1)

Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, jämförd med likvärdighetsprincipen, ska tolkas så, att det utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet, som inte låter en konsumentskyddsförening intervenera, i konsumentens intresse, i ett förfarande om betalningsföreläggande avseende en individuell konsument och att bestrida ett sådant föreläggande trots att konsumenten själv inte bestritt det, förutsatt att denna lagstiftning verkligen ger en intervention av konsumentskyddsföreningar i tvister som omfattas av unionsrätten mindre förmånliga villkor än de som är tillämpliga på tvister som endast omfattas av nationell rätt, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

2)

Direktiv 93/13 ska tolkas så, att det utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet som, samtidigt som den föreskriver att det vid utfärdandet av ett betalningsföreläggande mot en konsument ska prövas om konsumentavtalet innehåller oskäliga villkor, dels anförtror åt en administrativ domstolstjänsteman utan ställning som domare att utfärda detta föreläggande, dels föreskriver en frist på 15 dagar för att bestrida föreläggandet och kräver att detta bestridande ska vara motiverat i sak, förutsatt att det inte föreskrivs en sådan prövning ex officio i samband med verkställigheten av föreläggandet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

3)

Artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att när ett konsumentkreditavtal inte anger den effektiva räntan utan bara innehåller en matematisk formel för att beräkna den effektiva räntan och den beräkningen kräver uppgifter som inte angetts och inte kan fastställas utifrån avtalet, och avtalet heller inte anger räntesatsen, är det en avgörande omständighet vid den nationella domstolens prövning av huruvida ett villkor i avtalet om kreditkostnaden är klart och begripligt formulerat i den mening som avses i den bestämmelsen.