1. 

I förevarande överklagande har Konungariket Belgien yrkat att domstolen ska upphäva domen av den 20 juli 2017, Belgien/kommissionen, ( 2 ) där tribunalen ogillade Konungariket Belgiens talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut om införlivande (EU) 2016/417, ( 3 ) i den del det undantog Konungariket Belgien från finansiering från Europeiska garantifonden för jordbruket (nedan kallad EGFJ) med ett belopp på 9601619 euro.

2. 

Förevarande överklagande ger domstolen en möjlighet att klargöra räckvidden av medlemsstaternas skyldighet att driva in felaktigt utbetalade belopp inom ramen för EGFJ. Närmare bestämt måste domstolen fastställa huruvida tribunalen gjorde en riktig bedömning, när den under de omständigheter som var aktuella i målet slog fast att den behöriga belgiska myndighetens beslut att inte uttömma alla nationella rättsmedel i syfte att driva in felaktigt utbetalade exportbidrag, utgjorde försummelse som kunde tillskrivas Konungariket Belgien i den mening som avses i artikel 32.8 a i rådets förordning (EG) nr 1290/2005. ( 4 )

3.

I förordning nr 1290/2005 fastställs ramarna för finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

4.

Enligt skäl 25 i den förordningen bör medlemsstaterna vidta åtgärder för att säkerställa att transaktioner äger rum och utförs korrekt. Medlemsstaterna bör också förebygga och effektivt vidta åtgärder mot eventuella oegentligheter som stödmottagare gör sig skyldiga till.

5.

I skäl 26 anges att det i vissa fall av underlåtelse från medlemsstatens sida bör vara berättigat att belasta medlemsstaten med hela beloppet. I samma skäl klargörs emellertid att med förbehåll för iakttagande av medlemsstaternas skyldigheter enligt deras interna förfaranden bör den ekonomiska bördan fördelas rättvist mellan gemenskapen och medlemsstaten.

6.

Enligt skäl 27 kan indrivningsförfaranden försena indrivningen av felaktigt utbetalade belopp ytterligare, utan garanti för att de över huvud taget kommer att ge något resultat. De kostnader som dessa förfaranden medför kan också vara oproportionerliga i förhållande till de belopp som drivs in eller kan drivas in.

7.

I artikel 3 i förordning nr 1290/2005 föreskrivs bland annat följande:

”1.   EGFJ skall, genom delad förvaltning av [unionen] tillsammans med medlemsstaterna, finansiera följande utgifter som betalas i enlighet med [union]srätten:

…”

8.

Artikel 9 i förordning nr 1290/2005 har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna

…”

9.

Artikel 31.1 i förordningen har följande lydelse:

”Kommissionen skall enligt det förfarande som avses i artikel 41.3 fatta beslut om vilka belopp som skall undantas från [union]sfinansiering om den konstaterar att sådana utgifter som avses i artikel 3.1 och artikel 4 inte har betalats enligt [union]sreglerna.”

10.

I artikel 32 i förordning nr 1290/2005 anges följande:

”…

5.   Om ingen indrivning har ägt rum inom fyra år efter det datum då det första administrativa eller rättsliga konstaterandet gjordes eller inom åtta år, i de fall då indrivningen ingår i ett rättsligt förfarande i det nationella rättsväsendet, skall de ekonomiska följderna av den uteblivna indrivningen bäras till 50 % av den berörda medlemsstaten och till 50 % av [EU:s] budget.

Den berörda medlemsstaten skall separat i den sammanfattande redovisning som avses i punkt 3 första stycket ange vilka belopp som inte har drivits in inom den tid som avses i första stycket i den här punkten.

Fördelningen av den ekonomiska börda som följer av utebliven indrivning enligt första stycket skall tillämpas utan att det påverkar den berörda medlemsstatens skyldighet att fullfölja indrivningsförfarandena enligt artikel 9.1 i denna förordning. De belopp som drivs in på detta sätt skall gottskrivas EGFJ till 50 %, efter tillämpning av det avdrag som föreskrivs i punkt 2 i den här artikeln.

Om det i indrivningsförfarandena i en avslutande administrativ eller rättslig handling konstateras att inga oegentligheter har förekommit, får den berörda medlemsstaten till EGFJ som utgift ta upp den ekonomiska belastning som den fått bära enligt första stycket.

…

6.   I väl motiverade fall får medlemsstaterna besluta att inte fullfölja indrivningen. Ett sådant beslut får fattas endast i följande fall:

…

8.   Efter att ha tillämpat förfarandet i artikel 31.3 får kommissionen i följande fall besluta att från [union]sfinansiering undanta belopp som belastats [EU-]budgeten:

…”

11.

År 1992 sålde Générale Sucrière, vars rättigheter sedermera övertogs av Saint-Louis Sucre som efterträdare, totalt 24000 ton socker till Metelmann och Sucre Export. Enligt köpavtalet skulle sockret exporteras från Europeiska unionen.

12.

Metelmann och Sucre Export vidaresålde 6000 ton av sockret till Proud Trading och Shawline Offshore genom två mellanhänder. I dessa avtal föreskrevs också att sockret skulle skickas till ett tredjeland utanför (vad som nu är) Europeiska unionen och att det efter lastning skulle skickas från Europeiska unionen utan fördröjning.

13.

Saint-Louis Sucre uppdrog åt Belgian Bunkering, å ena sidan, och Stevedoring et Manufert (nedan kallat Manuport Services), å andra sidan, att utfärda relevanta handlingar och ta emot och lasta sockret på fartyg.

14.

Sockret, som skulle skickas från Antwerpens hamn i Belgien till Uzbekistan, lastades mellan den 20 januari och 29 mars 1993.

15.

Manuport Services utfärdade och översände relevanta handlingar och exportdeklarationer till ansvarig myndighet, det vill säga Bureau d’intervention et de restitution belge (Belgiska byrån för stödåtgärder och bidrag) (nedan kallad BIRB). På grundval av dessa handlingar gjorde BIRB en förskottsutbetalning till Saint-Louis Sucre avseende det exportbidrag som tillkom Saint-Louis Sucre. Betalningen blev slutlig när Saint-Louis Sucre hade åberopat bevisning som styrkte att sockret hade lämnat (vad som nu är) området för den Europeiska tullunionen.

16.

Efter att betalningen hade gjorts upptäcktes att 6000 ton av det socker som Metelmann och Sucre Export hade sålt vidare till Proud Trading och Shawline Offshore hade omdirigerats efter att det hade skickats från Antwerpens hamn och, i stället för att skickas till ursprungsdestinationen. på ett bedrägligt sätt hade återimporterats till Europeiska unionen på grundval av falska handlingar. Saint-Louis Sucre underrättade utan anmodan BIRB om sin upptäckt.

17.

Efter att återimporten av sockret hade uppdagats väcktes en straffrättslig talan mot de två privatpersoner som hade uppträtt som mellanhänder mellan Metelmann och Sucre Export, å ena sidan, och Shawline Offshore och Proud Trading, å andra sidan.

18.

Genom dom som meddelades av Hof van Beroep Antwerpen (Appellationsdomstolen i Antwerpen) den 22 oktober 2003 dömdes dessa två privatpersoner för bedrägeri, urkundsförfalskning och nyttjande av falska handlingar.

19.

I det straffrättsliga förfarandet framställde BIRB, Saint-Louis Sucre, Metelmann, Sucre Export och Manuport Services ett skadeståndsyrkande på civilrättslig grund och tilldömdes ett provisoriskt skadestånd på 1 cent i kompensation för den skada som de två privatpersonerna hade åsamkat dem.

20.

Efter att ha underrättats om den bedrägliga exporten begärde BIRB den 16 mars 1994 att Saint-Louis Sucre skulle återbetala exportbidraget. BIRB menade att Saint-Louis Sucre hade återimporterat sockret, som tidigare hade angetts och styrkts vara exporterat enligt vissa handlingar (blankett T5), på grundval av falska handlingar (blankett T2E).

21.

Saint-Louis Sucre invände mot detta anspråk och angav att bolaget inte i något avseende var ansvarigt för oegentligheten.

22.

Trots detta åtog sig Saint-Louis Sucre att provisoriskt betala det belopp som BIRB hade begärt, i syfte att räntan skulle sluta löpa. Det inbetalade beloppet motsvarade det av BIRB begärda beloppet jämte ränta för tiden från och med den 19 april 1994 till och med den 16 maj 1997.

23.

Efter att ha mottagit detta belopp från Saint-Louis Sucre betalade Konungariket Belgien ett belopp till EGFJ motsvarande 80 procent av beloppet och innehöll resterande 20 procent i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 595/91. ( 5 )

24.

Den 18 juni 1997 väckte Saint-Louis Sucre talan i Tribunal de première instance de Bruxelles (Förstainstansdomstolen i Bryssel) om återbetalning av det belopp som hade erlagts till BIRB jämte ränta och ersättning för kostnader.

25.

Genom dom av den 20 mars 2008 förpliktade nämnda domstol BIRB att betala det yrkade beloppet till Saint-Louis Sucre.

26.

BIRB överklagade domen till cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel, Belgien) och hemställde att denna domstol skulle hänskjuta tre tolkningsfrågor till EU-domstolen för förhandsavgörande. I dom av den 3 maj 2012 fastställde emellertid cour d’appel de Bruxelles domen från Tribunal de première instance de Bruxelles och förpliktade BIRB att betala ett belopp på 10114003,39 euro till Saint-Louis Sucre, vilket motsvarade ett kapitalbelopp på 5133087,54 euro jämte ränta från och med den 1 juni 1997 samt vissa andra kostnader. Nämnda domstol ansåg inte att det var nödvändigt att hänskjuta några tolkningsfrågor till EU-domstolen för förhandsavgörande.

27.

Efter att cour d’appel de Bruxelles hade meddelat dom begärde BIRB ett rättsutlåtande från en advokat med befogenhet att företräda vid Cour de cassation (Högsta domstolen i Belgien), eftersom det enligt belgisk rätt inte är möjligt för en part att överklaga ett mål till Cour de cassation (Högsta domstolen) utan att först ha erhållit ett sådant utlåtande.

28.

Efter en ingående bedömning av handlingarna i målet och EU-domstolens praxis, utfärdade advokaten med befogenhet att företräda vid Cour de cassation (Högsta domstolen) sitt rättsutlåtande, där hon fann att det inte skulle vara möjligt för BIRB att vinna ett överklagande vid denna domstol.

29.

Efter att ha erhållit detta rättsutlåtande beslutade BIRB att inte överklaga domen från cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel). Således betalade BIRB det belopp som bolaget förpliktats att erlägga till Saint-Louis Sucre.

30.

Efter domen från cour d’appel de Bruxelles underrättade BIRB kommissionen om sin avsikt att debitera EGFJ det belopp som BIRB hade varit tvungen att erlägga till Saint-Louis Sucre, vilket BIRB sedermera gjorde. Till följd av detta gjordes i BIRB:s årsredovisning för år 2012 en positiv rättelse med 9601619,85 euro.

31.

Beloppet togs upp i Europeiska unionens redovisning för år 2012 och erlades sedan till Konungariket Belgien. ( 6 )

32.

Efter att detta belopp hade erlagts inledde kommissionen ett förfarande för kontroll av överensstämmelse, det vill säga ett förfarande genom vilket kommissionen kan fastställa huruvida en medlemsstat har använt de medel som ställts till dess förfogande på rätt sätt. ( 7 ) Kommissionen fann att beloppet inte kunde debiteras EGFJ och anförde två grunder för detta: För det första hade inte alla möjliga rättsmedel uttömts, eftersom målet inte hade överklagats till Court de cassation (Högsta domstolen) och för det andra skulle ränta inte utgå efter år 1997.

33.

BIRB invände mot denna bedömning i skrivelse daterad den 23 maj 2013 med hänvisning till artikel 32.5 fjärde stycket i förordning nr 1290/2005. BIRB anförde vidare, å ena sidan, att en talan om överklagande till Cour de cassation (Högsta domstolen) inte nödvändigtvis och automatiskt skulle ha lett till en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF och, å andra sidan, att BIRB, med hänsyn till den roll som advokaten med befogenhet att företräda vid Cour de cassation (Högsta domstolen) spelade, inte hade något val i fråga om sitt beslut att inte överklaga.

34.

Då BIRB och kommissionen inte kunde komma överens höll parterna ett bilateralt möte den 13 oktober 2014.

35.

Efter detta möte tillhandahöll Konungariket Belgien, genom skrivelser av den 17 oktober 2014 respektive den 21 januari 2015, ytterligare information angående exporten och de olika förfarandena rörande den bedrägliga exporten av socker.

36.

I ett meddelande av den 12 juni 2015, på grundval av artiklarna 10 och 11 i kommissionens förordning (EG) nr 885/2006, ( 8 ) vidhöll kommissionen sin uppfattning att inte alla nationella rättsmedel hade uttömts i syfte att driva in beloppet. I meddelandet angavs att BIRB enligt artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005 inte hade rätt att debitera EGFJ beloppet. Ett belopp på 9601619 euro skulle därför undantas från unionsfinansiering.

37.

På grundval av en sammanfattande redovisning av den 22 februari 2016, antog kommissionen det omtvistade beslutet som undantog ovannämnda belopp från unionsfinansiering vad avsåg Konungariket Belgien. Konungariket Belgien underrättades om beslutet den 18 mars 2016.

38.

Konungariket Belgien väckte talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 30 maj 2016.

39.

Genom den överklagade domen ogillade tribunalen Konungariket Belgiens talan om ogiltigförklaring i dess helhet.

40.

I överklagandet har Konungariket Belgien yrkat att domstolen ska

41.

Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

42.

Förhandling hölls den 27 juni 2018, varvid båda parterna yttrade sig muntligen.

43.

Konungariket Belgien har endast framställt en enda grund till stöd för sitt överklagande, nämligen att tribunalen, i den överklagade domen, gjorde en felaktig tolkning av artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005.

44.

I grundens första del har Konungariket Belgien angett att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att den belgiska myndigheten inte hade uttömt alla nationella rättsmedel då den inte hade väckt talan om överklagande vid Cour de cassation (Högsta domstolen). ( 9 ) Klaganden menar att tribunalen, vid sin prövning av om alla nationella rättsmedel hade uttömts, skulle ha tagit hänsyn till praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen).

45.

I grundens andra del har Konungariket Belgien angett att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att Konungariket Belgien gjort sig skyldig till försummelse vid indrivningen av det omtvistade beloppet, genom att inte överklaga till Cour de cassation (Högsta domstolen). ( 10 )

46.

Kommissionen menar att målet inte kan upptas till sakprövning såvitt avser grundens första del, eftersom den rör en fråga som inte anförts i målet vid tribunalen. I alla händelser anser kommissionen att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser någon av grundens delar.

47.

Innan jag går vidare och bedömer den enda grunden för överklagandet ska jag i korthet beskriva (det rättsliga) sammanhanget för detta mål.

48.

Genom förordning nr 1290/2005 inrättades två jordbruksfonder, EGFJ och EJFLU, för att ersätta Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (nedan kallad EUGFJ), det instrument som den gemensamma jordbrukspolitiken ursprungligen finansierades genom. ( 11 ) EGFJ och EJFLU finansieras i unionens budget och används, liksom deras föregångare, för att finansiera den gemensamma jordbrukspolitiken i allmänhet och landsbygdsutvecklingen i synnerhet. ( 12 )

49.

EGFJ inrättades närmare bestämt för att finansiera, bland annat, bidrag för export av jordbruksprodukter till tredjeländer (såsom socker i förevarande mål). ( 13 ) EGFJ förvaltas gemensamt av unionen och medlemsstaterna. Medlemsstaterna har dock i detta avseende en särskilt viktig roll. De ansvarar för att göra utbetalningar, ta ut avgifter och driva in felaktigt utbetalade belopp inom ramen för EGFJ. Dessa verkställande åtgärder genomförs självständigt av medlemsstaterna.

50.

Mot bakgrund av den viktiga roll som medlemsstaterna har i det system som inrättas genom förordning nr 1290/2005 har de en uttrycklig skyldighet att skydda unionsbudgetens ekonomiska intressen. Denna skyldighet regleras i förordningen. ( 14 ) I enlighet med artikel 9.1 a i förordningen ska medlemsstaterna anta de lagar och andra författningar och vidta alla åtgärder som behövs för att säkerställa ett effektivt skydd för gemenskapens ekonomiska intressen.

51.

Förutom denna allmänna skyldighet i artikel 9.1 föreskrivs i förordning nr 1290/2005 också särskilda mekanismer som syftar till att uppmuntra snabb och effektiv indrivning av belopp som felaktigt har utbetalats av EGFJ. I synnerhet infördes genom artikel 32.5 i förordningen en mekanism som innebär att de ekonomiska följderna av utebliven indrivning ska bäras till lika delar (50/50) av unionsbudgen och de berörda medlemsstaterna, om indrivning inte har ägt rum inom fyra år efter det datum då det första administrativa eller rättsliga konstaterandet gjordes eller inom åtta år om indrivningen ingår i ett rättsligt förfarande i det nationella rättsväsendet. Vidare kan kommissionen, på grundval av artikel 32.8, i lämpliga fall besluta att undanta vissa exportbidrag från unionsfinansiering i enlighet med artikel 32.8 i förordning nr 1290/2005. Detta är exempelvis fallet om kommissionen anser att en medlemsstat har varit försumlig (eller dess myndigheter har varit försumliga) vid indrivningen av belopp som förlorats på grund av oegentligheter.

52.

Dessa mekanismer behövs på grund av närliggande förhållanden som rör logiken bakom det finansieringssystem som har inrättats enligt förordning nr 1290/2005.

53.

Här är det viktigt att komma ihåg att betalningar som medlemsstaterna gör inom ramen för EGFJ, enligt unionslagstiftningen, som regel ersätts ur unionsbudgeten. De mekanismer som nämns ovan utgör därför undantag från unionens allmänna finansieringsprincip som innebär att utgifter som medlemsstaterna ådrar sig i samband med den gemensamma jordbrukspolitiken finansieras av unionen. Såsom har noterats är det, mot bakgrund av att medlemsstaterna handlar på uppdrag av unionen, lämpligt att unionen i princip bär samtliga förluster som orsakas genom privatpersoners uppträdande, när medlemsstaterna har gjort allt som står i deras makt för att säkerställa att verksamheter som finansieras genom den gemensamma jordbrukspolitiken verkligen äger rum och utförs korrekt för att förebygga och vidta åtgärder mot eventuella oegentligheter och driva in förlorade belopp. ( 15 ) För att säkerställa att medlemsstaterna inte uppmuntras att inte vidta åtgärder, utgör dessa mekanismer emellertid en del av de åtgärder som är avsedda att säkerställa att medlemsstaterna vidtar lämpliga åtgärder för att bekämpa bedrägerier, ett ofta återkommande problem inom ramen för jordbruksstöd, och i full utsträckning söker driva in felaktigt utbetalade belopp. ( 16 )

54.

I det omtvistade beslutet stödde kommissionen sitt beslut att undanta beloppen i fråga från unionsfinansiering på artikel 32.8 i förordning nr 1290/2005. Det omtvistade beslutet fastställdes sedan av tribunalen i den överklagade domen. I förevarande mål måste domstolen följaktligen fastställa huruvida det var riktigt av tribunalen att fastställa dels att Konungariket Belgien, genom att inte överklaga domen av den 3 maj 2012 (där (i) förstainstansdomstolens dom mot BIRB fastställdes och (ii) BIRB:s hemställan om att begära förhandsavgörande avseende den riktiga tolkningen av kommissionens förordning (EEG) nr 3665/85 ( 17 ) avslogs) till Cour de cassation (Högsta domstolen), inte vidtog alla tillgängliga åtgärder och således inte med vederbörlig omsorg sökte driva in beloppen i fråga, dels att den uteblivna indrivningen därför orsakades av försummelse som kunde tillskrivas Konungariket Belgien. ( 18 )

55.

I detta avseende framgår det av handlingarna i målet att den som vill överklaga en dom till Cour de cassation (Högsta domstolen) först måste begära ett utlåtande från en advokat med befogenhet att företräda vid denna domstol. Denna advokat kommer då att bedöma möjligheten att väcka talan om överklagande i Cour de cassation (Högsta domstolen) med avseende på rättsfrågor.

56.

I detta fall begärde BIRB, efter det att domen av den 3 maj 2012 hade meddelats, ett rättsutlåtande från en advokat med befogenhet att företräda vid Cour de cassation (Högsta domstolen). Efter en granskning av handlingarna i målet fann den advokat som BIRB hade anlitat att det inte var sannolikt att ett överklagande av domen av den 3 maj 2012 skulle bifallas. Efter att ha erhållit detta rättsutlåtande beslutade BIRB att inte väcka talan om överklagande i Cour de cassation (Högsta domstolen).

57.

Med dessa särskilda omständigheter i åtanke väcker Konungariket Belgiens överklagande i huvudsak frågan huruvida beslutet att inte överklaga i sig kan utgöra försummelse som kan tillskrivas den berörda medlemsstaten. Närmare bestämt: hur långt måste medlemsstaten gå för att driva in belopp som har förlorats?

58.

I detta överklagande måste domstolen därför fastställa vilka kriterier som ska tillämpas för att avgöra huruvida en medlemsstat har varit försumlig vid indrivningen av belopp som har förlorats på grund av oegentligheter. För att unionens ekonomiska intresse ska skyddas i tillräcklig utsträckning krävs jämvikt mellan, å ena sidan, kravet på att vidta alla nödvändiga åtgärder för att driva in belopp som har förlorats och, å andra sidan, behovet av att undvika att medlemsstaterna vidtar onödiga och kostsamma åtgärder. ( 19 )

59.

I grundens första del har Konungariket Belgien gjort gällande att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte tillämpa Europadomstolens praxis vid prövningen av om den belgiska myndigheten kunde tillskrivas försummelse genom att inte ha uttömt alla möjliga nationella rättsmedel. ( 20 )

60.

I synnerhet har Konungariket Belgien gjort gällande att Europadomstolen i sin praxis har erkänt den särskilda och obligatoriska roll som advokaten med befogenhet att företräda vid Cour de cassation (Högsta domstolen) har. Enligt denna praxis kan en sökande anses ha gjort vad han kan för att uttömma alla nationella rättsmedel även när denne inte överklagat, när det hade stått i strid med ett negativt utlåtande från advokaten med befogenhet att företräda vid Cour de cassation.

61.

Kommissionen har gjort gällande att grundens första del inte ska upptas till sakprövning, eftersom argumentet rörande Europadomstolens rättspraxis inte framställdes i tribunalen. I alla händelser anser kommissionen att överklagandet inte ska bifallas såvitt avser grundens första del, eftersom Europadomstolens praxis i princip saknar relevans i detta sammanhang.

62.

Jag ska börja med att kortfattat diskutera frågan om upptagande till sakprövning och sedan övergå till att bedöma grundens första del i sak.

63.

Tribunalen fann i den överklagade domen att det var ovanligt, men ändå möjligt, för en klagande att överklaga till Cour de cassation (Högsta domstolen), trots ett negativt utlåtande från advokaten med befogenhet att företräda vid Cour de cassation. Tribunalen fann på grundval av detta att den belgiska myndigheten inte hade uttömt alla nationella rättsmedel och att den till följd därav inte hade handlat med tillräcklig omsorg. ( 21 )

64.

Med avseende på frågan huruvida grundens första del kan upptas till sakprövning ska det inledningsvis erinras om att nya grunder i princip inte får åberopas vid överklagande. ( 22 )

65.

Konungariket Belgien angav vid tribunalen att det hade uttömt alla möjliga nationella rättsmedel. I målet vid tribunalen förklarade Konungariket Belgien ingående, dels varför ett överklagande vid Cour de cassation (Högsta domstolen) inte kunde betraktas som en prövning i tredje instans (i sak), dels varför det i stort sett var omöjligt att vinna ett överklagande i Cour de cassation (Högsta domstolen) om den anlitade advokaten hade utfärdat ett negativt utlåtande om möjligheterna till detta. Konungariket Belgien gjorde dock inte särskilt gällande att tribunalen skulle ha tillämpat Europadomstolens praxis när den fastställde huruvida alla möjliga nationella rättsmedel hade uttömts och att den inte hade varit försumlig vid indrivningen av de belopp som hade förlorats.

66.

Det är således riktigt, såsom kommissionen har gjort gällande, att betydelsen av Europadomstolens praxis vid tolkningen av artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005 inte togs upp i första instans.

67.

Domstolen tillämpar dock inte strikta kriterier när det gäller möjligheten att framföra nya argument. Det som är avgörande är i stället huruvida saken i målet i första instans ändras genom överklagandet.

68.

Närmare bestämt har domstolen funnit att det framgår av artikel 58 i domstolens stadga, jämförd med artikel 113.2 i domstolens rättegångsregler, att klaganden till stöd för ett överklagande får anföra alla relevanta argument, med förbehåll endast för att överklagandet inte får avse en annan sak än den som varit föremål för talan vid tribunalen. ( 23 )

69.

I motsats till vad kommissionen har gjort gällande i sitt argument om att överklagandet inte kan upptas till sakprövning, finns det ingen regel om att varje argument som anförs till stöd för överklagandet redan måste ha varit föremål för diskussion i första instans. Istället har domstolen betonat att en sådan inskränkning i fråga om de argument som en klagande får åberopa vid ett överklagande inte kan godtas. Detta är fallet, eftersom det skulle medföra att överklagandeinstitutet förlorade en stor del av sin betydelse. ( 24 )

70.

Grundens första del medför inte någon ändring av saken i målet vid tribunalen. Tvärtom är syftet med argumentet rörande relevansen av Europadomstolens praxis att invända mot tribunalens sätt att tolka och tillämpa artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005.

71.

Kommissionens argument att målet inte kan upptas till sakprövning såvitt avser grundens första del ska därför inte godtas.

72.

Den praxis från Europadomstolen som Konungariket Belgien har hänvisat till rör upptagande till sakprövning i mål som är anhängiggjorda vid Europadomstolen. I enlighet med artikel 35.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen) får mål anhängiggöras vid Europadomstolen först när sökanden har uttömt alla nationella (ordinära) rättsmedel. ( 25 )

73.

Det är självfallet riktigt, såsom påpekats av Konungariket Belgien, att de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen, utgör allmänna principer i unionsrätten. ( 26 ) Det är också riktigt att det enligt artikel 52.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) är så att rättigheter i stadgan som motsvaras av rättigheter vilka garanteras av Europakonventionen ska ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen. Således ska Europadomstolens praxis, i förekommande fall, beaktas vid tolkningen av unionsrätten, framför allt vid tolkningen av bestämmelser i stadgan som motsvarar bestämmelser i Europakonventionen.

74.

Trots detta rör den rättspraxis som Konungariket Belgien har åberopat, såsom antytts tidigare, inte rättigheter i stadgan eller, mer allmänt, skyddet av rättigheter och friheter som regleras i Europakonventionen. De rör kravet att en sökande måste ha uttömt alla nationella rättsmedel för att kunna anhängiggöra en talan vid Europadomstolen.

75.

Det kravet har inget att göra med kravet i artikel 9.1 a i förordning nr 1290/2005, att medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att driva in belopp som har förlorats på grund av oegentligheter. Inte heller har detta krav något samband med hur innebörden av begreppet försummelse ska fastställas vid tolkningen av artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005.

76.

Kravet att en sökande ska ha uttömt alla nationella rättsmedel syftar till att säkerställa att nationella rättsmedel kan avhjälpa eventuella överträdelser innan målet prövas vid Europadomstolen. ( 27 ) Däremot syftar kravet att alla nödvändiga åtgärder ska vidtas för att driva in belopp som har förlorats till att säkerställa ett adekvat skydd för unionens ekonomiska medel och att undvika oriktiga utbetalningar.

77.

Det är därför svårt att godta att tribunalen kan ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte beakta Europadomstolens praxis vid tolkningen av artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005, en bestämmelse som i huvudsak syftar till att skydda unionens ekonomiska intressen.

78.

Dessutom är denna praxis av begränsad nytta, även om man skulle anta att artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005 ska tolkas mot bakgrund av denna praxis.

79.

Ingenting i denna praxis antyder att sökanden inte i allmänhet ska överklaga till Cour de cassation (Högsta domstolen) i rättsfrågor. Detta är fallet trots att Europadomstolen, under vissa faktiska omständigheter, inte har funnit att en talan inte kan upptas till sakprövning när ett överklagande inte hade anhängiggjorts vid Cour de cassation (Högsta domstolen). ( 28 ) Tvärtom har Europadomstolen själv förklarat att ”uttömmanderegeln” måste tillämpas flexibelt och inte överdrivet formellt. Det viktiga är att domstolen, när den fastställer huruvida denna regel har iakttagits, måste beakta omständigheterna i varje enskilt fall. ( 29 )

80.

Mot bakgrund av dessa överväganden bör överklagandet inte vinna bifall såvitt avser grundens första del.

81.

I grundens andra del har Konungariket Belgien gjort gällande att det, till skillnad mot vad tribunalen har funnit, ( 30 ) har visat nödvändig omsorg vid indrivningen av de aktuella beloppen. Enligt Konungariket Belgien gjorde tribunalen en felaktig bedömning av den belgiska myndighetens handlande i fråga om beslutet att inte överklaga domen av den 3 maj 2012 till Cour de cassation (Högsta domstolen). Även om det var teoretiskt möjligt att överklaga nämnda dom, var det i praktiken omöjligt för den belgiska myndigheten att vinna en sådan talan. Konungariket Belgien har också invänt mot att tribunalen inte i tillräcklig utsträckning beaktade den roll som advokaten med befogenhet att företräda vid Cour de cassation (Högsta domstolen) har i det belgiska rättssystemet. Konungariket Belgien har gjort gällande att den belgiska myndigheten var tillräckligt omsorgsfull, även om den inte anhängiggjorde ett överklagande, eftersom det skulle vara onödigt och ineffektivt att kräva att domar ska överklagas systematiskt, även när de med allra största sannolikhet skulle komma att ogillas.

82.

Kommissionen, å sin sida, har angett att Konungariket Belgiens påståenden är motstridiga. Antingen var det möjligt, eller omöjligt, att väcka talan om överklagande. Däremot kan det logiskt sett inte ha varit båda delar samtidigt. Dessutom har kommissionen gjort gällande att medlemsstaterna inte bör tillåtas att äventyra effektiviteten i förfarandet enligt artikel 267 FEUF genom att kunna åberopa nationella processuella bestämmelser, särskilt skyldigheten för medlemsstaternas domstolar i sista instans att hänskjuta tolkningsfrågor till domstolen.

83.

I den överklagade domen anmärkte tribunalen inledningsvis att det, för att bedöma huruvida det var riktigt av kommissionen att fastställa att den uteblivna indrivningen av de aktuella beloppen var en följd av BIRB:s försummelse i den mening som avses i artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005, var nödvändigt att bedöma huruvida beslutet att inte överklaga domen av den 3 maj 2012, mot bakgrund av omständigheterna i målet, utgjorde en oegentlighet eller försumlighet som kunde tillskrivas BIRB i enlighet med den bestämmelsen.

84.

I detta avseende drog tribunalen ett antal slutsatser.

85.

För det första fann den att även om det endast sker i undantagsfall, är det möjligt att väcka talan om överklagande vid Cour de cassation (Högsta domstolen) trots att en advokat med befogenhet att företräda vid den domstolen har lämnat ett negativt utlåtande. ( 31 ) För det andra hindrade Konungariket Belgien, genom att inte överklaga, Cour de cassation (Högsta domstolen) från att hänskjuta frågor till domstolen rörande tolkningen av de relevanta bestämmelserna i förordning nr 1290/2005, en begäran som cour d’appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel) inte hade efterkommit. ( 32 )

86.

På grundval av dessa överväganden fann tribunalen att Konungariket Belgien, genom att inte överklaga domen av den 3 maj 2012 till Cour de cassation (Högsta domstolen), inte hade vidtagit alla åtgärder som var tillgängliga och därför, till följd av detta, inte visat tillräcklig omsorg vid indrivningen av beloppen i fråga. På denna grund fastställde tribunalen att den uteblivna indrivningen var en följd av Konungariket Belgiens försummelse. ( 33 )

87.

I den överklagade domen gjorde tribunalen en strikt tolkning när den fastställde att den aktuella medlemsstaten hade varit försumlig i den mening som avses i artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005. Detta beror på att den domstolen, utan en riktig bedömning av de särskilda omständigheterna i det målet, av den omständigheten att målet inte överklagats till Cour de cassation (under förhållanden där ett sådant överklagande inte var omöjligt) drog slutsatsen att BIRB hade agerat försumligt vid indrivningen av de berörda beloppen.

88.

Nedan ska jag först förklara varför medlemsstaterna har en betydande frihet när det gäller att välja vilka åtgärder som ska vidtas för att skydda unionens ekonomiska intressen. Därefter ska jag förklara varför fastställandet av försummelse som kan tillskrivas en medlemsstat måste grunda sig på en bedömning av de särskilda omständigheterna i det aktuella målet.

89.

Såsom förklarats ovan har medlemsstaterna, enligt förordning nr 1290/2005, en långtgående skyldighet att skydda unionens ekonomiska intressen. Detta framgår bland annat av artikel 9.1 a i den förordningen, där det föreskrivs att medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som behövs för att säkerställa ett effektivt skydd för unionens ekonomiska intressen. I sin praxis har domstolen framhållit att detta krav är ett konkret uttryck för det allmänna kravet på lojalt samarbete som åligger medlemsstaterna enligt vad som nu är artikel 4.3 FEUF. ( 34 )

90.

Såsom domstolen emellertid har betonat, har de nationella myndigheterna, vid indrivningen av felaktigt utbetalade belopp, frihet att välja vilka åtgärder de anser lämpliga för att skydda unionens ekonomiska intressen. ( 35 ) Detta är inte bara förenligt med medlemsstaternas autonoma roll när de utför uppgifter inom ramen för EGFJ, utan ligger också i linje med ordalydelsen i artikel 9.1 a i förordning nr 1290/2005. Att vidta ”nödvändiga” åtgärder antyder visserligen att det krävs någon form av omdöme från medlemsstatens sida när den väljer vilka åtgärder som är lämpligast att tillämpa i den aktuella situationen.

91.

Den frihet som medlemsstaterna således har i samband med indrivning förklaras, å ena sidan, av att de åtgärder som måste vidtas för att driva in felaktigt utbetalade belopp kan variera i stor utsträckning. Detta är säkerligen anledningen till att förordning nr 1290/2005 inte innehåller några detaljerade bestämmelser angående de indrivningsåtgärder som medlemsstaterna ska vidta.

92.

Å andra sidan, vilket kanske är viktigare, förklaras denna frihet av den centrala roll som medlemsstaterna har i det system som har inrättats genom förordning nr 1290/2005. Såsom antyddes ovan, handlar medlemsstaterna, inom ramen för förordning nr 1290/2005, i framkanten för unionens system för finansiering av jordbruket. För det första ska godkända utbetalande organ i medlemsstaterna genomföra betalningar till stödmottagarna och kontrollera att de har rätt till stöd. De utgifter som medlemsstaterna ådrar sig ersätts sedan av unionsbudgeten. ( 36 ) För det andra ska medlemsstaterna också kontrollera att stödet har betalats ut korrekt och, för att förhindra och ingripa mot oegentligheter, driva in belopp som har förlorats till följd av oegentligheter eller försummelser på deras territorier. I detta avseende har tillsynen över användningen av unionens medel överförts från unionsinstitutionerna till de nationella myndigheterna. ( 37 )

93.

Med hänsyn till geografisk närhet och effektiv användning av offentliga medel har de nationella myndigheterna bäst möjlighet att genomföra nödvändiga kontroller, ingripa mot oegentligheter och, i förekommande fall, vidta åtgärder för att driva in belopp som har förlorats till följd av oegentligheter. Särskilt inom ramen för indrivning av felaktigt utbetalade belopp, är det troligtvis också dessa myndigheter som har bäst möjlighet att bedöma vilka åtgärder som sannolikt skulle leda till framgång.

94.

Trots detta ska betonas att den frihet som tillkommer medlemsstaterna begränsas av kravet på lojalt samarbete som innebär att medlemsstaterna ska handla med omsorg genom hela indrivningsprocessen. ( 38 ) Såsom tribunalen, enligt min uppfattning korrekt, angav i den överklagade domen, innebär den skyldigheten att medlemsstaterna till fullo och i god tid ska söka driva in beloppen i fråga genom att utnyttja alla tillgängliga medel för att uppnå målet att skydda unionens ekonomiska intressen. ( 39 ) I annat fall måste en medlemsstat anses ha brutit mot sin generella omsorgsplikt.

95.

Men innebär denna skyldighet att medlemsstaten har en allmän skyldighet att uttömma alla nationella rättsmedel när den söker driva in felaktigt utbetalade exportbidrag?

96.

Det verkar vara tribunalens uppfattning. I den överklagade domen fann tribunalen i huvudsak att Konungariket Belgien, genom sitt beslut att inte överklaga till Cour de cassation (Högsta domstolen) (trots att detta hade varit möjligt), och då detta innebar att det var omöjligt för Cour de cassation (Högsta domstolen) att hänskjuta tolkningsfrågor till domstolen för förhandsavgörande, inte hade vidtagit alla tillgängliga åtgärder för att driva in beloppen i fråga och att den uteblivna indrivningen därför berodde på försummelse som kunde tillskrivas den medlemsstaten.

97.

Som jag kommer att ange nedan kom tribunalen fram till denna slutsats utan att noggrant bedöma omständigheterna i det aktuella målet. Avsaknaden av en sådan bedömning beror, enligt min uppfattning, på en felaktig rättstillämpning som bör leda till att domstolen upphäver den överklagade domen.

98.

Till att börja med kan det vara värdefullt att jämföra det betraktelsesätt som tillämpades i den överklagade domen med domstolens betraktelsesätt i mål rörande medlemsstaternas skyldighet att driva in oriktigt utbetalat statsstöd. Även i detta sammanhang har medlemsstaterna en skyldighet att vidta ”alla nödvändiga åtgärder” för att driva in oriktigt utbetalat statsstöd från stödmottagarna. Sådan indrivning kan endast underlåtas om det föreligger ett ”absolut hinder”, ett begrepp som domstolen har tolkat restriktivt. ( 40 )

99.

När det gäller statligt stöd förklaras det restriktiva betraktelsesättet inte bara av att det är medlemsstaten själv som har orsakat den lagstridiga situationen genom att bevilja stöd i strid med artikel 107.1 FEUF. Det förklaras också av behovet av att eliminera alla former av snedvridning av konkurrensen som kan uppkomma till följd av lagstridigt beviljat stöd.

100.

Även i förevarande sammanhang kan ett sådant strängt betraktelsesätt avseende skyldigheten att driva in felaktigt utbetalade belopp ha sina fördelar. I synnerhet främjar ett krav på att medlemsstaterna systematiskt ska uttömma alla (ordinära) nationella rättsmedel helt klart förutsebarheten och leder därför till färre processer mellan kommissionen och medlemsstaterna.

101.

Såsom förklarats ovan ger emellertid det system som har inrättats genom förordning nr 1290/2005 staterna betydande frihet i fråga om att välja vilka åtgärder som är lämpligast för att driva in felaktigt utbetalade belopp. Således kan de åtgärder som ska vidtas för att skydda unionens ekonomiska intressen variera från fall till fall. I detta avseende, och särskilt med tanke på att medlemsstaterna kan komma att stå inför mycket olika situationer under indrivningsförfarandet, skulle nackdelarna med ett sådant restriktivt betraktelsesätt enligt min uppfattning väga tyngre än de fördelar som nämnts ovan.

102.

En medlemsstat kan exempelvis delvis ha vunnit sin talan i en lägre instans. I så fall skulle ett överklagande, om det skulle krävas systematiskt, kunna äventyra (åtminstone delvis) indrivning. Således är det inte alltid säkert att det lämpligaste sättet att skydda unionens ekonomiska intressen är att uttömma alla tillgängliga rättsmedel.

103.

Faktum är att utebliven indrivning till följd av försummelse som kan tillskrivas en medlemsstat kan uppkomma i en mängd olika situationer. Detta förklarar varför kommissionen vid förhandlingen särskilt betonade att artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005 enligt kommissionens uppfattning inte ska tolkas så, att den utgör ett krav på att medlemsstaternas myndigheter, i allmänhet och utan vederbörlig bedömning av de särskilda omständigheterna i målet, systematiskt ska uttömma alla tillgängliga nationella rättsmedel. Kommissionen underströk i stället att det var under de mycket särskilda omständigheter som är aktuella i förevarande mål som BIRB:s beslut att inte överklaga domen av den 3 maj 2012 till Cour de cassation (Högsta domstolen) utgjorde en försummelse som kan tillskrivas Konungariket Belgien i den mening som avses i den bestämmelsen.

104.

Jag delar kommissionens uppfattning att det inte är möjligt att, abstrakt, fastställa huruvida en underlåtelse som utgör ett åsidosättande av medlemsstaternas skyldighet inom ramen för EGFJ har uppkommit vid indrivningen av felaktigt utbetalade belopp enligt förordning nr 1290/2005. Det är därför det enligt min uppfattning krävs en bedömning av alla relevanta omständigheter för att fastställa huruvida försummelse förekommit i den mening som avses i artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005.

105.

Sådana omständigheter kan exempelvis vara vilka indrivningsåtgärder som är tillgängliga och vilka indrivningsåtgärder som har vidtagits, resultatet av förfaranden i olika instanser, kostnaderna för indrivningsförfarandet, utsikterna att vinna framgång i förfarandet i fråga och storleken på de belopp som kan drivas in jämfört med kostnaderna för ett ytterligare överklagande.

106.

I detta avseende ska anmärkas att såvitt jag kan förstå av handlingarna i målet, vilade det aktuella beslutet (som Konungariket Belgien sökte få ogiltigförklarat vid tribunalen) på kommissionens bedömning att BIRB hade handlat försumligt genom att inte överklaga till Cour de cassation (Högsta domstolen) under de särskilda omständigheter som var aktuella i förevarande mål.

107.

Det förefaller vara så att det, i en situation där indrivningsåtgärder har vidtagits, inte alls bara är en matematisk övning att bestämma huruvida ett beslut att inte överklaga vidare ska anses utgöra en underlåtelse som utgör försummelse. Det är i stället så att flera olika omständigheter måste beaktas. Detta är fallet, i synnerhet, till följd av medlemsstaternas frihet att välja de åtgärder som är lämpligast för att driva in felaktigt utbetalade belopp enligt förordning nr 1290/2005, som inte innehåller några detaljerade bestämmelser om indrivning av felaktiga utbetalningar. Med andra ord kan försummelse inte antas föreligga bara för att en talan om överklagande inte anhängiggjordes vid Cour de cassation (Högsta domstolen). Enligt min uppfattning är det stor skillnad mellan ett beslut att inte överklaga en dom efter flera år av rättegångar som gått en emot och, exempelvis, ett beslut att inte vidta några indrivningsåtgärder alls eller att inte göra de kontroller av sökandens lämplighet som krävs enligt relevanta bestämmelser för branschen – vilket skulle kunna utgöra ett åsidosättande av medlemsstatens skyldigheter inom ramen för EGFJ.

108.

Trots att den inledningsvis fastställde att det var nödvändigt att göra en bedömning av omständigheterna i målet, ( 41 ) underlät tribunalen emellertid att bedöma många relevanta frågor.

109.

Framför allt underlät tribunalen, vid prövningen av om Konungariket Belgien varit försumligt, att bedöma (1) det faktum att Saint-Louis Sucre med framgång hade invänt mot BIRB:s yrkande i två instanser, (2) möjligheten för BIRB att vid överklagande vinna bifall i en rättsfråga, i synnerhet mot bakgrund av den centrala roll som advokaten med befogenhet att företräda vid Cour de cassation (Högsta domstolen) har i förfaranden vid denna domstol, (3) vikten av de frågor som BIRB hemställde att cour d’appel de Bruxelles skulle hänskjuta till domstolen för förhandsavgörande, skälen till varför cour d’appel de Bruxelles beslutade att inte hänskjuta tolkningsfrågorna och den efterföljande analys av domstolens praxis som advokaten med befogenhet att företräda vid Cour de cassation (Högsta domstolen) genomförde ( 42 ) och slutligen, (4) storleken på det belopp som skulle kunna drivas in genom ett ytterligare överklagande, inbegripet nödvändigheten av att betala ränta för den händelse överklagandet i högsta instans skulle avslås.

110.

Med detta kommer jag till frågan om effektiviteten av systemet med förhandsavgöranden som har inrättats enligt artikel 267 FEUF, ett argument som gjordes gällande av kommissionen och som tribunalen stödde i den överklagade domen. ( 43 )

111.

Kommissionen menar att Konungariket Belgien, genom att inte överklaga domen av den 3 maj 2012 till Cour de cassation (Högsta domstolen), i praktiken gjorde det omöjligt för denna domstol att framställa en begäran om förhandsavgörande till domstolen. BIRB:s handlande äventyrade därför effektiviteten i det förfarande som föreskrivs i artikel 267 FEUF. Såvitt jag har förstått är det kommissionens uppfattning att denna omständighet i sig räckte för att fastställa att det förelåg försummelse i detta mål. Denna uppfattning verkar delas av tribunalen. ( 44 )

112.

Det är visserligen riktigt att Cour de cassation (Högsta domstolen) inte kan begära förhandsavgörande avseende tolkningen av relevanta unionsrättsliga frågor om ett mål inte har överklagats till den. Icke desto mindre innebär detta inte, enligt min åsikt, att det inte längre är nödvändigt att bedöma alla relevanta omständigheter för att fastställa huruvida de berörda nationella myndigheternas handlande, i detta fall särskilt BIRB:s beslut att inte överklaga efter utlåtandet från den av myndigheten anlitande advokaten med befogenhet att företräda vid Cour de cassation (Högsta domstolen), utgör försummelse.

113.

Mot bakgrund av den information som är tillgänglig i detta mål är det, särskilt med hänsyn till de särskilda omständigheterna i målet, inte uppenbart att Cour de cassation (Högsta domstolen) skulle ha framställt en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen om BIRB hade överklagat. Vad som är ännu viktigare är att det, även i detta fall på grundval av den information som är tillgänglig i målet, inte är möjligt att bedöma i vilken mån en sådan begäran skulle ha påverkat utgången i målet. ( 45 )

114.

Det är riktigt att medlemsstaterna, och i förlängningen medlemsstaternas myndigheter, har ett tydligt ansvar att säkerställa att deras handlingar inte hindrar att det system som har inrättats genom artikel 267 FEUF fungerar på avsett sätt. Trots detta ska betonas att kommissionen endast kan undanta belopp från unionsfinansiering enligt artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005 om det förekommit oegentligheter eller försummelser som kan tillskrivas en medlemsstats statsförvaltning eller annat offentligt organ.

115.

Bestämmelsen kan således endast åberopas om det kan styrkas att medlemsstatens myndigheter har handlat försumligt (eller gjort sig skyldiga till en oegentlighet). Enligt min uppfattning kan försumlighet, trots den särskilda, i föregående punkt nämnda, skyldighet som medlemsstaterna har och deras viktiga roll enligt artikel 267 FEUF i unionens rättssystem, inte styrkas abstrakt på grundval av ett antagande att Cour de cassation (Högsta domstolen), i egenskap av domstol i högsta instans, skulle ha begärt ett förhandsavgörande från EU-domstolen om ett överklagande hade anhängiggjorts. Med andra ord är det så att oavsett om tribunalens slutsats är riktig eller inte, kan bedömningen av om medlemsstatens myndigheter gjort sig skyldiga till försummelse inte göras utan att vederbörlig hänsyn tas till de särskilda omständigheterna i målet. Dessa omständigheter inbegriper skälen till att BIRB, som var part i det nationella förfarandet, beslutade att inte överklaga domen.

116.

Såsom redan angetts saknas en sådan bedömning i den överklagade domen.

117.

Avslutningsvis vill jag göra några anmärkningar angående den tolkning av artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005 som gjordes i den överklagade domen. Även om denna fråga inte särskilt tagits upp i detta överklagande, vill jag anmärka att tribunalen, efter att ha fastställt att Konungariket Belgien inte hade handlat med tillräcklig omsorg, helt enkelt antog att den uteblivna indrivningen var en följd av Konungariket Belgiens försummelse.

118.

Det ska understrykas att det i artikel 32.8 a i förordning nr 1290/2005 anges att den uteblivna indrivningen måste bero på försummelser. Det förefaller därför vara så, att det inte går att anta att det finns ett samband mellan den uteblivna indrivningen och försummelse, utan att denna måste fastställas på lämpligt sätt på grundval av en bedömning av omständigheterna i målet, en bedömning som tribunalen inte gjorde.

119.

På denna grund är det min slutsats att tribunalen, eftersom den inte genomförde en tillräcklig bedömning i den överklagade domen, gjorde en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att den omständigheten att de aktuella beloppen inte drivits in berodde på en försummelse som kunde tillskrivas BIRB, och därmed Konungariket Belgien, i den mening som avses i artikel 32.8 i förordning nr 1290/2005. Följaktligen ska överklagandet vinna bifall såvitt avser den enda grundens andra del.

120.

Jag har dragit slutsatsen att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att fastställa att den uteblivna indrivningen berodde på försummelse som kunde tillskrivas BIRB och därmed Konungariket Belgien i den mening som avses i artikel 32.8 i förordning nr 1290/2005. Mitt skäl för detta är att tribunalen inte grundade sin bedömning av försumligheten på de särskilda omständigheterna i det aktuella målet.

121.

Enligt artikel 61 första stycket i domstolens stadga ska domstolen upphäva tribunalens dom om överklagandet är välgrundat. Om målet är färdigt för avgörande kan domstolen själv slutligt avgöra målet. Den kan även återförvisa målet till tribunalen.

122.

Jag har kommit fram till att överklagandet ska vinna bifall såvitt avser den enda grundens andra del. Den överklagade domen ska således upphävas.

123.

Mot bakgrund av karaktären av det fel som tribunalen gjorde anser jag inte att målet kan avgöras slutligt. Ett avgörande i saken skulle nämligen kräva att domstolen undersöker alla relevanta omständigheter för att bedöma huruvida beslutet att inte överklaga domen av den 3 maj 2012 till Cour de cassation (Högsta domstolen) utgjorde en försummelse som kunde tillskrivas Konungariket Belgien. Detta skulle kräva en bedömning av de faktiska omständigheterna, vilket är något som tribunalen har bättre möjlighet att göra.

124.

Således föreslår jag att målet ska återförvisas till tribunalen för ny prövning.

125.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska