Mål C‑247/17

Denis Raugevicius

(begäran om förhandsavgörande från Högsta domstolen)

”Begäran om förhandsavgörande – Medborgarskap i Europeiska unionen – Artiklarna 18 och 21 FEUF – Begäran till en medlemsstat från ett tredjeland angående utlämning av en unionsmedborgare som är medborgare i en annan medlemsstat och har utnyttjat rätten till fri rörlighet i den första medlemsstaten – Begäran som ingetts i syfte att verkställa en frihetsberövande påföljd och inte för lagföring – Förbud mot utlämning som endast tillämpas för medborgare i medlemsstaten – Begränsning av den fria rörligheten – Rättfärdigandegrund som avser att förhindra att personer som har begått brott undgår straff – Proportionalitet”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 13 november 2018

  1. Unionsmedborgarskap – Bestämmelser i fördraget – Personkrets som omfattas av tillämpningsområdet – Medborgare i en medlemsstat som även är medborgare i tredjeland – Omfattas

    (Artiklarna 20 FEUF och 21 FEUF)

  2. Unionsmedborgarskap – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Framställning från en stat utanför unionen till en medlemsstat om utlämning av en unionsmedborgare, som är medborgare i en annan medlemsstat och som har utövat sin rätt till fri rörlighet i den förstnämnda medlemsstaten – Begäran om utlämning för verkställighet av en frihetsberövande påföljd – Den anmodade medlemsstaten förbjuder utlämning av sina egna medborgare för verkställighet av ett straff och tillåter att straffet avtjänas på medlemsstatens territorium – Skyldighet för denna medlemsstat att säkerställa att unionsmedborgare som är stadigvarande bosatta i medlemsstaten behandlas på samma sätt som medlemsstaten behandlar sina egna medborgare

    (Artiklarna 18 FEUF och 21 FEUF)

  3. Unionsmedborgarskap – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Framställning från en stat utanför unionen till en medlemsstat om utlämning av en unionsmedborgare, som är medborgare i en annan medlemsstat och som har utövat sin rätt till fri rörlighet i den förstnämnda medlemsstaten – Skyldighet att pröva att rättigheterna i artikel 19 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna inte kränks

    (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 19)

  1.  Se domen.

    (se punkt 29)

  2.  Artiklarna 18 och 21 FEUF ska tolkas så, att när det inkommit en begäran från ett tredjeland om utlämning av en medborgare i Europeiska unionen som har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet, och begäran inte avser lagföring utan verkställighet av en frihetsberövande påföljd, är den anmodade medlemsstaten, vars lagstiftning förbjuder utlämning av egna medborgare utanför unionen för verkställighet av en påföljd och föreskriver en möjlighet att en sådan påföljd som utdömts i utlandet avtjänas i denna medlemsstat, skyldig att säkerställa att denna unionsmedborgare, i den mån denne är stadigvarande bosatt i medlemsstaten, behandlas på samma sätt som medlemsstaten behandlar sina egna medborgare vad gäller utlämning.

    Eftersom utlämning, såsom anges i punkt 33 i domen, kan minimera risken för att medborgare i andra medlemsstater än den anmodade medlemsstaten undgår straff och den aktuella nationella lagstiftningen gör det möjligt att lämna ut medborgare i andra medlemsstater än i Republiken Finland, ska det undersökas huruvida denna lagstiftning är proportionerlig, genom att kontrollera om det finns åtgärder som lika effektivt kan uppnå detta syfte men som i mindre utsträckning inkräktar på de sistnämnda medborgarnas rätt till fri rörlighet (dom av den 6 september 2016, Petruhhin,C‑182/15, EU:C:2016:630, punkt 41), med beaktande av samtliga omständigheter i målet, såväl faktiska som rättsliga.

    Såsom domstolen vid flera tillfällen har påpekat är ställningen som unionsmedborgare avsedd att vara den grundläggande ställningen för medlemsstaternas medborgare (se, bland annat, dom av den 20 september 2001, Grzelczyk,C‑184/99, EU:C:2001:458, punkt 31, dom av den 8 mars 2011, Ruiz Zambrano,C‑34/09, EU:C:2011:124, punkt 41, och dom av den 5 juni 2018, Coman m.fl.,C‑673/16, EU:C:2018:385, punkt 30). Alla unionsmedborgare kan således åberopa förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet i artikel 18 FEUF i alla situationer som omfattas av unionsrättens materiella tillämpningsområde. Dessa situationer omfattar, såsom i det nationella målet, utövandet av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, vilken föreskrivs i artikel 21 FEUF (se dom av den 4 oktober 2012, kommissionen/Österrike,C‑75/11, EU:C:2012:605, punkt 39, och dom av den 11 november 2014, Dano,C‑333/13, EU:C:2014:2358, punkt 59). Vidare har medlemsstaterna i avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser om utlämning av medlemsstaternas medborgare till Ryssland förvisso befogenhet att anta sådana bestämmelser, men medlemsstaterna är skyldiga att iaktta unionsrätten vid utövandet av denna befogenhet, i synnerhet förbudet mot diskriminering som slås fast i artikel 18 FEUF samt rätten att röra sig fritt och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium som föreskrivs i artikel 21.1 FEUF.

    Vad avser syftet att minimera risken för undgående av straff befinner sig å ena sidan de finländska medborgarna och å andra sidan medborgare i andra medlemsstater som är stadigvarande bosatta i Finland, och därmed uppvisar en tydlig integration i samhället i nämnda medlemsstat, i en jämförbar situation (se, analogt, dom av den 6 oktober 2009, Wolzenburg,C‑123/08, EU:C:2009:616, punkt 67). Artiklarna 18 och 21 FEUF innebär följaktligen att medborgare i andra medlemsstater som är stadigvarande bosatta i Finland och omfattas av en begäran om utlämning från ett tredjeland för verkställighet av en frihetsberövande påföljd, ska kunna åberopa den bestämmelse om förbud mot utlämning som tillämpas för finländska medborgare, och under samma villkor som sistnämnda ha möjlighet att avtjäna sitt straff i Finland.

    (se punkterna 40, 43–47 och 50 samt domslutet)

  3.  Se domen.

    (se punkt 49)