—

ogiltigförklara Europeiska kommissionens beslut K(2015) 9526 slutlig av den 23 december 2015, vilket meddelades sökanden den 22 februari 2016, angående det statliga stöd SA39451 (2015/C) (ex 2015/NN) som Italien genomfört till förmån för Tercas (Cassa di risparmio della Provincia di Teramo S.p.A),

—

i andra hand, av de skäl som anges under den sjunde grunden, ogiltigförklara artiklarna 2, 3 och 4 i ovannämnda beslut, samt

—

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Banca Tercas (nedan kallad sökanden eller Tercas) gör under sin första grund gällande att kommissionen har åsidosatt och gjort en felaktig rättstillämpning av artiklarna 107.1 FEUF och 296 FEUF genom att inte lämna och/eller lämna en bristfällig motivering med avseende på huruvida de nödvändiga rekvisiten ”statliga medel” och ”statens ansvar” är uppfyllda, eftersom kommissionen har kombinerat tolkningen av rekvisitet statliga medel med tolkningen av rekvisitet statens ansvar och eftersom den har underlåtit att göra en fristående kontroll av huruvida rekvisitet statliga medel, vilket ingår som en beståndsdel i begreppet statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, var uppfyllt.

2.

Som andra grund gör sökanden gällande att kommissionen har åsidosatt och gjort en felaktig rättstillämpning av artikel 107.1 FEUF genom att inkorrekt fastställa att Fondo di Garanzia di Tutela dei Depositi (insättningsgarantifond, nedan kallad fonden eller FITD) har använt statliga medel. Enligt sökanden gör kommissionen en uppenbart oriktig bedömning, eftersom medlen från FITD enligt de kriterier som uppställs i domstolens praxis inte kan anses vara kontrollerade av staten eller stå till den italienska statens förfogande. Den italienska lagstiftaren har helt och hållet låtit det ankomma på garantisystemen att definiera föremålet, räckvidden och de konkreta formerna för olika åtgärder i syfte att utge ersättning till insättare. Fonden kan genomföra de olika åtgärder som avses i artikel 29 i stadgan för fonden om detta förväntas leda till en lägre kostnad än den som ett ingrepp i händelse av likvidation av företaget skulle leda till, och som främst skulle skydda bankkoncernernas privata intressen och som inte kan anses utgöra ett offentligt uppdrag

3.

Som tredje grund gör sökanden gällande att kommissionen har åsidosatt och gjort en felaktig rättstillämpning av artikel 107.1 FEUF genom att fastställa att de åtgärder som har genomförts till förmån för Tercas ska tillskrivas den italienska staten. Det anges i det avseendet att FITD frivilligt genomfört åtgärden och att kommissionens antagande, att Italiens centralbank är ett organ som förvaltar (påstått) statliga medel, är felaktigt och inte stämmer överens med den verkliga funktionen hos de uppgifter som tillskrivs centralbanken genom den italienska lagstiftningen. Banca d’Italias verksamhet syftar till att garantera en sund och ansvarsfull förvaltning, genom en enkel granskning av korrekthet och laglighet, utan att påverka de fria val som personer som Banca d’Italia utövar tillsyn över har. Det är dessutom uppenbart att de konkreta indicierna på offentliga myndigheters inblandning som kommissionen har hänvisat till vad gäller den åtgärd som har genomförts till förmån för Tercas inte styrker kommissionens slutsatser.

4.

Som fjärde grund gör sökanden gällande att kommissionen har åsidosatt artikel 107.1 FEUF genom att göra en felaktig rättstillämpning av kriteriet avseende en privat investerare i en marknadsekonomi. Sökanden hävdar i det avseendet att kommissionen inte kontrollerade huruvida FITD:s ingripande uppfyllde kriteriet avseende ekonomisk rationalitet, med beaktande av de faktorer som FITD noga överväger i sin prognos inför möjliga åtgärdsscenarier. Framför allt kritiseras kommissionen för att inte ha kontrollerat huruvida en privat aktör av med FITD jämförbar storlek, under liknande omständigheter, skulle ha genomfört ekonomiska transaktioner i samma omfattning som dem som kommissionen kritiserat FITD för. Slutligen är det i detta fall inte motiverat, såsom kommissionen har gjort, utesluta kostnaderna för att ersätta insättare vid tillämpningen av ”privatinvesterare”-kriteriet – såsom ett uttryck för de skyldigheter som staten ska fullgöra i egenskap av offentlig myndighet – och det strider dessutom mot domstolens senaste praxis.

5.

Som femte grund har sökanden gjort gällande att kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning genom att anse att åtgärderna i fråga är oförenliga med den inre marknaden. Kommissionen har i synnerhet inkorrekt ansett att en nedskrivning av oprioriterade fordringar, som angetts uteslutande i bankens egna meddelanden år 2013, var en viktig förutsättning för att förklara åtgärderna förenliga med den inre marknaden. Kommissionen har i synnerhet inte tagit hänsyn till att det juridiskt sett är omöjligt att låta fordringsägarna till oprioriterade fordringar bära en del av kostnaderna. Kommissionen har inte beaktat att kostnaderna för åtgärderna redan hade minskat betydligt genom kraftfulla kostnadsfördelningsåtgärder (burden sharing). Åtgärdernas förenlighet följer även av Tercas återhämtningsplan för lönsamhet och av att åtgärder vidtogs i syfte att begränsa den påstådda snedvridningen av konkurrensen till följd av FITD:s ingripande. Sökanden gör därför även gällande att kommissionens utredning är uppenbart bristfällig.

6.

Som sjätte grund har sökanden gjort gällande att kommissionen har gjort en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och en felaktig rättslig kvalificering genom att anse att garantin på 30 miljoner euro togs i anspråk och genom att betrakta åtgärden som ett icke återbetalningspliktigt stöd till förmån för Tercas, och därmed som statligt stöd.

7.

Tercas har slutligen, som sjunde grund, i andra hand gjort gällande att kommissionen har åsidosatt artikel 16.1 i förordning (EU) nr 2015/1589, genom att förplikta den italienska staten att återkräva stödet trots att denna åtgärd strider mot de i unionsrätten uppställda principerna om rättssäkerhet, berättigade förväntningar och proportionalitet.