1)

Klausul 4.1 i ramavtalet om deltidsarbete, som ingicks den 6 juni 1997 och som återfinns i bilagan till rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som den i det nationella målet, som för visstidsanställda arbetstagare fastställer en längre maximal anställningstid för deltidsarbetande än för jämförbara heltidsarbetande, såvida inte en sådan skillnad i behandling kan motiveras på objektiva grunder och är proportionerlig i förhållande till dessa grunder, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva. Klausul 4.2 i ramavtalet om deltidsarbete ska tolkas så, att principen om tidsproportionalitet som avses där inte är tillämplig på en sådan lagstiftning.

2)

Artikel 2.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet ska tolkas så, att den utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som i det nationella målet, som för visstidsanställda arbetstagare fastställer en längre maximal anställningstid för deltidsarbetande än för jämförbara heltidsarbetande, om det visas att denna lagstiftning negativt påverkar en betydligt större andel kvinnliga än manliga arbetstagare och denna lagstiftning inte är objektivt motiverad av ett berättigat mål eller om medlen för att uppnå detta mål inte är lämpliga och nödvändiga. Artikel 19.1 i direktivet ska tolkas så, att den inte fordrar att den part som anser sig ha lidit skada på grund av sådan diskriminering lägger fram exakt statistik eller exakta uppgifter avseende de arbetstagare som omfattas av den nationella lagstiftningen i fråga för att en presumtion för diskriminering ska föreligga, om det är svårt eller omöjligt för denna part att få tillgång till denna statistik eller dessa uppgifter.