1.

Den begäran om förhandsavgörande som har framställts av Tribunal de première instance francophone de Bruxelles (Franskspråkiga förstainstansdomstolen i Bryssel, Belgien) rör tolkningen av artikel 4 i direktiv 90/435/EEG om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater ( 2 ) i dess lydelse enligt direktiv 2006/98/EG ( 3 ) (nedan kallat direktiv 90/435).

2.

Enligt artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 gäller att när ett moderbolag i egenskap av bolagsman i sitt i en annan medlemsstat hemmahörande dotterbolag tar emot utdelning från detta dotterbolag, får den medlemsstat där moderbolaget är hemmahörande välja att avstå från att beskatta denna utdelning. I samband med införlivandet av den bestämmelsen med den nationella rättsordningen valde Konungariket Belgien att införa ett system enligt vilket moderbolag hemmahörande i Belgien i viss utsträckning undantas från skyldigheten att betala skatt på utdelning som de tar emot från dotterbolag hemmahörande i andra medlemsstater. Syftet med detta är att förhindra dubbelbeskattning av den utdelade vinsten.

3.

Domstolen har redan vid upprepade tillfällen sett närmare på det belgiska bolagsskattesystemet och i synnerhet två av dess beståndsdelar, nämligen begreppet ”definitivt beskattad inkomst” (nedan kallad DBI) och avdraget för riskkapital, vilka medger att bolag på vissa noggrant angivna villkor drar av utdelad vinst från sitt beskattningsunderlag. ( 4 )

4.

Det aktuella målet, vilket bygger vidare på denna tidigare rättspraxis, rör en tvist som väsentligen grundar sig på den omständigheten att belgisk rätt innebär dels att ett moderbolag som tar emot utdelning från sina dotterbolag först måste räkna in denna i sitt beskattningsunderlag och sedan dra av den från nämnda underlag såsom DBI, varvid det numera är möjligt att spara avdragsmöjligheten till ett framtida beskattningsår utan bortre tidsgräns, dels att avräkning av DBI ska göras före riskkapitalavdraget, som däremot inte får sparas hur länge som helst till framtida beskattningsår.

5.

Domstolen har i allt väsentligt ombetts att slå fast huruvida artikel 4.1 i direktiv 90/435 utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken utdelning på ett sådant sätt först ska räknas in i moderbolagets beskattningsbara resultat och avdrag av de berörda slagen ska göras i den aktuella ordningen. Av de skäl som jag kommer att redovisa i detta förslag till avgörande, anser jag att den frågan ska besvaras jakande.

6.

Direktiv 90/435 har visserligen upphävts genom direktiv 2011/96/EU ( 5 ) med verkan den 18 januari 2012, men mot bakgrund av tidpunkten för de faktiska omständigheter som är i fråga i det nationella målet är det ändå tillämpligt av tidsmässiga skäl.

7.

I fjärde skälet i direktiv 90/435 anges att ”[d]å ett moderbolag i denna sin egenskap mottar utdelad vinst från ett dotterbolag, måste den stat där moderbolaget är hemmahörande

8.

I artikel 4.1 och 4.2 i det direktivet föreskrivs följande:

”1.   Då ett moderbolag eller ett fast driftställe till detta i kraft av moderbolagets förbindelse med ett dotterbolag tar emot utdelning från detta annat än i samband med att dotterbolaget träder i likvidation skall den stat där moderbolaget är hemmahörande och den stat där det fasta driftstället är beläget antingen

…

2.   Varje medlemsstat är dock bibehållen rätten att föreskriva att eventuella kostnader som avser innehavet och eventuella förluster till följd av vinstutdelningen från dotterbolaget inte får dras av från den beskattningsbara vinsten i moderbolaget. Om de förvaltningskostnader som avser innehavet i sådant fall fastställs schablonmässigt, får detta belopp inte överstiga 5 % av den vinst som utdelats av dotterbolaget.”

9.

Direktiv 90/435 införlivades med den belgiska rättsordningen genom lagen av den 23 oktober 1991, ( 6 ) som innebar att det då gällande DBI‑systemet ändrades. Därefter gjordes det under 1992 en kodifiering av lagstiftningen om inkomstbeskattning, särskilt bestämmelserna om DBI. ( 7 )

10.

De relevanta bestämmelserna i Code des impôts sur les revenus 1992 (1992 års lag om inkomstskatt) ( 8 ) i den version som är tillämplig på målet vid den nationella domstolen, det vill säga den på beskattningsåret 2011 tillämpliga versionen (nedan kallad CIR 1992), har den lydelse som beskrivs i det följande.

11.

Såvitt avser DBI föreskrivs det i artikel 202 § 1 punkt 1 i CIR 1992 att ”[f]rån överskottet för beskattningsperioden ska även avräknas utdelning, i den mån som sådan föreligger, utom i fall av utdelning som mottas i samband med försäljning till ett bolag av dess egna aktier eller andelar eller i samband med fullständig eller partiell uppdelning av ett bolags tillgångar”.

12.

I artikel 204 § 1 i CIR 1992 stadgas att ”[i]nkomster som är avdragsgilla i kraft av artikel 202 § 1 punkt 1 ska räknas in i överskottet för beskattningsperioden med 95 procent av det influtna eller uppburna beloppet …”.

13.

I artikel 205 §§ 2 och 3 i CIR 1992 föreskrivs följande:

”§ 2.   Det avdrag som avses i artikel 202 får inte överstiga det överskott som efter tillämpning av artikel 199 kvarstår för beskattningsperioden, minskat med [de nedan angivna avdragen].

De minskningar som räknas upp i första stycket ska inte tillämpas på inkomster som avses i artikel 202 § 1 punkt 1, om dessa har beviljats eller tilldelats av ett dotterbolag hemmahörande i en av Europeiska unionens medlemsstater.

Vid tillämpningen av det föregående stycket ska med dotterbolag avses dotterbolag såsom detta definieras i direktiv [90/435].

§ 3.   Saknas möjlighet att räkna av sådana inkomster – med 95 procent av beloppet för dessa – som avses i artikel 202 § 1 punkt 1 vilka har beviljats eller tilldelats av ett sådant dotterbolag som avses i § 2 tredje stycket vilket är hemmahörande i en av Europeiska unionens medlemsstater, får dessa inkomster sparas till senare beskattningsår.”

14.

Såvitt avser riskkapitalavdrag stadgas i artikel 205 ter § 1 första stycket i CIR 1992 att ”[v]id beräkning av [riskkapitalavdraget] för en beskattningsperiod ska det riskkapital som beaktas motsvara bolagets eget kapital vid utgången av föregående beskattningsperiod, såvida inte annat föreskrivs i bestämmelserna i [artikel 205 ter §§ 2–7], varvid detta egna kapital ska beräknas i enlighet med bokföringslagstiftningen och med ledning av den balansräkning som ingår i årsredovisningen”.

15.

I artikel 205 quinquies i CIR 1992 föreskrivs att ”[o]m det för en beskattningsperiod med avseende på vilken [riskkapitalavdrag] kan göras saknas överskott eller överskottet är otillräckligt, får det ej utnyttjade avdragsutrymmet för den beskattningsperioden sparas och successivt utnyttjas mot överskott under de följande sju beskattningsperioderna.”

16.

Såvitt avser rörelseunderskott från tidigare beskattningsår föreskrivs i artikel 206 § 1 första stycket i CIR 1992 att sådana avdragsgilla äldre underskott ”ska räknas av i tur och ordning från rörelseinkomsterna från var och en av de påföljande beskattningsperioderna”.

17.

Enligt artikel 207 i CIR 1992 ska ”Konungen … fastställa närmare föreskrifter för de avdrag som avses i artiklarna 199–206”.

18.

De relevanta bestämmelserna i Arrêté royal d’exécution du CIR 1992 (kungliga genomförandeförordningen avseende CIR 1992) ( 9 ) i dess på beskattningsåret 2011 tillämpliga version (nedan kallad AR/CIR 1992) har den lydelse som beskrivs i det följande.

19.

Avsnitt XXVIII, som har rubriken ”Fastställande av beskattningsbar inkomst för bolagsskatt”, i kapitel I, med rubriken ”Beskattningsunderlag och skatteberäkning”, i AR/CIR 1992 innehåller artiklarna 74–79.

20.

I artikel 77 i AR/CIR 1992 föreskrivs att ”[d]e belopp som avses i artiklarna 202–205 i [CIR] 1992 vilka får avräknas genom [riskkapitalavdrag] eller som ej skattepliktiga kapitalinkomster ska avräknas från det överskott som kvarstår efter tillämpning av artikel 76, varvid avräkning ska ske med hänsyn tagen till överskottets ursprung på så sätt att avräkning först ska ske mot överskott som innefattar dessa belopp”.

21.

Enligt artikel 77 § 1 i AR/CIR 1992 ska ”[d]et avdrag för patentinkomster som avses i artiklarna 205 §§ 1–4 i [CIR] 1992 … avräknas upp till det överskott som kvarstår efter tillämpning av artikel 77”.

22.

Enligt artikel 77 bis i AR/CIR 1992 ska ”[d]et [riskkapitalavdrag] som avses i artiklarna 205 bis–205 septies i [CIR] 1992 … avräknas upp till det överskott som kvarstår efter tillämpning av artikel 77 § 1”.

23.

Enligt artikel 78 första stycket i AR/CIR 1992 ska ”[f]rån det överskott som har fastställts i enlighet med artiklarna 74–77 bis … avräknas de under tidigare beskattningsperioder uppkomna rörelseunderskott som avses i artikel 206 i [CIR] 1992, i den mån som dessa underskott, fastställda i enlighet med den lagstiftning som var tillämplig på de beskattningsperioder som underskotten avser, inte har kunnat avräknas tidigare …”.

24.

I artikel 79 i AR/CIR 1992 föreskrivs att ”[d]et avdrag för investeringar som avses i artiklarna 68–77 och 201 i [CIR] 1992 … därefter [ska] avräknas från beloppet för de belgiska överskott som kvarstår efter tillämpning av artikel 78”.

25.

Brussels Securities SA har säte i Belgien och är där skattskyldigt till bolagsskatt. I sin ”deklaration avseende bolagsskatt” för beskattningsåret 2011 angav bolaget att det vid fastställandet av sitt beskattningsunderlag först hade gjort riskkapitalavdrag och sedan gjort avdrag för DBI.

26.

Genom ett besked av den 21 maj 2013 underrättade den belgiska skattemyndigheten Brussels Securities om sin avsikt att ”göra en rättelse av beloppet för riskkapitalavdrag som får sparas” avseende beskattningsåret 2011 genom tillämpning av reglerna i artiklarna 74–79 i AR/CIR 1992, enligt vilka avräkning från beskattningsbar vinst ska göras i följande ordning: först avdrag för sådan DBI som avses i artikel 77, sedan sådant riskkapitalavdrag som avses i artikel 77 bis och slutligen avdrag för sådana underskott som kan sparas vilka avses i artikel 78.

27.

Brussels Securities hade underlåtit att tillämpa denna avräkningsordningsföljd för beskattningsåren 2005–2011, varför skattemyndigheten den 23 oktober 2013 meddelade ett taxeringsbeslut genom vilket den ändrade de avdragsgilla belopp som kunde sparas avseende beskattningsåret 2011. Brussels Securities inkom med ett klagomål mot detta beslut, men klagomålet avslogs den 23 maj 2014.

28.

Brussels Securities överklagade då till Tribunal de première instance francophone de Bruxelles (Franskspråkiga förstainstansdomstolen i Bryssel, Belgien) och yrkade dels att rättelsebeskedet av den 21 maj 2013 och taxeringsbeslutet av den 23 oktober 2013 skulle ogiltigförklaras, dels att nämnda förstainstansdomstol skulle slå fast att beloppen för DBI (och för överskjutande DBI) och för riskkapitalavdrag (och för överskjutande riskkapitalavdrag) för Brussels Securities motsvarade de belopp som bolaget hade angett i sin deklaration för beskattningsåret 2011.

29.

Till stöd för dessa yrkanden gjorde Brussels Securities i synnerhet gällande att den avräkningsordningsföljd som anges i artiklarna 74–79 i AR/CIR 1992 är oförenlig med unionsrätten, av det skälet att denna ordningsföljd ger upphov till ett ”åsidosättande av den princip som ligger till grund för [direktiv 90/435] (särskilt förbudet mot dubbelbeskattning av utdelning som omfattas av DBI‑systemet)” och ett ”åsidosättande av [det direktivet] såsom det har tolkats i Cobelfret-domen”.

30.

Till sitt försvar hävdade État belge (den belgiska staten) bland annat att vad medlemsstaterna är skyldiga att göra enligt direktiv 90/435 är att avstå från att beskatta ett dotterbolags utdelning till sitt moderbolag, att de rättelser som är i fråga i det nationella målet faktiskt medförde att den utdelning som Brussels Securities hade erhållit från sina dotterbolag i sin helhet drogs av från bolagets beskattningsunderlag och att det enda som här skulle kunna utgöra ett åsidosättande av det direktivet vore om denna utdelning inte hade fått dras av.

31.

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal de première instance francophone de Bruxelles (Franskspråkiga förstainstansdomstolen i Bryssel, Belgien), genom beslut av den 26 januari 2018 som inkom till EU-domstolens kansli den 13 juni 2018, att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU‑domstolen:

”Ska artikel 4 i [direktiv 90/435] i kombination med andra källor inom [unionsrätten] tolkas så, att den utgör hinder för en nationell myndighets föreskrifter, såsom [CIR 1992] och [AR/CIR 1992], i de versioner som är tillämpliga för beskattningsåret 2011,

varigenom ett undantagssystem har valts (avstående från att beskatta utdelning som ett moderbolag i denna egenskap erhåller från dotterbolaget) som i ett första led består i att inkludera utdelningen från ett dotterbolag i moderbolagets beskattningsunderlag och därefter i ett andra led dra av utdelningen från beskattningsunderlaget upp till 95 procent såsom [DBI],

som är en följd av den kombinerade tillämpningen – i syfte att fastställa beräkningsunderlaget för den bolagsskatt som moderbolaget ska betala – av det belgiska systemet för avdrag för [DBI] och 1) regler rörande ett annat avdrag som utgör en skattefördel i enlighet med dessa föreskrifter ([riskkapitalavdrag]), 2) rätten att dra av saldon av tidigare överförbara underskott, 3) rätten att till efterföljande beskattningsår överföra överskott av [DBI], [riskkapitalavdrag] och saldon av tidigare överförbara underskott, när detta belopp för ett visst beskattningsår överstiger den beskattningsbara vinsten, och 4) avdragsordningen enligt vilken avdrag, under påföljande beskattningsår, ska ske så att den beskattningsbara vinsten utnyttjas varvid avräkning först sker mot överförd [DBI], därefter mot överfört [riskkapitalavdrag] (där överföringen är begränsad till ’de följande sju beskattningsperioderna’), och slutligen mot saldon av tidigare överförbara underskott,

vilket leder till en minskning, motsvarande hela eller en del av den utdelning som erhållits från dotterbolaget, av de underskott som moderbolaget hade kunnat dra av om utdelningen helt enkelt hade undantagits från vinsten för det beskattningsår under vilket den erhållits (vilket hade minskat den beskattningsbara vinsten för detta beskattningsår och, i förekommande fall, ökat de överförbara skattemässiga underskotten) i stället för att inkludera denna utdelning i den aktuella vinsten och sedan tillämpa regler om undantag och överföring av det undantagna beloppet i händelse av otillräckliga vinster,

det vill säga vilket leder till en minskning av saldon av moderbolagets tidigare överförbara underskott som kan uppkomma under de beskattningsår som följer på det beskattningsår under vilket [DBI], [riskkapitalavdraget] och saldon av tidigare överförbara underskott överstiger den beskattningsbara vinsten?”

32.

Skriftliga yttranden har inkommit till EU-domstolen från Brussels Securities, den belgiska regeringen och Europeiska kommissionen. Dessa var också företrädda vid de båda förhandlingarna den 4 april 2019 och den 3 juli 2019.

33.

Den hänskjutande domstolen har i allt väsentligt ställt en fråga till EU‑domstolen om huruvida artikel 4.1 i direktiv 90/435 ska tolkas så, att den utgör hinder för en sådan medlemsstatslagstiftning som det belgiska DBI‑systemet med innebörden att utdelning som ett moderbolag erhåller från sina dotterbolag först ska räknas in i moderbolagets beskattningsunderlag och sedan dras av – med 95 procent av beloppet ( 10 ) – från nämnda underlag, varvid avdragsrätten för det första obegränsat kansparas till senare beskattningsår om avräkning ett visst beskattningsår inte har kunnat ske på grund av att det efter subtraktion av övrig ej skattepliktig inkomst har saknats ett positivt saldo och det aktuella avdraget för det andra ska avräknas före en skattefördel för vilken möjligheten att spara avdragsrätten till senare beskattningsår är begränsad i tiden – i det aktuella fallet riskkapitalavdraget. ( 11 )

34.

Den belgiska regeringen anser att den hänskjutande domstolens fråga bör besvaras nekande medan Brussels Securities och kommissionen anser att den bör besvaras jakande. Jag delar den sistnämnda uppfattningen, av de skäl som jag kommer att redovisa i det följande.

35.

Innan jag går närmare in på föremålet för den aktuella begäran om förhandsavgörande (B) anser jag det lämpligt att kortfattat beskriva hur det belgiska DBI‑systemet har utvecklats till följd av EU-domstolens tidigare avgöranden såvitt avser tolkningen av artikel 4.1 i direktiv 90/435 (A).

36.

För det första ska det understrykas att Konungariket Belgien – såsom bekräftades i diskussionerna inför domstolen – införde de regler som är i fråga i det nationella målet för att anpassa det tidigare DBI‑systemet ( 12 ) i samband med införlivandet med den nationella rättsordningen av bestämmelserna i direktiv 90/435 och i synnerhet artikel 4.1 första strecksatsen i detta. Vad som avses i den strecksatsen är en metod med innebörden att vinstmedel som ett moderbolag mottar från ett i en annan medlemsstat hemmahörande dotterbolag undantas från skatteplikt. I artikel 4.1 andra strecksatsen i samma direktiv avses en annan metod, nämligen att den skatt som dotterbolaget redan har betalat på vinstmedlen avräknas från den bolagsskatt som moderbolaget ska betala. ( 13 )

37.

Dessa metoder leder inte nödvändigtvis till samma konkreta resultat för det utdelningsmottagande bolaget, ( 14 ) men syftet med båda metoderna är i allt väsentligt att undvika att vinstmedel som delas ut över gränserna blir föremål för ekonomisk dubbelbeskattning, ( 15 ) först hos det utdelande bolaget och sedan hos det mottagande bolaget. Syftet med direktiv 90/435 är nämligen – som anges i tredje skälet i detta – att genom införandet av ett gemensamt beskattningssystem se till att samverkan mellan bolag i olika medlemsstater inte på något sätt missgynnas jämfört med samverkan mellan bolag i samma medlemsstat, så att koncernbildning på EU-nivå underlättas. Samtliga bestämmelser i det direktivet, och i all synnerhet artikel 4.1, är således avsedda att garantera en neutral skattemässig behandling av vinstutdelning från ett dotterbolag hemmahörande i en medlemsstat till dess i en annan medlemsstat hemmahörande moderbolag. ( 16 )

38.

För det andra vill jag erinra om att domstolen i Cobelfret-domen tolkade artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 så, att den utgjorde hinder för en sådan medlemsstatslagstiftning som det belgiska DBI‑system som var tillämpligt i det mål som föranledde den domen. ( 17 )

39.

Därvidlag påpekade domstolen att enligt den då gällande versionen av detta system skulle utdelning som ett i Belgien hemmahörande moderbolag mottog från sitt i en annan medlemsstat hemmahörande dotterbolag undantas från skatteplikt på så sätt att den först räknades in i moderbolagets beskattningsunderlag, varefter den med 95 procent av beloppet kunde dras av från detta underlag, men endast om det för den berörda beskattningsperioden kvarstod ett överskott efter avdrag för annan från skatteplikt undantagen inkomst. Med andra ord var det möjligt att göra avdrag för sådan utdelning endast om moderbolaget hade ett tillräckligt stort skattepliktigt överskott under den beskattningsperiod då utdelningen hade lämnats.

40.

Domstolen fann också att en sådan nationell lagstiftning ledde till att moderbolaget inte till fullo kunde utnyttja den aktuella skattefördelen annat än om dess övriga skattepliktiga inkomster inte uppvisade ett underskott under den aktuella perioden samt att denna lagstiftning, i fall där moderbolaget inte redovisade någon annan beskattningsbar vinst under den perioden, resulterade i att det underskott som moderbolaget kunde spara till senare beskattningsår minskade med ett belopp motsvarande den erhållna utdelningen. Härvidlag påpekade domstolen att medlemsstaterna inte ensidigt får införa restriktiva åtgärder och uppställa villkor för möjligheten att åtnjuta de förmåner som föreskrivs i direktiv 90/435.

41.

Mot bakgrund av detta slog domstolen fast att även om den erhållna utdelningen inte direkt var föremål för bolagsskatt för det beskattningsår då den hade lämnats, kunde den därmed sammanhängande minskningen av det underskott som moderbolaget kunde spara till senare beskattningsår leda till att moderbolaget indirekt beskattades för denna utdelning under senare beskattningsår, nämligen när det redovisade ett överskott. ( 18 ) En sådan verkan av begränsningen av moderbolagets möjligheter att göra avdrag för utdelning från dotterbolag såsom DBI var enligt domstolens bedömning inte förenlig med vare sig ordalydelsen i, ändamålet med eller systematiken i direktiv 90/435.

42.

Som jag förstår domstolens dom, är en medlemsstatslagstiftning avseende moderbolag som erhåller utdelning från dotterbolag i en annan medlemsstat förenlig med artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 endast om denna lagstiftning inte de facto medför att moderbolagen förlorar en annan i nationell lagstiftning föreskriven skattefördel som de till fullo skulle ha kunnat utnyttja om sådan utdelning inte hade behandlats på det berörda sättet, varvid förlusten av nämnda skattefördel är att jämställa med en indirekt beskattning av utdelningen.

43.

För det tredje noterar jag att domstolen i KBC‑beslutet, som meddelades några månader efter Cobelfret-domen, först i allt väsentligt upprepade sina överväganden från nämnda dom, mot bakgrund av att de faktiska och rättsliga omständigheter som hade varit i fråga i det mål som hade föranlett Cobelfret-domen i betydande grad påminde om dem som hade föranlett den första av de tolkningsfrågor som prövades i KBC‑beslutet. ( 19 )

44.

Därefter tolkade domstolen artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 jämförd med artikel 4.2 i samma direktiv så, att den bestämmelsen inte innebär någon skyldighet för medlemsstaterna att tillåta att den vinst som ett moderbolag erhåller i utdelning från sitt i en annan medlemsstat hemmahörande dotterbolag helt och hållet får dras av från överskottet för det berörda beskattningsåret och att tillåta att det underskott som följer därav får sparas till ett senare beskattningsår. Domstolen slog i detta sammanhang fast att det ankommer på varje medlemsstat att avgöra hur det i artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 föreskrivna resultatet ska uppnås. När en medlemsstat har valt en sådan exemptmetod som avses i artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 och i princip tillåter att underskott sparas till senare beskattningsår, utgör den bestämmelsen emellertid hinder för en lagstiftning som leder till en minskning av de underskott i moderbolaget som får sparas på detta sätt med upp till ett belopp motsvarande den erhållna utdelningen. ( 20 )

45.

För det fjärde vill jag påpeka att de berörda bestämmelserna i belgisk lagstiftning har ändrats med anledning av Cobelfret-domen och KBC‑beslutet. Den belgiska staten har, som framgår av begäran om förhandsavgörande, genomfört en reform av sitt system för DBI‑avdrag genom att införa en § 3 i artikel 205 i CIR 1992, vilken av tidsmässiga skäl är tillämplig i det aktuella fallet. ( 21 )

46.

Artikel 205 i CIR 1992 medger numera att om ett moderbolag inte omedelbart har kunnat dra av DBI helt och hållet på grund av att dess beskattningsbara vinst för det beskattningsår då dess dotterbolag lämnade utdelningen var otillräcklig, får återstående DBI sparas med 95 procent av sitt belopp till senare beskattningsår. Dessutom finns det ingen tidsgräns för hur länge sådan överskjutande DBI får sparas. Således förhåller det sig inte längre så, att möjligheten att dra av DBI förutsätter att det berörda bolaget för just det beskattningsår då utdelningen lämnades uppvisar ett överskott efter avdrag för annan från skatteplikt undantagen inkomst.

47.

Den hänskjutande domstolen anser emellertid att det, trots de förbättringar som den ovannämnda reformen har resulterat i, inte kan uteslutas att det belgiska systemet för DBI‑avdrag, i den version som var tillämplig vid tiden för de faktiska omständigheter som är i fråga i det nationella målet, strider mot direktiv 90/435. Detta är vad jag kommer att bedöma i det följande.

48.

Enligt den hänskjutande domstolen har Brussels Securities i det nationella målet ”dragit den korrekta slutsatsen” att ”den undantagsordning för DBI som föreskrivs i [CIR 1992], i kombination med avdragsordningen i [AR/CIR 1992], indirekt men klart leder till högre skatt för [moder]bolaget än om utdelningen helt enkelt hade uteslutits från beskattningsunderlaget”, något som enligt den hänskjutande domstolen skulle kunna vara oförenligt med artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435. I EU-domstolen har Brussels Securities vidhållit denna uppfattning. Den belgiska regeringen har däremot försvarat den motsatta ståndpunkten. Kommissionen anser för sin del att en sådan ordning som DBI‑systemet inte i sig är oförenlig med den ovannämnda bestämmelsen men att den däremot är oförenlig med denna på grund av att den kombineras med reglerna för i vilken ordning avräkning ska ske och för huruvida andra skatteavdrag får sparas till senare beskattningsår. Jag ansluter mig till denna sistnämnda uppfattning.

49.

Som jag ser saken, aktualiserar begäran om förhandsavgörande två olika frågor, nämligen huruvida det är förenligt med artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 dels att det i en medlemsstats lagstiftning föreskrivs att erhållen utdelning först ska räknas in i moderbolagets beskattningsunderlag och sedan dras av från detta, i stället för att direkt undantas från nämnda underlag (1), dels att det föreskrivs en ordningsföljd för avdrag som innebär att denna utdelning, eller den överskjutande delen därav, ska dras av, i det aktuella fallet såsom DBI, före en annan i nationell lagstiftning föreskriven skattefördel som det däremot finns begränsade möjligheter att spara till senare beskattningsår, i det aktuella fallet riskkapitalavdraget (2). Enligt min uppfattning ska artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 tolkas så, att en sådan nationell lagstiftning är oförenlig med den bestämmelsen i det andra avseendet ovan.

50.

Allra först konstaterar jag att domstolen ännu inte har yttrat sig om huruvida en sådan nationell lagstiftning som det belgiska DBI‑systemet, enligt vilken vinst som delas ut av ett dotterbolag hemmahörande i en annan medlemsstat först ska räknas in i moderbolagets beskattningsunderlag och sedan dras av från detta, ( 22 )i sig är förenlig med artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435, enligt vilken de medlemsstater som väljer en sådan metod som avses där, det vill säga en exemptmetod, ska avstå från att beskatta sådan utdelning. Jag noterar att det i samband med att nämnda direktiv införlivades med den belgiska rättsordningen gavs uttryck för tvivel om huruvida ett sådant förfaringssätt var förenligt med direktivet och att det även därefter har uttryckts sådana tvivel i den belgiska doktrinen på området. ( 23 )

51.

Domstolen har visserligen haft att pröva en närliggande problematik, närmare bestämt i de mål som föranledde Cobelfret-domen och KBC‑beslutet, eftersom de nationella målen även där rörde bestämmelser i det belgiska DBI‑systemet vilka var delvis identiska med dem som är i fråga här i så måtto att det redan enligt de då gällande bestämmelserna krävdes att utdelning skulle räknas in i moderbolagets beskattningsunderlag och sedan dras av från detta med 95 procent av beloppet. Begäran om förhandsavgörande i dessa båda mål rörde emellertid inte huruvida ett sådant förfaringssätt i sig var förenligt med direktiv 90/435 utan avsåg i stället rättsfrågor med anknytning till den aspekten av DBI‑systemet, närmare bestämt de villkor som då gällde för möjligheten att göra avdrag för DBI. ( 24 )

52.

Trots att den rättsliga ramen för dessa båda tidigare mål alltså delvis sammanföll med den rättsliga ramen för det här aktuella målet, föranledde dessa båda mål inte domstolen att avgöra den fråga som, såvitt jag förstår saken, här i allt väsentligt har ställts av den hänskjutande domstolen, nämligen huruvida det är förenligt med artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 att en nationell lagstiftning innebär ett krav på att utdelning som ett moderbolag erhåller från ett i en annan medlemsstat hemmahörande dotterbolag först ska räknas in i moderbolagets beskattningsunderlag och sedan dras av från detta, i stället för att utdelningen ”helt enkelt” ( 25 ) undantas från nämnda underlag.

53.

Enligt min uppfattning är ett sådant förfaringssätt inte i sig oförenligt med den metod för undantagande från beskattning av utdelning från dotterbolag som avses i artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435. Jag anser att denna slutsats är påkallad inte endast mot bakgrund av det direktivets lydelse och tillblivelse utan även mot bakgrund av dess mål och sammanhang – de aspekter av nämnda direktiv som ju ska läggas till grund för bedömningen av den nationella lagstiftning som är i fråga i det aktuella målet ( 26 ) och med avseende på vilka det således behöver fastställas ett närmare underlag för denna bedömning.

54.

När det gäller lydelsen av artikel 4.1 i direktiv 90/435 – och av fjärde skälet i det direktivet – noterar jag att det där slås fast att medlemsstaterna vid införlivandet av direktivet antingen ska avstå från att beskatta utdelning som ett moderbolag hemmahörande inom deras territorium mottar från ett dotterbolag hemmahörande i en annan medlemsstat (första strecksatsen) eller beskatta sådan utdelning men medge moderbolaget rätt att från den skatt som det har att betala räkna av på utdelningen belöpande skatt som har erlagts av dotterbolaget (andra strecksatsen).

55.

Mot bakgrund av denna lydelse finner jag att den första av de båda möjligheter som erbjuds, nämligen att använda en sådan exemptmetod (undantagsmetod) ( 27 ) som Konungariket Belgien har valt, ( 28 ) uteslutande innebär att det i slutändan inte ska tas ut någon skatt på den utdelade vinsten, ( 29 ) vare sig direkt eller indirekt – inte att denna vinst nödvändigtvis redan från början ska undantas från moderbolagets beskattningsunderlag. Denna tolkning motsägs som jag ser saken inte av förarbetena till direktiv 90/435. ( 30 ) Däremot noterar jag att den andra möjligheten, nämligen att använda en creditmetod (avräkningsmetod), medger att den utdelade vinsten beskattas, under förutsättning att den skatt som dotterbolaget har betalat får räknas av på de ovannämnda villkoren. ( 31 ).

56.

När det gäller målen för direktiv 90/435 och i synnerhet artikel 4.1 första strecksatsen i detta, vill jag påpeka att domstolen redan har framhållit att det bland annat av tredje skälet i det direktivet framgår att syftet med nämnda direktiv är att genom införande av ett gemensamt skattesystem eliminera alla nackdelar för samverkan mellan bolag från olika medlemsstater i jämförelse med samverkan mellan bolag i samma medlemsstat och att på det sättet underlätta bolagsgrupperingar på unionsnivå. För att målet om en neutral beskattning av vinstutdelning som ett i en medlemsstat hemmahörande dotterbolag lämnar till sitt i en annan medlemsstat hemmahörande moderbolag ska kunna uppnås, eftersträvas enligt domstolen med direktiv 90/435 ett undvikande av ekonomisk dubbelbeskattning av den berörda vinsten, varmed avses ett undvikande av att utdelad vinst först beskattas hos dotterbolaget för att sedan beskattas en andra gång hos moderbolaget. ( 32 ) Min föreslagna tolkning av artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 är till alla delar förenlig med dessa mål.

57.

När det gäller sammanhanget för artikel 4.1 i direktiv 90/435 vill jag påpeka att det i nämnda direktiv anges ett resultat som medlemsstaterna ska uppnå, nämligen att förhindra dubbelbeskattning av den berörda vinsten genom att välja endera av de metoder som anges i nämnda bestämmelse, men att direktivet däremot inte – på grund av de särskilda egenskaperna hos den aktuella typen av unionsrättsakt – ställer några tvingande krav på hur medlemsstaterna ska göra för att uppnå det resultatet.

58.

Domstolen framhöll dessa regler i KBC‑beslutet ( 33 ) genom att först erinra om att det ankommer på varje medlemsstat att själv, med iakttagande av unionsrätten, utforma sitt system för beskattning av utdelad vinst och att i detta sammanhang fastställa beskattningsunderlaget och den skattesats som ska tillämpas för den aktieägare som erhåller utdelningen. Därefter tillade domstolen att det inte föreskrivs i artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 hur de medlemsstater som väljer exemptmetoden ska genomföra denna, med tanke på att det enligt artikel 249 EG (nu artikel 288 FEUF) överlåts åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet av direktiv, så att det genom direktiven eftersträvade resultatet ska kunna uppnås på bästa sätt. Med ledning av detta drog domstolen slutsatsen att medlemsstaterna är fria att fastställa, med beaktande bland annat av vad som krävs enligt deras interna rättsordning, formerna för hur det ska säkerställas att det resultat som föreskrivs i artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 uppnås.

59.

På unionsrättens nuvarande utvecklingsstadium är direkt beskattning ett område som traditionellt omfattas av medlemsstaternas behörighet, men medlemsstaterna måste iaktta de skyldigheter som följer av unionsrätten när de utövar sin behörighet. ( 34 ) Inom ramen för den harmonisering som åstadkoms genom direktiv 90/435 måste de i synnerhet iaktta de bestämmelser i nämnda direktiv som fördelar beskattningsrätten dem emellan genom att påbjuda att moderbolagets stat inte får beskatta, vare sig direkt ( 35 ) eller ens indirekt, vinst som dettas dotterbolag delar ut, så att dubbelbeskattning av den vinsten kan undvikas. I KBC‑beslutet erinrade domstolen först i allt väsentligt om dessa principer och slog sedan fast de konkreta konsekvenserna av nämnda principer för en sådan exemptmetod som avses i artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435. ( 36 )

60.

Mot bakgrund av samtliga ovan anförda överväganden anser jag i det aktuella fallet att ett förfaringssätt som innebär att den utdelade vinsten först ska räknas in i moderbolagets beskattningsunderlag och sedan dras av från det underlaget, något som föreskrivs inom ramen för det belgiska DBI‑system som är i fråga i det nationella målet, inte i sig är oförenligt med artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435, under förutsättning att användningen av detta förfaringssätt i praktiken gör det möjligt att uppnå det resultat som anges i den bestämmelsen.

61.

Härvidlag vill jag inledningsvis påpeka att de bestämmelser som är i fråga i det nationella målet uppfyller – som den belgiska regeringen också har uppgett – det krav enligt direktiv 90/435 som innebär att gränsöverskridande bolagskoncerner inte får behandlas annorlunda än bolagskoncerner där samtliga ingående bolag är hemmahörande i Konungariket Belgien. Att samverkan mellan bolag från olika medlemsstater inte får missgynnas jämfört med samverkan mellan bolag i en och samma medlemsstat är ett nödvändigt villkor i sammanhanget, men att det villkoret är uppfyllt är inte i sig tillräckligt för att det ovannämnda förfaringssättet ska anses uppfylla kraven enligt artikel 4.1 första strecksatsen i nämnda direktiv. ( 37 )

62.

Vidare vill jag framhålla att det i artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 anges vilket resultat det är som ska uppnås, nämligen att vinst som delas ut av ett dotterbolag hemmahörande i en annan medlemsstat inte ska beskattas även i dess moderbolags medlemsstat, men att det där inte föreskrivs vilka medel som ska användas för det ändamålet. Av detta följer, som jag ser saken, att en medlemsstat som har valt den exemptmetod som anges i den bestämmelsen behåller möjligheten att tillämpa ett sådant förfaringssätt med inräkning och avdrag av den berörda vinsten som har införts inom ramen för det belgiska DBI‑systemet, även om det är uppenbart att det finns enklare sätt att uppnå det ovan angivna resultatet, exempelvis att redan från början undanta nämnda vinst från moderbolagets beskattningsunderlag. Härvidlag vill jag understryka att varken lydelsen av, systematiken i eller målen för direktiv 90/435 enligt min uppfattning innebär något krav på att använda detta sistnämnda förfaringssätt – vilket jag kommer att beteckna som ”elementärt” – även om vissa medlemsstater verkar ha valt en sådan variant. ( 38 ) Oavsett vilket förfaringssätt som en viss medlemsstat väljer, måste användningen av detta i alla händelser och under alla omständigheter resultera i att moderbolaget i praktiken inte behöver betala någon skatt.

63.

Det väsentliga i detta hänseende är enligt min uppfattning att en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet medger att den utdelning från dotterbolag som räknas in i beskattningsunderlaget alltid dras av från detta i slutändan, ( 39 ) så att förfaringssättet med inräkning och avdrag inte medför att de berörda moderbolagen försätts i en mindre gynnsam ekonomisk situation än vad som skulle ha varit fallet om utdelningen från deras dotterbolag i andra medlemsstater helt enkelt hade undantagits vid beräkningen av moderbolagens skatt. Jag anser – i likhet med kommissionen ( 40 ) – att det belgiska DBI‑systemet, tack vare den möjlighet att utan bortre tidsgräns spara avdragsrätten som har införts med anledning av Cobelfret-domen och KBC‑beslutet, numera innebär att varje berört moderbolag potentiellt, på kortare eller längre sikt, kan räkna av (med 95 procent av beloppet ( 41 )) överskjutande utdelning, ( 42 ) så att denna utdelning inte dubbelbeskattas.

64.

Nationella regler som, i likhet med dem som är i fråga i det nationella målet, föreskriver ett förfaringssätt med innebörden att vinst som delas ut av ett dotterbolag ska räknas in i moderbolagets beskattningsunderlag och sedan dras av från detta under det beskattningsår då utdelningen lämnades eller under senare beskattningsår är följaktligen, som jag ser saken, inte i sig oförenliga med artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435, under förutsättning att det berörda bolaget inte i praktiken går miste om en annan i nationell rätt föreskriven skattefördel som den skulle ha kunnat utnyttja om utdelningen redan från början hade undantagits från dess beskattningsunderlag och samtliga övriga omständigheter hade varit desamma.

65.

Således återstår det att bedöma huruvida ett sådant förfaringssätt, som alltså i sig är tillåtet, ändå ger upphov till verkningar som är förbjudna i kraft av artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 och som inträder under åren efter det år då den berörda utdelningen lämnades, ( 43 ) närmare bestämt på grund av växelverkan mellan nämnda förfaringssätt och tvingande regler avseende ordningsföljden vid tillämpning av andra skattefördelar. Enligt min uppfattning föreligger det här just sådana omständigheter som resulterar i ett åsidosättande av nämnda bestämmelse.

66.

Den hänskjutande domstolen har alltså också bett EU-domstolen att avgöra huruvida artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ett moderbolags skyldighet att dra av utdelning från dotterbolag hemmahörande i en annan medlemsstat – i det aktuella fallet enligt det belgiska DBI‑systemet – indirekt påverkar moderbolagets avdragsrätt såvitt avser andra skattefördelar – i det aktuella fallet riskkapitalavdraget – på grund av den ordningsföljd i vilken de berörda avdragen måste räknas av mot moderbolagets beskattningsunderlag. Jag föreslår att den frågan ska besvaras jakande.

67.

För det första förefaller det mig nödvändigt att framhålla de båda huvudsakliga egenskaper som i det aktuella avseendet kännetecknar den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet.

68.

Till att börja med växelverkar det belgiska DBI‑systemet med den andra skattefördel som utgörs av riskkapitalavdraget ( 44 ) i så måtto att riskkapitalavdraget liksom DBI kan räknas av från ett moderbolags beskattningsunderlag, men endast upp till beloppet av det överskott som kvarstår efter det att DBI har räknats av. Avräkningen av riskkapitalavdraget sker således efter avräkningen av DBI. ( 45 ) Av begäran om förhandsavgörande framgår att denna ordningsföljd för avräkning infördes redan år 2005, alltså långt före den reform som föranleddes av Cobelfret‑domen. ( 46 ) Såvitt avser de överväganden som låg bakom dess införande uppgav den belgiska regeringen i sitt muntliga yttrande att det fanns ”en viss logik” i att först räkna av belopp med anknytning till resultaträkningen som lagstiftaren inte önskade beskatta, exempelvis DBI och patentinkomster, ( 47 ) och först därefter räkna av belopp utan anknytning till resultaträkningen, bland annat investeringsavdraget ( 48 ) och riskkapitalavdraget. ( 49 )

69.

Vidare får eventuella överskjutande belopp av riskkapitalavdrag inte – i motsats till vad som är fallet för överskjutande DBI – sparas till senare beskattningsår hur länge som helst, utan i artikel 205 quinquies i CIR 1992 i dess på det nationella målet tillämpliga version föreskrivs att sådana belopp får sparas i högst sju år. ( 50 ) Syftet med att begränsa hur länge riskkapitalavdrag fick sparas var enligt den belgiska regeringen att uppväga den omfattande karaktären hos det avdraget – som vid införandet beräknades på grundval av bolagets eget kapital i dess helhet.

70.

För det andra ska det prövas huruvida en sådan nationell lagstiftning är förenlig med artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435, varvid huvudvikten ska fästas vid de effekter som i praktiken blir konsekvensen av den kombinerade tillämpningen av DBI‑systemet (enligt vilket erhållen utdelning först räknas in i moderbolagets beskattningsunderlag och sedan dras av från detta) och skyldigheten att räkna av DBI före riskkapitalavdraget, som till yttermera visso inte får sparas i mer än sju beskattningsår.

71.

I detta hänseende har den hänskjutande domstolen på goda grunder påpekat att till skillnad från vad som händer med en sådan lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet, ( 51 ) innebär en ”elementär” undantagsordning ( 52 ) att den utdelning som dotterbolaget lämnar helt enkelt undantas från rörelseinkomsten för det beskattningsår då den mottas. Ett sådant omedelbart undantagande medför att det beskattningsbara resultatet minskar med utdelningsbeloppet och i förekommande fall att det underskott som kan sparas till senare beskattningsår ökar med lika mycket.

72.

Med hänvisning till ett sifferexempel som även har redovisats i Brussels Securities inlagor ( 53 ) har den hänskjutande domstolen gjort gällande – som jag ser saken med gott fog – att om moderbolaget uppvisar överskott under någon av de ”följande sju beskattningsperioder” som avses i artikel 205 quinquies i CIR 1992 (där möjligheten att spara riskkapitalavdrag inskränks), kan systemet för DBI‑avdrag resultera i att skattebördan blir tyngre än vad som vore fallet med en ordning där utdelning från dotterbolag omedelbart undantogs, beroende på den ordningsföljd för avräkning som föreskrivs i CIR 1992 och AR/CIR 1992. Vid ett hypotetiskt omedelbart undantagande av sådan utdelning skulle riskkapitalavdraget enligt den hänskjutande domstolen räknas av före saldot av tidigare avdragsgilla underskott, vilket skulle medföra att det saldo av sådana avdragsgilla underskott som skulle sparas till nästa beskattningsperiod blev högre än vad det blir inom ramen för det belgiska DBI‑systemet, där saldot av sparad DBI måste räknas av före saldot av sparat riskkapitalavdrag om bolaget uppvisar överskott under någon av dessa ”sju följande beskattningsperioder”, något som således är till förfång för möjligheterna att utnyttja riskkapitalavdraget.

73.

Vidare bekräftar de jämförelsetabeller som kommissionen lade fram vid förhandlingen att DBI‑systemet i kombination med den tvingande ordningsföljden för avräkning kan hindra ett moderbolag från att spara hela sitt överskjutande riskkapitalavdrag, vilket däremot inte är fallet för ett förfaringssätt som innebär att bolaget antingen omedelbart kan undanta erhållen utdelning från sitt beskattningsunderlag eller själv får välja i vilken ordning det ska räkna av de olika skattefördelar som det är berättigat till. ( 54 ) Den belgiska regeringen har försökt att förringa dessa uppgifters betydelse i det aktuella målet – som jag ser saken utan att lyckas ( 55 ) – men har inte bestritt riktigheten av nämnda uppgifter, ( 56 ) av vilka det alltså framgår att den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet kan medföra en förlust av en skattefördel och således ge upphov till en i motsvarande mån tyngre skattebörda.

74.

Mot bakgrund av dessa omständigheter delar jag Brussels Securities och kommissionens ståndpunkt att den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet innebär att möjligheten att utnyttja riskkapitalavdraget påverkas av skyldigheten att först räkna av DBI från beskattningsunderlaget. Regeln om att DBI ska ges företräde syftar nämligen till att tömma ”förrådet” av DBI, som utan begränsning kan sparas till senare beskattningsår, men denna regel är också till förfång för riskkapitalavdraget, som moderbolaget ju skulle vilja räkna av så snabbt som möjligt med tanke på att det endast får sparas under de sju följande beskattningsperioderna, varför risken för att rätten att göra riskkapitalavdrag ska löpa ut blir större på grund av att utdelning hanteras som DBI.

75.

Med andra ord leder kombinationen av de aktuella nationella bestämmelserna till att moderbolaget beskattas hårdare än det skulle ha beskattats om kraven enligt direktiv 90/435 hade varit helt och hållet uppfyllda, eftersom det belgiska DBI‑systemet – genom att det tillämpas tillsammans med den föreskrivna avräkningsordningsföljden – kan medföra att ett bolag som uppvisar underskott hindras från att under senare beskattningsår räkna av sparade belopp av ett annat avdrag, närmare bestämt riskkapitalavdraget, trots att det vore i bolagets intresse att räkna av det avdraget så snart som möjligt för att undvika att avdragsrätten upphör att gälla innan den har kunnat utnyttjas fullständigt. En sådan nationell lagstiftning får således det konkreta resultatet att de berörda moderbolagen under vissa omständigheter går miste om en skattefördel som föreskrivs i nationell rätt och som de skulle ha kunnat utnyttja fullständigt om utdelning från dotterbolag inte hade behandlats på det sätt som föreskrivs i nämnda lagstiftning.

76.

Jag vill erinra om att domstolen redan tidigare har tolkat artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som medför att det underskott i moderbolaget som detta kan spara till senare beskattningsår minskar med ett belopp som motsvarar den lämnade utdelningen, om medlemsstaten – som här – har valt en sådan exemptmetod som avses i den bestämmelsen och i princip medger att underskott sparas för framtiden, med tanke på att en sådan minskning av underskottet kan leda till att det berörda bolaget indirekt beskattas för denna utdelning under senare beskattningsår, om bolaget uppvisar ett överskott. ( 57 )

77.

Liksom kommissionen anser jag att dessa överväganden i sin helhet kan överföras till det här aktuella målet såvitt avser de konsekvenser som i praktiken blir följden när det förfaringssätt med inräkning och avdrag som tillämpas för DBI kombineras med den ordningsföljd som gäller för avräkning av DBI i fall där även andra skattefördelar är aktuella. Ett sådant förfaringssätt kan enligt min åsikt inte anses förenligt med kraven i direktiv 90/435 annat än om dess tillämpning ger ett fullständigt neutralt resultat, det vill säga om de berörda moderbolagen oavsett omständigheterna inte behandlas på ett mindre ekonomiskt gynnsamt sätt än vad som skulle ha varit fallet om den lämnade utdelningen redan från början hade undantagits från deras beskattningsunderlag.

78.

Därför anser jag att en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet inte är förenlig med artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435, av det skälet att denna lagstiftning resulterar i att moderbolag som har tagit emot utdelning från dotterbolag hemmahörande i andra medlemsstater kan gå miste om en skattefördel på grund av att nämnda lagstiftning leder till att de underskott som dessa bolag kan spara till senare beskattningsår minskar med ett belopp motsvarande nämnda utdelning, varför verkan av lagstiftningen i fråga kan jämställas med en indirekt beskattning av utdelningen. Detta resultat strider både mot det mål om att undanta utdelning från skatt som specifikt eftersträvas med nämnda bestämmelse och mot det allmänna mål i fråga om skatteneutralitet som eftersträvas med direktiv 90/435. ( 58 )

79.

Annorlunda uttryckt ledde den reform som den belgiska lagstiftaren antog i december 2009 – i syfte att avhjälpa de funktionsbrister som domstolen hade framhållit i Cobelfret-domen och KBC‑beslutet – till att det skapades en ny omständighet som var oförenlig med direktiv 90/435. Det nya DBI‑systemet fick nämligen negativa konsekvenser för möjligheterna att spara riskkapitalavdrag genom att behandlingen av utdelning från dotterbolag gav upphov till en ökad risk för att de berörda moderbolagen skulle gå miste om rätten att utnyttja överskjutande riskkapitalavdrag. ( 59 )

80.

För det tredje blir jag inte övertygad av den belgiska regeringens argument till stöd för att en sådan nationell lagstiftning skulle vara förenlig med artikel 4.1 i direktiv 90/435.

81.

Den belgiska regeringen har till att börja med gjort gällande att det visserligen är riktigt att om DBI‑avdrag sparas, kan detta leda till att det på sikt blir omöjligt att räkna av sparat riskkapitalavdrag, men att denna omständighet ändå inte kan anses innebära en indirekt beskattning av den erhållna utdelningen, eftersom det inte nödvändigtvis sker någon sådan beskattning. ( 60 )

82.

Att den berörda nationella lagstiftningens skadliga effekter – det vill säga dubbelbeskattning av vinst som ett dotterbolag har delat ut till sitt moderbolag – endast kan uppträda i vissa fall ( 61 ) och alltså inte uppträder systematiskt påverkar emellertid, som jag ser saken, inte på något sätt de samlade övervägandena ovan, eftersom förekomsten av sådana potentiella effekter i sig är tillräcklig för att nämnda lagstiftning ska anses oförenlig med unionsrätten.

83.

Vidare har den belgiska regeringen hävdat att även när förlusten av möjligheten att spara riskkapitalavdrag verkligen är att jämställa med en beskattning av de berörda moderbolagen, ( 62 ) träffar denna beskattning i alla händelser inte den utdelning som moderbolagen har erhållit, inte ens indirekt, något som däremot var fallet i det mål som föranledde Cobelfret-domen. Härvidlag har den belgiska regeringen gjort gällande att om det vid beräkningen av skatten visar sig att det kvarstår ett överskott när det är dags att räkna av riskkapitalavdraget, beror detta nödvändigtvis på att det inte finns mer DBI att räkna av, eftersom avräkningen av DBI föregår avräkningen av riskkapitalavdraget, vilket betyder att den från dotterbolag erhållna utdelningen då helt och hållet har räknats av från beskattningsunderlaget, varför den beskattning som kan uppstå till följd av att möjligheten att spara riskkapitalavdrag har gått förlorad inte kan avse denna utdelning. Därutöver har den belgiska regeringen också hävdat att en beskattning som inte avser utdelning erhållen av ett moderbolag inte kan strida mot artikel 4.1 i direktiv 90/435 – lika lite som ett uttag av skatt från ett dotterbolag som görs när detta lämnar utdelning men som inte avser utdelningen kan strida mot artikel 5.1 i samma direktiv. ( 63 )

84.

Det följer emellertid enligt min åsikt av Cobelfret-domen och KBC‑beslutet att dessa argument saknar fog. I dessa båda avgöranden tolkade domstolen de skyldigheter som följer av artikel 4.1 i direktiv 90/435 med beaktande av de ytterligare konsekvenser som en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet kan få i form av en minskning av de underskott som det berörda moderbolaget kan spara – en minskning som kan leda till att utdelning från dotterbolag indirekt beskattas under senare beskattningsår. ( 64 ) Därvid likställde domstolen en sådan ”förlust av underskott” med en indirekt ”beskattning av överskott” och valde således en ”ekonomisk” ansats som ligger väl i linje med det mål som eftersträvas med nämnda direktiv. ( 65 ) Att underskott som tidigare har kunnat sparas inte längre kan räknas av mot framtida beskattningsbara överskott kan ju ge upphov till dubbelbeskattning av sådan utdelning. Som jag har framhållit tidigare ( 66 ) anser jag det alltså påkallat att använda en liknande ansats även i det här aktuella målet.

85.

Slutligen har den belgiska regeringen gjort gällande att de omtvistade val som har träffats av Konungariket Belgien, nämligen såvitt avser ordningsföljden för avräkning och begränsningen i tiden av möjligheten att spara riskkapitalavdrag, omfattas av den nationella lagstiftarens exklusiva behörighet.

86.

Därvidlag vill jag emellertid erinra om att medlemsstaterna är skyldiga att iaktta bestämmelserna i direktiv 90/435 och att de i synnerhet måste vidta samtliga åtgärder som är nödvändiga för att uppnå det resultat som anges i artikel 4.1 första strecksatsen i det direktivet, ( 67 ) nämligen att utdelning mottagen från dotterbolag hemmahörande i andra medlemsstater inte ska beskattas en andra gång, inte ens indirekt. Som jag tidigare har framhållit, uppnås det målet inte med sådana nationella regler som dem som följer av kombinationen av det belgiska DBI‑systemet och reglerna om begränsning av möjligheterna att räkna av riskkapitalavdraget.

87.

Jag anser således att artikel 4.1 första strecksatsen i direktiv 90/435 ska tolkas så, att den utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken gäller dels att utdelning som ett moderbolag tar emot ska räknas in i dettas beskattningsunderlag och sedan med 95 procent av beloppet dras av från nämnda underlag, under förutsättning att det under den berörda beskattningsperioden eller någon senare beskattningsperiod föreligger ett överskott i bolaget, dels att sådan utdelning ska räknas av före en annan i nationell rätt föreskriven skattefördel som endast i begränsad utsträckning kan sparas till senare beskattningsperioder.

88.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågan från Tribunal de première instance francophone de Bruxelles (Franskspråkiga förstainstansdomstolen i Bryssel, Belgien) enligt följande:

Artikel 4.1 första strecksatsen i rådets direktiv 90/435/EEG av den 23 juli 1990 om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater ska tolkas så, att den utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken gäller dels att utdelning som ett moderbolag tar emot ska räknas in i dettas beskattningsunderlag och sedan med 95 procent av beloppet dras av från nämnda underlag, under förutsättning att det under den berörda beskattningsperioden eller någon senare beskattningsperiod föreligger ett överskott i bolaget, dels att sådan utdelning ska räknas av före en annan i nationell rätt föreskriven skattefördel som endast i begränsad utsträckning kan sparas till senare beskattningsperioder.