Överklagande ingett den 20 juni 2017 av Agria Polska sp. z o.o., Agria Chemicals Poland sp. z o.o., Star Agro Analyse und Handels GmbH, Agria Beteiligungsgesellschaft mbH av den dom som tribunalen meddelade den 16 maj 2017 i mål T-480/15, Agria Polska m.fl. mot kommissionen

(Mål C-373/17 P)

(2017/C 347/04)

Rättegångsspråk: polska

Parter

Klagande: Agria Polska sp. z o.o., Agria Chemicals Poland sp. z o.o., Star Agro Analyse und Handels GmbH, Agria Beteiligungsgesellschaft mbH (ombud: P. Graczyk och W. Rocławski)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Klagandenas yrkanden

Klagandena yrkar att domstolen ska

Grunder och huvudargument

Den första grunden avser åsidosättande av artikel 101 FEUF och artikel 102 FEUF, jämförda med artikel 17.1 andra meningen FEU och artikel 7.2 i kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 och artikel 7.1 och 7.2 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 genom att tribunalen underlåtit att beakta de uppenbara misstag som begåtts av kommissionen vid bedömningen av om det var sannolikt att artikel 101 eller artikel 102 FEUF åsidosatts, av om det fanns ett unionsintresse av att inleda en undersökning och av omfattningen av nödvändig bevisning.

Inom ramen för den första grunden gör klagandena i huvudsak gällande att tribunalen gjort bland annat följande åsidosättanden: (i) motiveringen till att klagandenas konkurrenter agerat samtidigt (underrättelser till de nationella myndigheterna) grundade sig enbart och uteslutande på förklaringar som lämnats av dessa, (ii) tribunalen underlät att beakta att merparten av de förvaltningsbeslut och sanktioner som vidtagits gentemot klagandena på grund av konkurrenternas klagomål, har upphävts, (iii) tribunalen underlät att beakta att klagomålen delvis ställts till fel myndigheter och den slog endast fast att det utifrån risken för renomméskada eller negativa konsekvenser på det ursprungliga tillståndet för de sålda varorna kunde vara legitimt att underrätta de behöriga myndigheterna, (iv) tribunalen slog fast att det var rätt att kommissionen inte utgick från ett tillräckligt unionsintresse för att inleda en undersökning, trots att de i klagandenas klagomål påtalade aktiviteterna berörde territoriet i flera medlemsstater och flera multinationella företags verksamhet på flera marknader; det antogs felaktigt att det faktum att klagandena gett in klagomål till de nationella konkurrensmyndigheterna utgjorde grund för att dessa har exklusiv behörighet, (v) tribunalen underlät att beakta att omfånget av erforderliga bevis och nödvändigheten att avsätta avsevärd kapacitet talade för att kommissionen var behörig, (vi) tribunalen utgick från att villkoren för så kallat ”förfarandemissbruk” inte var uppfyllda i målet.

Som andra grund görs det gällande ett åsidosättande av principen om unionsrättens ändamålsenliga verkan (effet utile) och en felaktig tolkning av denna princip vad avser tillämpningen i praktiken av artiklarna 101 och 102 FEUF jämförda med artikel 105 FEUF och artikel 17.1 FEU, då tribunalen (i) underlät att beakta kommissionens roll i det unionsrättsliga konkurrensskyddet och utgick från att kommissionen inte var skyldig att kontrollera att nationella myndigheter förfogar över lämpliga medel för att kunna utföra sina uppgifter enligt förordning nr 1/2003, (ii) underlät att beakta klagandenas argument att det vid nationella domstolar saknas effektiva rättsmedel för privaträttsligt genomförande (private enforcement) av konkurrensreglerna, då det i polsk rätt inte föreskrivs något motsvarande förfarande och preskriptionsfristen enligt polsk rätt redan hade löpt ut, (iii) fastställde att klagandena inte visat att de polska konkurrensmyndigheterna (ordföranden för myndigheten för konkurens- och konsumentskydd) inte haft för avsikt att på ett effektivt sätt undersöka och beivra överträdelser, trots att det var ostridigt att presidenten för myndigheten för konkurrens- och myndighetsskydd vägrat att inleda ett förfarande då den vid den tidpunkten föreskrivna ettåriga preskriptionsfristen löpt ut.

Den tredje grunden rör ett åsidosättande av principen om ett effektivt rättsskydd (artikel 13 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna), rätten till ett effektivt rättsmedel inför domstol (artikel 47 första stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna) och rätten till god förvaltning (artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna) genom att tribunalen (i) fastställde kommissionens beslut att avslå klagandenas klagomål utan att kontrollera om några överträdelser ägt rum, trots att de nationella konkurrensmyndigheterna dessförinnan på grund av formella krav beslutat att inte inleda en undersökning och trots att det inte fanns några faktiska möjligheter att på privaträttslig väg vinna framgång med skadeståndsanspråk, (ii) felaktigt slog fast att det inte var fråga om något åsidosättande av principen om ett effektivt rättsskydd på den grunden att klagandena hade kunnat angripa kommissionens beslut att avslå klagomålet, (iii) underlät att beakta att rätten till ett effektivt rättsskydd, till ett effektivt rättsmedel och till god förvaltning även innefattar rätten till att ett ärende eller mål ska avgöras inom skälig handläggningstid, vilket inte skett i förevarande fall, eftersom kommissionen meddelade sitt beslut att inte inleda ett förfarande först 4,5 år efter det att klagandena gett in sitt klagomål.