1.

Genom talan som väckts den 9 februari 2018 har Republiken Frankrike, med stöd av Storhertigdömet Luxemburg, yrkat att domstolen ska ogiltigförklara fyra av Europaparlamentets rättsakter angående antagandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2017, nämligen

2.

Enligt Republiken Frankrike skulle debatterna om det gemensamma förslaget till allmän budget, parlamentets omröstning om förslaget, samt den rättsakt varigenom parlamentets ordförande förklarade att budgeten var antagen, ha ägt rum vid en ordinarie sammanträdesperiod i Strasbourg (Frankrike), och inte vid den extra sammanträdesperiod som anordnades i Bryssel (Belgien) 30 november–1 december 2016.

3.

Förevarande tvist ökar således antalet mål som rör parlamentets säte. ( 2 ) Jag är givetvis medveten om de överväganden avseende allmän ordning, samt de betänkligheter beträffande miljö och budget, eller rentav nationell stolthet, som omgärdar uppdelningen av parlamentets verksamhet mellan Strasbourg och Bryssel, och som hänför sig till de veckovisa förflyttningarna mellan dessa två städer. Generaladvokaten Mengozzi har emellertid mycket riktigt påpekat i målet som resulterade i domen av den 13 december 2012, Frankrike/parlamentet (C‑237/11 och C‑238/11, EU:C:2012:796), att ”[ä]ven om domstolen inte kan undgå att känna till att parlamentets skyldighet att sammanträda i Strasbourg starkt ifrågasätts … är det viktigt att erinra om att domstolen ska göra en rättslig prövning”, ( 3 ) och enbart en rättslig sådan.

4.

Den 12 december 1992 antog medlemsstaternas regeringar, med stöd av artikel 216 i EEG-fördraget, artikel 77 i EKSG-fördraget och artikel 189 i Euratomfördraget, i samförstånd, ett beslut om lokaliseringen av Europeiska gemenskapernas institutioners säten och av vissa av Europeiska gemenskapernas organ och avdelningar ( 4 ) (nedan kallat Edinburghbeslutet).

5.

Efter att ha införts i protokoll nr 12, som bifogats EU-fördraget, EG-fördraget, EKSG-fördraget och Euratomfördraget, infördes artikel 1 a i Edinburghbeslutet i protokoll nr 6, som bifogats EU- och EUF-fördragen, samt i protokoll nr 3 som bifogats Euratomfördraget, om lokaliseringen av säten för Europeiska unionens institutioner och vissa av dess organ, byråer och enheter (nedan gemensamt kallade protokollen om institutionernas säten).

6.

I den enda artikeln a i protokollen om institutionernas säten föreskrivs följande: ”Europaparlamentet ska ha sitt säte i Strasbourg där de tolv månatliga plenarsammanträdena, inklusive budgetsammanträdet, ska hållas. Extra plenarsammanträden ska hållas i Bryssel. Europaparlamentets utskott ska sammanträda i Bryssel. Europaparlamentets generalsekretariat och dess enheter ska vara kvar i Luxemburg.”

7.

Den 18 juli 2016 offentliggjorde Europeiska kommissionen ett förslag till årlig budget för budgetåret 2017. Den 12 september 2016 översände Europeiska unionens råd sin ståndpunkt om förslaget till parlamentet. Efter en omröstning i budgetutskottet och debatter under den ordinarie sammanträdesperioden i Strasbourg 24–27 oktober 2016, antog parlamentet, den 26 oktober 2016, en lagstiftningsresolution varigenom nämnda institution införde ändringar i förslaget. Den 27 oktober 2016 inleddes ett förfarande för budgetförlikning mellan Parlamentet och rådet, vilket resulterade i enighet om ett gemensamt förslag den 17 november 2016, som översändes till parlamentet och rådet samma dag.

8.

Rådet godkände det gemensamma förslaget den 28 november 2016. Europaparlamentet upptog inte debatterna och omröstningen om förslaget på dagordningen för den ordinarie sammanträdesperioden i Strasbourg 21–24 november 2016, utan på dagordningen för den extra sammanträdesperioden i Bryssel den 30 november–1 december 2016.

9.

Genom lagstiftningsresolution av den 1 december 2016 godkände parlamentet det gemensamma förslaget. Samma dag förklarade parlamentets ordförande, fortfarande i Bryssel, att unionens budget för budgetåret 2017 var slutgiltigt antagen. Den sista ordinarie sammanträdesperioden för år 2016 anordnades i Strasbourg 12–15 december 2016.

10.

Den 9 februari 2017 väckte Republiken Frankrike förevarande talan. Republiken Frankrike har yrkat att domstolen ska:

11.

Till stöd för sin talan har republiken Frankrike åberopat en enda grund avseende att de angripna rättsakterna strider mot protokollen om institutionernas säten.

12.

Parlamentet har yrkat att domstolen ska:

13.

Genom beslut av domstolens ordförande av den 7 juni 2017 tilläts Storhertigdömet Luxemburg intervenera till stöd för Republiken Frankrikes yrkanden.

14.

Parlamentet har yrkat att talan ska avvisas i den del den avser de två dagordningarna för parlamentets sammanträden den 30 november och den 1 december 2016, samt resolutionen av den 1 december 2016 om det gemensamma förslaget till allmän budget. Dagordningarna är parlamentets rent interna organisatoriska åtgärder vilka saknar rättsverkningar i förhållande till tredjeman, och resolutionen är endast en förberedande rättsakt för antagandet av den rättsakt varigenom parlamentets ordförande förklarade att unionens allmänna budget för budgetåret 2017 var slutgiltigt antagen.

15.

Domstolen har vid upprepade tillfällen avfärdat den typen av argument av det skälet att prövningen av de aktuella rättsakternas rättsverkningar är oskiljaktig från prövningen av deras innehåll, och således från prövningen i sak. ( 5 )

16.

Det kan emellertid konstateras att de rättsakter som var aktuella i de målen inte var dagordningar eller resolutioner antagna inom ramen för budgetförfarandet. Det förefaller således som om problemet uppstår ur en annan synvinkel i detta fall. De två angripna dagordningarna utgör nämligen formaliteter som är nödvändiga för att parlamentet ska kunna debattera och rösta om det gemensamma förslaget till allmän budget, som upprättats av förlikningskommittén enligt de förfaranden och inom de tidsfrister som föreskrivs i artikel 314.6 och 314.7 FEUF. Resolutionen av den 1 december 2016 om det gemensamma förslaget till allmän budget formaliserar i sin tur parlamentets godkännande efter dessa debatter. Det är bland annat med stöd därav som parlamentets ordförande, i enlighet med artikel 314.9 FEUF, kan förklara att budgeten är slutgiltigt antagen. Följaktligen tycks inte någon av dessa rättsakter vara av budgetmässig karaktär.

17.

Med stöd av artikel 314.10 FEUF, som anger att varje institution som deltar i antagandet av unionens årliga budget ”ska utöva de befogenheter som den tildelats genom [artikel 314 FEUF] med beaktande av fördragen och de akter som antagits i enlighet med dessa”, har domstolen slagit fast att den omständigheten att en rättsakt är av budgetmässig karaktär inte utgör hinder för att talan kan väckas mot rättsakten i fråga. ( 6 ) Domstolen har nämligen funnit att ”[o]m det saknades möjlighet att underkasta budgetmyndighetens rättsakter domstolens prövning, skulle de institutioner som utgör denna myndighet kunna inkräkta på medlemsstaternas eller övriga institutioners befogenheter eller överskrida ramarna för sina egna befogenheter”. ( 7 )

18.

Jag anser följaktligen att Republiken Frankrikes talan inte enbart kan tas upp till prövning i den del den avser den rättsakt varigenom parlamentets ordförande förklarade att unionens allmänna budget för budgetåret 2017 var slutgiltigt antagen ( 8 ), utan även i den del den avser dagordningarna för parlamentets sammanträden den 30 november 2016 och den 1 december 2016, samt parlamentets lagstiftningsresolution av den 1 december 2016 om det gemensamma förslaget till allmän budget.

19.

Enligt den enda artikeln a i protokollen om institutionernas säten ska ”Europaparlamentet … ha sitt säte i Strasbourg där de tolv månatliga plenarsammanträdena, inklusive budgetsammanträdet, ska hållas”.

20.

Den franska regeringen anser att hänvisningen till ”budgetsammanträdet” inte ska tolkas så, att den endast avser den sammanträdesperiod där det ursprungliga budgetförslaget, sedan det ändrats av rådet, behandlas och vanligtvis ändras av parlamentet i enlighet med artikel 314.4 FEUF. Även om det antas att detta begrepp avser en enda och specifik sammanträdesperiod, finns det ingen anledning att anse att det skulle vara just denna period, snarare än den period när det gemensamma förslaget som antagits av förlikningskommittén debatteras och röstas om.

21.

Parlamentet har däremot gjort gällande att enligt en bokstavstrogen och historisk tolkning av protokollen om institutionernas säten, i sina olika språkversioner och mot bakgrund av domstolens praxis, ska uttrycket ”budgetsammanträdet” tolkas som att det avser den sammanträdesperiod när parlamentet utövar de befogenheter som det ursprungligen tilldelades genom artikel 203 i EEG-fördraget för att föreslå ändringar till det ursprungliga budgetförslaget, sedan det ändrats av rådet.

22.

Det framgår nämligen av uttrycket ”budgetsammanträdet” i singular att detta uttryck avser en enda specifik sammanträdesperiod. Genom Edinburghbeslutet hade medlemsstaterna endast för avsikt att kodifiera parlamentets tidigare praxis bestående i att, i slutet av oktober eller början av november, anordna en sammanträdesperiod i Strasbourg, kallad ”sammanträdesperiod i oktober II”, i tillägg till de ordinarie månatliga sammanträdena, vilken i huvudsak ägnades åt den första behandlingen av den årliga budgeten. Protokollen om institutionernas säten medför däremot inte någon skyldighet för parlamentet att även anordna en senare debatt och omröstning, under en ordinarie sammanträdesperiod i Strasbourg, om det gemensamma förslag som förlikningskommittén antagit.

23.

Denna tolkning kan inte godtas.

24.

Det framgår av domstolens fasta praxis att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i. ( 9 )

25.

Även om ”ordalydelsen i en bestämmelse … alltid är utgångspunkten och [samtidigt] sätter gränser för varje tolkning”, ( 10 ) är den teleologiska tolkningen fakultativ endast för det fall att texten i fråga är fullkomligt klar och otvetydig. ( 11 ) I förevarande fall kan det konstateras att lydelsen i den enda artikeln a i protokollen om institutionernas säten inte i sig gör det möjligt att fastställa tillämpningsområdet för uttrycket ”budgetsammanträdet”.

26.

Det kan tyckas som om användningen av bestämd form i singular ”budgetsammanträdet”, snarare än ”budgetsammanträdena” i plural, åsyftar ett enda plenarsammanträde. Denna restriktiva tolkning är emellertid inte förenlig med antagningsförfarandet för budgeten, såsom det ska organiseras enligt artikel 314 FEUF. Om rådet inte godkänner de ändringar som parlamentet antagit efter dess prövning av budgetförslaget, föreskriver nämligen artikel 314.6 FEUF att parlamentet ska hålla en ny debatt för att uppnå enighet om det gemensanna förslag som antagits av förlikningskommittén.

27.

Det var visserligen genom Lissabonfördraget som förlikningskommitténs inblandning i antagningsförfarandet för unionens årliga budget infördes. Möjligheten att anordna ett andra sammanträde, som är vikt åt budgetens antagande, är däremot ingen nyhet. Möjligheten att anordna en andra behandling av den årliga budgeten fanns redan i artikel 203 i EEG-fördraget, ( 12 ) det vill säga långt innan Edinburghbeslutet antogs och infördes i protokollen om institutionernas säten.

28.

I avsaknad av förtydligande är det således omöjligt att låta ett sammanträde ha företräde framför ett annat. Om medlemsstaterna hade haft för avsikt att begränsa skyldigheten att anordna debatter om förslaget till unionens budget i Strasbourg till en av de två etapperna i parlamentet, hade de varit tvungna att precisera detta.

29.

Genom att endast ange att ”budgetsammanträdet” ska hållas i Strasbourg, kan det med fog antas att medlemsstaternas regeringar tvärtom har ”velat ange att utövandet av parlamentets behörighet i budgetfrågor vid plenarsammanträde, i enlighet med artikel 203 i EG-fördraget, skall ske under en av de ordinarie sammanträdesperioder som äger rum vid institutionens säte”. ( 13 ) Följaktligen är det inte en särskild etapp av budgetens antagande som avses, utan utövandet av denna behörighet i dess helhet.

30.

I domen av den 1 oktober 1997Frankrike/parlamentet (C‑345/95, EU:C:1997:450), tolkade domstolen dessutom Edinburghbeslutet så, ”att det definierar parlamentets säte som den plats där denna institutions tolv ordinarie sammanträdesperioder regelbundet skall äga rum, inbegripet de tillfällen då parlamentet skall utöva sin behörighet i budgetfrågor enligt fördraget”. ( 14 )

31.

Denna tolkning motiveras av betydelsen av antagandet av unionens årliga budget ur en demokratisk synvinkel. Domstolen har nämligen redan framhållit att ”[p]arlamentets utövande av sin befogenhet i budgetfrågor vid plenarsammanträde utgör … en väsentlig del av Europeiska unionens demokratiska liv och ska således fullgöras med all den omsorg och noggrannhet och allt det engagemang som ett sådant ansvar kräver. Utövande av denna befogenhet kräver bland annat en offentlig debatt, under ett plenarsammanträde, som gör det möjligt för unionens medborgare att ta del av olika politiska inriktningar som kommer till uttryck och att härigenom bilda sig en politisk uppfattning om unionens verksamhet”. ( 15 )

32.

Eftersom protokollen om institutionernas säten upprepar Edinburghbeslutet, finns det ingen anledning att avvika från denna tolkning. Den är än mer motiverad eftersom det nya förlikningsförfarandet som införts i artikel 314.5 FEUF inte är offentligt och endast 28 parlamentsledamöter deltar däri. En offentlig debatt i parlamentet, under ett plenarsammanträde, om det gemensamma förslaget som antagits av förlikningskommittén stärker parlamentets roll, och är följaktligen av stor betydelse för unionens demokratiska legitimitet.

33.

Protokollen om institutionernas säten grundar sig emellertid på en ömsesidig respekt för medlemsstaternas respektive parlamentets befogenheter ( 16 ). Detta innebär att den enda artikeln a i dessa protokoll inte kan tillämpas utan hänsyn till den skyldighet till lojalt samarbete som åligger medlemsstaterna och unionens institutioner. Även om parlamentet är skyldigt att iaktta protokollen om institutionernas säten när det reglerar sin interna organisation, får detta likväl inte leda till att institutionens, ( 17 ) och i ännu högre grad unionens, verksamhet hindras från att fungera väl.

34.

Det är på grundval av dessa överväganden som domstolen har funnit att medlemsstaternas tillfälliga beslut angående institutionernas säten inte utesluter att parlamentet, vid utövandet av sin befogenhet att reglera sin interna organisation, kan besluta om att hålla ett plenarsammanträde utanför Strasbourg, under förutsättning att beslutet dels är av undantagskaraktär dels motiveras av objektiva skäl som hänför sig till en väl fungerande verksamhet inom parlamentet. ( 18 ) I det då aktuella fallet avsåg de skäl som parlamentet åberopat nödvändigheten av att med kort varsel kunna anordna kortvariga sammanträdesperioder, särskilt inom ramen för budgetförfarandet, vilket domstolen godtog. ( 19 )

35.

Även om domen av den 22 september 1988, Frankrike/parlamentet (358/85 och 51/86, EU:C:1988:431), avser tiden före Edinburghbeslutet, förefaller inte principen och den tillämpade metoden ha förlorat sin relevans. För det första grundar sig Edinburghbeslutet på beslutet av den 8 april 1965 som undertecknades i samband med undertecknandet av fördraget om upprättandet av ett gemensamt råd och en gemensam kommission för Europeiska gemenskaperna, vilket uttryckligen upprepades och bekräftades i skälen till protokollen om institutionernas säten. För det andra föreskrivs en uttrycklig möjlighet att hålla extra sammanträdesperioder i Bryssel i den enda artikeln a i protokollen om institutionernas säten.

36.

Möjligheten att hålla det andra plenarsammanträdet om budgeten under en extra sammanträdesperiod i Bryssel tycks, under dessa förhållanden, inte strida mot protokollen om institutionernas säten, under förutsättning att detta tillvägagångssätt utgör ett undantag och motiveras av en önskan om att budgeten ska antas i enlighet med det förfarande och inom de tidsfrister som anges i artikel 314 FEUF.

37.

Inom en demokratisk union måste unionens – och därmed medborgarnas! – intresse av att ha en välfungerande verksamhet och således av att ha en definitiv årlig budget, snarare än av att tvingas använda systemet med ”provisoriska tolftedelar” som anges i artikel 315 FEUF, ovillkorligen ges företräde framför ett strikt iakttagande av parlamentets säte, eftersom ett extra plenarsammanträde i Bryssel ger samma demokratiska garantier i fråga om rigorösa och offentliga debatter som ett ordinarie plenarsammanträde i Strasbourg.

38.

Såsom framgår av artikel 13 FEU ska unionen ha en institutionell ram med syfte att ”främja dess värderingar, sträva efter att förverkliga dess mål, tjäna dess egna, dess medborgares och medlemsstaternas intressen samt att säkerställa konsekvens, effektivitet och kontinuitet i dess politik och verksamhet”. Således ska medlemsstaterna, enligt artikel 4.3 tredje stycket FEU, ”hjälpa unionen att fullgöra sina uppgifter, och de ska avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av unionens mål”. Följaktligen ska institutionerna stå till unionens, dess medborgares och medlemsstaternas tjänst, och inte försvåra dess verksamhet.

39.

Att hålla debatten och omröstningen om det gemensamma förslaget vid ett extra plenarsammanträde i Bryssel ska således ske i undantagsfall och motiveras av en önskan om att budgeten ska antas i enlighet med det förfarande och inom de tidsfrister som anges i artikel 314 FEUF, för att det ska anses uppfylla kraven i protokollen om institutionernas säten.

40.

Vad beträffar det första villkoret tycks den exceptionella karaktären av detta tillvägagångssätt vara ostridig. Sedan Edinburghbeslutet antogs har parlamentet röstat om unionens årliga budget (alternativt att parlamentets ordförande har förklarat den antagen) under en extra sammanträdesperiod i Bryssel vid endast sex tillfällen. ( 20 )

41.

Det andra villkoret ska i sin tur bedömas mot bakgrund av artikel 314.6 FEUF, som ålägger parlamentet och rådet att anta det gemensamma förslaget till budget inom en frist på 14 dagar efter det att förlikningskommittén uppnått enighet.

42.

Eftersom det gemensamma förslaget till budget i förevarande mål antogs den 17 november 2016, var det inte möjligt att behandla det under den ordinarie sammanträdesperioden som planerades att hållas i Strasbourg 12–15 december 2016. Den ordinarie sammanträdesperioden i Strasbourg 21–24 november 2016 var således den enda sammanträdesperiod då parlamentet, teoretiskt sett, hade kunnat debattera och rösta om det gemensamma förslaget till budget för budgetåret 2017.

43.

Parlamentet har emellertid gjort gällande att innan det gemensamma förslaget överlämnas till rådet och parlamentet för godkännande, är det nödvändigt att ”omvandla” vad som än så länge endast är en politisk överenskommelse till budgetära och juridiska texter. Det är också absolut nödvändigt att översätta dessa texter till unionens tjugofyra officiella språk. Kommissionen underrättade således inte rådet och parlamentet om att de relevanta handlingarna var tillgängliga förrän genom ett e-postmeddelande av den 24 november 2016 klockan 16.42, det vill säga mindre än en timme innan parlamentets ordinarie sammanträdesperiod avslutades. ( 21 )

44.

Denna omständighet tycks utgöra ett objektivt skäl som motiverar ett undantag från principen om att parlamentet ska debattera och rösta om unionens årliga budget under en ordinarie sammanträdesperiod i Strasbourg.

45.

I likhet med vad den franska regeringen har uppgett i sina skriftliga yttranden utgör nämligen debatten och omröstningen om det gemensamma förslaget som utarbetats vid förlikningen, i lika hög grad som prövningen av rådets ståndpunkt om budgetförslaget, en väsentlig del av unionens demokratiska liv. ( 22 ) Med hänvisning till domen av den 13 december 2012, Frankrike/parlamentet (C‑237/11 och C‑238/11, EU:C:2012:7), har den franska regeringen med fog hävdat att samtliga dessa åligganden ska fullgöras med all den uppmärksamhet, noggrannhet och allt det engagemang som ett sådant ansvar kräver.

46.

Under dessa omständigheter kan Republiken Frankrike inte göra gällande att ”debatten och omröstningen om det gemensamma förslaget utgör i dag en ny grundläggande fas i budgetförfarandet, och därmed kan denna fas inte längre anses vara mindre viktig än den när institutionerna för första gången uttalar sig om förslaget … till [unionens] budget”, ( 23 ) och samtidigt påstå att det inte är nödvändigt att det gemensamma förslaget, i form av korrekta budgetära och juridiska texter, ska finnas tillgängliga på unionens samtliga officiella språk för att parlamentet ska kunna utöva sin budgetära befogenhet med all den uppmärksamhet, noggrannhet och allt det engagemang som ett sådant ansvar kräver.

47.

Under dessa omständigheter var det enda sättet att anta den allmänna budgeten för budgetåret 2017 inom de tidsfrister som föreskrivs i artikel 314.6 i FEUF, utan att äventyra en väl fungerande verksamhet inom parlamentet, att föra upp ärendet på dagordningen för den extra sammanträdesperioden, som vid antagandet av kalendern för 2016 års sammanträdesperioder den 20 maj 2015, var planerad att hållas i Bryssel den 30 november och den 1 december 2016.

48.

Angående den rättsakt varigenom parlamentets ordförande, i egenskap av organ för denna institution, ger unionens budget bindande verkan, kan det inte förnekas att denna rättsakt utgör en integrerad del av budgetförfarandet, ( 24 ) även om det endast är artikel 91 i Europaparlamentets arbetsordning, och inte fördraget, som föreskriver att om talmannen anser att budgeten har antagits i enlighet med bestämmelserna i artikel 314 FEUF ”ska han eller hon inför parlamentet förklara att budgeten är slutgiltigt antagen”.

49.

Även om artikel 314.9 FEUF inte uppställer några formkrav för denna förklaring, anger den inte heller någon frist för parlamentets ordförande att avge en sådan. Följaktligen kan det inte med framgång hävdas att denna ”rättsakt” inte kunde antas vid det sista ordinarie plenarsammanträdet som hölls i Strasbourg 12–15 december 2016.

50.

Det följer av ovanstående överväganden att den rättsakt varigenom parlamentets ordförande förklarade att unionens allmänna budget för budgetåret 2017 var slutgiltigt antagen ska ogiltigförklaras.

51.

För det fall att domstolen ogiltigförklarar den rättsakt varigenom parlamentets ordförande förklarade att unionens allmänna budget för budgetåret 2017 var slutgiltigt antagen, har den franska regeringen yrkat att domstolen ska fastställa att rättsverkningarna av denna rättsakt ska bestå till dess att budgeten slutgiltigt antagits genom en rättsakt som är förenlig med fördragen.

52.

Den omständigheten att parlamentets ordförandes rättsakt ska ogiltigförklaras medför att 2017 års budget är ogiltig. ( 25 ) För det fall att unionens budget befunnits ogiltig vid en tidpunkt då en betydande del av budgetåret redan har förflutit, motiverar behovet av att säkerställa kontinuiteten i unionens förvaltning, samt viktiga rättssäkerhetskäl, att domstolen preciserar vilka verkningar av budgeten som ska anses vara slutgiltiga. ( 26 ) Att tillämpa artikel 264 andra stycket FEUF är än mer motiverat i förevarande fall eftersom budgetåret 2017 har förflutit i sin helhet.

53.

Under dessa omständigheter är det motiverat att låta rättsverkningarna av den rättsakt varigenom parlamentets ordförande förklarade att den allmänna budgeten var slutgiltigt antagen bestå, till dess att en ny rättsakt, som antagits med giltig verkan för att ersätta den tidigare rättsakten, trätt i kraft inom en skälig tidsfrist.

54.

Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt punkt 3 i samma artikel ska emellertid vardera parten bära sina rättegångskostnader om de ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Eftersom Republiken Frankrikes talan ska ogillas såvitt avser tre av de fyra angripna rättsakterna ska denna bestämmelse tillämpas.

55.

I enlighet med artikel 140.1 i domstolens rättegångsregler ska Storhertigdömet Luxemburg bära sina rättegångskostnader.

56.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen beslutar följande: