1)

Artikel 56 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den i det nationella målet aktuella, som innebär att kreditavtal och andra rättsakter som följer av sådana avtal, som ingåtts i denna medlemsstat mellan gäldenärer och kreditgivare, som är etablerade i en annan medlemsstat och som saknar tillstånd av behöriga myndigheter i den förstnämnda medlemsstaten att bedriva sin verksamhet där, är ogiltiga från och med den dag de ingicks, även om de har ingåtts innan nämnda lagstiftning trädde i kraft.

2)

Artikel 4.1 och artikel 25 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den i det nationella målet aktuella, enligt vilken gäldenärer i tvister om kreditavtal med internationella inslag som omfattas av tillämpningsområdet för denna lagstiftning, kan väcka talan mot icke godkända kreditgivare antingen vid domstolarna i den medlemsstat i vilken kreditgivarna har sitt säte, eller vid domstolarna på den ort där gäldenärerna har sitt hemvist eller säte och i vilken det föreskrivs att en talan väckt av sådana kreditgivare mot gäldenärer endast kan prövas av domstolarna i den stat i vilken gäldenärerna har hemvist, oberoende av om de sistnämnda är konsumenter eller näringsidkare.

3)

Artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en gäldenär som ingått ett kreditavtal i syfte att utföra bygg- och renoveringsarbeten i en fastighet där gäldenären har sin bostad med målsättningen att, bland annat, tillhandahålla logi till turister, inte kan kvalificeras som ”konsument” i den mening som avses i denna bestämmelse, annat än om kopplingen mellan avtalet och näringsverksamheten i den transaktion för vilken avtalet ingåtts, sedd ur ett helhetsperspektiv är så marginell och försumbar att det förefaller uppenbart att avtalet i första hand ingåtts för privata ändamål, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

4)

Artikel 24 led 1 första stycket i förordning 1215/2012 ska tolkas så, att en talan om att en inteckning i fastighetsregistret ska avföras utgör en talan om ”sakrätt i fast egendom”, i den mening som avses i den bestämmelsen. En talan om fastställelse av att ett kreditavtal och en garantihandling, upprättad inför notarius publicus, som ställts som säkerhet för lånet är ogiltiga omfattas däremot inte av detta begrepp.