1. 

Förevarande begäran om förhandsavgörande, framställd av Okresní soud v Českých Budějovicích (distriktsdomstolen i České Budějovice, Republiken Tjeckien) grundar sig på artikel 6.1 och 6.3 i direktiv 2011/7/EU. ( 2 ) Begäran har framställts inom ramen för en tvist mellan försäkringsbolaget Česká pojišťovna a.s och bolaget WCZ spol. s r.o. angående ersättning för indrivningskostnader som Česká pojišťovna har ådragit sig i samband med erhållande av betalning från WCZ för obetalda försäkringspremier.

2.

I skälen 19–21 i direktiv 2011/7 anges följande:

3.

Artikel 6 i nämnda direktiv har rubriken ”Ersättning för indrivningskostnader” och föreskriver följande:

”1.   Medlemsstaterna ska säkerställa att borgenären, om ränta vid sen betalning ska utgå vid handelstransaktioner i enlighet med artikel 3 eller 4, har rätt till minst ett fast belopp om 40 euro av gäldenären.

2.   Medlemsstaterna ska se till att det fasta belopp som avses i punkt 1 är betalbart utan att det krävs en påminnelse och som ersättning för borgenärens egna indrivningskostnader.

3.   Borgenären ska ha rätt att utöver det fasta belopp som anges i punkt 1 få skälig ersättning från gäldenären för alla indrivningskostnader som överskrider detta fasta belopp och som uppkommit till följd av gäldenärens sena betalning. Detta kan omfatta bland annat kostnader som uppkommit på grund av att en jurist eller en indrivningsbyrå anlitats.”

4.

I artikel 12 i samma direktiv föreskrivs följande:

”…

3.   Medlemsstaterna får behålla eller sätta i kraft bestämmelser som är mer gynnsamma för borgenären än de bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv.

4.   Vid införlivandet av detta direktiv får medlemsstaterna avgöra huruvida avtal som slutits före den 16 mars 2013 ska undantas.”

5.

I 369 § punkt 1, sista stycket i zákon č. 513/1991, obchodní zákoník (lag nr 513/1991, handelslagen), i dess ändrade lydelse genom zákon č. 179/2013 (lag nr 179/2013) föreskrivs följande:

”Förutom dröjsmålsränta har borgenären rätt till minimiersättning för kostnader för indrivning av fordran, vars nivå och villkor bestäms genom regeringsdekret.”

6.

I 3 § i Nařízení vlády č. 351/2013 (regeringsdekret nr 351/2013), som, enligt den hänskjutande domstolen, införlivar artikel 6 i direktiv 2011/7, (nedan kallat ”regeringsdekretet”) föreskrivs följande:

”Vid företags ömsesidiga skyldigheter … ska indrivningskostnaden för varje anspråk uppgå till minst 1200 [tjeckiska kronor (CZK) (ca 47 euro)]”

7.

I 121 § punkt 3 i zákon č. 40/1964, občanský zákoník) (lag nr 40/1964 om införande av civillagen) föreskrivs följande:

”En fordrans accessoriska anspråk utgörs av ränta, dröjsmålsränta, förseningsavgift och indrivningskostnader.”

8.

I 142 § punkt 1 i zákon č. 99/1963, občanský soudní řád (lag nr 99/1963 om införande av civilprocesslagen) föreskrivs:

”Domstolen förpliktar tappande part att ersätta den part som vunnit framgång i samtliga delar för kostnader som är nödvändiga för att verkningsfullt driva eller försvara en rättighet.”

9.

142a § punkt 1 i ovannämnda lag har följande lydelse:

”En kärande som vunnit framgång med en fullgörelsetalan har endast rätt till ersättning för rättegångskostnader från svaranden om käranden inom minst sju dagar före ingivandet av den ansökan genom vilken talan väckts, har sänt en anmodan om fullgörelse till svarandens delgivningsadress eller sist kända adress.”

10.

Česká pojišťovna och WCZ ingick den 7 november 2012 avtal om försäkring, med verkan från och med samma datum.

11.

Genom skrivelse av den 10 mars 2015, sa Česká pojišťovna upp avtalet av den 25 februari 2015, på grund av WCZ:s uteblivna betalning av försäkringspremier. Försäkringsbolaget begärde att WCZ skulle erlägga betalning avseende obetalda premier för perioden den 7 november 2014 till den 26 februari 2015, med ett belopp om 1160 CZK (ca 45 euro). Česká pojišťovna skickade sammanlagt fyra påminnelser till WCZ innan talan väcktes vid den hänskjutande domstolen.

12.

Česká pojišťovna begärde att den hänskjutande domstolen skulle förplikta WCZ att utge ett belopp om 1160 CZK (ca 45 euro) jämte lagstadgad dröjsmålsränta från den 25 februari 2015 till dess full betalning av premierna sker och ersätta käranden för kostnader angående indrivningen av skulden, med ett belopp om 1200 CZK (ca 47 euro). Vidare yrkade Česká pojišťovna ersättning för sina rättegångskostnader.

13.

Den hänskjutande domstolen konstaterade att domstolarna enligt den nationella rätten ska tillerkänna ersättning för kostnader hänförliga till en enda påminnelse, som skickats till svaranden innan talan väckts, såsom en rättegångskostnad. Mot bakgrund av detta konstaterande, undrar den hänskjutande domstolen huruvida det, utöver det fasta ersättningsbelopp som föreskrivs i artikel 6 i direktiv 2011/7, ska tillerkännas ersättning för påminnelseavgifter med tillämpning av de nationella förfarandereglerna. Den hänskjutande domstolen har anfört att enligt skäl 19 i direktivet avser det fasta ersättningsbeloppet enligt artikel 6 i direktivet att täcka just kärandens kostnader för påminnelser. Enligt samma domstol följer det av detta att ett tillerkännande av de två ersättningarna (med stöd av artikel 6 och de nationella förfarandereglerna) skulle ge käranden samma ersättning två gånger.

14.

Denna fråga är grundläggande inom ramen för det pågående målet vid den hänskjutande domstolen eftersom Česká pojišťovna begärt fast ersättning om 1200 CZK (ca 47 euro), med stöd av 3 § i regeringsdekretet och artikel 6 i direktiv 2011/7, såväl som, med stöd av nationell lag, ersättning för ombudskostnader innefattande påminnelseavgifter som utgått innan talan väckts, vilket följer av nationell rätt.

15.

Mot denna bakgrund har den nationella domstolen beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till domstolen för förhandsavgörande:

”Ska artikel 6.1 och 6.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner tolkas på så sätt, att en domstol måste tillerkänna en kärande som vunnit framgång i en tvist om indrivning av en skuld med anledning av en handelstransaktion, i den mening som avses i artikel 3 eller artikel 4 i nämnda direktiv, ett belopp om 40 euro (eller motsvarande belopp i nationell valuta) samt ersättning för kostnader som uppkommit i domstolsförfarandet, inklusive ersättning för påminnelseavgifter, som framställts till svarandens adress före talans väckande, med det belopp som fastställts i medlemsstatens förfarandebestämmelser?”

16.

Ingen av parterna i det nationella målet har ansett det nödvändigt att komma in med skriftliga yttranden under förfarandet. Enbart kommissionen har kommit in med ett yttrande. Muntlig förhandling har inte heller begärts, eller anordnats av domstolen. Jag har dock, för att kunna ge ett användbart svar till den hänskjutande domstolen, bedömt det vara nödvändigt att förelägga parterna och den tjeckiska regeringen att skriftligen svara på några frågor. Den tjeckiska regeringen och kommissionen har besvarat på dessa frågor.

17.

Av de skäl som angetts i punkterna 21 och 22 i dom av den 16 februari 2017, IOS Finance EFC (C‑555/14, EU:C:2017:121), kan tillämpningen i tiden av direktiv 2011/7 inte ifrågasättas i förevarande mål. I motsats till vad kommissionen anförde i målet som resulterade i ovannämnda dom, vidhåller kommissionen i sitt yttrande att direktiv 2011/7 är tillämpligt, trots att Republiken Tjeckien vid direktivets införlivande använt sig av möjligheten för medlemsstaterna, enligt artikel 12.4 i nämnda direktiv, att inte tillämpa direktivet på avtal som slutits innan det datum som anges i artikel 12.1. I sitt svar på domstolens frågor, har den tjeckiska regeringen inte heller ifrågasatt tillämpligheten av direktiv 2011/7.

18.

Om jag inte misstar mig har artikel 6 i direktiv 2011/7 ännu inte tolkats av domstolen. ( 3 )

19.

Vad gäller föregångaren till direktiv 2011/17, nämligen direktiv 2000/35/EG, ( 4 ) har domstolen i dom av den 10 mars 2005QDQ Media (C‑235/03, EU:C:2005:147) tolkat artikel 3.1.e. Denna artikel motsvarar till viss del artikel 6.3 i direktiv 2011/7.

20.

I detta mål hade domstolen att pröva frågan huruvida det var möjligt att, inom ramen för det borgenärsskydd som föreskrivs i direktiv 2000/35, klassificera kostnader för anlitande av juridiskt ombud i förfarandet om betalningsföreläggande såsom en indrivningskostnad hänförlig till skulden, då anlitandet skett i syfte att driva in denna skuld. Domstolen bedömde att i fall då det med stöd av nationell rätt inte är möjligt att inkludera borgenärens advokat- eller ombudskostnader, som har uppkommit i ett rättsligt förfarande för att driva in en skuld som är kopplad till en enskilds näringsverksamhet, i de rättegångskostnader som den enskilde kan förpliktas att ersätta, kan direktiv 2000/35 inte i sig utgöra grund för en sådan möjlighet.

21.

I artikel 6.3 i direktiv 2011/7 åsyftas uttryckligen denna typ av kostnad genom stadgandet ”indrivningskostnader som överskrider detta fasta belopp och som uppkommit till följd av gäldenärens sena betalning”.

22.

Efter en analys av syftet och ordalydelsen samt sammanhanget och tillkomsten av direktiv 2011/7, anser jag, i motsats till vad som tycks anföras i skäl 20 i nämnda direktiv, att det i artikel 6.1 i direktivet föreskrivna fasta beloppet om 40 euro – i egenskap av minimiskyldighet för medlemsstaterna – inte kan tolkas vara avsett att på ett uttömmande vis täcka ersättningen för vissa typer av indrivningskostnader (i detta fall ”interna” eller ”administrativa” indrivningskostnader, vilka innefattar påminnelseavgifter). Av detta följer att den skäliga ersättningen enligt artikel 6.3 i nämnda direktiv, inte kan tolkas som att den endast avser ”alla [andra]” (”autres”) indrivningskostnader som borgenären ådragit sig.

23.

Syftet med direktiv 2011/7, enligt artikel 1, är att bekämpa sena betalningar vid handelstransaktioner för att se till att den inre marknaden fungerar väl och därigenom främja företagens konkurrenskraft, särskilt hos små och medelstora företag.

24.

Såsom anges i skäl 12, är sen betalning ett avtalsbrott som har blivit ekonomiskt fördelaktigt för gäldenärer i de flesta medlemsstater eftersom räntan vid sen betalning ( 5 ) är låg eller obefintlig och/eller indrivningsförfarandena är långsamma. Lagstiftaren har bedömt det nödvändigt att vända denna trend och avskräcka från sena betalningar.

25.

Detta direktiv ska således säkerställa ett effektivt skydd för borgenärer mot sena betalningar ( 6 ). Detta skydd måste innebära att borgenären ges en så heltäckande ersättning som möjligt för uppkomna indrivningskostnader.

26.

Redan på den grunden, skulle en begränsning av ersättningen enligt artikel 6.3 i direktiv 2011/7, för endast vissa kategorier av borgenärens kostnader, gå emot den grundläggande regeln enligt vilken en borgenär har rätt till skälig ersättning ( 7 ) för alla indrivningskostnader till följd av försenade betalningar.

27.

I praktiken skulle en sådan begränsning innebära att vissa av borgenärens kostnader över huvud taget inte vore ersättningsgilla, vilket uppenbarligen skulle gå emot direktivets syfte att framställa försenade betalningar som ekonomiskt ofördelaktiga och att avskräcka från sådana förseningar ( 8 ).

28.

Syftet med direktiv 2011/7 framgår av dess ordalydelse.

29.

Enligt artikel 6.1 i direktiv 2011/7, har borgenären rätt att från gäldenären erhålla minst 40 euro (bestämt till 1200 CZK (ca 47 euro) enligt tjeckisk lag genom 3 § i regeringsdekretet).

30.

Enligt artikel 6.2 i detta direktiv ska medlemsstaterna se till att det fasta beloppet enligt artikel 6.1 är betalbart utan att det krävs en påminnelse och att det ersätter borgenärens uppkomna indrivningskostnader, utan att det i bestämmelsen görs någon skillnad mellan dessa indrivningskostnader. ( 9 )

31.

Borgenärens rätt till återbetalning av ett fast belopp om 40 euro, är en otvetydig följd av artikel 6.3 i direktiv 2011/7, som föreskriver ersättning för ”alla indrivningskostnader som överskrider detta fasta belopp och som uppkommit till följd av gäldenärens sena betalning”. Denna ersättning avser således ”alla [andra]” kostnader utöver de som täcks av det fasta beloppet.

32.

Vidare ska artikel 12.3 i direktiv 2011/7, enligt vilken medlemsstaterna kan behålla eller sätta i kraft bestämmelser som är mer gynnsamma för borgenären än de bestämmelser som är nödvändiga för att följa direktivet, tolkas så att direktivet bland annat inte hindrar nationella bestämmelser från att tillerkänna borgenären en fast ersättning med ett belopp som överstiger minimibeloppet om 40 euro.

33.

Om den nationella lagstiftaren väljer att gå denna väg, är det även upp till denne att bestämma de lämpliga villkoren, som till exempel att bestämma ett belopp som varierar beroende på fordrans storlek. ( 10 )

34.

Med visshet om att, enligt domstolens praxis, ”ingressen till en gemenskapsrättsakt inte är juridiskt bindande och således vare sig kan åberopas till stöd för undantag från bestämmelserna i den aktuella rättsakten eller för att tolka dessa bestämmelser på ett sätt som uppenbart strider mot deras lydelse”, ( 11 ) tar jag tillfället i akt att kommentera skälen 19 och 20 i direktiv 2011/7. Dessa skiljer mellan olika typer av kostnader för borgenären. Det är enbart ”interna” eller ”administrativa” kostnader, som enligt nämnda skäl tycks hänförliga till den fasta ersättningen, vilken uttömmande borde täcka dessa. ”Alla [andra]” indrivningskostnader tycks hänförliga till den ersättning som överstiger 40 euro.

35.

Begreppen ”interna kostnader” och ”administrativa kostnader” uppkom vid tiden för direktivets tillkomst.

36.

I sitt förslag valde kommissionen dels en automatisk ersättning av kostnader, som inte definierats närmare, vilken beräknas i förhållande till skuldens storlek (som kan uppgå till 1 procent av de skulder som uppgår till eller överstiger 10000 euro), dels en rimlig ersättning av ”alla [andra]” indrivningskostnader. Enligt framställningen av skälen, skulle denna ändring innebära att ”det vaga begreppet ’indrivningskostnad’ ersätts av ett nytt system med fastställt belopp för interna indrivningskostnader”. ( 12 )

37.

Europaparlamentets utskott som är ansvarigt för att granska det nämnda förslaget, har bestämt ett tak om 40 euro, oberoende av fordringsbeloppet, eftersom ”en obegränsad ersättningsgrad motsvarande 1 procent för sena betalningar på mer än 10000 euro skulle kunna innebära betydande och oproportionerligt höga kostnader för transaktioner som rör stora belopp, och skulle inte nödvändigtvis återspegla de faktiska kostnaderna”. ( 13 )

38.

I sin första behandling av förslaget, vidhöll parlamentet ett tak om 40 euro. Parlamentet har dock preciserat att en rimlig ersättning, som föreskrivs i artikel 6.3 i direktiv 2011/7, träder in för alla andra kostnader som överstiger ett belopp om 40 euro. Denna precisering styrker det faktum att beloppet om 40 euro inte avser att på ett uttömmande vis ersätta de ”interna eller ”administrativa” indrivningskostnaderna. Det var också parlamentet som, genom sin ståndpunkt i den första behandlingen av förslaget, lanserade den idé som nu återges i skäl 19 i direktivet. Enligt skäl 19 avser den fastställda ersättningen att begränsa de interna eller administrativa indrivningskostnaderna. Såsom föreslagits (se skäl 20 i nämnda direktiv), rör rätten till betalning av ett fastställt belopp interna indrivningskostnader. ( 14 )

39.

Dessa begrepp återfinns i skäl 19 och 20 i direktiv 2011/7, varför ”alla [andra]” kostnader som anges i artikel 6.3 i nämnda direktiv då kan förstås som ”externa” kostnader, särskilt med beaktande av skäl 20 och artikel 6.3 i direktivet, vilka stadgar att borgenärens kostnader som uppkommit på grund av att en jurist eller en indrivningsbyrå anlitats, utgör ”externa” tjänster.

40.

Flera argument föranleder mig att förkasta tesen enligt vilken nämnda direktiv skulle dela in borgenärens kostnader i olika kategorier, några som ”interna” eller ”administrativa” vilka täcks av den enda fastställda ersättningen, och några som ”alla [andra]” ( 15 ) (eller ”externa”) vilka täcks av en kompletterande ersättning (skälig, såsom anges i artikel 6.3 i direktiv 2011/7). ( 16 )

41.

Dessa begrepp saknas i direktiv 2000/35. I artikel 3.1 e i direktivet föreskrivs att borgenären har rätt till en ”skälig ersättning för alla relevanta indrivningskostnader som borgenären ådragit sig till följd av gäldenärens sena betalning” (min kursivering). Syftet med direktiv 2011/7, som ersätter direktiv 2000/35, var dock att ytterligare bekämpa sena betalningar vid handelstransaktioner och hade säkert inte till syfte att försvåra borgenärens ersättning.

42.

Kategoriseringen av borgenärens kostnader följer inte av ordalydelsen i artikel 6 i direktiv 2011/7. Enligt artikel 6.1 i direktivet, är det fastställda beloppet ett minimibelopp. Enligt artikel 6.2 i direktivet, är beloppet betalbart utan påminnelse och avser att ersätta borgenärens kostnader. Enligt artikel 6.3 i samma direktiv kan borgenären åberopa ”alla [andra]” kostnader (nämligen andra kostnader än de som täcks av det fastställda beloppet), vilket aktualiserar den ”rimliga ersättningen”.

43.

Såsom den tjeckiska staten har anfört, skulle en kategorisering av kostnaderna inte heller undantas från den exemplifierande uppräkningen av kostnader, som anges i artikel 6.3 i direktiv 2011/7. Följaktligen syftar denna uppräkning, som införts i direktivets text mot bakgrund av parlamentets ändringar, endast till att förklara vilka kostnader som skulle kunna vara aktuella ( 17 ) och inte till att ändra den grundläggande tillämpliga bestämmelsen som ditintills gällt enligt direktiv 2000/35, nämligen att borgenären har rätt till en rimlig ersättning för alla kostnader. Möjligtvis lämnades detta exempel på grund av dom av den 10 mars 2005, QDQ Media (C‑235/03, EU:C:2005:147) (se punkterna 19 och 21 i detta förslag till avgörande).

44.

Slutligen leder kategoriseringen av kostnaderna dessutom till en paradox. I fall då betalningen är försenad, tror jag (liksom den tjeckiska regeringen) att ersättning för indrivningskostnad avseende juridiskt bistånd från en jurist på borgenärens företag, endast skulle kunna utgå upp till det fastställda beloppet om 40 euro. Detta skulle gälla även om borgenären kunde visa att kostnaderna överstigit detta belopp. Däremot, vid fall då en extern advokat anlitas, vore en ersättning för alla kostnader överstigande det fastställda beloppet om 40 euro möjlig såsom intern kostnad. En sådan tolkning skulle även leda till en omotiverad skillnad i behandling av jämförbara situationer och uppmuntra borgenären till att regelmässigt anlita externa advokattjänster, i stället för att använda sig av de egna juristtjänsterna som normalt sett är mindre kostsamma. Med andra ord skulle en kategorisering av kostnader kunna leda till en ökning av konstgjorda och omotiverade fordringar för sena betalningar, eller helt enkelt en överkompensering.

45.

Avslutningsvis anser jag att de kostnader som avses i artikel 6.3 i direktiv 2011/7 utgör ”alla [andra]” kostnader som inte täcks av det fasta beloppet. Borgenären kan därmed få ersättning för ”interna” eller ”administrativa” kostnader, om dessa överstiger det fasta beloppet.

46.

Det fasta beloppet om 40 euro är betalbart utan att det är nödvändigt att styrka de uppkomna kostnaderna (”utan att det krävs en påminnelse” enligt artikel 6.2 i direktiv 2011/7), oavsett om de är ”interna” eller inte, i motsats till de övriga beloppen som måste styrkas.

47.

Direktiv 2011/7 preciserar inte hur, till följd av en gäldenärs sena betalning, borgenären ska åberopa och styrka indrivningskostnaderna som överstigit det fasta beloppet om 40 euro, för vilka artikel 6.3 i detta direktiv stadgar en rätt till ersättning. Den nationella lagstiftaren har lämnats utrymme att utforma dessa villkor, varvid denne enligt artikel 12.3 i direktiv 2011/7, kan ”behålla eller sätta i kraft bestämmelser som är mer gynnsamma för borgenären än de bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv”.

48.

Mot bakgrund av dessa skäl, föreslår jag att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som ställts av Okresní soud v Českých Budějovicích (distriktsdomstolen i České Budějovice, Tjeckien) enligt följande:

Artikel 6.1 och 6.3 i rådets och parlamentets direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner, ska tolkas så, att borgenären har rätt till en betalning från gäldenären med ett fast belopp om 40 euro, såväl som ersättning för alla indrivningskostnader som uppkommit till följd av gäldenärens sena betalning, men endast för den del av dessa kostnader som överstiger det fastställda beloppet om 40 euro.