Mål C‑395/17

Europeiska kommissionen

mot

Konungariket Nederländerna

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 31 oktober 2019

”Fördragsbrott – Egna medel – Associering av utomeuropeiska länder och territorier (ULT) med Europeiska unionen – Beslut 91/482/EEG – Beslut 2001/822/EG – Varor som har sitt ursprung i ULT accepteras för import till unionen utan tullar – Varucertifikat EUR. 1 – Certifikat som rättsstridigt utfärdats av myndigheterna i ett ULT – Tullar har inte uppburits av importmedlemsstaterna – Artikel 4.3 FEU – Principen om lojalt samarbete – Ansvar för den medlemsstat med vilken berörda ULT har särskilda förbindelser – Skyldighet att kompensera unionen för den förlust av egna medel som är en följd av det rättsstridiga utfärdandet av varucertifikat EUR. 1 – Import av mjölkpulver och ris från Curaçao och grovt mjöl och krossgryn från Aruba”

Medlemsstater – Skyldigheter – Skyldigheten till lojalt samarbete – Egna medel – Associering av utomeuropeiska länder och territorier (ULT) med Europeiska unionen – Varor har accepterats för import till unionen utan tullar – Varucertifikat EUR.1 har rättsstridigt utfärdats av myndigheterna i ett ULT – Ansvar för den medlemsstat med vilken berört ULT har särskilda förbindelser – Medlemsstaten har inte kompenserat för den förlust som följer av det rättsstridiga utfärdandet – Åsidosättande av skyldigheten till lojalt samarbete – Skyldighet att betala dröjsmålsränta

(Artikel 4.3 FEU)

(se punkterna 78–88, 94–104 och 112)

Resumé

Medlemsstater som har särskilda förbindelser med utomeuropeiska länder och territorier (ULT) är skyldiga att kompensera för en förlust av unionens egna medel som har uppkommit till följd av att lokala myndigheter i dessa ULT har utfärdat exportcertifikat i strid med gällande bestämmelser

I domarna kommissionen/Förenade kungariket (C‑391/17) och kommissionen/Nederländerna (C‑395/17) slog domstolen fast att Förenade kungariket och Konungariket Nederländerna har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.3 FEU genom att inte kompensera för den förlust av egna medel som är en följd av att myndigheterna i Anguilla utfärdade exportcertifikat EXP avseende import av aluminium med ursprung i Anguilla under perioden 1999/2000 och att myndigheterna i Curaçao och Aruba utfärdade varucertifikat EUR.1 avseende import av mjölkpulver och ris med ursprung i Curaçao under perioden 1997/2000 och import av grovt mjöl och krossgryn med ursprung i Aruba under perioden 2002/2003, i strid med bestämmelserna i besluten om associering av utomeuropeiska länder och territorier med Europeiska ekonomiska gemenskapen/Europeiska gemenskapen (nedan kallade ULT‑besluten). ( 1 )

Kommissionen hade i båda målen väckt talan efter att ha sänt formella underrättelser till Förenade kungariket och Konungariket Nederländerna i vilka den begärde att dessa medlemsstater skulle kompensera för den förlust av egna medel som motsvarade tullar som till följd av fel som begåtts av de lokala myndigheterna i dessa ULT inte hade tagits ut. Båda medlemsstaterna bestred allt ansvar för åtgärder som vidtagits av dessa lokala myndigheter och kommissionen beslutade därför att väcka talan om fördragsbrott vid domstolen.

Vad gäller ULT beslutade medlemsstaterna enligt EG‑fördraget att associera utomeuropeiska länder och territorier som hade särskilda förbindelser med vissa medlemsstater, däribland Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och Konungariket Nederländerna, med unionen. Enligt fördraget ska berörda ULT omfattas av en särskild associeringsordning som fastställts i fördraget. Denna särskilda ordning innebär bland annat att varor med ursprung i ULT kan importeras tullfritt till medlemsstaterna. Villkoren för denna befrielse preciseras i ULT‑besluten så, att varor som har sitt ursprung i ULT och, under vissa förutsättningar, varor som inte har sitt ursprung i ULT men som omsätts fritt i ett ULT och återexporteras som sådana till gemenskapen ska accepteras för import till unionen utan tullar, och utan skatter med motsvarande verkan. Det framgår dessutom av ULT‑besluten att både medlemsstaterna och de behöriga myndigheterna i ULT, gemensamt med kommissionen, deltar i de åtgärder som unionen vidtar inom ramen för dessa beslut.

Tullmyndigheterna i det exporterande ULT utfärdar ett certifikat som bevis på att villkoren för nämnda tullbefrielse är uppfyllda. Detta certifikat kan bli föremål för en kontroll i efterhand av importstatens tullmyndigheter. Tvister i detta avseende behandlas av en kommitté som är sammansatt av företrädare för medlemsstaterna och har en företrädare för kommissionen som ordförande. De lokala myndigheterna i det exporterande ULT deltar däremot inte.

I mål C‑391/17 hade ett bolag etablerat i Anguilla under år 1998 infört ett system för omlastning som innebar att import av aluminium från tredjeländer tulldeklarerades i Anguilla och därefter fraktades till unionen. Myndigheterna i Anguilla hade utfärdat exportcertifikat för ifrågavarande återexport samtidigt som de hade beviljat importörerna i unionen ett transportbidrag.

I mål C‑395/17 hade mjölkpulver och ris med ursprung i Curaçao importerats till Tyskland under åren 1997–2000. Likaså hade grovt mjöl och krossgryn med ursprung i Aruba importerats till Nederländerna under åren 2002 och 2003. Myndigheterna i Curaçao och Aruba hade utfärdat varucertifikat för dessa varor trots att de inte uppfyllde kraven för att klassificeras som varor med ursprung i ULT vilka omfattas av befrielsen från tull och avgifter med motsvarande verkan.

Undersökningar genomfördes i båda fallen. Efter undersökningarna antog kommissionen beslut i vilka den, efter att ha konstaterat att de aktuella certifikaten var rättsstridiga, fann att det inte fanns anledning att göra bokföring i efterhand av de tullar som sammanhängde med den import som genomförts mot uppvisande av dessa certifikat. På grundval av dessa beslut avstod de medlemsstater som importerat varorna med ursprung i Anguilla, Curaçao och Aruba från att bokföra tullarna i efterhand. Kommissionen begärde följaktligen att Förenade kungariket och Konungariket Nederländerna skulle kompensera för den förlust av unionens egna medel som följde av utfärdandet av de aktuella certifikaten. Eftersom medlemsstaterna bestred allt ansvar i detta avseende beslutade kommissionen att väcka talan om fördragsbrott mot dem.

Domstolen prövade kommissionens talan mot bakgrund av principen om lojalt samarbete såsom den stadfästs i artikel 4.3 FEU.

Inledningsvis erinrade domstolen om att de båda medlemsstaterna, enligt artikel 198 första stycket FEUF, hör till de medlemsstater som har särskilda förbindelser med ULT och att den särskilda associeringsordningen, vid den tidpunkt då de aktuella certifikaten utfärdades, grundade sig på dessa särskilda förbindelser. Utmärkande för dessa förbindelser är att ULT inte är självständiga stater utan är avhängiga en medlemsstat vilken bland annat företräder dem internationellt. Enligt nämnda bestämmelse ska den särskilda associeringsordningen endast tillämpas på länder och territorier som har särskilda förbindelser med den berörda medlemsstaten, vilken har begärt att den särskilda associeringsordningen ska tillämpas på dem.

Därefter konstaterade domstolen att utfärdandet av de omtvistade certifikaten reglerades i ULT‑besluten och följaktligen i unionsrätten. Myndigheterna i ULT var således skyldiga att iaktta de krav som uppställdes i dessa beslut. De förfaranden som inrättats i dessa beslut för att lösa tvister eller andra problem i detta sammanhang återspeglar den centrala roll som de särskilda förbindelserna mellan berört ULT och den medlemsstat till vilken detta är knutet har för associeringsordningen. Dessa särskilda förbindelser ger upphov till ett särskilt ansvar för medlemsstaten gentemot unionen när myndigheterna i ULT utfärdar certifikat i strid med nämnda beslut. Domstolen preciserade att det tullförfarande som gällde för de aktuella varorna var förmånligt och av undantagskaraktär. Därför gällde medlemsstaternas skyldighet, grundad på lojalitetsprincipen, att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa unionsrättens tillämplighet och verkan med särskild styrka i förevarande mål. Härav drog domstolen slutsatsen att de båda berörda medlemsstaterna är ansvariga gentemot unionen för alla fel som begåtts av myndigheterna i deras ULT i samband med utfärdandet av de ifrågavarande certifikaten.

Slutligen angav domstolen att i den mån som utfärdandet av dessa certifikat i strid med ULT‑besluten har hindrat importmedlemsstaten från att ta ut de tullar den skulle ha uppburit om inget sådant certifikat hade utfärdats, utgör den förlust av unionens egna medel som följer därav en otillåten följdverkan av en överträdelse av unionsrätten. Den medlemsstat som är ansvarig gentemot unionen för det rättsstridiga utfärdandet av certifikaten är således skyldig att kompensera för förlusten. Kompensationsskyldigheten utgör endast ett särskilt uttryck för den skyldighet som följer av principen om lojalt samarbete, enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att vidta alla nödvändiga åtgärder för att avhjälpa en överträdelse av unionsrätten och undanröja de otillåtna följdverkningarna av överträdelsen. Dröjsmålsränta ska utgå på det belopp som motsvarar förlusten och räntan ska beräknas från och med den dag då kommissionen begärde kompensation för förlusten. Enbart kompensation för det tullbelopp som inte har kunnat tas ut räcker nämligen inte för att undanröja de otillåtna följdverkningarna av ett rättsstridigt utfärdande av de aktuella certifikaten.

( 1 ) Rådets beslut 91/482/EEG av den 25 juli 1991 om associering av de utomeuropeiska länderna och territorierna med Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT L 263, 1991, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 18, s. 3) och rådets beslut 2001/822/EG av den 27 november 2001 om associering av de utomeuropeiska länderna och territorierna med Europeiska gemenskapen (EGT L 314, 2001, s. 1).