FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

JULIANE KOKOTT

föredraget den 7 augusti 2018 ( 1 )

Förenade målen C‑325/18 PPU och C‑375/18 PPU

Hampshire County Council

mot

C.E.,

N.E.,

(begäran om förhandsavgörande från Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland))

”Förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EG) nr 2201/2003 – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar i mål om föräldraansvar – Samverkan med Haagkonventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn – Ansökan om verkställbarhetsförklaring – Ansökan om ändring – Frist för att framställa en sådan ansökan – Huruvida fristen kan förlängas – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Räckvidd – Verkställighet av ett domstolsavgörande innan verkställbarhetsförklaringen avseende det domstolsavgörandet delgetts de berörda föräldrarna – Bevarande av den ändamålsenliga verkan hos ansökan om ändring av verkställbarhetsförklaringen – Skyddsåtgärd i form av ett föreläggande”

Innehållsförteckning

 

I. Inledning

 

II. Tillämpliga bestämmelser

 

A. Internationell rätt och unionsrätt

 

1. Haagkonventionen

 

2. Förordning nr 2201/2003

 

B. Irländsk rätt

 

III. Bakgrund till tvisten

 

IV. Förfarandet vid domstolen och tolkningsfrågorna

 

V. Bedömning

 

A. Huruvida begärandena om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning

 

B. Den första frågan i mål C‑325/18 PPU

 

1. Möjligheten att begära exekvatur av ett beslut om föräldraansvar enligt förordning nr 2201/2003 oberoende av Haagförfarandet

 

2. Huruvida det är omöjligt att åberopa förordning nr 2201/2003 för att begära verkställighet av ett avgörande som kräver återlämnande av ett barn som inte är kopplat till ett beslut om föräldraansvar

 

3. Slutsats i denna del

 

C. Den andra och den tredje frågan i mål C‑325/18 PPU och frågan i mål C‑375/18 PPU

 

1. Tidsfristen (den andra och den tredje frågan i mål C‑325/18 PPU)

 

a) Inledande synpunkter

 

b) Huruvida fristen i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 kan förlängas

 

c) Den avvägning som ska göras vid förlängning av den frist för att ansöka om ändring som föreskrivs i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003

 

1) Hur mycket fristen har överskridits

 

2) Syftet med förordning nr 2201/2003

 

3) Åsidosättandet av rätten till ett effektivt rättsmedel

 

4) Orsakssambandet mellan överskridandet av tidsfristen och förvaltningsmyndighetens uppträdande

 

5) Parternas uppträdande

 

d) Slutsats i denna del

 

2. Föreläggandet (mål C‑375/18 PPU)

 

a) Inledande synpunkter

 

b) Domstolsförbud mot att väcka talan (anti-suit injunctions)

 

c) Huruvida interimistiska åtgärder i form av ett föreläggande kan användas under de omständigheter som är i fråga i det nationella målet

 

d) Slutsats i denna del

 

VI. Förslag till avgörande

I. Inledning

1.

Förordning (EG) nr 2201/2003 (nedan kallad Bryssel IIbis-förordningen) ( 2 ) är relevant unionsinstrument, bland annat när det gäller att erkänna och verkställa ett domstolsavgörande om föräldraansvar i en annan medlemsstat. Vid olovligt bortförande av barn i strid med en vårdnadsrätt, integrerar och kompletterar denna förordning bestämmelserna i den konvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn som ingicks i Haag den 25 oktober 1980 (nedan kallad Haagkonventionen).

2.

Förevarande mål rör frågan om förhållandet mellan dessa två instrument i ett ärende där en engelsk familj som befarade att deras barn skulle omhändertas av en lokal barnavårdsmyndighet flydde till Irland med ett två till tre dagar gammalt spädbarn och två barn på tre respektive fem år.

3.

Den lokala myndigheten erhöll därpå, i föräldrarnas utevaro, först ett beslut som utverkats av engelsk domstol om att barnen skulle ställas under förmyndarskap och återlämnas till England, och sedan ett beslut om exekvatur som utverkats av en irländsk domstol med stöd av förordning nr 2201/2003. Innan beslutet om exekvatur ens delgetts föräldrarna, verkställde den engelska myndigheten, med bistånd av sina irländska motsvarigheter, beslutet och återförde barnen till England utan föräldrarnas vetskap. Föräldrarna ansökte i Irland om ändring av beslutet om exekvatur, men ansökan inkom två dagar för sent enligt den frist som föreskrivs i förordning nr 2201/2003. Under tiden inledde den engelska myndigheten ett adoptionsförfarande i England avseende spädbarnet.

4.

Det är mot denna bakgrund som den hänskjutande domstolen har begärt att domstolen ska meddela ett förhandsavgörande om huruvida den engelska domstolens användning av de allmänna bestämmelserna i förordning nr 2201/2003 om verkställighet av beslut som meddelats i en annan medlemsstat för att utverka en verkställbarhetsförklaring av det engelska beslutet i Irland kringgick de särskilda förfaranden vad gäller internationella bortföranden av barn som anges i Haagkonventionen, jämförd med förordning nr 2201/2003.

5.

Den hänskjutande domstolen önskar dessutom klarhet i huruvida den frist som föreskrivs i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 för att ansöka om ändring av en verkställbarhetsförklaring får förlängas, särskilt om ett beslut verkställs innan beslutet om exekvatur har delgetts den part mot vilken verkställighet begärs.

6.

Den hänskjutande domstolen har även mottagit en begäran om interimistiska skyddsåtgärder i form av ett föreläggande mot den engelska myndigheten, med innebörden att denna förbjuds att fullfölja adoptionsförfarandet avseende spädbarnet och att inleda ett adoptionsförfarande avseende de två äldre barnen. Den hänskjutande domstolen vill därför ha ett svar från domstolen på frågan huruvida unionsrätten utgör hinder för ett sådant föreläggande mot ett offentligt organ i en annan medlemsstat.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Internationell rätt och unionsrätt

1.   Haagkonventionen

7.

Enligt artikel 1 i Haagkonventionen är ändamålet med konventionen bland annat ”att säkerställa ett snabbt återförande av barn som olovligen har förts ut till eller kvarhållits i en fördragsslutande stat …”

8.

Enligt artikel 3 i Haagkonventionen ska ett bortförande eller ett kvarhållande av ett barn betraktas som olovligt om

”a)

det strider mot en rätt till vårdnad som har anförtrotts en person, en institution eller något annat organ, antingen gemensamt eller för sig, enligt lagen i den stat där barnet hade sitt hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet …

Rätten till vårdnad enligt a kan i första hand uppkomma på grund av lag eller genom ett judiciellt eller administrativt avgörande men även genom en överenskommelse som har rättslig giltighet enligt lagen i den ifrågavarande staten.”

9.

I artikel 12.1 i Haagkonventionen föreskrivs följande:

”Om ett barn olovligen har förts bort eller hållits kvar enligt vad som sägs i artikel 3 och det den dag då förfarandet inleds hos den judiciella eller administrativa myndigheten i den fördragsslutande stat där barnet befinner sig har förflutit mindre än ett år från den dag det olovliga bortförandet eller kvarhållandet ägde rum, ska vederbörande myndighet besluta om barnets omedelbara återlämnande.”

10.

Artikel 13 i Haagkonventionen har följande lydelse:

”Utan hinder av bestämmelserna i föregående artikel är den judiciella eller administrativa myndigheten i den stat där återlämnande har begärts inte förpliktad att besluta om barnets återlämnande, då den person eller institution eller det organ av annat slag som motsätter sig återlämnandet visar att:

b)

det finns en allvarlig risk för att barnets återlämnande skulle utsätta det för fysisk eller psykisk skada eller på annat sätt försätta det i en situation som inte är godtagbar,

Den judiciella eller administrativa myndigheten kan också vägra att besluta om barnets återlämnande, om den finner att barnet motsätter sig att bli återlämnat och att barnet har uppnått en ålder och mognad vid vilken det är skäligt att ta hänsyn till dess åsikt. …”

2.   Förordning nr 2201/2003

11.

Artikel 1 i förordning nr 2201/2003 har följande lydelse:

”1.   Denna förordning skall, oberoende av domstolstyp, tillämpas på civilrättsliga frågor om …

b)

tillerkännande, utövande, delegering, upphörande eller begränsande av föräldraansvar.

2.   Frågorna enligt punkt 1 b kan bland annat röra

a)

vårdnad och umgänge,

b)

förmynderskap, godmanskap och motsvarande företeelser,

c)

förordnande av och uppgifter för en person eller ett organ som ska ansvara för barnets person eller egendom, företräda eller bistå barnet,

d)

placering av barnet i familjehem eller på en institution,

3.   Denna förordning skall inte tillämpas på …

b)

beslut om adoption, åtgärder som utgör förberedelser för adoption, ogiltigförklaring eller upphävande av adoption,

…”

12.

Enligt artikel 2 i förordning nr 2201/2003 används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

”4.

dom: … varje avgörande i frågor som rör föräldraansvar som har meddelats av en … domstol [i en medlemsstat], oavsett avgörandets benämning, såsom dom, förordnande eller beslut …

7.

föräldraansvar: alla rättigheter och skyldigheter som en fysisk eller juridisk person har tillerkänts genom en dom, på grund av lag eller genom en överenskommelse med rättslig verkan, med avseende på ett barn eller dess egendom. Föräldraansvar omfattar bland annat vårdnad och umgänge.

9.

vårdnad: de rättigheter och skyldigheter som hänför sig till omvårdnaden om barnets person, särskilt rätten att bestämma var barnet skall bo.

11.

olovligt bortförande eller kvarhållande av barn: ett bortförande eller ett kvarhållande av ett barn

a)

som strider mot den vårdnad som har anförtrotts en person genom dom, på grund av lag eller genom en överenskommelse med rättslig verkan enligt lagen i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet …”

13.

Kapitel II i förordning nr 2201/2003 har rubriken ”Domstols behörighet” och innehåller bland annat artikel 11, med rubriken ”Återlämnande av barn”. I denna föreskrivs följande:

”1.   Om en person, en institution eller ett organ som har vårdnad om barnet ansöker hos de behöriga myndigheterna i en medlemsstat om att de skall meddela ett beslut på grundval av Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (nedan kallad ’1980 års Haagkonvention’) i syfte att utverka återlämnande av ett barn som olovligt bortförts eller kvarhållits i en annan medlemsstat än den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, skall punkterna 2–8 tillämpas

4.   En domstol kan inte vägra att återlämna ett barn på grundval av artikel 13 b i 1980 års Haagkonvention om det styrks att lämpliga åtgärder har vidtagits för att garantera barnets skydd efter återlämnandet.

6.   Om en domstol har meddelat ett beslut om att inte återlämna barnet enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention, skall domstolen omedelbart, antingen direkt eller genom sin centralmyndighet, översända en kopia av domstolsbeslutet om att inte återlämna barnet och av andra relevanta handlingar, särskilt ett protokoll från förhandlingarna inför domstolen, till den behöriga domstolen eller centralmyndigheten i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, enligt bestämmelserna i nationell lagstiftning. Nämnda handlingar skall lämnas till domstolen inom en månad efter beslutet om att inte återlämna barnet.

7.   Om inte någon av parterna redan har vänt sig till domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, skall den domstol eller centralmyndighet som erhåller den information som avses i punkt 6 underrätta parterna och ge dem tillfälle att inom tre månader från den dag då de underrättades yttra sig inför domstolen enligt bestämmelserna i nationell lagstiftning, så att domstolen kan pröva frågan om vårdnaden om barnet.

Utan att det påverkar tillämpningen av behörighetsbestämmelserna i denna förordning skall domstolen avsluta ärendet om den inte har mottagit några yttranden inom denna tidsfrist.

8.   Utan hinder av ett beslut om att inte återlämna barnet enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention skall en senare dom som kräver att barnet återlämnas och som meddelas av en domstol som har behörighet enligt denna förordning vara verkställbar i enlighet med kapitel III avsnitt 4 för att säkerställa att barnet återlämnas.”

14.

Artikel 20, som också ingår i kapitel II, har följande lydelse:

”1.   Bestämmelserna i denna förordning skall inte hindra att domstolarna i en medlemsstat i brådskande fall vidtar interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, avseende personer eller tillgångar i den staten i enlighet med medlemsstatens lagstiftning, även om en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak enligt denna förordning.

…”

15.

Kapitel III i förordning nr 2201/2003 innehåller bestämmelser om ”Erkännande och verkställighet”. Avsnitt 1 (Erkännande) innehåller bland annat artikel 21, med rubriken ”Erkännande av en dom”. I artikel 21.1 föreskrivs följande:

”1.   En dom som meddelats i en medlemsstat ska erkännas i övriga medlemsstater utan att något särskilt förfarande behöver användas.”

16.

Artikel 23 i förordning nr 2201/2003 har rubriken ”Skäl för att vägra erkännande av domar om föräldraansvar”. Där föreskrivs följande:

”En dom om föräldraansvar skall inte erkännas

a)

om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande (ordre public), med hänsyn tagen till barnets bästa,

b)

om domen i strid med grundläggande rättegångsregler i den medlemsstat där den görs gällande har meddelats utan att barnet har fått möjlighet att komma till tals, såvida det inte är fråga om ett brådskande fall,

c)

om domen har meddelats i någons utevaro och den uteblivne inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräckligt god tid och på ett sådant sätt att han kunnat förbereda sitt svaromål, såvida det inte kan fastställas att den uteblivne otvetydigt har godtagit domen,

d)

om en person begär det och hävdar att domen hindrar honom eller henne att utöva sitt föräldraansvar, om domen har meddelats utan att personen i fråga har fått möjlighet att yttra sig,

…”

17.

Avsnitt 2 i kapitel III i förordning nr 2201/2003 har rubriken ”Ansökan om verkställbarhetsförklaring” och innehåller bland annat artikel 28 (med rubriken ”Verkställbara domar”). I artikel 28.1 föreskrivs följande:

”1. En dom om utövande av föräldraansvar över ett barn, som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den staten och har delgivits, skall verkställas i en annan medlemsstat sedan domen på ansökan av part förklarats vara verkställbar där.”

18.

I artikel 31 i förordning nr 2201/2003 föreskrivs följande:

”1.   Den domstol som prövar ansökan skall avgöra frågan snarast. I detta skede av förfarandet skall varken den part mot vilken verkställighet begärs eller barnet ges tillfälle att yttra sig över ansökan.

2.   Ansökan får avslås endast på någon av de i artiklarna 22, 23 och 24 angivna grunderna.

3.   En dom får aldrig omprövas i sak.”

19.

Artikel 33 i förordning nr 2201/2003, som har rubriken ”Ansökan om ändring”, har följande lydelse:

”1.   Var och en av parterna får ansöka om ändring av avgörandet med anledning av ansökan om verkställbarhetsförklaring.

3.   Ansökan om ändring skall handläggas enligt de bestämmelser som gäller för kontradiktorisk process.

4.   Om ansökan om ändring görs av den som ansökt om verkställbarhetsförklaring, skall den domstol som handlägger frågan efter det att ändring har sökts höra den part mot vilken verkställighet begärs. …

5.   Ansökan om ändring av en verkställbarhetsförklaring skall göras inom en månad efter delgivningen av denna. Om den part mot vilken verkställighet begärs har hemvist i en annan medlemsstat än den där verkställbarhetsförklaringen meddelades, skall fristen för att ansöka om ändring vara två månader och löpa från den dag då avgörandet delgavs honom, antingen personligen eller i hans bostad. Fristen får inte förlängas på grund av långt avstånd.”

20.

I artikel 35.1 i förordning nr 2201/2003 föreskrivs följande:

”Den domstol som handlägger ansökan om ändring enligt artikel 33 eller 34 får på begäran av den part mot vilken verkställighet begärs låta målet vila, om talan mot domen har förts i ursprungsmedlemsstaten genom ordinära rättsmedel eller om fristen för sådan talan ännu inte har löpt ut. I sistnämnda fall får domstolen bestämma en tid inom vilken sådan talan skall föras.”

21.

Artikel 40 i förordning nr 2201/2003 anger tillämpningsområdet för avsnitt 4 i kapitel III i förordningen och har följande lydelse:

”1.   Detta avsnitt ska tillämpas på följande:

a)

umgänge

och

b)

återlämnande av ett barn till följd av en dom som meddelats i enlighet med artikel 11.8.

2.   Bestämmelserna i detta avsnitt skall inte hindra att en person med föräldraansvar ansöker om erkännande och verkställighet i enlighet med bestämmelserna i avsnitten 1 och 2 i detta kapitel.”

22.

Artikel 42, som ingår i avsnitt 4, har följande lydelse:

”1.   Ett barns återlämnande som avses i artikel 40.1 b och som följer av en verkställbar dom, som har meddelats i en medlemsstat, skall erkännas och vara verkställbart i en annan medlemsstat utan att det behövs någon verkställbarhetsförklaring och utan möjlighet att invända mot erkännandet, om domen har försetts med ett intyg i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med punkt 2.

Även om det i nationell lag inte föreskrivs att en dom som kräver att barnet återlämnas enligt artikel 11.8 alltid skall vara verkställbar, utan hinder av att den överklagats, kan ursprungsdomstolen förklara att domen skall vara verkställbar.

2.   Domaren vid ursprungsdomstolen som meddelat den dom som avses i artikel 40.1 b skall utfärda det intyg som avses i punkt 1 endast om

a)

barnet har fått möjlighet att komma till tals, om detta inte ansetts olämpligt med hänsyn till barnets ålder eller mognad,

b)

parterna fått möjlighet att yttra sig, och

c)

domstolen har meddelat domen med beaktande av de skäl och den bevisning som legat till grund för det beslut som meddelats enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention.

…”

B. Irländsk rätt

23.

I order 122, rule 7 i rättegångsreglerna för överrätter (Rules of the Superior Courts), som har rubriken ”Tidsfrister”, föreskrivs följande:

”Överrätten ska vara behörig att förlänga eller förkorta en frist som föreskrivs i dessa rättegångsregler eller i ett beslut om förlängning av frist, för att vidta en viss åtgärd eller inkomma med en viss rättegångshandling enligt de villkor som den aktuella domstolen i förekommande fall fastställer. Beslut om förlängning av en frist får fattas även om fristen härför har överskridits.”

III. Bakgrund till tvisten

24.

Förevarande mål rör en familj bestående av en mor ( 3 ) som för närvarande är 24 år, hennes tre barn, som för närvarande är sex år, ( 4 ) fyra år ( 5 ) och omkring elva månader ( 6 ) gamla, samt hennes make, ( 7 ) som för närvarande är 26 år och som är far till spädbarnet och styvfar till de två äldre barnen.

25.

Av handlingarna i målet vid den nationella domstolen framgår att modern och de två äldre barnen under sin tid i England under flera år hade stått under uppsikt av en lokal myndighet med ansvar för skydd av barn, Hampshire County Council (kommunstyrelsen i Hampshire, nedan kallad HCC). ( 8 ) HCC uttryckte bland annat oro över bristande hygien och över att hemmet var smutsigt, att det andra barnet ökade i vikt, att modern utsattes för våld av fadern till det andra barnet när han bodde tillsammans med henne, att fadern till det andra barnet innehade cannabisplantor och rent allmänt att det fanns risk för att omvårdnaden om barnen försummades.

26.

Under åren 2015 och 2016 deltog modern i ett program för offer för våld hemmet, ( 9 ) separerade från fadern till det andra barnet och vidtog åtgärder för att skydda sig och sina barn. Dessutom förbättrades de hygieniska förhållandena i hemmet.

27.

Under första halvåret 2017 beslutade HCC emellertid att på nytt sätta de två äldre barnen under uppsikt, framför allt på grund av att barnens levnadsförhållanden hade försummats samt bristande hygien i hemmet. Dessutom uttryckte HCC oro över att modern hade inlett ett förhållande med fadern i slutet av år 2016 trots att fadern och hans tidigare partner hade förlorat vårdnaden om sina barn på grund av att ett av barnen hade tillfogats en skada som inte berodde på en olyckshändelse, och att det inte kunde uteslutas att det var fadern som hade tillfogat skadan, även om polisen inte hade kunnat bevisa detta. HCC uttryckte även oro över att det första barnet hade rapporterat att han hade fått en dask i rumpan av fadern och att det var oklart huruvida detta hade skett under lek eller som en olämplig bestraffning.

28.

HCC övervägde aldrig adoption av de två äldre barnen. Däremot övervägde HCC olika placeringsalternativ, bland annat att placera barnen i familjehem, hos deras mormor eller hos sina respektive fäder. HCC ansåg att barnen var allt för unga för att deras åsikt skulle beaktas. HCC noterade dessutom att modern hade uppgett att hon, om det beslutades att barnen inte kunde stanna hos henne, ville att de skulle placeras hos hennes mor, det vill säga barnens mormor.

29.

Av HCC:s rapporter och rapporterna från det första barnets skola och det andra barnets förskola framgår dessutom att de två äldre barnen hade en bra relation med sin mormor och att deras situation hade förbättrats sedan mormodern hade börjat hjälpa modern med att ta dem till skolan och förskolan på morgonen. Av de rapporter som det första barnets skola och det andra barnets förskola lämnade under sommaren 2017 framgår dessutom att barnen var sociala och hade en ömsint relation med sin mor. I rapporterna intygas slutligen att föräldrarna hade reagerat på de uppmaningar de hade fått och hade sökt råd för att förbättra de bristande levnads- och hygienförhållanden som socialtjänsten hade kritiserat, och att förhållandena faktiskt hade förbättrats.

30.

Den 30 juni 2017 utfärdade Family Court of Portsmouth, (familjedomstolen i Portsmouth, Förenade kungariket) ett tillfälligt beslut om omhändertagande (Interim Care Order) och tilldelade HCC vårdnaden om de två äldre barnen. Utöver att tilldela HCC föräldraansvaret innehöll beslutet även ett förbud mot att bortföra barnen från Förenade kungariket. Trots HCC:s placeringsplaner lämnades barnen till att börja med hos sina föräldrar. Under förhandlingen i förevarande mål kritiserade den person som getts i uppdrag att företräda barnens intressen ( 10 ) HCC:s placeringsplan för barnen.

31.

Enligt HCC underrättade detta organ i augusti 2017 föräldrarna om att det planerade att utverka ett domstolsavgörande för att omhänderta spädbarnet så snart det fötts. HCC meddelade även föräldrarna att det motsatte sig all oövervakad kontakt mellan fadern och barnet.

32.

Barnet föddes på sjukhus i början av september 2017 och modern och det nyfödda barnet återvände hem samma dag som förlossningen eller dagen därpå. ( 11 )

33.

Dagen efter eller två dagar efter att barnet hade fötts ( 12 ) gjorde socialarbetare från HCC hembesök hos föräldrarna och informerade dem om att HCC:s placeringsplan hade ändrats och att barnen skulle tas från föräldrarna. En av socialarbetarna och föräldrarna skrev dessutom under ett avtal enligt vilket fadern skulle lämna familjens hem redan samma kväll och inte fick ha någon kontakt med barnen utan att först meddela HCC, förrän rättsprocesserna hade avslutats.

34.

Modern, som då var 23 år, skulle således lämnas ensam med ett spädbarn på ett eller två dagar samt de två äldre barnen på tre respektive fem år, inför en stundande rättsprocess där det kunde beslutas att hennes barn skulle tas ifrån henne. I en edsvuren utsaga uppgav modern dessutom senare att hon vid den tidpunkten hade erinrat sig en konversation som hon tidigare hade haft med en socialarbetare, under vilken denne hade uppgett att de två äldre barnen i vilket fall som helst var för gamla för att adopteras men att ett spädbarn lätt kunde adopteras bort.

35.

Det var mot bakgrund av dessa omständigheter som föräldrarna den 5 eller 6 september 2017, ( 13 ) det vill säga två eller tre dagar efter det yngsta barnets födelse, reste till Irland med barnen.

36.

Efter att föräldrarna hade anlänt till Irland hyrde de ett hus, lät en sjuksköterska undersöka barnet, registrerade barnet hos en barnläkare och skrev in de två äldre barnen i skolan. Dessutom stod familjen under uppsikt av den irländska polisen och Child and Family Agency (de irländska myndigheterna med ansvar för skydd av barn) (nedan kallade CFA), som inte fann något som gav anledning till oro under sina många hembesök.

37.

Den 6 september 2017 utfärdade Family Court of Portsmouth (familjedomstolen i Portsmouth) ett tillfälligt beslut om omhändertagande (Interim Care Order) och tilldelade HCC vårdnaden om spädbarnet.

38.

Den 8 september 2017 ingav HCC en begäran till High Court of Justice [England and Wales], Familiy Division, Familiy Court at Portsmouth (Överdomstolen för England och Wales, avdelningen för familjerättsliga mål, familjedomstolen i Portsmouth, Förenade kungariket) (nedan kallad den engelska High Court) om att ställa de tre barnen under förmyndarskap. Begäran delgavs föräldrarnas ombud samma dag. Faderns ombud uppgav att inga instruktioner hade mottagits beträffande förmyndarskapet och att ingen begäran om rättshjälp skulle göras inom ramen för denna process. Moderns ombud bekräftade att man skulle försöka få instruktioner från modern, men lyckades inte nå modern på telefon.

39.

Senare samma dag meddelade den engelska High Court i föräldrarnas ombuds utevaro ett beslut om att barnen skulle ställas under förmyndarskap och återlämnas till England (nedan kallat den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017).

40.

Enligt HCC delgavs föräldrarna den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 den 11 september 2017.

41.

Den 13 september 2017 antog District Court of Gorey (Distriktsdomstolen i Gorey, Irland) tillfälliga beslut om omhändertagande (Interim Care Orders) och tilldelade CFA vårdnaden om de tre barnen. Besluten var tänkta att gälla fram till och med den 26 september 2017. Barnen placerades tillfälligt i ett familjehem i Irland.

42.

Den 21 september 2017 antog High Court (Överdomstolen, Irland) (nedan kallad den irländska High Court) ett beslut om erkännande och verkställighet av den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 (nedan kallat den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017).

43.

Samma dag som den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017 antogs hämtade de irländska barnavårdsmyndigheterna barnen från det familjehem där de tillfälligt hade placerats och överlämnade dem till HCC:s socialarbetare i färjeläget i Rosslare (Irland). Barnen återfördes sedan till Förenade kungariket, där de två äldre barnen placerades hos fadern till det andra barnet, medan spädbarnet placerades i ett familjehem.

44.

Efter att barnen hade lämnat Irland informerade en engelsk socialarbetare per telefon föräldrarna om detta. Den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017 delgavs därefter föräldrarna den 22 september 2017.

45.

Den 26 september 2017 överklagade föräldrarna den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 till Court of Appeal of England and Wales (Appellationsdomstolen för England och Wales, Förenade kungariket). Den 9 oktober 2017 nekade denna domstol prövningstillstånd.

46.

Den 24 november 2017 ingav föräldrarnas ombud en ansökan till irländska High Court om ändring av den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017, som hade delgetts föräldrarna den 22 september 2017. Vid förhandlingen förklarade föräldrarnas ombud att den omständighet att ansökan hade ingetts 48 timmar för sent inte kunde tillskrivas föräldrarna.

47.

Den 21 december 2017 meddelade den engelska High Court ett placeringsbeslut (Placement Order), i vilket HCC gavs i uppdrag att hitta adoptivföräldrar till spädbarnet och placera barnet hos dessa.

48.

Den 18 januari 2018 avslog den irländska High Court föräldrarnas ansökan om ändring av den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017, med motiveringen att den inte var behörig att förlänga tidsfristen.

49.

Föräldrarna överklagade avslagsbeslutet till den hänskjutande domstolen, Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland).

50.

Inom ramen för överklagandeförfarandet informerade HCC den hänskjutande domstolen om att detta organ på grund av budgetbegränsningar inte tänkte delta i förfarandet. HCC meddelade även den hänskjutande domstolen att detta organ i viket fall som helst inte hade för avsikt att återlämna barnen, oavsett resultatet av den hänskjutande domstolens prövning.

51.

Den 17 maj 2018 framställde den hänskjutande domstolen sin begäran om förhandsavgörande i mål C‑325/18 PPU.

52.

Den 23 maj 2018 ingav föräldrarna an ansökan om interimistiska åtgärder till den hänskjutande domstolen. I ansökan begärde föräldrarna att den hänskjutande domstolen skulle rikta ett föreläggande mot HCC i syfte att förmå HCC att inte fullfölja adoptionen av spädbarnet respektive inte inleda ett adoptionsförfarande avseende de två äldre barnen.

53.

Även om HCC inte heller deltog i det sistnämnda förfarandet lämnade detta organ en förklaring samma morgon som förhandlingen om de interimistiska åtgärderna hölls, det vill säga den 29 maj 2018. I förklaringen underströk HCC att den föreslagna adoptionen endast avsåg spädbarnet. Med tanke på de två andra barnens ålder, deras placering hos en förälder – fadern till det andra barnet – och deras starka syskonband fanns det ingen anledning att inleda ett adoptionsförfarande avseende dessa. Om placeringen hos fadern skulle misslyckas ingick en långsiktig familjehemsplacering i planen om omhändertagande.

54.

Den 7 juni 2018 framställde den hänskjutande domstolen sin begäran om förhandsavgörande i mål C‑375/18 PPU.

IV. Förfarandet vid domstolen och tolkningsfrågorna

55.

Genom en skrivelse som inkom till domstolens kansli den 17 maj 2018 begärde Court of Appeal (Appellationsdomstolen), inom ramen för det överklagande som anhängiggjorts vid denna, att begära att förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande skulle tillämpas och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen (mål C‑325/18 PPU):

”1)

I en situation där det påstås att barn olovligen har förts ut från det land där de har sin stadigvarande hemvist av sina föräldrar och/eller andra familjemedlemmar i strid med ett domstolsavgörande som en offentlig myndighet i [hemviststaten] utverkat, får nämnda myndighet då ansöka om verkställighet av ett domstolsavgörande vari det förordnas att barnen ska återföras till denna stat hos domstolarna i en annan medlemsstat enligt bestämmelserna i kapitel III i rådets förordning (EG) nr 2201/2003? Eller skulle detta innebära ett otillbörligt kringgående av artikel 11 i den förordningen och av 1980 års Haagkonvention eller på annat sätt innebära rättsmissbruk från den berörda myndighetens sida?

2)

I ett mål som gäller verkställighetsbestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 2201/2003, är det tillåtet att förlänga en frist såvitt gäller tillämpningen av artikel 33.5 när fristen överskridits med mycket kort tid och en förlängning av fristen skulle ha beviljats enligt nationella processuella regler?

3)

Utan att det påverkar svaret på fråga [2] önskas svar på följande fråga: I en situation där en utländsk offentlig myndighet för bort barnen från en medlemsstat, vilket utgör själva tvisteföremålet, med stöd av ett beslut om verkställighet som gjorts ex parte enligt artikel 31 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 och detta sker innan föräldrarna delgetts beslutet – vilket därmed berövar dem möjligheten att ansöka om uppskov med verkställigheten av ett sådant beslut i väntan på att ett överklagande prövas – ska ett sådant agerande anses som en kränkning av föräldrarnas rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen eller artikel 47 i stadgan med följd att en förlängning av fristen (såvitt gäller tillämpningen av artikel 33.5 i förordningen) bör beviljas?”

56.

Genom en skrivelse som inkom till domstolens kansli den 7 juni 2018 begärde Court of Appeal (Appellationsdomstolen), inom ramen för den ansökan om interimistiska åtgärder som under tiden ingetts till denna, dessutom att domstolen skulle meddela ett förhandsavgörande avseende följande fråga, och begärde samtidigt att förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande skulle tillämpas (mål C‑375/18 PPU):

”Är det förenligt med unionsrätten och i synnerhet bestämmelserna i rådets förordning (EG) [nr] 2201/2003 att domstolarna i en medlemsstat meddelar ett interimistiskt beslut (gällande interimistiska skyddsåtgärder) som riktas till ett offentligt organ in personam i en annan medlemsstat för att förhindra att detta organ fullföljer ett adoptionsförfarande avseende barn vid domstolarna i den andra medlemsstaten när föreläggandet in personam har föranletts av en nödvändighet att skydda parternas rättigheter i ett verkställighetsförfarande enligt kapitel III i 2003 års förordning?”

57.

Efter det administrativa sammanträdet den 11 juni 2018 beslutade domstolens första avdelning att förena förevarande mål och handlägga dem enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

58.

Inom ramen för förfarandet vid domstolen har föräldrarna, HCC, Europeiska kommissionen, den irländska regeringen och Förenade kungarikets regering inkommit med synpunkter och den sistnämnda regeringen har svarat på frågor som domstolen har ställt. Dessa parter, samt den tjeckiska och den polska regeringen, deltog i förhandlingen den 13 juli 2018.

V. Bedömning

A. Huruvida begärandena om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning

59.

Av det nationella målets kronologi framgår att barnen återfördes till England innan den irländska High Courts beslut om exekvatur delgavs föräldrarna, vilka därför endast kunde ansöka om ändring av det beslutet efter att det hade verkställts.

60.

Under dessa omständigheter är frågan huruvida tvisten i det nationella målet fortfarande föreligger och följaktligen huruvida förevarande tolkningsfrågor kan tas upp till sakprövning.

61.

Det följer visserligen av systematiken i förordning nr 2201/2003 att ett beslut om exekvatur i normalfallet ska delges den part mot vilken verkställighet begärs innan själva avgörandet verkställs, så att den parten i tid kan inge ett överklagande för att förhindra verkställigheten. ( 14 )

62.

Om ett avgörande verkställs innan beslutet om exekvatur delges innebär detta emellertid inte att överklagandet förfaller. ( 15 )

63.

Vid förhandlingen underströk kommissionen visserligen att förordning nr 2201/2003 inte föreskriver ett särskilt förfarande som förpliktar de engelska domstolarna att ta hänsyn till ett eventuellt upphävande av beslutet om exekvatur från den hänskjutande domstolens sida.

64.

Förenade kungarikets regering har dock påpekat att i en sådan situation skulle föräldrarna kunna väcka talan i England, och i enlighet med internationell courtoisie (international comity) skulle de engelska domstolarna inte kunna ignorera den irländska domstolens beslut utan skulle tvärtom vara tvungna tillmäta den domstolens resonemang stor vikt. Förenade kungarikets regering och HCC har vidare konstaterat att beslutet om att återföra barnen till England på inget sätt är oåterkalleligt och att det med hänsyn till barnens bästa kan vara lämpligt att låta dem återvända till Irland. Förenade kungarikets regering och HCC:s ombud har dessutom uppgett att det är vanligt med sådana tur- och returresor, exempelvis när Haagkonventionen tillämpas, mellan Förenade kungariket och Amerikas förenta stater.

65.

Av ovanstående följer att det inte råder något tvivel om att tvisten i det nationella målet fortfarande föreligger och att begärandena om förhandsavgörande därför kan tas upp till sakprövning.

B. Den första frågan i mål C‑325/18 PPU

66.

Genom sin första fråga i mål C‑325/18 PPU önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida, i en situation där det påstås att barn olovligen har bortförts, ett domstolsavgörande från en domstol i den medlemsstat där barnen har sin stadigvarande hemvist vari det förordnas att dessa barn ska återföras får förklaras verkställbart i tillflyktsmedlemsstaten i enlighet med de allmänna bestämmelserna i kapitel III i förordning nr 2201/2003, eller huruvida detta skulle utgöra ett kringgående av det särskilda förfarande för ärenden om bortförande av barn som föreskrivs i Haagkonventionen jämförd med artikel 11 i förordning 2201/2003 (nedan kallat Haagförfarandet).

67.

Föräldrarna och den hänskjutande domstolen tycks också anse att det när barn förs från en medlemsstat till en annan finns ett subsidiaritetsförhållande mellan Haagförfarandet och det normala förfarande för erkännande och verkställighet av beslut om föräldraansvar som föreskrivs i förordning nr 2201/2003.

68.

Artikel 11 i förordning nr 2201/2003, jämförd med Haagkonventionen, gör det möjligt för en person som påstår att ett barn olovligen har bortförts till en annan medlemsstat att begära att den behöriga rättliga eller administrativa myndigheten i den medlemsstaten ska förordna att barnet återlämnas. Om en domstol i den medlemsstat där barnet befinner sig, med stöd av artikel 13 i Haagkonventionen, vägrar att återlämna barnet, ( 16 ) gör artikel 11.8 i förordning nr 2201/2003 det möjligt för en domstol som är behörig enligt den förordningen att meddela ett avgörande som kräver att barnet återlämnas. En sådant avgörande är direkt verkställbart i tillflyktsmedlemsstaten, utan att något exekvaturförfarande behövs, om det meddelats och intygats i enlighet med föreskrivet förfarande. ( 17 )

69.

I förevarande mål är det utrett att HCC inte tillämpade detta tillvägagångssätt och att det därför inte fanns något avgörande som krävde att barnet skulle återlämnas i den mening som avses i artikel 11.8 i förordning nr 2201/2003. Vid förhandlingen bekräftades att HCC bland annat inte hade valt detta tillvägagångssätt eftersom det endast är tillgängligt vid ett olovligt bortförande av ett barn i strid med en vårdnadsrätt. ( 18 ) När familjen begav sig till Irland visste HCC med säkerhet endast att den hade vårdnaden om de två äldre barnen. HCC var således osäker på om bortförandet av spädbarnet kunde anses olovligt i den mening som avses i de relevanta bestämmelserna. ( 19 )

70.

Det är därför HCC vände sig direkt till den engelska High Court för att begära att barnen skulle ställas under förmyndarskap och för att kräva att de återlämnades till England, innan detta organ, i enlighet med artikel 28 i förordning nr 2201/2003, ansökte hos den irländska High Court om en verkställbarhetsförklaring av den engelska High Courts beslut.

1.   Möjligheten att begära exekvatur av ett beslut om föräldraansvar enligt förordning nr 2201/2003 oberoende av Haagförfarandet

71.

Förordning nr 2201/2003 innehåller två olika alternativ för att verkställa avgöranden som meddelats av domstolar i andra medlemsstater. Det vanliga tillvägagångssättet är att begära exekvatur i enlighet med avsnitt 2 i kapitel III (artikel 28 och följande artiklar). I särskilda fall går det dock att åberopa avgöranden som är direkt verkställbara i en annan medlemsstat, utan att det behövs något exekvaturförfarande enligt avsnitt 4 i kapitel III (artikel 40 och följande artiklar). Det sistnämnda alternativet kan endast tillämpas på de avgöranden som avses i artikel 11.8, ( 20 ) i förordning nr 2201/2003, det vill säga avgöranden med krav på att barnet ska återlämnas som meddelats efter att Haagförfarandet avslutats av en domstol med behörighet efter ett avgörande om att inte återlämna ett barn har meddelats av en domstol i den medlemsstat där barnet befinner sig.

72.

Enligt artikel 40.2 i förordning nr 2201/2003 får bestämmelserna i avsnitt 4 i kapitel III (om verkställbarhet av avgöranden med krav på återlämnande av ett barn i enlighet med Haagförfarandet) inte hindra att en person med föräldraansvar ansöker om erkännande och verkställighet av ett beslut om föräldraansvar i enlighet med bestämmelserna i avsnitten 1 och 2 i det kapitlet.

73.

Omständigheterna i det nationella målet visar dessutom att det kan finnas situationer där ett beslut om att tilldela en person som stannat kvar i en medlemsstat föräldraansvar antas först efter att barnet har bortförts till en annan medlemsstat, så att bortförandet inte är olovligt enligt Haagförfarandet. Det kan inte vara meningen att en sådan person i så fall inte skulle kunna begära exekvatur av det beslut vari vederbörande tilldelas föräldraansvar i tillflyktsmedlemsstaten i enlighet med förordning nr 2201/2003.

74.

Härav följer att det inte är uppenbart att en person som vill säkerställa att ett barn som har bortförts till en annan medlemsstat återlämnas måste använda sig av Haagförfarandet för att åstadkomma detta, innan han eller hon i enlighet med artikel 28 i förordning nr 2201/2003 begär exekvatur av ett beslut om föräldraansvar som meddelats i en annan medlemsstat. ( 21 )

75.

De tvivel som föräldrarna och den hänskjutande domstolen har gett uttryck för vad gäller en sådan tolkning är inte övertygande.

76.

För det första delar jag inte den hänskjutande domstolens uppfattning att artikel 13 i Haagkonventionen innehåller fler skäl för att vägra att kräva att ett barn återlämnas än vad artikel 23 i förordning nr 2201/2003 gör för att vägra erkännande och verkställighet av ett beslut om föräldraansvar. De skäl för att vägra fatta beslut om ett barns återlämnande respektive inte erkänna ett avgörande som anges i dessa bestämmelser är nämligen i hög grad överlappande.

77.

Detta gäller i ännu högre grad eftersom förordning nr 2201/2003 begränsar de möjligheter att vägra återlämnande som anges i Haagkonventionen när unionens medlemsstater tillämpar den konventionen tillsammans med nämnda förordning. För det första mildrar artikel 11.4 i förordning nr 2201/2003 det skäl för att vägra återlämnande som anges i artikel 13 b i Haagkonventionen. Som redan påpekats ( 22 ) får en domstol som är behörig i sak, i enlighet med artikel 11 i förordning nr 2201/2003, för det andra ignorera ett beslut om att inte återlämna ett barn som meddelats av en domstol i tillflyktsmedlemsstaten, även om denna domstol, i enlighet med artikel 42.2 c i nämnda förordning, ska beakta de skäl som legat till grund för beslutet att inte återlämna barnet.

78.

Av artikel 11.7 och 42.2 b i förordning nr 2201/2003 följer vidare att ett beslut om återlämnande som antagits i enlighet med artikel 11.8 i nämnda förordning inte kan meddelas om de berörda parterna inte getts tillfälle att yttra sig. Av artikel 31.2, jämförd med artiklarna 23 och 33 i förordning nr 2201/2003, framgår emellertid att ett beslut om föräldraansvar inte heller kan förklaras verkställbart i en annan medlemsstat om inte den part mot vilken verkställighet begärs har getts tillfälle att yttra sig. ( 23 ) Av den omständigheten att de sistnämnda bestämmelserna inte efterlevdes i förevarande mål ( 24 ) följer således inte att det normala förfarande för att verkställa ett beslut om föräldraansvar som föreskrivs i artikel 28 och följande artiklar i förordning nr 2201/2003 i allmänhet ger ett mindre skydd för de rättigheter som tillkommer den part mot vilken verkställighet begärs än det förfarande som föreskrivs i artiklarna 11, 40 och 42 i samma förordning.

79.

Det går slutligen inte heller att åberopa den omständigheten att vissa språkversioner av förordning nr 2201/2003 ( 25 ) har olika formuleringar i artiklarna 21 och 28 i vad gäller föremålet för begäran om exekvatur. I artikel 21 föreskrivs således att en ”dom som har meddelats i en medlemsstat” (det vill säga i enlighet med definitionen i artikel 2.4 varje avgörande i frågor som rör föräldraansvar) ska erkännas i de andra medlemsstaterna, medan artikel 28 i de berörda språkversionerna endast föreskriver en begäran om exekvatur för en ”dom om utövande ( 26 ) av föräldraansvar …, som har meddelats i en medlemsstat”. Denna skillnad speglar emellertid endast att det främst är avgöranden om utövande av föräldraansvar som kräver verkställighetsåtgärder och därmed ett beslut om exekvatur, medan det för avgöranden om tilldelning, delegering eller upphörande av föräldraansvar kan räcka med ett erkännande. Detta utesluter dock inte att det går att begära exekvatur av sådana avgöranden, vilka i förekommande fall även måste kunna bli föremål för tvångsverkställighet.

80.

Särskilt vid bortförande av ett barn från hemvistmedlemsstaten till en annan medlemsstat får ett avgörande från en domstol i ursprungsmedlemsstaten som tilldelar föräldraansvar och vårdnaden till en förälder som stannat kvar i den staten således tvångsverkställas i så mening att om den förälder som bortfört barnet inte ”överlämnar” barnet måste myndigheternas hjälp tillgripas för att få tillbaka och återföra barnet. Detta gäller i ännu högre grad eftersom begreppet ”vårdnad” enligt artikel 2.9 i förordning nr 2201/2003 bland annat omfattar rätten att bestämma var barnet skall bo. ( 27 )

81.

Denna tolkning finner stöd i lydelsen i det intyg som avses i artikel 39 i förordning nr 2201/2003, vars standardformulär återges i bilaga II till förordningen. I förvarande mål fylldes ett sådant intyg i av den engelska High Court. Enligt artikel 37.1 b i förordningen ska ett sådant intyg ges in av den part som söker verkställighet av ett beslut om föräldraansvar. I punkt 11 i standardformuläret ges framför allt möjlighet att ange om ”[d]omen innebär att barnet skall återlämnas” samt namn på och kontaktuppgifter till den person som barnet ska återlämnas till. I punkt 11 anges dessutom uttryckligen att ”[d]enna möjlighet föreskrivs i artikel 40.2.”

82.

Detta bekräftar att lagstiftaren visst förutsåg avgöranden om föräldraansvar som innebär att ett barn återlämnas till en annan medlemsstat, och vars verkställighet kan sökas oberoende av tillämpning av Haagkonventionsförfarandet i artiklarna 11, 40 och 42 i förordningen.

2.   Huruvida det är omöjligt att åberopa förordning nr 2201/2003 för att begära verkställighet av ett avgörande som kräver återlämnande av ett barn som inte är kopplat till ett beslut om föräldraansvar

83.

Det är nödvändigt att skilja mellan avgöranden som innebär eller kräver att ett barn ska återlämnas till ursprungsmedlemsstaten till följd av ett beslut om föräldraansvar, och avgöranden som kräver att en person, i förevarande fall ett barn, ska återlämnas till en medlemsstat oberoende av ett beslut om föräldraansvar. Båda typerna av avgöranden kan innebära att barnet återlämnas till ursprungsmedlemsstaten, men endast den förstnämnda typen kan enligt avsnitt 2 i kapitel III i förordning nr 2201/2003 förklaras verkställbart i den medlemsstat där avgörandet görs gällande.

84.

Det kan således inte uteslutas att domstolarna i medlemsstaterna kan åberopa nationell lagstiftning för att kräva att ett barn ska återlämnas till medlemsstaten, oavsett om ett beslut om föräldraansvar har meddelats. ( 28 )

85.

Om det emellertid inte rör sig om ett avgörande om återlämnande som meddelats enligt artikel 11.8 i förordning nr 2201/2003 (det vill säga ett avgörande som meddelats efter att Haagkonventionsförfarandet har avslutats) omfattas ett sådant avgörande inte av det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003.

86.

Enligt artikel 1.1 b i denna förordning ska nämligen förordningen oberoende av domstolstyp, tillämpas på civilrättsliga frågor ( 29 ) om bland annat tillerkännande, utövande, delegering och upphörande av föräldraansvar. Domstolen har förvisso konstaterat att begreppet civilrättsliga frågor i detta sammanhang inte ska tolkas restriktivt ( 30 ) och bland annat omfattar statliga åtgärder för att skydda ett barn, exempelvis placering i ett ungdomshem ( 31 ) eller på en sluten institution. ( 32 )

87.

En sådan statlig barnskyddsåtgärd är dock alltid kopplad till utövandet av föräldraansvar och ska därför särskiljas från en åtgärd som kräver att en person, i förevarande fall ett barn, återlämnas till det land där den berörda domstolen är belägen oberoende av eventuella beslut om föräldraansvar. Syftet med en sådan åtgärd ( 33 ) är nämligen att den berörda medlemsstaten ska utöva en tillsynsbefogenhet som faller utanför tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003. ( 34 )

88.

Av ovanstående följer att utöver i de fall som avses i artikel 11 i förordning nr 2201/2003 omfattas ett domstolsavgörande som kräver att ett barn återlämnas till det land där domstolen är belägen oberoende av om det finns ett beslut om föräldraansvar inte av tillämpningsområdet för denna förordning. Ett sådant avgörande kan därför inte förklaras verkställbart i enlighet med bestämmelserna i avsnitt 2 i kapitel III i den förordningen.

3.   Slutsats i denna del

89.

Som den hänskjutande domstolen har påpekat består den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 av flera olika delar, bland annat att barnen ställdes under förmyndarskap, att det förordnades att barnen skulle återföras till den engelska domstolens domkrets, att de irländska barnavårdsmyndigheterna fick tillåtelse att omhänderta barnen i tid för att kunna organisera deras återlämnande och att HCC skulle omhänderta barnen efter återlämnandet.

90.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att, på grundval av villkoren i det beslutet och mot bakgrund av övriga omständigheter i målet, fastställa huruvida kravet på återlämnande i det beslutet kan omfattas av det exekvaturförfarande som avses i avsnitt 2 i kapitel III i förordning nr 2201/2003.

91.

Av ovanstående följer att den första frågan i mål C‑325/18 PPU ska besvaras så, att i en situation där det påstås att barn olovligen har förts från den medlemsstat där de har sin stadigvarande hemvist till en annan medlemsstat får ett avgörande om återlämnande av dessa barn som meddelas av en domstol utanför det förfarande som anges i artikel 11 i förordning nr 2201/2003 och oberoende av ett beslut om föräldraansvar inte verkställas i enlighet med bestämmelserna i kapitel III i den förordningen. Ett beslut om föräldraansvar som meddelats av en domstol i ursprungsmedlemsstaten och som innebär att barnet ska återlämnas till den medlemsstaten får emellertid verkställas i enlighet med dessa bestämmelser.

C. Den andra och den tredje frågan i mål C‑325/18 PPU och frågan i mål C‑375/18 PPU

92.

Den andra och den tredje frågan i mål C‑325/18 PPU och frågan i mål C‑375/18 PPU är endast relevanta om en ansökan om ändring av ett beslut om exekvatur har ingetts till den hänskjutande domstolen i enlighet med förordning nr 2201/2003. I annat fall faller tvisten i det nationella målet utanför unionsrättens tillämpningsområde, och i så fall är domstolen inte behörig att besvara den hänskjutande domstolens frågor. ( 35 )

93.

Den andra och den tredje frågan i mål C‑325/18 PPU och frågan i mål C‑375/18 PPU besvaras därför för det fall den hänskjutande domstolen skulle finna att den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 kan förklaras verkställbart i Irland genom den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017 i enlighet med förordning nr 2201/2003, och att förfarandet för att ansöka om ändring således regleras av villkoren i den förordningen.

1.   Tidsfristen (den andra och den tredje frågan i mål C‑325/18 PPU)

94.

Genom den andra och den tredje frågan i mål C‑325/18 PPU, som kommer att behandlas tillsammans, önskar den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida – för det fall verkställigheten av ett beslut om exekvatur har ägt rum innan själva beslutet delgavs – unionsrätten utgör hinder för att förlänga den frist för att ansöka om ändring som föreskrivs i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003.

a)   Inledande synpunkter

95.

Enligt lydelsen av artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 ska en ansökan om ändring av en verkställbarhetsförklaring göras inom en månad efter delgivningen, eller inom två månader om den part mot vilken verkställighet begärs har hemvist i en annan medlemsstat än den där verkställbarhetsförklaringen meddelades.

96.

I förevarande mål är det utrett att fristen för att ansöka om ändring var två månader räknat från delgivningen av den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017, ( 36 ) att beslutet delgavs föräldrarna den 22 september 2017 ( 37 ) och att dessa ansökte om ändring av beslutet den 24 november 2017. ( 38 ) Den hänskjutande domstolen har således utgått från att föräldrarnas ansökan om ändring ingavs 48 timmar för sent.

97.

Det ankommer inte på domstolen att ifrågasätta denna premiss och den hänskjutande domstolens fastställande av de underliggande faktiska omständigheterna. Dessutom förefaller ingen av parterna ifrågasätta att fristen började löpa den dag den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017 delgavs föräldrarna, det vill säga den 22 september 2017. ( 39 )

98.

Den hänskjutande domstolen har dock även konstaterat att det bland handlingarna i det nationella målet finns ett ”Memorandum of appearance” från föräldrarnas ombud av den 27 september 2017, som upprättats i enlighet med Order 12, Rule 9 i Rules of the Superior Courts (rättegångsreglerna för överrätterna), och formulär nr 1 i del II i bilaga A som nämns däri. I denna handling uppger föräldrarnas ombud att han har mottagit en ”Originating Summons” och ber att ett ”Statement of claim” ska översändas, vilket förfaller avse den ansökan om verkställbarhetsförklaring som HCC har ingett till den irländska High Court för att erhålla exekvatur av den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017.

99.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om detta stämmer och i så fall fastställa huruvida den omständigheten att föräldrarna inte hade mottagit HCC:s ansökan om verkställbarhetsförklaring eller någon annan relevant handling vid tidpunkten för delgivningen av den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017påverkar startpunkten för fristen att inge en ansökan om ändring.

100.

Jag erinrar i detta sammanhang om att enligt domstolens praxis krävs för ett effektivt skydd av de grundläggande rättigheter som enskilda tilldelats i unionsrätten att dessa personer ges en fullständig motivering så att de kan försvara sig så bra som möjligt. ( 40 ) Inom ramen för talan mot akter från unionsinstitutionerna har domstolen dessutom konstaterat att fristen för att väcka talan endast kan börja löpa från det ögonblick den av beslutet berörde fått kännedom om det exakta innehållet i eller skälen till den angripna akten, så att denne med framgång kan väcka talan mot akten. ( 41 ) Avslutningsvis erinrar jag om att enligt rättspraxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) kan fristen för att väcka talan endast börja löpa från det ögonblick klagandena fått full kännedom om ett domstolsavgörande. ( 42 )

101.

Det är endast om den hänskjutande domstolen vid sin prövning kommer fram till att föräldrarnas ansökan om ändring faktiskt ingavs för sent som frågan uppkommer huruvida den frist som föreskrivs i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 kan förlängas i ett fall där ett beslut om exekvatur verkställdes innan beslutet delgavs den part mot vilken verkställighet begärts.

b)   Huruvida fristen i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 kan förlängas

102.

Enligt artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 ska ansökan om ändring av en verkställbarhetsförklaring göras inom en månad, eller inom två månader om den part mot vilken verkställighet begärs har hemvist i en annan medlemsstat än den där verkställbarhetsförklaringen meddelades. Fristen får inte förlängas på grund av långt avstånd.

103.

Eftersom det i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 endast anges att fristen inte får förlängas på grund av långt avstånd, ( 43 ) kan det inte uteslutas att fristen kan förlängas av andra skäl än långt avstånd. ( 44 )

104.

Som föräldrarna riktigt har gjort gällande stöds en sådan bokstavlig tolkning av den omständigheten att förordning nr 2201/2003 även innehåller mycket explicita bestämmelser om eventuella undantag från, förbud mot eller inskränkningar av de berörda domstolarnas befogenheter. ( 45 ) Den omständigheten att endast en förlängning på grund av långt avstånd uttryckligen förbjuds tyder därför på att unionslagstiftaren inte ville utesluta en förlängning av den frist som föreskrivs i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 av andra skäl.

105.

En kontextuell tolkning av den frist som föreskrivs i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 leder inte till ett annat resultat. Av systematiken i artikel 33 framgår således att syftet med fristen för att ansöka om ändring i artikel 33.5 är att undvika förseningar i verkställigheten av avgöranden som meddelats i en annan medlemsstat och förklarats verkställbara i enlighet med artikel 31. Att detta är syftet följer av den omständigheten att enligt artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 ska en tidsfrist endast tillämpas vid en ansökan om ändring som har gjorts av den part mot vilken verkställighet begärs, alltså om ett beslut om exekvatur har meddelats. Enligt artikel 33.4 ska däremot inte någon tidsfrist tillämpas om ansökan om ändring har gjorts av den part som begär verkställighet, om syftet är att ifrågasätta det beslut om avslag som denna part fått (av den domstol vid vilken talan väckts) på sin ansökan enligt artikel 28 om verkställighet av ett avgörande som meddelats i en annan medlemsstat.

106.

Härav följer att en förlängning av fristen inte är utesluten, särskilt när detta inte leder till en otillbörlig försening av verkställigheten av ett avgörande för vilket exekvatur har erhållits.

107.

Så är fallet i förevarande mål, där det avgörande för vilken exekvatur har begärts redan hade verkställts när ansökan om ändring ingavs, så att en förlängning av fristen för att ansöka om ändring inte längre riskerade att försena verkställigheten. I en sådan situation går det till och med att hävda att en ansökan om ändring enligt artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 från den part mot vilken verkställighet begärs, i likhet med en ansökan enligt artikel 33.4 från den part som begär verkställighet, borde kunna göras utan tidsbegränsning. Utan att gå så långt räcker det att konstatera att i en sådan situation får tidsfristen under inga omständigheter tillämpas på ett restriktivt sätt.

108.

Det följer att förordning nr 2201/2003 inte utgör hinder för behörig domstol att förlänga den frist för att inge en ansökan om ändring som föreskrivs i artikel 33.5 i den förordningen. ( 46 ) I enlighet med principen om medlemsstaternas processuella autonomi ankommer det på medlemsstaterna att i sin nationella rättsordning reglera de processuella kraven för en sådan förlängning.

c)   Den avvägning som ska göras vid förlängning av den frist för att ansöka om ändring som föreskrivs i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003

109.

Även om förordning nr 2201/2003 inte utesluter en förlängning av fristen eller att den frist som föreskrivs i artikel 33.5 ånyo börjar löpa, ( 47 ) innebär tillämpningen av den fristen i princip att undantag endast får göras i vederbörligen motiverade fall.

110.

Den nationella domstolens befogenhet att förlänga eller låta fristen börja löpa på nytt begränsas dessutom av likvärdighets- och effektivitetsprincipen. ( 48 )

111.

Å ena sidan tycks iakttagandet av likvärdighetsprincipen – som innebär att de processuella kraven för överklaganden i syfte att skydda de rättigheter som enskilda har tilldelats enligt unionsrätten inte får vara mindre förmånliga än dem som avser liknande krav i nationell rätt ( 49 ) – inte ge upphov till några problem i förevarande fall. Av begäran om förhandsavgörande framgår nämligen att irländsk rätt ger den berörda domstolen rätt att i vederbörligen motiverade fall förlänga tidsfristen för att ansöka om ändring när det rör sig om tillämpning av nationell rätt. ( 50 )

112.

Å andra sidan får de nationella processreglerna enligt effektivitetsprincipen inte göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten. ( 51 )

113.

I förordning nr 2201/2003, och mer specifikt i avsnitt 2 i kapitel III, görs därför en avvägning mellan de rättigheter som den som begär verkställighet har tilldelats för att snabbt få gehör för sin begäran, och rätten för den part mot vilken verkställighet begärs att i den anmodade medlemsstaten på ett effektivt sätt motsätta sig verkställigheten av det avgörande som meddelats i en annan medlemsstat. ( 52 ) Alla bestämmelser i förordning nr 2201/2003 grundas på och utmärks dessutom av målet att så långt det är möjligt tillvarata barnets bästa och respektera dess grundläggande rättigheter enligt artikel 24 i stadgan. ( 53 )

114.

Det följer att om en nationell domstol, som den hänskjutande domstolen i förevarande mål, tillämpar nationella processuella regler för att avgöra om den ska förlänga den frist som föreskrivs i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003, måste denna domstol säkerställa att de rättigheter och syften som nämns i föregående punkt verkligen iakttas. I ett enskilt ärende kan det kravet göra det nödvändigt att förlänga fristen, liksom att införa tidsmässiga begränsningar för en sådan förlängning. Vid den avvägning som den berörda domstolen då måste göra måste denna beakta förordningens allmänna systematik och alla kontextuella faktorer i det enskilda fallet.

115.

I förevarande fall ska den hänskjutande domstolen bland annat beakta följande aspekter.

1) Hur mycket fristen har överskridits

116.

Syftet med förordning nr 2201/2003 är inte enbart att göra det möjligt att snabbt verkställa avgöranden för vilka exekvatur begärts, utan även att garantera rättssäkerhet vid erkännande och verkställighet av sådana avgöranden. Det kan emellertid missgynna rättssäkerheten om giltigheten av ett avgörande som redan har verkställts kan ifrågasättas utan tidsbegränsning. Detta gäller i ännu högre grad när upphävandet av beslutet om exekvatur kan medföra att det sker en omkastning av den faktiska situation som den snabba verkställigheten resulterade i, det vill säga, i ett fall som det förevarande, att barnen återlämnas till den anmodade medlemsstaten. ( 54 ) Den nationella domstolen måste därför ta hänsyn till hur mycket fristen har överskridits jämfört med hur lång frist som ursprungligen föreskrevs. I förevarande fall är den försening på 48 timmar med vilken föräldrarna lämnade in sin ansökan om ändring en ringa försening, så att om ansökan godtas medför detta inte någon större skillnad jämfört med den ursprungliga fristen i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003.

2) Syftet med förordning nr 2201/2003

117.

Syftet med förordning nr 2201/2003 är inte enbart att underlätta erkännande och verkställighet av beslut om föräldraansvar som meddelats i andra medlemsstater, utan även att undvika att sådana beslut förklaras verkställbara om de skäl för att inte erkänna dem som anges i artikel 23 i förordningen utgör verkställighetshinder. Att låta en faktisk situation fortsätta som grundas på ett beslut som, trots att det uppenbarligen föreligger goda skäl för att vägra erkännande, har förklarats verkställbart och verkställts utan att svaranden getts möjlighet att motsätta sig beslutet förefaller därför vara mer problematiskt sett till den ändamålsenliga verkan av förordning nr 2201/2003, jämförd med stadgan, än att godta en ansökan som gjorts 48 timmar efter att den ursprungliga fristen har löpt ut. Detta är i ännu högre grad fallet eftersom den skada som olaglig verkställighet av ett avgörande medför för verkningarna av bestämmelserna i förordning nr 2201/2003 varar lika länge som den faktiska situationen till följd av verkställigheten fortsätter. ( 55 )

3) Åsidosättandet av rätten till ett effektivt rättsmedel

118.

Till skillnad från de avgöranden på privaträttens område som omfattas av förordning nr 1215/2012 (Bryssel Ibis-förordningen) ( 56 ) och de avgöranden om umgänge och återlämnande av barn som nämns i artikel 40 i förordning nr 2201/2003 ( 57 ) valde unionslagstiftaren uttryckligen att inte undanta beslut om föräldraansvar i den mening som avses i förordning nr 2201/2003 från exekvaturförfarandet. Som den polska regeringen övertygande framhöll vid förhandlingen är Bryssel Ibis-förordningen och Bryssel IIbis-förordningen inte identiska på denna punkt, eftersom det bakomliggande syftet med den sistnämnda förordningen är att se till barnets bästa. På grund av att rättigheterna för de barn och föräldrar som berörs är så känsliga och viktiga lämpar sig beslut om föräldraansvar inte för automatisk verkställighet utan någon form av kontroll i den anmodade medlemsstaten. Genomförandet av exekvaturförfarandet i avsnitt 2 i kapitel III i förordning nr 2201/2003 är därför en nödvändig förutsättning för varje beslut om föräldraansvar som meddelas i en annan medlemsstat. ( 58 )

119.

Detta förfarande är uppbyggt så att det ska bestå av två etapper. Enligt artikel 31.1 i förordning nr 2201/2003 ska en domstol som prövar ansökan visserligen i ett första skede avgöra frågan snarast, och i detta skede av förfarandet ska varken den part mot vilken verkställighet begärs eller barnet ges tillfälle att yttra sig över ansökan. I ett andra skede, före den faktiska verkställigheten av ett beslut om exekvatur, måste emellertid den part mot vilken verkställighet begärs ha möjlighet att väcka talan för att bland annat kunna åberopa ett av de skäl för att vägra erkänna domstolsavgörandet som anges i artikel 23 i förordningen ( 59 ) och i god tid motsätta sig verkställigheten av avgörandet.

120.

Enligt artikel 52.1 i stadgan är en begränsning av de grundläggande rättigheterna endast motiverad om den är förenlig med det väsentliga innehållet i den berörda rättigheten och om den är nödvändig och faktiskt motsvarar behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

121.

Domstolen har funnit att det endast är i exceptionella fall, och när det är ytterst bråttom samt när barnets bästa kräver det och de interimistiska åtgärder som antagits i enlighet med artikel 20 i förordning nr 2201/2003 inte räcker, som ett beslut om exekvatur som antagits i enlighet med den förordningen i undantagsfall och genom avsteg från den allmänna regeln blir verkställbart samtidigt som det antas och kan verkställas innan ett överklagande har prövats. Domstolen uppmärksammade att sådana omständigheter förelåg i ett mål om verkställighet av ett avgörande om tvångsplacering av ett barn på en sluten institution i en annan medlemsstat när barnet redan hade rymt och vid flera tillfällen försökt begå självmord, och när endast barnet (och inte dess föräldrar) motsatte sig placeringen. ( 60 )

122.

Av de faktiska omständigheterna i det nationella målet är det uppenbart att inga sådana exceptionella omständigheter förelåg i förevarande fall. När socialarbetarna från CFA och HCC verkställde den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017 genom att utan föräldrarnas vetskap föra barnen till England, var barnen tryggt placerade i ett familjehem i Irland. Det förelåg därför varken en sådan risk för att föräldrarna åter skulle fly med sina barn eller en sådan risk för att barnens välbefinnande skulle skadas att det var nödvändigt att omedelbart verkställa beslutet om exekvatur.

123.

Inte heller går det att förstå varför det var så bråttom att föra barnen till England att detta måste ske till och med innan föräldrarna delgavs beslutet om exekvatur, eftersom HCC hade låtit det gå två veckor mellan erhållandet av den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 och ingivandet av sin ansökan om verkställbarhetsförklaring av det beslutet, den 21 september 2017.

124.

I förevarande fall riskerade omedelbar verkställighet av beslutet om exekvatur, det vill säga återlämnandet av barnen till England, avslutningsvis att leda till irreparabel skada på grund av att föräldrarna och barnen åtminstone tillfälligt skildes från varandra. Domstolen har uppmärksammat att när det rör sig om små barn kan den biologiska tiden inte mätas utifrån allmänna kriterier, med hänsyn till sådana barns intellektuella och psykologiska förmåga och med hänsyn till hur snabbt denna förmåga utvecklas. ( 61 ) Som domstolen har konstaterat leder en separation i en sådan situation sannolikt till att förhållandet mellan de berörda barnen och föräldrarna försämras på ett sätt som inte går att reparera och orsakar obotliga psykiska skador. ( 62 ) I förevarande fall följer att föräldrarnas rätt till ett effektivt rättsmedel även var avgörande för skyddet av deras materiella rätt till respekt för familjelivet i artikel 7 i stadgan.

125.

Under dessa omständigheter finns det inget behov av att uttala sig om huruvida den begränsning av föräldrarnas rätt till ett effektivt rättsmedel, som föreskrivs i artikel 47 i stadgan, skadar det väsentliga innehållet i denna rätt i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan. Det räcker att konstatera att de irländska och engelska myndigheternas handläggning innebar en ytterst allvarlig kränkning av föräldrarnas rätt till ett effektivt rättsmedel som inte alls var nödvändig för att skydda barnen och tillvara ta deras intressen och således inte var motiverad.

4) Orsakssambandet mellan överskridandet av tidsfristen och förvaltningsmyndighetens uppträdande

126.

I förevarande mål har det inte uttryckligen fastställts att det finns ett direkt orsakssamband mellan det omotiverade åsidosättandet av föräldrarnas rätt till ett effektivt rättsmedel och den omständigheten att föräldrarna överskred den tidsfrist som föreskrivs i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 när de ansökte om ändring av beslutet om exekvatur. Föräldrarnas ombud har dessutom uppgett att förseningen berodde på dem och inte på föräldrarna. ( 63 )

127.

Som den hänskjutande domstolen riktigt har påpekat kan det emellertid inte uteslutas att HCC:s uppträdande och de faktiska omständigheterna i det nationella målet sammantaget kunde få föräldrarna att känna sig modfällda och få dem att tro att det var lönlöst att ansöka om ändring av beslutet om verkställighet i Irland, eftersom beslutet verkställdes redan innan föräldrarna delgavs. Under sådana omständigheter kan det inte uteslutas att det finns ett direkt orsakssamband mellan denna känsla av modfälldhet och den för sent ingivna ansökan om ändring.

128.

Mot bakgrund av de faktiska omständigheterna i det nationella målet är det således för det första inte omöjligt att det finns ett orsakssamband mellan å ena sidan HCC:s handläggning av ärendet och å andra sidan familjens flykt till Irland. ( 64 )

129.

För det andra fattades den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 – som ställde barnen under förmyndarskap och förordnade att de skulle återlämnas – i föräldrarnas utevaro och som flera parter vid förhandlingen bekräftade råder det därför åtminstone visst tvivel om huruvida föräldrarna verkligen getts möjlighet att yttra sig. ( 65 )

130.

För det tredje förklarades det beslutet senare verkställbart i Irland och verkställdes omgående utan motivering, ( 66 ) utan att föräldrarna gavs möjlighet att invända mot beslutet, även om de uppenbarligen kunde ha åberopat några av de skäl för att vägra erkännande som anges i artikel 23 i förordning nr 2201/2003, ( 67 ) bland annat den omständigheten att HCC:s ursprungliga stämningsansökan inte hade delgetts dem i tid och att den engelska High Courts beslut hade meddelats utan att de getts möjlighet att yttra sig.

131.

För det fjärde är det helt logiskt att föräldrarna, efter att barnen återlämnats till England, i första hand skulle ha sökt ändring av den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 i England.

132.

För det femte nekade Court of Appeal of England and Wales (Appellationsdomstolen, England och Wales) föräldrarna tillstånd att ansöka om ändring med en ytterst kortfattad motivering som inte tycks ha beaktat de uppenbara problem som fanns med den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 i fråga om föräldrarnas rätt att yttra sig. ( 68 )

133.

Sammantaget kan dessa faktorer ha försvårat och i slutändan försenat ingivandet av föräldrarnas ansökan om ändring i Irland, ( 69 ) även om den hänskjutande domstolen har konstaterat att det finns en rad aspekter som tyder på att föräldrarna hade för avsikt att ansöka om ändring inom den föreskrivna fristen. Som föräldrarnas ombud med rätta påpekade vid förhandlingen är det i detta sammanhang viktigt att ha i åtanke att föräldrarna är socialt och ekonomiskt missgynnade personer, och utan tvekan förfogade över mindre resurser för att organisera sitt försvar än den förvaltningsmyndighet som utgjorde dess motpart.

5) Parternas uppträdande

134.

Det finns inget i handlingarna i det nationella målet som tyder på att den omständigheten att föräldrarna ingav sin ansökan om ändring för sent jämfört med den ursprungligt föreskrivna fristen ska ses som en förhalningstaktik, en vilja att obstruera handläggningen eller ett försök att kringgå de föreskrivna fristerna, till skillnad från vad som verkar ha varit fallet i målet Hoffmann. ( 70 ) Av de faktiska omständigheterna i förevarande mål framgår tvärtom att föräldrarna handlade i god tro och gjorde vad de kunde för att inge sin ansökan i tid.

135.

Däremot har jag redan visat att HCC och dess irländska motsvarigheter i förevarande mål inte har visat vederbörlig aktsamhet.. ( 71 ) Framför allt var den alltför snabba verkställigheten av beslutet om exekvatur inte motiverad. ( 72 ) Dessa förvaltningsmyndigheters uppträdande är desto mer oförsvarligt eftersom det rör sig om förvaltningsmyndigheter som, till skillnad från en övergiven förälder i ett ”klassiskt” fall av gränsöverskridande bortförande, inte är tänkta att ha ett eget intresse av att barnen återlämnas, utan vars mål endast bör vara att göra allt de kan för att tillvarata barnen bästa. CFA och HCC har i förevarande fall inte uppträtt på ett sätt som är förenligt med det målet.

d)   Slutsats i denna del

136.

Av ovanstående följer att den andra och den tredje frågan i mål C‑325/18 PPU bör besvaras så, att i ett mål rörande verkställighetsbestämmelserna i förordning nr 2201/2003 är den domstol som talan väckts vid, med stöd av principen om medlemsstaternas processuella autonomi, behörig att förlänga den frist för att ansöka om ändring som föreskrivs i artikel 33.5 i den förordningen. Det ankommer på den berörda domstolen att, med hänsyn till samtliga omständigheter och med beaktande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, bedöma huruvida en sådan förlängning ska beviljas. Vid denna bedömning får denna domstol bland annat ta hänsyn till att den omständigheten att beslutet om exekvatur verkställdes innan beslutet delgetts den part mot vilken verkställighet begärts utgjorde en omotiverad kränkning av den personens rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan.

2.   Föreläggandet (mål C‑375/18 PPU)

137.

Som påpekats ovan ( 73 ) ingav föräldrarna, efter begäran om förhandsavgörande i mål C‑325/18 PPU, en ansökan till den hänskjutande domstolen om interimistiska åtgärder i form av ett föreläggande mot HCC för att hindra detta organ från att gå vidare med adoptionen av spädbarnet och hindra det från att inleda ett adoptionsförfarande avseende de två äldre barnen innan målet rörande huvudsaken har avgjorts.

138.

Det är under dessa omständigheter som den hänskjutande domstolen, genom sin fråga i mål C‑375/18 PPU, vill få klarhet i huruvida unionsrätten, och i synnerhet förordning nr 2201/2003, utgör hinder för att meddela ett föreläggande mot ett offentligt organ i en annan medlemsstat för att förhindra att detta organ fullföljer ett adoptionsförfarande avseende barn vid domstolarna i den andra medlemsstaten när föreläggandet har föranletts av en nödvändighet att skydda parternas rättigheter i ett förfarande om ansökan om ändring som gjorts enligt artikel 33.5 i den förordningen.

a)   Inledande synpunkter

139.

I sin fråga framhåller den hänskjutande domstolen uttryckligen att det föreläggande som den ombetts att meddela skulle riktas mot ett offentligt organ i en annan medlemsstat.

140.

Jag konstaterar därvidlag att det absolut inte kan uteslutas att meddelandet av ett sådant föreläggande mot ett utländskt offentligt organ i vissa fall kan ge upphov till specifika frågor beträffande konstitutionell rätt eller folkrätten.

141.

Den hänskjutande domstolen gjorde dock en riktig bedömning när den konstaterade att det i förevarande fall inte rör sig om inblandning i Förenade kungarikets interna rättsliga, verkställande eller administrativa suveränitet, eftersom det föreläggande som den hänskjutande domstolen har ombetts meddela skulle riktas mot HCC i dess egenskap av part i förfarandet om ansökan om ändring vid den domstolen. Det är HCC som har inlett exekvaturförfarandet i Irland, och det pågående förfarandet om ansökan om ändring är enbart en förlängning av detta. Det är därför tveksamt om HCC nu kan undvika att omfattas av effekterna av förfarandet vid den hänskjutande domstolen. Idén om att en stat som intervenerar i ett domstolsförfarande vid en domstol i en annan medlemsstat, vad gäller det förfarandet, omfattas av den statens behörighet och därför inte kan åberopa rättslig immunitet, återfinns även i Europakonventionen om statlig immunitet. ( 74 )

142.

I vilket fall som helst ankommer det inte på domstolen att fastställa huruvida den omständigheten att HCC är ett offentligt organ i en annan medlemsstat i förevarande fall kan utgöra ett hinder för den hänskjutande domstolen att meddela ett föreläggande mot detta organ inom ramen för den talan som väckts vid nämnda domstol. Den hänskjutande domstolens fråga begränsas ju till huruvida unionsrätten, och i synnerhet förordning nr 2201/2003, utgör hinder för ett sådant föreläggande.

b)   Domstolsförbud mot att väcka talan (anti-suit injunctions)

143.

Eftersom den hänskjutande domstolen utgår från principen att det relevanta adoptionsförfarandet i Förenade kungariket är ett rättsligt förfarande eller åtminstone inbegriper domstolsavgöranden, önskar denna domstol få klarhet i huruvida ett föreläggande som förbjuder HCC att fullfölja eller inleda ett sådant förfarande innebär att HCC förbjuds att väcka talan vid de behöriga engelska domstolarna, och således utgör ett sådant domstolsförbud mot att väcka talan (anti-suit injunction) som förbjuds i domstolens domar Turner ( 75 ) och Allianz och Generali Assicurazioni Generali. ( 76 )

144.

Jag noterar inledningsvis att det av en skrivelse från HCC till den hänskjutande domstolen av den 27 mars 2018 framgår att det placeringsbeslut (Placement Order) som gav HCC tillåtelse att leta efter potentiella adoptivföräldrar för spädbarnet och att tillfälligt placera honom hos dessa hade fattats redan den 21 december 2017. ( 77 ) HCC har dessutom uppgett att en framtida ansökan om ett adoptionsbeslut (Adoption Order) avseende spädbarnet nu måste göras av dessa potentiella adoptivföräldrar. Om den hänskjutande domstolen ålägger HCC att inte fullfölja adoptionsförfarandet avseende spädbarnet är det därför oklart om detta i praktiken skulle innebära ett förbud för HCC att väcka talan vid en engelsk domstol. Vid förhandlingen i förevarande mål upprepade HCC dessutom att detta organ inte hade några planer på att inleda ett adoptionsförfarande avseende de två äldre barnen.

145.

Under dessa omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida det föreläggande som föräldrarna har begärt faktiskt innehåller ett ”anti-suit”-inslag i så mening att det skulle förbjuda HCC att väcka talan vid en engelsk domstol. Om så inte är fallet är det oklart hur meddelandet av ett sådant föreläggande skulle kunna utgöra ett problem mot bakgrund av domstolens praxis beträffande anti-suit injunctions.

146.

I vilket fall som helst konstaterar jag att även om effekten av ett sådant föreläggande från den hänskjutande domstolen skulle kunna bli att HCC tillfälligt, i väntan på att målet rörande huvudsaken avgörs, hindras från väcka talan vid en engelsk domstol rörande adoptionen av spädbarnet eller de två äldre barnen, skulle ett sådant föreläggande inte vara förbjudet enligt förordning nr 2201/2003 eller andra unionsrättsliga bestämmelser.

147.

För det första är det föreläggande som föräldrarna har begärt att den hänskjutande domstolen ska meddela mot HCC inte en anti-suit injunction utan en så kallad freezing injunction eller Mareva injunction. Syftet med ett sådant föreläggande är inte att hindra den part mot vilket det meddelas att väcka talan vid en annan domstol, utan att hindra den parten att, innan tvisten har avgjorts, ställa någon inför ett fullbordat faktum som inte kan omintetgöras och som skulle beröva det beslut som avslutar tvisten dess ändamålsenliga verkan. Syftet är därför att vidmakthålla status quo till dess att tvisten har avgjorts. ( 78 )

148.

Även om det presumeras att en sådan så kallad freezing injunction, under de omständigheter som är i fråga i det nationella målet, innehåller ett ”anti-suit”-inslag, i form av ett förbud för HCC att väcka talan vid en engelsk domstol, skulle ett sådant föreläggande för det andra inte omfattas av tillämpningsområdet för domstolens praxis avseende förbud mot anti-suit injunctions.

149.

I domarna Turner och Allianz och Generali Assicurazioni Generali fann domstolen att en anti-suit injunction, det vill säga ett föreläggande som förbjuder en person att väcka eller föra en talan vid en domstol i en annan medlemsstat, var oförenlig med Brysselkonventionen och förordning nr 44/2001 (Bryssel I-förordningen), eftersom ett sådant föreläggande inte uppfyller den princip enligt vilken varje domstol vid vilken en talan har väckts själv, i enlighet med de bestämmelser som är tillämpliga på den domstolen, prövar huruvida den är behörig att pröva den tvist som har anhängiggjorts vid den. ( 79 ) Ett sådant ingrepp i behörigheten för en domstol i en annan medlemsstat är följaktligen oförenligt med den princip om ömsesidigt förtroende som utgör grunden för inrättandet av ett tvingande regelverk om behörighet som alla domstolar inom detta rättsinstruments tillämpningsområde ska iaktta. ( 80 )

150.

Argumenten för förbudet mot anti-suit injunctions kan emellertid inte tillämpas analogt på omständigheterna i förevarande mål.

151.

I de mål där domstolen har funnit att anti-suit injunctions var oförenliga med de rättsinstrument som antagits inom ramen för Bryssel/Lugano-systemet var syftet med dessa förelägganden att hindra en part i en pågående tvist vid en domstol i en medlemsstat från att väcka eller föra en talan mot den andra parten i samma tvist och med avseende på samma tvisteföremål vid en domstol i en annan medlemsstat. ( 81 ) Under sådana omständigheter innebär en anti-suit injunction som meddelas av den första domstolen i praktiken ett kringgående av de behörighetsregler som anges i Bryssel/Lugano-instrumenten och ett ingrepp i den andra domstolens behörighet att själv tillämpa dessa regler.

152.

Som Förenade kungarikets regering också konstaterade vid förhandlingen ser situationen helt annorlunda ut i förevarande mål.

153.

Här rör det sig nämligen inte om att hindra HCC från att väcka talan vid en domstol i en annan medlemsstat om samma sak som i tvisten vid den hänskjutande domstolen, eftersom ett rättsligt adoptionsförfarande som senare inleds eller fullföljs i England avser en helt annan sak. Därför kan det varken vara tal om litispendens eller en behörighetskonflikt mellan de två berörda domstolarna.

154.

Detta gäller i ännu högre grad eftersom förordning nr 2201/2003 endast reglerar behörighetskonflikter mellan medlemsstaternas domstolar vad gäller sådana domstolsavgöranden som omfattas av förordningens tillämpningsområde. Adoptionsbeslutet och tillhörande förberedelseåtgärder omfattas inte av tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003. Det nationella målet rör därför inte en sådan konflikt som avses i den förordningen. ( 82 )

155.

Det följer att de principer som kan härledas från domstolens rättspraxis avseende anti-suit injunctions inte utgör hinder för den hänskjutande domstolen att i förevarande mål meddela ett föreläggande mot HCC som förbjuder detta organ att fullfölja eller inleda ett adoptionsförfarande i England.

c)   Huruvida interimistiska åtgärder i form av ett föreläggande kan användas under de omständigheter som är i fråga i det nationella målet

156.

Under de omständigheter som är i fråga i det nationella målet utgör varken den allmänna systematiken i förordning nr 2201/2003 eller den underliggande principen om ömsesidigt förtroende hinder för den hänskjutande domstolen att meddela interimistiska åtgärder i form av ett föreläggande mot HCC.

157.

Enligt artikel 20 i förordning nr 2201/2003 får interimistiska åtgärder visserligen endast vidtas om domstolen i en medlemsstat i brådskande fall måste vidta sådana åtgärder avseende personer eller tillgångar i den staten. Denna behörighet har dock endast uttryckligen föreskrivits på grund av att den måste kunna utövas i situationer där en domstol i en annan medlemsstat i undantagsfall är behörig att pröva målet i sak. ( 83 )

158.

Den omständigheten att endast sådana interimistiska åtgärder uttryckligen föreskrivs påverkar över huvud taget inte den omständigheten att medlemsstaternas domstolar, på de områden där dessa getts behörighet i förordning nr 2201/2003, får anta interimistiska åtgärder för att säkerställa en effektiv prövning av de mål som anhängiggjorts vid dem.

159.

Sådana åtgärder kan visa sig nödvändiga, särskilt i en situation som den som är i fråga i förevarande mål där en part, nämligen HCC, inte har lämnat någon garanti till den berörda domstolen om att detta organ kommer att följa det avgörande som nämnda domstol kommer att meddela i det mål som har anhängiggjorts vid den i enlighet med förordning nr 2201/2003.

160.

Den hänskjutande domstolen gjorde därför en riktig bedömning när den konstaterade att det vanligtvis inte alls är nödvändigt att meddela interimistiska åtgärder i form av ett föreläggande mot ett offentligt organ i en annan medlemsstat som är part i ett sådant mål, eftersom ett sådant organ bör delta i förfarandet och följa det avgörande som meddelas.

161.

Av de faktiska omständigheterna i det nationella målet följer dock att HCC i förevarande fall endast deltog i förfarandet vid den irländska High Court avseende ansökan om ändring av den irländska High Courts beslut av den 21 september 2017, vilket avslutades den 18 januari 2018. Däremot har HCC beslutat att inte längre delta i förfarandet avseende den ansökan om ändring av den irländska High Courts beslut av den 18 januari 2018 som föräldrarna ingett till den hänskjutande domstolen. HCC har dessutom meddelat den hänskjutande domstolen att detta organ i vilket fall som helst inte har för avsikt att återlämna barnen och att ett adoptionsförfarande inletts avseende spädbarnet. HCC har i detta avseende gjort gällande att de engelska domstolarna är behöriga att pröva målet i sak och att barnen aldrig har omfattats av de irländska domstolarnas behörighet. Denna uppfattning bygger emellertid på en felaktig läsning av förordning nr 2201/2003, utan att frågan om behörigheten i sak i förevarande mål inte påverkas. Som bland annat kommissionen bekräftade vid förhandlingen föreskrivs det uttryckligen i förordning nr 2201/2003 att domstolarna i den medlemsstat där domen görs gällande är behöriga att pröva ansökningar om ändring av ett beslut om exekvatur.

162.

HCC har därför för det första åberopat förordning nr 2201/2003 för att erhålla exekvatur av den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 och inlett ett exekvaturförfarande i enlighet med artikel 28 i den förordningen. Tillsammans med sina irländska motsvarigheter kringgick HCC sedan de processuella krav som anges i den förordningen genom att verkställa beslutet om exekvatur innan beslutet delgavs föräldrarna. Avslutningsvis ansåg HCC inte att det var skyldigt att delta i förfarandet ända till dess att prövningen av ansökan om ändring av beslutet om exekvatur hade avslutats och har meddelat att det inte har för avsikt att följa den behöriga domstolens avgörande i saken.

163.

Under dessa omständigheter har HCC inte ställt de garantier som krävs för att uppfylla principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende, trots att dessa ligger till grund för att de mekanismer som fastställs i förordning nr 2201/2003 ska fungera. Som domstolen nyligen har påpekat innebär ett system med ömsesidigt förtroende och ömsesidigt bistånd att det ankommer på de medverkande nationella myndigheterna att skapa förutsättningar för att deras motsvarigheter i andra medlemsstater på ett ändamålsenligt sätt och i förenlighet med unionsrättens grundläggande principer ska kunna lämna bistånd. ( 84 )

d)   Slutsats i denna del

164.

Tolkningsfrågan i mål C‑375/18 PPU ska besvaras så, att unionsrätten, i synnerhet bestämmelserna i förordning nr 2201/2003, inte utgör hinder för att en domstol i en medlemsstat, gentemot ett offentligt organ i en annan medlemsstat vilket är part i ett mål vid den domstolen, meddelar interimistiska åtgärder i form av ett föreläggande som förbjuder nämnda organ att inleda eller fullfölja ett adoptionsförfarande avseende barn vid domstolarna i den andra medlemsstaten.

VI. Förslag till avgörande

165.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland) i mål C‑325/18 PPU på följande sätt:

1)

I en situation där det påstås att barn olovligen har förts från den medlemsstat där de har sin stadigvarande hemvist till en annan medlemsstat får ett avgörande om återlämnande av dessa barn som meddelas av en domstol utanför det förfarande som anges i artikel 11 i förordning nr 2201/2003 och oberoende av ett beslut om föräldraansvar inte verkställas i enlighet med bestämmelserna i kapitel III i den förordningen. Ett beslut om föräldraansvar som meddelas av en domstol i ursprungsmedlemsstaten och som innebär att barnet ska återlämnas till den medlemsstaten får emellertid verkställas i enlighet med dessa bestämmelser.

2)

I ett mål rörande verkställighetsbestämmelserna i förordning nr 2201/2003, är den domstol som talan väckts vid, med stöd av principen om medlemsstaternas processuella autonomi, behörig att förlänga den frist för att ansöka om ändring som föreskrivs i artikel 33.5 i den förordningen. Det ankommer på den berörda domstolen att, med hänsyn till samtliga omständigheter och med beaktande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, bedöma huruvida en sådan förlängning ska beviljas. Vid denna bedömning får denna domstol bland annat ta hänsyn till att den omständigheten att beslutet om exekvatur verkställdes innan beslutet delgetts den part mot vilken verkställighet hade begärts utgjorde en omotiverad kränkning av den personens rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan.

166.

Dessutom föreslår jag att domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland) i mål C‑375/18 PPU på följande sätt:

Unionsrätten, i synnerhet bestämmelserna i förordning nr 2201/2003, utgör inte hinder för att en domstol i en medlemsstat, gentemot ett offentligt organ i en annan medlemsstat vilket är part i ett mål vid den domstolen, meddelar interimistiska åtgärder i form av ett föreläggande som förbjuder nämnda organ att inleda eller fullfölja ett adoptionsförfarande avseende barn vid domstolarna i den andra medlemsstaten.


( 1 ) Originalspråk: franska.

( 2 ) Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 2116/2004 av den 2 december 2004 (EUT L 367, 2004, s. 1).

( 3 ) Nedan kallad modern.

( 4 ) Nedan kallat det första barnet.

( 5 ) Nedan kallat det andra barnet. Tillsammans med det första barnet nedan även kallade de två äldre barnen.

( 6 ) Nedan kallat spädbarnet.

( 7 ) Nedan kallad fadern. Tillsammans med modern nedan även kallade föräldrarna.

( 8 ) Nedan kallad HCC.

( 9 ) ”Freedom Programme”, se http://www.freedomprogramme.co.uk/.

( 10 ) En ”Cafcass Guardian”, som har till uppgift att granska den lokala myndighetens plan och säkerställa att besluten fattas med de berörda barnens bästa för ögonen, se https://www.cafcass.gov.uk/grown-ups/parents-and-carers/care-proceedings/cafcass-role-care-proceedings/.

( 11 ) Det är oklart om barnet fick åka hem samma dag som förlossningen eller dagen efter.

( 12 ) Det är oklart om detta besök ägde rum dagen efter eller två dagar efter förlossningen.

( 13 ) Det är oklart om föräldrarna anlände till Irland den 5 eller den 6 september 2017.

( 14 ) Se punkt 118 och följande punkter nedan.

( 15 ) Se, för ett liknande resonemang, mitt ställningstagande i målet Health Service Executive (C‑92/12 PPU, EU:C:2012:177, punkterna 56 och 57).

( 16 ) Ett sådant beslut om att inte återlämna barnet är en förutsättning för att kunna tillämpa det särskilda verkställighetsförfarandet i avsnitt 4 i kapitel III i förordning nr 2201/2003, se dom av den 11 juli 2008, Rinau (C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 74).

( 17 ) Se skälen 17, 18 och 23 i förordning nr 2201/2003. För närmare förklaringar se även dom av den 11 juli 2008, Rinau (C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 61 och följande punkter) och dom av den 26 april 2012, Health Service Executive (C‑92/12 PPU, EU:C:2012:255, punkt 116 och följande punkter). Se även mitt ställningstagande i målet Health Service Executive (C‑92/12 PPU, EU:C:2012:177, punkterna 58, 72 och följande punkter).

( 18 ) Se artiklarna 1 a, 3 och 12 i Haagkonventionen, och artiklarna 2.11 a och 11.1 i förordning nr 2201/2003 (punkterna 7, 8, 9, 12 och 13 ovan).

( 19 ) Vid tidpunkten för bortförandet av barnen till Irland hade det meddelats ett tillfälligt beslut om omhändertagande som innebar att de två äldre barnen tillfälligt skulle omhändertas av HCC (se punkt 30 ovan). Som HCC:s ombud bekräftade vid förhandlingen går det däremot inte att fastställa huruvida beslutet om tillfälligt omhändertagande av spädbarnet erhölls före eller efter avresan (se punkterna 35 och 37 ovan).

( 20 ) Och även för vissa domar rörande umgänge, som inte berörs i detta sammanhang.

( 21 ) I de mål som ledde fram till domen av den 22 december 2010, Mercredi (C‑497/10 PPU, EU:C:2010:829, punkt 62 och följande punkter) och dom av den 9 oktober 2014, C (C‑376/14 PPU, EU:C:2014:2268, punkt 62 och följande punkter) hade parterna dessutom tillgång till två parallella förfaranden och domstolen kritiserade inte det tillvägagångssättet.

( 22 ) Se punkt 68 ovan.

( 23 ) Se punkt 118 och följande punkter nedan.

( 24 ) Se punkt 121 och följande punkter nedan.

( 25 ) Det rör sig här bland annat om den engelska språkversionen (”[a] judgment on the exercise of parental responsibility in respect of a child given in a Member State”); den franska språkversionen (”[l]es décisions rendues dans un État membre sur l’exercice de la responsabilité parentale à l’égard d’un enfant”); den spanska språkversionen (”[l]as resoluciones dictadas en un Estado miembro sobre el ejercicio de la responsabilidad parental con respecto a un menor”); den italienska språkversionen (”[l]e decisioni relative all’esercizio della responsabilità genitoriale su un minore”); den portugisiska språkversionen (”[a]s decisões proferidas num Estado-Membro sobre o exercício da responsabilidade parental relativa a uma criança”), och även den nederländska språkversionen (”[b]eslissingen betreffende de uitoefening van de ouderlijke verantwoordelijkheid voor een kind”). I andra språkversioner av förordning nr 2201/2003 görs det däremot inte en sådan skillnad i artikel 28. Se till exempel den tyska språkversionen (”[d]ie in einem Mitgliedstaat ergangenen Entscheidungen über die elterliche Verantwortung für ein Kind”); den danska språkversionen (”[e]n i en medlemsstat truffet retsafgørelse om forældreansvar over for et barn”); den tjekiska språkversionen (”[v]ýkon rozhodnutí o výkonu rodičovské zodpovědnosti ve vztahu k dítěti vydaných v členském státě”), och även den estoniska språkversionen (”[l]apse suhtes vanemlikku vastutust käsitlevat kohtuotsust, mis on tehtud liikmesriigis ja on selles liikmesriigis täitmisele pööratav ning kätte antud”).

( 26 ) Min kursivering.

( 27 ) Se, i detta avseende, generaladvokatens Sharpstons ställningstagande i målet Rinau (C‑195/08 PPU, EU:C:2008:377, punkt 52 och följande punkter).

( 28 ) I artiklarna 18, 29 och 34 i Haagkonventionen preciseras att konventionen inte utesluter denna möjlighet.

( 29 ) Min kursivering.

( 30 ) Se dom av den 27 november 2007, C (C‑435/06, EU:C:2007:714, punkt 46 och följande punkter), och dom av den 21 oktober 2015, Gogova (C‑215/15, EU:C:2015:710, punkt 26). Se även mitt förslag till avgörande i målet C (C‑435/06, EU:C:2007:543, punkt 33 och följande punkter) och mitt ställningstagande i målet Health Service Executive (C‑92/12 PPU, EU:C:2012:177, punkt 10 och följande punkter).

( 31 ) Se dom av den 27 november 2007, C (C‑435/06, EU:C:2007:714, punkt 24 och följande punkter) och dom av den 2 april 2009, A (C‑523/07, EU:C:2009:225, punkt 21 och följande punkter).

( 32 ) Se dom av den 26 april 2012, Health Service Executive (C‑92/12 PPU, EU:C:2012:255, punkt 56 och följande punkter).

( 33 ) Domstolen har förklarat att i syfte att avgöra huruvida en ansökan omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003 ska föremålet för ansökan beaktas, se dom av den 21 oktober 2015, Gogova (C‑215/15, EU:C:2015:710, punkt 28), se även, vad gäller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/281 av den 26 november 2014 (EUT L 54, 2015, s. 1) (kallad Bryssel Ibis-förordningen), bland annat dom av den 9 mars 2017, Pula Parking (C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 34).

( 34 ) Se, i detta avseende, ställningstagandet av generaladvokaten Mengozzi i målet Gogova (C‑215/15, EU:C:2015:725, punkt 39 och följande punkter).

( 35 ) I förevarande mål hänvisar inte nationell rätt till innehållet i förordning nr 2201/2003 för att fastställa vilka regler som ska tillämpas i en situation som uteslutande regleras av nationell rätt i den berörda medlemsstaten. Se, för ett liknande resonemang, beslut av den 12 maj 2016, Sahyouni (C‑281/15, EU:C:2016:343, punkt 24 och följande punkter och där angiven rättspraxis).

( 36 ) I den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017 anges uttryckligen att fristen för att ansöka om ändring av beslutet är två månader räknat från delgivningen av beslutet.

( 37 ) Se punkt 44 ovan.

( 38 ) Se punkt 46 ovan.

( 39 ) I HCC:s skriftliga och muntliga yttranden förekom olika uppgifter, inte om vilken dag fristen började löpa utan om vilken dag ansökan om ändring ingavs. Den förvirring som detta hade skapat försvann dock vid förhandlingen. HCC hade av misstag uppgett att en ”notice of motion” hade ingetts redan den 19 november 2017, det vill säga inom tvåmånadarsfristen för att ansöka om ändring om fristen hade börjat löpa den 22 september 2017. Vid förhandlingen bekräftade föräldrarna emellertid att denna uppgift var felaktig och att deras ansökan om ändring ingavs först den 24 november 2017.

( 40 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 oktober 1987, Heylens m.fl. (222/86, EU:C:1987:442, punkt 15).

( 41 ) Se, bland annat, dom av den 5 mars 1980, Könecke Fleischwarenfabrik/kommissionen (76/79, EU:C:1980:68, punkt 7), dom av den 6 juli 1988, Dillinger Hüttenwerke/kommissionen (236/86, EU:C:1988:367, punkterna 13 och 14), dom av den 6 december 1990, Wirtschaftsvereinigung Eisen- und Stahlindustrie/kommissionen (C‑180/88, EU:C:1990:441, punkt 22), dom av den 19 februari 1998, kommissionen/rådet (C‑309/95, EU:C:1998:66, punkt 18 och följande punkter), eller dom av den 23 oktober 2007, parlamentet/kommissionen (C‑403/05, EU:C:2007:624, punkt 29 och följande punkter).

( 42 ) Se Europadomstolen, 26 januari 2017, Ivanova och Ivashova mot Ryssland (CE:ECHR:2017:0126JUD000079714, § 57 och där angiven rättspraxis).

( 43 ) Ordalydelsen i den franska språkversionen av förordningen (”Ce délai ne comporte pas de prorogation à raison de la distance”) är inte helt klar, men av andra språkversioner framgår att innebörden är att fristen inte får förlängas på grund av långt avstånd (se den engelska språkversionen: ”No extension of time may be granted on account of distance”, den tyska språkversionen: ”Eine Verlängerung dieser Frist wegen weiter Entfernung ist ausgeschlossen”, den spanska språkversionen: ”Dicho plazo no admitirá prórroga en razón de la distancia”, den italienska språkversionen: ”Detto termine non è prorogabile per ragioni inerenti alla distanza”, den portugisiska språkversionen: ”Este prazo não é susceptível de prorrogação em razão da distância” och den nederländska språkversionen: ”De termijn kan niet op grond van de afstand worden verlengd”).

( 44 ) Denna uppfattning delas också av framstående experter på internationell privaträtt, se exempelvis, Schlosser, P. F., EU-Zivilprozessrecht, 2:a upplagan, Beck, München, 2003, s. 276 nr 9, Oberhammer, P., ”Art. 43”, Kommentar zur Zivilprozessordnung, Vol. 10, 22:a upplagan, Mohr Siebeck, Tübingen, 2011, s. 686 nr 11 (som båda rör artikel 43 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1) [Bryssel I-förordningen], som motsvarar artikel 33 i förordning nr 2201/2003), Mankowski, P., ”Art 33 ”, Brussels IIbis Regulation, Sellier, München, 2012, s. 312 nr38, Paraschas, K., ”VO (EG) 2201/2003 Art. 33”, Internationaler Rechtsverkehr in Zivil- und Handelssachen, 54:e upplagan, Beck, München, 2018, nr 8. I domen av den 11 augusti 1995, SISRO (C‑432/93, EU:C:1995:262, punkt 15) förefaller domstolen dessutom implicit medge att det med tillämpning av nationella processregler är möjligt att handlägga en talan som väckts efter utgången av den frist på två månader som anges i artikel 36 andra stycket i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad Brysselkonventionen), som motsvarar artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003.

( 45 ) Se, exempelvis, artikel 1.3: ”Denna förordning skall inte tillämpas på …”, artikel 11.4 och 11.5: ” En domstol kan inte vägra”, artiklarna 22 och 23: ”En dom … skall inte erkännas”, artikel 24: ”Behörigheten för domstolen i ursprungsmedlemsstaten får inte omprövas.”, artikel 25: ”Erkännande av en dom får inte vägras på den grunden att lagen i den medlemsstat där domen görs gällande inte tillåter …”, artiklarna 26 och 31.3: ”En dom får aldrig omprövas i sak.”, artikel 31.1: ”… varken den part … eller barnet [ska] ges tillfälle att yttra sig över ansökan.” eller artikel 34: ”Mot ett avgörande som meddelats med anledning av att ändring har sökts får talan endast föras …”.

( 46 ) För fullständighetens skull bör det noteras att domstolens dom av den du 4 februari 1988, Hoffmann (145/86, EU:C:1988:61), och dom av den 16 februari 2006, Verdoliva (C‑3/05, EU:C:2006:113), som citeras av den hänskjutande domstolen och som HCC hänvisar till inte motsäger denna tolkning. Domstolen har visserligen i dessa domar hänvisat till att den frist som anges i artikel 36 i Brysselkonventionen, som motsvarar artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003, har en strikt karaktär. I domen Hoffman konstaterade domstolen emellertid endast att den aktuella bestämmelsen ska tolkas så, att en part som inte har överklagat det beslut om exekvatur som avses i den bestämmelsen under verkställighetsförfarandet inte längre kan grunda sig på ett skäl som vederbörande hade kunnat åberopa inom ramen för ett överklagande av beslutet om exekvatur (dom av den 4 februari 1988, Hoffmann (145/86, EU:C:1988:61, punkt 34). I domen Verdoliva konstaterade domstolen på samma sätt att den omständigheten att den part mot vilken verkställighet begärs har kännedom om ett beslut inte kan ersätta kravet i den bestämmelsen om att tidsfristen ska börja löpa från och med delgivningen av beslutet (dom av den 16 februari 2006, Verdoliva, C‑3/05, EU:C:2006:113, punkt 38).

( 47 ) I tysk rätt kan fristen inte förlängas, men får börja löpa på nytt.

( 48 ) Se mitt förslag till avgörande i målet Puškár (C‑73/16, EU:C:2017:253, punkterna 46 och 47).

( 49 ) Se, bland annat, dom av den 16 december 1976, Rewe-Zentralfinanz och Rewe-Zentral (33/76, EU:C:1976:188, punkt 5), dom av den 7 januari 2004, Wells (C‑201/02, EU:C:2004:12, punkt 67) och dom av den 21 december 2016, TDC (C‑327/15, EU:C:2016:974, punkt 90).

( 50 ) Se, i detta avseende, den bestämmelse i irländsk rätt som citeras i punkt 23 ovan.

( 51 ) Se den rättspraxis som citeras i fotnot 49 ovan.

( 52 ) Se, vad gäller artikel 36 i Brysselkonventionen, som motsvarar artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003, dom av den 16 februari 2006, Verdoliva (C‑3/05, EU:C:2006:113, punkt 26 och följande punkter), samt mitt förslag till avgörande i målet Verdoliva (C‑3/05, EU:C:2005:722, punkt 38 och där angiven rättspraxis), och, för ett liknande resonemang, vad gäller förordning nr 2201/2003, dom av den 11 juli 2008, Rinau (C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 101).

( 53 ) Se bland annat skäl 33 i förordning nr 2201/2003.

( 54 ) Se punkt 64 ovan.

( 55 ) Se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 10 april 2003, kommissionen/Tyskland (C‑20/01 och C‑28/01, EU:C:2003:220, punkt 36).

( 56 ) Se artikel 39 i förordning nr 1215/2012, kallad Bryssel Ibis-förordningen.

( 57 ) Se punkterna 66 och 71 ovan.

( 58 ) Se dom av den 26 april 2012, Health Service Executive (C‑92/12 PPU, EU:C:2012:255, punkt 118) och mitt ställningstagande i målet Health Service Executive (C‑92/12 PPU, EU:C:2012:177, punkt 71 och följande punkter).

( 59 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2008, Rinau (C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 101). Se även, i detta sammanhang, vad gäller artikel 36 i Brysselkonventionen, som motsvarar artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003, mitt förslag till avgörande i målet Verdoliva (C‑3/05, EU:C:2005:722, punkterna 41 och 42): ”Artikel 36 utgör … det processrättsliga komplementet till de materiella reglerna om hinder för erkännande i artiklarna 27 och 28 i konventionen.” Vidare framgår det av Europadomstolens rättspraxis att den part mot vilken det begärts verkställighet av ett avgörande som meddelats i en annan av unionens medlemsstater, och som omfattas av en mekanism för ömsesidigt erkännande, måste kunna åberopa ett uppenbart åsidosättande av en rättighet som garanteras i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Det är endast i avsaknad av en sådan brist som presumtionen om motsvarade skydd av de rättigheter som garanteras i konventionen och unionsrätten kan tillämpas och medlemsstaternas domstolar kan ge en sådan mekanism om ömsesidigt erkännande full verkan. Se Europadomstolen, 23 maj 2016, Avotiņš mot Lettland (CE:ECHR:2016:0523JUD001750207, § 116).

( 60 ) Se dom av den 26 april 2012, Health Service Executive (C‑92/12 PPU, EU:C:2012:255, punkt 121 och följande punkter).

( 61 ) Se dom av den 11 juli 2008, Rinau (C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 81).

( 62 ) Se, bland annat, dom av den 1 juli 2010, Povse (C‑211/10 PPU, EU:C:2010:400, punkterna 35 och 36), dom av den 5 oktober 2010, McB. (C‑400/10 PPU, EU:C:2010:582, punkt 28), och dom av den 22 december 2010, Aguirre Zarraga (C‑491/10 PPU, EU:C:2010:828, punkterna 39 och 40).

( 63 ) Se punkt 46 ovan.

( 64 ) Se, bland annat, punkt 33 och följande punkter ovan.

( 65 ) Se punkterna 38 och 39 ovan.

( 66 ) Se punkt 125 ovan.

( 67 ) Se punkt 16 ovan.

( 68 ) Se punkt 45 ovan. Detta beslut har följande lydelse: ”Det finns ingen substans i de klagomål som sökandena framställt i de handlingar som lämnats in till denna domstol. De hade möjlighet att närvara vid förhandlingen den 8 september men valde i stället att fly. De rättstekniska argument som nu framförs avseende rätten till en rättvis rättegång, rätten att resa och användning av förmyndarskap saknar innehåll, i synnerhet som barnen återigen står under domstolens jurisdiktion.”

( 69 ) Vad gäller överklaganden av unionsinstitutionernas rättsakter har domstolen funnit att en försening i ingivandet av ett överklagande kan betraktas som ett ursäktligt misstag när den berörda institutionen har uppträtt på ett sätt som i sig eller i avgörande utsträckning har varit ägnat att skapa en ursäktlig villfarelse hos en enskild som handlat i god tro (dom av den 15 maj 2003, Pitsiorlas/rådet och BCE, C‑193/01 P, EU:C:2003:281, punkt 24). Se, i detta sammanhang, även Europadomstolen, 6 december 2001, Tsironis mot Grekland (CE:ECHR:2001:1206JUD004458498, § 27 och följande paragrafer).

( 70 ) Se fotnot 46 ovan.

( 71 ) Se, bland annat, punkt 122 och följande punkter och punkt 128 och följande punkter ovan.

( 72 ) Se punkt 122 och följande punkter ovan.

( 73 ) Se punkterna 51 och 52 ovan.

( 74 ) Europarådet – Série des traités européens – nr 74.

( 75 ) Dom av den 27 april 2004, Turner (C‑159/02, EU:C:2004:228).

( 76 ) Dom av den 10 februari 2009, Allianz och Generali Assicurazioni Generali (C‑185/07, EU:C:2009:69).

( 77 ) Se punkt 47 ovan.

( 78 ) På det finansiella området avses med en sådan freezing injunction ett domstolsbeslut om frysning som en interimistisk åtgärd genom vilken det ska förhindras att en borgenär senare inte får åtkomst till gäldenärens tillgångar på grund av att dessa har avyttrats (se mitt förslag till avgörande i målet Meroni, C‑559/14, EU:C:2016:120, punkt 2). Domstolen såg ingen nackdel med ett sådant förläggande även om en person vars rättigheter kan komma att påverkas av föreläggandet inte har hörts, under förutsättning att det är möjligt för honom eller henne att göra sina rättigheter gällande inför den domstolen (se domen av den 25 maj 2016, Meroni, C‑559/14, EU:C:2016:349, punkt 54).

( 79 ) Dom av den 27 april 2004, Turner (C‑159/02, EU:C:2004:228, punkt 25), dom av den 10 februari 2009, Allianz och Generali Assicurazioni Generali (C‑185/07, EU:C:2009:69, punkt 29), och dom av den 13 maj 2015, Gazprom (C‑536/13, EU:C:2015:316, punkt 33).

( 80 ) Dom av den 27 april 2004, Turner (C‑159/02, EU:C:2004:228, punkt 24), dom av den 10 februari 2009, Allianz och Generali Assicurazioni Generali (C‑185/07, EU:C:2009:69, punkt 30), och dom av den 13 maj 2015, Gazprom (C‑536/13, EU:C:2015:316, punkt 34).

( 81 ) Dom av den 27 april 2004, Turner (C‑159/02, EU:C:2004:228, punkt 9 och följande punkter) och dom av den 10 februari 2009, Allianz och Generali Assicurazioni Generali (C‑185/07, EU:C:2009:69, punkt 11 och följande punkter).

( 82 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 maj 2015, Gazprom (C‑536/13, EU:C:2015:316, punkt 36).

( 83 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 december 2009, Detiček (C‑403/09 PPU, EU:C:2009:810, punkt 38).

( 84 ) Se dom av den 26 april 2018, Donnellan (C‑34/17, EU:C:2018:282, punkt 61).