1.

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 96 i förordning (EG) nr 2100/94. ( 2 )

2.

Begäran har framställts i ett mål som avser en tvist mellan bolaget Club de Variedades Vegetales Protegidas och bolaget José Cánovas Pardo SL (nedan kallat bolaget Pardo). Tvisten rör det sistnämnda bolagets utnyttjande av mandarinträd av växtsorten Nadorcott utan rättsinnehavarens samtycke. ( 3 )

3.

Den hänskjutande domstolen har mottagit ett överklagande från bolaget Pardo som enbart avser frågan om preskription. Det nationella målet kännetecknas i detta avseende av att rättsinnehavaren har låtit preskriptionstiden på tre år enligt artikel 96 i förordning nr 2100/94 löpa ut. Det är nämligen fastställt att rättsinnehavaren då talan väcktes mot bolaget Pardo i mer än tre år hade haft vetskap om åtgärder som utgjorde överträdelser av rättsinnehavarens rättigheter och om vem som hade utfört dessa åtgärder.

4.

Frågorna till domstolen syftar till att fastställa vilka slutsatser som ska dras av den omständigheten att denna preskriptionstid på tre år har löpt ut.

5.

Jag föreslår, av de skäl som jag redogör för nedan, att domstolen ska besvara frågorna så, att verkningarna av denna preskription, i fråga om handlingar som sträcker sig över tid, endast omfattar åtgärder som utförts för mer än tre år sedan. Rättsinnehavaren behåller med andra ord rätten att framställa krav enligt artiklarna 94 och 95 i förordning nr 2100/94 med avseende på åtgärder som utförts under de tre senaste åren.

6.

I artikel 94 i förordning nr 2100/94, som har rubriken ”Överträdelse”, föreskrivs följande:

”1.   Den person som

kan av rättsinnehavaren stämmas för att upphöra med överträdelsen eller betala rimlig ersättning, eller bådadera.

2.   Den som handlar avsiktligt eller försumligt skall dessutom vara förpliktad att ersätta rättsinnehavaren för eventuell ytterligare skada som uppstått på grund av åtgärden i fråga. Vid ringa försumlighet kan sådana krav sänkas i förhållande till graden av ringa försumlighet, dock inte i sådan utsträckning att de blir lägre än den fördel som den överträdande parten haft till följd av överträdelsen.”

7.

Artikel 95 i förordningen har följande lydelse:

”Rättsinnehavaren kan kräva rimlig ersättning från personer som, under perioden mellan offentliggörandet av ansökan om gemenskapens växtförädlarrätt och beviljandet av denna, utfört en åtgärd som efter denna period skulle vara förbjuden till följd av gemenskapens växtförädlarrätt.”

8.

I artikel 96 i förordningen anges följande:

”Krav enligt artiklarna 94 och 95 skall preskriberas tre år efter den tidpunkt då gemenskapens växtförädlarrätt slutgiltigt beviljades och rättsinnehavaren fick vetskap om åtgärden och om den person som har begått överträdelsen eller, i frånvaro av sådan vetskap, 30 år efter det att den aktuella åtgärden avslutades”.

9.

Bakgrunden till tvisten om gemenskapens växtförädlarrätt för mandarinträdet Nadorcott kan sammanfattas på nedanstående sätt, enligt vad som framgår av beslutet om hänskjutande.

10.

Bolaget Nador Cott Protection SARL ansökte den 22 augusti 1995 om gemenskapens växtförädlarrätt för denna växtsort hos Gemenskapens växtsortsmyndighet (nedan kallad växtsortsmyndigheten). Ansökan offentliggjordes i växtsortsmyndighetens officiella tidning den 22 februari 1996.

11.

Växtsortsmyndigheten beviljade växtförädlarrätt den 4 oktober 2004. Beslutet offentliggjordes i växtsortsmyndighetens officiella tidning den 15 december 2004.

12.

Federación de Cooperativas Agrícolas Valencianas (sammanslutning av jordbrukskooperativ i Valencia, Spanien) inkom den 14 april 2005 med ett överklagande med suspensiv verkan mot detta beslut till växtsortsmyndighetens överklagandenämnd. Överklagandet avslogs genom beslut av den 8 november 2005, vilket offentliggjordes i växtsortsmyndighetens officiella tidning den 15 februari 2006.

13.

Federación de Cooperativas Agrícolas Valencianas överklagade det sistnämnda beslutet till Europeiska unionens tribunal den 21 mars 2006, denna gång utan suspensiv verkan. Tribunalen ogillade överklagandet genom dom av den 31 januari 2008, Federación de Cooperativas Agrarias de la Comunidad Valenciana/CPVO – Nador Cott Protection (Nadorcott). ( 4 )

14.

Även om det är Nador Cott Protection som innehar rättigheterna till mandarinträdsorten Nadorcott har bolaget Carpa Dorada en exklusiv licens för de rättigheter som är knutna till denna växtsort. Carpa Dorada hade till och med den 12 december 2008 överlåtit förvaltningen av rättigheterna till Gestión de Licencias Vegetales (nedan kallat Geslive), och därefter har förvaltningen överlåtits till Club de Variedades Vegetales Protegidas.

15.

Bolaget Pardo driver sedan 2006 en plantage med mandarinträd av växtsorten Nadorcott på ett skifte i Alhama de Murcia (Spanien) (4457 träd).

16.

Den 30 oktober 2007 riktade Geslive en anmodan till bolaget Pardo om att upphöra med odlingen av denna växtsort så länge bolaget inte ansökte om licens för växtsorten.

17.

Den 30 mars 2011 riktade bolaget Club de Variedades Vegetales Protegidas ytterligare en skrivelse till bolaget Pardo i vilken bolaget anmodades, för det fall det fastställdes att bolaget drev en plantage med cirka 5000 mandarinträd av växtsorten Nadorcott, att upphöra med denna odling.

18.

I november 2011 ansökte bolaget Club de Variedades Vegetales Protegidas om att Juzgado de lo Mercantil (Handelsdomstolen, Spanien) skulle vidta förberedande åtgärder för att fastställa överträdelsen.

19.

Bolaget Club de Variedades Vegetales Protegidas väckte talan mot bolaget Pardo och yrkade att det skulle fastställa att rättigheterna till växtsorten Nadorcott hade överträtts under perioden med provisoriskt skydd (den 26 februari 1996–15 februari 2006). ( 5 ) Bolaget Club de Variedeades Vegetales Protegidas yrkade samtidigt att bolaget Pardo skulle förpliktas att betala en rimlig ersättning på 17500 euro exklusive mervärdesskatt.

20.

Bolaget Club de Variedades Vegetales Protegidas väckte också talan om den överträdelse som skett genom åtgärder som vidtagits efter den 15 februari 2006. Bolaget Club de Variedades Vegetales Protegidas yrkade närmare bestämt att det skulle fastställas att rättigheterna till växtsorten Nadorcott hade överträtts från och med denna tidpunkt fram till dess att överträdelsen upphörde. Bolaget Club de Variedades Vegetales Protegidas yrkade även att bolaget Pardo skulle föreläggas att upphöra att utnyttja växtsorten utan rättsinnehavarens tillstånd, att göra sig av med och i förekommande fall förstöra allt växtmaterial av denna växtsort som bolaget hade i sin ägo, betala ut en ersättning på 35000 euro exklusive mervärdesskatt till rättsinnehavaren och att på egen bekostnad offentliggöra ingressen och domslutet i domen.

21.

Juzgado de lo Mercantil (Handelsdomstolen) ogillade talan med motiveringen att preskriptionstiden på tre år enligt artikel 96 i förordning nr 2100/94 hade löpt ut. Till stöd för sitt resonemang konstaterade nämnda domstol att rättsinnehavaren hade haft vetskap om bolaget Pardos utnyttjande åtminstone sedan den 30 oktober 2007, då Geslive riktade en anmodan till bolaget Pardo.

22.

Bolaget Club de Variedades Vegetales Protegidas överklagade denna dom till Audiencia Provincial de Murcia (Provinsdomstolen i Murcia, Spanien). Denna domstol fastställde dels att överträdelsen hade upprepats över tiden, dels att preskriptionstiden hade avbrutits i november 2009 då vissa förberedande åtgärder vidtogs. Nämnda domstol slog följaktligen fast att det endast var de utnyttjandeåtgärder som hade utförts mer än tre år innan dessa förberedande åtgärder vidtogs som var preskriberade.

23.

Vad gäller sakfrågan framhöll Audiencia Provincial de Murcia (Provinsdomstolen i Murcia) att bolaget Pardo inte hade bestritt vare sig utnyttjandet eller avsaknaden av samtycke från rättsinnehavaren till växtsorten, utan enbart ersättningen. Denna domstol fastställde en ersättning på 7 euro per träd, vilket skulle omfatta både ersättning för överträdelsen och ersättning för det provisoriska skyddet, och uppgick till sammanlagt 31199 euro. Bolaget Pardo förpliktades även att upphöra med de åtgärder som utgjorde överträdelse, att göra sig av med och förstöra allt växtmaterial av denna sort som bolaget hade i sin ägo, däribland det skördade materialet, och att på egen bekostnad offentliggöra ingressen och domslutet i domen.

24.

Bolaget Pardo överklagade till Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) och bestred den tolkning av artikel 96 i förordning nr 2100/94 vad gäller preskriptionen som domstolen i andra instans gjort.

25.

Tribunal Supremo (Högsta domstolen) har understrukit att den i detta avseende har gjort åtskillnad mellan enstaka överträdelser och överträdelser som pågår över tiden eller är ”fortlöpande”. Högsta domstolen har angett att den nyligen avkunnat en dom avseende varumärkesrätt i vilken den slog fast att när intrång i ett varumärke är resultatet av ett fortlöpande handlande ska tidpunkten då preskriptionstiden börjar löpa flyttas fram så länge det fortlöpande intrånget pågår eller upprepas. Högsta domstolen vill veta om denna tolkning kan överföras på artikel 96 i förordning nr 2100/94.

26.

Vad beträffar det nationella målet har den hänskjutande domstolen framhållit att det är mer än tre år sedan rättsinnehavaren fick vetskap om de åtgärder som utförts i strid med rättsinnevarens rättigheter och om vem som utfört dessa åtgärder och att överträdelserna fortfarande pågick då de krav som avses i artiklarna 94 och 95 i förordning nr 2100/94 framställdes. Den hänskjutande domstolen vill ha klarhet i huruvida den preskription som avses i artikel 96 i förordningen i ett sådant fall gäller

27.

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

28.

Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 9 mars 2018. Skriftliga yttranden har inkommit från parterna i målet vid den nationella domstolen, Greklands regering och Europeiska kommissionen.

29.

Domstolens ordförande beslutade den 13 februari 2019 att vilandeförklarade målet i avvaktan på avgörandet i mål C‑176/18, Club de Variedades Vegetales Protegidas. ( 6 ) Efter delgivningen av denna dom den 10 januari 2020 beslutade den hänskjutande domstolen att vidhålla sin begäran.

30.

Jag vill inledningsvis påpeka att det nationella målet endast avser frågan om preskription. Bolaget Pardo har nämligen inte bestritt vare sig utnyttjandet eller avsaknaden av samtycke från rättsinnehavaren vid domstolen i andra instans. Bolagets överklagande till den hänskjutande domstolen avser vidare enbart preskriptionen. ( 7 )

31.

Till skillnad från målet Club de Variedades Vegetales Protegidas ( 8 ) har domstolen således inte ombetts att uttala sig om tolkningen av artikel 13 i förordning nr 2100/94 så att de åtgärder som är i fråga i det nationella målet kan kvalificeras.

32.

Jag vill betona att frågorna till domstolen i detta mål avser den första preskriptionsregeln i artikel 96 i förordning nr 2100/94, det vill säga den regel som innebär att ett krav från rättsinnehavaren preskriberas tre år efter den tidpunkt då gemenskapens växtförädlarrätt slutgiltigt beviljades och rättsinnehavaren fick vetskap om åtgärden och om den person som har begått överträdelsen. ( 9 )

33.

Preskriptionsreglerna i artikel 96 i förordning nr 2100/94 påverkar inte växtförädlarrätten i sig, utan endast möjligheten för rättsinnehavaren att väcka talan mot den som utfört åtgärder som medför överträdelse av rättighetsinnehavarens ensamrätt till följd av detta skydd.

34.

Domstolen har mottagit tre förslag till tolkningar för att besvara tolkningsfrågorna.

35.

Den första tolkningen innebär att preskriptionen enligt artikel 96 i förordning nr 2100/94 i ett sådant fall skulle gälla för samtliga krav som rättsinnehavaren framställt enligt artiklarna 94 och 95 i förordningen, oavsett när åtgärderna utfördes. I och med att rättsinnehavaren haft vetskap om både de omtvistade åtgärderna och om den person som begått överträdelsen, går rättsinnehavaren miste om alla möjligheter att göra gällande sina rättigheter med avseende på dessa åtgärder. Detta är i huvudsak den ståndpunkt som intagits av förstainstansdomstolen i det nationella målet ( 10 ) och av bolaget Pardo.

36.

Den andra tolkningen innebär att rättsinnehavarens krav endast delvis preskriberas. Preskriptionens verkningar avser endast åtgärder som utfördes mer än tre år innan krav enligt artiklarna 94 och 95 i förordning nr 2100/94 framställdes. Detta är i huvudsak den ståndpunkt som företräds av Greklands regering. Denna tolkning är även, åtminstone delvis, förenlig med den lösning som appellationsdomstolen valde i det nationella målet. ( 11 )

37.

Den tredje tolkningen innebär slutligen att de krav som avses i artiklarna 94 och 95 i förordning nr 2100/94 inte har preskriberats, eftersom de åtgärder som utfördes i strid med rättsinnehavarens rättigheter fortfarande pågick när kraven framställdes. Rättsinnehavaren skulle kunna göra gällande sina rättigheter med avseende på samtliga omtvistade åtgärder när den som har utfört dessa åtgärder (bolaget Pardo i det nationella målet) inte har upphört med dem. ( 12 ) Detta är i huvudsak den ståndpunkt som intagits av bolaget Club de Variedades Vegetales Protegidas

38.

Jag inleder med att underkänna denna tredje tolkning (avsaknad av preskription) genom att pröva frågan om tidpunkten då preskriptionstiden börjar löpa (dies a quo) enligt den första preskriptionsregeln i artikel 96 i förordning nr 2100/94.

39.

Därefter redogör jag för skälen till att den andra tolkningen (delvis preskription) bör godtas, och inte den första (fullständig preskription), vid prövningen av frågan om verkningarna av denna preskriptionsregel.

40.

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida preskriptionstiden på tre år som föreskrivs genom den första preskriptionsregeln i artikel 96 i förordning nr 2100/94 kan börja löpa även om de åtgärder som medför överträdelse av rättsinnehavarens rättigheter inte har upphört.

41.

Enligt den första preskriptionsregeln i artikel 96 i förordning nr 2100/94 preskriberas innehavarens krav tre år efter den dag då gemenskapens växtförädlarrätt slutligen beviljades och rättsinnehavaren fick vetskap om åtgärden och om den som person som begick överträdelsen.

42.

Den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa (dies a quo) är således den dag då följande två villkor är uppfyllda: Gemenskapens växtförädlarrätt ska ha beviljats, och rättsinnehavaren ska ha fått vetskap om åtgärden och om den person som begått överträdelsen.

43.

Som den grekiska regeringen har understrukit börjar den treåriga preskriptionstiden mer konkret att löpa den dag då den händelse som inträffar senast äger rum, det vill säga antingen att gemenskapens växtförädlarrätt beviljas eller att rättsinnehavaren får vetskap om åtgärden och om den person som begått överträdelsen.

44.

Det framgår av beslutet om hänskjutande att dessa två villkor i det nationella målet var uppfyllda senast den 30 oktober 2007. Växtsortsmyndighetens överklagandenämnd ogillade nämligen överklagandet med suspensiv verkan av beslutet att bevilja gemenskapens växtförädlarrätt genom ett beslut av den 8 november 2005 som offentliggjordes den 15 februari 2006. ( 13 ) Det var dessutom den 30 oktober 2007 som Geslive riktade en första anmodan till bolaget Pardo om att upphöra med utnyttjandet av denna växtsort. ( 14 )

45.

Jag menar att det blir uppenbart efter detta klargörande att den tredje tolkning som föreslagits för domstolen, enligt vilken preskriptionstiden inte kan börja löpa förrän de omtvistade åtgärderna har upphört, skulle innebära en omskrivning av den första preskriptionsregeln i artikel 96 i förordning nr 2100/94.

46.

Den första regeln hänför sig nämligen inte alls till den tidpunkt då de omtvistade åtgärderna upphör. Detta konstaterande är i sig tillräckligt för att underkänna denna tolkning, vilken i praktiken skulle innebära att det tillkommer ett tredje villkor för att fastställa den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa (dies a quo). Det skulle krävas att växtodlarrätten har beviljats, att rättsinnehavaren fått kännedom om åtgärderna och om den person som har begått överträdelsen samt att nämnda åtgärder har upphört.

47.

Tolkningen skulle dessutom strida mot det rättssäkerhetssyfte som eftersträvas genom alla preskriptionsregler, som den grekiska regeringen mycket riktigt har gjort gällande. Preskriptionstider fungerar nämligen som en garanti för rättssäkerhet, vilket bekräftas i domstolens fasta praxis. ( 15 ) Domstolen har bland annat angett att en preskriptionstid för att fungera på detta sätt ska fastställas i förväg, och att all analog tillämpning av preskriptionstider måste vara tillräckligt förutsebar för den enskilde. ( 16 )

48.

Den tredje föreslagna tolkningen skulle således strida mot kravet på rättssäkerhet, eftersom rättsinnehavaren skulle ha rätt att när som helst, såvida de omtvistade åtgärderna inte har upphört, framställa krav enligt artiklarna 94 och 95 i förordning nr 2100/94 mot alla dessa åtgärder, oavsett när de utfördes.

49.

I det nationella målet skulle denna tolkning således göra det möjligt för rättsinnehavaren att låta bolaget Pardo utnyttja mandarinträd av växtsorten Nadorcott i flera decennier, för att sedan angripna bolaget i domstol för samtliga åtgärder som utförts i strid med rättsinnehavarens rättigheter.

50.

En sådan tolkning skulle uppenbarligen vara oförenlig med det rättssäkerhetssyfte som eftersträvas med preskriptionsreglerna. Jag vill i detta avseende understryka att den som har överträtt en rättsinnehavares rättigheter kan ha utfört de åtgärder som personen i fråga klandras för i god tro, det vill säga utan att veta att de innebar en överträdelse av rättsinnehavarens rättigheter.

51.

Det ska också understrykas att den tredje föreslagna tolkningen kan få en paradoxal följd, sett ur en mer systematisk synvinkel. Den andra preskriptionsregeln i artikel 96 i förordning nr 2100/94, vilken anger en preskriptionstid på 30 år, är enligt min mening inte tillämplig i ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet. Denna regel förutsätter nämligen att rättsinnehavaren inte har vetskap om de omtvistade åtgärderna och om den som begått överträdelsen. Om domstolen godtar den tredje föreslagna tolkningen, enligt vilken preskriptionstiden på tre år börjar löpa först när de omtvistade åtgärderna har upphört, skulle åtgärder som sträcker sig över tiden och som rättsinnehavaren har vetskap om därmed aldrig preskriberas, vare sig enligt den första regeln (eftersom den förutsätter att åtgärderna har upphört) eller enligt den andra (eftersom den förutsätter att rättsinnehavaren inte är medveten om dem).

52.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att det inte råder några tvivel om att den tredje tolkningen ska underkännas. Den tidpunkt då preskriptionstiden enligt artikel 96 i förordning nr 2100/94 börjar löpa kan inte vara beroende av att de aktuella åtgärderna ska ha upphört. De enda tillämpliga kriterierna är den dag då gemenskapens växtförädlarrätt beviljades och den dag då rättsinnehavaren fick vetskap om åtgärden och om vem som utfört den.

53.

För fullständighetens skull vill jag även klargöra att jag anser att kriteriet om rättighetshavarens ”vetskap” ska tolkas så, att det avser alla situationer där rättighetshavaren varit medveten om eller borde ha varit medveten om åtgärden och om vem som utfört den. Om det enda kriterium som tillämpades var kriteriet om faktisk vetskap, skulle rättighetshavaren kunna skjuta upp tidpunkten då preskriptionstiden börjar löpa i all oändlighet genom att vägra att ta del av information om åtgärden och/eller om vem som utfört den. En sådan tolkning kan inte godtas med bakgrund av syftet med alla preskriptionsregler, det vill säga gäldenärens rättssäkerhet. ( 17 ) Som jag ser det vore det att föredra att lydelsen i artikel 96 i förordning nr 2100/94 ändrades, så att innebörden av detta kriterium återges mer exakt.

54.

Mot bakgrund av det ovan anförda bör den hänskjutande domstolens första fråga besvaras enligt följande. Artikel 96 i förordning nr 2100/94 ska tolkas så, att preskriptionstiden på tre år börjar löpa den dag då den senare händelsen inträffar, det vill säga antingen den dag då gemenskapens växtförädlarrätt beviljades eller den dag då rättighetshavaren fick vetskap om åtgärden och om den person som utfört den, oavsett när åtgärderna eventuellt upphörde.

55.

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 96 i förordning nr 2100/94 ska tolkas så, att preskriptionens verkningar, när preskriptionstiden – vad gäller åtgärder som upprepats över tiden – på tre år har löpt ut, omfattar samtliga åtgärder, oavsett när de utförts, eller enbart åtgärder som utförts mer än tre år innan krav enligt artiklarna 94 och 95 i förordningen framställdes.

56.

Till att börja med vill jag erinra om det uppenbara: Preskriptionsreglerna i artikel 96 i förordning nr 2100/94 kan endast få verkningar med avseende på åtgärder som utförts i förfluten tid. En talan som väcks med stöd av artikel 94.1 i förordningen för att kräva att åtgärder som innebär överträdelser av rättsinnehavarens rättigheter i framtiden ska upphöra kan således inte bli föremål för preskription.

57.

För att besvara den hänskjutande domstolens fråga ska domstolen således fastställa hur omfattande preskriptionens verkningar är med avseende på förfluten tid, särskilt inom ramen för krav på rimlig ersättning (artikel 94.1 och artikel 95 i förordning nr 2100/94) eller ersättning för skada som orsakats av åtgärder som vidtagits avsiktligt eller på grund av försumlighet (artikel 94.2 i förordningen).

58.

I praktiken uppkommer följande fråga: Ska en rättsinnehavare som har låtit preskriptionstiden på tre år löpa ut förlora all rätt att kräva rimlig ersättning och/eller ersättning för skada som rättsinnehavaren lidit till följd av åtgärder som vidtagits i det förflutna (vilket motsvarar den första tolkning som föreslagits för domstolen ( 18 )) eller ska rättsinnehavaren behålla denna rätt för senare åtgärder, det vill säga åtgärder som har vidtagits under de tre senaste åren (vilket motsvarar den andra tolkningen ( 19 ))?

59.

Jag konstaterar att lydelsen i artikel 96 i förordning nr 2100/94 inte ger något direkt svar på denna fråga, till skillnad från den ovan granskade frågan om tidpunkten när preskriptionstiden börjar löpa (dies a quo).

60.

Det finns emellertid flera omständigheter som talar för den andra tolkning som föreslagits för domstolen, enligt vilken rättsinnehavaren bibehåller rätten att göra anspråk på ersättning för åtgärder som vidtagits under de tre senaste åren.

61.

Artikel 96 i förordning nr 2100/94 avser för det första preskription i fråga om en ”åtgärd”, och inte preskription i fråga om ett handlande i form av en ”rad samlade åtgärder”. Denna användning av singularis är än mer betydelsefull då de krav som avses i artiklarna 94 och 95 i förordningen oftast avser en rad samlade men separata åtgärder som var och en medför en överträdelse av rättsinnehavarens rättigheter. ( 20 )

62.

Denna användning av singularis tyder på att åtgärder som medför överträdelser av rättsinnehavarens rättigheter ska betraktas separat vid tillämpning av artikel 96 i förordning nr 2100/94. För att fastställa verkningarna av preskriptionen ska varje enskild åtgärd prövas separat med avseende på huruvida preskriptionstiden på tre år har löpt ut.

63.

Den nationella domstolen ska i praktiken pröva för varje enskild överträdelseåtgärd huruvida mer än tre år har förflutit sedan den senast inträffade händelsen ägde rum, det vill säga dagen då gemenskapens växtförädlarrätt beviljades eller dagen då rättsinnehavaren fick vetskap om åtgärden och om den som utfört den, i och med att denna vetskap inte kan infinna sig förrän den aktuella åtgärden har utförts.

64.

Det betyder att åtgärder som utförs under perioden med provisoriskt skydd och som avses i artikel 95 i förordning nr 2100/94 preskriberas före åtgärder som vidtas efter det att gemenskapens växtförädlarrätt har beviljats, vilka omfattas av artikel 94 i förordningen.

65.

I doktrinen i fråga om växtförädlarrätt tycks man ha valt denna lösning. ( 21 )

66.

För det andra vill jag uppmärksamma de praktiska följderna av den motsatta tolkningen, enligt vilken utgången av den preskriptionstid på tre år som föreskrivs i artikel 96 i förordning nr 2100/94 skulle medföra en preskription som omfattar samtliga åtgärder som medför överträdelse av rättsinnehavarens rättigheter, oavsett när de begicks.

67.

Denna tolkning skulle i praktiken kunna få den paradoxala följden att varje framtida överträdelse preskriberas om den kan hänföras till ett handlande som rättsinnehavaren har haft vetskap om i mer än tre år, såsom bolaget Club de Variedades Vegetales Protegidas mycket riktigt har gjort gällande.

68.

Denna tolkning skulle således i det nationella målet innebära att det är tillräckligt att rättsinnehavaren har låtit tre år förflyta efter den första anmodan, den 30 oktober 2007, för att denna rättsinnehavare ska gå miste om alla möjligheter att göra gällande sina rättigheter med avseende på det omtvistade handlandet, vilket även omfattar framtiden om detta handlande fortsätter.

69.

En sådan tolkning låter sig svårligen förenas med vad som är såväl föremålet för som syftet med förordning nr 2100/94, det vill säga gemenskapens växtförädlarrätt.

70.

Jag vill också understryka att risken för detta inte på något vis är teoretisk, eftersom många av de åtgärder som medför överträdelser av rättsinnehavarens rättigheter på området för växtförädlarrätt kan hänföras till ett handlande som pågår under en längre tid. ( 22 )

71.

För det tredje är den tolkning som jag föreslår allmänt vedertagen i fråga om preskription av intrång i patenträtten, vilken uppvisar likheter med växtförädlarrätten. ( 23 )

72.

I bland annat tysk, ( 24 ) fransk ( 25 ) och belgisk ( 26 ) doktrin understryks således att ett intrång i patenträtten ska prövas som en ”rad olika brott” och inte som ett ”successivt brott”. ( 27 ) Denna lösning motsvarar i allt väsentligt mitt förslag ovan, det vill säga att åtgärder som medför överträdelser av rättsinnehavarens rättigheter ska betraktas separat vid tillämpning av artikel 96 i förordning nr 2100/94.

73.

För fullständighetens skull vill jag för det fjärde påpeka att såväl förordning (EU) 2017/1001 om EU-varumärken ( 28 ) som direktiv (EU) 2015/2436 om tillnärmning av medlemsstaternas varumärkeslagstiftning ( 29 ) omfattar en bestämmelse om ”rättighetsförlust till följd av passivitet” vilket i sak motsvarar den första tolkning som föreslagits för domstolen ( 30 ) – och som underkänns ovan.

74.

I artikel 61.1 i förordning 2017/1001 och i artikel 9.1 i direktiv 2015/2436 anges nämligen att en innehavare som under en sammanhängande femårsperiod förhållit sig passiv till att ett yngre EU-varumärke använts och varit medveten om denna användning inte längre kan ansöka om ogiltighetsförklaring av detta varumärke, utom i det fallet att en ansökan om registrering gjorts i ond tro. ( 31 ) I artikel 16.1 i förordningen och i artikel 18.1 i nämnda direktiv anges också att innehavaren i ett sådant fall inte längre kan förbjuda användningen av detta varumärke inom ramen för ett mål om varumärkesintrång.

75.

Varumärkesrätten innehåller således en regel som innebär att varumärkesinnehavaren förlorar alla möjligheter att vidta åtgärder, även i framtiden, när fem år har förflutit efter det att innehavaren fått kännedom om användningen av ett yngre varumärke, oavsett om detta sker inom ramen för en talan om ogiltighetsförklaring eller i samband med en talan om varumärkesintrång.

76.

Denna regel påverkar emellertid inte mitt resonemang ovan, och detta av följande två skäl.

77.

Förklaringen till denna regel är för det första två särdrag hos varumärkesrätten som inte har någon motsvarighet i vare sig patent- eller växtförädlarrätten. I motsats till de två sistnämnda immaterialrättsliga ordningarna, som är tidsbegränsade, ( 32 ) kan varumärkesskyddet gälla under obegränsad tid, varvid det ankommer på innehavaren att förnya registreringen vart tionde år. ( 33 ) Sett ur den synvinkeln kan regeln om rättighetsförlust till följd av passivitet betraktas som ett avsteg från den potentiellt obegränsade varaktigheten av varumärkesskyddet.

78.

Denna regel motiveras även av varumärkenas grundläggande funktion, att, i fråga om en vara eller tjänst som ett visst varumärke betecknar, garantera varans eller tjänstens ursprung för konsumenten eller slutanvändaren, så att det är möjligt att utan risk för förväxling särskilja denna vara eller tjänst från andra varor och tjänster med ett annat ursprung. ( 34 ) Rättighetsförlust till följd av passivitet förutsätter på sätt och vis att varumärkets grundläggande funktion inte längre kan uppfyllas när varumärkesinnehavaren under fem års tid har förhållit sig passiv till användningen av ett yngre varumärke som medför risk för förväxling.

79.

Jag vill också understryka att regeln om rättighetsförlust till följd av passivitet är föremål för uttryckliga och detaljerade bestämmelser, såväl i förordning 2017/1001 som i direktiv 2015/2436. Med hänsyn till dess drastiska konsekvenser för innehavarens rättigheter anser jag att förekomsten av en sådan regel inte kan presumeras inom ramen för ett system för skydd av immateriella rättigheter. I avsaknad av motsvarande bestämmelser i förordning nr 2100/94 måste slutsatsen bli att det inte förekommer någon rättighetsförlust till följd av passivitet inom växtförädlarrätten.

80.

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra och den tredje frågan från den hänskjutande domstolen besvaras enligt följande. Artikel 96 i förordning nr 2100/94 ska tolkas så, att när preskriptionstiden – vad gäller åtgärder som upprepats över tiden– på tre år har löpt ut, är det enbart åtgärder som utförts mer än tre år innan krav enligt artiklarna 94 och 95 i förordningen framställdes som preskriberas.

81.

Rättsinnehavaren bibehåller således rätten att framställa krav med avseende på åtgärder som utförts under de tre senaste åren.

82.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) på följande sätt: