19.6.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 195/12

—

upphäva det beslut som Europeiska unionens tribunal meddelat den 25 januari 2017 i mål T-217/16,

—

återförvisa mål T-217/16 till Europeiska unionens tribunal, för prövning av den tidsmässiga begränsningen enligt artikel 2 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/278 av den 26 februari 2016.

1.

Den första grunden för överklagandet avser att klaganden hade rätt att väcka talan vid Europeiska unionens tribunal mot förordning 2016/278, (1) eftersom kriterierna i artikel 263 fjärde stycket FEUF är uppfyllda med avseende på förordningen. Såsom tribunalen känner till består dessa kriterier i i) direkt och personligen berörd av den omtvistade akten eller ii) direkt berörd av regleringsakter som inte medför genomförandeåtgärder.

Såvitt avser kriteriet direkt och personligen berörd av den omtvistade akten, anser vårt ombud att tribunalen inte alls prövade huruvida den del som avser direkt berörd var uppfylld i detta avseende. Vad beträffar den del som avser personligen berörd omfattar denna IPM, eftersom den aktuella förordningen berör samtliga importörer som i sina enhetsdokument infört TARIC-nomenklaturen eller Taric-nummer för de varor som omfattades av antidumpningstullar, från och med år 2009 (då förordning 91/2009 trädde i kraft) till och med år 2016 (då förordning 2016/278) trädde i kraft. Dessa importörer utgör sålunda en ”begränsad krets av ekonomiska aktörer”, eftersom begränsningen av verkningarna av undantaget från antidumpningstullarna berör dem på ett konkret och särskilt sätt.

Vad sedan avser kriteriet direkt berörd av regleringsakter som inte medför genomförandeåtgärder, är bedömningen inriktad på fastställandet av att förordning 2016/278 inte medför genomförandeåtgärder. De betalningar som tribunalen hänvisar till såsom utgörande åtgärder för genomförande av förordningen är således inga genomförandeåtgärder. De enda betalningar som erhölls i detta avseende var således en följd vad som föreskrevs i förordning 91/2009, (2) och inte i något fall en följd vad som föreskrevs i den omtvistade förordningen (förordning 2016/278). Detta styrks av det faktum att de betalningar som den spanska skatteförvaltningen vid den aktuella tidpunkten överförde till IPN beslutades innan den omtvistade förordningen trädde i kraft.

Den omtvistade artikel 2 är således en självständig bestämmelse som inte kräver någon ytterligare åtgärd för att ge upphov till rättsverkningar från dagen för dess ikraftträdande, eftersom den endast utgör undantag från vissa antidumpningstullar på grund av att de stred mot antidumpningsavtalet och GATT.

Genom förordningen införs dessutom en skyldighet att underlåta att göra något – genom att den spanska staten åläggs att inte träffa nya överenskommelser om betalning av antidumpningstullar. Förordningen innebär förbud för att anta någon skatteåtgärd som kan angripas enligt nationell rätt, varför en talan om ogiltigförklaring var enda sättet för IPM att ifrågasätta artikel 2 i förordning 2016/278.

Mot bakgrund av vad som anförs ovan anser klaganden att det inte råder något tvivel om att IPM enligt artikel 263 FEUF har rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av artikel 2 i förordning 2016/278, eftersom förordningen till sin egen natur och genom sitt innehåll inte medför någon genomförandeåtgärd.

2.

Såsom en andra grund för sitt överklagande hänvisar klaganden till sin ansökan inför tribunalen om fastställande av att artikel 1 i förordningen ska tillämpas retroaktivt. Till skillnad från vad tribunalen ansåg i det beslut som nu överklagas, i vilket tribunalen slår fast att den saknar behörighet att fastställa att artikel 1 i förordningen ska tillämpas retroaktivt, anser klaganden att detta är en nödvändig följd av att artikel 2 i förordningen ogiltigförklaras, eftersom nämnda artikel innebär en tidsmässig begränsning vars giltighet utgjorde grunden för den talan om ogiltigförklaring som inte togs upp till sakprövning. Klagandens ansökan om fastställande av att artikel 1 i förordningen ska tillämpas retroaktivt är följaktligen fullt tillåtlig, eftersom detta underförstått kommer att slås fast efter det att artikel 2 i förordningen har ogiltigförklarats.