25.9.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 318/2

1)

Ska en asylsökande anses hålla sig undan, i den mening som avses i artikel 29.2 andra meningen i förordning (EU) nr 604/2013 (1), endast om vederbörande avsiktligen och medvetet undandrar sig de nationella myndigheter som ansvarar för verkställande av en överföring i syfte att hindra eller försvåra överföringen, eller räcker det om den sökande under en längre tidsperiod inte längre uppehåller sig i det boende som vederbörande har blivit anvisad och myndigheterna inte har blivit informerade om asylsökandens vistelseort och en planerad överföring därför inte kan verkställas?

Kan den berörda personen åberopa en korrekt tillämpning av den ovannämnda bestämmelsen och i samband med ett överklagande av överföringsbeslutet göra gällande att överföringsfristen på sex månader har löpt ut, med hänvisning till att vederbörande inte har hållit sig undan?

2)

Kommer en förlängning av tidsfristen enligt artikel 29.1 första stycket i förordning (EU) nr 604/2013 till stånd redan genom den omständigheten att den överförande medlemsstaten innan tidsfristen löper ut meddelar den ansvariga medlemsstaten om att den berörda personen håller sig undan och samtidigt fastställer en konkret tidsfrist som inte får överstiga 18 månader inom vilken överföringen kommer att verkställas, eller kan tidsfristen endast förlängas om de berörda medlemsstaterna kommer överens om en förlängning?

3)

Är en överföring av den asylsökande till den ansvariga medlemsstaten otillåten om vederbörande, för det fall att internationellt skydd beviljas, med avseende på de levnadsvillkor som då kan förväntas där, skulle vara utsatt för en allvarlig risk att utsättas för sådan behandling som anges i artikel 4 i stadgan om de grundläggande rättigheterna?

Omfattas denna fråga av unionsrättens tillämpningsområde?

Enligt vilka unionsrättsliga måttstockar ska levnadsvillkoren för en person som beviljats internationellt skydd bedömas?