1

Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska fastställa att Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 5 i EG-fördraget (sedermera artikel 10 EG, nu artikel 4.3 FEU) genom att inte kompensera för förlusten av de egna medel som borde ha fastställts och tillhandahållits Europeiska unionens budget i enlighet med artiklarna 2, 6, 10, 11 och 17 i rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1552/89 av den 29 maj 1989 om genomförande av beslut 88/376/EEG, Euratom om systemet för gemenskapernas egna medel (EGT L 155, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 4, s. 41) om inte exportcertifikat hade utfärdats i strid med artikel 101.2 i rådets beslut 91/482/EEG av den 25 juli 1991 om associering av de utomeuropeiska länderna och territorierna med Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT L 263, 1991, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 18, s. 3) (nedan kallat ULT-beslutet) för import av aluminium från Anguilla under perioden 1999/2000.

2

Förenta nationernas stadga undertecknades den 26 juni 1945 i San Francisco. I artikel 73 b i stadgan, som ingår i kapitel XI, med rubriken ”Förklaring angående icke självstyrande territorier”, har följande lydelse:

”Medlemmar av Förenta nationerna som bära eller ikläda sig ansvar för förvaltningen av territorier, vilkas befolkning ännu ej uppnått full självstyrelse, erkänna grundsatsen, att innevånarnas intressen komma i främsta rummet, och åtaga sig såsom ett heligt värv förpliktelsen att, inom ramen av det system för internationell fred och säkerhet som upprättats genom denna stadga, till det yttersta främja deras välfärd samt att i detta syfte:

…

b. främja självstyrelse, vederbörligen beakta folkens politiska strävanden samt bistå dem i den fortskridande utvecklingen av deras fria politiska institutioner, i överensstämmelse med varje territoriums och dess befolknings särskilda förhållanden och skiftande utvecklingsstadier…”

3

De omständigheter som utgör bakgrunden till det påtalade fördragsbrottet kan hänföras både till tiden före och efter ikraftträdandet av Amsterdamfördraget genom vilket EG-fördraget ändrades. De bestämmelser som är relevanta för förevarande mål är emellertid i allt väsentligt oförändrade. Artikel 5 i EG-fördraget (sedermera artikel 10 EG) hade följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av detta fördrag eller av åtgärder som vidtagits av gemenskapens institutioner. Medlemsstaterna skall underlätta att gemenskapens uppgifter fullgörs.

De skall avstå från varje åtgärd som kan äventyra att fördragets mål uppnås.”

4

Denna bestämmelse har i allt väsentligt ersatts av artikel 4.3 FEU.

5

Den fjärde delen av EG-fördraget, med rubriken ”Associering av utomeuropeiska länder och territorier”, omfattade artiklarna 131–137 (efter ändring artiklarna 182 EG–188 EG, nu artiklarna 198–204 FEUF). I nämnda artikel 131 (efter ändring artikel 182 EG, nu artikel 198 FEUF) föreskrevs följande:

”Medlemsstaterna är ense om att med gemenskapen associera de utomeuropeiska länder och territorier som upprätthåller särskilda förbindelser med Belgien, Danmark, Frankrike, Italien, Nederländerna och Förenade kungariket. Dessa länder och territorier, i det följande kallade ’länder och territorier’, är förtecknade i bilaga IV till detta fördrag.

Syftet med associeringen skall vara att främja den ekonomiska och sociala utvecklingen i dessa länder och territorier samt att upprätta nära ekonomiska förbindelser mellan dem och gemenskapen som helhet.

I överensstämmelse med principerna i ingressen till detta fördrag skall associeringen av dessa länder och territorier i första hand främja invånarnas intressen och välstånd för att på så sätt föra dem mot den ekonomiska, sociala och kulturella utveckling som de eftersträvar.”

6

I artikel 133.1 i nämnda fördrag (efter ändring artikel 184.1 EG, nu artikel 200.1 FEUF) föreskrevs följande:

”Tullar vid import till medlemsstaterna av varor med ursprung i dessa länder och territorier skall fullständigt avvecklas, vilket skall ske i takt med att tullarna gradvis avvecklas mellan medlemsstaterna enligt bestämmelserna i detta fördrag.”

7

I artikel 136 i samma fördrag (efter ändring artikel 187 EG, nu artikel 203 FEUF) föreskrevs följande:

”För en första period av fem år efter det att detta fördrag har trätt i kraft skall de närmare riktlinjerna för och förfarandet vid dessa länders och territoriers associering med gemenskapen fastställas i en genomförandekonvention som fogats till detta fördrag.

Före utgången av genomförandekonventionens giltighetstid skall rådet med utgångspunkt i de resultat som uppnåtts och på grundval av principerna i fördraget enhälligt besluta om de bestämmelser som skall gälla för en ny period.”

8

I artikel 227.1 och 227.3 i EG-fördraget (efter ändring artikel 299.1 och 299.3 EG, därefter artikel 52.1 FEU, nu artikel 355.2 FEUF) föreskrevs följande:

”1.   Detta fördrag skall gälla för Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Hellenska republiken, Konungariket Spanien, Franska republiken, Irland, Italienska republiken, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Portugisiska republiken, Republiken Finland, Konungariket Sverige och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland.

…

3.   De utomeuropeiska länder och territorier som anges i bilaga IV till detta fördrag skall omfattas av den särskilda associeringsordning som fastställts i fjärde delen i detta fördrag.

Detta fördrag skall inte tillämpas på de utomeuropeiska länder och territorier som har särskilda förbindelser med Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och som inte har tagits med i den nämnda bilagan.”

9

Förteckningen i bilaga IV till EG-fördraget (efter ändring bilaga II till EG-fördraget, nu bilaga II till EUF-fördraget), med rubriken ”Utomeuropeiska länder och territorier på vilka bestämmelserna i fjärde delen i fördraget är tillämpliga”, avsåg bland annat Anguilla.

10

Artiklarna 2, 6, 10, 11 och 17 i förordning nr 1552/89 reglerade vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna under vilka förutsättningar medlemsstaterna var skyldiga att fastställa och ställa unionens egna medel – däribland tullar – till förfogande för unionens budget.

11

Första och tredje skälen i ULT-beslutet hade följande lydelse:

”De bestämmelser som gäller för associeringen av de utomeuropeiska länderna och territorierna (nedan kallade ULT) med Europeiska ekonomiska gemenskapen måste fastställas för ytterligare en period. Dessa bestämmelser gäller för de territorier för vilka Frankrike har ansvaret, de länder och territorier för vilka Förenade kungariket har ansvaret, de länder för vilka Nederländerna har ansvaret och, delvis, för Grönland.

…

Gemenskapsmarknaden har länge varit öppen för varor med ursprung i ULT och i AVS-staterna. Med beaktande av de speciella relationerna mellan gemenskapen och ULT, baserade på bestämmelserna i fördraget, särskilt del fyra i detta, bör de nämnda bestämmelserna förbättras genom att ULT medges en högre grad av flexibilitet när det gäller ursprungsregler för varor med ursprung i ULT, genom att nya bestämmelser antas för vissa varor som inte har sitt ursprung i ULT.”

12

Enligt artikel 1 i ULT-beslutet hade detta till syfte att befrämja och påskynda de i bilaga 1 förtecknade ULT:s ekonomiska, kulturella och sociala utveckling samt att stärka deras ekonomiska strukturer. Punkt 5 i denna bilaga avsåg Anguilla i dess egenskap av ”Förenade kungarikets [ULT]”.

13

I artikel 6 första stycket i ULT-beslutet föreskrevs följande:

”Inom sina ansvarsområden skall de myndigheter som deltar i det partnerskap som avses i artikel 10 regelbundet granska resultatet av tillämpningen därav, ta alla nödvändiga initiativ och avge alla yttranden som behövs för att nå målen för detta beslut.”

14

Artikel 10 i beslutet hade följande lydelse:

”I syfte att göra det möjligt för ULT:s behöriga lokala myndigheter att, inom ramen för de respektive författningarna i de medlemsstater som har ansvaret för dem, förverkliga principerna för ULT:s associering med EEG med beaktande av de berörda medlemsstaternas centrala myndigheters befogenheter, etableras härmed ett samrådsförfarande, grundat på principen om partnerskap mellan kommissionen, medlemsstaten och ifrågavarande ULT.

Detta partnerskap, för vilket de närmare bestämmelserna anges i artikel 234–236 i detta beslut, skall ge en möjlighet att utröna vad som har uppnåtts med associationen och diskutera alla problem som eventuellt kan ha uppstått i relationerna mellan ULT och gemenskapen.”

15

Artikel 101.2 i ULT-beslutet hade följande lydelse:

”Varor som inte har sitt ursprung i ULT men som omsätts fritt i ett ULT och återexporteras som sådana till gemenskapen skall accepteras för import till gemenskapen utan tullar, och utan skatter med motsvarande verkan, förutsatt

16

Enligt artikel 108.1 andra strecksatsen i ULT-beslutet angavs villkoren för införsel till unionen av varor som inte hade sitt ursprung i ULT men som omsattes fritt där samt de metoder för administrativt samarbete som var relaterade till detta i bilaga 3 till beslutet.

17

Artikel 234 i beslutet hade följande lydelse:

”Gemenskapens agerande skall i största möjliga utsträckning grundas på nära samråd mellan kommissionen, den medlemsstat som är ansvarig för ett land eller territorium och de ansvariga lokala myndigheterna i sådana länder eller territorier.

Detta samråd skall nedan kallas ’partnerskap’.”

18

I artikel 235.1 och 235.2 i ULT-beslutet föreskrevs följande:

”1.   Partnerskap skall omfatta planering, förberedelser, finansiering, övervakning och utvärdering av verksamheter som genomförs av gemenskapen i enlighet med detta beslut samt alla problem som eventuellt uppstår i relationer mellan ULT och gemenskapen.

2.   I detta syfte kan arbetsgrupper i association med ULT, av rådgivande art och sammansatta av de tre partner som anges i artikel 234, inrättas på grundval antingen av geografiskt område eller av grupp av ULT som står under en och samma medlemsstats ansvar, i synnerhet på begäran av berört ULT. Dessa arbetsgrupper skall inrättas

19

Artikel 237 i ULT-beslutet hade följande lydelse:

”Med beaktande av de särskilda föreskrifter rörande relationer mellan ULT och de franska utomeuropeiska departementen vilka anges häri skall detta beslut gälla å ena sidan för de territorier på vilka fördraget om upprättandet av europeiska ekonomiska gemenskapen äger tillämpning och på de villkor som anges där samt å andra sidan för ULT:s territorier.”

20

I artikel 2.1 och 2.6 i bilaga 3 till ULT-beslutet, med rubriken ”Exportcertifikat EXP”, föreskrevs följande:

”1.   Bevis för överensstämmelse med föreskrifterna i beslutets artikel 101.2 skall företes i form av ett exportcertifikat EXP, varav ett exempel visas i bilaga 1 till denna bilaga.

…

6.   Exportcertifikatet EXP skall utfärdas av det exporterande landets eller territoriets tullmyndigheter om varorna kan anses vara i fri omsättning i den bemärkelse som anges i beslutets artikel 101.2.”

21

I artikel 7 i denna bilaga, med rubriken ”Kontroll av exportcertifikat EXP”, föreskrevs följande:

”1.   Efterföljande kontroll av exportcertifikat skall genomföras stickprovsmässigt eller närhelst den importerande statens tullmyndigheter hyser rimliga tvivel beträffande dokumentets äkthet eller riktigheten av informationen om de ifrågavarande varornas sanna ursprung.

…

6.   När kontrollförfarandet eller någon annan tillgänglig information synes ange att bestämmelserna i denna bilaga överträds skall landet eller territoriet på eget initiativ eller på begäran av gemenskapen genomföra nödvändiga undersökningar eller föranstalta om sådana undersökningar, som skall genomföras med vederbörlig prioritet för identifiering och förebyggande av sådana överträdelser. Kommissionen får delta i undersökningarna.

…

7.   Tvister som inte kan biläggas mellan den importerande statens och det exporterande landets eller territoriets tullmyndigheter eller som ger upphov till en fråga beträffande tolkningen av denna bilaga skall hänskjutas till tullagstiftningskommittén.

…”

22

Det framgår bland annat av kommissionens meddelande COM(77)210 av den 13 juni 1977 om tullunionens tillstånd, att den tullagstiftningskommitté som inrättats av rådet och har en företrädare för kommissionen som ordförande är sammansatt av företrädare för medlemsstaterna.

23

I artikel 220.2 b i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2700/2000 av den 16 november 2000 (EGT L 311, 2000, s. 17) (nedan kallad tullkodexen) föreskrevs följande:

”Förutom i de fall som avses i artikel 217.1 andra och tredje stycket, skall bokföring i efterhand inte ske i följande fall:

…

…”

24

I artikel 239.1 i tullkodexen föreskrevs följande:

”Import- eller exporttullar får återbetalas eller efterges i andra fall än de som avses i artiklarna 236–238 och vilka

25

I kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2913/92 (EGT L 253, 1993, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1335/2003 av den 25 juli 2003 (EUT L 187, 2003, s. 16) (nedan kallad tillämpningsförordningen), fanns i avdelning III, rubricerad ”Uppbörd av tullskuldsbeloppet”, vilken ingick i del IV, artiklarna 868–876a. I dessa bestämmelser reglerades de ansökningar som lämnats in enligt artikel 220.2 b i tullkodexen. Artikel 873 första stycket i tillämpningsförordningen hade följande lydelse:

”Efter samråd med en expertgrupp som består av företrädare för alla medlemsstater och möts inom ramen för kommittén för att pröva fallet i fråga skall kommissionen fatta ett beslut i vilket det fastställs om den situation som prövats är sådan att de tullar det gäller inte behöver bokföras i efterhand.”

26

I artikel 874 i förordningen stadgades följande:

”Det beslut som avses i artikel 873 skall anmälas till den berörda medlemsstaten snarast möjligt och i alla händelser inom en månad från och med den dag då den frist som avses i den artikeln löper ut.

Kommissionen skall underrätta medlemsstaterna om de beslut den fattat, i syfte att hjälpa tullmyndigheterna att fatta beslut i fall med jämförbara faktiska och rättsliga omständigheter.”

27

I artikel 875 i förordningen föreskrevs följande:

”Om det i det beslut som avses i artikel 873 fastställs att den situation som prövats medger att de tullar det gäller inte bokförs i efterhand, får kommissionen närmare ange på vilka villkor medlemsstaterna får avstå från att bokföra tullar i efterhand i fall med jämförbara faktiska och rättsliga omständigheter.”

28

Kapitel 3 i avdelning IV i tillämpningsförordningen om återbetalning och eftergift av import- eller exporttullar hade rubriken ”Särskilda bestämmelser för tillämpning av artikel 239 i [tullkodexen]”. Kapitlet innehöll ett avsnitt 2 avseende de beslut som kommissionen ska fatta. I detta avsnitt återfanns artiklarna 905–909. I artikel 907 första stycket föreskrevs följande:

”Efter samråd med en expertgrupp som består av företrädare för alla medlemsstater och som möts inom ramen för kommittén för att pröva fallet i fråga skall kommissionen fatta ett beslut i vilket det fastställs antingen att den situation som prövats berättigar till återbetalning eller eftergift eller att den inte berättigar till detta.”

29

Artikel 908 i tillämpningsförordningen hade följande lydelse:

”1.   Det beslut som avses i artikel 907 skall anmälas till den berörda medlemsstaten snarast möjligt och i alla händelser inom en månad från och med den dag då den frist som avses i den artikeln löper ut.

Kommissionen skall underrätta medlemsstaterna om de beslut den fattat, i syfte att hjälpa tullmyndigheterna att fatta beslut i fall med jämförbara faktiska och rättsliga omständigheter.

2.   Den beslutande tullmyndigheten skall på grundval av det i enlighet med punkt 1 anmälda kommissionsbeslutet fatta beslut om den ansökan som ingivits till den.

3.   Om det i det beslut som avses i artikel 907 fastställs att den situation som prövats berättigar till återbetalning eller eftergift, får kommissionen närmare ange på vilka villkor medlemsstaterna får återbetala eller efterge tullar i fall med jämförbara faktiska och rättsliga omständigheter.”

30

I artikel 73a i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG, Euratom) nr 1995/2006 av den 13 december 2006 (EUT L 390, 2006, s. 1) (nedan kallad budgetförordningen), föreskrivs följande:

”Gemenskapens fordringar på tredje man och tredje mans fordringar på gemenskaperna skall preskriberas efter fem år; detta skall dock inte påverka tillämpningen av särskilda förordningar eller av rådets beslut om systemet för gemenskapernas egna medel.

Det datum som beräkningen av preskriptionstiden skall grunda sig på samt villkoren för att avbryta preskriptionstiden skall fastställas genom genomförandebestämmelserna.”

31

Artikel 85b i kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för förordning nr 1605/2002 (EGT L 357, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 478/2007 av den 23 april 2007 (EUT L 111, 2007, s. 13) (nedan kallad genomförandeförordningen), har rubriken ”Regler för preskriptionstider”. I artikel 85b.1 första stycket föreskrivs följande:

”Preskriptionstiden för gemenskapens fordringar på tredje man skall börja löpa i och med utgången av den tidsfrist som meddelats gäldenären i debetnotan …”

32

Enligt Förenade kungarikets rätt är Anguilla ett brittiskt utomeuropeiskt territorium som utgör ett enda område med de andra brittiska utomeuropeiska territorierna och Förenade kungariket, dock utan att vara en del av denna stat.

33

Anguilla har en författning enligt vilken det ska finnas en guvernör, ett verkställande råd, en lagstiftande församling, en kommission för offentliga tjänster och en kommission för rättsliga myndigheter.

34

Den brittiska regeringen är internationellt ansvarig för de yttre förbindelser som de brittiska utomeuropeiska territorierna, såsom Anguilla, upprätthåller. Enligt en grundlagsprincip har det brittiska parlamentet dessutom befogenhet att lagstifta med avseende på dessa territorier.

35

Under år 1998 införde bolaget Anguilla och Corbis Trading (Anguilla) Ltd (nedan kallat Corbis), som är etablerat i Anguilla, ett system för omlastning som innebar att import av aluminium från tredjeländer tulldeklarerades i Anguilla och därefter fraktades till unionen.

36

Under åren 1998 och 1999 utfärdade myndigheterna i Anguilla exportcertifikat EXP (nedan kallade EXP-certifikat) för återexport till unionen av leveranser av aluminium med ursprung i tredjeland, vilka hade varit föremål för omlastning i Anguilla.

37

Tvivel uppkom i frågan huruvida det omlastningssystem som tillämpades i Anguilla var förenligt med artikel 101.2 i ULT-beslutet och Commissioners for Her Majesty’s Revenue and Customs (Skatte- och tullmyndigheten, Förenade kungariket) gnomförde därför i november 1998 en undersökning. I undersökningsrapporten konstaterades att de europeiska företagen, i egenskap av importörer av aluminium till Anguilla, först betalade tullar i Anguilla och erhöll ett EXP-certifikat för denna import av aluminium och därefter beviljades ett ”transportbidrag”. Enligt vad som konstaterades i denna rapport utbetalades detta ”transportbidag” till nämnda företag av Corbis, som fick återbetalning från myndigheterna i Anguilla av de belopp som betalats som ”transportbidrag”. I rapporten drogs slutsatsen att omlastningssystemet i Anguilla hade införts i syfte att återbetala tull och att betalningen av nämnda ”transportbidrag” därför skulle betraktas som en partiell återbetalning av tull som erlagts i Anguilla, i strid med artikel 101.2 i ULT-beslutet.

38

Resultaten av den undersökning som genomförts av Förenade kungarikets Skatte- och tullmyndighet översändes till kommissionens enhet för samordning av bedrägeribekämpning (UCLAF).

39

Den 18 februari 1999 offentliggjorde UCLAF ett meddelande i enlighet med artikel 45 i rådets förordning (EG) nr 515/97 av den 13 mars 1997 om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas administrativa myndigheter och om samarbete mellan dessa och kommissionen för att säkerställa en korrekt tillämpning av tull- och jordbrukslagstiftningen (EGT L 82, 1997, s. 1) (nedan kallat meddelandet om ömsesidigt bistånd). I detta meddelande redogjorde UCLAF för de upplysningar som lämnats av Förenade kungarikets Skatte- och tullmyndighet avseende omlastningssystemet i Anguilla, såsom de sammanfattats i punkt 37 ovan. UCLAF ansåg att EXP-certifikat som utfärdats under sådana omständigheter inte var förenliga med artikel 101.2 i ULT-beslutet och rekommenderade myndigheterna i medlemsstaterna att underkänna samtliga EXP-certifikat som utfärdats av myndigheterna i Anguilla och vidta skyddsåtgärder genom att begära att importörerna skulle ställa säkerhet eller deponera de tullar som skulle betalas i samband med införseln till unionen.

40

Den 28 maj 2003 avgav Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) en gemensam uppdragsrapport (nedan kallad Olafs rapport från år 2003) avseende de EXP-certifikat som utfärdats av myndigheterna i Anguilla under åren 1998 och 1999. I punkt 4.2 i denna rapport påpekade Olaf att gällande tullförfaranden i Anguilla inte hade förändrats under hela denna period och att de företag som agerat i egenskap av importörer av aluminiumleveranser till Anguilla omnämndes i de EXP-certifikat som utfärdats av myndigheterna i Anguilla såsom exportörer av dessa varor. Enligt vad som angavs i punkt 4.2 i nämnda rapport hade även det ”transportbidrag” som utbetalats till importörer i unionen varit oförändrat under nämnda period, även om Corbis hade ändrat innehållet i de fakturor som tillställts myndigheterna i Anguilla. I dessa fakturor nämndes inte längre det ”transportbidrag” som Corbis betalat ut separat. I punkt 4.3 i Olafs rapport från år 2003 angavs vidare att det ekonomiska incitament som utbetalades i form av nämnda bidrag i allmänhet uppgick till 25 amerikanska dollar (USD) per ton aluminium som importerats till unionen via Anguilla men att det i vissa fall kunde vara högre. I punkt 4.3 angavs dessutom namnen på de importföretag i unionen som hade erhållit utbetalningar avseende detta ”transportbidrag” samt det sammanlagda belopp som utbetalats.

41

Genom beslut REC 03/2004 (C/2004/5358) av den 28 december 2004 (nedan kallat beslut REC 03/2004) fann kommissionen, vad gäller det specifika fallet med ett italienskt företags import till Italien av 41 tackor av olegerat aluminium i obearbetad form med ursprung i tredjeland, vilken utfördes den 1 april 1999 med stöd av ett EXP-certifikat som utfärdats av myndigheterna i Anguilla, att det inte fanns anledning att bokföra importtullarna i efterhand. I detta beslut påpekade kommissionen att det, inom ramen för den undersökning som från och med år 1998 genomfördes av unionen och vissa medlemsstater avseende systemet med omlastning i Anguilla, hade visats att de ekonomiska aktörer som lät aluminium övergå till fri omsättning i Anguilla kunde komma i åtnjutande av ett ”transportbidrag” med ett belopp på 25 USD per ton aluminium, ett bidrag som utbetalats på grundval av ett individuellt beslut som fattats av myndigheterna i Anguilla. När det gäller frågan huruvida EXP-certifikat som utfärdats i samband med beviljandet av ett sådant bidrag är förenligt med artikel 101.2 i ULT-beslutet, påpekade kommissionen följande i punkt 9 i nämnda beslut REC 03/2004:

”Efter att ha undersökt hur bestämmelserna i artikel 101.2 i ULT-beslutet har tillämpats i Anguilla, har kommissionen funnit att det fanns ett samband mellan betalningen av tull och de efterföljande utbetalningarna av transportbidraget, att det system som införts inom detta territorium (uppbörd av tull åtföljd av utbetalning av transportbidrag) inte var förenligt med bestämmelserna i nämnda artikel 101.2 och att utbetalningen av transportbidraget i själva verket skulle anses utgöra en partiell återbetalning av tullar. Av detta skäl kunde inte varorna införas till gemenskapen fritt från importtullar.”

42

I beslut REC 03/2004 fann kommissionen dessutom att myndigheterna i Anguilla hade utfärdat EXP-certifikat trots att de kände till eller rimligen borde ha känt till att systemet de infört inte var i överensstämmelse med dessa bestämmelser. I detta hänseende underströks följande i punkterna 21 och 22 i beslutet:

43

Kommissionen konstaterade emellertid i punkterna 24–28 i beslutet att det fel som begåtts av myndigheterna i Anguilla inte kunde upptäckas av en aktör i god tro, i den mening som avses i artikel 220.2 b i tullkodexen, vilket var fallet med det aktuella italienska importföretaget.

44

I punkt 31 i nämnda beslut preciserade kommissionen, i enlighet med artikel 875 i tillämpningsförordningen, på vilka villkor medlemsstaterna med stöd av artikel 220.2 b i tullkodexen kan avstå från att bokföra importtullar i efterhand i fall där jämförbara faktiska och rättsliga omständigheter föreligger. Kommissionens uttryckte sig i följande ordalag:

”Ansökningar om bokföring i efterhand som ingetts inom den lagstadgade fristen avseende import till gemenskapen från Anguilla ska anses vara jämförbara i faktiskt och rättsligt hänseende med förevarande fall när importen ägde rum under omständigheter som i faktiskt och rättsligt hänseende är jämförbara med de som ligger till grund för förevarande fall. De berörda personerna får inte på något sätt ha varit delaktiga i transporten av varorna från exportlandet till gemenskapens tullområde via Anguilla. De måste ha köpt varorna i enlighet med en DDP-klausul (delivered duty paid). De får endast ingripa i egenskap av importör av varorna till gemenskapen eller som företrädare för importören. Slutligen får de inte anses vara närstående till sin leverantör, till den som sköter exporten till Anguilla, personer som har medverkat till transporten av varorna från exportlandet till gemenskapen eller till Anguillas regering. … De som berörs får slutligen … inte ha gjort sig skyldiga till bedrägligt förfarande eller uppenbar vårdslöshet.”

45

I beslut REM 03/2004 ((2006) 2030) av den 24 maj 2006 (nedan kallat beslut REM 03/2004) uttalade sig kommissionen om ett omlastningssystem som införts i Saint-Pierre och Miquelon för import till unionen av aluminium med ursprung i tredje land via detta ULT. Även detta system innebar att tullavgifter uppbars varefter ett ”transportbidrag” utbetalades med 25 USD per ton av denna metall till de ekonomiska aktörer som lät aluminium övergå till fri omsättning i detta ULT. Kommissionen ansåg återigen att en sådan ordning inte var förenlig med artikel 101.2 i ULT-beslutet och att myndigheterna i Saint-Pierre och Miquelon kände till eller rimligen borde ha känt till att villkoren för att utfärda ett EXP-certificat inte var uppfyllda. Under dessa omständigheter fann kommissionen att importtullarna skulle efterges i enlighet med artikel 239 i tullkodexen. Kommissionen bekräftade vidare sin bedömning av omlastningssystemet i Anguilla, och preciserade, med stöd av artikel 908 i tillämpningsförordningen, att medlemsstaterna får återbetala eller efterge importtullar ”med avseende på import till [unionen] från Saint-Pierre och Miquelon, Anguilla och Nederländska Antillerna, när de omständigheter under vilka importen har genomförts i faktiskt och rättsligt hänseende är jämförbara med de omständigheter som ligger till grund för förevarande fall”.

46

Under perioden mars 1999–juni 2000 skedde import till Italien av aluminium med ursprung i tredje land, varvid de EXP-certifikat som utfärdats av myndigheterna i Anguilla år 1999 uppvisades. Under det året utfärdade nämnda myndigheter 12 EXP-certifikat.

47

Under åren 2006 och 2007 underrättade de italienska myndigheterna kommissionen om att de hade fattat flera beslut om att bevilja eftergift av importtullar avseende import av aluminium från Anguilla på grundval av besluten REC 03/2004 och REM 03/2004. På begäran av kommissionen lämnade de italienska myndigheterna ytterligare upplysningar under år 2010.

48

Genom skrivelse av den 8 juli 2010 begärde kommissionen, med stöd av artikel 5 i EG-fördraget (sedermera artikel 10 EG, nu artikel 4.3 FEU), att Förenade kungariket skulle kompensera unionen för den förlust av egna medel som enligt kommissionen berodde på att myndigheterna i Anguilla hade utfärdat EXP-certifikat som var oförenliga med artikel 101.2 i ULT-beslutet, vilket hindrade de italienska myndigheterna från att ta ut tullar på den aktuella importen. I denna skrivelse preciserade kommissionen att eventuell försening vad gäller kompensationen för denna förlust skulle ge upphov till dröjsmålsränta.

49

Nämnda skrivelse följdes av en skriftväxling mellan kommissionen och Förenade kungariket.

50

Den 27 september 2013 sände kommissionen en formell underrättelse till Förenade kungariket i vilken den begärde att Förenade kungariket skulle kompensera för den förlust av egna medel som motsvarade de tullar som omfattades av de beslut om eftergift som de italienska myndigheterna fattat med stöd av besluten REC 03/2004 och REM 03/2004.

51

Förenade kungariket besvarade den formella underrättelsen genom skrivelse av den 21 november 2013 och tillbakavisade allt ansvar för Anguillas handlingar och förnekade att det skett en överträdelse av unionsrätten.

52

Den 17 oktober 2014 sände kommissionen ett motiverat yttrande till Förenade kungariket som i sitt svar på detta motiverade yttrande vidhöll sin ståndpunkt.

53

Eftersom Förenade kungariket inte företagit den begärda kompensationen, beslutade kommissionen att väcka förevarande talan.

54

Kommissionen har hävdat att Förenade kungariket, enligt principen om lojalt samarbete i artikel 5 i EG-fördraget (sedermera artikel 10 EG, nu artikel 4.3 FEU), är skyldig att kompensera för den förlust av traditionella egna medel som har uppkommit till följd av att myndigheterna i Anguilla, enligt kommissionens uppfattning, under år 1999 utfärdade 12 EXP-certifikat i strid med bestämmelserna i ULT-beslutet och därigenom hindrade de italienska myndigheterna från att uppbära de tullar som var hänförliga till den aktuella importen. Kommissionen har i detta avseende preciserat att talan syftar till att få fastställt att Förenade kungariket har underlåtit att uppfylla denna kompensationsskyldighet, oberoende av storleken på förlusten, vilken kommissionen inte har begärt att domstolen ska fastställa.

55

För det första anser kommissionen att Förenade kungariket, i egenskap av medlemsstat, ska ansvara för de rättsakter som antagits och försummelser som begåtts av myndigheterna i Anguilla och som strider mot ULT-beslutet, med hänsyn till de särskilda förbindelser som Förenade kungariket har med sitt ULT, vilket enligt kommissionen inte är en oberoende stat och utgör en integrerad del av Förenade kungariket.

56

Kommissionen har tillagt att Förenade kungariket inte med framgång kan åberopa Anguillas administrativa självstyre för att motivera underlåtenheten att uppfylla de skyldigheter som medlemsstaten har enligt principen om lojalt samarbete. Förenade kungariket har för övrigt de befogenheter som krävs för att förhindra att handlingar eller underlåtenhet från detta ULT:s sida medför en förlust av egna medel för unionens budget. I synnerhet har det brittiska parlamentet obegränsade lagstiftningsbefogenheter med avseende på Förenade kungarikets ULT.

57

Kommissionen har för det andra erinrat om att principen om lojalt samarbete ålägger medlemsstaterna att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa unionsrättens tillämplighet och verkan. I förevarande fall hindrade de anguillanska myndigheternas rättsstridiga utfärdande av EXP-certifikat uppbörden av tullar och tillhandahållandet av dessa tullbelopp till unionens budget såsom egna medel. Genom att inte kompensera för denna förlust av egna medel har Förenade kungariket hindrat att systemet med unionens egna medel fungerar väl. Förlusten måste nämligen kompenseras av samtliga medlemsstater genom en ökning av de egna medel som baseras på bruttonationalinkomsten. Skyddet för unionens budget kräver således att Förenade kungariket kan hållas ansvarigt för att Anguillas myndigheter har åsidosatt ULT-beslutet och att den medlemsstaten kompenserar för den förlust av egna medel som följer därav.

58

Kommissionen har för det tredje hävdat att Förenade kungariket är skyldigt att betala dröjsmålsränta på det belopp som motsvarar förlusten av egna medel, eftersom denna förlust inte har kompenserats. Enligt kommissionen grundar sig inte skyldigheten att betala dröjsmålsränta på unionslagstiftningen om egna medel. Den utgör snarare en del av skyldigheten till lojalt samarbete, med hänsyn till det nära sambandet mellan skyldigheten att fastställa unionens egna medel, skyldigheten att betala in dessa medel på kommissionens konto inom den föreskrivna fristen och, slutligen, skyldigheten att betala dröjsmålsränta.

59

Vad beträffar bakgrunden till det fördragsbrott som görs gällande mot Förenade kungariket, har kommissionen, med stöd av Olafs rapport från år 2003, gjort gällande att myndigheterna i Anguilla under år 1999 utfärdade 12 EXP-certifikat samtidigt som importörer i unionen gavs ett ”transportbidrag”. I den mån besluten REC 03/2004 och REM 03/2004 innebär att det ska anses att Anguilla genom beviljandet av detta bidrag gjorde en partiell återbetalning av tullavgifter, har dessa certifikat utfärdats i strid med artikel 101.2 i ULT-beslutet. Med hänsyn till de uppgifter som återfinns i nämnda certifikat och de importdeklarationer som lämnats av de italienska myndigheterna, har dessa certifikat använts för att importera aluminium tullfritt och de har följaktligen gett upphov till en förlust av unionens egna medel, en förlust som Förenade kungariket inte har ersatt.

60

Förenade kungariket har, med stöd av Konungariket Nederländerna, bestritt det påstådda fördragsbrottet. För det första har Förenade kungariket gjort gällande att varken tullkodexen eller unionslagstiftningen om egna medel eller ens ULT-beslutet gör det möjligt att hålla Anguilla ansvarigt, gentemot unionen, för fel som begåtts av dess egna myndigheter vid tillämpningen av detta beslut och för den förlust av egna medel som är en följd av dessa fel. Följaktligen kan Förenade kungariket inte heller anses vara ansvarigt för sådana fel enbart av det skälet att det är den medlemsstat som Anguilla är knutet till.

61

Enligt domstolens praxis som grundar sig på yttrande 1/78 (Internationellt naturgummiavtal) av den 4 oktober 1979 (EU:C:1979:224, punkt 62) ska det göras åtskillnad mellan medlemsstaternas ansvar i fråga om ett ULT:s internationella förbindelser och de skyldigheter som åligger medlemsstaterna enligt unionsrätten. Förenade kungariket har i detta avseende anfört att Anguilla, i enlighet med artikel 227.3 i EG-fördraget (sedermera artikel 299.3 EG, nu artikel 355.2 FEUF), ska betraktas som en enhet som är skild från denna medlemsstat och på vilken de allmänna bestämmelserna i fördragen inte är tillämpliga utan uttrycklig hänvisning. Kommissionens ståndpunkt innebär att de skyldigheter som föreskrivs i artikel 5 i EG-fördraget (sedermera artikel 10 EG, nu artikel 4.3 FEU) utvidgas till att omfatta handlingar och underlåtenhet från ULT:s sida, utan att detta uttryckligen föreskrivs i unionsrätten och då särskilt i ULT-beslutet. I avsaknad av en uttrycklig bestämmelse härom kan Förenade kungariket inte vara skyldigt att förhindra varje åsidosättande av detta beslut från Anguillas sida och att ansvara för sådana åsidosättanden gentemot unionen.

62

Förenade kungariket anser att med hänsyn till det självstyre som Anguilla har enligt nationell konstitutionell rätt strider ståndpunkten att Förenade kungariket är ansvarigt för åtgärder som vidtas av myndigheterna i Anguilla mot artikel 4.2 FEU och den internationella sedvanerättsliga princip som återspeglas i artikel 73 i Förenta nationernas stadga. Enligt nationell konstitutionell rätt är Anguilla nämligen inte en del av Förenade kungariket, utan en konstitutionell enhet som är åtskild från Förenade kungariket och som har en hög grad av självstyre, särskilt i tull- och skattefrågor. I den mån Anguillas organisation följer av dess egen skrivna författning, medför inte det brittiska parlamentets lagstiftningsbefogenheter att det kan ingripa i den löpande verksamhet som bedrivs av myndigheterna i detta ULT.

63

För det andra har Förenade kungariket gjort gällande att kommissionen inte kan lägga artikel 5 i EG-fördraget (sedermera artikel 10 EG, nu artikel 4.3 FEU) till grund för påståendet att Förenade kungariket är ansvarigt för åtgärder som vidtas av myndigheterna i Anguilla och därmed är skyldigt att kompensera för den förlust av egna medel som är en följd av att dessa myndigheter har åsidosatt ULT-beslutet. Det finns nämligen ingenting i ordalydelsen i denna artikel som ger vid handen att det finns ett sådant ansvar. Kommissionens påstående strider således mot rättssäkerhetsprincipen, som är av särskild vikt när det rör sig om lagstiftning som kan vara ekonomiskt betungande.

64

Genom ULT-beslutet ges myndigheterna i ULT en mycket viktig roll vad gäller associeringsfrågor och myndigheterna i Anguilla har således bestritt kommissionens tolkning av nämnda beslut och begärt inrättandet av en arbetsgrupp med uppgift att behandla alla problem som uppkommer i förbindelserna mellan ULT och unionen i enlighet med artikel 235 i ULT-beslutet, samt genomförandet av det partnerskap som avses i artikel 7.7 i bilaga 3 till detta beslut. Enligt Förenade kungariket borde kommissionen ha vidtagit dessa åtgärder, vilka föreskrivs i ULT-beslutet för att avhjälpa eventuella fel som begåtts av myndigheterna i Anguilla.

65

Förenade kungariket har tillagt att det inte heller kan vara skyldigt att betala dröjsmålsränta utan rättslig grund i detta avseende. Artikel 11 i förordning nr 1552/89 är inte tillämplig i förevarande mål.

66

Vad slutligen gäller de faktiska omständigheter som ligger till grund för det påstådda fördragsbrottet har Förenade kungariket bestritt att de EXP-certifikat som utfärdades under år 1999 var rättsstridiga, eftersom kommissionen inte visat att dessa certifikat hade lett till att ett ”transportbidrag” beviljades. Förenade kungariket har i detta avseende påpekat att det i de fakturor som Corbis sände till myndigheterna i Anguilla från och med november 1998 inte längre nämndes något ”transportbidrag”. I stället hänvisades till ”utförda tjänster” av detta bolag. Den 22 januari 1999 antog Anguillas lagstiftande församling dessutom en resolution enligt vilken varje vara som transiterar Anguilla under transporten till unionen skulle omfattas av en tull som motsvarar unionens tullsats avseende denna vara. Förenade kungariket anser under alla omständigheter att detta ”transportbidrag” inte kan anses utgöra en partiell återbetalning av tullar som är oförenlig med artikel 101.2 i ULT-beslutet.

67

Enligt Förenade kungariket har kommissionen inte heller visat att ett eventuellt rättsstridigt utfärdande av nämnda EXP-certifikat har medfört en förlust av egna medel. I det avseendet har Förenade kungariket bestritt att dessa certifikat faktiskt har getts in till de italienska myndigheterna och har därutöver ifrågasatt att det finns ett orsakssamband mellan det eventuellt rättsstridiga utfärdandet av dessa certifikat och den förlust av egna medel som åberopats. Om de italienska myndigheterna hade vidtagit de skyddsåtgärder som rekommenderades i meddelandet om ömsesidigt bistånd, skulle nämligen de berörda aktörerna eventuellt ha avstått från att importera de aktuella varorna till unionen. Om kraven avseende dessa aktörers agerande, såsom de preciserats i punkt 31 i beslut REC 03/2004, inte var uppfyllda, borde de italienska myndigheterna dessutom ha uppburit tullar, varför Förenade kungariket inte kan hållas ansvarigt i detta avseende.

68

Enligt Förenade kungariket utgör vidare den rättspraxis som följer av domen av den 13 november 2014, Nencini/parlamentet (C‑447/13 P, EU:C:2014:2372, punkterna 47 och 48), hinder för att det i förevarande fall konstateras att Förenade kungariket har åsidosatt den påstådda skyldigheten att kompensera för den förlust av egna medel, i förekommande fall jämte ränta, som följer av att myndigheterna i Anguilla rättsstridigt har utfärdat EXP-certifikat. Kommissionen väckte nämligen förevarande talan sjutton år efter den aktuella importen och mer än tolv år efter offentliggörandet av beslut REC 03/2004 och följaktligen efter utgången av den skäliga tidsfrist som kommissionen enligt denna rättspraxis måste iaktta.

69

Det ska inledningsvis understrykas att principen om lojalt samarbete, vid tiden för det agerande av myndigheterna i Anguilla som ligger till grund för förevarande talan om fördragsbrott, kom till uttryck i artikel 5 i EG-fördraget och därefter i artikel 10 EG. Vid den tidpunkt då kommissionen begärde att Förenade kungariket skulle kompensera för den förlust av egna medel som den ansåg vara en följd av detta agerande hade de bestämmelserna emellertid ersatts av artikel 4.3 FEU. Härav följer att det är mot bakgrund av principen om lojalt samarbete såsom den stadfästs i den sistnämnda bestämmelsen som talan ska prövas.

70

Enligt artikel 4.3 andra stycket FEU ska Förenade kungariket, i egenskap av medlemsstat i unionen, vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördragen eller av unionens institutioners akter.

71

Även om det i det sammanhanget ankommer på samtliga myndigheter i den medlemsstaten att inom ramen för sin behörighet säkerställa att unionsrätten efterlevs är det, enligt artikel 258 FEUF, enbart nämnda medlemsstat som ansvarar gentemot unionen för att dess skyldigheter enligt unionsrätten uppfylls (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2012, Byankov, C‑249/11, EU:C:2012:608, punkt 64 och där angiven rättspraxis, och dom av den 13 maj 2014, kommissionen/Spanien, C‑184/11, EU:C:2014:316, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

72

Såsom kommissionen har preciserat i sin replik, grundar sig inte förevarande talan om fördragsbrott på fel som begåtts av myndigheterna i Förenade kungariket, utan på att denna medlemsstat är ansvarig för en förlust av egna medel till följd av att myndigheterna i Anguilla har åsidosatt bestämmelserna i ULT-beslutet om utfärdande av EXP-certifikat.

73

Såsom framgår av artikel 227.3 i EG-fördraget, jämförd med bilaga IV till detta fördrag (sedermera artikel 299.3 EG samt bilaga II till EG-fördraget, nu artikel 355.2 FEUF och bilaga II till EUF-fördraget), var Anguilla ett av de ULT som angavs i nämnda bilaga och omfattades därför av den särskilda associeringsordning som fastställts i fjärde delen av EG-fördraget, vilken omfattade artiklarna 131–137 (sedermera artiklarna 182–188 EG, nu artiklarna 198–204 FEUF). Bestämmelser om de närmare riktlinjerna och förfarandet vid associeringen har fastställts i ULT-beslutet, på grundval av artikel 136 i EG-fördraget (sedermera artikel 187 EG, nu artikel 203 FEUF).

74

Det ska i detta sammanhang understrykas att även om domstolen har slagit fast att de allmänna bestämmelserna i EG-fördraget, det vill säga de som inte återfinns i fjärde delen av fördraget, inte är tillämpliga på ULT utan uttrycklig hänvisning (dom av den 5 juni 2014, X och TBG, C‑24/12 och C‑27/12, EU:C:2014:1385, punkt 45 och där angiven rättspraxis), ska inte det fördragsbrott som görs gällande mot Förenade kungariket hänföras till den situation som avses i denna rättspraxis. Kommissionen har nämligen inte gjort gällande att principen om lojalt samarbete är tillämplig på Anguilla, men har hävdat att Förenade kungariket enligt denna princip är skyldigt att ansvara för följderna av att myndigheterna i Anguilla rättsstridigt har utfärdat EXP-certifikat. Såsom det har erinrats om i punkt 70 ovan gäller denna princip i Förenade kungariket i egenskap av medlemsstat i unionen.

75

Mot bakgrund av dessa överväganden ska det för det första prövas huruvida Förenade kungariket, till följd av de skyldigheter det i egenskap av medlemsstat har enligt artikel 4.3 FEU, är ansvarigt gentemot unionen för ett eventuellt utfärdande av EXP-certifikat av myndigheterna i Anguilla i strid med ULT-beslutet. För det andra ska det prövas om Förenade kungariket enligt nämnda bestämmelse är skyldigt att kompensera för den eventuella förlusten av egna medel, i förekommande fall jämte ränta, som följer av detta rättsstridiga utfärdande och, för det tredje, om så är fallet, huruvida det finns stöd för det fördragsbrott som läggs Förenade kungariket till last.

76

Kommissionen har hävdat att det är på grund av de särskilda förbindelserna mellan Anguilla och Förenade kungariket som denna medlemsstat ska ansvara, gentemot unionen, för handlingar och underlåtenhet från de anguillanska myndigheternas sida när de utfärdade EXP-certifikat i strid med ULT-beslutet.

77

Förenade kungariket är en av de medlemsstater som enligt artikel 131 första stycket i EG-fördraget (sedermera artikel 182 första stycket EG, nu artikel 198 första stycket FEUF) upprätthåller ”särskilda förbindelser” med ULT. I enlighet med denna bestämmelse grundade sig beslutet att låta dessa länder och territorier omfattas av den särskilda associeringsordning som fastställts i fjärde delen i EG-fördraget, vid tidpunkten då nämnda certifikat utfärdades, på dessa särskilda förbindelser.

78

Utmärkande för dessa särskilda förbindelser är att ULT inte är självständiga stater utan länder och territorier som är avhängiga en självständig stat, vilken bland annat företräder dem internationellt (se, för ett liknande resonemang, yttrande 1/78 (Internationellt naturgummiavtal), av den 4 oktober 1979, EU:C:1979:224, punkt 62, och yttrande 1/94 (Avtal bilagda WTO-avtalet) av den 15 november 1994, EU:C:1994:384, punkt 17).

79

I enlighet med artikel 131 i EG-fördraget (sedermera artikel 182 EG, nu artikel 198 FEUF) ska den särskilda associeringsordning som fastställts i den fjärde delen av detta fördrag, som syftar till att främja den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen i ULT, endast tillämpas på länder och territorier som har särskilda förbindelser med den berörda medlemsstaten, vilken har begärt att den särskilda associeringsordningen ska tillämpas på dem. Anguilla, som är knutet Förenade kungariket, lades till i den förteckning över ULT som återfanns i bilaga IV till EEG-fördraget (sedermera bilaga II till EG-fördraget, nu bilaga II till EUF-fördraget), med stöd av artikel 24.2 i akten om villkoren för Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska gemenskaperna och om anpassning av fördragen (EGT L 73, 1972, s. 14).

80

Den formulering som användes bland annat i första skälet samt artikel 234 och artikel 235.2 i ULT-beslutet för att peka ut den medlemsstat ”som är ansvarig för” ett ULT är således ett uttryck för de särskilda förbindelser som de har med varandra enligt artikel 131 första stycket i EG-fördraget (sedermera artikel 182 första stycket EG, nu artikel 198 första stycket FEUF). Denna tolkning får stöd av artikel 1 i ULT-beslutet, jämförd med punkt 5 i bilaga 1 till detta, av vilken det framgår att Anguilla var ett av ”Förenade kungarikets utomeuropeiska länder och territorier”.

81

Inom ramen för denna särskilda associeringsordning hade varor med ursprung i Anguilla i enlighet med artikel 133.1 i EG-fördraget (sedermera artikel 184.1 EG, nu artikel 200.1 FEUF) förmånstillträde till den inre marknaden utan tullar. Enligt tredje skälet i ULT-beslutet utsträcktes detta förmånstillträde till vissa varor som inte hade sitt ursprung i detta ULT. Enligt artikel 101.2 i detta beslut, jämförd med artikel 108.1 andra strecksatsen samt bilaga 3 till detta, accepterades varor som inte hade sitt ursprung i ULT men som omsattes fritt i ett ULT och återexporterades som sådana till unionen för import utan tullar, och utan skatter med motsvarande verkan, på villkor att det i nämnda ULT betalats tull, eller skatt med motsvarande verkan, på minst samma nivå som de tullar vilka gällde i unionen för import av samma produkter med ursprung i tredjeländer, att produkterna inte helt eller delvis varit föremål för undantagande från eller återbetalning av tullar eller skatter med motsvarande verkan, och att produkterna åtföljdes av ett EXP-certifikat.

82

De anguillanska myndigheternas utfärdande av EXP-certifikat reglerades i unionsrätten. Enligt artikel 2.1 och 2.6 i bilaga 3 till ULT-beslutet, som enligt artikel 237 däri var tillämpligt inom ULT:s territorier, skulle dessa certifikat som utgjorde bevis för överensstämmelse med föreskrifterna i artikel 101.2 i beslutet, utfärdas av myndigheterna i ULT. När dessa myndigheter utfärdade sådana certifikat var de således skyldiga att iaktta de krav som uppställdes i nämnda artikel 101.2.

83

De förfaranden som inrättats i ULT-beslutet för att lösa tvister eller problem som kunde uppstå i detta sammanhang återspeglade den centrala roll som de särskilda förbindelserna i den mening som avses i artikel 131 första stycket i EG-fördraget (sedermera artikel 182 första stycket EG, nu artikel 198 första stycket FEUF) mellan berört ULT och den medlemsstat till vilken detta var knutet hade för den associeringsordning som fastställts i den fjärde delen av EG-fördraget.

84

I detta avseende ska särskilt artikel 7.7 i bilaga 3 till ULT-beslutet beaktas. Enligt denna bestämmelse skulle tvister avseende lagenligheten av EXP-certifikat som inte kunde lösas mellan tullmyndigheterna i importstaten och tullmyndigheterna i det exporterande ULT hänskjutas till tullagstiftningskommittén inom ramen för ett förfarande i vilket bland annat en företrädare för den medlemsstat som var ansvarig för det exporterande ULT deltog. De behöriga myndigheterna i detta ULT deltog däremot inte.

85

När det gällde lösningen av eventuella problem som kunde uppkomma i händelse av ett rättsstridigt utfärdande av EXP-certifikat inom ramen för det partnerskap som avses i artiklarna 234 och 235 i ULT-beslutet, kan det konstateras att detta partnerskap inte kunde grunda sig på en bilateral dialog mellan det berörda ULT och kommissionen, utan krävde ett trepartssamråd i vilket, utöver kommissionen, den medlemsstat till vilket det aktuella ULT var knutet och de behöriga lokala myndigheterna i detta ULT skulle delta. Enligt artikel 10 första stycket i beslutet krävdes att den medlemsstat till vilken ULT var knutet deltog i detta trepartssamråd i syfte att säkerställa att ”de berörda medlemsstaternas centrala myndigheters befogenheter iakttogs”.

86

Mot denna bakgrund ska det anses att förekomsten av sådana särskilda förbindelser som avses i artikel 131 första stycket i EG-fördraget (sedermera artikel 182 första stycket EG, nu artikel 198 första stycket FEUF), mellan Förenade kungariket och Anguilla, ger upphov till ett särskilt ansvar för nämnda medlemsstat gentemot unionen när myndigheterna i detta ULT utfärdar EXP-certifikat som strider mot nämnda beslut.

87

Förenade kungariket har likväl bestritt att det föreligger ett sådant ansvar. Förenade kungariket har för det första gjort gällande att det ska göras åtskillnad mellan Anguilla och Förenade kungariket i egenskap av medlemsstat, i enlighet med den praxis som följer av yttrande 1/78 (Internationellt naturgummiavtal) av den 4 oktober 1979 (EU:C:1979:224, punkt 62). För det andra anser Förenade kungariket att det system för administrativt samarbete som inrättats genom ULT-beslutet gör det möjligt att vända sig direkt till myndigheterna i ett ULT, vilket innebär att kommissionen inte kan hålla Förenade kungariket ansvarigt för dessa myndigheters handlingar på grundval av artikel 4.3 FEU. För det tredje skulle ett erkännande av ett sådant ansvar undergräva Anguillas konstitutionella självständighet i strid med artikel 4.2 FEU och artikel 73 i Förenta nationernas stadga.

88

Vad gäller det första argumentet har domstolen i punkt 62 i det i föregående punkt nämnda yttrandet visserligen slagit fast att när en medlemsstat ingår ett internationellt avtal i egenskap av internationell företrädare för ett ULT som är knutet till nämnda stat, handlar den inte i egenskap av medlemsstat. Detta konstaterande, som medförde att domstolen kunde slå fast att en sådan representation saknade betydelse för ”avgränsningen av behörighetsområdena inom gemenskapen” är emellertid inte relevant vid bedömningen av en medlemsstats ansvar i ett sammanhang som rör utfärdande av EXP-certifikat i strid med ULT-beslutet av myndigheterna i ett ULT som var knutet till denna medlemsstat, ett utfärdande som reglerades av de unionsbestämmelser som var tillämpliga inom ULT:s territorium.

89

När det gäller Förenade kungarikets andra argument avseende det system för administrativt samarbete som inrättats genom ULT-beslutet, är det riktigt att det i enlighet med artikel 7.6 i bilaga 3 till detta beslut ankom på myndigheterna i berört ULT att, bland annat, genomföra nödvändiga undersökningar, om det kontrollförfarande som avses i artikel 7.1 i denna bilaga eller någon annan tillgänglig information tydde på att bestämmelserna i denna bilaga hade överträtts. I nämnda artikel 7.6 föreskrevs emellertid att kommissionen ”får delta” i de undersökningar som syftade till att upptäcka och förebygga överträdelser av de bestämmelser som reglerar utfärdandet av EXP-certifikat, men kommissionen var inte skyldig att delta. Vidare föreskrevs visserligen i artikel 7.7 i nämnda bilaga att tvister som uppkommer i samband med sådana undersökningar eller som ger upphov till en fråga om tolkningen ”skall hänskjutas” till ett förfarande för tvistlösning. Det framgår dock av själva ordalydelsen i denna bestämmelse att den endast avsåg tvister mellan importstaten och det exporterande ULT och följaktligen inte medförde någon skyldighet för kommissionen.

90

Dessutom kan det konstateras att i motsats till vad Förenade kungariket har gjort gällande utgör bestämmelserna om den typ av samråd som kallas ”partnerskap” inte heller hinder för att en medlemsstat kan hållas ansvarig enligt artikel 4.3 FEU för ett rättsstridigt utfärdande av EXP-certifikat av myndigheterna i dess ULT. Enligt själva ordalydelsen i artikel 234 i ULT-beslutet skulle unionens agerande nämligen endast ”i största möjliga utsträckning” grundas på detta samråd mellan kommissionen, den medlemsstat som ett ULT var knutet till och de behöriga lokala myndigheterna i detta ULT. För att lösa alla slags problem som kan uppkomma mellan ULT och unionen föreskrivs dessutom i artikel 235.2 i detta beslut att arbetsgrupper för associeringen ”kan … inrättas” bland annat på begäran av berört ULT. Även om det sålunda är riktigt att detta partnerskapsförfarande inte har genomförts i förevarande fall, är det likväl så att ett sådant förfarande, enligt bestämmelsernas ordalydelse, är fakultativt.

91

Det tredje argumentet, som avser Anguillas konstitutionella självständighet, kan inte heller godtas. Förenade kungariket har nämligen inte redogjort för hur en medlemsstats ansvar för åtgärder som vidtas av dess ULT, vilket inte påverkas av de uppgifter som dessa ges genom ULT-beslutet, skulle kunna inverka menligt på deras självstyre.

92

Domstolen ska även avgöra för vilka typer av fel som begås av ett ULT i samband med utfärdandet av EXP-certifikat som den medlemsstat till vilken detta ULT är knutet ska hållas ansvarig.

93

I detta avseende följer det av principen om lojalt samarbete, som stadfästs i artikel 4.3 FEU, att medlemsstaterna är skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa unionsrättens tillämplighet och verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 oktober 2010, Stils Met, C‑382/09, EU:C:2010:596, punkt 44, och dom av den 5 december 2017, Tyskland/rådet, C‑600/14, EU:C:2017:935, punkt 94).

94

Det tullförfarande som gäller för varor som inte har sitt ursprung i ULT på de villkor som anges i artikel 101.2 i ULT-beslutet jämförd med artikel 108.1 andra strecksatsen och bilaga 3 till samma beslut, är förmånligt och av undantagskaraktär och därför gäller den skyldighet som det erinras om i föregående punkt med särskild styrka i förevarande fall. Det ansvar gentemot unionen som åligger den medlemsstat till vilken ett ULT är knutet omfattar således, enligt artikel 4.3 FEU, alla fel som begås av myndigheterna i detta ULT i samband med utfärdandet av EXP-certifikat. Förenade kungariket kan således inte vinna framgång med argumentet att det inte kan hållas ansvarigt för att myndigheterna i Anguilla eventuellt har utfärdat EXP-certifikat i strid med gällande bestämmelser, med motiveringen att nämnda certifikat utfärdades innan räckvidden av de krav som ställs i artikel 101.2 i ULT-beslutet förtydligades genom beslut REC 03/2004.

95

Mot bakgrund av dessa överväganden finner domstolen att Förenade kungariket, till följd av de skyldigheter det i egenskap av medlemsstat har enligt artikel 131 första stycket i EG-fördraget (sedermera artikel 182 första stycket EG, nu artikel 198 första stycket FEUF) och artikel 4.3 FEU, är ansvarigt gentemot unionen för ett eventuellt utfärdande, från de anguillanska myndigheternas sida, av EXP-certifikat i strid med ULT-beslutet (se, analogt, dom meddelad denna dag, kommissionen/Nederländerna, C‑395/17, (Ansvar för ett ULT:s agerande), punkt 97).

96

Det följer av fast rättspraxis att medlemsstaterna, i enlighet med principen om lojalt samarbete, är skyldiga att undanröja de otillåtna följdverkningarna av en överträdelse av unionsrätten. Det ankommer således på myndigheterna i medlemsstaterna att, inom ramen för sin behörighet, vidta alla nödvändiga åtgärder för att avhjälpa en sådan överträdelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2007, Jonkman m.fl., C‑231/06–C‑233/06, EU:C:2007:373, punkterna 37 och 38, dom av den 26 juli 2017, Comune di Corridonia m.fl., C‑196/16 och C‑197/16, EU:C:2017:589, punkt 35 och där angiven rättspraxis, och dom av den 27 juni 2019, Belgisch Syndicaat van Chiropraxie m.fl., C‑597/17, EU:C:2019:544, punkt 54).

97

I den mån som utfärdandet av ett EXP-certifikat i strid med artikel 101.2 i ULT-beslutet hindrar, under de omständigheter som anges i artiklarna 220.2 b och 239 i tullkodexen, myndigheterna i den berörda importmedlemsstaten från att ta ut de tullar som de skulle ha uppburit om inget sådant EXP-certifikat hade utfärdats, utgör den förlust av unionens egna traditionella egna medel som följer därav en otillåten följdverkan av en överträdelse av unionsrätten. Enligt domstolens praxis ska en sådan förlust kompenseras antingen genom en annan kategori egna medel eller genom en anpassning av utgifterna (se, analogt, dom av den 15 november 2005, kommissionen/Danmark, C‑392/02, EU:C:2005:683, punkt 54, och dom av den 5 oktober 2006, kommissionen/Tyskland, C‑105/02, EU:C:2006:637, punkt 88).

98

Den medlemsstat som är ansvarig gentemot unionen för det rättsstridiga utfärdandet av ett sådant certifikat är således skyldig, i enlighet med principen om lojalt samarbete, att vidta alla nödvändiga åtgärder för att avhjälpa denna överträdelse av unionsrätten och ska, i synnerhet, kompensera för den förlust av egna medel som följer därav (se, analogt, dom meddelad denna dag, kommissionen/Nederländerna, C‑395/17, (Ansvar för ett ULT:s agerande), punkt 100).

99

Vad särskilt gäller frågan huruvida det belopp som motsvarar en sådan förlust av egna medel i förekommande fall ska ökas med dröjsmålsränta, räcker det att påpeka att enbart kompensation för det tullbelopp som inte har kunnat tas ut inte räcker för att undanröja de otillåtna följdverkningarna av ett rättsstridigt utfärdande av ett EXP-certifikat.

100

Denna tolkning påverkas inte av det argument baserat på rättssäkerhetsprincipen som Förenade kungariket anfört, innebärande att en sådan kompensationsskyldighet inte kan föreligga i avsaknad av en uttrycklig bestämmelse härom i unionsrätten. Skyldigheten att kompensera för förlusten av egna medel till följd av ett rättsstridigt utfärdande av EXP-certifikat utgör endast ett särskilt uttryck för den skyldighet som följer av principen om lojalt samarbete, enligt vilken medlemsstaterna är skyldiga att vidta alla nödvändiga åtgärder för att avhjälpa en överträdelse av unionsrätten och undanröja de otillåtna följdverkningarna av överträdelsen. Såsom framgår av den fasta rättspraxis som det har erinrats om i punkt 96 ovan, omfattar denna skyldighet alla otillåtna följdverkningar av ett åsidosättande av unionsrätten, särskilt sådana som är av ekonomisk karaktär, såsom de som är i fråga i förevarande mål.

101

Dröjsmålsräntan börjar emellertid löpa först från och med den dag då begäran om att den berörda medlemsstaten ska kompensera för nämnda förlust av egna medel framställdes.

102

Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att den medlemsstat som är ansvarig gentemot unionen för ett rättsstridigt utfärdande av EXP-certifikat av ett ULT som är knutet till medlemsstaten är skyldig, i enlighet med principen om lojalt samarbete, att kompensera för en eventuell förlust av egna medel, och i förekommande fall att erlägga dröjsmålsränta.

103

Kommissionen har hävdat att myndigheterna i Anguilla under år 1999 utfärdade tolv EXP-certifikat i strid med artikel 101.2 i ULT-beslutet, att detta rättsstridiga utfärdande har lett till en förlust av egna medel för unionen och att Förenade kungariket har underlåtit att uppfylla sin skyldighet att kompensera för denna förlust.

104

Vad för det första gäller frågan huruvida de aktuella EXP-certifikaten är rättsstridiga har kommissionen gjort gällande att besluten REC 03/2004 och REM 03/2004 samt Olafs rapport från år 2003 räcker för att visa att så är fallet. Enligt Förenade kungariket åligger det däremot kommissionen att i förevarande mål om fördragsbrott styrka att vart och ett av dessa certifikat är rättsstridigt.

105

När det gäller besluten REC 03/2004 och REM 03/2004 ska det erinras om att det följer av artikel 875 och artikel 908.3 i tillämpningsförordningen att kommissionen, när den i enlighet med artiklarna 873 och 907 i samma förordning antar ett beslut i vilket det fastställs att den situation som prövas medger att de tullar det gäller inte bokförs i efterhand, kan ange på vilka villkor medlemsstaterna får fatta ett liknande beslut i fall där jämförbara faktiska och rättsliga omständigheter föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 2017, Aqua Pro, C‑407/16, EU:C:2017:817, punkt 68).

106

Besluten REC 03/2004 och REM 03/2004 utgör beslut som innehåller sådana konstateranden. Kommissionen konstaterade i de besluten att myndigheterna i Anguilla och Saint-Pierre och Miquelon under de aktuella perioderna hade beviljat ett ”transportbidrag” med ett belopp på 25 USD per ton aluminium för de ekonomiska aktörer som först hade låtit aluminium övergå till fri omsättning i ULT och därefter återexporterat dessa varor till unionen. Kommissionen ansåg att utbetalningen av ett sådant stöd, under dessa omständigheter, hade samband med den föregående betalningen av tullar och utgjorde en partiell återbetalning av dessa tullar, vilket innebar att de EXP-certifikat som utfärdats av nämnda myndigheter stred mot artikel 101.2 andra strecksatsen i ULT-beslutet. Enligt den bedömning som gjorts i dessa beslut ansågs förekomsten av ett ”transportbidrag” av detta slag vara den avgörande faktorn för att komma fram till att denna bestämmelse åsidosatts.

107

Av rättspraxis följer att den materiella och rättsliga bedömning som görs i ett beslut, såsom besluten REC 03/2004 och REM 03/2004, är bindande för samtliga organ i den medlemsstat som beslutet är riktat till och, på de villkor som kommissionen fastställer även för organ i andra medlemsstater i fall där jämförbara faktiska och rättsliga omständigheter föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 november 2008, Heuschen & Schrouff Oriëntal Foods Trading, C‑375/07, EU:C:2008:645, punkt 64 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 oktober 2017, Aqua Pro, C‑407/16, EU:C:2017:817, punkt 69).

108

Det ska dessutom erinras om att i den mån en rapport från Olaf innehåller relevanta uppgifter om, bland annat, hur tullmyndigheterna i det exporterande ULT har agerat, kan denna rapport beaktas för att fastställa huruvida ett givet fall uppvisar faktiska och rättsliga omständigheter som är jämförbara med dem som är aktuella i ett beslut som kommissionen har antagit med stöd av artiklarna 873 och 907 i tillämpningsförordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 oktober 2017, Aqua Pro, C‑407/16, EU:C:2017:817, punkterna 55 och 70).

109

I förevarande fall ska det påpekas att beslut REC 03/2004 och Olafs rapport från år 2003 rör praxis i tullförfaranden i ett och samma ULT, nämligen Anguilla. I punkt 4.2 i denna rapport konstaterades dessutom att de tullförfaranden som var i kraft i Anguilla förblev oförändrade under åren 1998 och 1999 och att även det ekonomiska incitamentet i form av ett ”transportbidrag” till importörerna i unionen fortsatte att utbetalas under denna period, trots ändringen av de uppgifter som lämnades på de fakturor som Corbis sände till myndigheterna i detta ULT. Samtliga aktuella EXP-certifikat utfärdades dessutom under år 1999 av myndigheterna i Anguilla till företag som i punkt 4.3 i nämnda rapport hade identifierats som mottagare av detta bidrag.

110

Konstaterandena i Olafs rapport från år 2003 visar således att myndigheterna i Anguillas hade utfärdat de aktuella EXP-certifikaten samtidigt som ett ”transportbidrag” beviljades. Kommissionen har således på grundval av denna rapport, inom ramen för förevarande talan, utförligt redogjort för att dessa certifikat hade utfärdats i en situation där det föreligger faktiska och rättsliga omständigheter som är jämförbara med dem som var föremål för beslut REC 03/2004.

111

Kommissionen har i mål om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF bevisbördan för det påstådda fördragsbrottet och ska förse domstolen med de uppgifter som den behöver för att kunna kontrollera huruvida detta fördragsbrott föreligger kommissionen kan därvid inte stödja sig på någon presumtion. Om kommissionen har lagt fram tillräcklig bevisning för att unionsbestämmelser i praktiken inte tillämpas på ett riktigt sätt, ankommer det emellertid på medlemsstaten i fråga att på ett sakligt och detaljerat sätt bemöta de framlagda uppgifterna och slutsatserna av dessa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 2016, kommissionen/Portugal, C‑398/14, EU:C:2016:61, punkterna 47 och 48 och där angiven rättspraxis).

112

Denna rättspraxis är tillämplig på en sådan situation som den i förevarande mål, såsom följer av slutsatsen i punkt 95 ovan. Eftersom kommissionen, såsom framgår av punkt 110 ovan, med utgångspunkt i Olafs rapport från år 2003, utförligt redogjort för att de aktuella EXP-certifikaten hade utfärdats i en situation som kännetecknades av faktiska och rättsliga omständigheter som var jämförbara med dem som var föremål för beslut REC 03/2004, var den inte skyldig att för detta ändamål lägga fram ett särskilt bevis för vart och ett av dessa certifikat. Tvärtom ankom det under dessa omständigheter på Förenade kungariket att på ett sakligt och detaljerat sätt bestrida konstaterandena i denna rapport.

113

I förevarande fall har Förenade kungariket inte uppfyllt detta krav. Genom att begränsa sig till allmänna påståenden, såsom de som redovisats i punkt 66 i förevarande dom, har Förenade kungariket inte åberopat någon konkret omständighet som kan påverka konstaterandet i bland annat beslut REC 03/2004, enligt vilket det transportbidrag, som enligt vad som anges i Olafs rapport från år 2003 hade beviljats inom ramen för utfärdandet av de aktuella EXP-certifikaten, ska betraktas som en partiell återbetalning av tullar.

114

Under dessa omständigheter är det styrkt att myndigheterna i Anguilla utfärdade de aktuella EXP-certifikaten i strid med artikel 101.2 i ULT-beslutet.

115

För att visa, för det andra, att det rättsstridiga utfärdandet av de aktuella EXP-certifikaten medförde en förlust av egna medel, har kommissionen till handlingarna i målet, utöver dessa certifikat, bland annat fört de importdeklarationer som den mottagit från de italienska myndigheterna. Förenade kungariket har bestritt att dessa handlingar kan styrka att det faktiskt uppkommit en förlust av egna medel.

116

Det är i detta avseende ostridigt mellan parterna att den import av aluminium som avsågs i beslut REC 03/2004 genomfördes mot uppvisande av de aktuella EXP-certifikaten för de italienska myndigheterna. Dessutom framgår det av uppgifterna i dessa certifikat och importdeklarationerna att samtliga dessa certifikat, förutom i två fall, hade uppvisats för de italienska myndigheterna i syfte att importera aluminium till unionen tullfritt. Den identiska beskrivningen av de aktuella varorna och deras ursprung, identiteten på det fartyg som användes och på det företag som agerade i egenskap av importör i unionen och, i synnerhet, den omständigheten att nämnda importdeklarationer innehåller referensnumret på de aktuella EXP-certifikaten, visar nämligen att dessa verkligen hade uppvisats för dessa myndigheter.

117

Med undantag för två fall har kommissionen således, på grundval av de aktuella EXP-certifikaten och importdeklarationerna, visat att alla dessa EXP-certifikat hade uppvisats för de italienska myndigheterna.

118

Kommissionen har visserligen, som svar på en fråga från domstolen, medgett att de handlingar som bifogats ansökan inte omfattar all import av aluminium som den har åberopat inom ramen för sin talan om fördragsbrott. Kommissionen har emellertid inte i sin ansökan framställt något yrkande avseende ett visst belopp. Kommissionen underströk för övrigt vid förhandlingen att syftet med talan är att få fastställt att Förenade kungariket har underlåtit att uppfylla sin skyldighet att samarbeta lojalt genom att principiellt vägra att kompensera för den förlust av egna medel som är en följd av det rättsstridiga utfärdandet av de aktuella EXP-certifikaten, oavsett förlustens storlek.

119

Det är utrett att Förenade kungariket inte har företagit någon sådan kompensation och det saknas därför anledning att i detta förfarande identifiera all import av aluminium till unionen som skett mot uppvisande av de aktuella EXP-certifikaten och fastställa storleken på den förlust av egna medel som är en följd därav.

120

Vad gäller frågan huruvida utfärdandet av de aktuella EXP-certifikaten med säkerhet har medfört en förlust av egna medel, ska det påpekas att dessa EXP-certifikat som utfärdats på ett rättsstridigt sätt har föranlett de italienska myndigheterna att medge import till unionen av aluminium med ursprung i Anguilla utan tullar och att fatta beslut om eftergift och återbetalning av tull

121

Förenade kungariket har bestritt att det finns ett orsakssamband mellan det rättsstridiga utfärdandet av de aktuella EXP-certifikaten och denna förlust av egna medel. Förenade kungariket har i allt väsentligt gjort gällande att de italienska myndigheterna skulle ha kunnat förhindra denna förlust om de dels hade följt rekommendationerna i meddelandet om ömsesidigt bistånd, dels konstaterat att kraven avseende de berörda aktörernas agerande, såsom de preciserats i punkt 31 i beslut REC 03/2004, inte var uppfyllda.

122

Förekomsten av detta orsakssamband kan emellertid inte ifrågasättas enbart av den omständigheten, som Förenade kungariket har åberopat, att de berörda aktörerna eventuellt skulle ha avstått från att importera de aktuella varorna till unionen, om de italienska myndigheterna hade följt rekommendationerna i meddelandet om ömsesidigt bistånd. Förenade kungarikets påstående att de italienska myndigheterna borde ha uppburit tull om de hade konstaterat att de berörda aktörerna inte uppfyllde de krav som preciseras i punkt 31 i beslut REC 03/2004, avser likaså en situation som inte motsvarar den som föreligger i förevarande mål, där dessa myndigheter, såsom har angetts i punkt 47 ovan, har beviljat eftergift eller återbetalning av tullar på grundval av detta beslut.

123

Förenade kungariket har vidare gjort gällande att rättssäkerhetsprincipen och principen om god förvaltningssed utgör hinder, i förevarande fall, för att domstolen konstaterar ett åsidosättande av skyldigheten att kompensera för denna förlust, eftersom kommissionen har underlåtit att begära sådan kompensation inom skälig tid i enlighet med den rättspraxis som följer av domen av den 13 november 2014, Nencini/parlamentet (C‑447/13 P, EU:C:2014:2372, punkt 48).

124

Det ska i det avseendet erinras om att den rättspraxis som bygger på den dom som nämnts i föregående punkt avser artikel 85b i tillämpningsförordningen, enligt vilken den femåriga preskriptionstiden för artikel 73a i budgetförordningen börjar löpa i och med utgången av den tidsfrist som meddelats gäldenären i debetnotan.

125

I nämnda dom slog domstolen visserligen fast att rättssäkerhetsprincipen, när anvisningar saknas i tillämpliga bestämmelser, kräver att den berörda institutionen delger en debetnota inom skälig tid, och preciserade samtidigt att det ska presumeras att delgivningen av en debetnota har dröjt oskäligt länge när denna sker efter utgången av en period på fem år räknad från den tidpunkt då institutionen normalt sett hade kunnat göra gällande sin fordran (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 2014, Nencini/parlamentet, C‑447/13 P, EU:C:2014:2372, punkterna 48 och 49).

126

Domstolen konstaterar emellertid – och det är därvid inte nödvändigt att pröva huruvida artikel 73a i budgetförordningen och artikel 85b i tillämpningsförordningen är tillämpliga på skyldigheten att, enligt artikel 4.3 FEU, kompensera för en sådan förlust av egna medel som den som är aktuell i förevarande fall – att kommissionen i vart fall inte har överskridit den period på fem år efter vilken det ska presumeras att delgivningen av en debetnota har dröjt oskäligt länge mot bakgrund av den rättspraxis som följer av den dom som nämnts i föregående punkt. Såsom framgår av artikel 875 och artikel 908.3 i tillämpningsförordningen ankom det nämligen på de italienska myndigheterna att genomföra besluten REC 03/2004 och REM 03/2004 och besluta om återbetalning eller eftergift av tullarna på import av aluminium från Anguilla. Kommissionen kunde därför inte begära kompensation från Förenade kungariket för den förlust av egna medel som därigenom uppkom innan de italienska myndigheterna underrättade den om de beslut de fattat. Det är ostridigt mellan parterna att de italienska myndigheterna, såsom angetts i punkt 47 ovan, inte lämnade denna information till kommissionen förrän under åren 2006 och 2007. Det ska följaktligen anses att kommissionen har iakttagit en skälig frist när den begärde att Förenade kungariket skulle göra denna kompensation under år 2010.

127

Domstolen konstaterar följaktligen att Förenade kungariket har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.3 FEU genom att inte kompensera för den förlust av egna medel som är en följd av det rättsstridiga utfärdandet, i förhållande till ULT-beslutet, av EXP-certifikat av myndigheterna i Anguilla, avseende import av aluminium från Anguilla under perioden 1999/2000.

128

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Förenade kungariket ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Förenade kungariket har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

129

Enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Konungariket Nederländerna ska därför bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: