–

Claudia Wegener, genom F. Puschkarski, Rechtsanwältin,

–

Royal Air Maroc SA, genom D. Ahrens, Rechtsanwalt,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom K. Simonsson och K.-P. Wojcik, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (EUT L 46, 2004, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Claudia Wegener och Royal Air Maroc SA. Målet rör en begäran om kompensation på grund av en kraftigt försenad flygning.

3

Artikel 2 i förordning nr 261/2004, som har rubriken ”Definitioner”, innehåller bland annat följande definition:

4

I artikel 3 i den förordningen, som har rubriken ”Räckvidd”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Denna förordning skall tillämpas för

5

Claudia Wegener ingick ett avtal om lufttransport med Royal Air Maroc. Nämnda avtal bestod av en enda bokning som gjorde det möjligt för henne att resa från Berlin (Tyskland) till Agadir (Marocko). Resan omfattade en mellanlandning i Casablanca (Marocko) med byte av flygplan.

6

Efter att ha erhållit sin bokningsbekräftelse och efter att ha checkat in till slutdestinationen på Berlins flygplats steg Claudia Wegener ombord på Royal Air Maroc:s flygplan, vars bestämmelseort var Casablanca. Flygplanet avgick med en försening. Vid ankomsten till Casablanca, infann sig Claudia Wegener för ombordstigning på flygplanet, vars bestämmelseort var Agadir, men Royal Air Maroc nekade henne ombordstigning och informerade henne om att hennes plats hade tilldelats en annan passagerare. Claudia Wegener gick slutligen ombord på ett annat av Royal Air Maroc:s flygplan och kom fram till Agadir fyra timmar senare än den planerade ankomsttiden.

7

Claudia Wegener har sedan dess begärt kompensation för förseningen. Royal Air Maroc har emellertid vägrat att kompensera henne och hävdat att hon inte kan göra gällande någon rätt till ersättning med stöd av förordning nr 261/2004.

8

Mot denna bakgrund beslutade Landgericht Berlin (Regionala domstolen i Berlin, Tyskland) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”Föreligger en flygning i den mening som avses i artikel 3.1 a i [förordning nr 261/2004], om det i ett lufttrafikföretags transport enligt tidtabell ingår avbrott (mellanlandningar) utanför Europeiska [unionens] territorium med byte av flygplan?”

9

Domstolen påpekar inledningsvis, med hänsyn till den hänskjutande domstolens fråga, att det föreskrivs i artikel 3.1 a i förordning nr 261/2004 att nämnda förordning är tillämplig på passagerare som reser från en flygplats som är belägen inom en medlemsstats territorium.

10

Det framgår vidare av beslutet om hänskjutande att den transport av passagerare som är i fråga i det nationella målet har utförts, såsom även framgår av punkt 5 ovan, utefter en enda bokning.

11

Mot bakgrund av den omständigheten finner domstolen att den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 a i förordning nr 261/2004 ska tolkas så, att den förordningen ska tillämpas på en passagerartransport som utförs till följd av en enda bokning och som – mellan avgången från en flygplats belägen inom en medlemsstats territorium och ankomsten till en flygplats belägen i tredje land – omfattar en planerad mellanlandning utanför unionen med byte av flygplan.

12

I förevarande fall framgår det för det första av beslutet om hänskjutande att den transport som avses i punkt 5 ovan består av två flygningar, nämligen flygförbindelsen mellan Berlin och Casablanca respektive mellan Casablanca och Agadir.

13

Vidare framgår det att avgångsorten för den första av dessa flygningar var belägen inom en medlemsstats territorium, medan den andra flygningens avgångs- och ankomstort var två flygplatser belägna i tredje land.

14

Det var slutligen när det andra flyget ankom som det konstaterades att käranden i det aktuella målet hade blivit fyra timmar försenad.

15

Det ska under dessa förhållanden noteras att om en sådan flygning som den andra flygningen, vilken uteslutande har utförts utanför unionen, anses vara en separat transport omfattas den inte av förordning nr 261/2004. Om en sådan transport som den som är i fråga i det nationella målet däremot anses vara en enda transport med avgångsort i en medlemsstat så ska nämnda förordning tillämpas.

16

Domstolen har i detta hänseende redan fastställt att den olägenhet som ger rätt till den kompensation som föreskrivs i förordning nr 261/2004 är den oåterkalleliga tidsspillan som uppkommer när den berörda passageraren ankommer till sin slutliga bestämmelseort (dom av den 26 februari 2013, Folkerts, C‑11/11, EU:C:2013:106, punkterna 32 och 33).

17

Begreppet slutlig bestämmelseort definieras emellertid i artikel 2 h i förordningen som den bestämmelseort som anges på den färdbiljett som visas fram vid incheckningsdisken eller, i händelse av direkt anslutande flygförbindelser, bestämmelseorten för den sista flygningen som den berörda passageraren har gjort (dom av den 26 februari 2013, Folkerts, C‑11/11, EU:C:2013:106, punkterna 34 och 35).

18

Det följer av uttrycket ”sista flygningen” att begreppet ”flygning med direkt anslutande flygförbindelser” – när det gäller passagerares rätt till kompensation i förordning nr 261/2004 – ska förstås som två eller flera flygningar som utgör en helhet. Detta var även fallet avseende den flygning med direkt anslutande flygförbindelser som var aktuell i det mål som avgjordes genom dom av den 26 februari 2013, Folkerts (C‑11/11, EU:C:2013:106, punkterna 17 och 18).

19

Detta är fallet när två eller flera flygningar omfattas av en enda bokning, såsom även var fallet i det mål som avgjordes genom dom av den 26 februari 2013, Folkerts (C‑11/11, EU:C:2013:106, punkt 16).

20

En sådan transport som den som är i fråga i det nationella målet ska således – liksom den transport som var aktuell i det mål som avgjordes genom dom av den 26 februari 2013, Folkerts (C‑11/11, EU:C:2013:106, punkterna 35 och 38) – anses vara en flygning med direkt anslutande flygförbindelser.

21

Den hänskjutande domstolen har visserligen, såsom även framgår av ordalydelsen av frågan, påpekat att den andra av de två flygningar som är i fråga i det nationella målet utfördes i ett annat plan än det plan som användes under den första flygningen.

22

Det finns dock inte någon bestämmelse i förordning nr 261/2004 som anger att definitionen av en flygning med direkt anslutande flygförbindelser skulle vara beroende av huruvida samtliga de flygningar som omfattas därav har utförts i samma flygplan.

23

Ett byte av flygplan som kan ske under en flygning med direkt anslutande flygförbindelser är således utan betydelse vid denna definition.

24

En transport som den som är i fråga i det nationella målet ska därför – betraktad i sin helhet – anses vara en flygning med direkt anslutande flygförbindelser. Den ska följaktligen omfattas av artikel 3.1 a i förordning nr 261/2004.

25

Mot denna bakgrund ska frågan besvaras enligt följande: Artikel 3.1 a i förordning nr 261/2004 ska tolkas så, att den förordningen ska tillämpas på en passagerartransport som utförs till följd av en enda bokning och som – mellan avgången från en flygplats belägen inom en medlemsstats territorium och ankomsten till en flygplats belägen i tredje land – omfattar en planerad mellanlandning utanför unionen med byte av flygplan.

26

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

Artikel 3.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 ska tolkas på så sätt att den förordningen ska tillämpas på en passagerartransport som utförs till följd av en enda bokning och som – mellan avgången från en flygplats belägen inom en medlemsstats territorium och ankomsten till en flygplats belägen i tredje land – omfattar en planerad mellanlandning utanför unionen med byte av flygplan.