1. 

Förevarande begäran om förhandsavgörande avser en av hörnstenarna för den inre marknaden, nämligen den fria rörligheten för varor. Tolkningsfrågorna hänför sig till den viktigaste av de inre och yttre aspekterna av denna frihet – tullunionen. Vad som är särskilt intressant i förevarande mål är att det ger domstolen möjlighet att återkomma till två klassiska aspekter av den inre marknaden, nämligen avgifter med motsvarande verkan som tullar och reglerna om interna skatter och avgifter, inom ramen för elmarknaden.

2.

I artikel 28.1 FEUF anges att ”[u]nionen ska innefatta en tullunion, som ska omfatta all handel med varor och som ska innebära att tullar på import och export samt alla avgifter med motsvarande verkan ska vara förbjudna mellan medlemsstaterna och att en gemensam tulltaxa gentemot tredjeland ska införas”.

3.

I artikel 30 FEUF anges att ”[t]ullar på import och export samt avgifter med motsvarande verkan ska vara förbjudna mellan medlemsstaterna. Detta förbud ska tillämpas även på tullar av fiskal karaktär”.

4.

Enligt artikel 110 FEUF ska ”[i]ngen medlemsstat …, direkt eller indirekt, på varor från andra medlemsstater lägga interna skatter eller avgifter, av vilket slag de än är, som är högre än de skatter eller avgifter som direkt eller indirekt läggs på liknande inhemska varor”.

5.

I direktiv 2003/54 fastställdes gemensamma regler för produktion, överföring, distribution och leverans av el. ( 2 )

6.

Enligt artikel 2.3 avsågs med överföring ”transport av el i sammanlänkade system med högspänningsnät samt nät med extra hög spänning för tillhandahållande till slutförbrukare eller distributörer, men inte leverans”.

7.

I artikel 9 c angavs att systemansvariga för överföringssystemet skulle ansvara ”för att elnätet är säkert, tillförlitligt och effektivt”. I detta avseende skulle ”[d]e regler för balansering av elsystemet som fastställs av systemansvariga för överföringssystemet … vara objektiva, öppna och icke-diskriminerande, vilket även skall gälla för reglerna för de avgifter för obalanser i energitillförseln som tas ut av användarna av systemansvarigas nät”. ( 3 )

8.

Syftet med bestämmelserna i direktiv 2005/89 är att trygga elförsörjningen för att se till att den inre marknaden för el fungerar väl, samt att garantera en tillräcklig nivå av produktionskapacitet, en tillräcklig balans mellan utbud och efterfrågan och en lämplig nivå av överföringsförmåga mellan medlemsstaterna så att den inre marknaden utvecklas. Genom direktivet skapas även en ram inom vilken medlemsstaterna ska ta fram klara, fasta och icke-diskriminerande strategier för trygg elförsörjning som är förenliga med en konkurrensutsatt inre elmarknads krav. ( 4 )

9.

Enligt artikel 5 i detta direktiv ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att upprätthålla jämvikt mellan efterfrågan på el och tillgänglig produktionskapacitet.

10.

Artikel 12.9 i Nariadenie vlády Slovenskej republiky č. 317/2007 Z. z., ktorým sa ustanovujú pravidlá pre fungovanie trhu s elektrinou (förordning nr 317/2007 från Republiken Slovakiens regering om reglering av elmarknadens funktion, nedan kallad elförordningen), i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, föreskrev att en exportör, vid elexport, skulle erlägga en avgift för nättjänsterna, om inte exportören kunde styrka att den el som exporterades tidigare hade importerats till vad som i lagstiftningen kallades ”det angivna territoriet”. ( 5 )

11.

FENS spol. S.r.o., klaganden i det nationella målet, har efterträtt den ursprungliga klaganden, Korlea Invest a.s., i det målet (nedan kallad Korlea).

12.

Korlea hade licens att bedriva verksamhet som leverantör på den slovakiska elmarknaden och dess verksamhet inbegrep inköp, marknadsföring och export av el. I samband med detta ingick företaget ett ramavtal för köp och försäljning av el med Slovenské elektrárne a.s. (ett slovakiskt bolag verksamt på elmarknaden), vilket trädde i kraft den 15 augusti 2006, samt enskilda leveransavtal. Den 16 januari 2008 ingick Korlea ett överföringsavtal med Slovenská elektrizačná prenosová sústava a.s. (ett slovakiskt bolag som ansvarade för det slovakiska elöverföringsnätet) för överföring av el via sammankopplingsledningar samt förvaltning och tillhandahållande av överföringstjänster. Enligt överföringsavtalet skulle Korlea betala ett belopp motsvarande en avgift för tillhandahållandet av nättjänster för export av elektricitet, beräknat enligt 12 § 9 i elförordningen, om inte Korlea kunde styrka att den el som exporterades tidigare hade importerats till Slovakien.

13.

Korlea betalade 6815853,415 euro till överföringsbolaget, vilket motsvarade avgifter för nättjänster vid export av el under perioden den 1 januari till den 31 december 2008. Beloppet beräknades enligt ett beslut daterat den 4 december 2007 från Úrad pre reguláciu sieťových odvetví (energitillsynsmyndigheten, nedan kallad ÚRSO), som jämte Republiken Slovakien är motpart i målet vid den nationella domstolen.

14.

I skrivelse av den 13 oktober 2008 begärde Korlea att överföringsbolaget och den behöriga myndigheten skulle upphöra att ta ut denna avgift och återbetala redan betalda belopp. Överföringsbolaget avslog denna begäran genom skrivelse av den 30 oktober 2008.

15.

Korlea väckte skadeståndstalan mot ÚRSO och yrkade att den avgift som tagits ut på tillhandahållandet av nättjänster var en avgift med motsvarande verkan som en tull. Skatten togs enbart ut på exporterad el som hade producerats i Republiken Slovakien och inte på el som hade importerats till Slovakien och sedan exporterats. ÚRSO angav att den omtvistade avgiften var tillfällig och avsåg att säkra driftsäkerheten, tillförlitligheten och stabiliteten hos Republiken Slovakiens elnät.

16.

Talan ogillades genom dom av den 4 februari 2011. Korlea överklagade domen till Krajský súd (Regiondomstol, Slovakien), som upphävde nyssnämnda dom och återförvisade målet till Okresný súd Bratislava II (Distriktsdomstol II i Bratislava, Slovakien, nedan kallad den hänskjutande domstolen).

17.

Mot denna bakgrund söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida artikel 12.9 i elförordningen är förenlig med artiklarna 28 och 30 FEUF. Den hänskjutande domstolen begär därför ett förhandsavgörande beträffande följande frågor:

18.

FENS, den nederländska och den slovakiska regeringen samt kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. FENS och kommissionen yttrade sig vid förhandlingen den 19 april 2018.

19.

För att den relevanta produkten ska kunna omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelserna i FEUF om fri rörlighet måste den ingå i kategorin ”varor”. Domstolen har definierat ”varor” som ”produkter som kan värderas i pengar och som i den egenskapen omfattas av handel”. ( 6 )

20.

Domstolen har redan fastställt att el ska anses utgöra en ”vara” i den mening som avses i FEUF, trots dess abstrakta natur. ( 7 ) Av detta följer att el omfattas av bestämmelserna i FEUF om fri rörlighet för varor och tullunionen.

21.

Domstolen har också funnit att en avgift, som inte läggs på en vara som sådan utan på en verksamhet som är nödvändig i samband med denna vara (såsom nättjänster i förevarande mål), kan omfattas av bestämmelserna om fri rörlighet för varor. När avgiften beräknas efter antalet överförda kilowattimmar och inte efter avståndet eller något annat kriterium som är direkt förbundet med överföringen, ska den anses ha lagts på själva varan. ( 8 )

22.

Den omständigheten att den hänskjutande domstolen, formellt sett, har begränsat sina frågor till att avse tolkningen av vissa unionsbestämmelser hindrar inte EU-domstolen från att tillhandahålla förstnämnda domstol samtliga uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer härvidlag på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet. ( 9 )

23.

I förevarande mål framgår det av beslutet om hänskjutande att FENS, genom det nationella målet, i huvudsak söker ersättning för den skada som Korlea påstår sig ha lidit till följd av att ha betalat en avgift för tillhandahållande av nättjänster för export av el. Den hänskjutande domstolen söker i synnerhet klarhet i huruvida bestämmelserna i elförordningen genom vilka avgiften infördes är förenliga med artiklarna 28 och 30 FEUF. ( 10 )

24.

Med tanke på föremålet för tvisten i det nationella målet, är det dock lämpligt att även undersöka huruvida andra bestämmelser i primär eller sekundär lagstiftning kan vara relevanta, närmare bestämt artikel 110 FEUF och direktiven 2003/54 och 2005/89.

25.

I detta avseende har den nederländska regeringen gjort gällande att den omtvistade avgiften omfattas av tillämpningsområdet för artikel 11.7 i direktiv 2003/54, som tillåter att avgifter införs för att balansera överföringssystemet. Frågan huruvida avgiften är förenlig med unionsrätten ska därför avgöras mot bakgrund av nämnda direktiv och inte mot unionens primärrättsliga bestämmelser.

26.

Domstolen har slagit fast att nationella åtgärder inom ett område där det har skett en fullständig harmonisering på unionsnivå ska bedömas mot bakgrund av harmoniseringsbestämmelserna och inte mot bakgrund av de primärrättsliga bestämmelserna. ( 11 ) Med avseende på fri rörlighet för varor har denna princip fastställts i domstolens praxis inom ramen för artiklarna 34–36 FEUF, som reglerar kvantitativa import- och exportrestriktioner mellan medlemsstaterna. ( 12 ) Det framgår av domstolens praxis att om den nederländska regeringens uppfattning är riktig, blir det nödvändigt att fokusera på bestämmelserna i direktiv 2003/54 och inte bestämmelserna om fri rörlighet för varor.

27.

Den största svårigheten är dock att den hänskjutande domstolen inte har tillhandahållit nödvändiga uppgifter om huruvida den lagstiftning som inför avgifterna i fråga hänför sig till en viss bestämmelse i direktiv 2003/54. Om så är fallet är domstolen behörig att tolka bestämmelserna i direktiv 2003/54 för att avgöra huruvida den harmonisering som skett genom direktivet är fullständig, och således utgör hinder för att pröva huruvida den ifrågasatta nationella lagstiftningen inte är förenlig med artiklarna 28 och 30 FEUF.

28.

För att kunna göra denna bedömning ska domstolen beakta det sammanhang som förordningen antogs i, dess karaktär, de mål som eftersträvas med den, samt dess innehåll. ( 13 )

29.

Förverkligandet av en inre marknad för el är en pågående process. Direktiv 2003/54, som var tillämpligt vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, var det andra steget i denna riktning, eftersom det upphävde den första rättsakten på detta område, nämligen direktiv 96/92. ( 14 ) Syftet med direktiv 2003/54 var att säkerställa lika konkurrensvillkor för alla aktörer på marknaden. ( 15 ) Det slutförde dock inte processen för att uppnå en inre marknad för el och upphävdes genom direktiv 2009/72. ( 16 ) Det direktivet ersattes i sin tur för att, såsom kommissionen uttryckte det, ”anpassa de nuvarande marknadsreglerna till nya marknadsrealiteter genom att göra det möjligt att föra över el dit där den bäst behövs och när den behövs som mest genom prissignaler utan snedvridning”. ( 17 )

30.

Sammanhanget som direktiv 2003/54 antogs i tyder därför på att det inte var avsett att utgöra en fullständig harmonisering på området, utan utgjorde en del av en pågående harmoniseringsprocess som ännu inte har slutförts.

31.

Dessutom framstår det för mig som att direktivens rättsliga natur (eftersom de är harmoniseringsinstrument som, enligt artikel 288 FEUF, överlåter till medlemsstaterna att välja form och tillvägagångssätt för att uppnå de eftersträvade resultaten) motverkar slutsatsen att de aktuella direktiven eftersträvar en fullständig harmonisering av elmarknaden. ( 18 ) Angående direktiv 2003/54 stöds denna uppfattning av direktivets rättsliga grund, nämligen fördragsbestämmelserna om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster, tillsammans med vad som nu utgör artikel 114 FEUF om tillnärmning av lagar. Vid förhandlingen gjorde kommissionen också gällande att den harmonisering som skedde genom direktivet var partiell.

32.

Om vi nu övergår till syftet med och innehållet i direktiv 2003/54, fastställer det gemensamma regler för produktion, överföring, distribution och leverans av el. ( 19 )

33.

I direktiv 2003/54 föreskrivs således att medlemsstaterna ska utse systemansvariga för överföringssystemen, vilka kan fastställa objektiva, öppna och icke-diskriminerande regler för balansering av elsystemet och ta ut avgifter av nätanvändarna för obalanser i energitillförseln. Reglerna och tarifferna för dessa tjänster måste fastställas på ett icke-diskriminerande sätt som avspeglar de verkliga kostnaderna och ska offentliggöras. ( 20 ) De tillsynsmyndigheter som utses av medlemsstaterna ska ansvara för att fastställa eller godkänna åtminstone de metoder som används för att beräkna eller fastställa överföringstarifferna, innan de träder i kraft. ( 21 )

34.

Angående direktivets syfte och innehåll anser jag att dessa ligger nära vad som skulle kunna anses utgöra en fullständig harmonisering. Vad gäller överföringstariffer har de behöriga myndigheterna emellertid ett utrymme för skönsmässig bedömning. Jag anser därför inte att den harmonisering som skedde till följd av dessa bestämmelser var tillräckligt fullständig för att utgöra hinder mot en prövning av huruvida sådan lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet är förenlig med artiklarna 28 och 30 FEUF.

35.

Denna uppfattning stöds även av rättspraxis. Domstolen har således tolkat direktiv 2003/54, jämfört med bestämmelserna om fri rörlighet för varor, för att fastställa huruvida nationella bestämmelser om kostnadsfri distribution av grön el var förenliga med unionsrätten. ( 22 ) Härav följer att domstolen, i det sammanhanget, inte ansåg att den harmonisering som skett genom direktiv 2003/54 var fullständig. ( 23 )

36.

Jag drar därför slutsatsen att den harmonisering som skedde till följd av direktiv 2003/54 inte var sådan att den utgör hinder mot en prövning av huruvida sådan lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet är förenlig med primärrätten, i synnerhet artiklarna 28 och 30 FEUF. Dessa bestämmelser har sådan grundläggande betydelse att fördraget sökte avvärja alla eventuella brister vid genomförandet av dem, genom att förhindra att bestämmelserna kringgicks genom olika tull- eller skatteåtgärder. ( 24 )

37.

Enligt min uppfattning kan samma resonemang tillämpas på direktiv 2005/89, vilket den slovakiska regeringen åberopade för att motivera avgiften i fråga som en åtgärd för att trygga elförsörjning och infrastrukturinvesteringar.

38.

Direktiv 2005/89 antogs i samma sammanhang som direktiv 2003/54 och har samma rättsliga karaktär (se ovan punkterna 29–31 och skälen 1 och 3 i direktiv 2005/89).

39.

Direktiv 2005/89 strävar efter att utforma stabila ramar för en välfungerande, integrerad elmarknad som ger marknadsaktörerna rätt incitament för att säkerställa försörjnings- och investeringstryggheten. ( 25 ) Genom direktivet skapas därmed en ram inom vilken medlemsstaterna ska ta fram klara, fasta och icke-diskriminerande strategier för försörjningstrygghet som uppfyller kraven för en konkurrensutsatt inre elmarknad. ( 26 ) Artikel 5, som har åberopats av den slovakiska regeringen, anger att medlemsstaterna ska vidta ”lämpliga åtgärder”. Det verkar som om medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende och, följaktligen, som om harmoniseringen inte är fullständig.

40.

Mot bakgrund av ovanstående, och med beaktande av domstolens praxis som citerats i punkterna 35 och 36 ovan, drar jag slutsatsen att den harmonisering som skedde till följd av direktiv 2005/89 inte var sådan att den utgör hinder mot en prövning av huruvida sådan lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet är förenlig med primärrätten, i synnerhet artiklarna 28 och 30 FEUF.

41.

Den hänskjutande domstolen har ställt de tre tolkningsfrågorna, vilka det är lämpligt att behandla tillsammans, huvudsakligen för att få klarhet i huruvida en avgift som den som har införts genom artikel 12.9 i elförordningen för tillhandahållande av nättjänster för export av el är en avgift med motsvarande verkan som en tull, vilken därför är förbjuden enligt bestämmelserna om fri rörlighet för varor, i synnerhet artiklarna 28 och 30 FEUF.

42.

Den hänskjutande domstolen har angett att avgiften i det nationella målet tas ut oavsett om elen exporteras till andra medlemsstater eller tredjeländer.

43.

Artikel 28.1 FEUF innehåller de grundläggande principerna om fri rörlighet för varor, samt tullunionen med dess inre och yttre aspekter. Artikel 30 FEUF rör de inre aspekterna av tullunionen: förbudet mot att mellan medlemsstaterna ta ut tullar på import och export samt avgifter med motsvarande verkan som tullar. ( 27 )

44.

Faller omständigheterna i det nationella målet helt inom ramen för tillämpningsområdet för artiklarna 28.1 och 30 FEUF? Den omtvistade avgiften kan omfattas av artikel 30 i den mån den rör el som är avsedd för export till andra medlemsstater. Med avseende på handel med tredjeländer innehåller FEUF inte några särskilda bestämmelser av samma slag som de som förbjuder avgifter med motsvarande verkan som tullar på handeln mellan medlemsstaterna. Frågan uppkommer därför huruvida avgifter med motsvarande verkan som dessa också är förbjudna i handeln med tredjeländer.

45.

Med avseende på artikel 9 i EEG-fördraget (nu artikel 28 FEUF) och den gemensamma handelspolitiken har domstolen funnit att såväl unionen, som utgör en enhet, som den enhetliga gemensamma handelspolitiken skulle lida allvarlig skada om medlemsstaterna ensidigt kunde påföra avgifter med motsvarande verkan som tull på import från tredjeländer. ( 28 )

46.

Enligt min uppfattning är det logiskt att även tillämpa denna slutsats på avgifter med motsvarande verkan som tull på export till tredjeländer.

47.

Enligt artikel 207 FEUF ska den gemensamma handelspolitiken grunda sig på enhetliga principer, särskilt när det gäller, bland annat, exportpolitik. I tullkodexen definieras import- och exporttullar på samma sätt och avser såväl tullar som avgifter med motsvarande verkan som tullar vilka ska betalas vid import respektive export av varor. ( 29 ) I artikel 161.1 och 161.2 i kodexen anges att det är exportförfarandet som gör det möjligt för unionsvaror att lämna unionens tullområde och att export ska medföra tillämpning av, bland annat, exporttullar (i förekommande fall).

48.

I det allra första yttrandet angående (vad som nu är) artikel 218.11 FEUF fann domstolen vidare att exportpolitiken omfattades av (vad som då var) gemenskapens behörighet. ( 30 ) Detta argument är förenligt med uppbyggnaden av den tullunion som inrättades genom Romfördraget. Europeiska unionen och dess institutioner anförtros enligt fördragen uppgiften att hävda Europeiska unionens kommersiella intressen externt. Att göra det möjligt för medlemsstaterna att utöva en egen handelspolitik med omvärlden (och att eftersträva sina egna intressen i detta sammanhang) parallellt med Europeiska unionens åtgärder skulle uppenbart kunna hota denna grundläggande uppgift. ( 31 ) Numera anges i artikel 3.1 a och 3.1 e FEUF uttryckligen att Europeiska unionen ska ha exklusiv befogenhet avseende tullunionen och den gemensamma handelspolitiken.

49.

Härav följer att medlemsstaterna inte ensidigt kan införa avgifter med motsvarande verkan som tullar på export till tredjeländer. Om avgiften i det nationella målet ska anses vara en sådan avgift, är den således förbjuden oavsett om den gäller export till medlemsstaterna eller tredjeländer. ( 32 )

50.

Avskaffandet av tullmurar syftade inte enbart till att avlägsna deras skyddande karaktär, utan fördraget avsåg tvärtom att ge regeln om avveckling av tullar och avgifter med motsvarande verkan en sådan allmän räckvidd och effekt att den fria rörligheten för varor säkerställdes. Utvidgningen av förbudet mot tullar till avgifter med motsvarande verkan har till syfte att komplettera förbudet genom att göra det effektivt mot de hinder för handelsutbytet som blir resultatet av dessa tullar. Begreppet ”avgifter med motsvarande verkan som tull” har inte definierats i primärrätten, men har sedan begynnelsen av den europeiska integrationen i praxis tolkats så, att det innebär i) en avgift, om än minimal, som införs ensidigt, oavsett dess benämning eller utformning, och ii) som läggs på inhemska eller utländska varor iii) på grund av att dessa passerar gränsen. Det saknar betydelse om avgiften uppbärs för statens räkning eller inte, och om den har en diskriminerande eller skyddande effekt. ( 33 )

51.

I förevarande mål är det den tredje aspekten av definitionen av ”avgifter med motsvarande verkan som tull” som måste klargöras, nämligen om det föreligger en avgift som påförs till följd av att varorna har passerat en gräns.

52.

Den hänskjutande domstolen har förklarat att avgiften i fråga endast tas ut på el som produceras i Slovakien och sedan exporteras. Avgiften tas inte ut på exporterad el som inte har producerats i Slovakien. Den hänskjutande domstolen har inte uppgett att en motsvarande avgift tas ut på el som produceras och konsumeras i Slovakien. Den omständigheten att avgiften endast tas ut på el som exporteras från Slovakien och inte på el som konsumeras i landet är således tillräcklig för att konstatera att den avgiftsgrundande händelsen består i att varan passerar en gräns.

53.

I sitt skriftliga yttrande har den slovakiska regeringen emellertid anfört att elförordningen föreskriver att samma avgift ska betalas för el som konsumeras i Slovakien av slutkonsumenten eller slutkunden och (endast i vissa fall) av elproducenten och den systemansvarige för distributionssystemet, oavsett var elen har producerats (vare sig den har producerats internt eller importerats). ( 34 )

54.

Om detta är riktigt, är det då möjligt att anse att den avgiftsgrundande händelsen faktiskt var att en gräns passerades?

55.

Domstolen har slagit fast att en nationell avgift som systematiskt och enligt samma kriterier påförs både exporterade varor och varor som inte exporteras, inte omfattas av förbudet mot avgifter med motsvarande verkan som tullar. ( 35 ) De relevanta kriterierna är om den transaktion som utlöser avgiftsskyldigheten för båda kategorierna av varor, ekonomiskt sett i realiteten motsvarar samma skede av saluföringen, de personkategorier som ska betala avgiften, metoden för beräkning av avgiften och den slutliga användningen av avgiften. ( 36 )

56.

Det är den nationella domstolen som har tillgång till de nödvändiga uppgifterna för att tillämpa dessa kriterier.

57.

Det följer dock av uppgifterna i målet att avgiften inte verkar tas ut vid ett tillfälle som motsvarar samma skede i saluföringen för el som både konsumeras i Slovakien och som exporteras. Inte heller ligger bördan för avgiften på samma kategori av personer. Det framgår av artikel 12 i elförordningen, såsom den slovakiska regeringen har redogjort för bestämmelsen för domstolen, att det är slutkonsumenten eller slutkunden som betalar avgiften i fråga om el som används i Slovakien, ( 37 ) men att det är exportören som betalar avgiften i fråga på el som exporteras. I det första fallet betalas avgiften således för användningen av el och, i princip, efter att elen har passerat de olika stegen från överföring till leverans och konsumtion. På motsvarande sätt är det, med avseende på el som exporteras, exportören som betalar avgiften och elen har varken konsumerats eller lämnat överföringsnätverket.

58.

I det avseendet skiljer sig förevarande mål från domen i målet Nygård. Där fann domstolen att det var samma händelse som utlöste avgiftsskyldigheten för svin som föddes upp i Danmark och såldes för slakt på den nationella marknaden – vilken skulle erläggas av uppfödaren vid leverans för slakt – som avgiftsskyldigheten för svin som exporterades levande – vilken skulle erläggas av exportören, oavsett om denne även var uppfödare – det vill säga när djuren lämnade det som domstolen kallade ”den inhemska primärproduktionen”. ( 38 ) I förevarande mål påförs avgiften på el som konsumeras i Slovakien när den har nått slutkonsumenten eller slutkunden, och på el som exporteras före distribution och innan den är tillgänglig för slutlig konsumtion. ( 39 ) Dessutom är el en konsumtionsvara. ( 40 ) När en avgift tas ut på el vid tidpunkten för konsumtion innebär detta att produkten inte längre finns på marknaden. Det förhåller sig annorlunda med el som exporteras, då den fortfarande finns på marknaden och kan bli (och normalt sett blir) föremål för ytterligare transaktioner.

59.

Om vi nu övergår till metoden för att beräkna avgiften, omfattas den naturligtvis av nationell rätt. Det framgår av handlingarna i målet att avgiften beräknas efter antalet överförda kilowattimmar. I sitt skriftliga yttrande har FENS gjort gällande att avgiften var högre för exporterad el, vilket har bestridits av den slovakiska regeringen. Det ankommer på den nationella domstolen att fastställa om så var fallet och avgöra om det fanns ett objektivt skäl för en eventuell skillnad.

60.

Det framgår också av handlingarna i målet att avgiftens materiella och tidsmässiga tillämpning skiljer sig åt när det gäller el som konsumeras i Slovakien och el som exporteras. Avgiften tas således ut på all el som konsumeras i Slovakien, oavsett om den produceras internt eller importeras. När det gäller exporterad el tas avgiften emellertid endast ut på el som produceras internt. Vidare var avgiften på exporterad el tillfällig (och påfördes endast mellan den 1 januari 2008 och den 31 mars 2009), medan avgiften på el som konsumeras i Slovakien verkar vara permanent.

61.

Med avseende på den slutliga användningen av avgiften har den slovakiska regeringen gjort gällande att den motsvarar intäkterna för den systemansvarige för överföringssystemet, och syftar till att säkerställa tillförlitligheten i överföringsnätet. Den slovakiska regeringen har anfört att dessa tjänster medför samma fördel för el som används i landet och el som exporteras. En sådan tjänst förefaller dock vara permanent och förklarar inte varför en tillfällig avgift påfördes. Vidare är det så att även om den slutliga användningen av avgiften är en faktor som ska beaktas när den avgiftsutlösande händelsen fastställs, följer det av fast praxis att avgifter med motsvarande verkan som tullar är förbjudna oberoende av det ändamål de söker uppnå eller vart intäkterna därav ska gå. ( 41 )

62.

Jag anser därför att den avgiftsutlösande händelsen i detta mål var att elen passerade den slovakiska gränsen. Den omtvistade avgiften i förevarande mål, som påförs all el som konsumeras i Slovakien oavsett om den produceras internt eller importeras, men som i fråga om el som exporteras endast påfördes under en kort tid och då endast på el som producerades internt, är en avgift med motsvarande verkan som en tull.

63.

Angående eventuella motiv för att ta ut en avgift på export, följer det av fast rättspraxis att förbudet i artikel 30 FEUF är allmänt och absolut. ( 42 ) Nämnda fördrag föreskriver inte några undantag och domstolen har funnit att det framgår av klarheten, bestämdheten och frånvaron av förbehåll i (vad som nu är) artiklarna 28 och 30 FEUF att förbudet mot tullar är en grundläggande regel och att därför måste varje eventuellt undantag vara entydigt föreskrivet. ( 43 ) Domstolen har funnit att undantagen från artiklarna 34 och 35 FEUF som föreskrivs i artikel 36 FEUF för tullar och avgifter med motsvarande verkan som tullar inte kan tillämpas analogt och att undantag från denna grundläggande regel ska tolkas strikt. ( 44 )

64.

Den slovakiska regeringens argument att exportavgiften var motiverad av det skälet att den påfördes i enlighet med artikel 5 i direktiv 2005/89 och endast mellan den 1 januari 2008 och den 31 mars 2009, till följd av behovet att säkra driftsäkerheten, tillförlitligheten och stabiliteten hos elnätet inför en förväntad produktionsnedgång, ska därför underkännas. ( 45 ) De ifrågasatta åtgärderna resulterade även i att exporten av el blev dyrare, utan att säkerställa uppnåendet av det mål som den slovakiska regeringen hade åberopat. ( 46 )

65.

Den nederländska regeringen har gjort gällande att den omtvistade avgiften utgör betalning för en tjänst, nämligen tjänsten att garantera stabiliteten och tillförlitligheten hos det slovakiska elnätet, och därför inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30 FEUF.

66.

Domstolen har slagit fast att en avgift som utgör ersättning för en tjänst som faktiskt tillhandahållits en ekonomisk aktör inte utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull, om ersättningen står i proportion till tjänsten. ( 47 ) För att avgiften inte ska omfattas av artikel 30 FEUF, måste den tjänst som tillhandahålls emellertid medföra en särskild fördel för den enskilda exportören. ( 48 ) En fördel i allmänhetens intresse är alltför allmän och svårbedömbar för att den ska kunna betraktas som en ersättning i form av en motprestation för en viss förmån som faktiskt tillhandahålls. ( 49 )

67.

Den slovakiska regeringen framställde detta argument i korthet i sitt skriftliga yttrande och angav att avgiften säkerställer att överföringsnätet fungerar väl och är tillförlitligt samt tillhandahåller tjänster som säkerställer driften av produktionsanläggningar. Den slovakiska regeringen var inte närvarande vid förhandlingen och kunde inte tillhandahålla mer information.

68.

Handlingarna i målet innehåller inte tillräckliga uppgifter för att bedöma huruvida den omtvistade avgiften utgör ersättning för tjänster som medför en särskild fördel för den enskilde exportören. FENS uppgav vidare vid förhandlingen att det faktum att mervärdesskatt skulle utgå på avgiften, vilket normalt sett är en omständighet som tyder på att avgiften utgjorde betalning för en tjänst, inte var tillräckligt för att anse att avgiften uppfyller kriterierna i domstolens praxis på vad som utgör betalning för en tjänst som faktiskt tillhandahålls en ekonomisk aktör och därmed inte omfattas av artikel 30 FEUF.

69.

Under förutsättning att de faktiska omständigheterna fastställs av den nationella domstolen, följer det av ovanstående att en sådan avgift som den som är aktuell i det nationella målet, som påförs inhemskt producerad el av det skälet att elen passerar landsgränsen, är en avgift som har motsvarande effekt som exporttullar och omfattas av artikel 30 FEUF, när den tillämpas på handel mellan medlemsstater. Avgiften är även förbjuden vid export till tredjeländer, eftersom sådana avgifter omfattas av unionens exklusiva behörighet enligt artiklarna 3.1 a och 3.1 e, 28.1, 206 och 207 FEUF.

70.

Såväl den nederländska som den slovakiska regeringen har påtalat möjligheten att den ifrågasatta avgiften kan omfattas av artikel 110 FEUF. Kommissionen framställde ett liknande argument vid förhandlingen. Jag har dock dragit slutsatsen att avgiften omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30 FEUF, och det följer av fast rättspraxis att de två bestämmelserna, som kompletterar varandra och syftar till att förbjuda samtliga nationella skattebestämmelser som innebär att varor från eller till andra medlemsstater kan diskrimineras och därigenom hindra den fria rörligheten inom unionen på normala konkurrensvillkor, inte är tillämpliga kumulativt. ( 50 ) En och samma avgift kan enligt fördragens systematik inte tillhöra båda kategorierna samtidigt. ( 51 )

71.

Om domstolen skulle komma fram till motsatsen och slå fast att den omtvistade avgiften inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30 FEUF, blir det aktuellt att bedöma artikel 110 FEUF. Jag ska i korthet behandla denna bestämmelse.

72.

En avgift utgör inte en avgift med motsvarande verkan som en tull utan en intern avgift i den mening som avses i artikel 110 FEUF, om den ingår i ett allmänt system med interna avgifter som systematiskt och enligt objektiva kriterier tas ut på kategorier av varor oavsett deras ursprung och bestämmelseort. ( 52 ) Även om artikel 110 FEUF endast uttryckligen hänvisar till importerade varor, följer det av fast rättspraxis att även exporterade varor omfattas av bestämmelsen. ( 53 )

73.

För att skattebestämmelser som gäller internt i en medlemsstat ska vara förbjudna enligt artikel 110 FEUF, måste de ha en diskriminerande eller skyddande effekt. ( 54 ) Denna bestämmelse har tolkats extensivt och omfattar alla skattemässiga åtgärder som kränker principen om likabehandling av inhemska och importerade (eller exporterade) produkter. Förbudet i artikeln ska tillämpas så snart en avgift är av sådant slag att den avskräcker från import av varor från andra medlemsstater till förmån för lokal tillverkning. ( 55 ) Enligt min uppfattning bör dessa principer tillämpas analogt på avgifter som är av sådant slag att de avskräcker från export av inhemska varor till förmån för inhemsk konsumtion.

74.

Domstolen har funnit att en intern avgift som är tillämplig utan åtskillnad trots detta ”måste … anses utgöra åsidosättande av diskrimineringsförbudet i [artikel 110 FEUF] om de förmåner som användningen av intäkterna av avgiften medför särskilt kommer de av de nationella varorna till godo som bearbetas eller saluförs på den nationella marknaden och delvis kompenserar för den pålaga som belastar dessa, och nationella varor som exporteras därmed missgynnas … I så fall skall den avgift som tas ut på produkter som exporteras, vilken i princip är rättsenlig, anses vara förbjuden i den del den delvis kompenserar för den pålaga som belastar varor som bearbetas eller saluförs på den nationella marknaden och bli föremål för en proportionell nedsättning … Enligt fast rättspraxis ankommer det emellertid på den nationella domstolen att fastställa omfattningen av den diskriminerande åtgärd som eventuellt belastar de produkter som exporteras … För att göra detta måste domstolen i fråga kontrollera att värdet av de sammanlagda belopp som under en referensperiod uppburits för de nationella produkter som bearbetats eller saluförts på den nationella marknaden med anledning av den aktuella avgiften motsvarar värdet av de förmåner som uteslutande kommer dessa produkter till godo”. ( 56 )

75.

Den slovakiska regeringen har gjort gällande att den avgift som betalas för nättjänster ska betraktas som en intern avgift, men som inte på något sätt är diskriminerande, eftersom den tillämpas på samma sätt på el som exporteras från Slovakien och el som konsumeras i Slovakien i enlighet med objektiva kriterier oavsett om varorna passerar en gräns.

76.

På grundval av de uppgifter som jag har undersökt ovan i punkterna 57–61, anser jag att den ifrågasatta avgiften är av sådant slag att den avskräcker från export av inhemska varor till förmån för inhemsk konsumtion. Beträffande de förmåner som kan tillfalla den el som används i landet eller den som exporteras, innehåller handlingarna i målet endast vissa allmänna påståenden om att systemet i fråga säkerställer att överföringsnätet fungerar väl och är tillförlitligt, samt tillhandahåller tjänster som säkerställer driften av produktionsanläggningar. Detta är i sig självt inte tillräckligt för att bedöma huruvida dessa förmåner innebär kompensation för den pålaga som belastar en viss kategori el.

77.

Det ankommer på den nationella domstolen att göra de kontroller som är nödvändiga och därav dra erforderliga slutsatser, och det är följaktligen inför nämnda domstol som parterna och intervenienten i det nationella målet ska lägga fram nödvändig bevisning. ( 57 ) För det fall att det vid tillämpning av de principer som följer av domstolens rättspraxis skulle framkomma att den omtvistade avgiften är diskriminerande eller skyddande på något sätt, ska den anses vara förbjuden enligt artikel 110 FEUF.

78.

Om domstolen skulle finna att den avgift som är aktuell i det nationella målet inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30 FEUF, ska avgiften anses utgöra sådan intern beskattning som är förbjuden enligt artikel 110 FEUF om och i den mån den ska anses ingå i ett allmänt system med interna avgifter som systematiskt och enligt objektiva kriterier tas ut på all el oavsett ursprung och bestämmelseort, men som är diskriminerande och skyddande. Det ankommer på den nationella domstolen att fastställa de relevanta faktiska omständigheterna och att därav dra erforderliga slutsatser.

79.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som ställts av Okresný súd Bratislava (Distriktsdomstol II i Bratislava, Slovakien) enligt följandet:

Under förutsättning att de faktiska omständigheterna fastställs av den nationella domstolen, är en sådan avgift som den som är aktuell i det nationella målet, som påförs inhemskt producerad el av det skälet att elen passerar landsgränsen, en avgift med motsvarande verkan som en exporttull som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30 FEUF, när den tillämpas på handel mellan medlemsstater. Avgiften är även förbjuden avseende export till tredjeländer, eftersom sådana avgifter omfattas av unionens exklusiva behörighet enligt artiklarna 3.1 a och 3.1 e, 28.1, 206 och 207 FEUF.