1

Canadian Solar Emea GmbH, Canadian Solar Manufacturing (Changshu) Inc., Canadian Solar Manufacturing (Luoyang) Inc, Csi Cells Co. Ltd och Csi Solar Power Group Co. Ltd, tidigare Csi Solar Power (China), Inc. (nedan kallade Csi Solar Power) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 28 februari 2017, Canadian Solar Emea m.fl./rådet (T-162/14, ej publicerad, EU:T:2017:124) (nedan kallad den överklagade domen) i den del tribunalen genom nämnda dom ogillade deras talan om ogiltigförklaring av rådets genomförandeförordning (EU) nr 1238/2013 av den 2 december 2013 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och om slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av solcellsmoduler av kristallint kisel och väsentliga komponenter (dvs. celler) med ursprung i eller avsända från Folkrepubliken Kina (EUT L 325, 2013, s. 1) (nedan kallad den omtvistade förordningen) i den mån den är tillämplig på klagandena.

2

Europeiska kommissionen har i sitt anslutningsöverklagande yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen i den del tribunalen dels ogillade den invändning om rättegångshinder som kommissionen framfört, dels gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, 2009, s. 51) (nedan kallad grundförordningen).

3

I artikel 1.2 och 1.3 i grundförordningen föreskrivs följande:

”2.   En produkt ska anses vara dumpad om exportpriset till gemenskapen är lägre än det jämförbara pris som en likadan produkt betingar vid normal handel i exportlandet.

3.   Exportlandet ska normalt vara ursprungslandet. Ett mellanliggande land kan emellertid betraktas som exportland, utom när produkterna exempelvis endast omlastas i det landet, när de inte har tillverkats där eller när det inte finns något jämförbart pris för produkterna i det landet.”

4

I artikel 2.7 a i förordningen stadgas följande:

”I fråga om import från länder utan marknadsekonomi ska normalvärdet bestämmas på grundval av priset eller det konstruerade värdet i ett tredjeland med marknadsekonomi eller priset från ett sådant tredjeland till andra länder, inbegripet gemenskapen, eller om detta inte är möjligt, på någon annan skälig grund, exempelvis det pris som faktiskt betalas eller ska betalas i gemenskapen för den likadana produkten, vid behov vederbörligen justerat för att inbegripa en skälig vinstmarginal.

Ett lämpligt tredjeland med marknadsekonomi ska väljas ut på ett sätt som inte är oskäligt, varvid hänsyn ska tas till alla tillförlitliga uppgifter som är tillgängliga när valet görs. Hänsyn skall även tas till tidsfrister. När det är lämpligt skall ett tredje land med marknadsekonomi, som är föremål för samma undersökning, användas.

Parterna i undersökningen ska snarast efter det att undersökningen inletts underrättas om vilket tredjeland med marknadsekonomi som kommer att användas och ska ges en frist om tio dagar för att framställa sina kommentarer.”

5

Enligt artikel 2.7 c i denna förordning ska ”krav enligt led b måste göras skriftligen och innehålla tillräcklig bevisning att tillverkarna är verksamma under marknadsmässiga förhållanden” och, i detta avseende, uppfyller de kriterier som uttryckligen anges. I bestämmelsen anges vidare följande:

”Beslut om tillverkare uppfyller ovan nämnda kriterier ska fattas inom tre månader efter det att undersökningen har inletts, efter särskilt samråd med rådgivande kommittén och efter det att gemenskapsindustrin har givits möjlighet att yttra sig. Detta beslut ska förbli gällande under hela undersökningen.”

6

Under rubriken ”Fastställande av skada” anges i artikel 3.6 och 3.7 följande:

”6.   Av den relevanta bevisning som framläggs enligt punkt 2 ska det framgå att den dumpade importen vållar skada i den mening som avses i denna förordning. Detta innebär särskilt att det påvisas att den omfattning eller de prisnivåer som avses i punkt 3 ligger bakom den inverkan på gemenskapsindustrin som avses i punkt 5 och att denna inverkan är så omfattande att den kan betecknas som väsentlig.

7.   Andra kända faktorer utöver den dumpade importen vilka samtidigt med denna skadar gemenskapsindustrin ska även granskas för att säkerställa att den skada som vållas av dessa faktorer inte tillskrivs den dumpade importen enligt punkt 6. Faktorer som kan beaktas i detta sammanhang inbegriper omfattningen av och priserna på importprodukter som inte säljs till dumpade priser, minskad efterfrågan eller förändringar i konsumtionsmönstren, handelsbegränsande åtgärder som tillämpas av och konkurrens mellan producenter i tredjeland och gemenskapsproducenter och gemenskapsindustrins tekniska utveckling, exportutveckling och produktivitet.”

7

Artikel 9.4 i grundförordningen för införande av slutgiltiga tullar. Denna bestämmelse har följande lydelse:

”Om det av de faktiska omständigheter som slutgiltigt konstateras framgår att dumpning och därav följande skada föreligger och att gemenskapens intresse kräver ett ingripande i enlighet med artikel 21, ska [Europeiska unionens råd] på förslag av kommissionen efter samråd med rådgivande kommittén införa en slutgiltig antidumpningstull. Förslaget ska antas av rådet, såvida inte rådet med enkel majoritet inom en månad efter kommissionens framläggande av förslaget beslutar att avvisa det…. Storleken på antidumpningstullen får inte överstiga den fastställda dumpningsmarginalen och bör vara lägre än den marginalen om en sådan lägre tull är tillräcklig för att undanröja skadan för gemenskapsindustrin.”

8

I artikel 17 i grundförordningen föreskrivs följande:

”1.   I de fall där antalet klagande, exportörer eller importörer, slag av produkter eller transaktioner är stort får undersökningen begränsas till ett rimligt antal parter, produkter eller transaktioner genom statistiskt representativa stickprov som utförs på grundval av de uppgifter som är tillgängliga när urvalet görs, eller till den största representativa produktions-, försäljnings- eller exportvolym som rimligen kan undersökas inom den tid som står till förfogande.

…”

9

Den 12 december 2012 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1168/2012 om ändring av förordning nr 1225/2009 (EUT L 344, 2012, s. 1). Artikel 1 i förordning nr 1168/2012 har följande lydelse:

”[Grundförordningen] ska ändras på följande sätt:

”Om kommissionen har begränsat sin undersökning i enlighet med artikel 17, får varje antidumpningstull som tillämpas på import från de exportörer eller producenter som har gett sig till känna enligt artikel 17, men som inte har omfattats av undersökningen, inte överstiga den vägda genomsnittliga dumpningsmarginal som fastställts för parterna i stickprovet, oavsett om normalvärdet för dessa parter fastställs enligt artikel 2.1–2.6 eller artikel 2.7 a.””

10

Enligt artiklarna 2 och 3 i förordning nr 1168/2012 ska förordningen tillämpas på alla nya och alla pågående undersökningar från och med den 15 december 2012. Förordningen träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Offentliggörandet ägde rum den 14 december 2012.

11

Enligt artikel 1.1 i den omtvistade förordningen införs en slutgiltig antidumpningstull på import av solcellsmoduler eller solcellspaneler av kristallint kisel samt celler av den typ som används i solcellsmoduler eller solcellspaneler av kristallint kisel med ursprung i eller avsända från Kina och som omfattas av vissa nummer i Kombinerade nomenklaturen i bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 av den 23 juli 1987 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan (EGT L 256, 1987, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 13, s. 22), i den lydelse som var tillämplig när den omtvistade förordningen antogs. I artikel 1.2 i den omtvistade förordningen fastställs de slutgiltiga antidumpningstullsatser som ska tillämpas på nettopriset fritt Europeiska unionens gräns, före tull, för de produkter som beskrivs i punkt 1 i denna artikel och som tillverkats av de företag som anges i punkt 2.

12

Enligt artikel 3.1 i den omtvistade förordningen, som är tillämplig på vissa produkter med angivna nummer i Kombinerade nomenklaturen och som faktureras av företag från vilka åtaganden har godtagits av kommissionen och vars namn förtecknas i bilagan till kommissionens genomförandebeslut 2013/707/EU av den 4 december 2013 som bekräftar godtagande av ett åtagande som erbjudits i samband med antidumpnings- och antisubventionsförfarandena avseende import av solcellsmoduler av kristallint kisel och väsentliga komponenter (dvs. celler) med ursprung i eller avsända från Folkrepubliken Kina under giltighetsperioden för slutgiltiga åtgärder (EUT L 325, 2013, s. 214). Enligt denna artikel ska import som deklareras för övergång till fri omsättning undantas från den antidumpningstull som införs genom artikel 1 i nämnda förordning, förutsatt att vissa villkor är uppfyllda.

13

I artikel 3.2 i den omtvistade förordningen föreskrivs att en tullskuld ska uppstå vid tidpunkten för godkännande av deklarationen för övergång till fri omsättning närhelst det konstateras att ett eller flera av villkoren i artikel 3.1 i nämnda förordning inte är uppfyllda eller om kommissionen drar tillbaka sitt godtagande av åtagandet.

14

Klagandena tillhör koncernen Canadian Solar. Canadian Solar Manufacturing (Changshu), Canadian Solar Manufacturing (Luoyang), Csi Cells Co. och Csi Solar Power är exporterande tillverkare av solceller och solcellsmoduler av kristallint kisel. Canadian Solar Emea presenteras som deras närstående importör som är etablerade i Europeiska unionen.

15

Den 6 september 2012 offentliggjorde kommissionen ett meddelande i Europeiska unionens offentliga tidning om att kommissionen inledde ett antidumpningsförfarande rörande import till unionen av solcellsmoduler av kristallint kisel och väsentliga komponenter (dvs. celler och plattor) med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT C 269, 2012, s. 5).

16

Canadian Solar-koncernen samarbetade i detta förfarande.

17

Den 21 september 2012 ingav klagandena en begäran om att de skulle väljs ut i urvalet, som föreskrivs i artikel 17 i grundförordningen. Kommissionen biföll emellertid inte denna begäran.

18

Parallellt med detta offentliggjorde kommissionen den 8 november 2012 ett meddelande i Europeiska unionens offentliga tidning om att den inledde ett antisubventionsförfarande rörande import till unionen av solcellsmoduler av kristallint kisel och väsentliga komponenter (dvs. celler och plattor) med ursprung i Kina (EUT C 340, 2012, s. 13).

19

Den 13 november 2012 ingav klagandena, vilka är exporterande tillverkare, en ansökan enligt artikel 2.7 i b i grundförordningen om att de skulle beviljas status som företag som verkar under marknadsekonomiska förhållanden (nedan kallat ”marknadsekonomisk status”).

20

Den 3 januari 2013 underrättade kommissionen klagandena om att dessa yrkanden inte skulle prövas.

21

Den 1 mars 2013 antog kommissionen förordning (EU) nr 182/2013 om registrering av import av solcellsmoduler av kristallint kisel och väsentliga komponenter (dvs. celler och plattor) med ursprung i eller avsända från Folkrepubliken Kina (EUT L 61, 2013, s. 2).

22

Den 4 juni 2013 antog kommissionen förordning (EU) nr 513/2013 om införande av en preliminär antidumpningstull på import av solcellsmoduler av kristallint kisel och väsentliga komponenter (dvs. celler och plattor) med ursprung i eller avsända från Folkrepubliken Kina och om ändring av förordning (EU) nr 182/2013 (EUT L 152, 2013, s. 5).

23

Den 2 augusti 2013 antog kommissionen beslut 2013/423/EU om godtagande av ett åtagande som erbjudits i samband med antidumpningsförfarandet avseende import av solcellsmoduler av kristallint kisel och väsentliga komponenter (dvs. celler och plattor) med ursprung i eller avsända från Folkrepubliken Kina (EUT L 209, 2013, s. 26), det vill säga åtaganden som gjorts av en grupp samarbetsvilliga kinesiska exporterande tillverkare som förtecknas i bilagan till det beslutet, inbegripet Canadian Solar Manufacturing (Changshu), Canadian Solar Manufacturing (Luoyang), Csi Cells Co. och Csi Solar Power tillsammans med den kinesiska handelskammaren för import och export av maskiner och elektroniska produkter (nedan kallad den kinesiska handelskammaren).

24

Samma dag antog kommissionen förordning (EU) nr 748/2013 om ändring av förordning nr 513/2013 (EUT L 209, 2013, s. 1) för att beakta beslut 2013/423. I artikel 6 i förordning nr 513/2013, i dess lydelse enligt förordning nr 748/2013, föreskrivs bland annat – förutsatt att vissa villkor är uppfyllda – att import av vissa produkter i denna förordning, som deklareras för övergång till fri omsättning och som har fakturerats av företag från vilka kommissionen har godtagit åtaganden och som förtecknas i bilagan till beslut 2013/423 undantas från den preliminära antidumpningstullen som anges artikel 1 i förordningen.

25

Den 27 augusti 2013 lämnade kommissionen ut de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka den avsåg att föreslå införandet av antidumpningstullar på import av moduler och väsentliga komponenter (dvs. celler) med ursprung i eller avsända från Kina.

26

Sedan resultaten av antidumpnings- och antisubventionsundersökningarna slutgiltigt meddelats, inkom de exporterande tillverkarna tillsammans med den kinesiska handelskammaren med ett meddelande om ändring av deras ursprungliga erbjudande om åtaganden.

27

Rådet antog den omtvistade förordningen den 2 december 2013. De exporterande tillverkarna i Canadian Solar-koncernen, som samarbetade i antidumpningsundersökningen men som inte ingick i urvalet enligt artikel 17 i grundförordningen, upptogs i förteckningen i bilaga I till den omtvistade förordningen. De företag som upptogs i förteckningen ålades enligt artikel 1 i denna förordning en antidumpningstull på 41,3 procent. Enligt artikel 3 i den förordningen undantogs på vissa villkor den import som fakturerats av företag från vilka åtaganden har godtagits av kommissionen och vars namn förtecknas i bilagan till genomförandebeslut 2013/707 från den antidumpningstull som införts genom artikel 1. Bland dessa företag återfanns dessa exporterande tillverkare.

28

Den 2 december 2013, inom ramen för det parallella antisubventionsförfarandet, antog rådet även genomförandeförordning (EU) nr 1239/2013 om införande av en slutgiltig utjämningstull på import av solcellsmoduler av kristallint kisel och väsentliga komponenter (dvs. celler) med ursprung i eller avsända från Folkrepubliken Kina (EUT L 325, 2013, s. 66).

29

Den 4 december 2013 antog kommissionen genomförandebeslut 2013/707, genom vilket det godtog det ändrade åtagande som erbjudits av de exporterande tillverkare som förtecknas i bilagan, tillsammans med kinesiska handelskammaren, i samband med antidumpnings- och antisubventionsförfarandena avseende import av solcellsmoduler av kristallint kisel och väsentliga komponenter (dvs. celler) med ursprung i eller avsända från Kina under giltighetsperioden för slutgiltiga åtgärder.

30

Efter ingivandet av ansökan om ogiltigförklaring i det mål som gav upphov till den överklagade domen, antog kommissionen genomförandeförordning (EU) 2015/866 av den 4 juni 2015 om återtagande av godtagandet av åtagandet för tre exporterande producenter enligt genomförandebeslut 2013/707 (EUT L 139, 2015, s. 30). I enlighet med artikel 1 i denna genomförandeförordning drogs godtagandet av åtagandet tillbaka bland annat vad gäller Canadian Solar Manufacturing (Changshu), Canadian Solar Manufacturing (Luoyang), Csi Cells Co. och Csi Solar Power. Denna genomförandeförordning trädde i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, det vill säga den 6 juni 2015.

31

Den 1 mars 2017 antog kommissionen genomförandeförordning (EU) 2017/367 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av solcellsmoduler av kristallint kisel och väsentliga komponenter (dvs. celler) med ursprung i eller avsända från Folkrepubliken Kina efter en översyn vid giltighetstidens utgång enligt artikel 11.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 och om avslutande av den partiella interimsöversynen enligt artikel 11.3 i förordning (EU) 2016/1036 (EUT L 56, 2017, s. 131).

32

Till stöd för sitt överklagande åberopade klagandena sex grunder. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 5.10 och 5.11 i grundförordningen, den andra grunden åsidosättande av artiklarna 1 och 17 i den förordningen, den tredje grunden åsidosättande av artikel 2 i den förordningen, den fjärde grunden åsidosättande av artikel 1.4 i den förordning, den femte grunden ett åsidosättande av artikel 2.7 c i grundförordningen och den sjätte grunden åsidosättande av artiklarna 3 och 9.4 i denna förordning.

33

Tribunalen avslog inledningsvis rådets och kommissionens invändning om rättegångshinder. Tribunalen slog därvid bland annat fast att godtagandet av ett erbjudande om åtagande inte inverkar vare sig på frågan om en talan mot en rättsakt om införande av en antidumpningstull kan upptas till sakprövning eller på bedömningen av de grunder som åberopas till stöd för talan och att klagandena behöll ett berättigat intresse av att få den omtvistade förordningen ogiltigförklarad.

34

Därefter prövade tribunalen de grunder som klagandena hade åberopat till stöd för sin talan. Tribunalen konstaterade att de tre första grunderna inte kunde tas upp till sakprövning och att talan inte kunde bifallas på de övriga tre grunderna. Tribunalen ogillade således talan i sin helhet.

35

Klagandena har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska

36

Rådet har yrkat att domstolen ska

37

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

38

I anslutningsöverklagandet har kommissionen, med stöd av rådet, yrkat att domstolen ska

39

Klagandena har yrkat att domstolen ska

40

Kommissionens anslutningsöverklagande har främst till syfte att göra gällande att talan inte kunde tas upp till sakprövning i första instans, vilket är en fråga som måste avgöras innan de sakfrågor som gjorts gällande i överklagandet i huvudsaken kan prövas. Anslutningsöverklagandet ska därför prövas först.

41

Till stöd för sitt anslutningsöverklagande har kommissionen, med stöd av rådet, anfört tre grunder. Den första grunden, som åberopats i första hand, avser att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den slog fast att den omtvistade förordningen i sig kan få rättsverkningar för klagandena. Den andra grunden, som åberopats i andra hand, avser en bristande motivering och felaktig rättstillämpning när tribunalen fann att klagandena fortfarande hade ett berättigat intresse av att få den omtvistade förordningen ogiltigförklarad vid tidpunkten då den överklagade domen meddelades. Den tredje grunden som anförts i tredje hand avser felaktig rättstillämpning när tribunalen slog fast att artiklarna 3 och 9.4 i grundförordningen kräver en analys i två steg. I det första steget måste det styrkas att det inte föreligger något orsakssamband mellan dumpningen och skadan. I det andra steget ska dumpningsmarginalen moduleras, och därmed potentiellt tullsatsen, på grundval av en bedömning av vilken inverkan de olika skadefaktorerna har.

42

Den första grunden för anslutningsöverklagandet, som görs gällande i första hand, består av två delar.

43

I den första delen av denna grund, vilken avser punkterna 41–47 i den överklagade domen, har kommissionen gjort gällande att tribunalen lämnade en otillräcklig motivering till sin slutsats att den omtvistade förordningen, och inte genomförandebeslut 2013/707, påverkade klagandenas rättsliga situation, och att tribunalen i vart fall genom denna slutsats åsidosatte den allmänna unionsrättsliga principen om institutionell jämvikt och artiklarna 8 och 9 i grundförordningen.

44

Kommissionen anser för det första att tribunalens konstaterande att en ogiltigförklaring av den angripna förordningen utgör ett tillräckligt medel för att ifrågasätta slutsatserna vad gäller förekomsten av dumpning, skada och orsakssamband, inte alls beaktar det förhållandet att klagandena var tvungna att angripa genomförandebeslut 2013/707 om deras syfte var att ifrågasätta sådana slutsatser. Tribunalens konstateranden stöder emellertid endast slutsatsen att talan kan väckas antingen mot den angripna förordningen eller mot genomförandebeslut 2013/707. Härav följer en bristande motivering, eftersom det är omöjligt att utifrån den överklagade domen förstå varför den omtvistade förordningen nödvändigtvis, eller till och med vanligtvis, ska vara den rättsakt som angrips, och inte genomförandebeslut 2013/707, vilken i själva verket fastställer den berörda importörens rättigheter och/eller skyldigheter.

45

Kommissionen anser för det andra att tribunalen, genom att slå fast att talan ska väckas mot den omtvistade förordningen och inte mot genomförandebeslutet 2013/707, åsidosatte den allmänna principen om institutionell jämvikt och fördelningen av befogenheter mellan rådet och kommissionen som fastställs i artiklarna 8 och 9 i grundförordningen. Tribunalens slutsats innebär nämligen att detta genomförandebeslut inte som sådant är tillräckligt, utan att det kräver validering genom oberoende rättigheter och skyldigheter som fastställs av rådet genom antagandet av den omtvistade förordningen.

46

Kommissionen har dessutom påpekat att denna felaktiga rättstillämpning inte kan avhjälpas genom konstaterandet i punkt 42 i den överklagade domen, enligt vilket unionsdomstolarna ”underförstått men med nödvändighet” fastställt att talan mot förordningar om införande av slutgiltiga tullar som väckts av berörda parter vars åtaganden har godtagits kan tas upp till sakprövning. För det första har en sådan fråga helt enkelt inte diskuterats i den rättspraxis som anges i denna punkt och för det andra står denna rättspraxis direkt i strid med dom av den 29 mars 1979, NTN Toyo Bearing m.fl./rådet (113/77, EU:C:1979:91).

47

I den andra delen av den första grunden för anslutningsöverklagandet har kommissionen gjort gällande att godtagandet av ett åtagande är ett gynnande beslut, vars antagande begärts av klagandena och vilket inte påverkar deras rättsliga situation. Tribunalens motsatta slutsats i punkt 46 i den överklagade domen, även om den antas vara korrekt, innebär endast ett fastställande av ett berättigat intresse av att väcka talan om ogiltigförklaring av genomförandebeslut 2013/707, men inte ett berättigat intresse av att ogiltigförklara den omtvistade förordningen. Punkt 46 i den överklagade domen innehåller en felaktig rättstillämpning i två avseenden.

48

I nämnda punkt 46 lämnas inte någon motivering till varför kommissionens godtagande av ett åtagande skulle skilja sig från ett kommissionsbeslut i vilket en anmäld koncentration förklaras förenlig med den inre marknaden, kommissionens beslut att förklara att ett avtal inte strider mot artikel 101.1 FEUF eller ett beslut som förklarar ett anmält statligt stöd förenligt med den inre marknaden.

49

Vidare har kommissionen hävdat att det i artikel 8 i grundförordningen inte föreskrivs att en separat rättsakt ska antas när kommissionen har slutfört undersökningen av dumpningen och skadan. Av tribunalens slutsats följer emellertid att ett bolag som erbjuder ett åtagande är skyldigt att i förväg väcka talan mot beslutet om godtagande av åtagandet, till och med innan antidumpningsundersökningen avslutas flera månader senare.

50

Kommissionen har, för fullständighetens skull, gjort gällande att punkt 47 i den överklagade domen innehåller en felaktig rättstillämpning i två avseenden. För det första grundar sig tribunalens konstaterande att den omtvistade förordningen påverkar klagandenas rättsliga situation i fråga om ”antidumpningstullar på produkter som inte omfattas av åtagandet” på en felaktig rättstillämpning vid tolkningen av erbjudandet om åtagande eller att tribunalen missuppfattat bevisningen för det fall detta erbjudande kan betecknas som ”en faktisk omständighet”. Enligt kommissionen hade klagandena nämligen inte rätt att sälja den berörda produkten utom i enlighet med bestämmelserna i åtagandet, vilket klart och utan tvetydighet följer av erbjudandet om åtagande. Tullar kunde således endast uttas på varor som överstiger den årliga nivån, men inte på ”varor som inte omfattas av åtagandet”.

51

Eftersom tullar på ”varor… som överstiger den årliga nivå” redan ingick i erbjudandet om åtagande, var det således inte fråga en ny rättighet eller skyldighet som följer av den omtvistade förordningen.

52

Klagandena anser att domstolen ska underkänna den första grunden för anslutningsöverklagandet.

53

Kommissionen har i den första grunden för anslutningsöverklagandet i huvudsak gjort gällande att tribunalen, i punkterna 41–47 i den överklagade domen, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att den omtvistade förordningen i sig kan få rättsverkningar för klagandena.

54

I den första delen av denna grund görs i huvudsak gällande dels att tribunalen lämnade en otillräcklig motivering till sin slutsats att den omtvistade förordningen – och inte genomförandebeslut 2013/707 genom vilket kommissionen godtog det åtagande som erbjudits av de exporterande tillverkare som förtecknas i bilaga till beslutet, däribland Canadian Solar-koncernen – påverkar klagandenas rättsliga situation, dels att tribunalen genom denna slutsats under alla omständigheter åsidosatte principen om institutionell jämvikt.

55

Domstolen framhåller att tvärtemot vad kommissionen har anfört har tribunalen i punkterna 41–47 i den överklagade domen varken angett att den omtvistade förordningen nödvändigtvis, eller till och med vanligtvis, ska utgöra den rättsakt som angrips, eller att talan om ogiltigförklaring ska väckas mot den förordningen och inte mot genomförandebeslut 2013/707. Det kan således konstateras att kommissionens argument vilar på en felaktig tolkning av den överklagade domen. Under dessa omständigheter kan tribunalen inte klandras för att inte ha motiverat något som inte har konstaterats.

56

Det ska vidare konstateras att för det fall kommissionens ståndpunkt godtogs, skulle det hindra företag, vars åtaganden om minimiimportpris godkänts av kommissionen, att angripa en förordning om införande av en slutgiltig antidumpningstull. Såsom tribunalen påpekade i punkt 42 i den överklagade domen har varken tribunalen eller domstolen, i de domar som nämns i denna punkt, slagit fast att en talan om ogiltigförklaring som väckts av ett företag mot en förordning om införande av slutgiltiga antidumpningstullar inte kan upptas till sakprövning på grund av att detta företags åtagande om minimiimportpris godtagits av kommissionen.

57

Det ska också framhållas att den omtvistade förordningen nödvändigtvis påverkar klagandenas rättsliga situation, eftersom det erbjudna åtagandet inte längre skulle gälla om en sådan förordning ogiltigförklarades. Det var just detta förhållande som tribunalen påpekade i punkt 45 i den överklagade domen.

58

Domstolen erinrar i övrigt om att klagandena, såsom framgår av punkterna 44 och 45 i den överklagade domen, fortsätter att omfattas av antidumpningstullarna enligt den omtvistade förordningen, vilket följer av artiklarna 1 och 2, för import som överstiger den årliga nivån enligt åtagandet om minimiimportpriser.

59

I detta sammanhang kan kommissionen inte med framgång hävda att tribunalen åsidosatte principen om institutionell jämvikt. Tvärtom kan kommissionens ståndpunkt – att klagandena var tvungna att angripa genomförandebeslut 2013/707 om deras syfte var att bestrida slutsatserna rörande förekomsten av dumpning – endast godtas om rådet var skyldigt att anta en förordning om införande av slutgiltiga antidumpningsåtgärder när kommissionen godtagit ett åtagande om minimiimportpris som erbjudits av ett företag. Rådet har emellertid inte någon normbunden behörighet i detta avseende, såsom framgår av artikel 9.4 i grundförordningen. Enligt denna bestämmelse kan kommissionens förslag antas av rådet, såvida det inte beslutar att avvisa det.

60

Domstolen erinrar härvidlag om att kommissionens roll utgör en del av rådets beslutsprocess. Av bestämmelserna i grundförordningen följer således att kommissionen har till uppgift att genomföra undersökningar och på grundval av dessa besluta om förfarandet ska avbrytas eller om det i stället ska fortsätta genom att kommissionen vidtar provisoriska åtgärder samt föreslår rådet att vidta slutgiltiga åtgärder. Det ankommer emellertid på rådet att slutligt avgöra ärendet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 1990, Nashua Corporation m.fl./kommissionen och rådet, C‑133/87 och C‑150/87, EU:C:1990:115, punkt 8).

61

Domstolen underkänner således den första delen av den första grunden.

62

När det gäller den andra delen av den första grunden har det gjorts gällande att godtagandet av åtagandet om minimiimportpris utgör ett gynnande beslut för klagandena som inte påverkar deras rättsliga situation, vilket är tvärtemot vad som anges i punkt 46 i den överklagade domen. Domstolen finner att det räcker med att påpeka att denna fråga saknar relevans, eftersom den rättsakt som är föremål för talan om ogiltigförklaring, och som tribunalen slagit fast att den kan tas upp till sakprövning, är den omtvistade förordningen och inte genomförandebeslut 2013/707, genom vilket kommissionen godtog detta åtagande.

63

När det gäller de två fall av felaktig rättstillämpning som det hävdats att tribunalen gjort sig skyldig till i punkt 47 i den överklagade domen – ett påstående som kommissionen angett enbart för fullständighetens skull – kan dessa felaktigheter, även om de skulle antas vara fastställda, mot bakgrund av vad som angetts i punkterna 53–60 i förevarande dom, inte ha någon betydelse för giltigheten av tribunalens slutsats att den invändning om rättegångshinder som anförts av rådet och kommissionen skulle avvisas på grund av att den angripna förordningen påverkar klagandenas rättsliga situation.

64

Det bör tilläggas att domstolen redan har slagit fast att unionslagstiftaren, vid antagandet av förordningen infört handelspolitiska skyddsåtgärder som utgör en enhet eller ett ”paket” som eftersträvar ett och samma resultat, nämligen att undanröja de skadevållande verkningarna på unionsindustrin av den kinesiska dumpningen av de aktuella produkterna och samtidigt skydda nämnda industris intressen, samt att artikel 3 i denna förordning inte var avskiljbar från resten av bestämmelserna i förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2017, SolarWorld/rådet, C‑204/16 P, EU:C:2017:838, punkterna 44 och 55).

65

Härav följer att överklagandet inte kan bifallas på den första grunden.

66

Kommissionen har i den andra grunden, som åberopats i andra hand, med stöd av rådet, gjort gällande att även om det antas att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den i punkt 47 i den överklagade domen fann att den omtvistade förordningen ändrade klagandenas rättsliga situation med hänsyn till att det endast är enligt denna förordning som klagandena är skyldiga att betala tull på de aktuella solpanelerna för det fall den årliga volymen överskrids, förlorade talan om ogiltigförklaring sitt föremål samma dag som genomförandeförordning 2015/866 trädde i kraft. Genom denna förordning drogs nämligen godtagandet av de åtaganden som erbjudits av klagandena tillbaka.

67

Kommissionen har konstaterat att den årliga importnivån för den berörda produkten, som fastställts i godtagandet av erbjudandet om ett åtagande från klagandena, aldrig uppnåtts före ikraftträdandet av denna genomförandeförordning. Även om klagandena hade ett berättigat intresse av att väcka talan på grundval av den bestämmelse som föreskrev att tullar ska erläggas för import som överstiger den årliga nivån, upphörde detta intresse under alla omständigheter samma dag som genomförandeförordningen trädde i kraft, vilket ledde till konstaterandet att talan om ogiltigförklaring vid denna tidpunkt hade förlorat sitt föremål. Tribunalen har härvidlag underlåtit att bemöta ett sådant argument som kommissionen framförde vid förhandlingen i tribunalen.

68

Kommissionen har tillagt att även om man antar att tribunalen bemötte detta argument i punkt 47 i den överklagade domen, rör tribunalens svar inte den fråga som tagits upp av kommissionen. Det var just på grund av att kommissionen drog tillbaka godtagandet av åtagandet med avseende på klagandena med anledning av att åtagandet inte iakttogs som de rättsliga följderna av detta godtagande inte längre gav dem ett berättigat intresse av att få saken prövad.

69

Klagandena anser att denna grund ska underkännas, eftersom den är obegriplig och i vart fall verkningslös.

70

Domstolen påpekar att ett underkännande av den första grunden för anslutningsöverklagandet innebär att den andra grunden ska underkännas. Det framgår nämligen av den bedömning som ledde till ett underkännande av den första grunden att den omtvistade förordningen har inverkan på klagandenas rättsliga situation, oberoende av förekomsten av genomförandebeslut 2013/707.

71

Det förhållandet att genomförandeförordning 2015/866 innebar ett återkallande av godtagandet av det åtagande som klagandena erbjudit, vilket fastställdes genom genomförandebeslut 2013/707, medan den årliga nivån på importen av den berörda produkten, som angavs i detta åtagande, aldrig nåtts, kan således inte påverka slutsatsen att den angripna förordningen påverkar den rättsliga situationen för klagandena och att de följaktligen medgavs rätt att väcka talan om ogiltigförklaring av sistnämnda förordning vid tribunalen.

72

Domstolen underkänner således den andra grunden för anslutningsöverklagandet.

73

Kommissionen har i den tredje grunden för anslutningsöverklagandet, som har åberopats i tredje hand, gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artiklarna 3 och 9.4 i grundförordningen i samband med prövningen av den sjätte grunden som åberopades av klagandena vid tribunalen. Tribunalen angav därvidlag att det enligt dessa bestämmelser krävs att analysen av om skadan kan tillskrivas den dumpade importen sker ”i syfte att undvika att unionsindustrin ges ett skydd som går utöver vad som är nödvändigt”.

74

Domstolen konstaterar att det är tillräckligt att påpeka att enligt artiklarna 169.1 och 178.1 i domstolens rättegångsregler ska yrkandena i ett överklagande avse upphävandet, helt eller delvis, av tribunalens avgörande, och detta gäller både huvudöverklaganden och anslutningsöverklaganden.

75

I förevarande fall underkändes den ifrågavarande grunden och kommissionen erhöll ett ogillande vid tribunalen av talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen i enlighet med dess yrkanden inom ramen för den talan. Den tredje grunden till stöd för anslutningsöverklagandet avser i själva verket en ändring av domskälen såvitt avser tolkningen av artiklarna 3 och 9.4 i grundförordningen. Denna grund kan följaktligen inte godtas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 januari 2015, rådet m.fl./Vereniging Milieudefensie och Stichting Stop Luchtverontreiniging Utrecht, C‑401/12 P–C‑403/12 P, EU:C:2015:4, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

76

Härav följer att den tredje grunden till stöd för anslutningsöverklagandet inte kan tas upp till sakprövning.

77

Mot bakgrund av det ovanstående ska anslutningsöverklagandet ogillas i sin helhet.

78

Klagandena har åberopat fyra grunder till stöd för överklagandet.

79

Den första grunden avser felaktig rättstillämpning i det att tribunalen i punkterna 64–74 i den överklagade domen krävde att klagandena skulle styrka ett berättigat intresse av att få den första och den andra grunden för talan om ogiltigförklaring prövad och att tribunalen, under alla omständigheter, gjorde en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna, eftersom klagandena faktiskt hade ett sådant intresse.

80

Klagandena har för det första hävdat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att analogt tillämpa domstolens rättspraxis på möjligheten att åberopa enskilda grunder. Enligt denna rättspraxis måste en sökande visa att den har ett berättigat intresse av att få saken prövad, det vill säga ett berättigat intresse av att få den ifrågasatta rättsakten ogiltigförklarad. Klagandena har anfört fyra skäl till stöd för att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

81

Klagandena anser för det första att tribunalens bedömning strider mot domstolens rättspraxis, enligt vilken sökande endast behöver styrka ett berättigat intresse av att den angripna rättsakten ogiltigförklaras.

82

Vidare underlät tribunalen att särskilja den första och den andra grunden för talan om ogiltigförklaring från situationer där en grund inte kan tas upp till sakprövning på grund av att sökanden saknar en rätt att få den prövad. Dessa fall, som följer av domstolens rättspraxis, avser dels en situation där en grund inte rör en sökande, utan hänför sig till ett allmänt intresse eller ett lagstiftningsintresse, och dels en situation där grunden rör regler, vilka, i likhet med en institutions arbetsordning, inte är avsedd att skydda enskilda. Den första och den andra grunden för talan om ogiltigförklaring rör inte detta slags situation och tribunalen har inte hänvisat till ett sådant slags situation.

83

För det andra har klagandena hävdat att deras rätt till försvar har åsidosatts, eftersom tribunalen hindrade dem från att ta upp alla grunder som de ansåg lämpliga, vilket strider mot artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

84

Klagandena har för det tredje hävdat att, även om det medges att de var tvungna att styrka ett berättigat intresse av att få den första och den andra grunden för talan om ogiltigförklaring prövade, åsidosätter tribunalens konstaterande att dessa grunder inte kan tas upp till sakprövning deras rätt till ett effektivt rättsmedel – vilken slås fast i artikel 47 i stadgan. Klagandena var tvungna att väcka talan om ogiltigförklaring inom den frist som föreskrivs i artikel 263 sjätte stycket FEUF för att undvika preskription av deras rättigheter, eftersom de i annat fall, mot bakgrund av den rättspraxis som följer av domen av den 9 mars 1994, TWD Textilwerke Deggendorf (C‑188/92, EU:C:1994:90) skulle ha tagit risken att berövas möjligheten att ifrågasätta giltigheten av den omtvistade förordningen vid en domstol i en medlemsstat i samband med en begäran om förhandsavgörande.

85

Klagandena har i detta avseende påpekat att tribunalen fann deras intresse av att få de två första grunderna för talan om ogiltigförklaring prövade hypotetiskt, vilket betyder att om det berättigade intresse som krävs för att göra gällande dessa grunder uppkommit efter utgången av den frist på två månader som följer av artikel 263 sjätte stycket FEUF, skulle de vara förhindrade att föra talan. En sådan situation är än mer problematiskt med tanke på att en av klagandena, Canadian Solar Emea, ett importföretag, när som helst hade kunnat ifrågasätta giltigheten av den omtvistade förordningen vid en nationell domstol om detta företag inte hade varit knuten till övriga klagande, som är exporterande företag.

86

För det fjärde har klagandena gjort gällande att tribunalen åsidosatte deras rätt att yttra sig, eftersom frågan huruvida de två första grunderna för talan om ogiltigförklaring kunde upptas till sakprövning inte till fullo behandlades inför tribunalen. Denna fråga togs nämligen varken upp av rådet och kommissionen under det skriftliga förfarandet eller diskuterades till fullo under förhandlingen vid tribunalen, vilket hindrade klagandena från att visa att de tillverkar och exporterar till unionen, och importerade till unionen, solcellsmoduler med ursprung i ett tredjeland, men som avsänts från Kina, och importerade till unionen solcellsmoduler med ursprung i Kina men som avsänts från ett tredje land.

87

Klagandena anser vidare att tribunalen gjorde en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna genom att i punkterna 69–73 i den överklagade domen slå fast att de inte hade ett sådant berättigat intresse som krävs för att göra gällande den första och den andra grunden för talan om ogiltigförklaring.

88

Enligt klagandena framgår det av fast praxis från domstolen att klagandena har ett berättigat intresse av att väcka talan för att förhindra att institutionerna upprepar fel på grundval av en felaktig tolkning av bestämmelserna i grundförordningen, vilket är fallet i förevarande mål, eftersom kommissionen antog en ny förordning, det vill säga genomförandeförordning 2017/367, som förlänger giltigheten av den omtvistade förordningen med ytterligare arton månader och som upprepar samma misstag.

89

Dessutom rörde de grunder som klagandena åberopade räckvidden av antidumpningsundersökningen, vilken därmed påverkar dumpningen, skadan, orsakssambandet och bedömningarna av unionens intresse som föranledde rådet att anta den omtvistade förordningen.

90

Rådet och kommissionen har yrkat att domstolen ska fastställa att den första grunden till viss del inte kan tas upp till prövning och i övriga delar är ogrundad, samt att den i vart fall i sin helhet inte kan läggas till grund för ett bifall av överklagandet.

91

För det första gjorde tribunalen en riktig bedömning när den i punkt 64 i den överklagade domen erinrade om domstolens fasta praxis enligt vilken en talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person endast prövas i den mån som personen har ett berättigat intresse av att den angripna rättsakten ogiltigförklaras. Ett sådant intresse förutsätter att själva ogiltigförklaringen av rättsakten kan få rättsverkningar och att talan således kan medföra en fördel för den person som har väckt den. Bevis för ett sådant intresse, som ska bedömas den dag talan väcks vilket är en väsentlig och grundläggande förutsättning för varje rättsligt förfarande, ska åberopas av sökanden (dom av den 18 oktober 2018, Gul Ahmed Textile Mills/rådet, C‑100/17 P, EU:C:2018:842, punkt 37).

92

Såsom tribunalen angett i punkterna 65 och 66 i den överklagade domen, ska en sökandes berättigade intresse av att få saken prövad vara faktiskt och aktuellt. Det får inte avse en hypotetisk framtida situation. Detta intresse av att få saken prövad, vad avser föremålet för talan, ska föreligga när talan väcks, och bestå fram till domstolsavgörandet, vid äventyr av att det beslutas att det saknas anledning att döma i saken (dom av den 17 september 2015, Mory m.fl./kommissionen, C‑33/14 P, EU:C:2015:609, punkterna 56 och 57 och där angiven rättspraxis). Detta berättigade intresse måste bestå fram till domstolsavgörandet och den domstol vid vilken talan väckts kan när som helst under förfarandet på eget initiativ pröva om en av parterna inte längre har ett intresse av att få sin talan prövad på grund av en omständighet som inträffat efter det att talan väcktes (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2018, Gul Ahmed Textile Mills/rådet, C‑100/17 P, EU:C:2018:842, punkt 38).

93

Vad beträffar påståendet att tribunalen felaktigt krävde att klagandena skulle styrka att de hade ett sådant berättigat intresse som krävs för att göra gällande den första och den andra grunden för talan om ogiltigförklaring, ska det först erinras om att domstolen redan har slagit fast att en grund till stöd för en talan om ogiltigförklaring inte kan tas upp till sakprövning på grund av att det saknas ett berättigat intresse av att få saken prövad, när en ogiltigförklaring av den angripna rättsakten med stöd av nämnda grund inte kan medföra att sökanden når sådan framgång som eftersträvas, även om det antas att det skulle finnas fog för grunden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2011, Evropaïki Dynamiki/ECB, C‑401/09 P, EU:C:2011:370, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

94

När det gäller argumentet att tribunalen gjorde en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna, ska det erinras om att det följer av domstolens rättspraxis att en sökande under vissa omständigheter kan behålla ett berättigat intresse av att få en rättsakt som upphävts under förfarandets gång ogiltigförklarad, för att förmå rättsaktens upphovsman att i framtiden vidta lämpliga ändringar och således förhindra att de rättsstridigheter som rättsakten påstås vara behäftad med upprepas (dom av den 6 september 2018, Bank Mellat/rådet, C‑430/16 P, EU:C:2018:668, punkt 64).

95

Det förhållandet att ett sådant berättigat intresse består i syfte att förhindra att institutionerna upprepar fel på grundval av en felaktig tolkning av en bestämmelse i unionsrätten kan emellertid inte godtas i ett fall då sökanden aldrig har haft något berättigade intresse av att få saken prövad.

96

Eftersom klagandena vid tidpunkten då deras talan om ogiltigförklaring väcktes inte har visat att de hade ett berättigat intresse av att få de två första grunderna prövade, och detta intresse, i enlighet med den rättspraxis som angetts i punkterna 91 och 92 i förevarande dom, ska bedömas vid den tidpunkt då talan väcktes och inte får avse en hypotetisk framtida situation, får klagandena således inte motivera ett sådant intresse genom att åberopa behovet av att förhindra att institutionerna upprepar fel på grundval av en felaktig tolkning av en bestämmelse i unionsrätten.

97

När det gäller påståendet att den första och den andra grunden för talan om ogiltigförklaring ska upptas till sakprövning eftersom de avsåg räckvidden av antidumpningsundersökningen, konstaterar domstolen att detta argument saknar stöd. Den omständigheten att dessa grunder i sak avsåg innehållet i delar av undersökningen, såsom dumpningen, skadan eller orsakssambandet, kan inte i sig leda till att dessa grunder ska upptas till sakprövning i en situation där klagandena inte har visat ett berättigat intresse av att få dessa grunder prövade.

98

Härav följer att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den med stöd av den praxis från domstolen som anges i punkterna 91 och 92 i förevarande dom, i punkt 74 i den överklagade domen slog fast att de två första grunderna för talan om ogiltigförklaring inte kunde upptas till sakprövning.

99

När det gäller argumentet att tribunalen åsidosatte artikel 47 i stadgan, erinrar domstolen om att ändamålet med den artikeln, med hänsyn till det skydd som ges i denna, inte är att det i fördragen föreskrivna systemet med domstolsprövning ska ändras, särskilt inte bestämmelserna om upptagande av talan som väckts direkt vid unionsdomstolen, vilket även framgår av förklaringarna till denna artikel. Dessa förklaringar ska, i enlighet med artikel 6.1 tredje stycket FEU och artikel 52.7 i stadgan, beaktas vid tolkningen av densamma (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 97 och där angiven rättspraxis).

100

Domstolen konstaterar följaktligen att det skydd som ges i artikel 47 i stadgan inte kräver att en rättssökande ovillkorligen ska kunna väcka talan om ogiltigförklaring mot unionsrättsakter direkt vid unionsdomstolen (dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 105).

101

Mot denna bakgrund kan klagandena inte med framgång göra gällande att kravet på att styrka ett berättigat intresse av att få en grund till stöd för en talan om ogiltigförklaring prövad, kränker deras rätt till ett effektivt rättsmedel i enlighet med artikel 47 i stadgan.

102

Vad vidare gäller påståendet om att tribunalen åsidosatte klagandenas rätt att yttra sig, som följer av nämnda artikel i stadgan, konstaterar domstolen att klagandena inte har bestritt att de olika intervenienterna vid den muntliga förhandlingen diskuterade rådets invändning om rättegångshinder rörande de två första grunderna till stöd för talan om ogiltigförklaring. Klagandena kan följaktligen inte med framgång göra gällande att tribunalen inte gav dem möjlighet att diskutera alla rättsliga frågor som var avgörande för förfarandets utgång eller åberopa nödvändig bevisning till stöd för sin ståndpunkt.

103

När det slutligen gäller argumentet att tribunalens slutsats, mot bakgrund av den rättspraxis som följer av domen av den 9 mars 1994, TWD Textilwerke Deggendorf (C‑188/92, EU:C:1994:90), förhindrar klagandena att föra talan för det fall det berättigade intresse som krävs för att göra gällande den första och den andra grunden skulle uppstå efter utgången av den frist på två månader som avses i artikel 263 sjätte stycket FEUF, räcker det att konstatera att anförd rättspraxis i en sådan situation i princip inte utgör ett hinder för klagandena att åberopa sådana grunder vid en nationell domstol.

104

Av det ovanstående följer att överklagandet inte kan bifallas på den första grunden.

105

Den andra grunden avser felaktig rättstillämpning i den del tribunalen dels krävde att klagandena skulle styrka att de har ett berättigat intresse av att åberopa den tredje grunden för talan om ogiltigförklaring, dels gjort en felaktig tolkning av artikel 2.7 a i grundförordningen, jämförd med artikel 1.3 i samma förordning.

106

För det första kan domstolen, av samma skäl som dem som anges i punkterna 91–98 i förevarande dom, inte godta påståendet att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att kräva att klagandena skulle visa att de hade ett berättigat intresse av att åberopa den tredje grunden för talan om ogiltigförklaring.

107

Vad för det andra rör invändningen rörande det eventuella fel som tribunalen begått vid tolkningen av artikel 2.7 a i grundförordningen, jämförd med artikel 1.3 i samma förordning, räcker det att det konstatera att punkterna 90–95 i den överklagade domen, som detta påstående avser, ingår i ett resonemang som tribunalen fört för fullständigheten skull. Härav följer att denna invändning är verkningslös.

108

Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

109

Den tredje grunden avser att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att förklara dels att förordning nr 1168/2012 är tillämplig på den antidumpningsundersökning som ledde till att den omtvistade förordningen antogs, dels att denna förordning inte tillkommit genom felaktig rättstillämpning, trots att kommissionen inte fattat ett beslut rörande klagandenas ansökan om marknadsekonomisk status.

110

Vad för det första gäller tillämpningen av förordning nr 1168/2012, har klagandena påpekat att denna förordning, som ändrar grundförordningen till följd av domen av den 2 februari 2012, Brosmann Footwear (HK) m.fl./rådet (C‑249/10 P, EU:C:2012:53), i vilken domstolen slog fast att den omständigheten att kommissionen underlät att pröva en ansökan om marknadsekonomisk status utgjorde ett åsidosättande av grundförordningen, vilket medförde att den förordning om införande av antidumpningstullar som var i fråga i det målet skulle ogiltigförklaras.

111

De anser att den ändring som gjordes genom förordning nr 1168/2012, som påverkar förevarande mål, endast har begränsat rätten att ansöka om marknadsekonomisk status vad avser de exporterande tillverkare som ingår i urvalet i den aktuella antidumpningsundersökningen. Tribunalen har emellertid fel i sin bedömning att denna ändring var tillämplig på den aktuella antidumpningsundersökningen och att det inte var fråga om retroaktiv rättstillämpning, med motiveringen att den omständigheten att den tillämpliga tidsfristen för pröva en ansökan om marknadsekonomisk status hade gått ut inte hade skapat en slutlig rättslig situation gentemot klagandena.

112

Enligt klagandena innebär en sådan slutsats från tribunalens sida att de berövas rätten att få sin ansökan om marknadsekonomisk status prövad, vilket innebär att kommissionen felaktigt tillåts att undandra sig sin skyldighet att pröva denna ansökan. Eftersom beviljandet av marknadsekonomisk status skulle ha lett till att klagandenas priser och kostnader hade tillämpats, i stället för dem som gäller för en tillverkare i ett jämförbart land, när tillämpligt normalvärde fastställdes, innebär den omständigheten att kommissionen underlät att pröva denna ansökan att en slutgiltig förändring uppstått som påverkar klagandenas rättigheter oåterkalleligen och negativt.

113

Klagandena anser att ordalydelsen i artikel 2.7 i grundförordningen, före och efter den ändring som infördes genom förordning nr 1168/2012, inte lämnar något utrymme för tvivel. Före ändringen angavs nämligen i denna bestämmelse att exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet, såsom klagandena, hade rätt att ansöka om marknadsekonomisk status och att kommissionen var skyldig att ta ställning för eller mot beviljande av sådan status.

114

Efter denna ändring var artikel 2.7 i grundförordningen tillämplig på alla nya och alla pågående undersökningar från och med den 15 december 2012. I förevarande mål gick kommissionens frist för pröva klagandenas ansökan om marknadsekonomisk status ut den 6 december 2012, det vill säga före ikraftträdandet av den ändring som infördes genom förordning nr 1168/2012. Den omständigheten att det steg som omfattar prövning av ansökning om marknadsekonomisk status inte genomförts kan inte avhjälpas genom retroaktiv tillämpning av sistnämnda förordning.

115

Klagandena har understrukit att det följer av själva ordalydelsen i övergångsbestämmelsen avseende den ändring som införts genom förordning nr 1168/2012 att denna ändring inte är tillämplig på nämnda steg i den aktuella antidumpningsundersökningen, eftersom kommissionens skyldighet att pröva en ansökan om marknadsekonomisk status är en materiell regel och inte en formföreskrift. Tribunalens hänvisning, i punkterna 157, 159 och 160 i den överklagade domen, till domstolens praxis avseende tillämpning i tiden av formföreskrifter, är således felaktig.

116

Den omständigheten att tidsfristen för beslut om marknadsekonomisk status löpt ut innebär således, tvärtemot vad tribunalen kom fram till, att det uppstått en slutgiltig situation för klagandena, eftersom kommissionen, i strid med den skyldighet som åligger den, inte genomfört steget att avgöra huruvida den ska bevilja marknadsekonomisk status.

117

Klagandena har hävdat att om kommissionen hade agerat på detta område, så skulle dess beslut inte kunnat ändras i ett senare skede av utredningen, till klagandenas nackdel, såvida det inte tillkommit nya uppgifter som inte var tillgängliga den dag då det fattades beslut i frågan om marknadsekonomisk status. Den omständigheten att förordning nr 1168/2012 i efterhand tillämpats på klagandenas ansökan om marknadsekonomisk status innebär således att de berövats sin rätt att få denna ansökan prövad, trots att det inte bestritts att de hade en sådan rätt den dag då kommissionen borde ha fattat beslut i frågan.

118

I detta avseende kan klagandenas tolkning beträffande tillämpningen av förordning nr 1168/2012 inte anses strida mot ordalydelsen i bestämmelserna i denna förordning; även om så skulle anses vara fallet är den ändring som införts genom förordning rättsstridig, i den del den är tillämplig på klagandena, eftersom den är oförenlig med principerna om rättssäkerhet och förbud mot retroaktiv lagstiftning.

119

Klagandena har för det andra hävdat att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att, i punkterna 162–165 i den överklagade domen, förklara att den omständigheten att kommissionen inte prövat klagandenas ansökan om marknadsekonomisk status inte medför att den omtvistade förordningen ska ogiltigförklaras. Klagandena menar att eftersom de ändringar som införts genom förordning nr 1168/2012 inte var tillämpliga på den aktuella antidumpningsundersökningen, borde kommissionen ha prövat deras ansökan om marknadsekonomisk status.

120

Rådet och kommissionen anser att den tredje grunden för överklagandet till viss del inte kan upptas till sakprövning och i övriga delar saknar stöd.

121

När det gäller upptagandet till sakprövning av denna grund anser rådet och kommissionen att klagandenas påstående att tribunalen har underlåtit att beakta den omständigheten att kommissionens tidsfrist för att besluta om klagandenas ansökan om marknadsekonomisk status hade löpt ut före ikraftträdandet av denna ändring inte kan tas upp till sakprövning, eftersom klagandena upprepar samma argument som framfördes vid tribunalen. Argumentet att nämnda ändring kan vara rättsstridig, i den del den är tillämplig på klagandena, utgör dessutom en ny grund och ska således avvisas. Klagandena hade nämligen inte anfört någon invändning om rättsstridighet enligt artikel 277 FEUF mot artikel 2 i grundförordningen, i dess lydelse enligt den ändring som införts genom förordning nr 1168/2012.

122

Rådets och kommissionens invändningar om rättegångshinder kan inte bifallas.

123

För det första är syftet med klagandenas påstående att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte beakta att den tidsfrist inom vilken kommissionen måste fatta besluta avseende klagandenas ansökan om marknadsekonomisk status hade löpt ut före ikraftträdandet av förordning nr 1168/2012, såsom generaladvokaten har framhållit i punkt 43 i sitt förslag till avgörande, att ifrågasätta tribunalens val att tillämpa övergångsbestämmelsen i artikel 2 i förordningen, och i synnerhet att ifrågasätta tribunalens slutsatser punkt 152 i den överklagade domen.

124

Inledningsvis ska det härvid påpekas att när en klagande bestrider tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten kan de rättsfrågor som prövades i första instans prövas på nytt i målet om överklagande. Om en klagande inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid tribunalen skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse (dom den 9 november 2017, Solar World/rådet, C‑204/16 P, EU:C:2017:838, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

125

Det kan därför inte göras gällande att klagandena endast försöker få till stånd en omprövning av ansökan till tribunalen.

126

Domstolen konstaterar för det andra, och utan att det är nödvändigt att pröva rådets och kommissionens invändning om rättegångshinder, enligt vilken klagandenas påstående att förordning nr 1168/2012 är rättsstridig utgör en ny grund, att detta påstående under alla omständigheter ska avvisas, eftersom klagandena endast har gjort gällande att denna förordning är rättsstridig på grund av att den är oförenlig med principerna om rättssäkerhet och förbud mot retroaktiv tillämpning, utan att anföra någon form av bevis till stöd för ett sådant påstående.

127

Ett överklagande som inte innehåller några argument som särskilt syftar till att visa på vilket sätt den överklagade domen skulle ha tillkommit genom en felaktig rättstillämpning kan nämligen inte tas upp till sakprövning (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 18 oktober 2018, Alex/kommissionen, C‑696/17 P, ej publicerat, EU:C:2018:848, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

128

Härav följer att den tredje grunden tas upp till sakprövning. bortsett från påståendet att förordning nr 1168/2012 skulle vara rättsstridig.

129

Klagandena har i den tredje grunden gjort gällande att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att dels förklara att förordning nr 1168/2012 var tillämplig på den antidumpningsundersökning som ledde till att den omtvistade förordningen antogs, dels att denna förordning inte tillkommit genom felaktig rättstillämpning, trots att kommissionen inte prövat klagandenas ansökan om marknadsekonomisk status.

130

Det ska för det första påpekas att tribunalen gjorde rätt när den i punkt 153 i den överklagade domen konstaterade att ordalydelsen i artikel 2 i förordning nr 1168/2012 utgör hinder mot klagandenas tolkning av samma förordnings tillämpningsområde. Denna artikel anger nämligen klart att nämnda förordning ska tillämpas på alla nya och alla pågående undersökningar från och med den 15 december 2012. Klagandena har emellertid inte bestritt att den antidumpningsundersökning som ledde till antagandet av den omtvistade förordningen fortfarande pågick vid nämnda datum. Vid nämnda datum hade rådet nämligen varken antagit slutgiltiga åtgärder på grundval av artikel 9.4 i grundförordningen eller ett beslut enligt artikel 9.2 i samma förordning.

131

I nämnda artikel 2 i förordning nr 1168/2012 hänvisas dessutom, utan ytterligare precisering, till ”alla pågående undersökningar”, varför klagandena inte med framgång kan göra gällande att det i denna artikel endast hänvisas till pågående undersökningar i vilka fristen för att fatta beslut avseende en ansökan om marknadsekonomisk status inte har löpt ut.

132

För det andra bör det noteras att, i motsats till vad klagandena har gjort gällande, den omständigheten den tillämpliga tidsfristen i enlighet med artikel 2.7 c i grundförordningen, i dess lydelse före förordning nr 1168/2012, för att pröva en ansökan om marknadsekonomisk status löpt ut, utan att kommissionen fattat ett beslut om denna ansökan, inte gett upphov till en slutgiltig rättslig situation gentemot klagandena.

133

Dels hade kommissionen, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 74 i sitt förslag till avgörande, rätt att fatta ett beslut om marknadsekonomisk status efter utgången av den tremånadersfrist som föreskrivs i artikel 2.7 c i grundförordningen, i dess lydelse före förordning nr 1168/2012.

134

I detta avseende har domstolen redan slagit fast att även om kommissionen har fattat ett beslut om marknadsekonomisk status enligt artikel 2.7 c har den fortfarande rätt att ändra sitt beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 oktober 2009, Foshan Shunde Yongjian Housewares & Hardware/rådet, C‑141/08 P, EU:C:2009:598, punkterna 111–113).

135

Dels hade, såsom tribunalen påpekat i punkt 160 i den överklagade domen, klagandenas situation slutgiltigt fastställts först när den omtvistade förordningen trädde i kraft; fram till dess att denna förordning antogs kunde klagandena inte göra gällande någon säker slutsats beträffande deras eventuella rättigheter och skyldigheter som följer av tillämpningen av grundförordningen.

136

Det bör i detta hänseende erinras om att, såsom domstolen redan har påpekat i punkt 60 i förevarande dom, kommissionens roll utgör en del av rådets beslutsprocess, varvid kommissionen, såsom framgår av bestämmelserna i grundförordningen, har till uppgift att genomföra undersökningar och på grundval av dessa fatta beslut om att avsluta förfarandet, eller tvärtom fullfölja det genom att vidta preliminära åtgärder och föreslå rådet att vidta slutgiltiga åtgärder. Det ankommer emellertid på rådet att slutligt avgöra ärendet.

137

Domstolen konstaterar således att klagandenas situation inte var slutgiltigt fastställd den dag förordning nr 1168/2012 trädde i kraft.

138

Härav följer att den omständigheten att den tillämpliga tidsfristen i enlighet med artikel 2.7 c i grundförordningen, i dess lydelse före förordning nr 1168/2012, för att pröva en ansökan om marknadsekonomisk status löpt ut, utan att kommissionen fattat ett beslut avseende denna ansökan, inte påverkar tillämpligheten av sistnämnda förordning på den antidumpningsundersökning som ledde till antagandet av den omtvistade förordningen.

139

Av det ovan anförda följer att tribunalen inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att förklara att den omständigheten att kommissionen inte prövat klagandenas ansökan om marknadsekonomisk status inte medför att den omtvistade förordningen ska ogiltigförklaras.

140

Överklagandet kan således inte bifallas såvitt avser den tredje grunden.

141

Klagandena har i den fjärde grunden hävdat att tribunalen, i punkterna 202 och 205–216 i den överklagade domen, gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att godta att rådet fastställde antidumpningstullen till en nivå som kompenserar för den skada som vållats av andra faktorer än den dumpade importen och genom att felaktigt vända på bevisbördan.

142

Klagandena har för det första hävdat att det kriterium som tillämpats av tribunalen, nämligen att det saknas anledning att beakta den skadevållande verkan av andra faktorer annat än om denna verkan är av sådan betydelse att orsakssambandet mellan skadan och den dumpade importen bryts, grundar sig på en felaktig tolkning av artikel 3.7 i grundförordningen, jämförd med artikel 9.4 i samma förordning.

143

För det första har klagandena nämligen hävdat att rådet, när det beräknar skademarginalen och därefter fastställer antidumpningstullen på grundval av artikel 9.4 i grundförordningen är skyldigt att bortse från varje skada som orsakats av andra faktorer än den dumpade importen. Denna skyldighet för rådet spelar en roll i två skilda steg i förfarandet, nämligen att fastställa huruvida det föreligger en skada och att fastställa nivån på antidumpningstullen i enlighet med artikel 9.4 i grundförordningen. Dessa skyldigheter syftar till att uppnå en balans mellan intressena för importörerna, industrin och konsumenterna inom unionen samt för exporterande tillverkare inom unionen och är ett uttryck för den allmänna proportionalitetsprincipen vad avser unionens handelspolitiska skyddsåtgärder,

144

Dels är rådet och kommissionen skyldiga att när de fastställer huruvida det föreligger en skada, i den mening som avses i artikel 3.7 i grundförordningen, säkerställa att den skada som vållas av den dumpade importen, efter det att den skada som orsakats av andra faktorer undantagits, fortfarande är ”väsentlig” och att dessa andra faktorer inte har brutit orsakssambandet mellan den dumpade importen och skadan.

145

Dels har klagandena hävdat att även om orsakssambandet inte har brutits, får antidumpningstullar endast kompensera unionsindustrin till en nivå som motsvarar den skada som orsakats av den dumpade importen men inte den ”autonoma skada” som vållats av andra faktorer. Att besluta något annat skulle innebära att unionens industri ges ett skydd som går utöver vad som är nödvändigt. Rådet bör därför, vid fastställandet av antidumpningstullen i enlighet med artikel 9.4 i grundförordningen, göra korrigeringar för den skada som vållats av andra faktorer.

146

Klagandena har för det andra hävdat att tribunalen, trots att den medgett att åtminstone tre andra faktorer bidragit till den skada som unionsindustrin lidit, och trots att rådet medgett att varken det eller kommissionen undantagit den skada som vållas av dessa faktorer, inte har förklarat varför konsekvenserna av de tre andra faktorerna var oväsentliga. Tribunalen har således åsidosatt sin motiveringsskyldighet, i den mening som avses i artikel 296 FEUF. Med beaktande av tribunalens slutsatser avseende dessa tre faktorers inverkan på den skada som unionsindustrin lidit borde tribunalen vidare ha ålagt rådet att minska antidumpningstullen med ett belopp som motsvarar den kumulativa effekten av dessa andra faktorer. Tribunalen har slutligen gjort en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna genom att medge att dessa faktorer haft en inverkan men därefter, utan att anföra något som helst stöd därför, slå fast att denna inverkan inte var väsentlig.

147

Vad för det andra rör det påstådda åsidosättandet av bevisbördan har klagandena hävdat att tribunalen ålagt dem att, med angivande av belopp, styrka den kvantitativa effekten av tre andra faktorer som orsakade skada för unionsindustrin.

148

Rådet och kommissionen är till att börja med skyldiga att när de fastställer skadan grunda sig på faktiska bevis och en objektiv granskning av samtliga relevanta uppgifter som de förfogar över. Enligt klagandena ankommer det på dessa institutioner att inge bevis för de korrigeringar som ska göras för den skada som vållats av andra faktorer. Det fanns nämligen ingen anledning att överföra denna bevisbörda på de exporterande tillverkarna, särskilt när motiveringen till denna omvända bevisbörda uteslutande är knuten till den omständigheten att den bedömning som dessa institutioner måste göra är alltför komplex.

149

Klagandena menar vidare att den bevisbörda som tribunalen ålagt dem är omöjlig att uppfylla. De har nämligen inte tillgång till den information som behövs för att beräkna inverkan av andra faktorer.

150

Klagandena har slutligen gjort gällande att tribunalen, mot bakgrund av principen om god förvaltning, i den mening som avses i artikel 41 i stadgan, inte får godta att rådet och kommissionen åberopar en bedömnings komplexitet som ett skäl för att inte genomföra en bedömning som krävs enligt lag, särskilt om denna underlåtenhet skadar de ekonomiska aktörerna.

151

Rådet och kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan bifallas på den fjärde grunden, samtidigt som de begärt att domstolen ska göra en ändring av domskälen.

152

Dessa institutioner har hävdat att tribunalens slutsatser, i punkterna 185 och 191–193 i den överklagade domen, felaktigt antyder, att antidumpningstullarna bör minskas på grund av förekomsten av andra faktorer än den dumpade importen, som kan antas påverka skadans omfattning.

153

De har angett att beräkningen av skademarginalen enligt artikel 9.4 i grundförordningen respektive fastställelsen av en skada, i den mening som avses i artikel 3 i nämnda förordning, utgör två olika steg. Vid fastställandet av skademarginalen ska rådet och kommissionen göra sin beräkning på grundval av priserna, vinsterna och tillverkningskostnaden för unionsindustrin, utan hänsyn till ”andra kända faktorer utöver den dumpade importen” som kan ha bidragit till den skada som unionsindustrin lidit, eftersom dessa faktorer endast är relevanta för prövningen huruvida orsakssambandet har brutits, enligt artikel 3 i grundförordningen.

154

Enligt domstolens rättspraxis finns det ingen plats för en analys av i vilken mån skadan kan tillskrivas den dumpade importen när skademarginalen fastställs enligt artikel 9.4 i grundförordningen. I denna rättspraxis har domstolen slagit fast att även om rådet och kommissionen underlåtit att inkludera en faktor som kan ha bidragit till skadan i sin analys av i vilken mån skadan kan tillskrivas den dumpade importen i enlighet med artikel 3.7 i grundförordningen, så kan en sådan felaktighet inte leda till att de förordningar som ifrågasatts i de aktuella förfarandena ska ogiltigförklaras, eftersom dessa institutioner har visat att denna andra faktor inte kunde bryta orsakssambandet. Härav följer att domstolen endast tillåter att analysen av i vilken mån skadan kan tillskrivas den dumpade importen sker vid ett enda tillfälle, nämligen när orsakssambandet fastställs.

155

Det står således klart att artikel 9.4 i grundförordningen inte kan tolkas så, att antidumpningstullen bör sänkas för att återspegla effekten av andra faktorer. Det föreligger ingen sådan skyldighet i Världshandelsorganisationens (WTO) system, eller i unionens största handelspartners praxis, vilken unionen ska beakta enligt skäl 4 i grundförordningen.

156

Rådet har i andra hand gjort gällande att den fjärde grunden inte kan tas upp till sakprövning och att den under alla omständigheter saknar stöd. Kommissionen har i andra hand gjort gällande att denna grund är verkningslös och att den under alla omständigheter saknar stöd.

157

Klagandena har gjort gällande att tribunalen, i punkterna 205–216 i den överklagade domen, gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att rådet har möjlighet att fastställa antidumpningstullen till en nivå som kompenserar för den skada som vållats av andra faktorer än den dumpade importen, vilket strider mot artikel 3.7 i grundförordningen, jämförd med artikel 9.4 i samma förordning. De har även gjort gällande att tribunalen, i punkterna 202 och 205 i den överklagade domen, felaktigt har kastat om bevisbördan.

158

Rådet och kommissionen har begärt att domstolen ska göra en ändring av domskälen, med motiveringen att tribunalens slutsatser, i punkterna 185 och 191–193 i den överklagade domen, innehåller en felaktig tolkning av artikel 9.4 i grundförordningen, eftersom denna tolkning innebär att antidumpningstullar måste minskas på grund av förekomsten av andra faktorer än den dumpade importen, som kan antas påverka skadans omfattning.

159

Det bör inledningsvis konstateras att begäran om ändring av domskälen kan upptas till sakprövning, eftersom den utgör ett försvar mot klagandenas fjärde grund (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2013, Ziegler/kommissionen, C‑439/11 P, EU:C:2013:513, punkt 42), och riktas mot punkterna 185 och 191–193 i den överklagade domen, vilka, såsom framgår av punkt 196 i samma dom, innehåller de principer på grundval av vilka tribunalen prövat klagandenas argument avseende den sjätte grunden för ogiltigförklaring. Klagandena har ifrågasatt tribunalens bedömning i detta avseende inom ramen för denna fjärde grund.

160

Inom ramen för bedömningen av nämnda fjärde grund är det således nödvändigt att inledningsvis pröva denna begäran om ändring av domskälen.

161

I punkt 191 i den överklagade domen har tribunalen angett att även om artikel 9.4 i grundförordningen inte medför en skyldighet för unionens institutioner att använda en särskild metod för att säkerställa att antidumpningstullen inte överskrider vad som är nödvändigt för att motverka import av dumpade produkter, så bör institutionerna i detta sammanhang ta hänsyn till de slutsatser de kommit fram till i de analyser som utförts enligt artikel 3.6 och 3.7 i samma förordning.

162

Tribunalen har, i punkt 192 i den överklagade domen, tillagt att om så inte vore fallet, så skulle det kvarstå en risk att de aktuella handelspolitiska skyddsåtgärderna går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade syftet, nämligen att undanröja negativa effekter, vilket i så fall innebär att de också kan ge skydd mot de negativa effekterna av andra faktorer än dumpad import.

163

Detta resonemang innebär dock inte felaktig rättstillämpning.

164

Domstolen erinrar om att det i artikel 3.7 i grundförordningen föreskrivs att andra kända faktorer utöver den dumpade importen vilka samtidigt med denna skadar unionsindustrin även de ska granskas för att säkerställa att den skada som vållas av dessa andra faktorer inte tillskrivs den dumpade importen, i den mening som avses i punkt 6 i samma artikel. I sistnämnda punkt preciseras att det måste kunna visas, utifrån all relevant bevisning som framlagts, att den dumpade importen vållar unionsindustrin väsentlig skada.

165

Unionsinstitutionerna har en skyldighet att, vid fastställandet av den skada som de avser att lägga till grund för antidumpningsåtgärden, undersöka om skadan verkligen beror på import som varit föremål för dumpning och bortse från varje skada som beror på andra faktorer, särskilt sådan skada som kan tillskrivas unionstillverkarna själva (dom den 16 april 2015, TMK Europe, C‑143/14, EU:C:2015:236, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

166

Det ankommer härvid på rådet och kommissionen att undersöka om effekterna av dessa andra faktorer har varit av sådan art att de kunnat bryta orsakssambandet mellan den aktuella importen och den skada som vållats unionsindustrin. De ska även, såsom tribunalen korrekt påpekat i punkt 185 i den överklagade domen, se till att den skada som orsakats av dessa andra faktorer inte beaktas vid fastställandet av skadan, i den mening som avses i artikel 8.7 i grundförordningen, och följaktligen att antidumpningstullen inte överskrider vad som är nödvändigt för att eliminera den skada som den dumpade importen orsakat (dom den 16 april 2015, TMK Europe, C‑143/14, EU:C:2015:236, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

167

Det sistnämnda kravet grundar sig på syftet med de regler som avses i artikel 3.6 och 3.7 i grundförordningen, enligt vilken unionsindustrin inte får ges ett skydd som går utöver vad som är nödvändigt för att motverka de skadliga verkningarna av den dumpade importen (se, för ett liknande resonemang, vad gäller subventioner, dom av den 3 september 2009, Moser Baer India/rådet, C‑535/06 P, EU:C:2009:498, punkt 90, och, vad gäller antidumpningsåtgärder, dom av den 19 december 2013, Transnational Company Kazchrome och ENRC Marketing/rådet, C‑10/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:865, punkt 39).

168

I detta sammanhang bör det noteras att tribunalen har rätt i sin bedömning att artikel 9.4 i grundförordningen även syftar till att säkerställa att detta mål uppnås. Enligt denna bestämmelse ska rådet nämligen, om det av de faktiska omständigheter som slutgiltigt konstateras framgår att dumpning och därav följande skada föreligger och att unionens intresse kräver ett ingripande, införa en slutgiltig antidumpningstull, varvid storleken på antidumpningstullen inte får överstiga den fastställda dumpningsmarginalen och till och med bör vara lägre än den marginalen om en sådan lägre tull är tillräcklig för att undanröja skadan för unionsindustrin.

169

För att se till att beloppet på den antidumpningstull som införs i enlighet med artikel 9.4 i grundförordningen inte överstiger vad som är nödvändigt för att motverka den dumpade importens skadevållande verkan är det nödvändigt att se till att detta belopp inte beaktar de skadliga verkningarna av andra faktorer än dumpad import. Med andra ord är det nödvändigt att, såsom framgår av punkterna 191 och 192 i den överklagade domen, rådet och kommissionen när de fastställer detta belopp beaktar de slutsatser dessa institutioner kommit fram till vid prövningen huruvida det föreligger en skada, i den mening som avses i artikel 3.6 och 3.7 i denna förordning.

170

Detta konstaterande bekräftas dessutom av ordalydelsen i artikel 9.4 i grundförordningen, som, enligt dess första mening, avser ”dumpning och därav följande skada”. Såsom tribunalen med rätta påpekat, i punkt 189 i den överklagade domen, ska begreppet skada, i den sista meningen i samma punkt, här förstås på samma sätt, nämligen som en hänvisning till den skada som dumpningen vållat, det vill säga den skada som enbart beror på den dumpade importen.

171

Samma slutsats stöds även artikel 9.5 i grundförordningen, av vilken det framgår att antidumpningstullar ska fastställas till ett i varje enskilt fall lämpligt belopp och på ett icke-diskriminerande sätt införas på import av en produkt som, oavsett var den kommer ifrån, konstaterats vara dumpad och vålla skada.

172

Rådets och kommissionens begäran om ändring av domskälen ska således avslås.

173

Vad gäller klagandenas grund ska det för det första anmärkas att, såsom framgår av punkterna 164–172 i förevarande dom, tribunalen inte har tolkat artikel 9.4 i grundförordningen så, att den ger rådet möjlighet att fastställa antidumpningstullen till en nivå som kompenserar för den skada som vållats av andra faktorer än den dumpade importen.

174

Dessutom bör det noteras att tribunalen, i punkt 206 i den överklagade domen, angett att prövningen av de relevanta delarna av de preliminära och omtvistade förordningarna under alla omständigheter inte har visat att andra faktorer än den dumpade importen beaktats när skadan fastställdes. Tribunalen har tillagt att så än mer är fallet med hänsyn till den omständigheten att klagandena inte har åberopat någon uppenbart oriktig bedömning såvitt avser analysen av dessa faktorer.

175

På området för unionens gemensamma handelspolitik, och särskilt i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder, förfogar unionens institutioner emellertid över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som de ska bedöma (dom den 3 september 2009, Moser Baer India/rådet, C‑535/06 P, EU:C:2009:498, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

176

I förevarande fall kan det konstateras att klagandena inte i detalj och specifikt bestritt tribunalens påstående, i punkt 206 i den överklagade domen, att klagandena vid tribunalen inte gjort gällande någon uppenbart oriktig bedömning från institutionernas sida vad gäller deras analys av andra faktorer än den dumpade importen när de fastställde skadan.

177

Under dessa omständigheter kan domstolen inte godta klagandenas påstående att tribunalen gjort det möjligt för rådet och kommissionen att införa en antidumpningstull på en nivå som både undanröjer den skada som orsakats av den omtvistade importen och den skada som orsakats av andra faktorer.

178

Vad för det andra gäller påståendet om omvänd bevisbörda ska det erinras om att rådet och kommissionen har en skyldighet att undersöka om den skada som de avser att lägga till grund för antidumpningsåtgärderna faktiskt härrör från den dumpade importen och att bortse från varje skada som beror på andra faktorer. Såsom tribunalen korrekt konstaterat i punkt 188 i den överklagade domen ankommer det emellertid på de parter som gör gällande att en antidumpningsförordning är rättsstridig att åberopa bevisning till styrkande av att andra faktorer än de som hör till importen kan ha haft en sådan inverkan att orsakssambandet mellan skadan för unionsindustrin och den dumpade importen kan ifrågasättas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 april 2015, TMK Europe, C 143/14, EU:C:2015:236, punkterna 41 och 42, och där angiven rättspraxis).

179

Tribunalen har i detta hänseende, i punkt 205 i den överklagade domen, angett att klagandena vid tribunalen inte anfört några argument och än mindre några bevis som visar att de faktorer som de hänvisat till haft en sådan betydelse att förekomsten av den skada som vållats unionsindustrin eller orsakssambandet mellan skadan och den dumpade importen inte längre var tillförlitliga när det gäller skyldigheten för rådet och kommissionen att bortse från varje skada som beror på andra faktorer. Ett sådant påstående har heller inte framförts inför domstolen.

180

Dessutom har tribunalen, i punkt 202 i den överklagade domen, angett att klagandena vid tribunalen inte bestritt rådets påstående att det inte var möjligt att kvantifiera verkningarna av andra faktorer, eller visat att detta påstående var felaktigt. Klagandena har i sitt överklagande inte bestritt tribunalens påstående att de inte ifrågasatt rådets påståenden i sin talan i första instans.

181

Tvärtemot vad klagandena har gjort gällande har tribunalen således inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i fråga om tillämpningen av kriterierna avseende bevisbörda.

182

Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

183

Mot bakgrund av det ovan anförda ska överklagandet ogillas.

184

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

185

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i samma regler ska gälla i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

186

Canadian Solar Emea, Canadian Solar Manufacturing (Changshu), Canadian Solar Manufacturing (Luoyang), Csi Cells Co. Ltd och Csi Solar Power har tappat målet i huvudöverklagandet, och rådet och kommissionen har yrkat ersättning för rättegångskostnaderna. Dessa bolag förpliktas att ersätta de rättegångskostnader som är hänförliga till huvudöverklagandet.

187

Kommissionen, som intervenerat i målet vad avser huvudöverklagandet, ska bära sina rättegångskostnader enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler även ska tillämpas i mål om överklagande.

188

Eftersom kommissionen har tappat målet vad avser dess anslutningsöverklagande, och Canadian Solar Emea, Canadian Solar Manufacturing (Changshu), Canadian Solar Manufacturing (Luoyang), Csi Cells Co. Ltd och Csi Solar Power har yrkat ersättning för rättegångskostnaderna, ska kommissionen förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna vad avser anslutningsöverklagandet.

189

Rådet, som intervenerat i målet, ska bära sina rättegångskostnader vad avser anslutningsöverklagandet enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler även ska tillämpas i mål om överklagande.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: