gjorts gällande faktiskt är hänförliga till kostnaderna för hissarna som installerats i byggnaderna som uppförts med hjälp av stödet, eller att den genomsnittliga räntesatsen för statsobligationer under den relevanta tidsperioden faktiskt motsvarade den som delstaten har lagt till grund för beräkningen av uppkommen skada.

59.

Dessa aspekter handlar i verkligheten om metoderna för processuellt genomförande av den unionsrättsligt grundade rätten till kartellskadestånd, vilket det ankommer på den nationella rättsordningen att fastställa och som därefter ska bedömas utifrån likvärdighets- och effektivitetsprinciperna. Frågan huruvida en skada som den som Land Oberösterreich lidit har ett tillräckligt nära samband med skyddssyftet med artikel 101 FEUF och motsvarande tidigare bestämmelser avser däremot, som visats ovan, de materiella villkoren för den unionsrättsliga rätten till kartellskadestånd och ska således besvaras direkt på grundval av unionsrätten.

60.

I slutändan är det i förvarande fall fråga om vem som med stöd av 101 FEUF har rätt att få skadestånd för vilken skada, och således om villkoren för ett unionsrättsligt anspråk om kartellskadestånd. Detta är, i likhet med den omtvistade frågan i målet Skanska, nämligen vem som med stöd av artikel 101 FEUF är skyldig att ersätta en skada till följd av en kartell, en unionsrättslig fråga. ( 43 )

61.

Till skillnad från vad Kone har gjort gällande i förevarande förfarande följer ingenting annat av domstolens dom i det tidigare målet Kone. I denna dom erinrade domstolen visserligen inledningsvis om den allmänna principen att det ankommer på varje medlemsstats interna rättsordning att ange villkoren för att utöva rätten att begära ersättning för skada som uppkommit på grund av en kartell eller ett förfarande som är förbjudet enligt artikel 101 FEUF, inbegripet villkoren för tillämpningen av begreppet orsakssamband, under förutsättning att likvärdighets- och effektivitetsprinciperna iakttas. ( 44 ) Som generaladvokaten Wahl påpekade i sitt förslag till avgörande i målet Skanska genomförde domstolen dock den efterföljande prövningen av frågan huruvida privaträttsligt ansvar för ersättning av skador till följd av en kartell även omfattar paraplypriseffekter enbart med hänsyn till den fulla verkan av artikel 101 FEUF. ( 45 )

62.

I linje med vad som anförts ovan ska prövningen av tolkningsfrågan i förevarande förfarande således ske direkt på grundval av artikel 101 FEUF och inte på grundval av likvärdighets- eller effektivitetsprinciperna.

63.

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida en offentlig långivare som varken är verksam som leverantör eller köpare på en marknad som omfattas av en kartell med stöd av artikel 101 FEUF och motsvarande tidigare bestämmelser kan begära ersättning för skada som denne lidit genom att den till förmånliga räntevillkor beviljat ett för högt lånebelopp till följd av kartellen, vilket inneburit att långivaren inte kunnat investera dessa belopp på ett lönsamt sätt någon annanstans. ( 46 )

64.

Land Oberösterreich har i detta avseende gjort gällande att det följer redan av domstolens dom i målet Kone ( 47 ) att det inte är förenligt med artikel 101 FEUF att av rättsliga skäl ovillkorligen utesluta kartelldeltagarnas ansvar för en viss typ av skada och utan hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

65.

Hisstillverkarna som är motparter och kommissionen har mot detta invänt att skyddssyftet med artikel 101 FEUF är konkurrensen, och att det därför endast är personer som deltar i konkurrensen som kan kräva ersättning för skada som uppkommit inom ramen för deltagande i konkurrensen på grundval av denna bestämmelse. Det var endast denna typ av skada som var aktuell i domen i målet Kone. Skadan som Land Oberösterreich har gjort gällande har inte ett tillräckligt samband med skyddssyftet med artikel 101 FEUF och är således inte ersättningsgill.

66.

I domen i målet Kone prövade domstolen inte endast huruvida skyddssyftet med artikel 101 FEUF utgör hinder för att kategoriskt utesluta kartelldeltagares ansvar för vissa skador, utan även huruvida skada på grund av paraplypriseffekter har ett tillräckligt direkt samband med en kartell som lyckas bibehålla ett konstlat högt pris för vissa varor. ( 48 )

67.

Av detta följer att liknande villkor gäller för kartelldeltagares ansvar för skada till följd av kartellen som för unionsorganens utomobligatoriska skadeståndsansvar och medlemsstaternas ansvar gentemot enskilda för överträdelser av unionsrätten. ( 49 ) Förutsättningarna för sådant skadeståndsansvar är i huvudsak att den rättsregel som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter, att en faktisk skada har uppkommit och att det finns ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan den skadevållande handlingen och den skada som har gjorts gällande. ( 50 )

68.

Det följer av domen i målet Kone att det åligger domstolen att inom ramen för begäran om förhandsavgörande göra en abstrakt och generell prövning av huruvida dessa villkor är uppfyllda med avseende på den omtvistade skadan i det nationella förfarandet. Om det är fallet, ankommer det därefter på den nationella domstolen att pröva huruvida dessa villkor faktiskt är uppfyllda i det konkreta fallet. ( 51 ) Denna funktionsfördelning ligger i linje med att det visserligen i slutändan ankommer på den nationella domstolen att fastställa huruvida villkoren för skadestånd är uppfyllda i det enskilda fallet, men att det däremot är domstolen som är behörig att mot bakgrund av handlingarna i det nationella målet och de skriftliga och muntliga yttranden som avgetts, lämna upplysningar av sådant slag att den nationella domstolen kan avgöra målet. ( 52 )

69.

Överfört på förevarande förslag till avgörande innebär det att jag först ska pröva huruvida skyddssyftet med artikel 101 FEUF, i enlighet med vad kommissionen och hisstillverkarna som är motparter har gjort gällande, utgör hinder för att begära ersättning för skada relaterad till sådant offentligt stöd som Land Oberösterreich har gjort gällande i det nationella förfarandet (a). Därefter är det nödvändigt att pröva de argument som parterna anfört avseende att skadan som Land Oberösterreich begär ersättning för inte är en faktisk ersättningsgill skada (b). Och slutligen är det nödvändigt att undersöka huruvida delstatens skada har ett tillräckligt direkt samband med kartelldeltagarnas överträdelse av artikel 101 FEUF och motsvarande tidigare bestämmelser (c).

70.

Hisstillverkarna företräder i likhet med kommissionen uppfattningen att Land Oberösterreich i egenskap av statlig långivare inte omfattas av skyddssyftet med artikel 101 FEUF, eftersom delstaten agerat i denna egenskap och inte som marknadsaktör.

71.

Det är visserligen för restriktivt att utgå från att det endast är aktörer på produktmarknaden som direkt omfattas av en kartell – här marknaden för hissar – som kan kräva ersättning för skada till följd av hisskartellen. I motsats till detta omfattas även direkta och indirekta leverantörer och köpare på marknader som utgör tidigare eller senare marknadsled – till exempel personer som levererar delar till produkten som kartellen avser eller som förvärvar denna som en del till en annan produkt – av skyddssyftet med artikel 101 FEUF.

72.

Dock måste en skada, för att vara ersättningsgill på grundval av artikel 101 FEUF, ha uppkommit genom deltagande på marknaden, det vill säga genom att tillhandahålla eller efterfråga produkter eller tjänster. Detta är emellertid inte fallet beträffande den skada som Land Oberösterreich åsamkats, eftersom delstaten i egenskap av statlig långivare agerade inom ramen för sina politiska befogenheter i syfte att främja subventionerat bostadsbyggande och inte i vinstsyfte. Den europeiska lagstiftaren har helt enkelt inte avsett att sådana statliga långivare ska ha rätt till ersättning för skada till följd av en kartell enligt artikel 101 FEUF.

73.

Offentliga organ är visserligen inte i sig uteslutna från skyddssyftet med artikel 101 FEUF vilket framgår av direktiv 2014/104 där även offentliga myndigheter omnämns bland de som har rätt till ersättning, ( 53 ) liksom av domen i målet Otis, där det var fråga om skadeståndsanspråk som framställdes av Europeiska unionen. ( 54 ) Det framgår dock av omständigheterna som låg till grund för denna dom att kommissionen dock inte utövade sina offentliga maktbefogenheter, utan agerade som köpare på marknaden, vilket innebar att de omtvistade ekonomiska nackdelarna i detta fall uppkom genom deltagande på marknaden.

74.

Denna argumentation syftar till att Land Oberösterreich inte ska tillerkännas en rätt till ersättning för den skada som delstaten har gjort gällande i det nationella förfarandet, i huvudsak på grundval av omständigheten att delstaten har åsamkats denna skada inom ramen för utövande av verksamhet som saknade vinstsyfte och som syftade till att utöva dess politiska befogenheter. Argumentationen grundar sig följaktligen på antagandet att omständigheten att målsättningen med artikel 101 FEUF är att upprätthålla konkurrensen innebär att det endast är personer som deltar i konkurrensen i egenskap av leverantör eller köpare vilka skyddas av artikel 101 FEUF och att det således endast är skada som uppkommit inom ramen för deltagande i konkurrensen som är ersättningsgill enligt denna bestämmelse.

75.

Denna slutsats kan dock inte godtas, utan att det är nödvändigt att gå in på frågan huruvida Land Oberösterreichs verksamhet som avses i det nationella förfarandet ska anses vara deltagande på marknaden. Såsom Land Oberösterreich korrekt har gjort gällande följer det nämligen redan av domstolens praxis att en kategorisk inskränkning av rätten till ersättning för skada till följd av en kartell inte är förenlig med skyddssyftet med artikel 101 FEUF. Varken delstatens särskilda egenskaper som statlig långivare (2) eller bestämmelserna i direktiv 2014/104 (3) är ägnade att väcka tvivel i detta avseende.

76.

Det stämmer visserligen att syftet med artikel 101 FEUF är att säkerställa att konkurrensen på den inre marknaden inte snedvrids. ( 55 ) Det betyder emellertid inte motsatsvis att rätten att begära ersättning för skada som uppkommit till följd av en kartell endast åtnjuts av personer som har åsamkats en sådan skada inom ramen för sitt deltagande på en marknad som omfattas av en kartell eller ett tidigare eller senare marknadsled eller en angränsande marknad, eller allmänt inom ramen för deltagande på marknaden.

77.

Det framgår av domstolens praxis att möjligheten att begära ersättning för skada som uppstått till följd av en kartell för det första syftar till att säkerställa den fulla och ändamålsenliga verkan av artikel 101 FEUF och kartellförbudet som garanteras av bestämmelsen. ( 56 ) Rätten att begära ersättning för en sådan skada är särskilt ägnad att avskräcka företag från sådana avtal eller förfaranden som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen. ( 57 ) För det andra utgör denna rätt ett effektivt skydd mot all skada som ett åsidosättande av artikel 101.1 FEUF kan åsamka enskilda, eftersom den ger de personer som har lidit skada av ett sådant åsidosättande möjlighet att begära full ersättning. ( 58 )

78.

Både säkerställandet av den fulla och ändamålsenliga verkan av artikel 101 FEUF och skyddet mot skada som ett åsidosättande av konkurrensbestämmelserna kan orsaka, skulle allvarligt äventyras om möjligheten att begära ersättning för en skada till följd av en kartell inskränktes till att endast omfatta marknadsaktörer. Ett sådant synsätt skulle innebära att ett stort antal personer som potentiellt skulle kunna väcka talan redan på förhand, på ett schablonmässigt sätt undantas från möjligheten att begära ersättning från kartelldeltagarna, oberoende av huruvida det föreligger ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan kartellen och den lidna skadan.

79.

Det stämmer visserligen att ett hinder, begränsning eller snedvridning av konkurrensen genom en kartell som är förbjuden enligt artikel 101 FEUF i regel inträffar på marknaden. Detta betyder emellertid varken att en skada till följd av kartellen endast kan uppträda på marknaden som omfattas av denna kartell eller på en marknad i ett tidigare eller senare marknadsled eller på en angränsande marknad, ( 59 ) och inte heller att en skada till följd av en kartell endast kan uppkomma inom ramen för leverans eller köp av varor eller tjänster på marknaden. Det aktuella fallet åskådliggör tvärtom den mångfald av skador som kan orsakas av konkurrensbegränsande beteende och som varken är begränsade till den skada som åsamkas de direkta eller indirekta leverantörerna eller köparna på marknaden som omfattas av en kartell eller en angränsande marknad, eller skador som uppkommer inom ramen för en vinstdrivande verksamhet.

80.

Domstolen har tagit hänsyn till just denna mångfald genom att formulera rätten till ersättning för skada till följd av en kartell på ett övergripande sätt, enligt vilket ”var och en” har rätt att begära ersättning för skada som denne åsamkats om det föreligger ett orsakssamband mellan skadan och kartellen, ( 60 ) och genom att domstolen fastställde att det är oförenligt med artikel 101 FEUF att av rättsliga skäl utesluta rätten till ersättning för skada till följd av en kartell för en viss typ av skada ovillkorligen och utan hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. ( 61 ) En begränsning av rätten att begära skadestånd till att endast omfatta marknadsaktörer skulle emellertid leda till att just ansvaret för vissa typer av skador för de företag som deltar i en kartell schablonmässigt utesluts av rättsliga skäl oberoende av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet.

81.

Det följer således av domstolens rättspraxis att målsättningen med artikel 101 FEUF, nämligen att säkerställa att konkurrensen inom den inre marknaden inte snedvrids, inte innehåller någon begränsning av rätten att begära ersättning för skada till följd av en kartell. Tvärtom ger artikel 101 FEUF var och en rätt att begära ersättning för varje skada som orsakats av en kartell.

82.

Detta ska emellertid inte – vilket hisstillverkarna befarar – likställas med att kartelldeltagarna åläggs en gränslös skadeståndsskyldighet för alla möjliga perifera skador som deras konkurrensbegränsande beteende kan ha orsakat, såsom conditio sine qua non (ett villkor som är nödvändigt) (även adekvat orsakssamband eller but-for-orsakssamband). ( 62 )

83.

Tvärtom garanteras kartelldeltagarnas rättssäkerhet och nödvändigheten av att hindra ett gränslöst ansvar genom att kartelldeltagarna endast ansvarar för skada då det föreligger ett tillräckligt direkt orsakssamband till det konkurrensbegränsande beteendet och som således var förutsebart för dem. ( 63 )

84.

Följaktligen är inte den avgörande frågan för om Land Oberösterreichs skada är ersättningsgill i förevarande förvarande, såsom kommissionen och hisstillverkarna gör gällande, huruvida det föreligger ett tillräckligt nära samband mellan skadan och skyddssyftet med artikel 101 FEUF. Det framgår nämligen av vad som anförts ovan att det överensstämmer med skyddssyftet med artikel 101 FEUF att varje skada som har ett orsakssamband med överträdelsen av nämnda bestämmelse är ersättningsgill. Följaktligen är den avgörande frågan i förevarande fall i stället huruvida det föreligger ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan hisskartellen och den skada som Land Oberösterreich har gjort gällande.

85.

Det följer av det ovan anförda att kommissionen och hisstillverkarna inte heller kan nå framgång med denna argumentation, i synnerhet eftersom skadan som Land Oberösterreich lidit inte omfattas av skyddssyftet med artikel 101 FEUF, eftersom den uppkommit inom ramen för genomförandet av denna lokala myndighets politiska uppgifter.

86.

Att vägra tillerkänna Land Oberösterreich ersättning för sin skada, eftersom delstaten när den beviljade subventionerade lån agerade inom ramen för genomförandet av sina politiska uppgifter, och inte för att – vilket exempelvis vore fallet om delstaten köpte hissar till sina egna fastigheter – anskaffa medel för utövandet av dessa uppgifter, skulle innebära att statliga organ alltid utesluts från skyddssyftet med artikel 101 FEUF då de inte agerar inom ramen för upphandlingsverksamhet och således i egenskap av köpare på marknaden.

87.

Det innebär i praktiken att ersättning för en viss typ av skada av rättsliga skäl ovillkorligen och utan hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet utesluts. Det följer av domen Kone att just ett undantag av sådan schablonmässig karaktär är oförenligt med artikel 101 FEUF. ( 64 ) Ett effektivt genomförande av artikel 101 FEUF kräver att var och en kan kräva ersättning för skada som denne lidit till följd av en överträdelse av konkurrensreglerna.

88.

I detta avseende utgör statliga långivares rätt att begära ersättning ett särskilt viktigt bidrag till genomförandet av kartellförbudet. Till skillnad från den offentliga tillämpningen av konkurrensrätten är den privata tillämpningen nämligen beroende av de skadelidande personernas initiativ. Sådana initiativ kommer att saknas om de skadelidande personerna inte har något ekonomiskt incitament till att göra en skada gällande, exempelvis då skadan som den enskilde lidit endast uppgår till ett obetydligt belopp. Detta är i regel fallet då privata slutkonsumenter förvärvar en vara vars pris endast är marginellt högre och som således endast drabbats av prissamverkan i form av en obetydlig skada.

89.

Statliga långivare som beviljar stöd med omfattande belopp har däremot ett intresse av att kunna göra gällande sin skada inför domstol och är således pålitliga aktörer vad gäller den effektiva tillämpningen av den europeiska konkurrensrätten.

90.

För övrigt har varken kommissionen eller hisstillverkarna anfört några skäl som rättfärdigar att en skada som ett statligt organ har åsamkats inom ramen för icke vinstdrivande utövande av dess politiska uppgifter generellt sett inte skulle vara ersättningsgill. Det finns inte några skäl som motiverar ett sådant undantag. Det finns i synnerhet inte några skäl till varför rätten att begära ersättning för skada till följd av en kartell endast skulle tillerkännas privata aktörer som agerar i vinstsyfte och inom ramen för sin affärsverksamhet, men däremot inte statliga aktörer som utför uppgifter av allmänt intresse och utan vinstsyfte.

91.

Som framgår av vad som anförts ovan, tar en begränsning av rätten till ersättning till att endast omfatta skador som uppstår inom ramen för ett vinstorienterat deltagande i konkurrensen inte tillräcklig hänsyn till komplexiteten på marknaden och interventioner av statliga aktörer som påverkar marknaden. ( 65 ) Denna komplexitet hos samspelet mellan ekonomiska omständigheter och orsakssamband åskådliggörs i förevarande fall av att Land Oberösterreich i egenskap av långivare har skapat en finansieringsmöjlighet för köpare av hissar och därigenom i grund och botten möjliggjort huvuddelen av efterfrågan på marknaden som omfattades av hisskartellen. Det finns inga skäl för att en aktör som är den bärande pelaren på en avsättningsmarknad som påverkas av en kartell redan i förväg skulle vara undantagen från skyddet enligt artikel 101 FEUF.

92.

Detta gäller i än högre grad, då Land Oberösterreich inom ramen för beviljande av stöd visserligen inte agerat i vinstsyfte eller i egenskap av konkurrent, men trots detta har deltagit i näringslivet som en självständig enhet och i denna egenskap lidit skadan som den har gjort gällande i det nationella förfarandet.

93.

Således utgör inte uppfattningen som företräds i tysk doktrin mot bakgrund av tysk lagstiftning ( 66 ) och som anförts av den hänskjutande domstolen och vissa av parterna, nämligen att det principiellt endast är marknadsdeltagare som har rätt att begära ersättning för skada till följd av en kartell, men däremot inte delägare, personer i företagsledande ställning, arbetstagare eller investerare ( 67 ) hinder för Land Oberösterreichs rätt till ersättning.

94.

Utan att i förevarande fall ta någon ställning i denna diskussion eftersom det inte är nödvändigt, så räcker det att konstatera att Land Oberösterreichs situation i egenskap av statlig långivare i vart fall inte är jämförbar med den som delägare, personer i företagsledande ställning, arbetstagare eller investerare i ett företag som lidit skada till följd av en kartell befinner sig i. Personer i företagsledande ställning, delägare, och arbetstagare, men även investerare i kapitalassociationer utgör i sina respektive funktioner inte självständiga enheter som kan tillskrivas ansvar i näringslivet, och deras skada utgörs i regel av att ett företag som deltar i det ekonomiska livet minskar i värde eller lider någon annan form av skada. En statlig långivare som Land Oberösterreich agerar däremot utan tvekan som en självständig enhet i det ekonomiska livet och dess skada består inte i att ett annat företag har minskat i värde eller lidit någon annan form av skada på grund av prissamverkan. Det är i stället Land Oberösterreich som i detta fall själv har lidit skada just i sin egenskap av statlig långivare.

95.

Sist men inte minst kan jag konstatera att det – i motsats till ThyssenKrupps uppfattning – inte heller följer av de särskilda bestämmelserna i direktiv 2014/104 om rätten till ersättning för skada som orsakats leverantörer och indirekta köpare av kartelldeltagare ( 68 ) att statliga långivare som Land Oberösterreich är undantagna från rätten att begära kartellskadestånd. Dessa bestämmelser förklaras i stället av att skador som åsamkas leverantörer och indirekta köpare i hela en kartells leverans- och distributionskedja är mycket vanligt förekommande och därmed också är något som kan regleras genom bestämmelser med allmän giltighet.

96.

Av dessa särskilda föreskrifter är det dock inte möjligt att motsatsvis dra slutsatsen att lagstiftaren hade för avsikt att inskränka kretsen av personer som har rätt till kartellskadestånd till direkta och indirekta deltagare på marknaden som omfattas av kartellen, eller i allmänhet inskränka kretsen till marknadsaktörer och således att andra skadelidande skulle uteslutas från rätten som de har enligt artikel 101 FEUF och som alltså är förankrad i primärrätten. Tvärtom har lagstiftaren i artikel 3 i direktiv 2014/104 uttryckligen och utan några inskränkningar föreskrivit att medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att alla fysiska eller juridiska personer som har lidit skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten ska kunna kräva och få full ersättning för den skadan. ( 69 )

97.

Mot bakgrund av det ovan anförda omfattas statliga långivare som Land Oberösterreich av skyddssyftet med förbudet mot prissamverkan som följer av artikel 101 FEUF. De kan följaktligen begära ersättning om de har åsamkats en faktisk skada av prissamverkan och det finns ett tillräckligt direkt samband mellan denna skada och den aktuella överenskommelsen.

98.

Hisstillverkarna företräder i likhet med kommissionen, för det fall att statliga långivare som Land Oberösterreich omfattas av skyddssyftet med artikel 101 FEUF, uppfattningen att skadan som delstaten gör gällande i vart fall inte är ersättningsgill.

99.

De medel som Land Oberösterreich använt för att bevilja lån till förmånliga villkor var nämligen öronmärkta för subventionerat bostadsbyggande och hade över huvud taget inte kunnat användas för andra ändamål. Dessutom fastställdes det sammanlagda beloppet som anslogs för subventioner i förväg och var således oberoende av kostnaderna för de enskilda byggprojekten som erhöll stöd, vilket även omfattade de högre kostnaderna – som påstås vara högre till följd av kartellen – för hissarna som installerades i byggnaderna. Och slutligen framgår det av delstatens tidigare agerande att de befintliga anslagen under varje år har använts fullt ut. Men även om det inte hade varit fallet, skulle de resterande anslagen i vilket fall som helst ha använts för subventionerat bostadsbyggande under det därpå följande året.

100.

Därmed kan skadan som uppkommit genom att de enskilda lånen som var kopplade till de aktuella byggkostnaderna, som påstås ha varit högre på grund av att hissarna var dyrare till följd av hisskartellen än vad de hade varit utan den ( 70 ) på sin höjd bestå i att Land Oberösterreich kunde bevilja ett mindre antal förmånliga lån än vad som hade varit fallet utan kartellen. Om varje enskilt lån hade varit till ett lägre belopp, skulle det varit möjligt att totalt sett bevilja fler lån och därigenom även subventionera fler bostadsprojekt.

101.

Baserat på denna argumentation företräder hisstillverkarna för det första uppfattningen att Land Oberösterreich antingen inte har lidit någon skada alls, eller i vart fall ingen ekonomisk skada som kan beräknas, utan endast en politisk skada. Denna består i att delstaten endast kunde genomföra sin bostadspolitik i en mindre omfattning än under normala förhållanden. Detta är emellertid inte en skada som delstaten själv har lidit, utan i stället en skada – om den över huvud taget ska anses ha uppkommit – som allmänheten lidit.

102.

För det andra har kommissionen och hisstilverkarna även anfört att ränteförlusten som Land Oberösterreich har gjort gällande är rent spekulativ och hypotetisk. De stödmedel som är öronmärkta för bostadsbyggande hade nämligen över huvud taget inte kunnat investeras någon annanstans i vinstsyfte.

103.

Inledningsvis kan jag konstatera att det är uppenbart att hisstillverkarna har velat bagatellisera omständigheten att beloppen för de subventionerade lån som Land Oberösterreich beviljade faktiskt var högre på grund av de konstlat höga hisspriserna än vad som hade varit fallet utan hisskartellen. Detta kan dock inte godtas. Både omständigheterna att priserna på hissar på den österrikiska marknaden under den relevanta tidsperioden var högre än under normala konkurrensvillkor och att storleken på de subventionerade lånen var bundna till bygg- och således även hisskostnaderna, anses av den hänskjutande domstolen vara styrkta och har inte heller på allvar ifrågasatts av någon part i förfarandet. Dessa omständigheter ska således även läggas till grund för svaret på förevarande begäran om förhandsavgörande.

104.

Mot denna bakgrund kan varken argumentet att ränteförlusten som gjorts gällande är hypotetisk (1) eller argumentet att den aktuella skadan är rent politisk (2) bidra till att kommissionens eller hisstillverkarnas uppfattning når framgång.

105.

Hisstillverkarna har rätt när de medger att allmänheten i förevarande fall har åsamkats en skada, som består i att det på grund av de konstlat höga hisspriserna som kartellen gett upphov till inte var möjligt att bevilja lika många subventionerade lån som hade varit möjligt utan kartellen. I praktiken innebar detta nämligen att färre byggprojekt kunde finansieras och att Land Oberösterreichs bostadspolitik endast kunde genomföras i en mindre omfattning än vad som hade varit möjligt utan kartellen. Hisstillverkarna anförde under den muntliga förhandlingen att det aldrig fanns tillräckligt med pengar i stödpotterna och att det alltid vara fråga om väntetid för stödmottagarna, vilket på ett tydligt sätt åskådliggör vad denna skada praktiskt har inneburit.

106.

Emellertid är den argumentation som hisstillverkarna har utvecklat med stöd av denna omständighet missvisande i två avseenden: För det första, eftersom den verkar likställa den ovan identifierade skadan som allmänheten lidit med den skada som Land Oberösterreich begär ersättning för i det nationella förfarandet. Och för det andra, eftersom de verkar utgå från att en sådan skada som allmänheten lidit i sig inte är ersättningsgill.

107.

Först och främst vill jag alltså klargöra att skadan som allmänheten lidit genom att färre sociala byggprojekt kunde subventioneras än vad som hade varit fallet utan kartellen inte motsvarar ränteförlusten som Land Oberösterreich har gjort gällande i det nationella förfarandet.

108.

Visserligen ska båda dessa skador hänföras till samma omständighet, nämligen att Land Oberösterreich på grund av de konstlat höga hisspriserna betalade ut högre lånesummor än vad som hade skett utan kartellen. Omständigheten att delstaten utan kartellen – enkelt uttryckt – hade haft mer pengar till sitt förfogande, kan emellertid förstås som en skada på olika sätt.

109.

Det är för det första möjligt att rikta in sig på att fler bostadsprojekt hade erhållit stöd från denna pengapott, och att skadan således består i att dessa bostäder inte existerar – detta är den politiska skadan som allmänheten lidit, vilken hisstillverkarna har medgett.

110.

För det andra är det möjligt att argumentera för att delstaten på finansmarknaden inte alls hade kunnat skaffa sig de penningmedel som motsvarar de betalda överpriserna, eller hade kunnat använda dem för att betala av utestående krediter.

111.

Och slutligen, för det tredje, kan skadan förstås på så sätt att de alltför höga belopp som delstaten betalat ut, vilka återbetalades av stödmottagarna till delstaten jämte ränta som låg under den marknadsmässiga räntan, hade kunnat investeras till en högre räntesats någon annanstans.

112.

Det är endast de två sistnämnda beskrivningarna av skadan som motsvarar det som Land Oberösterreich har gjort gällande i det nationella förfarandet. Båda omfattar skadan som delstaten lidit i form av en ränteförlust som uppkommit till följd av att delstaten har betalat ut för mycket pengar till stödmottagarna till följd av kartellen, och att dessa endast har betalat tillbaka pengarna med en ränta som är lägre än den marknadsmässiga.

113.

Således består skadan i båda fallen i mellanskillnaden mellan räntebeloppet som återbetalades av stödmottagarna och räntebeloppet som skulle ha betalats på de alltför höga utbetalningarna med tillämpning av en marknadsmässig ränta, vilket i Land Oberösterreichs fall vore den genomsnittliga räntan för statsobligationer. Huruvida man ser denna skillnad som utebliven förlust, eftersom delstaten hade kunnat investera de alltför höga utbetalade beloppen i statsobligationer, eller som faktisk förlust, eftersom delstaten själv hade varit tvungen att skaffa finansiering på annat sätt till den genomsnittliga räntan på statsobligationer går emellertid på ett ut. Utebliven räntevinst och faktisk ränteförlust på grund av att ett visst penningbelopp saknas under en viss tidsperiod är nämligen två sidor av samma mynt som i slutändan innebär att man varken kan investera beloppet eller förfoga över det.

114.

Nackdelen som någon drabbats av på grund av att ett visst belopp saknats under en viss tidsperiod, liksom även den fördel som någon erhållit tack vare att ett visst belopp varit tillgängligt under en viss tidsperiod utjämnas i regel genom att återbetalning av beloppet sker i förening med ett räntebelopp baserat på en marknadsmässig räntesats som beräknas från och med tidpunkten då kapitalbeloppet förföll till betalning. Exempelvis ska ränta betalas på belopp som måste återbetalas till följd av en dom av Europeiska unionens domstol eller till följd av en uppgörelse i godo. ( 71 ) På samma sätt ska stöd som återbetalas på grund av ett beslut om återkrav av kommissionen betalas tillbaka jämte ränta. ( 72 )

115.

Om kommissionen i efterhand fattar beslut om att ett rättsstridigt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden, kompenseras den otillbörliga fördelen som kommit stödmottagaren till del genom att denne kunde förfoga över beloppet redan innan kommissionen fattade beslut om att stödet är förenligt med den gemensamma marknaden, genom att stödmottagaren visserligen inte betalar tillbaka stödet i sig, men däremot betalar den ränta som stödmottagaren skulle ha betalat om denne tvingats låna detta belopp på marknaden i väntan på kommissionens beslut. ( 73 ) Och om ett rättsstridigt stöd bestod av ett räntefritt lån eller ett lån till en förmånlig räntesats motsvarar beloppet som ska återkrävas skillnaden mellan den ränta som skulle betalas enligt marknadsränta och den som faktiskt betalas. ( 74 )

116.

Sistnämnda konstellation liknar förevarande fall, eftersom den skada som Land Oberösterreich har gjort gällande inte omfattar återbetalning av de alltför höga belopp som betalats ut till följd av kartellen, utan endast räntan som skulle ha erhållits för den del av lånebeloppen som var alltför höga till följd av kartellen med tillämpning av en marknadsmässig räntesats, med avdrag för den förmånliga räntesatsen som delstaten redan har erhållit från stödmottagarna. Det alltför höga belopp som betalats till följd av kartellen är däremot inte föremål för återkrav från Land Oberösterreich, eftersom överpriset till följd av kartellen inte betalades av delstaten, utan av var och en av stödmottagarna med hjälp av lånen till förmånlig ränta som delstaten beviljat.

117.

Förevarande fall skiljer sig från ett fall där byggprojekten finansierades till marknadsvillkor på följande sätt: I ett sådant fall hade långivaren inte kunnat få ersättning för en skada, eftersom denne fick återbetalning av lånebeloppen till marknadsmässig ränta, men därför vore byggherrens ränteförlust högre i motsvarande mån och skulle således utan tvekan behöva ersättas av kartelldeltagarna. Omständigheten att en offentlig långivare i stället har beviljat ett subventionerat lån till förmånliga villkor är inte ett skäl för att reducera kartelldeltagarnas ansvar.

118.

I förevarande fall har nämligen samma orsak – överpriset till följd av kartellen – gett upphov till två olika skador: Å ena sidan stödmottagarnas skada som består i att överpriset till följd av kartellen med tillägg för de förmånliga räntor som dessa betalat till Land Oberösterreich för tillhandahållande av detta belopp, och å andra sidan delstatens skada som består av räntebeloppet som skulle ha betalats för den överskjutande delen av de förmånliga krediterna som betalats ut till följd av kartellen om en marknadsmässig räntesats hade tillämpats, med avdrag för det lägre räntebelopp som betalats av stödmottagarna vilket beräknats med tillämpning av den förmånligare räntesatsen. ( 75 )

119.

Av detta följer för det första att argumentet som anförts av hisstillverkarna som är motparter, nämligen att det egentligen är stödmottagarna som har lidit den aktuella skadan och inte Land Oberösterreich, inte kan godtas. Detsamma gäller kommissionens argument enligt vilket ränteförlusten som uppstått i förevarande fall kompenseras genom att beloppet som motsvarar skadan som stödmottagarna lidit (överpris plus den förmånliga räntesats som betalats) ska ersättas jämte ränta. Båda argumenten grundas nämligen på det felaktiga antagandet att stödmottagarnas skada och delstatens skada ska likställas. Dessutom baseras kommissionens argument på en förväxling av omständigheten att skadan som delstaten har gjort gällande i sig är en ränteförlust, med omständigheten att det för alla skadeståndsbelopp på grund av kartellen, oavsett deras karaktär – det vill säga oberoende av huruvida det är fråga om en ränteförlust, skada på grund av överpriser eller annan skada – gäller att dessa, utöver beloppen i sig, ska återbetalas jämte ränta som löper från förfallodagen. ( 76 )

120.

För det andra följer det av karaktären av den skada som Land Oberösterreich har gjort gällande att argumentationen som hisstillverkarna och kommissionen har gjort gällande, nämligen att denna skada endast är att anse som en hypotetisk skada, eftersom delstaten i vilket fall som helst inte hade kunnat investera den del av lånebeloppen som var alltför höga till följd av kartellen på ett mer lönsamt sätt, inte kan godtas. Som visats ovan i punkterna 114–115 i förevarande förslag till avgörande följer det av gällande rätt och rättspraxis att enbart den omständigheten att ett visst belopp rättsstridigt saknas under en viss tidsperiod är att anse som en konkret ekonomisk skada, utan att någon ytterligare motivering i detta avseende krävs. På samma sätt följer det av gällande rätt och rättspraxis att denna skada uttrycks i form av ett räntebelopp som med tillämpning av en relevant räntesats skulle ha betalats för motsvarande belopp under den aktuella tidsperioden.

121.

Följaktligen kan jag först konstatera att det argument som kommissionen och hisstillverkarna har anfört, nämligen att skadan som Land Oberösterreich har gjort gällande är att anse som en ytterligare räntevinst och således lucrum cessans, som delstaten endast hade kunnat realisera om den hade använt beloppen som är avsedda för förmånliga lån för bostadsbyggande i strid med deras syfte och gällande lagstiftning för att i stället spekulera på finansmarknaden, inte kan godtas. Skadan som delstaten begär ersättning för är i motsats till denna uppfattning nämligen att anse som en förmögenhetsskada och således damnum emergens, vilket, såsom visats i punkterna 114, 115 och 120 i förevarande förslag till avgörande, består i att delstaten under den relevanta tidsperioden inte kunde förfoga över den del av de utbetalade lånebeloppen som var alltför höga.

122.

Härav följer att det är nödvändigt att underkänna argumentationen enligt vilken Land Oberösterreich antingen inte i tillräckligt hög utsträckning har visat att den hade kunnat investera de aktuella beloppen till den genomsnittliga räntesatsen för statsobligationer, eller inte i tillräckligt hög utsträckning visat, alternativt i rätt tid åberopat, att den själv skulle ha lånat dessa belopp till denna räntesats eller hade behövt använda beloppen för att betala av utestående lån. Syftet med ett lagstadgat ränteanspråk är nämligen just att det inte ska vara nödvändigt att framlägga någon bevisning rörande konkreta vinster som hade kunnat erhållas genom en investeringsmöjlighet.

123.

Land Oberösterreich har vid den muntliga förhandlingen visat att även österrikisk rättspraxis har ställt upp principen om att tillgängliga medel hos statliga organ ska investeras i statsobligationer med fast ränta och att dessa relevanta räntesatser ska användas som riktvärde för beräkningen av förluster som uppstår genom att sådana medel tillfälligt saknas. Enligt Land Oberösterreich tillämpades även denna rättspraxis specifikt på den skada som delstaten lidit och som är aktuell i förevarande fall.

124.

Detta innebär att en statlig långivare som Land Oberösterreich i en situation som den förevarande inte behöver framlägga någon bevisning eller styrka att den hade kunnat investera det aktuella beloppet lönsammare eller hade kunnat använda beloppet för att betala av löpande lån. Tvärtom räcker det att en sådan långivare inför den nationella domstolen visar hur stort beloppet som saknades var, hur länge det saknades, och i förekommande fall vilken den relevanta räntesatsen hade varit. Såsom delstaten riktigt har gjort gällande skulle en mer omfattande skyldighet, i synnerhet för offentliga långivare, att bevisa att de hade befogenhet att investera de aktuella beloppen eller använda dem för att betala av egna lån innebära en oberättigad nackdel för statliga aktörer i förhållande till privata aktörer, för vilka en sådan bevisbörda inte gäller.

125.

Jag kan för fullständighetens skull även konstatera att Land Oberösterreich i förevarande förfarande under alla omständigheter på ett övertygande sätt visat att den inte endast hade befogenhet att investera kortfristiga tillgängliga medel som var öronmärkta för att främja bostadsbyggande fram till dess att de användes för avsett ändamål (utbetalning till stödmottagare) antingen i statsobligationer med fast ränta eller använda dem för att betala av utestående lån, utan att delstaten till och med var skyldig att göra detta inom ramen för sin kapitalförvaltning. På samma sätt har delstaten klargjort att den redan i sin inledande skrivelse i det nationella förfarandet som grund för skadan hade anfört att de aktuella beloppen hade kunnat investeras till marknadsvillkor, och även att dessa belopp hade kunnat användas för att betala av egna lån. Detta verkar även bekräftas av domen från domstolen i andra instans i det nationella förfarandet. ( 77 )

126.

Mot bakgrund av det ovan anförda följer att en skada som den som Land Oberösterreich har gjort gällande i det nationella förfarandet ska ersättas med stöd av artikel 101 FEUF, av vilken det direkt följer att var och en har rätt att begära ersättning för skada som denne lidit till följd av en överträdelse av konkurrensrätten. Det följer av funktionsfördelningen mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna att det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa den exakta omfattningen av den skada som ska ersättas ( 78 ).

127.

Som angetts ovan gäller argumentet att den rent politiska skadan som allmänheten lidit och som i förevarande fall har orsakats av hisskartellen inte är ersättningsgill över huvud taget inte för skadan som har gjorts gällande i det nationella målet och ska således underkännas ( 79 ). Endast för fullständighetens skull konstaterar jag således att detta argument inte heller kan godtas i materiellt hänseende.

128.

Oberoende av frågan som ska besvaras i ett andra steg med avseende på beräkningen av skadan som uppkommit vore det nämligen ett oacceptabelt uttryck för principen ”privatisera vinster, socialisera förluster” om en skada som allmänheten lidit av att en allmännyttig tjänst inte genomförts i tillräcklig utsträckning till följd av en kartell i sig inte skulle vara ersättningsgill eller till och med betraktas som en nullitet.

129.

Visserligen kan det vad gäller huruvida en skada som ”allmänheten” lidit är faktisk, hur den ska förstås konkret, liksom dess ekonomiska natur och huruvida den kan beräknas finnas svårigheter med avseende på hur skadan ska fastställas i exakta siffror. I sådana fall kan man dock använda ekonomiska modeller eller överväga om den aktuella skadan ska förstås som en immateriell skada.

130.

På samma sätt kan man säkert föreställa sig fall där det är svårt att få klarhet i vilken juridisk person som konkret ska erhålla ersättning för en skada som ”allmänheten” lidit. I sådana fall kan man dock överväga om en företrädare för allmänhetens intresse i egenskap av representant för allmänheten kan begära ersättning för skadan och att ersättningen från de skadevållande betalas in i en fond vars intäkter kommer allmänheten till godo. ( 80 )

131.

Det framgår av ovanstående överväganden att skadan som Land Oberösterreich lidit har uppkommit genom att den beviljade lånesumman som beräknats som en procentandel av produktkostnaderna varit högre än vad den hade varit utan kartellavtalet, vilket inneburit att dessa belopp inte kunnat investeras till marknadsmässig ränta eller för att betala av utestående lån, är en skada som berättigar till ersättning enligt artikel 101 FEUF såvitt det föreligger ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan denna skada och den aktuella prissamverkan.

132.

Det framgår av vad som anförts hittills att två av tre villkor för att ersättning ska utgå för skadan som Land Oberösterreich har lidit är uppfyllda, nämligen att den skadelidande och skadan omfattas av skyddssyftet med artikel 101 FEUF och att det föreligger en faktisk, ersättningsgill skada. Därför är det nu avgörande om det finns ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan hisskartellen och skadan som delstaten lidit.

133.

Hisstillverkarna och kommissionen bestrider detta. För det första finns det inget tillräckligt konkret samband mellan överpriserna på hissar till följd av kartellen och Land Oberösterreichs stimulansåtgärder (1). Och för det andra var delstatens skada absolut inte förutsebar för hisstillverkarna som deltog i kartellen (2).

134.

Hisstillverkarna har inte på allvar ifrågasatt att förekomsten av ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan överpriserna på hissar till följd av kartellen och skadan som Land Oberösterreich lidit inte kan bestridas på grundval av omständigheten att delstaten själv inte har haft något direkt avtalsförhållande med hisstillverkarna som deltog i kartellen. En sådan argumentation vore för övrigt dömd att misslyckas, eftersom det i vart fall sedan domen i målet Kone står klart att denna omständighet saknar relevans. ( 81 )

135.

Hisstillverkarna har dock gjort gällande att ett erkännande av ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan hisskartellen och Land Oberösterreichs skada avseende subventioner skulle leda till en gränslös utvidgning av kartelldeltagares ansvar för alla följdskador till följd av en direkt kartellskada, vilka över huvud taget inte längre har någonting att göra med marknaden som omfattades av kartellen.

136.

De har anfört att det visserligen stämmer att offentliga stöd i princip kan påverka byggverksamheten. Detsamma kan även sägas gälla exempelvis bankers räntepolitik, skattesystemets utformning eller andra reglerande åtgärder som staten vidtar. Att godta att det i förevarande fall finns ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan hisskartellen och Land Oberösterreichs skada skulle innebära att varje skada som är hänförlig till offentliga organs åtgärder inom ramen för deras helt allmänna skattemässiga, reglerande och övriga verksamhet vore ersättningsgill, bara för att dessa åtgärder skulle kunna påverka en marknad som omfattas av en kartell.

137.

Denna argumentation kan inte godtas.

138.

Den åtgärd som Land Oberösterreich vidtagit och som är aktuell i det nationella förfarandet är nämligen inte en åtgärd av allmän karaktär i likhet med en skattemässig eller annan reglering. Delstatens politik för främjande av bostadsbyggande är visserligen en allmän socialpolitisk åtgärd som inte endast syftar till att främja de enskilda stödmottagarna, utan även allmännyttiga intressen i delstaten. Subventionerade lån som beviljas inom ramen för en allmän bostadspolitik av detta slag, under vars genomförande den omtvistade skadan har uppstått, är emellertid att anse som en uppsättning synnerligen konkreta enskilda åtgärder som vidtogs i förhållande till de enskilda stödmottagarna.

139.

Såsom Land Oberösterreich har visat motsvarar beloppen för de enskilda lånen inte endast en viss procentandel av byggkostnaderna, utan av lånehandlingarna framgår även i detalj hur den exakta sammansättningen av dessa kostnader ser ut, vilket innebär att även de exakta kostnaderna för var och en av de installerade hissarna framgår.

140.

Det kan lämnas därhän huruvida Land Oberösterreich kunde påverka sammansättningen av dessa kostnader och i synnerhet vilka hissar som valdes, vilket hisstillverkarna hargjort gällande. Det räcker att det står klart att stödunderlagen för de enskilda projekten som beviljades stöd innehöll detaljerade förteckningar som inkluderade uppgifter om de installerade hissarna och kostnaderna för dessa. Land Oberösterreich har för övrigt även åberopat dessa underlag till stöd för beräkningen av det exakta skadebeloppet under det nationella förfarandet. ( 82 )

141.

Skadan som gjorts gällande avser således inte på något vis vaga följder av en allmän regleringsåtgärd som råkat få en viss påverkan på en marknad som omfattas av en kartell. Tvärtom är det möjligt att i varje enskilt fall konkret styrka sambandet mellan överpriset för de installerade hissarna och de på grundval därav procentuellt beräknade beloppen på de aktuella subventionerade lånen. Följaktligen föreligger ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan Land Oberösterreichs skada och prishöjningarna på den österrikiska hissmarknaden till följd av kartellen, och ett erkännande av detta orsakssamband i förevarande fall ska inte på något vis likställas med en gränslös utvidgning av kartelldeltagarnas ansvar.

142.

Som jag har angett ovan syftar prövningen av om det föreligger ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan överträdelse och skada även till att garantera att en person till följd av sitt rättsstridiga handlande endast ansvarar för skada som denne rimligen kunnat förutse. ( 83 )

143.

I motsats till vad kommissionen har gjort gällande är frågan huruvida en viss typ av skada är förutsebar för personer som deltar i en överträdelse av konkurrensreglerna inte en bara en fråga om faktiska omständigheter som det endast ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva. Som jag redan påpekat ovan framgår det tvärtom av domen i målet Kone att domstolen gör en abstrakt och generell prövning av huruvida de unionsrättsliga villkoren för ersättning av den omtvistade skadan i det nationella förfarandet är uppfyllda, medan det därefter ankommer på den nationella domstolen att pröva huruvida dessa villkor faktiskt är uppfyllda i det enskilda fallet. ( 84 )

144.

Domstolen prövade i domen Kone uttryckligen huruvida paraplypriseffekter (”umbrella pricing”), där ett företag som står utanför kartellen tar ut högre priser på grund av de överpriser som råder på marknaden till följd av kartellen än vad som hade kunnat råda under normala konkurrensvillkor i abstrakt mening är en sådan möjlig följd av en kartell som kartelldeltagarna inte kan bortse från. Då detta var fallet ankom det på den hänskjutande domstolen att därefter med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och särskilt den aktuella marknadens särdrag pröva huruvida den berörda kartellen skulle leda till att självständigt handlande utomstående personer tillämpade ”umbrella pricing” och att kartelldeltagarna inte kan bortse från detta. ( 85 )

145.

I förevarande fall är det således nödvändigt att pröva huruvida en skada rörande stöd som den som Land Oberösterreich begär ersättning för i det nationella förfarandet på ett abstrakt och allmänt sett utgör en följd av en kartell som är möjlig att förutse, vilken syftar till att kartelldeltagarna ska kunna ta ut högre priser än vad som är möjligt under normala marknadsvillkor.

146.

Hisstillverkarna och kommissionen har gjort gällande att det inte under några omständigheter är möjligt att utgå från detta. De anser tvärtom att redan om man försöker återge Land Oberösterreichs påståenden om den skada som lidits på ett kort och begripligt sätt, blir det tydligt hur konstruerade och långsökta dessa påståenden är. Ingen ansvarsfull hisstillverkare kan eller bör förvänta sig att en offentlig myndighet som inte agerar vinstdrivande skulle använda offentliga medel för rättsstridig och icke ändamålsenlig spekulation på finansmarknaden i stället för att fullgöra sina allmännyttiga politiska uppgifter och på så sätt missbruka stödmedlen. Ett sådant agerande motsägs av all erfarenhet och därmed är en skada till följd av att en sådan spekulationsmöjlighet gått förlorad helt och hållet oförutsebar för ekonomiska aktörer såsom hisstillverkarna som är motparter i förevarande fall.

147.

Denna argumentation är fullständigt grundlös.

148.

Först och främst är det inom byggbranschen fullkomligt normalt att byggherrar finansierar genomförandet av projekt med lånade medel. För deltagarna i en kartell som syftar till att få ut högre priser än vad som vore möjligt på normala marknadsvillkor är det därför förutsebart att en skada som uppkommer till följd av ett överpris övervältras på byggherrens finansiärer.

149.

Dessutom vidtogs de aktuella stödåtgärderna, vilket hisstillverkarna själva medgav vid den muntliga förhandlingen, inom ramen för befintlig lagstiftning som är välkänd för ekonomiska aktörer inom byggsektorn eller som tillverkar byggelement som hissar. Hisstillverkarna måste således räkna med att överpriserna åtminstone delvis finansieras genom subventionerade lån till förmånliga räntevillkor.

150.

Och slutligen är det, för att en ekonomisk aktör ska kunna förutse att det för en statlig långivare som Land Oberösterreich kan uppstå ränteförluster genom att alltför höga stöd betalas ut till följd av kartellens överpriser, ingalunda nödvändigt för denne att utgå från att den statliga långivaren skulle agera i strid med sina befogenheter, gällande lagstiftning och stödmedlens avsedda användning, genom att, i stället för att använda tillgängliga medel som är avsedda för allmännyttiga ändamål, använda dem för spekulationsaffärer i vinstsyfte på finansmarknaden. Tvärtom följer det – såsom framgår av punkterna 114, 115 och 120 i förevarande förslag till avgörande – av gällande rätt och rättspraxis att den omständigheten att ett visst belopp rättsstridigt saknas under en viss tidsperiod motsvarar en ränteförlust.

151.

Mot denna bakgrund har en skada som den som Land Oberösterreich lidit, som uppstått genom att lånesumman som beviljats har baserats på en procentandel av produktkostnaderna var högre än vad som hade varit fallet utan den konkurrensbegränsande överenskommelsen, vilket inneburit att dessa belopp inte har kunnat investeras till marknadsmässiga räntevillkor eller användas för att betala tillbaka utestående lån, ett tillräckligt direkt orsakssamband med den konkurrensbegränsande överenskommelsen och är förutsebar för kartelldeltagarna.

152.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska lämna följande svar på begäran om förhandsavgörande från Oberster Gerichtshof (Österrike):

Artikel 101 FEUF ska tolkas så att även personer som inte är verksamma som leverantörer eller köpare på en marknad som berörs av en kartell kan begära ersättning för skada från kartelldeltagarna. Detta omfattar statliga långivare som beviljar lån till förmånliga villkor till kartelldeltagarnas kunder och vars skada har uppkommit genom att den beviljade lånesumman som beräknats som en procentandel av produktkostnaderna varit högre än vad den hade varit utan kartellen, vilket inneburit att dessa belopp inte har kunnat investeras till marknadsmässiga räntevillkor eller användas för att betala tillbaka utestående lån.