–

France Télévisions SA, genom E. Piwnica, avocat,

–

Playmédia, genom T. Haas, avocat,

–

Frankrikes regering, genom R. Coesme, D. Colas och D. Segoin, samtliga i egenskap av ombud,

–

Litauens regering, genom R. Krasuckaitė, D. Kriaučiūnas och R. Dzikovič, samtliga i egenskap av ombud,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom G. Braun, L. Nicolae och J. Hottiaux, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 31.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, 2002, s. 51), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009 (EUT L 337, 2009, s. 11) (nedan kallat direktivet om samhällsomfattande tjänster).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan France Télévisions SA och Conseil supérieur de l’audiovisuel (CSA) (Tillsynsmyndigheten för audiovisuella frågor) (nedan kallat CSA) angående beslut nr 2015–232 av den 27 maj 2015, genom vilket CSA förelade France Télévisions att i framtiden rätta sig efter artikel 34–2 i loi no 86–1067, du 30 septembre 1986, relative à la liberté de la communication (lag nr 86–1067 av den 30 september 1986 om kommunikationsfrihet) (nedan kallad lagen om kommunikationsfrihet). Föreläggandet innebar att France Télévisions inte skulle motsätta sig att bolaget Playmédia vidaresänder program från France Télévisions genom att erbjuda direktuppspelning i realtid på sin webbplats.

3

Skäl 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 2002, s. 33), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/140/EG av den 25 november 2009 (EUT L 337, 2009, s. 37) (nedan kallat ramdirektivet), har följande lydelse:

”Till följd av att sektorerna för telekommunikation, media och informationsteknik konvergerar bör alla överföringsnät och överföringstjänster omfattas av ett enda regelverk. Detta regelverk består av det föreliggande direktivet samt fyra särdirektiv: Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) [(EGT L 108, 2002, s. 21)], Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv) [(EGT L 108, 2002, s. 7)], [direktivet om samhällsomfattande tjänster], Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den 15 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom telekommunikationsområdet [(EGT L 24, 1998, s. 1)] (nedan kallade ’särdirektiven’). Det är nödvändigt att särskilja regleringen av överföringen från regleringen av innehållet. Innehållet i tjänster som tillhandahålls via elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster, till exempel sändningsinnehåll, finansiella tjänster och vissa tjänster som hör till informationssamhället, omfattas därför inte av detta regelverk och påverkar därför inte åtgärder som vidtas på gemenskapsnivå eller nationell nivå vad avser sådana tjänster, i enlighet med gemenskapslagstiftningen, för att främja kulturell eller språklig mångfald och för att säkerställa att mediemångfalden bevaras. Innehållet i tv-program omfattas av rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television [(EGT L 298, 1989, s. 23; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 3)]. Att det görs åtskillnad mellan reglering av överföring och reglering av innehåll hindrar inte att man tar hänsyn till sambanden mellan dem, särskilt för att garantera mediemångfald, kulturell mångfald och konsumentskydd.”

4

Artikel 1 i ramdirektivet har rubriken ”Tillämpningsområde och syfte”. I punkterna 2 och 3 i denna artikel föreskrivs följande:

”2.   Detta direktiv och särdirektiven påverkar inte de skyldigheter som anges i nationell lagstiftning i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen, eller direkt i gemenskapslagstiftningen, med avseende på sådana tjänster som tillhandahålls med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.

3.   Detta direktiv och särdirektiven påverkar inte de åtgärder som i enlighet med gemenskapslagstiftningen vidtagits på gemenskapsnivå eller nationell nivå för att arbeta för mål som avser allmänintresset, särskilt när det gäller reglering av innehåll och audiovisuell politik.”

5

I artikel 2 i ramdirektivet, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…”

6

Skäl 45 i direktivet om samhällsomfattande tjänster har följande lydelse:

”Tjänster igenom vilka innehåll såsom saluföring av ett utbud av ljud- eller tv-sändningsinnehåll tillhandahålls omfattas inte av det gemensamma regelverket för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Leverantörer av sådana tjänster bör inte åläggas skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster med avseende på denna verksamhet. Detta direktiv påverkar inte åtgärder som vidtas på nationell nivå och i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen med avseende på sådana tjänster.”

7

I artikel 2 i detta direktiv, med rubriken ”Definitioner”, anges följande:

”I detta direktiv skall de definitioner som anges i artikel 2 i [ramdirektivet] gälla.

…”

8

Artikel 31 i direktivet om samhällsomfattande tjänster har rubriken ”Sändningsplikt (’must carry’)”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

”Företag som omfattas av medlemsstaternas jurisdiktion och som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät som används för distribution av radio- och tv-sändningar till allmänheten, där ett betydande antal slutanvändare av sådana nät använder dem som sitt huvudsakliga medel för att ta emot radio- och tv-sändningar, får av medlemsstaterna åläggas skälig sändningsplikt (’must carry’) för överföring av vissa angivna radio- och tv-sändningar och tilläggstjänster, särskilt tjänster för att ge slutanvändare med funktionshinder lämpligt tillträde. Sådan sändningsplikt ska endast införas när det är nödvändigt för att uppfylla mål avseende allmänintresset som klart definierats av varje medlemsstat, och de ska vara proportionella och öppna för insyn.

Skyldigheterna som anges i det första stycket ska ses över av medlemsstaterna senast ett år efter den 25 maj 2011, utom när medlemsstaterna har genomfört en sådan översyn under de föregående två åren.

Medlemsstaterna ska regelbundet se över sändningsplikten.”

9

I artikel 2–1 i loi no 86–1067, du 30 septembre 1986, relative à la liberté de la communication (lag 86–1067 av den 30 september 1986 om kommunikationsfrihet) föreskrivs följande:

”I denna lag avses med tjänsteleverantör den som med ett tv- eller radioprogramföretag ingår avtal i syfte att göra audiovisuella kommunikationstjänster tillgängliga för allmänheten via ett elektroniskt kommunikationsnät i den mening som avses i artikel L. 32–2 i code des postes et des communications électroniques [lag om post och elektronisk kommunikation]. Även den som tillhandahåller sådana tjänster genom att ingå avtal med andra distributörer anses vara tjänsteleverantör.”

10

Artikel 34–2 punkt I i denna lag har följande lydelse:

”Inom Frankrikes europeiska territorium är tjänsteleverantörer i ett nät som inte använder markbundna frekvenser som har tilldelats av [CSA] skyldiga att kostnadsfritt ställa följande tjänster till sina abonnenters förfogande: tjänster från de företag som avses i artikel 44 [punkt] I och kanalen Arte, vilka utnyttjar det analoga marknätet, samt kanalen TV 5 och tv-tjänsten från det företag som avses i artikel 44 [punkt] I, vilka sänds via det digitala marknätet och som syftar till att förbättra kännedomen om de utomeuropeiska delarna av Frankrike och särskilt är avsedda för allmänheten i Frankrikes europeiska territorium. Detta gäller dock inte om dessa tv- eller radioprogramföretag anser att tillhandahållandet av sändningarna är uppenbart oförenligt med fullgörandet av deras public service-uppdrag. Om tjänsteleverantörerna erbjuder digitala sändningar, ska de även kostnadsfritt ställa tv-sändningar från de ovannämnda företagen som sänds via det digitala marknätet till sina digital-tv-abonnenters förfogande.

…”

11

Playmédia erbjuder direktuppspelning i realtid av tv-program på en webbplats, för vilket bolaget erhåller ersättning i huvudsak genom reklammeddelanden som visas före och under sändningarna. I egenskap av tjänsteleverantör i den mening som avses i artikel 2–1 i lagen om kommunikationsfrihet anser Playmédia att artikel 34–2 i den lagen ger bolaget rätt att sända tv-program från France Télévisions. Det framgår av beslutet om hänskjutande att France Télévisions självt erbjuder direktuppspelning i realtid av sina program på en webbplats som är tillgänglig för allmänheten.

12

Genom ett beslut av den 27 maj 2015 förelade CSA France Télévisions att rätta sig efter artikel 34–2 i lagen om kommunikationsfrihet. Föreläggandet innebar att France Télévisions inte skulle motsätta sig att bolaget Playmédia vidaresänder program från France Télévisions genom att erbjuda direktuppspelning i realtid på sin webbplats.

13

France Télévisions har genom förenklad ansökan, som inkom till tvistemålsavdelningen vid Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) den 6 juli 2015, yrkat att detta föreläggande ska upphävas med åberopande av att Playmédia inte kan omfattas av skyldigheten enligt artikel 34–2 i nämnda lag. France Télévisions gjorde gällande att villkoren i artikel 31.1 i direktivet om samhällsomfattande tjänster inte var uppfyllda, särskilt eftersom det inte kan hävdas att ett betydande antal internetanvändare använder internet som sitt huvudsakliga medel för att ta emot tv-sändningar.

14

Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

15

Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 31.1 i direktivet om samhällsomfattande tjänster ska tolkas på så sätt att ett företag som erbjuder direktuppspelning i realtid av tv-program på internet enbart på grund av detta faktum ska anses utgöra ett företag som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät som används för distribution av radio- eller tv-sändningar till allmänheten.

16

Enligt artikel 31.1 i direktivet om samhällsomfattande tjänster får företag, som omfattas av medlemsstaternas jurisdiktion och som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät som används för distribution av radio- och tv-sändningar till allmänheten, på vissa villkor åläggas sändningsplikt (must carry) av medlemsstaterna.

17

Med ”tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät” avses enligt definitionen i artikel 2 led m i ramdirektivet ”etablering, drift, kontroll eller tillgängliggörande av ett sådant nät”. Den definitionen ska gälla med avseende på direktivet om samhällsomfattande tjänster, enligt artikel 2 i sistnämnda direktiv.

18

En verksamhet som består i att erbjuda direktuppspelning i realtid av tv-program på en webbplats omfattas inte av nämnda definition. Den omständigheten att ett företag som erbjuder dessa tjänster är en användare av ett elektroniskt kommunikationsnät, såsom detta definieras i artikel 2 a i ramdirektivet, nämligen internet, medger nämligen inte i sig slutsatsen att företaget självt tillhandahåller ett sådant nät.

19

I förevarande fall tillhandahåller inte ett sådant företag som Playmédia, som endast erbjuder direktuppspelning i realtid av tv-program på internet, något elektroniskt kommunikationsnät. Det ger i stället tillgång till innehållet i audiovisuella tjänster som tillhandahålls via de elektroniska kommunikationsnäten, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 23 i sitt förslag till avgörande.

20

Det framgår klart av skäl 5 i ramdirektivet att det är nödvändigt att särskilja regleringen av överföringen från regleringen av innehållet och att det gemensamma regelverket, i vilket direktivet om samhällsomfattande tjänster ingår, inte ska tillämpas på innehållet i tjänster som tillhandahålls via elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2013, UPC Nederland, C‑518/11, EU:C:2013:709, punkt 38).

21

Det framgår även av skäl 45 i direktivet om samhällsomfattande tjänster att tjänster genom vilka innehåll tillhandahålls inte omfattas av det gemensamma regelverket för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster och att sådana tjänster inte omfattas av skyldigheter att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster med avseende på denna verksamhet. Av detta följer att ett företag som via en webbplats endast ger tillgång till innehåll som tillhandahålls på internet inte omfattas av artikel 31.1 i direktivet om samhällsomfattande tjänster.

22

Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 31.1 i direktivet om samhällsomfattande tjänster ska tolkas på så sätt att ett företag som erbjuder direktuppspelning i realtid av tv-program på internet inte enbart på grund av detta faktum ska anses utgöra ett företag som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät som används för distribution av radio- eller tv-sändningar till allmänheten.

23

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra, den tredje och den fjärde frågan, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i direktivet om samhällsomfattande tjänster eller andra unionsrättsliga bestämmelser ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för att en medlemsstat, i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, ålägger sändningsplikt (must carry) för företag som, utan att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät, erbjuder direktuppspelning i realtid av tv-program på internet.

24

Relevansen av dessa frågor förklaras av att det i det nationella målet framgår att företag som inte omfattas av artikel 31.1 i direktivet om samhällsomfattande tjänster har ålagts sändningsplikt (must carry) enligt nationell rätt. Såsom följer av beslutet om hänskjutande skiljer sig nämligen tillämpningsområdet för den sändningsplikt (must carry) som avses i artiklarna 2–1 och 34–2 i lagen om kommunikationsfrihet från tillämningsområdet för nämnda artikel 31.1 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att i det mål som är anhängigt vid den fastställa huruvida företag som Playmédia faktiskt har ålagts sändningsplikt (must carry).

25

Det framgår i detta hänseende av artikel 1.3 i ramdirektivet att de direktiv som ingår i det gemensamma regelverket inte påverkar de åtgärder som i enlighet med unionslagstiftningen vidtagits på nationell nivå för att arbeta för mål som avser allmänintresset, särskilt när det gäller reglering av innehåll och audiovisuell politik.

26

Det framgår även av skäl 5 i ramdirektivet att det gemensamma regelverket, i vilket direktivet om samhällsomfattande tjänster ingår, inte ska tillämpas på innehållet i tjänster som tillhandahålls via elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster och att det därför inte påverkar åtgärder som vidtas på unionsnivå eller nationell nivå vad avser sådana tjänster, i enlighet med unionslagstiftningen, för att främja kulturell eller språklig mångfald och för att säkerställa att mångfalden i media bevaras.

27

Enligt direktivet om samhällsomfattande tjänster är medlemsstaterna följaktligen fria att ålägga sändningsplikt (must carry) utöver den som avses i artikel 31.1 i detta direktiv, bland annat för företag som, utan att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät, erbjuder direktuppspelning i realtid av tv-program på internet.

28

I den del den hänskjutande domstolen hänför sig till ”andra unionsrättsliga bestämmelser” konstaterar domstolen att det på grundval av begäran om förhandsavgörande inte är möjligt att fastställa exakt vilka unionsbestämmelser som den förstnämnda domstolen begär ska tolkas.

29

När medlemsstaterna ålägger företag som inte omfattas av artikel 31.1 i direktivet om samhällsomfattande tjänster sändningsplikt (must carry) ska medlemsstaterna visserligen iaktta unionsrätten, särskilt de bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster som har stadfästs i artikel 56 FEUF.

30

I den mån hänvisningen, i beslutet om hänskjutande, till ”andra unionsrättsliga bestämmelser” ska förstås på så sätt att den avser nämnda bestämmelse, ska det emellertid erinras om att EUF-fördragets bestämmelser om friheten att tillhandahålla tjänster inte kan tillämpas på en situation som i alla avseenden är begränsad till en och samma medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten, C‑268/15, EU:C:2016:874, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

31

I förevarande fall förefaller omständigheterna i det nationella målet i alla avseenden vara begränsade till Frankrike. Det målet, i vilket ett franskt företag väckt talan mot CSA, avser nämligen en situation där det franska företaget har motsatt sig att dess program vidaresänds av ett annat franskt företag.

32

I punkterna 50–53 i domen av den 15 november 2016, Ullens de Schooten (C‑268/15, EU:C:2016:874), erinrade domstolen om de fyra fall i vilka det, för att kunna avgöra ett nationellt mål, kan visa sig vara nödvändigt att tolka bestämmelserna i fördraget avseende de grundläggande friheterna även om omständigheterna i målet i alla avseenden är begränsade till en och samma medlemsstat (dom av den 20 september 2018, Fremoluc, C‑343/17, EU:C:2018:754, punkt 20).

33

Domstolen preciserade emellertid att det i en sådan situation som den i det nationella målet, där omständigheterna i alla avseenden är begränsade till en och samma medlemsstat, ankommer på den hänskjutande domstolen att, i enlighet med kraven i artikel 94 i domstolens rättegångsregler, för EU-domstolen ange på vilket sätt tvisten i det nationella målet har en sådan anknytning till unionsbestämmelserna om de grundläggande friheterna som gör den begärda tolkningen nödvändig för att avgöra tvisten, trots att tvisten är av rent intern karaktär (dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten, C‑268/15, EU:C:2016:874, punkt 55).

34

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen emellertid inte angett på vilket sätt tvisten i det nationella målet har en sådan anknytning till unionsbestämmelserna om friheten att tillhandahålla tjänster som gör en tolkning av artikel 56 FEUF nödvändig för att avgöra tvisten, trots att tvisten är av rent intern karaktär.

35

Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att den andra, den tredje och den fjärde frågan inte kan prövas, i den del de avser ”andra unionsrättsliga bestämmelser”.

36

Mot denna bakgrund ska den andra, den tredje och den fjärde frågan besvaras enligt följande. Bestämmelserna i direktivet om samhällsomfattande tjänster ska tolkas på så sätt att de inte utgör hinder för att en medlemsstat, i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, ålägger sändningsplikt (must carry) för företag som, utan att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät, erbjuder direktuppspelning i realtid av tv-program på internet.

37

Den hänskjutande domstolen har ställt sin femte fråga för att få klarhet i huruvida bedömningen, i ett sådant mål som det som är aktuellt vid den nationella domstolen, av det villkor som avses i artikel 31.1 i direktivet om samhällsomfattande tjänster, enligt vilket ett betydande antal slutanvändare av nät som omfattas av sändningsplikt (must carry) ska använda dessa nät som sitt huvudsakliga medel för att ta emot tv-sändningar, ska göras med hänsyn till samtliga användare som tittar på tv-program på internet eller endast med hänsyn till användarna av den webbplats som tillhör det företag som omfattas av sändningsplikten.

38

Såsom framgår av punkterna 19 och 21 ovan omfattas inte, i förevarande fall, ett sådant företag som Playmédia av artikel 31.1 i direktivet om samhällsomfattande tjänster. Såvitt avser företag som inte omfattas av nämnda bestämmelse innebär unionsrätten inget krav på iakttagande av villkoret att ett betydande antal slutanvändare av nät som omfattas av sändningsplikt (must carry) ska använda dessa nät som sitt huvudsakliga medel för att ta emot tv-sändningar.

39

Det finns under dessa omständigheter ingen anledning att besvara den femte frågan.

40

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: