1)

Artiklarna 12.1 och 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar ska tolkas på så sätt att ett varumärke som registrerats för en kategori av varor och reservdelar till dessa ska anses ha varit föremål för ”verkligt bruk”, i den mening som avses i artikel 12.1 i direktivet, för samtliga varor i denna kategori och reservdelar till dessa, om varumärket endast har varit föremål för verkligt bruk för vissa av dessa varor, såsom dyra lyxsportbilar, eller enbart för reservdelar eller tillbehör till vissa av varorna, såvida det inte framgår av relevanta faktiska omständigheter och relevant bevisning att konsumenter som vill köpa de aktuella varorna uppfattar dessa som en självständig underkategori till den varukategori som varumärket har registrerats för.

2)

Artikel 12.1 i direktiv 2008/95 ska tolkas på så sätt att ett varumärke kan anses vara föremål för verkligt bruk i samband med att varumärkesinnehavaren säljer begagnade varor som har förts ut på marknaden under varumärket.

3)

Artikel 12.1 i direktiv 2008/95 ska tolkas på så sätt att en varumärkesinnehavare ska anses göra verkligt bruk av varumärket när denne tillhandahåller vissa tjänster avseende varor som tidigare saluförts under varumärket, under förutsättning att dessa tjänster tillhandahålls under varumärket.

4)

Artikel 351 första stycket FEUF ska tolkas på så sätt att den tillåter att en domstol i en medlemsstat i Europeiska unionen tillämpar en konvention som ingåtts före den 1 januari 1958 eller, för stater som senare anslutit sig till unionen, före tidpunkten för deras anslutning, såsom den i Berlin undertecknade konventionen av den 13 april 1892 mellan Schweiz och Tyskland om ömsesidigt skydd för patent, mönster, modeller och varumärken, i dess ändrade lydelse, i vilken det föreskrivs att användningen av ett i nämnda medlemsstat registrerat varumärke i ett tredjeland som är avtalsslutande part till den konventionen ska beaktas vid bedömningen av huruvida varumärket har varit föremål för ”verkligt bruk”, i den mening som avses i artikel 12.1 i direktiv 2008/95. Detta gäller i avvaktan på att det blir möjligt att undanröja eventuella oförenligheter mellan EUF-fördraget och konventionen med hjälp av något av de medel som anges i artikel 351 andra stycket FEUF.

5)

Artikel 12.1 i direktiv 2008/95 ska tolkas på så sätt att det är varumärkesinnehavaren som har bevisbördan för att ett varumärke har varit föremål för ”verkligt bruk”, i den mening som avses i den bestämmelsen.