1.

Förevarande mål utgör ytterligare ett av det stora antalet mål beträffande tolkningen av principen om icke-diskriminering av visstidsanställda i samband med olika arbetsrättsliga och förvaltningsrättsliga bestämmelser i spansk lagstiftning. EU-domstolen ska i huvudsak klargöra huruvida nämnda princip medför att ett lönegradstillägg som föreskrivs i en autonom spansk regions lagstiftning till förmån för tillsvidareanställda tjänstemän även ska beviljas visstidsanställda kontraktsanställda i den offentliga förvaltningen. Det ska därvid tillses att skyddsändamålet med principen om icke-diskriminering av visstidsanställda förenas med den särskilda naturen hos lagstiftningen om offentlig anställning och den handlingsautonomi som medlemsstaterna har inom detta område.

2.

Vid prövningen av tolkningsfrågan ska mot denna bakgrund särskild uppmärksamhet riktas mot frågan huruvida de konkreta situationerna för visstidsanställda kontraktsanställda och tillsvidareanställda tjänstemän är jämförbara samt huruvida en skillnad i behandling mellan de båda grupperna eventuellt kan vara motiverad på grund av den särskilda naturen hos lagstiftningen om offentlig anställning.

3.

Den unionsrättsliga ramen i detta mål utgörs av rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP ( 2 ) (nedan kallat direktiv 1999/70). Genom detta direktiv genomförs enligt artikel 1 i direktivet ramavtalet om visstidsarbete (nedan även kallat ramavtalet), som ingicks den 18 mars 1999 mellan tre allmänna branschövergripande organisationer (EFS, UNICE och CEEP) och som bifogats direktivet.

4.

Syftet med ramavtalet är bland annat ”att förbättra visstidsarbetets kvalitet genom att garantera att principen om icke-diskriminering tillämpas …”. ( 3 ) Utgångspunkten är därvid ”att tillsvidareanställning är och kommer att fortsätta att vara den generella formen av anställningsförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare”. ( 4 ) Samtidigt fastslås emellertid i ramavtalet att visstidsanställningskontrakt ”är en kännetecknande anställningsform inom vissa branscher, yrken och verksamheter som kan passa både arbetsgivare och arbetstagare”. ( 5 )

5.

Tillämpningsområdet för ramavtalet fastställs i klausul 2.1 enligt följande:

”Detta avtal gäller visstidsanställda som har ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande, enligt definitionerna i lagar, kollektivavtal eller praxis i varje medlemsstat.”

6.

Klausul 3 i ramavtalet innehåller följande definitioner:

”I detta avtal avses med

7.

Klausul 4 i ramavtalet med rubriken ”Principen om icke-diskriminering” har bland annat följande lydelse:

…

8.

I artikel 3.1 i Texto Refundido del Estatuto del Personal al Servicio de las Administraciones Públicas de Navarra (konsoliderad version av bestämmelserna för personalen inom den offentliga förvaltningen i Navarra) i Decreto Foral Legislativo 251/1993, que aprueba el Texto Refundido del Estatuto del Personal al Servicio de las Administraciones Públicas de Navarra (lagstiftningsdekret 251/1993 om antagande av den konsoliderade lagen om offentliganställd personal i Navarra, nedan kallat DFL 251/93) föreskrivs att ”[d]en personal som tjänstgör inom den offentliga förvaltningen i Navarra utgörs av: a) ordinarie tjänstemän, b) extraanställd personal, c) kontraktsanställd personal”. Inom den sistnämnda kategorin kan personalen enligt artikel 3.4 vara anställd ”enligt förvaltningsrättslig eller arbetsrättslig lagstiftning”.

9.

I artikel 12 DFL 251/93 föreskrivs att tjänstemän i den offentliga förvaltningen i Navarra delas in i de angivna nivåerna, beroende på vilken examen som krävs för behörighet och vilka arbetsuppgifter som utförs.

10.

I artikel 13 DFL 251/93 föreskrivs följande:

”1.   Var och en av de nivåer som avses i föregående artikel omfattar sju lönegrader.

2.   En nyrekryterad tjänsteman placeras i grad 1 på den aktuella nivån.

3.   En tjänsteman kan successivt flyttas upp från grad 1 till grad 7 inom den aktuella nivån, i enlighet med artikel 16 i denna lag.”

11.

I artikel 14 och följande artiklar i DFL 251/93 regleras tjänstemannakarriären, med vilken avses ”befordran av tjänstemän från någon av de nivåer som anges i artikel 12 till högre nivåer samt uppflyttning till en högre lönegrad och kategori inom en och samma nivå”.

12.

I artikel 16 regleras särskilt lönegrader och där föreskrivs följande:

”1.   En tjänsteman kan successivt flyttas upp från grad 1 till grad 7 inom den aktuella nivån, oavsett vilken inriktning hans eller hennes examen, utbildning eller arbetsuppgifter har.

2.   Uppflyttning från en lönegrad till en annan sker varje år enligt följande: a) För att flyttas upp från en lönegrad till en annan krävs att personen har tillhört den dittillsvarande lönegraden i minst två år. b) En tjänsteman får inte tillhöra en och samma lönegrad i mer än åtta år, såvida inte han eller hon har uppnått lönegrad 7. c) Utan hinder av vad som anges i föregående punkter ska 10 procent av tjänstemännen i graderna 1–6 flyttas upp, på grundval av tjänstgöringstid, till den närmast högre lönegraden. d) Efter ett meritbaserat uttagningsförfarande, vilket ska genomföras i enlighet med de föreskrifter som utfärdas, får upp till 10 procent av tjänstemännen i graderna 1–6 flyttas upp till närmast högre lönegrad.”

13.

Detta system för uppflyttning mellan lönegrader enligt artikel 16 upphävdes emellertid tillfälligt genom övergångsbestämmelse 4 i DFL 251/93. Där föreskrivs följande:

”1.   Från och med den 1 januari 1992 och fram till dess att föreskrifter antas om ändring av det nuvarande systemet för lönegrader och tjänstgöringstid enligt artikel 13 i Ley Foral 5/1991, de 26 de febrero, de Presupuestos Generales de Navarra para 1991 (regional lag 5/1991 av den 26 februari 1991 om Navarras allmänna budget upphävs tillfälligt systemet för uppflyttning mellan lönegrader enligt artikel 16 i denna lag. Från och med det datumet ska uppflyttning ske självständigt för varje tjänsteman, på grundval av tjänstgöringstid i den aktuella lönegraden, enligt följande:

2.   Mot denna bakgrund ska personen från och med den dagen vid befordran från en nivå till en annan inom den offentliga förvaltningen, i enlighet med artikel 17 i denna lag, tillfälligt behålla samma lönegrad och tjänstgöringstid i den graden som han eller hon hade på den nivå från vilken han eller hon befordrades.”

14.

Uppflyttning från en lönegrad till en annan ger rätt till ett ytterligare lönetillägg. I artikel 40.2 i DFL 251/93 föreskrivs följande personliga grundlöner för tjänstemän:

Den personliga grundlönen är en förvärvad rättighet som är kopplad till ställningen som tjänsteman.”

15.

I artikel 42 finns en tabell över de procentuella tillägg utöver begynnelselönen för den aktuella nivån som varje lönegrad ger rätt till:

”Utan hinder av vad som föreskrivs i artikel 17.2, ska lönen för den aktuella lönegraden utgöras av följande procentuella andel av begynnelselönen för den aktuella nivån:

16.

DFL 251/93 innehåller även bestämmelser för kontraktsanställd personal som inte är ordinarie tjänstemän. I artikel 93 föreskrivs att ”kontraktsanställd personal enligt förvaltningsrättslig lagstiftning ska omfattas av bestämmelserna i de tillämpningsföreskrifter som utfärdas och av villkoren i anställningsavtalet”.

17.

Tillämpningsföreskrifterna för systemet med kontraktsanställd personal återfinns i Decreto Foral 68/2009 (regionalt dekret 68/2009, nedan kallat DF 68/2009), vilket reglerar kontraktsanställning av personal i den offentliga förvaltningen i Navarra. Vad beträffar lönen för sådan kontraktsanställd personal i förvaltningen föreskrivs följande i artikel 11 i DF 68/2009 i dess lydelse enligt Decreto Foral 21/2017 av den 29 mars 2017:

”Kontraktsanställd personal ska uppbära lön som motsvarar den tjänst som han eller hon innehar eller de arbetsuppgifter som han eller hon utför, tjänsteårstillägg samt familjestöd. Sådant lönegradstillägg som ordinarie tjänstemän är berättigade till ska inte tillämpas på kontraktsanställd personal.”

18.

Klaganden i det nationella målet, Daniel Ustariz Aróstegui, arbetar som lärare för Departamento de Educación del Gobierno de Navarra (det regionala utbildningsministeriet i Navarra). Han är kontraktsanställd enligt förvaltningsrättslig lagstiftning och har tjänstgjort vid olika skolor sedan september 2007.

19.

Den 1 juli 2016 ansökte Daniel Ustariz Aróstegui hos utbildningsministeriet om beviljande och utbetalning av lönegradstillägg, med retroaktiv verkan. Den 18 oktober 2016 begärde han omprövning av det tysta avslaget på hans ansökan. Denna begäran avslogs genom regionalt beslut 168E/2016 (Orden Foral 168E/2016) vilket Consejero de Educación del Gobierno de Navarra (den regionala utbildningsministern i Navarra) meddelade den 23 december 2016. Den 28 februari 2017 väckte han slutligen talan mot denna regionala förordning vid den hänskjutande domstolen. Nämnda domstol har ställt följande fråga till EU-domstolen:

Ska klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, vilket antagits genom rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999, tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse, som den som avses i det nationella målet, enligt vilken ett visst lönetillägg inte kan beviljas och betalas ut till personal inom den offentliga förvaltningen i Navarra som tillhör kategorin ”kontraktsanställda enligt förvaltningsrättslig lagstiftning” – vilka har visstidsanställning – på grund av att detta lönetillägg utgör ersättning vid befordran och utveckling inom en yrkeskarriär som uteslutande är förbehållen personal som tillhör kategorin ”ordinarie tjänstemän” – vilka har tillsvidareanställning?

20.

I förfarandet för förhandsavgörande vid EU-domstolen har Daniel Ustariz Aróstegui och Departamento de Educación del Gobierno de Navarra, i egenskap av parter i det nationella målet, samt Konungariket Spanien, Portugal och Europeiska kommissionen lämnat skriftliga yttranden. Samma parter, med undantag för Portugal, var även närvarande vid förhandlingen den 30 januari 2019.

21.

Den hänskjutande domstolen har ställt tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida det utgör en diskriminering som är förbjuden enligt unionsrätten när en kontraktsanställd med visstidsanställning i den offentliga sektorn nekas en rätt till lönegradstillägg, eftersom detta enligt den autonoma regionens tillämpliga lagstiftning är förbehållet tillsvidareanställda tjänstemän.

22.

Frågan har ställts mot bakgrund av att bestämmelserna för personalen inom den offentliga förvaltningen i Navarra under en övergångsperiod har ersatt det system som är tillämpligt på tjänstemän vid uppflyttning till nästa lönegrad genom ett motsvarande tillägg, vars beräkning huvudsakligen grundas på en viss tjänstgöringstid.

23.

Ramavtalet är tillämpligt på visstidsarbete. Detta framgår redan av dess rubrik och bekräftas av definitionen av dess räckvidd i klausul 2.1. I denna punkt anges att detta avtal gäller visstidsanställda som har ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande, enligt definitionerna i lagar, kollektivavtal eller praxis i varje medlemsstat.

24.

Det är ostridigt att det nationella målet rör en visstidsanställning såsom föreskrivs i den autonoma regionen Navarra för kontraktsanställda enligt bestämmelserna för personalen inom den offentliga förvaltningen i Navarra.

25.

EU-domstolen har även redan klargjort att ”bestämmelserna i ramavtalet är tillämpliga på tidsbegränsade anställningskontrakt och anställningsförhållanden med myndigheter eller andra organ inom den offentliga sektorn” ( 6 ) och att enskilda vid de nationella domstolarna direkt kan åberopa klausul 4.1 i ramavtalet gentemot sådana myndigheter eller organ. ( 7 )

26.

Vidare ska det prövas huruvida det omtvistade lönegradstillägget även omfattas av anställningsvillkoren i den mening som avses i klausul 4.1 i ramavtalet. Enligt EU-domstolens fasta praxis är själva anställningen avgörande, det vill säga anställningsförhållandet mellan arbetstagaren och arbetsgivaren. ( 8 )

27.

Enligt EU-domstolens fasta praxis ska klausul 4 i ramavtalet förhindra att arbetsgivare använder en visstidsanställning för att frånta sådana arbetstagare rättigheter som tillkommer tillsvidareanställda. ( 9 ) För att detta syfte ska beaktas motsätter sig EU-domstolen en restriktiv tolkning av denna bestämmelse. ( 10 )

28.

Vad gäller offentliga anställningsförhållanden och på grundval av tolkningen av dessa har EU-domstolen redan med avseende på sådana anställningsförhållanden slagit fast att begreppet anställningsvillkor i den mening som avses i klausul 4.1 i ramavtalet exempelvis omfattar lönetillägg som ges för varje fullgjord treårsperiod i tjänsten, ( 11 ) beviljande av bidrag i sex år för vidareutbildning, ( 12 ) bestämmelser avseende krav på anställningstid för att kunna placeras i en högre lönegrad eller avseende beräkningen av den anställningstid som krävs för årlig betygsättning, ( 13 ) samt extra ersättning i samband med deltagande i en bedömningsplan. ( 14 )

29.

I förevarande mål ankommer det visserligen på den hänskjutande domstolen att bedöma vilket slags tillägg det är fråga om och vilket syfte det tjänar. ( 15 ) Oberoende av detta framgår det av den hänskjutande domstolens resonemang samt av de samstämmiga uppgifterna från parterna vid den muntliga förhandlingen att det omtvistade tillägget utgör en del av lönen som beror på de tjänsteperioder som fullgjorts och således har anknytning till anställningen i egenskap av avgörande kriterium. Således ska det omtvistade lönegradstillägget omfattas av begreppet anställningsvillkor i den mening som avses i klausul 4.1 i ramavtalet.

30.

I förevarande mål är det inte omtvistat mellan parterna att kontraktsanställda behandlas annorlunda än tjänstemän, i den mån de inte har rätt att erhålla lönegradstillägg enligt de tillämpliga bestämmelserna i Navarra.

31.

En skillnad i behandling kan inte heller uteslutas redan av den anledningen att det omtvistade lönegradstillägget enligt den tillämpliga lagstiftningen i Navarra endast är tillämpligt på tjänstemän och således inte enbart nekas visstidsanställda kontraktsanställda, utan även fast anställda som inte är ordinarie tjänstemän i offentlig tjänst. ( 16 ) För att fastställa att det är fråga om diskriminering, i den mening som avses i klausul 4.1 i ramavtalet, räcker det nämligen redan att ”visstidsanställda” behandlas mindre fördelaktigt än ”jämförbara tillsvidareanställda”. Det krävs emellertid inte på något sätt att samtliga visstidsanställda befinner sig i en mindre fördelaktig situation i förhållande till samtliga tillsvidareanställda. ( 17 )

32.

Av EU-domstolens fasta praxis följer emellertid att icke-diskrimineringsprincipen – som kommer till särskilt uttryck i klausul 4.1 i ramavtalet – innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. ( 18 )

33.

Principen om icke-diskriminering har genomförts och konkretiserats genom ramavtalet endast såvitt avser skillnader i behandling mellan visstidsanställda och tillsvidareanställda som befinner sig i en jämförbar situation. ( 19 )

34.

Således ska det inledningsvis prövas huruvida tjänstemännens och de visstidsanställda kontraktsanställdas situation är jämförbar vad gäller utövandet av den konkreta sysselsättningen i fråga i de aktuella skolorna.

35.

Den portugisiska regeringen och regionen Navarras regering ifrågasätter huruvida de visstidsanställda kontraktsanställdas situation kan anses jämförbar med situationen för fast anställda tjänstemän. De hänvisar till EU-domstolens dom i målet Pérez López, ( 20 ) enligt vilken eventuella skillnader i behandling mellan visstidsanställda personalkategorier som inte bygger på om de är visstidsanställda eller tillsvidareanställda utan på om de är ordinarie tjänstemän eller kontraktsanställda inte omfattas av icke-diskrimineringsprincipen i ramavtalet. I detta hänseende beaktas emellertid inte att detta konstaterande hänförde sig till ”eventuell särbehandling mellan vissa kategorier av visstidsanställd personal”. I förevarande mål är det emellertid fråga om skillnader i behandlingen mellan visstidsanställda kontraktsanställda och fast anställda tjänstemän.

36.

Av EU-domstolens fasta praxis följer att för att bedöma huruvida de berörda personerna utför samma eller liknande arbete, i den mening som avses i ramavtalet, ska det, i enlighet med klausulerna 3.2 och 4.1 i avtalet, undersökas huruvida dessa personer – med hänsyn tagen till en rad omständigheter, såsom arbetets art, utbildningsvillkoren och arbetsvillkoren – kan anses befinna sig i en jämförbar situation. ( 21 )

37.

Det ankommer emellertid i sin tur på den hänskjutande domstolen, som ensam är behörig att bedöma de faktiska omständigheterna, att göra denna bedömning. ( 22 ) Därvid ska den slå fast huruvida Daniel Ustariz Aróstegui befann sig i en situation som är jämförbar med situationen för fast anställda tjänstemän hos samma arbetsgivare under samma period.

38.

I förevarande mål står det klart att visstidsanställda kontraktsanställda med hänsyn till den pedagogiska verksamhet som konkret ska utövas, särskilt arbetets art, utbildningsvillkoren och arbetsvillkoren befinner sig i samma situation som en tillsvidareanställd tjänsteman på samma utbildningsanstalt. Den hänskjutande domstolen konstaterade i detta avseende uttryckligen att det ”i förevarande fall inte finns några skillnader, förbehåll eller undantag mellan de arbetsuppgifter som utförs av en lärare som är ordinarie tjänsteman och de som utförs av en kontraktsanställd lärare eller mellan de tjänster som dessa tillhandahåller och det finns heller inte några skillnader mellan deras yrkesmässiga skyldigheter”.

39.

Såsom jag redan har anfört på andra ställen, ( 23 ) kan prövningen av frågan huruvida situationer ska anses jämförbara emellertid inte enbart ske utifrån en allmän jämförelse av den ställning som en visstidsanställd och en tillsvidareanställd har i den aktuella skolan. Avgörande är nämligen om en visstidsanställd och en tillsvidareanställd även och just med avseende på föremålet för tvisten befinner sig i jämförbara situationer.

40.

Saken i målet rör beviljande av lönegradstillägget. Enligt uppgifter från den hänskjutande domstolen utgör indelningen i lönegrader enligt lag en av de mekanismer som ligger till grund för befordran i tjänstemannakarriären, en karriär som enligt lagen är förbehållen ordinarie tjänstemän och från vilken övrig personal som tjänstgör i den offentliga förvaltningen i Navarra är utesluten. Enligt artikel 11 i DF 68/2009 är kontraktsanställda i offentlig tjänst således uttryckligen uteslutna från lönegradstillägg. Den skillnad i behandling som antas föreligga med avseende på lönegradstillägg – med förbehåll för en slutgiltig bedömning från den hänskjutande domstolen – grundas inte på huruvida anställningsförhållandet utgör en visstidsanställning eller tillsvidareanställning, utan på om de anställda är ordinarie tjänstemän eller kontraktsanställda. ( 24 )

41.

Enligt den hänskjutande domstolen är syftet med lönegradstillägget att utgöra ersättning vid befordran och utveckling inom tjänstemannakarriären. Lönegradstillägget utgör således en del av lönen som utgör uttryck för uppflyttningen till nästa lönegrad. Avgörande i detta mål är emellertid inte grundbestämmelsen i artikel 16 i DFL 251/93, utan övergångsbestämmelse 4 i DFL 251/93. Företrädaren för regionen Navarras regering uppgav som grund för att systemet för befordran ”tillfälligt” upphävts genom sistnämnda bestämmelse från och med den 1 januari 1992 enligt artikel 16 i DFL 251/93, att den offentliga arbetsgivaren och fackförbunden hittills inte hade kunnat enas om en överenskommelse för att genomföra urvalsförfarandet enligt artikel 16.2 d i DFL 251/93. Detta förklarar varför övergångsbestämmelse 4 i DFL 251/93 endast är kopplad till fullgörandet av en viss tjänstgöringstid när det gäller beviljandet av det omtvistade lönetillägget. I detta sammanhang framhäver den hänskjutande domstolen att uppflyttningen till nästa lönegrad i enlighet med övergångsbestämmelse 4 i DFL 251/93 sker automatiskt.

42.

Mot denna bakgrund kan det således inte allvarligt ifrågasättas huruvida omständigheterna är jämförbara med avseende på det konkreta tvisteföremålet. Beviljandet av det omtvistade lönetillägget är enbart beroende av den fullgjorda tjänstgöringstiden. Dessutom saknar detta beviljande, vilket för övrigt formellt sett inte förefaller ha något samband med en omkvalificering av den aktuella tjänstemannen, ett klart samband med systemet för befordran eller vidareutveckling i yrket. Enligt uppgifter från företrädaren för regionen Navarras regering har beviljandet av tillägget inte någon som helst påverkan på de utövade funktionerna eller den eventuella möjligheten att befordras till en höge kategori. I slutänden rör saken således en del av ersättningen och inte tillgången till denna yrkeskarriär.

43.

Således kan det – med förbehåll för en slutgiltig prövning av den hänskjutande domstolen – antas att situationerna är jämförbara även med beaktande av det konkreta tvisteföremålet, såvida klaganden i det nationella målet uppfyller de materiella kraven på fullgjord tjänstgöringstid.

44.

Mot denna bakgrund har jämförbara situationer behandlats olika när visstidsanställda inom den offentliga sektorn fråntas rätten att erhålla ett tillägg när de har fullgjort en viss tjänstgöringstid medan offentliganställda med tillsvidareanställning i en sådan situation har en lagstadgad rätt till detta tillägg.

45.

Det återstår emellertid att undersöka huruvida det föreligger objektiva grunder för att motivera en skillnad i behandling mellan visstidsanställda i den offentliga sektorn och fast anställda tjänstemän när det gäller beviljandet av det omtvistade lönegradstillägget, vilket utgör en central fråga i förevarande fall.

46.

Enligt EU-domstolens fasta praxis innebär begreppet ”objektiva grunder”, i den mening som avses i klausul 4.1 i ramavtalet, att en särbehandling av visstidsanställda i förhållande till tillsvidareanställda inte kan motiveras av den omständigheten att sådan särbehandling föreskrivs i allmänna eller abstrakta nationella bestämmelser, såsom en lag eller ett kollektivavtal. ( 25 ) För en motivering av den befintliga skillnaden i behandling mellan tjänstemän och kontraktsanställda med visstidsanställning med avseende på lönegradstillägget enligt övergångsbestämmelse 4 i DFL 251/93, är det således inte tillräckligt att det omtvistade tillägget betecknas som del av ”den personliga grundlönen … som hänger samman med ställningen som tjänsteman”. ( 26 )

47.

Det följer likaså av fast rättspraxis att begreppet objektiva grunder innebär ett krav på att den skillnad i behandling som konstaterats ska vara motiverad av precisa och konkreta omständigheter som är kännetecknande för det aktuella anställningsvillkoret i det särskilda sammanhang där det förekommer och på grundval av objektiva och klara kriterier, så att det kan kontrolleras huruvida denna skillnad tillgodoser ett verkligt behov, är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och är nödvändig för att uppnå detta. Sådana omständigheter kan till exempel följa av den särskilda karaktären av de arbetsuppgifter som har föranlett visstidsanställningsavtalens ingående och av dessa uppgifters natur eller, i förekommande fall, av en medlemsstats strävan efter att uppnå ett berättigat socialpolitiskt mål. ( 27 )

48.

Principer inom ramen för offentlig anställning – till exempel principen om budgetmedel, normer för tjänstemannakåren och kravet på att genomgå ett uttagningsprov för att erhålla en tillsvidareanställning – har konsekvenser för den praktiska tillämpningen av bestämmelserna i ramavtalet. ( 28 ) I ramavtalet anges till och med uttryckligen att ”[v]id den detaljerade tillämpningen av dessa [måste] hänsyn tas till specifika nationella, bransch- och säsongförhållanden”. ( 29 )

49.

I detta hänseende har EU-domstolen erkänt att medlemsstaterna – med hänsyn till det utrymme för skönsmässig bedömning som de har när de organiserar sin offentliga förvaltning – i princip, utan att det strider mot direktiv 1999/70 och ramavtalet, kan föreskriva krav på viss anställningstid för tillträde till vissa tjänster, föreskriva att enbart ordinarie tjänstemän kan få tillträde till en intern befordran och uppställa krav på att dessa tjänstemän styrker yrkeserfarenhet motsvarande graden omedelbart under den som urvalsförfarandet avser. ( 30 )

50.

Emellertid fann inte EU-domstolen att det förelåg någon objektiv motivering för att utesluta visstidsanställda tjänstemän från bidrag i sex år för vidareutbildning endast genom hänvisning till att de inte tillhörde en viss personalkategori. ( 31 )

51.

Av detta framgår tydligt att all särbehandling mellan visstidsanställda och jämförbara tillsvidareanställda inte kan motiveras godtyckligt med hänvisning till de sektoriella särdragen inom den offentliga förvaltningen, ( 32 ) utan enbart sådana som i praktiken verkligen konkret är avgörande för ovannämnda särdrag. ( 33 ) Således kan de grunder för en skillnad i behandlingen av visstidsanställda arbetstagare i offentlig tjänst vilka medlemsstaterna har hänvisat till inte på ett allmänt och abstrakt sätt hänföras till anställningsförhållandets begränsade varaktighet, och att det därför eventuellt inte är fråga om en tillhörighet till en viss personalkategori. ( 34 ) Sådana skäl ska snarare syfta till att ta vederbörlig hänsyn till olika krav i samband med utövandet av det konkreta arbetet, exempelvis på grund av arbetsuppgifternas särskilda karaktär eller deras natur. ( 35 )

52.

Nedan ska prövas huruvida särdragen hos lagstiftningen om offentlig anställning i Navarra och villkoren för beaktande av den fullgjorda tjänstgöringstiden utgör en objektiv grund för att motivera den fastställda skillnaden i behandling.

53.

I förevarande mål är det ingenting som tyder på att den aktuella skillnaden i behandling tillgodoser ett verkligt behov, exempelvis med avseende på förverkligandet av principerna inom lagstiftningen om offentlig anställning i Navarra och att den är lämplig och nödvändig för att uppnå det eftersträvade målet.

54.

Den spanska och den portugisiska regeringen samt regionen Navarras regering hänvisar i detta avseende till särdragen inom offentlig tjänst, vilka inte minst är förankrade i den spanska konstitutionen. ( 36 ) Nämnda parter anser att dessa särdrag motiverar att endast tillsvidareanställda tjänstemän har rätt till lönegradstillägget, men inte kontraktsanställda med visstidsanställning inom offentlig tjänst. De hävdar dessutom att kontraktsanställda i offentlig tjänst i princip inte har någon varaktig anställning samt att det krävs ett styrkande av ett särskilt behov vad gäller en konkret tjänst som ska tillsättas, vilket utgör hinder mot tillträdet till denna yrkeskarriär. Detta innebär att de ekonomiska fördelar som är kopplade till detta system inte kan åberopas.

55.

Detta argument förmår inte övertyga, eftersom det inte är konsekvent. Det omtvistade uteslutandet är nämligen inte enbart tillämpligt på visstidsanställda kontraktsanställda, utan på alla anställda som inte är ordinarie tjänstemän. Även om undantaget endast hade omfattat visstidsanställda kontraktsanställda, kan hänvisningen till att anställningen är tidsbegränsad inte i sig utgöra objektiva skäl i den mening som avses i klausul 4.1 i ramavtalet. ( 37 )

56.

I den mån den omtvistade lagstiftningen, vilken enligt bestämmelserna i DFL 251/93 endast är tillämplig på tjänstemän, är kopplad till tillträdet till detta karriärsystem, ska det inledningsvis påpekas att EU-domstolen inte har ansett att ett sådant allmänt och abstrakt kriterium kan anses motiverat på objektiva grunder. ( 38 )

57.

Därtill kommer att kontraktsanställda som inte är ordinarie tjänstemän uppenbarligen enligt spansk rätt inte är generellt undantagna från detta karriärsystem. I mål C‑315/17 ( 39 ) uppgav den hänskjutande domstolen i detta hänseende att denna yrkeskarriär enligt Ley 7/2007 del Estatuto Básico del Empleado Público (lag 7/2007 om grundläggande bestämmelser för offentlig tjänst) av den 12 april 2007 (BOE nr 89 av den 13 april 2007) (nedan kallad EBEP) är tillgänglig för såväl ordinarie tjänstemän som för tillsvidareanställda övriga tjänstemän. ( 40 ) Även om denna inkonsekventa utformning när det gäller tillgången till karriärsystemet betraktas som ett uttryck för de regleringsbefogenheter som enskilda autonoma regioner har i detta avseende, tyder detta emellertid på att ett generellt uteslutande av tjänstemän som inte utnämnts till ordinarie tjänstemän från ett karriärsystem i vart fall inte kan anses vara ett uttryck för den särskilda naturen hos den nationella lagstiftningen om offentlig anställning.

58.

Vad gäller den särskilda naturen hos den nationella lagstiftningen om offentlig anställning i Navarra ska det slutligen påpekas att yrkeskarriären enligt artikel 14 i DFL 251/93 avser ”befordran av tjänstemän från någon av de nivåer … till högre nivåer samt uppflyttning till en högre lönegrad och kategori inom en och samma nivå”. ( 41 ) Genom övergångsbestämmelse 4 i DFL 251/93 upphävdes emellertid systemet för uppflyttning i högre lönegrader på obestämd tid och ersattes av en bestämmelse enligt vilken enbart ett motsvarande tillägg beviljas. ( 42 )

59.

I denna del ska det således konstateras att den särskilda naturen hos lagstiftningen om offentlig anställning i Navarra, och i synnerhet utformningen av karriärsystemet, inte kan anses utgöra objektiva skäl som motiverar den fastställda skillnaden i behandling.

60.

I den mån den omtvistade bestämmelsen dessutom är kopplad till fullgörandet av en viss tjänstgöringsperiod, ska det erinras om att artikel 4.1 i ramavtalet enligt EU-domstolens praxis utgör hinder mot att visstidsanställda på ett allmänt och abstrakt sätt utesluts från beviljandet av en ekonomisk fördel som är kopplad till fullgörandet av en viss tjänstgöringsperiod, särskilt när detta uteslutande inte grundas på arbetsuppgifternas särskilda karaktär eller deras art. ( 43 ) Detta synsätt är tillämpligt såväl med avseende på tillägg på grund av anställningstid ( 44 ) som med avseende på andra tillägg vars beviljande även är beroende av tjänstgöringstiden. ( 45 )

61.

Även i förevarande mål är det omtvistade lönetillägget kopplat till fullgörandet av en viss tjänstgöringsperiod, utan att hänsyn tas till arbetsuppgifternas särskilda karaktär eller deras natur. Mot bakgrund av ovanstående resonemang huruvida situationerna är jämförbara ( 46 ) framgår det inte i det nationella målet att undervisningen av de tjänstemän och kontraktsanställda som är anställda som lärare kräver andra akademiska kvalifikationer eller arbetslivserfarenhet. Tvärtom framgår det av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande att dessa båda kategorier av lärare har liknande uppgifter och identiska skyldigheter. Detta bekräftas i övrigt genom Daniel Ustariz Arósteguis obestridda uppgifter att en tjänstgöringstid som kontraktsanställd tillgodoräknas fullt ut vid en senare utnämning till ordinarie tjänsteman vid beviljandet av lönegradstillägget.

62.

Tillämpningen av de principer som utvecklats avseende tjänsteårstillägget på det omtvistade lönegradstillägget påverkas inte heller av den omständigheten att kontraktsanställda med visstidsanställning enligt artikel 11 i DF 68/2009 även har rätt till ett tjänstgöringstillägg i enlighet med Navarras lagstiftning. Enligt uppgifter från företrädaren för regionen Navarras regering förutsätter såväl beviljandet av tjänstgöringstillägget som lönegradstillägget – oberoende av deras respektive särskilda målsättning – fullgörandet av en viss tjänstgöringstid som skiljer sig åt för de båda tilläggen. Det ankommer på den nationella lagstiftaren att bedöma i vilken utsträckning en viss tjänstgöringstid ska kompenseras dubbelt. Allmänna tvivel om huruvida en sådan bedömning är rimlig, såsom exempelvis företrädaren för regionen Navarras regering har gett uttryckt för med avseende på kontraktsanställda, kan i vart fall inte motivera ett missgynnande av kontraktsanställda med visstidsanställning jämfört med tillsvidareanställda tjänstemän, särskilt med tanke på att sådana tvivel i samma utsträckning kan vara tillämpliga på tjänstemän.

63.

Beviljandet av det omtvistade lönegradstillägget har således uteslutande samband med fullgörandet av en viss tjänstgöringstid, och inte med exempelvis de offentliganställdas meriter eller kvalifikationer. Således är det redan från början uteslutet att skillnaden i behandling kan motiveras genom konkreta omständigheter i den bemärkelse som avses i den rättspraxis som det redan hänvisats till. ( 47 ) Sådana omständigheter kan nämligen eventuellt följa av behovet av att beakta arbetsuppgifternas särskilda karaktär och uppgifternas natur och ska beaktas genom fastställandet av motsvarande krav på arbetslivserfarenhet eller kvalifikationer från de anställda med beaktande av proportionalitetsprincipen.

64.

Mot denna bakgrund kan inte heller hänvisningen till de olika metoderna för rekrytering av tjänstemän och kontraktsanställda godtas. Såsom redan konstaterats ( 48 ) påverkar dessa olika metoder för rekrytering varken de uppgifter som faktiskt utförs eller de gällande yrkesmässiga skyldigheterna. Såvitt det urvalsförfarande som används vid anställningen av tjänstemän ska ge fortlöpande garantier för den professionella nivån, ger de kvalifikationer och den lämplighet som fastställs genom det aktuella förfarandet endast delvis indikationer på den berörda personens senare prestationer. För att en skillnad i behandling ska vara motiverad med avseende på beaktandet av den fullgjorda tjänstgöringstiden mellan tjänstemän och kontraktsanställd personal krävs i vart fall att de skillnader i lämplighet och kvalifikationer som regionen Navarras regering samt den spanska och den portugisiska regeringen härleder från de olika metoderna för rekrytering kommer till uttryck i arbetsuppgifternas karaktär och de krav som föreligger i detta sammanhang. Så är emellertid inte fallet här.

65.

Mot denna bakgrund kommer jag fram till slutsatsen att den skillnad i behandling som föreligger mellan tillsvidareanställda tjänstemän och kontraktsanställda med visstidsanställning genom att sistnämnda kategori inte har någon rätt till beviljande och utbetalning av det omtvistade lönegradstillägget, inte kan motiveras på objektiva grunder.

66.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar frågan i begäran om förhandsavgörande från Juzgado de lo Contencioso-Administrativo no 1 de Pamplona (Förvaltningsdomstol nr 1 i Pamplona, Spanien) på följande sätt:

Klausul 4.1 i ramavtalet om visstidsarbete i bilagan till direktiv 1999/70/EG ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse, såsom den som avses i det nationella målet, enligt vilken ett visst lönetillägg, vilket ska motsvara lönegrader, endast beviljas och betalas ut till tillsvidareanställda tjänstemän, genom att kontraktsanställda med visstidsanställning uttryckligen utesluts och därvid uteslutande anknyter till fullgjorda tjänstgöringsperioder.