1.

I sin begäran om förhandsavgörande har Verwaltungsgericht Berlin (Förvaltningsrätten i Berlin, Tyskland) ställt frågor om tolkningen och giltigheten enligt unionens primärrätt av flera bestämmelser i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter. ( 2 )

2.

Dessa frågor har ställts i en tvist mellan tobaksfabrikanten Planta Tabak-Manufaktur Dr. Manfred Obermann GmbH & Co. KG (här nedan kallad Planta Tabak) och Land Berlin (delstaten Berlin, Tyskland), i vilken detta bolag har bestritt att de tyska bestämmelserna om genomförande av direktivet ska tillämpas på de produkter som bolaget säljer.

3.

Genom de många frågor som ställts av den hänskjutande domstolen har EU-domstolen uppmanats att på nytt klargöra vissa förhållanden som redan diskuterats i domstolens domar av den 4 maj 2016, Polen/parlamentet och rådet ( 3 ) samt Philip Morris Brands m.fl. ( 4 ), särskilt förbudet mot att saluföra tobaksvaror som innehåller en karakteristisk smak och de bestämmelser om märkning av tobaksvaror som förbjuder beståndsdelar eller tillsatser som uppmuntrar till konsumtion av dessa produkter i respektive artikel 7.1 och artikel 7.7 samt artikel 13.1 i direktiv 2014/40.

4.

I enlighet med domstolens begäran kommer detta förslag till avgörande emellertid att begränsas till en bedömning av följande två frågor. Jag kommer först att utreda giltigheten av det första förbudet i förhållande till likabehandlingsprincipen, med hänsyn till att unionslagstiftaren i artikel 7.14 i direktiv 2014/40 har föreskrivit en övergångsperiod för tobaksvaror som innehåller en särskild karakteristisk smak och vilkas försäljningsvolym i hela unionen utgör minst 3 procent i en viss produktkategori. Sedan ska jag behandla tolkningen av den andra bestämmelsen för att avgöra om den förbjuder ett omnämnande, på tobaksvaror som innehåller en karakteristisk smak och som fortfarande får säljas, av den smak som de innehåller.

5.

Jag kommer att föreslå domstolen att svara dels att artikel 7.1, artikel 7.7 och artikel 7.14 i direktiv 2014/40 är förenliga med likabehandlingsprincipen, dels att artikel 13.1 i direktivet verkligen förbjuder att en karakteristisk smak omnämns på förpackningar för de produkter som fortfarande får försäljas.

6.

Skälen 16, 25 och 27 i direktiv 2014/40 anger följande:

…

…

7.

I artikel 1 i direktivet med rubriken ”Syfte” föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra författningar om

…

för att underlätta att den inre marknaden för tobaksvaror och relaterade produkter fungerar smidigt, med utgångspunkt i en hög skyddsnivå för folkhälsan, särskilt för ungdomar, och för att uppfylla unionens skyldigheter enligt WHO:s ramkonvention om tobakskontroll (nedan kallad ramkonventionen).”

8.

Artikel 7 i samma direktiv med rubriken ”Reglering av ingredienser” innehåller följande bestämmelser:

”1.   Medlemsstaterna ska förbjuda att tobaksvaror med en karakteristisk smak släpps ut på marknaden.

…

7.   Medlemsstaterna ska förbjuda utsläppande på marknaden av tobaksvaror som innehåller smaktillsatser i någon av dess delar, såsom filter, papper, förpackningar, kapslar eller eventuella tekniska detaljer som möjliggör ändring av tobaksvarornas doft eller smak eller rökintensitet. Filter, papper och kapslar får inte innehålla tobak eller nikotin.

…

12.   Andra tobaksvaror än cigaretter och rulltobak ska vara undantagna från de förbud som fastställs i punkterna 1 och 7. Kommissionen ska anta delegerade akter i enlighet med artikel 27 för att upphäva detta undantag för en viss produktkategori, om det i en rapport som har lämnats av kommissionen har fastställts en betydande förändring av omständigheterna.

…

14.   När det gäller tobaksvaror med en viss karakteristisk smak vilkas försäljningsvolym i hela unionen utgör minst 3 % i en viss produktkategori, ska bestämmelserna i denna artikel gälla från och med 20 maj 2020.

…”

9.

Enligt artikel 13 i direktivet, som är rubricerad ”Produktpresentation”, gäller följande:

”1.   Märkningen av styckförpackningar och eventuella ytterförpackningar eller själva tobaksvaran får inte innehålla någon beståndsdel eller något inslag som

…

3.   De beståndsdelar och inslag som är förbjudna enligt punkterna 1 och 2 kan omfatta men är inte begränsade till texter, symboler, namn, varumärken, figurativa eller icke figurativa tecken.”

10.

Direktiv 2014/40 har genomförts i Tyskland bland annat genom Gesetz über Tabakerzeugnisse und verwandte Erzeugnisse (Lag om tobaksvaror och relaterade produkter) av den 4 april 2016 (BGBl. 2016 I, s. 569, nedan kallad TabakerzG), som trädde i kraft den 20 maj 2016.

11.

5 § TabakerzG, som har rubriken ”Ingredienser”, föreskriver följande:

”(1)   Det är förbjudet att marknadsföra:

12.

18 § TabakerzG, med rubriken ”Förbud avsedda att skydda konsumenten mot vilseledande”, föreskriver följande:

”…

(2)   Det är förbjudet att marknadsföra tobaksvaror genom att på styckförpackningar, ytterförpackningar eller tobaksvaran själv lämna vilseledande reklamupplysningar. Så är bland annat fallet:

…

…”

13.

47 § TabakerzG, som är rubricerad ”Övergångsbestämmelser”, föreskriver i punkt 4:

”I fråga om cigaretter och rulltobak med en försäljningsvolym inom unionen om minst 3 procent i en viss produktkategori ska 5 § 1 punkt 1 a gälla från och med den 20 maj 2020. …”

14.

Planta Tabak är ett familjeföretag som tillverkar och marknadsför olika slag av tobaksvaror. Innan direktiv 2014/40 trädde i kraft, var en av företagets specialiteter smaksatt rulltobak. Större delen av denna produktion bestod av mentoltobak. Företaget säljer också ett litet urval av – huvudsakligen smaksatta – cigaretter, tobak för vattenpipa samt, i mindre mån, cigariller, cigarrer och artiklar för rökare.

15.

Den 4 april 2016 antogs TabakerzG av den tyske lagstiftaren för genomförande av direktiv 2014/40. Den 25 april 2016 väckte Planta Tabak talan vid Verwaltungsgericht Berlin (förvaltningsdomstolen i Berlin) och bestred att lagens bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror innehållande en karakteristisk smak, om hälsovarningar och om regler för presentation av en produkt skulle tillämpas på de tobaksvaror som Planta Tabak tillverkar och marknadsför. Den tyska domstolen förklarade emellertid att den kände osäkerhet om giltigheten och tolkningen av motsvarande bestämmelser i direktivet.

16.

På grund härav fattade Verwaltungsgericht Berlin (Förvaltningsdomstolen i Berlin) den 21 april 2017 ett beslut, som inkom till EU-domstolen den 27 april 2017, om vilandeförklaring av målet och om att bland annat följande frågor skulle ställas till EU-domstolen:

…

17.

Planta Tabak, den spanska regeringen, den franska regeringen, den ungerska regeringen, Förenade kungarikets regering, den norska regeringen, Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen har gett in skriftliga yttranden till EU-domstolen.

18.

Planta Tabak, den spanska regeringen, Förenta kungarikets regering, parlamentet, rådet och kommissionen deltog i den muntliga förhandlingen som hölls den 21 mars 2018.

19.

Bland de olika bidrag som direktiv 2014/40 lämnar till unionens bestämmelser om tobak intas en viktig plats av förbudet i artikel 7.1 i direktivet mot marknadsföring av produkter som innehåller en karakteristisk smak. ( 7 ) Artikel 7.7 förbjuder dessutom tobaksvaror som innehåller smaker i någon av deras beståndsdelar som filter, papper, förpackningar, kapslar eller eventuella tekniska detaljer som möjliggör ändring av tobaksvarornas doft eller smak eller rökintensitet. Dessa förbud gäller för närvarande endast cigaretter och rulltobak. ( 8 )

20.

Genom dessa förbud har unionens lagstiftare velat avlägsna tobaksvaror med vanilj, choklad eller mentol från marknaden. Skäl 16 i direktiv 2014/40 klargör orsakerna. I huvudsak ansåg lagstiftaren att dessa produkter är ägnade att, särskilt bland ungdomar, underlätta påbörjandet av tobaksanvändning och att påverka konsumtionsvanorna. Som EU-domstolen har framhållit, döljer eller mildrar sådana smaker tobaksrökens strävhet och bidrar till att främja och upprätthålla användningen av tobak. ( 9 )

21.

Dessa förbud har i princip trätt i kraft den 20 maj 2016, då medlemsstaterna var skyldiga att ha genomfört direktiv 2014/40. ( 10 ) Det anges emellertid i artikel 7.14 i direktivet att tobaksvaror med en viss karakteristisk smak vilkas försäljningsvolym i hela unionen utgör minst 3 procent i en viss produktkategori ( 11 ) kan fortsätta att marknadsföras ända till den 20 maj 2020. ( 12 )

22.

Enligt Planta Tabak, med vilken den hänskjutande domstolen instämde, gör artikel 7.14 i direktiv 2014/40 en oberättigad skillnad i behandling mellan jämförbara tobaksvaror och strider därför mot likabehandlingsprincipen. Särskilt kan noteras att, medan övergångsperioden enligt denna bestämmelse allmänt anses tillämplig på mentolcigaretter, ( 13 ) detsamma inte är fallet, enligt den information som Planta Tabak fått tillgång till, med mentolrulltobak. ( 14 ) Inte heller är övergångsperioden tillämplig på tobaksvaror som innehåller andra smaker, till exempel vanilj eller eukalyptus. Alla dessa varor har emellertid samma objektiva egenskaper och innebär samma hälsorisker.

23.

Jag konstaterar att EU-domstolen i domarna Polen/parlamentet och rådet ( 15 ) och Philip Morris Brands m.fl. ( 16 ) redan har uttalat sig om giltigheten av förbuden mot marknadsföring av sådana tobaksvaror med karakteristisk smak som avses i artikel 7.1 och artikel 7.7 i direktiv 2014/40 i förhållande till proportionalitetsprincipen. Däremot har frågan om giltigheten av dessa bestämmelser tillsammans med artikel 7.14 i direktivet i relation till likabehandlingsprincipen inte behandlats.

24.

I den frågan bör erinras om att likabehandlingsprincipen, som allmän princip i unionsrätten, kräver att jämförbara situationer inte får behandlas på olika sätt och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för detta. ( 17 )

25.

Bland de bestämmelser som den hänskjutande domstolen har åberopat i sin fråga har genom artikel 7.14 i direktiv 2014/40 införts en sådan skillnad i behandling. I denna bestämmelse görs en skillnad mellan tobaksvaror med en karakteristisk smak beroende på varje varas försäljningsvolym i en viss produktkategori. Resultatet blir till exempel att, å ena sidan, mentolcigaretter vilkas försäljningsvolym inom unionen överstiger 3 procent i kategorin ”cigarett” och, å andra sidan, cigaretter med en mindre tydlig smak och med en försäljning som inte når upp till denna gräns behandlas på olika sätt. De första får marknadsföras ända fram till den 20 maj 2020, medan de andra måste ha dragits tillbaka från marknaden den 20 maj 2016.

26.

Följaktligen finns det först skäl att klarlägga om tobaksvaror som innehåller en karakteristisk smak men inte når upp till gränsen 3 procent i artikel 7.14 i direktiv 2014/40 och de varor som når upp till denna gräns befinner sig i jämförbara situationer (avsnitt 2). Om man antar att så är fallet, bör man för det andra ta ställning till om den olika behandling som ges dem är sakligt motiverad (avsnitt 3).

27.

Enligt EU-domstolens praxis ska ”frågan huruvida olika situationer är jämförbara … bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar dem. Dessa omständigheter bör bland annat bestämmas och bedömas med hänsyn till föremålet för och syftet med den unionsrättsakt som medför den ifrågavarande skillnaden i behandling. Bland annat måste principerna och målsättningarna för det område rättsakten härrör ifrån beaktas”. ( 18 )

28.

Tillämpning av ett sådant ”test” i förevarande fall aktualiserar, till följd av de olika positioner som intagits, ( 19 ) en inledande fråga: Ska jämförelsen mellan de olika situationerna göras på grundval av de allmänna målsättningarna i direktiv 2014/40 eller de specifika syftena bakom artikel 7.14 i direktivet, eller med beaktande av båda dessa förhållanden?

29.

Med hänsyn till att domstolen i sin praxis gör sin bedömning i två etapper – jämförelse mellan situationerna och sakligt berättigande – tycks mig logiken vara följande. Vid jämförelsen mellan situationerna är det fråga om att fastställa om dessa i princip är jämförbara med hänsyn till de allmänna mål som ska uppnås genom rättsakten i fråga. I förekommande fall är det emellertid möjligt att vid övervägande av berättigandet bestämma om det, trots denna principiella jämförbarhet men på grund av att det rör sig om en speciell bestämmelse i rättsakten, finns specifika hänsyn som är förenliga med rättsaktens ändamål och syfte och som motiverar en skillnad i behandlingen.

30.

För att jämföra situationen för tobaksvaror med karakteristisk smak som överstiger tröskelvärdet 3 procent av försäljningarna i en viss produktkategori med den för produkter som inte når upp till denna tröskel, bör man enligt min mening beakta de allmänna ändamålen i direktiv 2014/40. De specifika ändamålen bakom artikel 7.14 i direktivet bör, som jag ser det, i förekommande fall analyseras vid bedömningen av om det finns ett sakligt berättigande.

31.

Såvitt angår ändamålen med direktiv 2014/40 bör framhållas att direktivet enligt artikel 1 har ett dubbelt eller till och med tredubbelt syfte. Det består i att underlätta att den inre marknaden för tobaksvaror och relaterade produkter fungerar smidigt, med utgångspunkt i en hög nivå på skyddet för människors, särskilt ungdomars, hälsa och för att uppfylla unionens skyldigheter enligt WHO:s ramkonvention om tobakskontroll. ( 20 )

32.

För att främja detta tredubbla syfte har unionens lagstiftare ansett att samtliga tobaksvaror med karakteristisk smak i princip ( 21 ) ska ingå i samma rättsliga system. Lagstiftaren har ansett att alla dessa varor skulle kunna underlätta påbörjandet av tobaksanvändning eller påverka konsumtionsvanorna. Därför vidtogs harmoniseringsåtgärder enligt artikel 114 FEUF i syfte att undvika ”[å]tgärder som leder till omotiverade skillnader i behandlingen av olika typer av smaksatta cigaretter”. ( 22 ) Dessa åtgärder syftade till att avskaffa och förhindra alla skillnader mellan nationella bestämmelser om användning av ingredienser som allmänt sett gav tobak en karakteristisk smak.

33.

Ramkonventionen om tobakskontroll, som unionens lagstiftare ville genomföra, gör för övrigt ingen skillnad mellan olika tobaksvaror som innehåller en karakteristisk smak. I de partiella riktlinjerna för tillämpning av artiklarna 9 och 10 i ramkonventionen förordas avlägsnande av sådana tillsatser som bland annat är avsedda att förbättra varans smak, utan att det görs någon som helst skillnad mellan de olika smaker som kan ingå i tobaksvarorna. ( 23 )

34.

EU-domstolen har intagit samma hållning i sina domar av den 4 maj 2016, Polen/parlamentet och rådet samt Philip Morris Brands m.fl., ( 24 ) när den framhållit att de olika typerna av tobaksvaror som innehåller en karakteristisk smak har både objektiva likheter och likartad påverkan på inledandet av tobakskonsumtion och på fortsatt tobaksbruk.

35.

De föregående anmärkningarna leder till slutsatsen att alla smaksatta tobaksvaror som omfattas av förbuden mot smaksättningar enligt artikel 7.1 och artikel 7.7 i direktiv 2014/40 är jämförbara vid tillämpning av likabehandlingsprincipen utan att omfattningen av försäljningen inom unionen i detta sammanhang har någon betydelse.

36.

Enligt domstolens fasta praxis är en skillnad i behandling av jämförbara situationer berättigad ”då den är grundad på ett objektivt och skäligt kriterium, det vill säga då den hänger samman med ett laga ändamål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen och skillnaden står i proportion till det mål som eftersträvas genom behandlingen i fråga”. ( 25 )

37.

Eftersom direktiv 2014/40 är en unionsrättslig lagstiftningsakt, ankommer det på unionslagstiftaren att fastställa tillämpligt kriterium och att förse domstolen med nödvändiga uppgifter för att den ska kunna tillämpa detta kriterium. ( 26 )

38.

Domstolen medger samtidigt att unionslagstiftaren har ett vidsträckt utrymme för skönsmässig bedömning inom ett område som det förevarande, där lagstiftaren ställs inför val av politisk, ekonomisk och social art och måste göra komplexa bedömningar. Domstolen avser inte att ersätta lagstiftarens värderingar med sina egna. Den nöjer sig med att göra en begränsad juridisk kontroll och koncentrerar sig på att upptäcka om en åtgärd eventuellt är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som lagstiftaren eftersträvade. ( 27 ) När det specifikt gäller kontrollen av att likabehandlingsprincipen respekteras görs ingripanden mot godtyckliga skillnader i behandling, det vill säga sådana som uppenbart inte grundas på objektiva och lämpliga kriterier utifrån det mål som eftersträvas. ( 28 )

39.

I skäl 16 i direktiv 2014/40 lämnas en första förklaring till den skillnad i behandling som införts i artikel 7.14 i direktivet. I skäl 16 anges att utmönstrandet av tobaksvaror med karakteristisk smak och med stor försäljningsvolym bör fasas ut under en längre period ”för att ge konsumenterna tillräckligt med tid för att gå över till andra produkter”. ( 29 )

40.

I det hänseendet har parlamentet, rådet och kommissionen i sina yttranden framhållit att lagstiftaren avsett att ta hänsyn till att vissa karakteristiska smaker är särskilt inarbetade hos konsumenterna och att de på så vis har stor betydelse för deras konsumtionsvanor. Sådana vanor kan endast försvinna efter hand.

41.

Dessutom har domstolen i sina domar Polen/parlamentet och rådet samt Philip Morris Brands m.fl. ( 30 ) angett ett annat skäl till försvar för övergångsperioden i artikel 7.14 i direktiv 2014/40. I sin analys av giltigheten av förbudet mot marknadsföring av tobak med en karakteristisk smak i förhållande till proportionalitetsprincipen har domstolen angett att denna övergångstid även syftar till att ge tobaksindustrin en anpassningsperiod. ( 31 )

42.

Dessa båda skäl för en övergångsperiod har samma logiska förklaring, nämligen att undvika vissa ekonomiska och sociala konsekvenser som kan bli följden av ett plötsligt förbud mot produkter som i stor utsträckning tillverkas och konsumeras inom unionen.

43.

Förarbetena till direktiv 2014/40 visar också att det under lagstiftningsprocessen framfördes tankar på att inte förbjuda tobaksvaror med mentol, som ansågs väl inarbetade hos konsumenterna. Det förefaller faktiskt som om övergångsperioden i artikel 7.14 i direktiv 2014/40, åtminstone delvis, är resultatet av en politisk kompromiss mellan, å ena sidan, dem som önskade helt undanta dessa produkter med karakteristisk smak från förbudet, och, å andra sidan, dem som var positiva till att förbudet skulle tillämpas på dessa varor. ( 32 )

44.

Den hänskjutande domstolen har förklarat sig betvivla att sådana skäl är förenliga med syftet att skydda människors hälsa som ligger bakom direktiv 2014/40. Jag anser ändå att unionslagstiftaren, på ett så komplext, känsligt och på ett ekonomiskt plan viktigt område som det som gäller reglering av tobak, har hållit sig inom det vidsträckta utrymme för skönsmässig bedömning som denne förfogar över, när den bestämt sig för ett successivt genomfört förbud för marknadsföring av tobaksvaror med karakteristisk smak.

45.

Det är värt att notera att unionslagstiftaren endast temporärt har skjutit upp ikraftträdandet av förbudet mot vissa tobaksvaror som innehåller en karakteristisk smak. Det stod enligt min mening lagstiftaren fritt att förverkliga syftet att skydda folkhälsan successivt genom att föreskriva begränsade avvikelser och lämpliga övergångsperioder. ( 33 )

46.

Domstolen har för övrigt konsekvent ansett att unionslagstiftaren vid sin reglering av en komplex situation kan gå fram etappvis, under förutsättning att valet av etapper grundas på kriterier som är objektiva och lämpliga med hänsyn till de mål som eftersträvas. ( 34 )

47.

Att först dra tillbaka ”nischprodukter” från marknaden och därefter de varor som är väl inarbetade hos konsumenterna och att i det sammanhanget grunda sig på hur stor försäljningen i en bestämd varukategori är uppfyller enligt min uppfattning dessa villkor.

48.

Ett sådant kriterium är objektivt när det gäller de varor som omfattas. Vilken produkt som helst, oavsett karakteristiska egenskaper, kan omfattas av övergångsperioden i artikel 7.14 i direktiv 2014/40, under förutsättning att försäljningen av produkten till sin storlek uppgår till föreskriven nivå. Som redan framhållits, ( 35 ) gällde visserligen parlamentets ändringsförslag som låg till grund för denna bestämmelse uttryckligen mentol och varor innehållande sådan smak, men det kan konstateras att lagstiftaren omprövade detta och slutligen föredrog ett neutralt kriterium.

49.

Dessutom är försäljningens storlek ett neutralt kriterium i förhållande till tillverkarna. Lagstiftaren har inte baserat sig på deras respektive marknadsandelar utan på den totala försäljningen av varje produkt. Planta Tabak har visserligen gjort gällande att de tobaksvaror som överskrider nivån 3 procent som anges i artikel 7.14 i huvudsak saluförs av några få multinationella företag i tobaksbranschen, medan ”nischprodukterna” i huvudsak tillverkas av små eller medelstora företag. De upplysningar som domstolen förfogar över gör det inte möjligt att fastställa om detta är en korrekt beskrivning. Det framgår emellertid att Planta Tabak självt producerar smaksatta cigaretter, och rådet uppger, utan att det bestrids, att de multinationella företagen också saluför ”nischprodukter”. Även om Planta Tabaks uppgift skulle vara riktig, skulle detta enligt min mening ändå inte vara avgörande. Vilken politik som helst medför negativa effekter för vissa personer. Som påpekats i punkt 38 i detta förslag till avgörande, är det väsentliga för unionsdomstolen att skillnaden mellan de gynnade och de missgynnade inte grundar sig på ett godtyckligt kriterium. En sådan kritik kan emellertid i detta fall inte riktas mot försäljningsvolymen som kriterium.

50.

Detta kriterium är i själva verket lämpligt för att tillgodose de olika tillkännagivna målen, eftersom det ger tid både för konsumenterna att ändra sina vanor och för industrin att anpassa sig. ( 36 ) I detta hänseende avspeglar omfattningen av försäljningar, genom möte mellan utbud och efterfrågan, både de etablerade konsumtionsvanorna och den ekonomiska betydelsen av den produktion inom unionen som berörs av förbudet mot de karakteristiska smakerna.

51.

Som kommissionen har framhållit, har försäljningsvolymen inom unionen som kriterium också betydelse i förhållande till den rättsliga bakgrunden till direktiv 2014/40, det vill säga artikel 114 FEUF och det tillnärmningssyfte som direktivet ska tillgodose. Vilken inverkan förbudet mot vissa produkter får för den inre marknadens funktionssätt beror i viss mån på betydelsen av varuutbytet mellan medlemsstaterna. Det nämnda kriteriet ger också en viss antydan om detta varuutbyte.

52.

Jag anser också att lagstiftaren inte har gått utöver sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att välja en nivå på 3 procent av försäljningsvolymen inom unionen för en bestämd varukategori. Lagstiftaren kunde med fog anse att en försäljningsvolym om 3 procent i en viss varukategori visar på betydande konsumtionsvanor och en omfattande produktion.

53.

Med hänsyn till det föregående anser jag att den skillnad i behandling som anges i artikel 7.14 i direktiv 2014/40 mellan jämförbara produkter är objektivt motiverad. Följaktligen strider denna bestämmelse enligt min mening inte mot likabehandlingsprincipen.

54.

Efter ikraftträdandet den 20 maj 2016 av förbuden i artikel 7.1 och artikel 7.7 i direktiv 2014/40 får de flesta tobaksvaror med en karakteristisk smak inte längre säljas inom unionen.

55.

Vissa av dessa varor får emellertid fortfarande lagligt tillverkas och saluföras där efter denna dag. Detta gäller dels, som redan har framhållits med avseende på den första frågan under b, ( 37 ) tobaksvaror som innehåller en karakteristisk smak och vilkas försäljningsnivå inom unionen utgör minst 3 procent i en bestämd varukategori – det vill säga i huvudsak mentolcigaretter – som inte kommer att förbjudas förrän den 20 maj 2020, dels får andra tobaksvaror än cigaretter och rulltobak – det vill säga, bland annat, piptobak, cigarrer och cigariller – fortfarande marknadsföras under obestämd tid. ( 38 )

56.

Enligt artikel 13.1 c i direktiv 2014/40 får märkningen av styckförpackningar och eventuella ytterförpackningar eller själva tobaksvaran ”inte innehålla någon beståndsdel eller något inslag” som ”hänvisar till smak, doft, eventuella smaktillsatser eller andra tillsatser eller avsaknaden därav”. I punkt 3 i samma artikel anges att de beståndsdelar och inslag som är förbjudna omfattar bland annat ”texter, symboler, namn, varumärken, figurativa eller icke figurativa tecken”. ( 39 )

57.

Enligt Planta Tabak, som den hänskjutande domstolen på denna punkt har anslutit sig till, uppkommer en paradoxal situation i vilken tobaksfabrikanter tillåts att lagligt marknadsföra vissa tobaksvaror med karakteristisk smak men inte får ange smaken på märkningen av styckförpackningar och eventuella ytterförpackningar eller på själva tobaksvaran. ( 40 )

58.

Utan sådana upplysningar kan konsumenterna inte identifiera de smaksatta tobaksvarorna eller, omvänt, de varor som inte är smaksatta. Förutom dessa praktiska hänsyn skapar förbudet i artikel 13.1 c i direktiv 2014/40 ett ekonomiskt problem. I den mån de sålunda förbjudna beståndsdelarna och inslagen inbegriper varumärken, ( 41 ) skulle tobaksfabrikanterna bli tvungna att överge de varumärken som anger en smak, en doft, smaktillsatser eller andra tillsatser.

59.

I det sammanhanget har den hänskjutande domstolen begärt att EU-domstolen ska upplysa om huruvida artikel 13.1 c i direktiv 2014/40 avser enbart sådana beståndsdelar eller inslag som syftar till att främja försäljningen eller att göra reklam och som alltså går längre än till att enbart lämna information om en smak, en doft, en smaktillsats eller en annan tillsats i en viss tobaksprodukt, eller om det är förbjudet att över huvud taget lämna sådan information. ( 42 )

60.

I domen Philip Morris Brands m.fl. ( 43 ) ansåg EU-domstolen att förbudet i artikel 13.1 c i direktiv 2014/40 mot sådana beståndsdelar eller inslag, på styckförpackningar, yttre förpackningar och på själva tobaksprodukten, som hänvisar till smak, doft, smaktillsatser eller andra tillsatser, är tillämpligt oavsett om informationen är sakligt korrekt.

61.

På samma sätt anser jag att det knappast råder tvivel om att bestämmelsen även förbjuder neutrala omnämnanden utan reklamsyfte, eftersom ordalydelsen inte tillåter en annan tolkning.

62.

Som kommissionen påpekat, nämns i artikel 13.1 c ingenting om någon begränsning till information med syfte att främja försäljningen eller göra reklam. Vad som avses är samtliga (”får inte innehålla någon”) beståndsdelar och inslag som ”hänvisar till” smak, doft, eventuella smaktillsatser eller andra tillsatser. Formuleringen i punkt 3 i artikeln, som anger att de förbjudna beståndsdelarna och tillsatserna ”kan omfatta men är inte begränsade till” texter, symboler, namn, varumärken, figurativa eller icke figurativa tecken, stärker intrycket att bestämmelsen har generell räckvidd.

63.

Även om unionslagstiftaren i artikel 13.1 a, b och e har använt ord som eventuellt skulle kunna föra tankarna till en begränsning till reklam för en viss produkt (”marknadsför”, ”uppmuntrar”, ”antyder”), gäller däremot formuleringen ”hänvisar till” endast frågan om det, objektivt sett, finns information om smak, doft, smaktillsatser eller någon annan tillsats på styckförpackningar ytterförpackningar eller själva tobaksvaran. ( 44 )

64.

Dessutom stöds denna tolkning av skäl 25 och 27 i direktiv 2014/40. Det framgår där att unionslagstiftaren avsåg att förbjuda alla former av presentationer av tobaksvaror som kunde ge konsumenterna, särskilt ungdomar, en felaktig uppfattning om varornas skadeverkningar. I det sammanhanget ansåg lagstiftaren, med hänsyn till tillgängliga vetenskapliga rön, att vissa termer (”med låg tjärhalt”, ”light”, ”ultralight”, ”mild”, ”naturlig”, ”ekologisk”, ”utan tillsatser”, ”utan smaktillsatser”, och så vidare) eller vissa namn, bilder och tecken kunde ge ett felaktigt intryck. ( 45 )

65.

Unionslagstiftaren har således inte avsett att begränsa sig till att reglera beståndsdelar och inslag på förpackningar för tobaksvaror genom att ta sikte på försäljningsfrämjande påståenden, särskilt sådana som är osanna eller som tillskriver vissa ingredienser särskilda verkningar, utan har förbjudit alla upplysningar som har en påvisbar uppmuntrande inverkan på konsumenterna, även om upplysningarna är korrekta och presenteras på ett neutralt sätt utan inslag av reklam. ( 46 )

66.

Visserligen hänför sig skälen 25 och 27 i direktiv 2014/40 inte uttryckligen till omnämnanden av smak, doft, smaktillsatser eller någon annan tillsats i en viss tobaksprodukt – vad som nämns är omnämnanden om att det inte finns några sådana tillsatser. Lagstiftarens logik är ändå klar: redan information på styckförpackningar, ytterförpackningar och på tobaksvarorna själva om att en smak, en doft, en smaktillsats eller någon annan tillsats har tillförts en viss produkt är i sig själv ägnad att tona ned de skadliga effekterna av produkten på människors hälsa och att härigenom uppmuntra till konsumtion och ska därför vara förbjuden. ( 47 )

67.

Eftersom det rör sig om tobaksvaror med en karakteristisk smak som fortfarande får tillverkas och saluföras lagligt efter den 20 maj 2016, ( 48 ) råder det enligt min mening knappast något tvivel om att artikel 13.1 c i direktiv 2014/40 förbjuder omnämnande av smaken på styckförpackningar, ytterförpackningar och på själva produkten.

68.

Det bör erinras om att en karakteristisk smak enligt definitionen i direktivet är ”en tydligt märkbar doft eller smak … till följd av en tillsats eller kombination av tillsatser …”. ( 49 ) På så sätt förbjuder denna bestämmelse på två sätt att en sådan karakteristisk smak nämns på produkternas förpackningar, nämligen både som upplysning om en smak eller en doft och som hänvisning till den eller de tillsatser varifrån smaken eller doften härrör.

69.

Dessutom har unionslagstiftaren inte i direktiv 2014/40 föreskrivit något undantag från artikel 13.1 c när det gäller dessa alltjämt tillåtna produkter. ( 50 ) Detta är så mycket mer anmärkningsvärt som det finns ett sådant undantag för elektroniska cigaretter och rökvaror med örter som bas. ( 51 )

70.

Att sådana tobaksvaror med karakteristisk smak som fortsatt får försäljas ska omfattas av artikel 13.1 c i direktiv 2014/40 har alltså varit lagstiftarens uttryckliga vilja. EU-domstolen får inte, inom ramen för sin tolkningsbefogenhet, inta lagstiftarens plats genom att i direktivet införa distinktioner som inte har anvisats av lagstiftaren. ( 52 )

71.

Följaktligen kan en diskussion om huruvida det är nödvändigt att fortsätta att, på förpackningar för alltjämt tillåtna tobaksvaror med karakteristisk smak, nämna de smakämnen som de innehåller uppskjutas till diskussionen om den av den hänskjutande domstolen ställda frågan 3 b ( 53 ) om giltigheten av artikel 13.1 c i direktiv 2014/40 med hänsyn till rätten till egendom i artikel 17 i stadgan. Eftersom denna fråga inte utgör ämne för detta förslag till avgörande, ska jag begränsa mig till att framhålla följande omständigheter.

72.

Vare sig man anser, som Förenade kungadömets regering i dess yttrande, att de rättigheter som följer av registreringen av ett varumärke enbart är negativa – eftersom de gör det möjligt att hindra tredje personer att handla på visst sätt – eller man menar att ett varumärke också ger innehavaren en positiv rätt att använda det, anser jag i vart fall att användningen av ett varumärke måste ske med respekt för rättsregler, särskilt bestämmelser som tillgodoser ett viktigt ändamål som skydd av människors hälsa, ( 54 ) till vilka artikel 13.1 c i direktiv 2014/40 måste hänföras.

73.

Visserligen har Planta Tabak bestritt att denna bestämmelse är nödvändig för att tillgodose det nämnda ändamålet. Eftersom vissa tobaksvaror är undantagna från förbuden mot marknadsföring i artikel 7.1 och 7.7 i detta direktiv, kan samma ändamål enligt Planta Tabaks uppfattning inte anses kräva att uppgifter om de smaker som de innehåller ska tas bort från förpackningarna för dessa produkter.

74.

Emellertid talar skyddet av människors, särskilt ungdomars, hälsa för att varje omnämnande av en karakteristisk smak försvinner även från förpackningar för alltjämt tillåtna tobaksvaror.

75.

I det hänseendet fortsätter en strikt övervakning av de varor som hänför sig till undantaget i artikel 7.12 i direktiv 2014/40 och som huvudsakligen konsumeras av äldre konsumenter och av begränsade befolkningsgrupper. ( 55 ) På så sätt rättfärdigas avskaffandet av metoder för presentation av varorna som skulle vara ägnade att uppmuntra till konsumtion och på så sätt undviks också att vaniljcigariller ersätter mentolcigaretter som inkörsport för ungdomar till tobaksbruk. ( 56 ) I fråga om tobaksvaror som omfattas av övergångsperioden i artikel 7.14 bör framhållas, vilket parlamentet och den franska regeringen har gjort, att denna övergångsperiod inte är avsedd att ge tobaksfabrikanterna en tilläggsfrist för att locka ytterligare konsumenter. Varornas dragningskraft bör i stället upphöra omedelbart, vilket förutsätter, bland annat, att varje omnämnande av en karakteristisk smak bör avlägsnas från förpackningarna på varorna i fråga.

76.

Proportionaliteten av artikel 13.1 c i direktiv 2014/40 kan inte heller betvivlas när det gäller ett angivet krav på att konsumenterna ska erhålla lämplig information. På vissa områden, till exempel livsmedelsområdet, är det säkert väsentligt att ge konsumenterna information om ingredienserna i de varor som de konsumerar för att göra det möjligt för dem att identifiera ett livsmedel, att använda det på lämpligt sätt och att välja de livsmedel som svarar mot deras egna behov. ( 57 )

77.

Emellertid är tobaksvaror inga livsmedel. Syftet är inte att göra det enklare för konsumenterna att välja mellan olika produkter. Att lämna konsumenterna lämplig information innebär i huvudsak att framhålla tobakens särskilt skadliga påverkan på deras hälsa. Som Förenade kungarikets regering och kommissionen i sak har framhållit, får öppenhet i fråga om ingredienserna vika för ändamålet att undvika all information som är ägnad att få konsumenterna att glömma denna påverkan.

78.

Det finns inte heller anledning att överdriva de praktiska konsekvenserna av förbudet i artikel 13.1 c i direktiv 2014/40. Tobaksfabrikanterna kan fortfarande skilja ut de varor som innehåller en karakteristisk smak från andra varor, så länge de inte använder något av de medel som räknas upp i artikel 13.1 a–e. ( 58 )

79.

Med hänsyn till samtliga föregående omständigheter föreslår jag att domstolen svarar på följande sätt på fråga 1 b och fråga 3 a som ställts av Verwaltungsgericht Berlin (Förvaltningsdomstolen i Berlin):