–

”EVN Bulgaria Toplofikatsia” EAD, genom S. Radev och S. Popov, båda i egenskap av ombud,

–

”Toplofikatsia Sofia” EAD, genom S. Chakalski, I. Epitropov och V. Ivanov, samtliga i egenskap av ombud,

–

Nikolina Stefanova Dimitrova, genom S. Memtsov och D. Dekov, advokati,

–

Litauens regering, genom G. Taluntytė, J. Prasauskienė och D. Kriaučiūnas, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom N. Ruiz García, K. Talabér-Ritz och N. Nikolova, samtliga i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (nedan kallat direktivet om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22), artikel 13.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/EG av den 5 april 2006 om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster och om upphävande av rådets direktiv 93/76/EEG (EUT L 114, 2006, s. 64), artiklarna 5 och 27 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64), samt artikel 10.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU av den 25 oktober 2012 om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG (EUT L 315, 2012, s. 1).

2

Respektive begäran har framställts i två mål mellan ”EVN Bulgaria Toplofikatsia” EAD (nedan kallat EVN) och Nikolina Stefanova Dimitrova (C‑708/17) respektive mellan ”Toplofikatsia Sofia” EAD och Mitko Simeonov Dimitrov (C‑725/18), vilka båda rör betalning av fakturor avseende värmeenergi som använts i fjärrvärmecentralen i ett samägt flerfamiljshus.

3

I artikel 3.2 i direktiv 2005/29 föreskrivs följande:

”Detta direktiv skall inte påverka avtalsrättslig lagstiftning, särskilt inte regler om avtals giltighet, ingående eller verkan.”

4

I artikel 5 i detta direktiv föreskrivs följande:

”1.   Otillbörliga affärsmetoder skall vara förbjudna.

…

5.   Bilaga I innehåller förteckningen över de affärsmetoder som under alla omständigheter skall betraktas som otillbörliga. …”

5

I bilaga I till direktivet, som har rubriken ”Affärsmetoder som under alla omständigheter är otillbörliga”, anges följande:

”Aggressiva affärsmetoder

…

6

I skälen 14 och 60 i direktiv 2011/83 anges följande:

…

7

Artikel 2 i direktivet, med rubriken ”Definitioner”, har följande lydelse:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…”

8

Artikel 3 i nämnda direktiv har följande lydelse:

”1.   Detta direktiv ska tillämpas på alla avtal som ingås mellan en näringsidkare och en konsument enligt de villkor och i den omfattning som anges i bestämmelserna i direktivet. Det ska också tillämpas på avtal om leverans av vatten, gas, el eller fjärrvärme, inklusive från offentliga leverantörer, till den del som dessa försörjningstjänster tillhandahålls på avtalsrättslig grund.

…

5.   Detta direktiv ska inte påverka nationell allmän avtalsrätt, till exempel bestämmelser om ett avtals giltighet, ingående eller verkan, om sådana allmänna avtalsrättsliga aspekter inte regleras i detta direktiv.

…”

9

I artikel 27 i samma direktiv, som har rubriken ”Leverans utan föregående beställning”, föreskrivs följande:

”Konsumenten ska vara befriad från sin betalningsskyldighet vid leverans av varor, vatten, gas, el, fjärrvärme eller digitalt innehåll utan föregående beställning eller tillhandahållande av tjänster utan föregående beställning, i enlighet med förbudet i artikel 5.5 och punkt 29 i bilaga I till direktiv [2005/29]. I sådana fall ska ett uteblivet svar från konsumentens sida efter en sådan leverans eller ett sådant tillhandahållande utan föregående beställning inte anses innebära samtycke.”

10

I artikel 28.2 i direktiv 2011/83 föreskrivs att ”[b]estämmelserna i detta direktiv ska vara tillämpliga på avtal som ingåtts efter den 13 juni 2014”.

11

Skälen 1, 12, 20 och 29 i direktiv 2006/32 har följande lydelse:

…

…

…

12

Artikel 1 i detta direktiv har följande lydelse:

”Syftet med detta direktiv är att främja kostnadseffektiv förbättring av slutanvändningen av energi i medlemsstaterna genom att

13

I artikel 13.1 och 13.2 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall se till att slutförbrukare av el, naturgas, fjärrvärme och/eller fjärrkyla och varmvatten för hushållsbruk, så långt det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar, har individuella mätare som till ett konkurrenskraftigt pris korrekt visar slutförbrukarens faktiska energiförbrukning och ger information om faktisk användningstid.

När en befintlig mätare byts ut skall alltid individuella mätare erbjudas till ett konkurrenskraftigt pris, förutsatt att detta är tekniskt möjligt och kostnadseffektivt i förhållande till den beräknade sparpotentialen på lång sikt. När en ny inkoppling sker i en ny byggnad eller större renoveringar görs enligt [Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/91/EG av den 16 december 2002 om byggnaders energiprestanda (EGT L 1, 2003, s.65)] skall sådana individuella mätare till ett konkurrenskraftigt pris alltid erbjudas.

2.   Medlemsstaterna skall se till att fakturering från energidistributörer, systemansvariga för distributionen och företag som säljer energi i detaljistledet när det är lämpligt grundas på faktisk energiförbrukning och presenteras på ett klart och begripligt sätt. Lämplig information skall göras tillgänglig tillsammans med fakturan och ge slutförbrukarna en fullständig redovisning av de aktuella energikostnaderna. Fakturering, grundad på den faktiska förbrukningen, skall ske så ofta att kunderna kan styra sin egen energiförbrukning.”

14

Enligt artikel 27 i direktiv 2012/27 upphävdes direktiv 2006/32 med verkan från och med den 5 juni 2014, med förbehåll för vissa undantag.

15

Skälen 8 och 20 i direktiv 2012/27 har följande lydelse:

…

16

I artikel 1.1 i direktiv 2012/27 föreskrivs följande:

”I detta direktiv fastställs en gemensam ram för åtgärder för främjande av energieffektivitet inom unionen för att säkerställa att unionens överordnade mål om energieffektivitet på 20 % för 2020 uppnås och för att bana väg för ytterligare förbättringar av energieffektiviteten därefter.

Genom direktivet införs bestämmelser som dels är avsedda att avlägsna hinder på energimarknaden och avhjälpa marknadsmisslyckanden som hindrar effektiviteten i försörjningen och användningen av energi, dels lägger grunden för fastställandet av vägledande nationella energieffektivitetsmål för 2020.”

17

I artikel 9 i detta direktiv föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att slutanvändare av el, naturgas, fjärrvärme, fjärrkyla och varmvatten för hushållsbruk, så långt det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar, har individuella mätare som till ett konkurrenskraftigt pris korrekt visar slutanvändarens faktiska energianvändning och ger information om faktisk användningstid.

…

3.   När en byggnad försörjs med värme och kyla eller varmvatten från ett fjärrvärmenät eller från en central källa som försörjer flera byggnader, ska en värme- eller varmvattenmätare installeras vid värmeväxlaren eller leveranspunkten.

I flerfamiljshus och byggnader med flera användningsområden som har en central värme-/kylkälla, eller som försörjs från ett fjärrvärmenät eller från en central källa som försörjer flera byggnader, ska individuella mätare senast den 31 december 2016 också ha installerats för att mäta användningen av värme eller kyla eller varmvatten i varje enhet, när detta är tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt. När användning av individuella mätare inte är tekniskt genomförbar eller kostnadseffektiv för värmemätning, ska individuella värmekostnadsfördelare användas för att mäta användningen i respektive radiator, om inte medlemsstaten i fråga visar att det inte skulle vara kostnadseffektivt att installera sådana värmekostnadsfördelare. I dessa fall får alternativa kostnadseffektiva metoder för mätning av användningen övervägas.

För flerfamiljshus som försörjs med fjärrvärme eller fjärrkyla, eller där gemensamma värme- eller kylsystem för sådana hus dominerar, får medlemsstaterna införa transparenta regler för fördelningen av kostnaden för värme- eller varmvattenanvändningen i sådana byggnader, för att säkerställa öppenhet och insyn samt korrekt redovisning av individuell förbrukning. Sådana regler ska, där det är lämpligt, inkludera riktlinjer för fördelningen av kostnaderna för värme- och/eller varmvattenanvändningen enligt följande:

18

I artikel 10.1 första stycket i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”När slutanvändarna inte har smarta mätare som avses i [Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (EUT L 211, 2009, s. 55)] och [Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG (EUT L 211, 2009, s. 94)] ska medlemsstaterna, senast den31 december 2014, säkerställa korrekt faktureringsinformation baserad på faktisk användning i enlighet med punkt 1.1 i bilaga VII, för alla sektorer som omfattas av detta direktiv, däribland energidistributörer, systemansvariga för distributionssystem och företag som säljer energi i detaljistledet, i de fall där det är tekniskt möjligt och ekonomiskt försvarbart.”

19

I artikel 27.1 första stycket i direktiv 2012/27 föreskrivs följande:

”Direktiv [2006/32] ska upphöra att gälla den 5 juni 2014, med undantag för artikel 4.1–4.4 och bilagorna I, III och IV, utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter när det gäller tidsfristen för dess införlivande med nationell lagstiftning. Artikel 4.1–4.4 i och bilagorna I, III och IV till direktiv [2006/32] ska upphöra att gälla med verkan från och med den 1 januari 2017.”

20

Artikel 28.1 första stycket i direktiv 2012/27 har följande lydelse:

”Medlemsstaterna ska senast den 5 juni 2014 sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv.”

21

I bilaga VII till detta direktiv, som har rubriken ”Minimikrav för fakturering och faktureringsinformation som grundar sig på faktisk användning”, anges följande i punkt 1.1:

”För att göra det möjligt för slutanvändarna att reglera sin egen energianvändning bör fakturering ske på grundval av faktisk användning minst en gång om året, och faktureringsinformation bör göras tillgänglig åtminstone varje kvartal på begäran eller om slutanvändarna har valt att få e-faktura, eller i annat fall två gånger om året. Gas som används enbart för matlagningsändamål får undantas från detta krav.”

22

I zakon za energetikata (energilagen) av den 9 december 2003 (DV nr 107 av den 9 december 2003), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad energilagen), föreskrivs följande:

…

…

…

…

23

I artikel 62 i zakon za zashtita na potrebitelite (lagen om konsumentskydd, DV nr 99 av den 9 december 2005), genom vilken artikel 27 i direktiv 2011/83 införlivades med bulgarisk rätt, föreskrivs följande:

”1.   Det är förbjudet att, mot krav på betalning, leverera varor, vatten, gas, el, fjärrvärme eller digitalt innehåll till en konsument utan föregående beställning eller att tillhandahålla tjänster utan föregående beställning.

2.   Vid en leverans av en vara, vatten, gas, fjärrvärme eller digitala innehåll utan föregående beställning, eller tillhandahållande av tjänster utan föregående beställning, är konsumenten inte skyldig att återlämna varan och är inte skyldig att betala ersättning för varan eller tjänsten till den som har tillhandahållit varan eller tjänsten.

3.   Uteblivet svar från konsumentens sida i fråga om sådan leverans av varor eller sådant tillhandahållande av tjänster som avses i punkt 1 anses inte innebära samtycke.”

24

I artikel 38.1 i zakon za sobstvenostta (lagen om äganderätt, DV nr 92 av den 16 november 1951) föreskrivs följande:

”I fastigheter i vilka våningarna eller delar av våningarna ägs av olika personer utgör marken på vilken byggnaden uppförts, gården, grunden, externa väggar, innerväggar som separerar olika delar, bärande väggar, pelare, plattor, mellanbjälkar, trappor, trappavsatser, tak, väggar mellan ägarnas respektive vindsrum och källarutrymmen, eldstäder, entrédörrar till fastigheten och dörrar till gemensamma vinds- och källarutrymmen, viktiga ledningar för alla slags anläggningar och deras centraliserade system, hissar, takrännor, portvaktens bostad och allt annat som på grund av sin natur eller sitt ändamål är avsett att användas gemensamt, ägarnas gemensamma egendom.”

25

I artikel 70.1 i naredba za toplosnabdyavaneto nr 16–334 (förordning nr 16–334 om fjärrvärme) av den 6 april 2007 föreskrivs följande:

”Den mängd värmeenergi som uppmätts av en värmemätare i ett samägt flerfamiljshus, inklusive för lägenheter tillhörande kunder vilka inte förfogar över apparater för att fördela värmeenergianvändningen eller vilkas värmegivare har demonterats, ska fördelas i enlighet med bestämmelserna i bilagan.”

26

I punkt 6.1 i bilagan till denna förordning föreskrivs att ”[d]en mängd värmeenergi som använts för uppvärmningsändamål innefattar värme som överförts från fjärrvärmecentralen, från värmegivare i de gemensamma utrymmena och från värmegivare i de enskilda lägenheterna”.

27

Vidare anges i punkt 6.1.3 i denna bilaga att ”[d]en mängd värmeenergi Qi, uttryckt i kWh, som överförs från fjärrvärmecentralen ska fördelas proportionellt i förhållande till lägenheternas uppvärmbara volym enligt byggplanen”.

28

Nikolina Stefanova Dimitrova äger en lägenhet i ett samägt flerfamiljshus som är anslutet till ett fjärrvärmesystem.

29

Enligt ett avtal som ingåtts med stöd av artikel 153.1 i energilagen överför EVN värmeenergi till nämnda fastighet vilken används för uppvärmning, försörjning av varmvatten och för värme som överförs från fastighetens fjärrvärmecentral.

30

Inom ramen för detta avtal bedömde det bolag som sköter fördelningen av värmeenergianvändningen att förbrukningen för Nikolina Stefanova Dimitrovas lägenhet motsvarade 266,25 bulgariska leva (BGN) (cirka 136 euro) för perioden från den 1 november 2012 till den 30 april 2015.

31

Nikolina Stefanova Dimitrova betalade inte detta belopp, varpå Rayonen sad Asenovgrad (Distriktsdomstolen i Asenovgrad, Bulgarien), på EVN:s begäran, ålade henne att betala beloppet.

32

Nikolina Stefanova Dimitrova bestred betalningsskyldighet med hänvisning till att det inte förelåg något rättsförhållande mellan henne och EVN, att det inte fanns något bevis för den faktiska förbrukningen av värmeenergi och att den förbrukning som angavs på EVN:s fakturor inte återspeglade hennes faktiska energiförbrukning, vilket strider mot artikel 13.2 i direktiv 2006/32.

33

Den hänskjutande domstolen har preciserat att föremålet för tvisten i detta mål är utebliven betalning av belopp som hänför sig till förbrukning av energi som överförs från fastighetens fjärrvärmecentral, det vill säga samtliga ledningar och anläggningar för distribution och överföring av värmeenergi inne i byggnaden, inklusive de ledningar som går genom varje lägenhet.

34

Den hänskjutande domstolen är osäker på om det är lagenligt att fakturera för förbrukning av energi som överförs till samtliga lägenheter i ett samägt flerfamiljshus från fastighetens fjärrvärmecentral när, såsom i förevarande fall, denna fakturering fastställs proportionellt i förhållande till lägenheternas uppvärmbara volym enligt byggplanen, utan att någon hänsyn tas till den kvantitet värme som faktiskt har överförts. Den hänskjutande domstolen har även angett att Nikolina Stefanova Dimitrova varken använder värmeenergi för att värma upp sin lägenhet eller för att förse den med varmvatten för hushållsbruk.

35

Den hänskjutande domstolen önskar dessutom få klarhet i huruvida en konsument enligt artikel 27 i direktiv 2011/83 har rätt att inte betala de kostnader som är hänförliga till levererad värmeenergi som konsumenten inte har beställt. Den hänskjutande domstolen har påpekat att Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien) i en dom av den 25 maj 2017, vars räckvidd är bindande för de lägre instanserna, slagit fast att energilagen, i synnerhet dess artikel 153.6, inte strider mot artikel 62 i lagen om konsumentskydd, eftersom det inte ankommer på varje enskild samägare, utan på en majoritet av samägarna att beställa uppvärmning av fastigheter som omfattas av samäganderättsreglerna och, rent allmänt, att avgöra om och hur de gemensamma utrymmena ska användas, vilket innebär att det är hela samfälligheten som ska anses vara förbrukare av denna tjänst.

36

Mot denna bakgrund beslutade Rayonen sad Asenovgrad (Distriktsdomstolen i Asenovgrad) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

37

Mitko Dimitrov äger sedan den 2 december 2003 en lägenhet i ett bostadshus som är utrustat med en fjärrvärmecentral för uppvärmning och varmvatten. Fjärrvärmen går genom varje lägenhet i det samägda flerfamiljshuset och utgår från en transformatorstation som är utrustad med en gemensam värmemätare.

38

Den värmeenergi som tillförs den berörda fjärrvärmecentralen levereras av Toplofikatsia Sofia enligt ett avtal som binder detta bolag till samäganderättsföreningen i den fastighet i vilken Mitko Dimitrov har sin lägenhet. Detta avtal ingicks den 4 december 2004 via ”Termokomplekt” OOD, som också ansvarar för den individuella redovisningen av värmeförbrukningen.

39

Med anledning av att Mitko Dimitrov inte hade betalat för den uppvärmning och det varmvatten som Toplofikatsia Sofia hade levererat för perioden från den 1 maj 2014 till den 30 april 2016, väckte det sistnämnda bolaget talan vid Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien) och yrkade att Mitko Dimitrov skulle förpliktas att betala utestående belopp.

40

Enligt den hänskjutande domstolen avser tvisten i det nationella målet huruvida ett avtalsförhållande har uppkommit i förevarande fall, huruvida kostnader som har samband med fördelningen av förbrukningen och förlusterna i fastighetens gemensamma utrymmen ska betalas när delar av den komplexa tjänst som uppvärmning och varmvattenförsörjning utgör har använts eller inte har använts, och slutligen huruvida ägaren till en lägenhet i en sådan byggnad som den som är i fråga i det nationella målet ska betraktas som en konsument.

41

I detta hänseende har den hänskjutande domstolen angett att Konstitutsionen sad (Författningsdomstolen, Bulgarien), i en dom av den 22 april 2010, har fastställt att enligt artikel 153.1 i energilagen är var och en som äger eller är innehavare av en nyttjanderätt till en lägenhet i ett samägt flerfamiljshus som är anslutet till en transformatorstation eller till en självständig del av transformatorstationen, att anse som värmeenergikunder och därmed som skyldiga att installera apparater för fördelning av värmeenergianvändningen på de värmegivare som finns i lägenheten och de är skyldiga att betala för användningen av värmeenergi på de villkor och i enlighet med de bestämmelser som fastställs i den berörda förordning som avses i denna bestämmelse.

42

Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att avtalsparterna inte kan komma överens om villkoren i avtalet, eftersom dessa ensidigt fastställs av Toplofikatsia Sofia i de allmänna försäljningsvillkoren och eftersom priset fastställs genom administrativt beslut av Komisia za energiyno i vodno regulirane (Energi- och vattentillsynsmyndigheten, Bulgarien). Det aktuella rättsförhållandet liknar således mer en skattskyldighet än ett avtal, även med beaktande av att Toplofikatsia Sofia har monopol och ägs av kommunen Sofia (Bulgarien).

43

Den hänskjutande domstolen har vidare tillagt att lagstiftningen tillåter att tillförseln av varmvatten stängs av och att elementen förseglas i en enskild lägenhet i byggnader som omfattas av samäganderättsreglerna, men att det inte är möjligt att avbryta den sista delen av de tjänster som tillhandahålls av Toplofikatsia Sofia, nämligen fördelningen av den värmeenergi som förbrukats.

44

Mot denna bakgrund beslutade Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

45

Domstolens ordförande beslutade den 8 februari 2018 att förena målen C‑708/17 och C‑725/17 beträffande den skriftliga och den muntliga delen av förfarandet samt domen.

46

Enligt EU-domstolens fasta praxis ankommer det, enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat sin tolkningsfråga med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten, utgör inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 12 februari 2019, TC, C‑492/18 PPU, EU:C:2019:108, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

47

För det första avser de frågor som har ställts av Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia), i mål C‑725/17, till viss del det sätt på vilket avtal ingåtts om leverans av värmeenergi från en fjärrvärmeleverantör, och i synnerhet den omständigheten att ägaren till en lägenhet i ett samägt flerfamiljshus inte lämnade sitt samtycke i samband med ingåendet av energileveransavtalet.

48

Enligt artikel 3.5 i direktiv 2011/83 ska direktivet inte påverka nationell allmän avtalsrätt, till exempel bestämmelser om ett avtals giltighet, ingående eller verkan, om sådana allmänna avtalsrättsliga aspekter inte regleras i detta direktiv. I skäl 14 i nämnda direktiv preciseras i detta avseende att direktivet följaktligen inte påverkar nationell lagstiftning som reglerar exempelvis ett avtals ingående eller giltighet (t.ex. bristande samtycke).

49

Det framgår vidare av de uppgifter som lämnats av de hänskjutande domstolarna att målen vid dessa domstolar bland annat avser den omständigheten att Nikolina Stefanova Dimitrova och Mitko Dimitrov, med stöd av artikel 27 i direktiv 2011/83, bestrider de fakturor som värmeenergileverantören har ställt till dem, med motiveringen att de inte personligen har ansökt om att få värmeenergi levererad och att de inte använder den.

50

De hänskjutande domstolarna har mot bakgrund av dessa omständigheter, genom den andra och den tredje frågan i mål C‑708/17 och genom frågorna i mål C‑725/17, sökt klarhet i huruvida artikel 27 i direktiv 2011/83, jämförd med artikel 5.1 och 5.5 i direktiv 2005/29, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ägarna till en lägenhet i ett samägt flerfamiljshus, som är anslutet till ett fjärrvärmesystem, är skyldiga att bidra till kostnaderna för värmeenergiförbrukningen i fastighetens gemensamma utrymmen och fjärrvärmecentral, trots att de inte personligen har begärt leverans av värme och inte använder den i sin lägenhet.

51

För det andra har Rayonen sad Asenovgrad (Distriktsdomstolen i Asenovgrad), för att avgöra det mål som är anhängigt vid den i mål C‑708/17, genom sin första tolkningsfråga begärt att EU-domstolen ska tolka bestämmelserna i direktiv 2006/32, närmare bestämt artikel 13.2 däri, där det bland annat föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att fakturor till slutförbrukare grundas på den faktiska energiförbrukningen.

52

I enlighet med artikel 27.1 i direktiv 2012/27, som ersatte direktiv 2006/32, upphävdes det sistnämnda direktivet med verkan från och med den 5 juni 2014. Enligt artikel 28.1 i direktiv 2012/27 skulle medlemsstaterna sätta i kraft de lagar och andra författningar som var nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 5 juni 2014. Direktiv 2012/27 innehåller för övrigt inte någon särskild bestämmelse om hur bestämmelserna i direktiv 2006/32, vilka har ersatts av bestämmelser i direktiv 2012/27, ska tillämpas i tiden.

53

Eftersom omständigheterna i det nationella målet inom ramen för mål C‑708/17 avser perioden från den 1 november 2012 till den 30 april 2015 är det, såsom generaladvokaten påpekat i punkt 67 i sitt förslag till avgörande, för att den hänskjutande domstolen ska kunna ges ett användbart svar, nödvändigt att pröva den första frågan i mål C‑708/17 mot bakgrund av bestämmelserna i direktiven 2006/32 och 2012/27.

54

Genom sin första fråga önskar Rayonen sad Asenovgrad (Distriktsdomstolen i Asenovgrad) sålunda få klarhet i huruvida artikel 13.2 i direktiv 2006/32 och artikel 10.1 i direktiv 2012/27 ska tolkas så, att de utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken fakturor som avser förbrukningen av värmeenergi från fjärrvärmecentralen i en fastighet som omfattas av samäganderättsreglerna ska upprättas för varje ägare av fastigheten, i proportion till varje lägenhets uppvärmbara volym.

55

Domstolen erinrar om att direktiv 2011/83, enligt dess artikel 3.1, ska tillämpas på alla avtal som ingås mellan en näringsidkare och en konsument enligt de villkor och i den omfattning som anges i bestämmelserna i direktivet. Enligt samma bestämmelse ska direktivet också tillämpas på avtal om leverans av vatten, gas, el eller fjärrvärme, inklusive från offentliga leverantörer, till den del som dessa försörjningstjänster tillhandahålls på avtalsrättslig grund.

56

Vidare definieras i artikel 2.1 i direktiv 2011/83 begreppet ”konsument” som varje fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv agerar för ändamål som faller utanför den egna närings- eller yrkesverksamheten. Domstolen har i detta avseende slagit fast att detta begrepp avser en fysisk person som handlar för ändamål som ligger utanför dennes närings- eller yrkesverksamhet (dom av den 4 oktober 2018, Kamenova, C‑105/17, EU:C:2018:808, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

57

Vid tolkningen av detta direktiv har begreppet ”konsument” således en mycket viktig betydelse och bestämmelserna i direktivet har i huvudsak utarbetats med beaktande av konsumenten i egenskap av offer för otillbörliga affärsmetoder och den person till vilken sådana otillbörliga affärsmetoder riktas (dom av den 3 oktober 2013, Zentrale zur Bekämpfung unlauteren Wettbewerbs, C‑59/12, EU:C:2013:634, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

58

I förevarande fall framgår det av de uppgifter som lämnats av de hänskjutande domstolarna att det, såväl i mål C‑708/17 som i mål C‑725/17, finns ett avtal om leverans av värmeenergi till det samägda flerfamiljshuset och att ägarna till lägenheterna i denna fastighet enligt detta avtal är mottagare av fakturor avseende värmeenergiförbrukningen i fastighetens fjärrvärmecentral och gemensamma utrymmen.

59

Det följer nämligen av artikel 149a.1 jämförd med artikel 153.1 i energilagen att alla som äger eller är innehavare av en nyttjanderätt till en lägenhet i ett samägt flerfamiljshus som är anslutet till en transformatorstation eller till en självständig del av transformatorstationen, utgör värmeenergikunder enligt det avtal som ingåtts med energileverantören. I den mån som dessa ägare eller nyttjanderättshavare är fysiska personer som handlar för ändamål som ligger utanför deras närings- eller yrkesverksamhet utgör de konsumenter i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2011/83. Av detta följer, såsom generaladvokaten angett i punkt 52 i sitt förslag till avgörande, att de avtal som är i fråga i de nationella målen ingår i kategorin avtal om leverans av fjärrvärme vilka ingåtts mellan näringsidkare och konsumenter, i den mening som avses i artikel 3.1 i detta direktiv.

60

Vad gäller tillämpningen i tiden (ratione temporis) av direktiv 2011/83, innehåller det en särskild bestämmelse där villkoren för tillämpning i tiden av dess bestämmelser uttryckligen anges. I artikel 28.2 i direktivet föreskrivs således att dessa ska vara tillämpliga på avtal som ingåtts efter den 13 juni 2014.

61

Eftersom det i de handlingar som EU-domstolen förfogar över saknas uppgifter om datum för ingående av de avtal som är i fråga i de nationella målen, ankommer det på de nationella domstolarna att avgöra om dessa har ingåtts efter den 13 juni 2014 för att avgöra huruvida direktiv 2011/83 är tillämpligt i tiden (ratione temporis).

62

De hänskjutande domstolarna har ställt den andra och den tredje frågan i mål C‑708/17 och frågorna i mål C‑725/17 för att få klarhet i huruvida artikel 27 i direktiv 2011/83, jämförd med artikel 5.1 och 5.5 i direktiv 2005/29, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ägarna till en lägenhet i ett samägt flerfamiljshus, som är anslutet till ett fjärrvärmesystem, är skyldiga att bidra till kostnaderna för värmeenergiförbrukningen i fastighetens gemensamma utrymmen och fjärrvärmecentral, trots att de inte personligen har begärt leverans av värme och inte använder den i sin lägenhet.

63

EU-domstolen erinrar om att konsumenten, i enlighet med artikel 27 i direktiv 2011/83, är befriad från sin betalningsskyldighet vid leverans av varor, vatten, gas, el, fjärrvärme eller digitalt innehåll utan föregående beställning eller tillhandahållande av tjänster utan föregående beställning, i enlighet med förbudet i artikel 5.5 och punkt 29 i bilaga I till direktiv 2005/29. I sådana fall ska ett uteblivet svar från konsumentens sida efter en sådan leverans eller ett sådant tillhandahållande utan föregående beställning inte anses innebära samtycke. Såsom framgår av skäl 60 i direktiv 2011/83 utgör nämligen en sådan praxis en otillbörlig affärsmetod som är förbjuden enligt direktiv 2005/29.

64

Leverans utan föregående beställning definieras i detta skäl som leverans av ”varor eller tjänster … till konsumenter utan föregående beställning”. Domstolen har i detta avseende angett att ett beteende som bland annat består i att näringsidkaren kräver betalning av konsumenten för en produkt eller tjänst som konsumenten tillhandahållits utan att denne beställt den utgör en ”leverans utan föregående beställning”, i den mening som avses i punkt 29 i bilaga I till direktiv 2005/29, till vilken artikel 27 i direktiv 2011/83 hänvisar (dom av den 13 september 2018, Wind Tre och Vodafone Italia, C‑54/17 och C‑55/17, EU:C:2018:710, punkt 43).

65

Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 58 i sitt förslag till avgörande syftar artikel 27 i direktiv 2011/83 således till att förhindra att en näringsidkare påtvingar konsumenten ett avtalsförhållande som denne inte frivilligt har samtyckt till.

66

I förevarande fall föreskrivs det i artikel 133.2 i energilagen att för kunder i samägda flerfamiljshus sker anslutning av anläggningar efter skriftligt samtycke från minst två tredjedelar av ägarna till det samägda flerfamiljshuset.

67

Det framgår dessutom av de uppgifter som lämnats av de hänskjutande domstolarna att det i artikel 153.1 i denna lag föreskrivs att ägare och innehavare av en nyttjanderätt till en lägenhet i ett samägt flerfamiljshus som är anslutna till en transformatorstation eller till en självständig del av transformatorstationen, utgör värmeenergikunder. Som sådana är de skyldiga att installera apparater för fördelning av användningen av värmeenergi på de värmegivare som finns i lägenheten och de är skyldiga att betala för användningen av värmeenergi. Dessutom anges det i artikel 153.6 i nämnda lag att kunder som är bosatta i ett samägt flerfamiljshus och som stänger av överföringen av värmeenergi från värmegivare som finns i lägenheterna fortsätter att vara värmeenergikunder vad gäller den värme som överförs från fastighetens fjärrvärmecentral och från värmegivare i fastighetens gemensamma utrymmen.

68

Av dessa bestämmelser framgår att värmeenergi levereras till ett samägt flerfamiljshus efter ansökan vilken ingetts för samtliga delägares räkning i enlighet med de särskilda regler som föreskrivs i den nationella lagstiftningen om samäganderätt.

69

Vad gäller den omständigheten att de berörda delägarna, såsom i förevarande fall, inte har deltagit i antagandet av detta beslut eller har motsatt sig det, har EU-domstolen nyligen slagit fast att, inom ramen för en tvist som avser en betalningsskyldighet som följer av ett beslut av stämman för delägarna till en fastighet, vilken särskilt inrättats genom bulgarisk lag, anses varje delägare, genom att bli och fortsätta att vara delägare till byggnaden, samtycka till att underkasta sig samtliga bestämmelser i den rättsakt som reglerar det aktuella gemensamma ägandet och de beslut som fattas av nämnda stämma (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2019, Kerr, C‑25/18, EU:C:2019:376, punkt 29).

70

Under dessa omständigheter kan överföringen av värmeenergi till fjärrvärmecentralen och, följaktligen, till de gemensamma utrymmena i en samägd fastighet, vilken genomförts efter beslut av samfälligheten att ansluta byggnaden till fjärrvärmenätet, inte anses utgöra leverans av fjärrvärme utan föregående beställning, i den mening som avses i artikel 27 i direktiv 2011/83.

71

Mot bakgrund av dessa omständigheter ska den andra och den tredje frågan i mål C‑708/17 och frågorna i mål C‑725/17 besvaras på följande sätt. Artikel 27 i direktiv 2011/83, jämförd med artikel 5.1 och 5.5 i direktiv 2005/29, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ägarna till en lägenhet i ett samägt flerfamiljshus, som är anslutet till ett fjärrvärmesystem, är skyldiga att bidra till kostnaderna för värmeenergiförbrukningen i fastighetens gemensamma utrymmen och fjärrvärmecentral, trots att de inte personligen har begärt leverans av värme och inte använder den i sin lägenhet.

72

Rayonen sad Asenovgrad (Distriktsdomstolen i Asenovgrad) har ställt sin första fråga i mål C‑708/17 för att få klarhet i huruvida artikel 13.2 i direktiv 2006/32 och artikel 10.1 i direktiv 2012/27 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken fakturor som avser förbrukningen av värmeenergi från fjärrvärmecentralen i en fastighet som omfattas av samäganderättsreglerna ska upprättas för varje ägare av fastigheten, i proportion till lägenhetens uppvärmbara volym.

73

För att komma fram till att en sådan faktureringsmetod är oförenlig med unionsrätten har Nikolina Stefanova Dimitrova i mål C‑708/17 erinrat om att denna metod inte gör det möjligt att, för varje person som är bosatt i ett samägt flerfamiljshus, fastställa den faktiska förbrukningen av värmeenergi som överförts från fjärrvärmecentralen till dennes lägenhet. I direktiven 2006/32 och 2012/27 föreskrivs emellertid en skyldighet för energileverantörerna att endast fakturera slutkunden för den energi som vederbörande faktiskt har konsumerat, vilket således enligt henne utesluter fakturering i proportion till den aktuella lägenhetens uppvärmbara volym.

74

Det följer emellertid varken av ordalydelsen i artikel 13.2 i direktiv 2006/32 och artikel 10.1 i direktiv 2012/27 eller av den allmänna systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka dessa bestämmelser ingår, att dessa bestämmelser medför en sådan skyldighet.

75

Det ska nämligen erinras om att direktiven 2006/32 och 2012/27, såsom anges i artikel 1 i respektive direktiv, har till syfte att främja en ökad energieffektivitet. I detta sammanhang, och såsom framgår av skälen 1 och 20 i direktiv 2006/32 och av skäl 8 i direktiv 2012/27, berörs hela energikedjan, från energiproducenten till slutanvändaren, av arbetet med att uppnå detta syfte.

76

I detta avseende preciseras det i skäl 29 i direktiv 2006/32 att konsumenterna, för att de ska kunna göra välinformerade val för sin egen energiförbrukning, bör få en rimlig mängd information om denna samt annan relevant information, exempelvis om tillgängliga åtgärder för förbättrad energieffektivitet, jämförande konsumentprofiler eller objektiva tekniska specifikationer för energiförbrukande utrustning som kan inbegripa ”faktor fyra” eller liknande utrustning.

77

Detta är skälet till att det i artikel 13.2 i detta direktiv föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att fakturering från energidistributörer, systemansvariga för distributionen och företag som säljer energi i detaljistledet när det är lämpligt grundas på faktisk energiförbrukning.

78

Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 74 i sitt förslag till avgörande visar användningen i denna bestämmelse av uttrycket ”när det är lämpligt” att den måste tolkas mot bakgrund av artikel 13.1 i nämnda direktiv.

79

I den sistnämnda bestämmelsen anges att medlemsstaterna, ”så långt det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar”, ska se till att slutförbrukare av bland annat el och fjärrvärme har individuella mätare som visar slutförbrukarens faktiska energiförbrukning.

80

Det framgår av förarbetena till direktiv 2006/32, särskilt av parlamentets rapport av den 2 maj 2005, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster (A6–0130/2005), att unionslagstiftaren med avseende på installationen av enskilda mätare som kan mäta slutkonsumentens verkliga och faktiska förbrukning, önskade ta hänsyn till möjligheten att installera sådana mätare i alltför gamla fastigheter eftersom den bedömde att det inte alltid är realistiskt, lämpligt eller proportionerligt att installera sådana mätare med tanke på de omfattande kostnader som de kan ge upphov till.

81

Eftersom det inte alltid är möjligt att installera enskilda mätare kan fakturorna således grundas på den faktiska energianvändningen endast när detta är tekniskt möjligt, vilket för övrigt bekräftas av användningen av uttrycket ”när det är lämpligt” i artikel 13.2 i direktiv 2006/32.

82

Förarbetena till direktiv 2012/27, särskilt parlamentets rapport om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om energieffektivitet och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG, av den 30 juli 2012 (A7–0265/2012), visar att unionslagstiftaren beaktade dessa farhågor vid omarbetningen av direktiv 2006/32 samt vid utformningen av artikel 9.1–9.3 andra och tredje styckena och i artikel 10.1 i direktiv 2012/27.

83

I artikel 9.1 i direktivet föreskrivs således att medlemsstaterna ska säkerställa att slutkunder av elektricitet, så långt det är tekniskt möjligt, ekonomiskt rimligt och proportionerligt i förhållande till möjliga energibesparingar, tillhandahålls individuella mätare som korrekt visar deras faktiska energiförbrukning. Vad gäller faktureringen föreskrivs i artikel 10.1 i nämnda direktiv att om slutkunderna inte har sådana smarta mätare som avses i direktiven 2009/72 och 2009/73 ska medlemsstaterna, senast den 31 december 2014, säkerställa att faktureringsinformationen är korrekt och baserad på faktisk användning i enlighet med punkt 1.1 i bilaga VII, i de fall där det är tekniskt möjligt och ekonomiskt försvarbart.

84

Det ska tilläggas att den speciella situation i vilken samägda flerfamiljshus försörjs av ett fjärrvärmesystem har beaktats av unionslagstiftaren i direktiv 2012/27. I artikel 9.3 andra stycket i detta direktiv föreskrivs i och för sig att medlemsstaterna skulle se till att individuella mätare hade installerats i sådana hus senast den 31 december 2016. I samma bestämmelse preciseras emellertid att när användningen av individuella mätare inte är tekniskt genomförbar eller kostnadseffektiv för värmemätning, ska individuella värmekostnadsfördelare användas för att mäta användningen i respektive radiator, om inte medlemsstaten i fråga visar att det inte skulle vara kostnadseffektivt att installera sådana värmekostnadsfördelare. I dessa fall får alternativa kostnadseffektiva metoder för mätning av förbrukningen övervägas.

85

Med hänsyn till de uppgifter som har lämnats till EU-domstolen är det svårt att föreställa sig hur fakturor som avser uppvärmning, särskilt med avseende på fjärrvärmecentralen och de gemensamma utrymmena, helt ska kunna individualiseras i sådana samägda flerfamiljshus som de som är i fråga i de nationella målen.

86

Vad särskilt gäller fjärrvärmecentralen framgår det av dessa uppgifter att det kan vara svårt, eller till och med omöjligt, såsom EVN har hävdat, att med precision fastställa den mängd värme som överförts från denna till varje lägenhet. Denna kvantitet innefattar nämligen inte bara värme som överförs till den berörda lägenheten via centralens materiella beståndsdelar, såsom rör och ledningar vilka går genom lägenheten, utan också värmeutbyte mellan utrymmen som värms upp och utrymmen som inte värms upp. Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 85 i sitt förslag till avgörande, är lägenheterna i ett samägt flerfamiljshus inte självständiga när det gäller uppvärmning eftersom värmen cirkulerar mellan uppvärmda utrymmen och utrymmen som inte värms upp i samma utsträckning eller inte alls.

87

Det framstår således som tekniskt svårt att individuellt fastställa den exakta förbrukningen för varje person som är bosatt i det berörda samägda flerfamiljshuset med avseende på värmeenergi som överförs från fjärrvärmecentralen.

88

Vad gäller beräkningsmetoden vid fakturering av värmeenergiförbrukning i samägda flerfamiljshus ska det påpekas att medlemsstaterna har ett stort handlingsutrymme. Det följer nämligen såväl av skäl 12 och artikel 1 i direktiv 2006/32 som av skäl 20 och artikel 1 i direktiv 2012/27 att dessa båda direktiv syftar till att ge medlemsstater en gemensam ram som ger dem möjlighet att vidta åtgärder för att minska energiförbrukningen, samtidigt som de ges rätt att själva välja medel för att genomföra detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 augusti 2018, Saras Energía, C‑561/16, EU:C:2018:633, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

89

I detta avseende föreskrivs i artikel 9.3 tredje stycket i direktiv 2012/27 att medlemsstaterna får införa transparenta regler för fördelningen av kostnaden för förbrukningen av värme- eller varmvatten, för att bland annat kunna särskilja kostnader som uppstår genom förbrukning av varmvatten avsett för hushållsbehov, för värme som överförs från fastighetens fjärrvärmecentral och för uppvärmning av gemensamma utrymmen, samt för uppvärmning av lägenheter.

90

I förevarande fall förefaller den nationella lagstiftning som är i fråga i de nationella målen motsvara riktlinjerna i denna bestämmelse, eftersom den föreskriver att kostnaderna för värmeförbrukningen ska delas upp i kostnader för värme som överförs från fastighetens fjärrvärmecentral, kostnader för värmeenergi avsedd för uppvärmning av gemensamma utrymmen och kostnader för värmeenergi avsedd för uppvärmning av individuella lägenheter.

91

Med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som tillerkänns medlemsstaterna konstaterar EU-domstolen följaktligen att direktiv 2006/32 och direktiv 2012/27 inte utgör hinder för att beräkningsmetoden för värme som överförs från fjärrvärmesystemet fördelar förbrukningen på lägenheterna i proportion till deras uppvärmbara volym.

92

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan i mål C‑708/17 besvaras enligt följande. Artikel 13.2 i direktiv 2006/32 och artikel 10.1 i direktiv 2012/27 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken fakturor som avser förbrukningen av värmeenergi som överförs från fjärrvärmecentralen i en fastighet som omfattas av samäganderättsreglerna ska upprättas för varje ägare av en lägenhet i fastigheten, i proportion till lägenhetens uppvärmbara volym.

93

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på de hänskjutande domstolarna att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: