1

Irit Azoulay, Andrew Boreham, Mirja Bouchard och Darren Neville har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 28 april 2017, Azoulay m.fl./parlamentet (T-580/16, nedan kallad den överklagade domen, EU:T:2017:291) i vilken tribunalen ogillade klagandenas talan om ogiltigförklaring av Europaparlamentets individuella beslut av den 24 april 2015 att neka utbildningstillägg för år 2014/15 och, om nödvändigt, ogiltigförklara Europaparlamentets individuella beslut av den 17 och den 19 november 2015 i vilka deras klagomål av den 20 juli 2015 delvis avslogs.

2

I artikel 67.1 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, i den lydelse som är tillämplig i förevarande tvist (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) föreskrivs följande:

”Familjetilläggen ska omfatta följande:

…

3

I artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Om inte annat följer av villkor som fastställs genom allmänna genomförandebestämmelser ska tjänstemannen erhålla ett utbildningstillägg motsvarande den faktiska utbildningskostnaden, dock högst 260,95 [euro] per månad, för varje underhållsberättigat barn som har fyllt fem år och som följer utbildning på heltid vid en avgiftsbelagd primär- eller sekundärskola eller en högskoleutbildningsanstalt. …

…”

4

På grundval av artikel 110 i tjänsteföreskrifterna antog Europaparlamentet den 18 maj 2004 allmänna genomförandebestämmelser om beviljande av utbildningstillägg som föreskrivs i artikel 3 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna (nedan kallade de allmänna genomförandebestämmelserna). I artikel 3 i de allmänna genomförandebestämmelserna föreskrivs följande:

”Inom ramen för de månatliga maxbelopp som föreskrivs i artikel 3.1 första och tredje styckena i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna ska utbildningstillägg B omfatta:

med uteslutande av alla andra avgifter, bland annat

5

Bakgrunden till tvisten beskrivs enligt följande i den överklagade domen:

6

Klagandena yrkade att tribunalen skulle ogiltigförklara beslutet av den 24 april 2015 och, om nödvändigt, besluten av den 17 och den 19 november 2015, emellertid inte ”Europaparlamentets generalsekreterares [beslut] att undantagsvis bevilja… utbildningstillägg för läsåret 2014/15”, att förplikta parlamentet att utge utbildningstillägg för läsåret 2015/16 jämte ränta från den dag dessa belopp förföll till betalning samt förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

7

Till stöd för sin talan åberopade klagandena tre grunder. Som första grund gjorde de gällande ett åsidosättande av artikel 3.1 i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna och en uppenbart felaktig bedömning. Såvitt avsåg den andra grunden gjorde de gällande ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar och som tredje grund ett åsidosättande av principen om likabehandling och principen om god förvaltningssed. Tribunalen ogillade talan på samtliga grunder och följaktligen också yrkandena att ogiltigförklara besluten av den 24 april 2015. Tribunalen fann, mot bakgrund av detta avslag, att det saknades anledning att pröva yrkandet om att Europaparlamentet skulle förpliktas att betala utbildningstillägget för läsåret 2015/2016 till klagandena.

8

Klagandena har yrkat att domstolen ska

9

Parlamentet har yrkat att domstolen ska

10

Klagandena har med sin första grund ifrågasatt punkterna 31‐36 och 38 i den överklagade domen. De har hävdat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den tolkade begreppet ”utbildningskostnader” mot bakgrund av cirkulär nr 4516 av den 29 augusti 2013 från Féderation Wallonie-Bruxelles med rubriken ”Avgiftsfri tillgång till den obligatoriska undervisningen”, som är ett informationscirkulär riktat till nationella myndigheter.

11

Enligt klagandena är begreppet ”utbildningskostnader” ett självständigt begrepp som ska tolkas med beaktande av de målsättningar som åsyftas med den ordning det är en del av och det sammanhang som det ingår i. Syftet med tilläggen är att skälig hänsyn tas till tjänstemannens familjesituation och särskilt till att betala vederbörande ”tillägg” till lönen för de kostnader som denne faktiskt har oberoende av skolsystemet för hans eller hennes barn. I förevarande fall har de kostnader som klagandena har haft till syfte att finansiera deras barns utbildning och är således sakligt motiverade.

12

Såsom tribunalen erinrade om i punkt 32 i den överklagade domen har klagandena inte ifrågasatt att utebliven betalning av de berörda avgifterna inte kan medföra att deras barn nekas tillträde till en obligatorisk belgisk skola. Emellertid skulle barn vars föräldrar inte betalar avgifterna för ett specifikt utbildningsprogram kunna nekas tillträde till detta program. Dessa barn skulle således vara tvungna att följa nationella utbildningsprogram även om modersmålet för klagandenas barn och deras kulturella arv, skiljer sig från belgares modersmål och kulturella arv.

13

Klagandena har för övrigt gjort gällande att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna då den i punkterna 31 och 36 i den överklagade domen fann att utbildningskostnader som tas ut av en icke vinstdrivande förening och som finansieras av föräldrarna inte överensstämmer med nationell lag, även om de ifrågavarande föreningarna inte tar betalt för de tjänster som skolan ska tillhandahålla avgiftsfritt utan snarare för undervisningstjänster som ligger utanför det obligatoriska belgiska programmet. Med andra ord syftar dessa specifika bidrag enbart till att finansiera undervisning som inte uppbär stöd från Féderation Wallonie-Bruxelles och som utgör den kännetecknande egenskapen för den skola som valts och den undervisning som bedrivs där.

14

Klagandena har slutligen ifrågasatt punkt 40 i den överklagade domen. Tribunalen slog i denna punkt fast att eftersom ”de avgifter som betalats till de ideella föreningarna, vilka inte kan klassificeras som [utbildningskostnader], utgör avgifter som följer av krav och aktiviteter avseende genomförandet av utbildningsprogrammet, det vill säga barnens deltagande i skolornas särskilda pedagogiska projekt och den icke-subventionerade skolgången ska [de] anses som ”andra avgifter avseende genomförandet av skolans utbildningsprogram” i den mening som avses i artikel 3 andra stycket i genomförandebestämmelserna, vilka enligt denna bestämmelse inte omfattas av utbildningstillägg B”.

15

Parlamentet har bestritt klagandenas argument.

16

Tribunalen gjorde inte en felaktig rättstillämpning när den i punkterna 19 och 20 i den överklagade domen slog fast att det utbildningstillägg som fastställs i artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna syftar till att täcka ”utbildningskostnader” hänförliga till varje underhållsberättigat barn som följer en utbildning på heltid ”vid en avgiftsbelagd primär- eller sekundärskola”.

17

Klagandena har inte ifrågasatt att begreppet ”utbildningskostnader” är ett självständigt unionsrättsligt begrepp. Vid tolkningen av detta begrepp ska bland annat beaktas dess ordalydelse och de målsättningar som bestämmelserna syftar till att uppnå.

18

Det framgår klart av ordalydelsen i artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna att de kostnader som uppstår ska möjliggöra mottagande av undervisning i en avgiftsbelagd skola. Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 2 i sitt förslag till avgörande var syftet bakom antagandet av denna bestämmelse att utbildningstillägget bättre skulle anpassas till tjänstemännens faktiska kostnader.

19

I artikel 3 i de allmänna genomförandebestämmelserna, som ska tolkas mot bakgrund av artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, föreskrivs att utbildningstillägget täcker avgifter för inskrivning och undervisning vid skolan och transportkostnader med uteslutande av alla andra avgifter.

20

Mot bakgrund av den självständiga karaktären av begreppet ”utbildningskostnader” är kvalifikationen av detta begrepp beroende av själva begreppets karaktär och av de delar som ingår i den avgift av som ska återbetalas (dom av den 8 september 2011, Bovagnet/kommissionen., F-89/10, EU:F:2011:129, punkt 22).

21

Tribunalen gjorde således inte en felaktig rättstillämpning när den prövade karaktären av och de delar som ingår i de avgifter som klagandena har åberopat för att kunna slå fast om dessa kunde kvalificeras som ”avgifter för inskrivning och undervisning på [avgiftsbelagda] skolor”.

22

Tribunalen gjorde inte heller en felaktig rättstillämpning när den hänvisade till cirkulär 4516 som innehåller upplysningar om den lagstiftning som är tillämplig i den franskspråkiga gemenskapen i Belgien beträffande avgiftsfritt tillträde till obligatorisk undervisning

23

Klagandena har härvidlag inte ifrågasatt att École internationale Le Verseau och Athénée Ganenou inte tar ut inskrivnings- och undervisningsavgifter. Denna omständighet är tillräcklig för att kunna utesluta att dessa skolor utgör avgiftsbelagda skolor i den mening som avses i artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna och som preciseras i artikel 3 i de allmänna genomförandebestämmelserna. Tribunalen gjorde således inte en felaktig rättstillämpning när den i punkt 36 i den överklagade domen därför drog slutsatsen att de avgifter som begärts av de ideella föreningarna för barnens deltagande i det särskilda pedagogiska projektet och den icke-subventionerade skolgången vid dessa skolor, inte kan anses utgöra inskrivnings- eller undervisningsavgifter vid dessa skolor och inte kan kvalificeras som ”utbildningskostnader” i den mening som avses i artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsterföreskrifterna och som preciseras i artikel 3 i de allmänna genomförandebestämmelserna..

24

Mot bakgrund av dessa omständigheter var det korrekt att tribunalen i punkt 40 i den överklagade domen slog fast att de avgifter som betalats till de ideella föreningarna inte kan kvalificeras som ”utbildningskostnader”. Avgifterna utgör nämligen kostnader som följer av krav och aktiviteter avseende deltagande i skolornas särskilda pedagogiska projekt och den icke-subventionerade skolgången och ska anses som ”andra avgifter avseende genomförandet av skolans utbildningsprogram” i den mening som avses i artikel 3 andra stycket i genomförandebestämmelserna, vilka enligt denna bestämmelse inte omfattas av utbildningstillägg B.

25

Överklagandet kan således inte bifallas på den första grunden.

26

Klagandena har med den andra grunden ifrågasatt punkterna 45 och 46 i den överklagade domen i vilka tribunalen för det första slog fast att det inte kan konstateras något åsidosättande av principen om berättigade förväntningar när tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar som en institution har meddelat inte är förenliga med bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och för det andra för fullständigheten skull slog fast att det inte av handlingarna och av det särskilda formulär som parlamentets administration har utarbetat för skolorna framgår att administrationen gav klagandena tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar.

27

Klagandena har gjort gällande att de konstateranden som gjorts i den överklagade domen är materiellt felaktiga, eftersom det i förevarande fall inte handlade om huruvida det berörda formuläret kunde visa att det förelåg avgifter för inskrivning men om den praxis som parlamentet hade följt i alla år och som inte ifrågasatts av andra unionsinstitutioner inte snarare utgjorde en tydlig, samstämmig och ovillkorlig försäkring från administrationen.

28

Parlamentet har bestritt att det föreligger ett materiellt fel.

29

Domstolen erinrar om att klagandena har ifrågasatt en överflödig motivering i den överklagade domen utan att ifrågasätta den rättspraxis enligt vilken försäkringar som lämnas av en institutions administration till en tjänsteman som inte beaktar bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna, inte kan ge upphov till en berättigad förväntan hos mottagaren (se, för ett liknade resonemang, dom av den 16 november 1983, Thyssen/kommissionen, 188/82, EU:C:1983:329, punkt 11 och dom av den 6 februari 1986, Vlacou/revisionsrätten, 162/84, EU:C:1986:56, punkt 6).

30

Härav följer att den andra grunden för överklagandet, även om den var korrekt, inte kan medföra att den överklagade domen ogiltigförklaras. Grunden är således overksam och överklagandet kan inte bifallas på denna grund.

31

Klagandena har med den tredje grunden ifrågasatt punkterna 47 och 48 i den överklagade domen i vilka tribunalen avvisade klagandenas argument att ändringen av administrativ praxis strider mot rättssäkerhetsprincipen med den motiveringen att detta argument inte har framförts i klagomålet och således strider mot regeln om överensstämmelse mellan det föregående administrativa klagomålet och talan. Klagandena har gjort gällande att deras argument var ett svar på en motivering som parlamentet framförde för första gången i svaret på deras klagomål.

32

Enligt parlamentet avsåg den grund som klagandena åberopade i klagomålet beträffande ändringen av administrativ praxis grunden om ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar. Besluten av den 17 och den 19 november 2015, i vilka denna grund prövades, vilar på fast rättspraxis, med innebörden att enbart den omständigheten att det i flera år har betalats ut utbildningstillägg inte är tillräckligt för att personalen skulle kunna åberopa denna princip. De bestämmelser som avser beviljande av detta tillägg slår nämligen uttryckligen fast att tillägget utvärderas årligen och att det således kan ändras från ett år till ett annat eller rentav avskaffas. Följaktligen är hänvisningen till att utbildningstillägget utvärderas årligen inte en ny motivering men ett argument som svar på bestridanden från klagandena som förfogade över upplysningarna härvidlag och därför hade möjlighet att åberopa en grund om åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen i deras klagomål.

33

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 60 i sitt förslag till avgörande ska det konstateras att parlamentets upplysning att utbildningstillägget utvärderas årligen underbygger dess argument att parlamentet inte lämnade tydliga och ovillkorliga försäkringar till klagandena om att de skulle erhålla utbildningstillägget.

34

Denna upplysning var således ett svar på grunden om åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar som klagandena framförde i sina klagomål och utgjorde inte en motivering för besluten av den 17 och den 19 november 2015 som först åberopades i svaret på klagomålen.

35

Härav följer att talan inte kan bifallas på den tredje grunden.

36

Med sin fjärde grund har klagandena ifrågasatt punkt 56 i den överklagade domen. De anser att tribunalen åsidosatte motiveringsskyldigheten när den fann att den tredje grundens första del, där de åberopade den omständigheten att tjänstemän från andra institutioner som är föräldrar hade fått ersättning för utbildningskostnader för barn som var inskrivna på samma skolor som klagandenas barn, var overksam, och dessutom inte prövade huruvida artikel 22 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken hade åberopats vid tribunalen, hade åsidosatts. Klagandena har gjort gällande att en tjänsteman i enlighet med artikel 1a i tjänsteföreskrifterna vid tillämpning av tjänsteföreskrifterna har rätt till likabehandling, vilket nödvändiggör att nämnda tjänsteföreskrifter i allmänhet ska tolkas på ett självständigt och enhetligt sätt i hela unionen. Parlamentet anförde emellertid i besluten av den 17 och den 19 november 2015 att den omständigheten att föräldrar som arbetar vid Europeiska kommissionen även i framtiden mottar ersättning för utbildningskostnader för sina barn, inskrivna vid École internationale Le Verseau och Athénée Ganenou, inte utgör särbehandling utan snarare är en följd av att ”varje institution förfogar över en viss ’självständighet’ att organisera sin verksamhet vilket möjliggör för den att använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning vid tolkningen av tjänsteföreskrifterna”.

37

Klagandena har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den inte prövade om den motivering som parlamentet angav beträffande dess utrymme för skönsmässig bedömning vid tolkningen av en rättsakt, hade stöd i tjänsteföreskrifterna och var förenlig med likabehandlingsprincipen.

38

Parlamentet har bestritt den fjärde grunden.

39

Domstolen konstaterar att klagandena har ifrågasatt tribunalens slutsats i punkt 56 i den överklagade domen, men inte har ifrågasatt den rättspraxis som tribunalen angav till stöd för sin slutsats i punkt 55 i den överklagade domen enligt följande:

”Det följer emellertid av fast rättspraxis att en tjänsteman eller en tillfälligt anställd inte kan åberopa en rättsstridighet för att erhålla en fördel. Likabehandlingsprincipen ska nämligen tillämpas på ett sätt som är förenligt med legalitetsprincipen, enligt vilken ingen till sin egen fördel får åberopa en rättsstridig handling som har gynnat någon annan (dom av den 4 juli 1985, Williams/revisionsrätten, 134/84, EU:C:1985:297, punkt 14, dom av den 2 juni 1994, de Compte/parlamentet, C‑326/91 P, EU:C:1994:218, punkterna 51 och 52, och dom av den 1 juli 2010, Časta/kommissionen, F-40/09, EU:F:2010:74, punkt 88).”

40

Tribunalens angivande av denna rättspraxis var emellertid tillräcklig som motivering avseende grunden om åsidosättande av likabehandlingsprincipen.

41

Nämnda rättspraxis motiverade även besluten av den 17 och 19 november 2015, eftersom parlamentet i dessa bedömde att utbetalning av det utbildningsstillägg som klagandena hade ansökt om skulle utgöra ett åsidosättande av artikel 3.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Domstolen delar denna bedömning.

42

Vad beträffar artikel 22 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna konstaterar domstolen att klagandena i deras stämningsansökan enbart hänvisade till den men inte åberopade ett åsidosättande av denna bestämmelse som grund, vilken tribunalen skulle ha prövat.

43

Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den fjärde grunden.

44

Eftersom överklagandet inte kan bifallas på någon av de åberopade grunderna ska överklagandet ogillas.

45

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas. Enligt artikel 138.1. i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.

46

Parlamentet har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, ska parlamentets yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande: