–

Bastei Lübbe GmbH & Co. KG, genom B. Frommer, R. Bisle, och M. Hügel, Rechtsanwälte,

–

Österrikes regering, genom G. Eberhard, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom T. Scharf, F. Wilman och K.‑P. Wojcik, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.1 och artikel 8.1 och 8.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10), samt artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 2004, s. 45, och rättelse i EUT L 195, 2004, s. 16).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan bokförlaget Bastei Lübbe GmbH & Co. KG och Michael Strotzer, angående en ansökan om skadestånd för upphovsrättsintrång genom fildelning.

3

I skälen 3, 9 och 58 i direktiv 2001/29 anges följande:

…

…

4

I artikel 3 i detta direktiv, med rubriken ”Rätten till överföring av verk till allmänheten och rätten att göra andra alster tillgängliga för allmänheten”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

2.   Medlemsstaterna skall ge ensamrätt att tillåta eller förbjuda tillgängliggörandet för allmänheten, på trådbunden eller trådlös väg, på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dem från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

…

…

3.   De rättigheter som avses i punkterna 1 och 2 skall inte anses vara konsumerade genom någon form av överföring till allmänheten eller genom att alster görs tillgängliga för allmänheten enligt denna artikel.”

5

Artikel 8.1 och 8.2 i nämnda direktiv, med rubriken ”Sanktioner och möjligheter att vidta rättsliga åtgärder” har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall se till att det finns lämpliga sanktioner och möjligheter att vidta rättsliga åtgärder i fråga om intrång i de rättigheter och skyldigheter som fastställs i detta direktiv samt vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att dessa sanktioner och möjligheter att vidta rättsliga åtgärder tillämpas. Sanktionerna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande.

2.   Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att rättsinnehavare, vilkas intressen berörs av en intrångshandling som utförs inom dess territorium, kan föra talan om skadestånd och/eller begära föreläggande samt, i tillämpliga fall, föra talan om beslag av det material som använts vid intrånget och även av sådana anordningar, produkter eller komponenter som avses i artikel 6.2.”

6

I skälen 3, 10, 20 och 32 i direktiv 2004/48 anges följande:

…

…

7

I artikel 3 i detta direktiv, med rubriken ”Allmän skyldighet”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall tillhandahålla de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet för de immateriella rättigheter som omfattas av detta direktiv. Åtgärderna, förfarandena och sanktionerna skall vara rättvisa och skäliga, inte onödigt komplicerade eller kostsamma och inte medföra oskäliga tidsfrister eller omotiverade dröjsmål.

2.   Åtgärderna, förfarandena och sanktionerna skall också vara effektiva, proportionella och avskräckande och skall tillämpas så att hinder för lagenlig handel inte uppkommer och så att missbruk inte sker.”

8

I artikel 6.1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall se till att de behöriga rättsliga myndigheterna, på begäran av en part som har lagt fram skälig bevisning som är tillräcklig för att visa grund för talan och har angivit bevisning till stöd för sin talan som motparten förfogar över, kan besluta att motparten skall lägga fram bevisningen, förutsatt att sekretessbelagd och annan konfidentiell information skyddas. Beträffande tillämpningen av denna punkt får medlemsstaterna föreskriva att de behöriga rättsliga myndigheterna skall anse att ett rimligt urval av ett betydande antal exemplar av ett verk eller något annat skyddat föremål utgör skälig bevisning.”

9

I artikel 8 i direktiv 2004/48, med rubriken ”Rätt till information”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall se till att de behöriga rättsliga myndigheterna, i samband med en rättegång om immaterialrättsintrång och som svar på en berättigad och proportionell begäran av käranden, får besluta att information om ursprung och distributionsnät för de intrångsgörande varorna eller tjänsterna skall lämnas av intrångsgöraren och/eller annan person som

2.   Informationen i punkt 1 skall, om lämpligt, omfatta

3.   Punkterna 1 och 2 skall inte påverka tillämpningen av andra lagbestämmelser som

…

…”

10

I artikel 13 i detta direktiv, med rubriken ”Skadestånd”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall se till att de behöriga rättsliga myndigheterna, efter ansökan från den skadelidande parten, förpliktar den som har begått immaterialrättsintrång och som visste eller rimligen borde ha vetat att han eller hon ägnade sig åt intrångsgörande verksamhet, att betala ett skadestånd till rättighetshavaren som är lämpligt i förhållande till den faktiska skada som denne har orsakats till följd av intrånget.

…

2.   För de fall då en intrångsgörare har begått ett immaterialrättsintrång utan att ha vetat eller rimligen borde ha vetat om det, får medlemsstaterna föreskriva att de rättsliga myndigheterna får förordna om återbetalning av vinst eller betalning av skadestånd som kan vara fastställt i förväg.”

11

I 97 § i Gesetz über Urheberrecht und verwandte Schutzrechte – Urheberrechtsgesetz (lagen om upphovsrätt och närstående rättigheter) av den 9 september 1965 (BGBl. 1965 I, s. 1273), i dess lydelse enligt lag av den 1 oktober 2013 (BGBl. 2013 I, s. 3728):

”1.   Vid intrång i upphovsrätt eller någon annan rättighet som skyddas i denna lag kan den skadelidande begära att intrånget ska upphöra och, om det föreligger fara för att det upprepas, att det utfärdas ett förbudsföreläggande. Rätt till förbudsföreläggande finns även första gången då det visar sig föreligga risk för intrång.

2.   Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår intrång ska ersätta vållad skada. Skadeståndet kan också omfatta den vinst som gärningsmannen fått genom den rättsstridiga handlingen. Skadeståndet kan även bestämmas på grundval av det belopp som gärningsmannen hade fått betala som skälig ersättning om han hade fått tillstånd att utnyttja den rättighet som intrånget avsåg. Upphovsmän, utgivare av vetenskapliga verk (70 §), fotografer (72 §) och utövande konstnärer (73 §) kan också begära skälig ekonomisk ersättning för ideell skada.”

12

Bastei Lübbe är, i egenskap av fonogramframställare, innehavare av upphovsrätt och närstående rättigheter till ljudversionen av en bok.

13

Michael Strotzer innehar en internetanslutning genom vilken denna ljudbok, den 8 maj 2010, gjordes tillgänglig för nedladdning för ett obegränsat antal användare på en webbplats för fildelning (peer-to-peer). En sakkunnig har med säkerhet fastställt att IP-adressen var hänförlig till Michael Strotzer.

14

I skrivelse av den 28 oktober 2010 anmodade Bastei Lübbe Michael Strotzer att upphöra med det konstaterade intrånget i upphovsrätten. Eftersom denna anmodan inte ledde till något resultat, väckte Bastei Lübbe vid Amtsgericht München (Distriktsdomstolen i München, Tyskland) talan mot Michael Strotzer, i egenskap av innehavare av denna IP-adress, för att få ekonomisk ersättning.

15

Michael Strotzer bestred emellertid att han själv begått något upphovsrättsintrång och hävdade att hans internetanslutning var tillräckligt skyddad. Han gjorde även gällande att hans föräldrar, som bor tillsammans med honom, också hade tillgång till anslutningen men att de, såvitt han visste, inte hade det aktuella verket tillgängligt på sin dator, att de var okunniga om dess existens och att de inte använde sig av något fildelningsprogram på nätet. Dessutom hade hans dator varit avstängd vid tidpunkten då intrånget ägde rum.

16

Amtsgericht München (Distriktsdomstolen i München) ogillade Bastei Lübbes skadeståndstalan med motiveringen att Michael Strotzer inte kunde hållas ansvarig för det påstådda intrånget i upphovsrätten, eftersom han hade uppgett att även hans föräldrar kunde ha begått intrånget.

17

Bastei Lübbe överklagade avgörandet från Amtsgericht München (Distriktsdomstolen i München) till Landgericht München I (Regionala domstolen München I, Tyskland).

18

Sistnämnda domstol är benägen att anse Michael Strotzer vara ansvarig, eftersom det av hans förklaringar inte har framkommit att någon tredje person hade använt internetanslutningen vid tidpunkten då intrånget ägde rum. Det finns följaktligen en stark misstanke om att Michael Strotzer är den som har begått intrånget i upphovsrätten.

19

Nämnda domstol är emellertid tvungen att tillämpa 97 § i lagen om upphovsrätt och närstående rättigheter, i dess lydelse enligt lag av den 1 oktober 2013, såsom den har tolkats av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), som enligt nämnda domstols mening kan utgöra hinder för att Michael Strotzer ådöms ansvar.

20

Enligt praxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen), såsom den tolkas av den hänskjutande domstolen, ankommer det på käranden att framställa påstående om och bevisa intrånget i upphovsrätten. Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) anser vidare att innehavaren av en internetanslutning presumeras ha begått ett sådant intrång om ingen annan person kunde använda anslutningen vid tidpunkten då intrånget ägde rum. Om internetanslutningen däremot inte var tillräckligt skyddad eller om den avsiktligt gjorts tillgänglig för andra personer, kan innehavaren av anslutningen inte presumeras ha begått intrånget.

21

I ett sådant fall har emellertid innehavaren av internetanslutningen enligt praxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) en sekundär skyldighet att göra gällande ett visst förhållande. Innehavaren fullgör denna sekundära skyldighet genom att ange att andra personer, i förekommande fall med angiven identitet, hade självständig tillgång till innehavarens anslutning och att de därför kunde ha begått det påstådda intrånget i upphovsrätten. Om familjemedlem till innehavaren har haft tillgång till anslutningen, är innehavaren emellertid inte skyldig att lämna ytterligare uppgifter om vid vilken tidpunkt och på vilket sätt anslutningen använts, med hänsyn till det skydd för äktenskap och familj som garanteras i artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och de bestämmelser som är aktuella i tysk konstitutionell rätt.

22

Mot denna bakgrund beslutade Landgericht München I (Regionala domstolen München I) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

23

Europeiska kommissionen har i sitt skriftliga yttrande bestritt att de frågor som ställts kan tas upp till prövning av den anledningen att de är hypotetiska. Frågorna gäller nämligen huruvida praxisen från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) är förenlig med unionsrätten, trots att nämnda praxis inte är tillämplig i det nationella målet.

24

Det ska erinras om att det inte ankommer på EU-domstolen att uttala sig om tolkningen och tillämpligheten av nationella bestämmelser eller att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta för utgången i det nationella målet. Det ankommer nämligen på domstolen att, i enlighet med fördelningen av behörighet mellan unionsdomstolarna och de nationella domstolarna, beakta hela det sammanhang i vilket tolkningsfrågorna ingår, såsom det angetts i beslutet om hänskjutande (dom av den 13 juni 2013, Kostov, C‑62/12, EU:C:2013:391, punkt 25). Det saknar betydelse huruvida ett sådant sammanhang omfattar faktiska eller rättsliga omständigheter eller rättspraxis.

25

Eftersom praxisen från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) omfattas av det sammanhang i vilket de frågor som ställts ingår, såsom det angetts av den hänskjutande domstolen, finns det ingen anledning att avvisa frågorna på grund av att de har påståtts vara hypotetiska.

26

Det ska inledningsvis påpekas att de båda frågor som ställts av den hänskjutande domstolen tar upp samma rättsliga frågeställning, nämligen arten av de sanktioner och åtgärder som ska antas vid upphovsrättsintrång, och är formulerade på i stort sett samma sätt. Den enda tydliga skillnaden består i att det hänvisas till direktiv 2001/29 i den ena frågan, medan den andra frågan avser direktiv 2004/48.

27

Med hänsyn till de krav som följer av att unionens rättsordning ska vara enhetlig och konsekvent, ska alla direktiv om immaterialrätt emellertid tolkas mot bakgrund av de regler och principer som är gemensamma för denna rättsordning (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 30 juni 2011, VEWA, C‑271/10, EU:C:2011:442, punkt 27).

28

Med beaktande av denna rättspraxis och för att säkerställa att direktiven 2001/29 och 2004/48 genomförs så, att de kompletterar varandra ska de båda frågor som ställts av den hänskjutande domstolen besvaras tillsammans.

29

Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor för att få klarhet i huruvida artikel 8.1 och 8.2 i direktiv 2001/29, jämförd med artikel 3.1 i detta direktiv, samt artikel 3.2 i direktiv 2004/48 ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken innehavaren av en internetanslutning genom vilken upphovsrättsintrång begåtts genom fildelning inte kan hållas ansvarig, när innehavaren utpekar minst en familjemedlem som haft möjlighet att använda denna anslutning, utan att lämna närmare uppgifter om vid vilken tidpunkt och på vilket sätt denna familjemedlem har använt anslutningen.

30

Det ska först erinras om att det viktigaste målet med direktiv 2001/29, såsom det följer av skäl 9 i detta direktiv, består i att införa en hög skyddsnivå för upphovsrätt och närstående rättigheter, eftersom dessa rättigheter har en avgörande betydelse för det intellektuella skapandet.

31

För att säkerställa detta mål preciseras i artikel 8.1 i direktiv 2001/29, jämförd med skäl 58 i detta direktiv, att medlemsstaterna ska se till att det finns lämpliga sanktioner och möjligheter att vidta rättsliga åtgärder i fråga om intrång i de rättigheter och skyldigheter som fastställs i detta direktiv samt vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att dessa sanktioner och möjligheter att vidta rättsliga åtgärder tillämpas. I denna artikel preciseras även att sanktionerna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.

32

Enligt artikel 8.2 i nämnda direktiv ska varje medlemsstat dessutom vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att rättsinnehavare, vilkas intressen berörs av en intrångshandling som begås inom dess territorium, kan föra talan om skadestånd.

33

Det ska därefter erinras om att det mål som eftersträvas med direktiv 2004/48 består i, såsom anges i skäl 10, att tillnärma medlemsstaternas lagstiftning i fråga om de medel som finns för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter, för att uppnå en hög, likvärdig och enhetlig skyddsnivå för immateriella rättigheter på den inre marknaden.

34

I detta syfte föreskrivs i artikel 3.2 i nämnda direktiv att de åtgärder, förfaranden och sanktioner som medlemsstaterna tillhandahåller ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.

35

Det framgår i förevarande fall av begäran om förhandsavgörande att enligt den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet presumeras innehavaren av en internetanslutning genom vilken upphovsrättsintrång ägt rum ha begått detsamma, om innehavarens identitet med säkerhet har kunnat fastställas med hjälp av innehavarens IP-adress och om ingen annan person kunde använda anslutningen vid tidpunkten då intrånget ägde rum.

36

Det framgår emellertid också av begäran om förhandsavgörande att enligt den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet kan denna presumtion brytas, för det fall att andra personer än innehavaren av nämnda internetanslutning kunde använda anslutningen. Om en familjemedlem till innehavaren hade en sådan möjlighet kan innehavaren dessutom undgå ansvar, med hänsyn till det grundläggande skyddet för familjeliv, genom att endast utpeka denna familjemedlem, utan att vara skyldig att lämna ytterligare uppgifter om vid vilken tidpunkt och på vilket sätt nämnda familjemedlem använt anslutningen.

37

Det finns under dessa omständigheter anledning att pröva huruvida en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet är förenlig med kravet, för den berörda medlemsstaten, att se till att det finns lämpliga möjligheter att vidta rättsliga åtgärder i fråga om intrång i upphovsrätt och närstående rättigheter, som kan leda till att effektiva och avskräckande sanktioner vidtas mot intrångsgörare, såsom föreskrivs i artikel 8.1 i direktiv 2001/29, jämförd med skäl 58 i detta direktiv, samt med skyldigheten att tillhandahålla effektiva och avskräckande åtgärder, förfaranden och sanktioner för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter, enligt artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2004/48.

38

Det föreskrivs härvidlag i den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet att om den skadelidande parten väcker talan, är den som innehar en internetanslutning och som med säkerhet har kunnat fastställas som den som ligger bakom ett upphovsrättsintrång inte skyldig, under de förutsättningar som det erinras om i punkt 36 ovan, att lägga fram bevisning som vederbörande förfogar över och som har samband med intrånget.

39

Vad närmare avser direktiv 2004/48 är medlemsstaterna, enligt artikel 6.1 i detta direktiv, skyldiga att se till att de behöriga rättsliga myndigheterna, på begäran av en part som har lagt fram skälig bevisning som är tillräcklig för att visa grund för talan och har angett bevisning till stöd för sin talan som motparten förfogar över, kan besluta att motparten ska lägga fram denna bevisning, förutsatt att konfidentiell information skyddas.

40

Vidare framgår det av skäl 20 i direktiv 2004/48 bland annat att bevisningen är av avgörande betydelse när det gäller att fastställa om det har skett ett intrång i en immateriell rättighet och att det bör säkerställas att det finns effektiva medel för att lägga fram, inhämta och skydda bevisning.

41

Artikel 6.1 i direktiv 2004/48, läst mot bakgrund av skäl 20 i detta direktiv, ska således tolkas på så sätt att medlemsstaterna ska säkerställa att den skadelidande parten på ett effektivt sätt kan inhämta den bevisning som är nödvändig för att grunda sin talan och som motparten förfogar över, förutsatt att bevisningen läggs fram med iakttagande av skyddet för konfidentiell information.

42

Såsom det har erinrats om i punkt 36 ovan utgör iakttagandet av den grundläggande rätten till skydd för familjeliv, i förhållande till den aktuella nationella lagstiftningen, dessutom ett hinder som medför att den skadelidande parten av motparten inte kan inhämta den bevisning som är nödvändig för att grunda sin talan.

43

Det framgår av skäl 32 i direktiv 2004/48 att direktivet respekterar de grundläggande rättigheterna och iakttar de principer som erkänns i stadgan. Direktivet syftar särskilt till att säkerställa att immateriella rättigheter respekteras fullt ut, i enlighet med artikel 17.2 i stadgan.

44

Förevarande begäran om förhandsavgörande ger således upphov till frågan om förenande av de nödvändiga kraven på skydd för flera grundläggande rättigheter, nämligen rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till skydd för immateriell egendom, å ena sidan, och rätten till respekt för privatlivet och familjelivet, å andra sidan (se, analogt, dom av den 16 juli 2015, Coty Germany, C‑580/13, EU:C:2015:485, punkt 33).

45

Enligt domstolens praxis innebär unionsrätten ett krav på att medlemsstaterna, när de införlivar direktiv med nationell rätt, ska utgå från en tolkning av direktiven som gör det möjligt att säkerställa en korrekt balans mellan de olika grundläggande rättigheter som åtnjuter skydd enligt unionens rättsordning. Det ankommer därefter på medlemsstaternas myndigheter och domstolar att, vid genomförandet av införlivandeåtgärderna avseende dessa direktiv, inte bara tolka sin nationella rätt på ett sätt som överensstämmer med samma direktiv utan även att inte grunda sig på en tolkning av dem som strider mot dessa grundläggande rättigheter eller mot andra allmänna principer i unionsrätten (dom av den 16 juli 2015, Coty Germany, C‑580/13, EU:C:2015:485, punkt 34).

46

Det preciseras vidare i artikel 52.1 i stadgan bland annat att varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan ska vara förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Det framgår även av domstolens praxis att en åtgärd som innebär en klar kränkning av en rättighet som åtnjuter skydd enligt stadgan inte kan anses uppfylla kravet på att säkerställa en korrekt balans mellan de grundläggande rättigheter som ska förenas (dom av den 16 juli 2015, Coty Germany, C‑580/13, EU:C:2015:485, punkt 35).

47

Domstolen ska bedöma de olika delarna av den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet i förhållande till detta krav på en korrekt balans.

48

Såvitt avser rätten till respekt för privatliv i strikt mening, framgår det av lydelsen av artikel 7 i stadgan att det skydd som ges enligt denna artikel ska gälla för ”var och en” och inte bara för familjemedlemmarna till den person som de rättsliga myndigheterna har ålagt att lägga fram bevisningen, eftersom familjemedlemmar inte omfattas av något särskilt skydd enligt den artikeln.

49

Personer som hör till en och samma familj kan likväl, enligt artikel 7 i stadgan, i denna egenskap åtnjuta ett särskilt skydd på grundval av vilket de inte kan förpliktas att skylla på varandra, när någon av dem misstänks för att ha begått en rättsstridig handling.

50

Artikel 8.3 d i direktiv 2004/48, jämförd med punkterna 1 och 2 i denna artikel, ger uttryck för denna omsorg, eftersom den inte utgör hinder för att tillämpa bestämmelser i nationella lagar eller andra nationella författningar som gör det möjligt för intrångsgöraren att vägra lämna sådan information som skulle tvinga vederbörande att medge egen eller nära anhörigs medverkan i ett immaterialrättsintrång.

51

I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet har den nationella lagstiftningen, såsom den har tolkats av de behöriga nationella domstolarna, till verkan att den nationella domstol vid vilken en skadeståndstalan väckts, inte, på begäran av käranden, kan kräva att bevisning avseende motpartens familjemedlemmar läggs fram, vilket medför att det blir omöjligt att fastställa det påstådda upphovsrättsintrånget och att identifiera intrångsgöraren. Detta innebär följaktligen en klar kränkning av de grundläggande rättigheter som avser rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till skydd för immateriell egendom vilka tillkommer upphovsrättsinnehavaren, varför kravet på att säkerställa en korrekt balans mellan de olika grundläggande rättigheter som är aktuella inte uppfylls (se, analogt, dom av den 16 juli 2015, Coty Germany, C‑580/13, EU:C:2015:485, punkt 41).

52

Den omständigheten att familjemedlemmar till innehavaren av en internetanslutning genom vilken upphovsrättsintrång begåtts genom fildelning ges ett nästintill totalt skydd medför följaktligen att den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, i strid med kraven i artikel 8.1 i direktiv 2001/29, inte kan anses vara tillräckligt effektiv och kunna leda till att en effektiv och avskräckande sanktion slutligen vidtas mot intrångsgöraren. Det förfarande som inletts genom det rättsmedel som är aktuellt i det nationella målet är inte heller ägnat att säkerställa det skydd för immateriella rättigheter som krävs i artikel 3.1 i direktiv 2004/48.

53

Det skulle emellertid förhålla sig på annat sätt om rättsinnehavarna, för att undvika en inblandning i familjelivet som betraktas som oacceptabel, kunde förfoga över en annan form av effektivt rättsmedel som, i sådant fall, i synnerhet innebar att de kunde utverka ett fastställande av det civilrättsliga skadeståndsansvaret för innehavaren av den aktuella internetanslutningen.

54

Det ankommer emellertid i sista hand på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida det i förekommande fall finns andra medel, förfaranden eller möjligheter till överklagande i den aktuella nationella rätten som gör det möjligt för behöriga rättsliga myndigheter att besluta om utlämnande av nödvändig information som, under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet, medför att upphovsrättsintrånget samt intrångsgörarens identitet kan fastställas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, Coty Germany, C‑580/13, EU:C:2015:485, punkt 42).

55

Av det ovan anförda följer att de frågor som har ställts ska besvaras enligt följande. Artikel 8.1 och 8.2 i direktiv 2001/29, jämförd med artikel 3.1 i detta direktiv, samt artikel 3.2 i direktiv 2004/48 ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, såsom den har tolkats av den behöriga nationella domstolen, enligt vilken innehavaren av en internetanslutning genom vilken upphovsrättsintrång begåtts genom fildelning inte kan hållas ansvarig, när innehavaren utpekar minst en familjemedlem som haft möjlighet att använda denna anslutning, utan att lämna närmare uppgifter om vid vilken tidpunkt och på vilket sätt denna familjemedlem har använt anslutningen.

56

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artikel 8.1 och 8.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, jämförd med artikel 3.1 i detta direktiv, samt artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, såsom den har tolkats av den behöriga nationella domstolen, enligt vilken innehavaren av en internetanslutning genom vilken upphovsrättsintrång begåtts genom fildelning inte kan hållas ansvarig, när innehavaren utpekar minst en familjemedlem som haft möjlighet att använda denna anslutning, utan att lämna närmare uppgifter om vid vilken tidpunkt och på vilket sätt denna familjemedlem har använt anslutningen.