Mål C‑193/17

Cresco Investigation GmbH

mot

Markus Achatzi

(begäran om förhandsavgörande från Oberster Gerichtshof)

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 22 januari 2019

”Begäran om förhandsavgörande – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 21 – Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78/EG – Artikel 2.2 a – Direkt diskriminering på grund av religion – Nationell lagstiftning enligt vilken långfredagen är en ledig dag för vissa arbetstagare – Motivering – Artikel 2.5 – Artikel 7.1 – Privata arbetsgivares och nationella domstolars skyldigheter när den nationella lagstiftningen är oförenlig med direktiv 2000/78”

  1. Socialpolitik – Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78 – Förbud mot diskriminering på grund av religion eller övertygelse – Nationell lagstiftning enligt vilken långfredagen är en ledig dag endast för arbetstagare som är medlemmar i vissa kyrkor – Direkt diskriminering på grund av religion – Motivering – Nödvändig åtgärd för att skydda religionsfriheten – Föreligger inte – Åtgärd som ska kompensera för missgynnanden på grund av religion – Proportionalitet – Föreligger inte

    (Rådets direktiv 2000/78, artiklarna 2.2, 2.5 och 7.1)

    (se punkterna 38–69 samt punkt 1 i domslutet)

  2. Institutionernas rättsakter – Direktiv – Medlemsstaternas genomförande – Nödvändigheten av att säkerställa direktivens effektivitet – Nationella domstolars skyldigheter – Gränser – Tvist mellan enskilda – Skyldighet att underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som strider mot ett direktiv – Föreligger inte – Skyldighet att göra en direktivkonform tolkning – Räckvidd

    (Artikel 288 tredje stycket FEUF; rådets direktiv 2000/78)

    (se punkterna 71–74)

  3. Grundläggande rättigheter – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Likabehandling – Förbud mot diskriminering på grund av religion eller övertygelse – Allmän princip som föreskrivs i artikel 21 i stadgan – Princip som ligger till grund för bestämmelserna i direktiv 2000/78 om arbetslivet – Möjligheten att åberopa denna princip med avseende på en enskild – De nationella domstolarnas skyldigheter – Skyldighet att underlåta att tillämpa alla nationella bestämmelser som strider mot den

    (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 21; rådets direktiv 2000/78)

    (se punkterna 76–89 samt punkt 2 i domslutet)

Resumé

Österrikisk lagstiftning enligt vilken långfredagen endast är en betald helgdag för arbetstagare som är medlemmar i vissa kristna kyrkor utgör diskriminering på grund av religion vilken är förbjuden enligt unionslagstiftningen

I domen i målet Cresco Investigation (C‑193/17), som meddelades den 22 januari 2019, fastställde domstolens stora avdelning att den österrikiska lagstiftning enligt vilken långfredagen endast är en betald helgdag för arbetstagare som är medlemmar i vissa kristna kyrkor och endast sådana arbetstagare, om de arbetar denna dag, har rätt till ett helgdagstillägg, är oförenlig med artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken kan åberopas i tvister mellan enskilda, och med direktiv 2000/78. ( 1 )

Parterna i det nationella målet var ett privatdetektivföretag och en av dess anställda som hade arbetat en långfredag utan att erhålla ett helgdagstillägg då detta, enligt nationell lagstiftning, var förbehållet arbetstagare som är medlemmar i vissa kyrkor. Den anställda ansåg att han hade utsatts för diskriminering på grund av religion och krävde att arbetsgivaren skulle betala ut detta tillägg. Den hänskjutande domstolen vände sig till EU-domstolen med ett antal frågor rörande den österrikiska lagstiftningens förenlighet med artikel 21 i stadgan och med direktiv 2000/78.

Domstolen fastställde till att börja med att denna lagstiftning inför en direkt diskriminering på grund av religion, i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktiv 2000/78. Den särbehandling som införs genom den nationella lagstiftningen grundar sig nämligen direkt på arbetstagarnas religion. Vidare berör denna särbehandling kategorier av arbetstagare vilka befinner sig i jämförbara situationer. Såväl beviljandet av en betald helgdag på långfredagen som av ett helgdagstillägg för arbetstagare som är medlemmar i en av de kyrkor som avses förutsätter nämligen endast att arbetstagaren formellt tillhör en av dessa kyrkor. Sådana arbetstagare är således fria att använda denna helgdag på det sätt som de önskar, till exempel för att vila eller för någon fritidsaktivitet, medan andra arbetstagare som önskar använda långfredagen till att vila eller för någon fritidsaktivitet inte kommer i åtnjutande av motsvarande helgdag. Nämnda arbetstagare har vidare rätt till sådant tillägg även om de har arbetat på långfredagen utan att ha känt någon skyldighet eller något behov av att fira denna religiösa högtid. Deras situation skiljer sig i detta avseende inte från situationen för andra arbetstagare som arbetat på långfredagen utan att ha rätt till ett sådant tillägg.

Domstolen fastställde vidare att syftet med den österrikiska lagstiftningen i fråga, nämligen att ta hänsyn till den särskilda betydelse som långfredagen har för medlemmarna i de berörda kyrkorna, visserligen omfattas av skyddet av religionsfriheten. Den direkta diskriminering som lagstiftningen inför kan likväl inte vara berättigad på grundval av artikel 2.5 eller artikel 7.1 i direktiv 2000/78. Möjligheten för arbetstagare som inte tillhör de kristna kyrkor som avses i lagstiftningen i fråga att fira en religiös högtid som inte infaller på en helgdag har nämligen beaktats i österrikisk lag. Detta har inte skett genom beviljande av ytterligare en helgdag, utan genom att arbetsgivarna har en omsorgsplikt gentemot sina anställda, som gör det möjligt för dem att, vid behov, få rätt att vara frånvarande från arbetet under den tid som behövs för fullgörandet av vissa religiösa ceremonier. Härav följer att den lagstiftning som är i fråga inte är nödvändig för att skydda religionsfriheten, i den mening som avses i artikel 2.5 i nämnda direktiv. Av samma skäl kan denna lagstiftning inte heller anses omfatta särskilda åtgärder för att kompensera för ett missgynnande av de berörda arbetstagarna i deras yrkesliv i den mening som avses i artikel 7.1 i direktiv 2000/78, vilka iakttar proportionalitetsprincipen och, så långt det är möjligt, likhetsprincipen.

Vad avser genomförandet i det nationella målet av förbudet mot diskriminering på grund av religion bekräftade domstolen att direktiv 2000/78 inte kan åberopas i en tvist mellan enskilda för att undgå tillämpning av bestämmelser i en medlemsstat när dessa, såsom i förevarande fall, inte kan tolkas i överensstämmelse med detta direktiv. Det är emellertid inte direktiv 2000/78 som sådant som infört principen om likabehandling i arbetslivet. Den principen härleds nämligen ur olika internationella instrument och medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Dessutom är förbudet mot diskriminering på grund av religion eller övertygelse tvingande som en allmän princip i unionsrätten och stadfäst i artikel 21.1 i stadgan.

Det förbudet är följaktligen i sig tillräckligt för att ge enskilda en rätt som kan åberopas som sådan i en tvist på ett område som omfattas av unionsrätten. Den nationella domstolen är sålunda skyldig att säkerställa det rättsliga skydd för arbetstagare som följer av denna artikel för att garantera dess fulla verkan. Den nationella domstolen ska underlåta att tillämpa varje diskriminerande bestämmelse i nationell rätt, utan att behöva begära eller avvakta att lagstiftaren upphäver den.

Domstolen drog sålunda slutsasen att till dess att den österrikiska lagstiftaren har vidtagit åtgärder för att återställa likabehandling åligger det arbetsgivarna, med stöd av artikel 21 i stadgan, att garantera arbetstagare som inte tillhör någon av de kyrkor som avses i de nationella bestämmelserna en behandling som är identisk med den behandling som enligt dessa bestämmelser är förbehållen arbetstagare som är medlemmar i någon av nämnda kyrkor.


( 1 ) Rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, 2000, s. 16).