Domstolens dom (första avdelningen) av den 25 juli 2018 (begäran om förhandsavgörande från Hanseatisches Oberlandesgericht in Bremen – Tyskland) – Verkställighet av en europeisk arresteringsorder gentemot ML

(Mål C-220/18 PPU) (1)

((Begäran om förhandsavgörande - Förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande - Polissamarbete och straffrättsligt samarbete - Europeisk arresteringsorder - Rambeslut 2002/584/RIF - Artikel 1.3 - Överlämnande mellan medlemsstaterna - Villkor för verkställighet - Skäl för att vägra verkställighet - Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna - Artikel 4 - Förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling - Förhållanden under frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten - Omfattningen av den prövning som företas av de verkställande rättsliga myndigheterna - Förekomsten av ett rättsmedel i den utfärdande medlemsstaten - Försäkringar som lämnats av myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten))

(2018/C 328/29)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Hanseatisches Oberlandesgericht in Bremen

Parter i målet vid den hänskjutande domstolen

ML

Ytterligare deltagare i rättegången: Generalstaatsanwaltschaft Bremen

Domslut

Artiklarna 1.3, 5 och 6.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att när den verkställande rättsliga myndigheten har tillgång till uppgifter som ger belägg för att det finns systematiska eller allmänna brister vad gäller förhållandena för de intagna i fängelserna i den utfärdande medlemsstaten, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera med beaktande av samtliga tillgängliga aktualiserade uppgifter:

—

så kan den verkställande rättsliga myndigheten inte utesluta att det finns en verklig risk för att den som är föremål för en europeisk arresteringsorder utfärdad i syfte att verkställa en frihetsberövande påföljd behandlas på ett omänskligt eller förnedrande sätt i den mening som avses i artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna redan av den anledningen att vederbörande i den utfärdande medlemsstaten har tillgång till ett rättsmedel för att framföra klagomål avseende förhållandena i fängelset, även om förekomsten av ett sådant rättsmedel visserligen kan beaktas av nämnda myndighet då den fattar beslut om överlämnande av den berörda personen;

—

så är den verkställande rättsliga myndigheten endast skyldig att utreda förhållandena på de fängelser där det enligt tillgängliga uppgifter är troligt att vederbörande kommer att vara frihetsberövad, inklusive då placeringen är tillfällig eller då vederbörande placerats där för vidare transport till annan anstalt;

—

så ska den verkställande rättsliga myndigheten i detta avseende endast undersöka de konkreta och precisa förhållanden under den berörda personens frihetsberövande som är relevanta för bedömningen av om vederbörande löper en verklig risk att behandlas på ett omänskligt eller förnedrande sätt i den mening som avses i artikel 4 i stadgan om de grundläggande rättigheterna;

—

så får den verkställande rättsliga myndigheten beakta uppgifter från andra myndigheter i den utfärdande medlemsstaten än den utfärdande rättsliga myndigheten, såsom i synnerhet försäkringar om att vederbörande inte kommer att behandlas på ett omänskligt eller förnedrande sätt i den mening som avses i artikel 4 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

---

(1)  EUT C 221, 25.6.2018